Text: Timothy Tore Hebb, frilansjournalist

Målet enligt Hälso- och sjukvårdslagen är ”en vård på lika villkor för hela befolkningen”. I praktiken får en del den senaste och bästa vården, andra inte.

Det beror inte bara på att landstingen satsar olika mycket pengar på olika sorters sjukvård, vilket i sig leder till ojämlikhet, utan också på att det saknas statistik över landstingens vård. De vet ofta inte ens själva hur bra de är jämfört med andra landsting. Invånarna i landstingen vet ännu mindre.

Ta exemplet med Multipel skleros (MS), denna autoimmuna sjukdom där det centrala nervsystemet blir inflammerat så att nervimpulser inte kommer fram lika fort som tidigare, vilket bland annat leder till försämrad motorik och känsel.

Svenska MS-sällskapet har som mål att minst 80 procent av de som insjuknar i MS snabbt ska få behandling.

– Men skillnaderna är stora och de flesta landsting klarar inte alls av målet. Trots att forskningen visar att det är ytterst viktigt att snabbt få vård för att kunna fungera så väl som möjligt trots sjukdomen, säger Jan Hillert, som är MS-forskare och prefekt vid institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska institutet.

Statistiken fokuserar på åtgärder i stället för resultat

Dessutom handlar statistiken i hälso- och sjukvården nästan bara om hur många åtgärder som sätts in, inte vilka resultat som uppnås. Det gör att det blir ännu svårare att mäta hur ojämlik vården är.

– Det är som att räkna antalet halsflusser som läkare behandlar och inte hur många halsflusser som botas, exemplifierar Jan Hillert.

Han tycker det är viktigt att kunskapen om sjukvårdens resultat sprids till vårdtagarna

– Hur ska patienterna annars kunna välja den vård som är bäst? Jag tycker att det borde vara obligatoriskt att ta fram resultatinriktad statistik.

Jan Hillert och flera kollegor bestämde sig därför för att på egen hand utveckla ett bra kvalitetsregister med sådan statistik för svensk MS-vård. Svenska Neuroregister (neuroreg.se) hade varit omöjligt utan de läkare och sjuksköterskor som frivilligt bidrar med information om MS-vården och dess resultat.

Det måste finnas tid att utvecklas inom sjukvården

Mio Fredriksson, forskare på institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap vid Uppsala universitet, menar att det är svårt att få genomslag för nya, bättre behandlingsmetoder. Åtminstone om den gällande vårdvetenskapliga implementeringsforskningen studeras. Regler och lagar räcker inte för att i en handvändning göra vården jämlikare.

– Det är svårt oavsett hur sjukvården organiseras, eftersom de som jobbar måste förstå vad de nya metoderna innebär och dessutom ha stöd från sina chefer, säger Mio Fredriksson.

Framförallt krävs det att de som arbetar inom sjukvården har tid och utrymme att utvecklas, och det är inte möjligt om de hela tiden arbetar på gränsen till sin förmåga, betonar hon. Ofta behövs också en person som driver på förändringsarbetet. Och för att lyckas med det måste den personen ha en bra relation till ledningen och även kunna få med sig resten av personalen.

– Landstingen får hela tiden mängder av nya riktlinjer, så utmaningarna finns på många nivåer.

Att stifta lagar fungerar sällan, menar hon. Risken är att sjukvården fylls med många rättsprocesser, precis som i USA. Det kan i sin tur leda till ännu mindre benägenhet att ta till sig nya, bättre behandlingar. Samtidigt kan kostnaden för sjukvården stiga oerhört mycket när mängder av onödiga behandlingar sätts in för att gardera sig mot felbehandlingar.

Skärp kraven på landstingen

Hur kan vi då undvika att många olika sorters behandlingar sätts in för samma sjukdomar? Mio Fredriksson tycker att det kan vara värt att pröva att låta Inspektionen för Vård och Omsorg, IVO, utkräva viten av landsting som inte följer vetenskap och beprövad erfarenhet i form av till exempel Socialstyrelsens nationella riktlinjer.

Kerstin Wigzell, tidigare generaldirektör för Socialstyrelsen och ledamot i styrelsen för Linköpings universitet, håller med om att kraven på landstingen måste skärpas om det ska gå att ge jämlik vård.

– Jag tycker däremot inte att de nationella riktlinjerna ska bli lag, som vissa debattörer anser. Det riskerar att hindra framväxten av nya och bättre behandlingar inom sjukvården, säger Kerstin Wigzell.

Valet av vårdmetoder måste vara dynamiskt, nya behandlingsmetoder ska på sikt kunna konkurrera bort etablerade behandlingar, om de är bättre. Det är så sjukvården utvecklas, fortsätter hon.

– Politikerna ska därför hålla sig borta från frågan om behandlingsmetoder.

Men Kerstin Wigzell tycker att landstingen på sikt bör försvinna och ersättas av statligt styrd sjukvård. Annars går det inte att uppnå jämlik vård med dagens regler och lagar.

Och om landstingen ändå ska finnas kvar anser hon, precis som Jan Hillert och Mio Fredriksson, att de måste ha större skyldighet att ta till sig statistiska jämförelser. Hit hör till exempel Socialstyrelsens öppna redovisningar om vilken vård som är framgångsrik.

Sedan måste de förändra sig själva utifrån denna kunskap, även om de har hur mycket som helst att göra.

– Intresset och resurserna inriktas mycket på att hålla budgeten, så intresset för att förbättra vårdens resultat hamnar längre ned på prioriteringslistan, säger Kerstin Wigzell.

Mio Fredriksson tillägger att det kanske behövs en fristående organisation som undersöker hur landstingen följer upp resultaten. Den organisationen kan i så fall hjälpa landstingen att förbättra vården utifrån mätningarna.

– Det krävs stor kompetens för att lyckas så ansvaret bör eventuellt ligga på en central, landsomfattande instans. Mindre landsting kan ha särskilt svårt att hinna med detta.

Text: Timothy Tore Hebb, frilansjournalist

Kontaktinformation
red@forskning.se

Text: Timothy Tore Hebb, frilansjournalist

Det grundlagsbestämda, regionala självstyret från 1862 gör att svenska landsting inte behöver välja vård som grundar sig på den senaste och bästa vetenskapen och beprövade erfarenheten. Därför kan landstingen erbjuda sjukvård som inte ger största möjliga effekt vetenskapligt sett, utan att kosta mer.

Inom cancervården riskerar sådana felprioriteringar att leda till att insatser som kan rädda och förlänga liv inte genomförs.

Dyra inköp trots litet vetenskapligt belägg

De senaste åren har flera landsting i Sverige köpt in runt 20 maskiner för att kunna genomföra robotkirurgiska operationer – det blir en total kostnad på ungefär 500 miljoner kronor.

– Detta trots att vi inte vet om de är mer effektiva än öppen- eller titthålskirurgi. Det är mycket pengar att lägga på något med otillräcklig vetenskaplig grund, säger Jan Liliemark.

Han är cancerläkare och professor på SBU, statens kunskapscentrum för sjukvården, som ska se till att just kunskapen om de vetenskapligt bästa behandlingsmetoderna sprids ut i landet. Jan Liliemark menar att vissa landsting inte tar till sig nya behandlingsmetoder trots gedigen vetenskaplig grund, medan andra använder sig av nya metoder trots liten vetenskaplig grund.

Sedan 2014 rekommenderar till exempel Socialstyrelsen och landstingens egen läkemedelsgrupp (NLT-gruppen) ett målinriktat läkemedel, Perjeta, för behandling av patienter med spridd HER2-positiv bröstcancer.  Trots detta finns det fortfarande landsting som inte använder läkemedlet.

– Det förlänger livslängden med över ett år, när andra tidigare läkemedel bara lyckats göra detta i några månader, fortsätter Jan Liliemark.

Nationella riktlinjer – inget formellt krav

Socialstyrelsen är den instans som utfärdar nationella riktlinjer om vilken vård och omsorg som bör erbjudas av landstingen. Och Socialstyrelsens rekommendationer ska vila på den senaste och bästa vetenskapen och beprövade erfarenheten, men landstingen kan ändå välja att strunta i rekommendationerna utan att behöva stå till svars – eftersom de är just rekommendationer.

Det finns dock krav på landstingen att de ska erbjuda sjukvård som vilar på vetenskaplig grund, men landstingen kan ha en helt annan uppfattning om vad detta är utan att förklara sig närmare. Därför finns Inspektionen för Vård och Omsorg, IVO, som sedan den 1 juni 2013 har tillsyn över sjuk- och hälsovården i Sverige, och i teorin kan utkräva vite av ett landsting om dess sjukvård inte följer Socialstyrelsens nationella riktlinjer. Fast bara i teorin eftersom det aldrig hänt.

– I dag måste Socialstyrelsen istället få med sig landstingen på frivillig väg genom att lyfta fram goda, vetenskapligt bevisade exempel och kartlägga hur olika delar av landet uppfyller sina åtaganden, säger Arvid Widenlou Nordmark, enhetschef för nationella riktlinjer på Socialstyrelsen.

Ett exempel på kartläggning: Socialstyrelsen tog 2013 fram en rapport som visade att 14 av 20 landsting använde den bästa, vetenskapliga behandlingen för prostatacancer med mellan- och högrisk i färre än 60 procent av fallen. Det borde därmed gå att öka överlevnaden för många fler om strålning eller operation, som har visat sig vara bäst i vetenskapliga studier, används mer omfattande i stället för exempelvis läkemedelsbehandling

Cancervård behöver individanpassas

Regeringen har initierat ett arbete de senaste åren för att minska skillnaderna i cancervård i Sverige och snabbare införa de bästa behandlingsmetoderna. Sex regionala cancercentra och en nationell cancerstrategi ska bidra till detta, för även många landsting vill kunna mäta och jämföra vården för olika grupper bättre, och sedan förändra om det behövs.

Och så har Socialstyrelsen, som visat, gjort egna öppna jämförelser för att belysa kvalitet och effektivitet inom cancervården. Det har utmynnat i fyra nationella riktlinjer inom cancerområdet, den första publicerades 2007 för bröst-, kolorektal- och prostatacancersjukvård.

Arvid Widenlou Nordmark är förhoppningsfull, trots att vissa landsting använder behandlingar som uppenbarligen är dåliga.

– Min uppfattning är att ju mer specialiserad vården är, desto snabbare tar den till sig vetenskapliga rön, säger han.

Men det går inte, som Jan Liliemark understryker, att enbart utgå ifrån vilka behandlingsmetoder som har vetenskapligt stöd – cancervård måste ofta anpassas individuellt efter exempelvis ovanliga tumörer eller situationer, då när det saknas bra vetenskapliga studier.

– Då handlar det mer om läkekonst och då måste läkarna ibland förlita sig mer på beprövad erfarenhet i brist på vetenskapliga studier.

Men ursprungsfrågan gällde mer generellt hur få ett avgörande genomslag för vetenskap och beprövad erfarenhet när varje landsting har möjlighet att välja sämre behandlingar, därför att det kommunala självstyret är så långtgående i Sverige. Trots att landsting uppenbarligen väljer fel vetenskap och beprövad erfarenhet.

Det gäller till exempel att få landstingen som väljer fel cancerbehandlingar att förstå att de väljer fel.

Att ett landsting överhuvudtaget väljer behandlingar som är sämre kan bero på att de läkare och andra som bestämmer där inte vet vilka metoder som är vetenskapligt bäst – i vilka fall det finns bra vetenskapliga studier och utvärderingar – eller att de av olika orsaker inte orkar ta till sig de nya och bästa behandlingarna.

– Det kan också handla om att enstaka landsting har en väldigt bestämd uppfattning om vad som är den bästa behandlingen, förklarar Jan Liliemark.

Därför handlar nästa artikel om den stora utmaningen att göra sjukvården mer jämlik, så att den bygger på rätt vetenskap och beprövad erfarenhet för alla.

Text: Timothy Tore Hebb, frilansjournalist

Kontaktinformation
red@forskning.se

Det var stor skillnad i överlevnaden bland njurpatienterna när de som hade låg respektive hög kvot av de båda mikroRNA-typerna miR-21 och miR-10b jämfördes. Överlevnaden efter fem år var ungefär 85 procent för dem med låg kvot medan den var runt 50 procent för dem med hög kvot. Metoden fungerar på patienter som ännu inte har någon metastas när de får sin diagnos.

– Genom att mäta halterna av dessa båda mikroRNA i tumören finns möjlighet att vara extra observant i uppföljningen av patienter med höga värden. De har högre risk för en aggressiv njurcancer, berättar Helena Fritz, doktorand vid institutionen för translationell medicin, Lunds universitet.

Koppling mellan njurcancer och andra njursjukdomar
Studien bygger på ett i sammanhanget ovanligt stort underlag, där närmare 200 patienter lämnat tumörprover samt 50 av dem också kontrollprover från frisk njurvävnad. Även den långa uppföljningstiden, upp till 25 år, är ovanlig.

– Andra forskare har visat att uttrycket av de två mikroRNA:na även verkar variera i andra njursjukdomar. Det är intressant eftersom det finns en tydlig koppling mellan andra njursjukdomar och ökad risk för njurcancer, fortsätter Helena Fritz.

Tumör verkar kunna bli resistent
I avhandlingen ryms även en pågående studie om vad som händer när njurcancer behandlas med Sunitinib. Sunitinib, som är det vanligaste läkemedlet mot njurcancer, har positiva effekter på sjukdomen. Men tyvärr är det många, som i ett senare skede, drabbas av tumörer på nytt.

En trolig anledning är att tumören hittar nya sätt att utvecklas och då kan betraktas som resistent mot läkemedlet. Tidigare forskning på andra cancersjukdomar pekar på att ett protein med beteckningen Axl är delaktigt i processen. Helena Fritz har därför, tillsammans med forskarkollegan Anna Gustafsson, tittat närmare på hur Axl-proteinet uppträder vid njurcancer.

– Proteinet Axl har uppmärksammats allt mer i forskarvärlden de senaste 5-10 åren. Det har bland annat kopplats till förmåga att motstå den programmerade celldöd som är normal i våra kroppar och som är en av de mekanismer som minskar risken att utveckla cancer, förklarar Helena Fritz.

Resultaten så här långt stärker de båda forskarnas teori att Axl tillsammans med ett annat protein, Gas6 (som kan aktivera Axl) deltar i utvecklingen av resistens mot Sunitinib. Ytterligare experiment pågår för att verifiera teorin och för att kunna förklara hur processen fungerar.

Helena Fritz, är doktorand vid institutionen för translationell medicin vid Lunds universitet. Den 28 maj 2015 försvarar hon avhandlingen ”Axl and microRNAs in urogenital cancers”.

Länk till avhandlingen

FAKTA
Njurcancer
I Sverige insjuknar ca 1 000 personer i njurcancer varje år. Vanligtvis behandlas i sjukdomen genom operation, då man försöker minimera den del av njuren som tas bort. Vid behov används även läkemedel, främst Sunitinib. Överlevnadschanserna för den som behandlas tidigt är god, medan överlevnaden för dem med metastaser endast är ca 10 procent fem år efter upptäckten.
(Källa: Lunds universitet och Socialstyrelsen)

MikroRNA
RNA är molekyler som bl.a. styr och påverkar egenskaper hos celler och proteiner. MikroRNA är små RNA-molekyler som kan påverka tillverkningen av proteiner och på så vis styra proteinhalten hos kroppens celler. När cellen uttrycker för mycket eller för litet protein, eller om proteintet förändras, t.ex. genom genmutation, kan cancer eller andra sjukdomar uppstå.
(Källa: Lunds universitet)

Text: Björn Martinsson

Ovanstående artikel är en nyhet publicerad på Medicinska fakulteten vid Lunds universitet.

Kontaktinformation
Björn Martinsson, kommunikatör, Lunds universitet, e-post: bjorn.martinsson@med.lu.se

– Ju tidigare rätt behandling sätts in, desto bättre prognos. Det är därför viktigt att man så tidigt som möjligt kan urskilja vilka ryggpatienter som är i riskzonen för att få långvariga besvär, säger Harald Ekedahl, nybliven doktor i ortopedi vid Lunds universitet.

När ryggen krånglar följs det inte sällan av bensmärta. Om denna senare smärtan är av typen ischias (nervrotspåverkan) kan en nervrotsblockad ge lindring. Men om nervroten är opåverkad hjälper inte en blockad utan då behövs fysioterapi, farmakologisk behandling eller i vissa fall kirurgiska ingrepp.

I vilket fall är tidig diagnos viktig för resultatet. Och här har sjukvården hittills använt sig av olika tester för att utröna skadans natur. Testernas tillförlitlighet har dock visat sig vara bristfälliga.

Säkrare besked om läkning av skadan
Harald Ekedahl, som är fysioterapeut i grunden, funderade på om ett test som fysioterapeuter använder, Slump-testet, bättre kunde avslöja om det fanns en nervrotspåverkan än det test läkare vanligtvis använder (SLR).

Och om det vid konstaterad nervrotspåverkan går att mäta förbättring genom att låta patienten utföra det så kallade fingertip-to-floor testet. Det senare testet skulle göras för att se om en ryggskada verkade bli kvarstående eller höll på att läka ut. Allt för att patienten skulle få så effektivt omhändertagande som möjligt.

– Att kombinera de här två testerna, vilket inte har gjorts tidigare, visade att fler patienter med nervrotspåverkan kunde påvisas  mot tidigare. Och vi fick ett säkrare besked om ryggskadan höll på att läka ut eller inte. I och med detta kan rätt behandling sättas in tidigare, säger Harald Ekedahl.

Slump-test vid ländryggsbesvär
Harald Ekedahl gjorde även en studie på personer med ryggbesvär och långvariga bensmärtor som blev behandlade med nervrotsblockad. De patienter som hade nervrotspåverkan enligt Slump-testet visade sig vara mest hjälpta av behandlingen medan de som inte hade nervrotspåverkan hade liten eller ingen effekt av blockaden. Genom att kombinera testet med MR-undersökning ökade tillförlitligheten i diagnosen.

Avhandlingen mynnar ut i att föreslå att Slump-testet utförs på alla patienter med ländryggsbesvär.

Läs mer här: Assessment of lumbar radicular pain. Validity and predictive value of clinical tests. Doktorsavhandling I ortopedi vid Lunds universitet av Harald Ekedahl, maj 2015

Text: ANNA-MI WENDEL

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 26 maj 2015. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

– Ett råd är att om man tränar mycket bör man inte vara så restriktiv med sitt ätande. Man kan tillåta sig snabba kolhydrater och äta godis, säger Åsa Tornberg, forskare och ansvarig för Health Sciences Lab.

För lite energi kan leda till många problem
Health Sciences Lab har funnits i två år. Laboratoriet kombinerar många olika typer av mätmetoder och kan därför analysera livsstil och prestation på flera olika sätt. Det är många olika faktorer som spelar in vid mänsklig prestation – styrka, metabolism, uthållighet, anaerob kapacitet, nutrition och livsstil. Hit kommer både forskargrupper och elitidrottsklubbar. Forskargrupperna är främst inriktade på livsstilsrelaterade sjukdomar som diabetes och cancer. Elitklubbarna å sin sida vill veta i vilken form deras atleter är och hur de ska få dem att prestera maximalt.

Att följa statens kostrekommendationer slaviskt är inte att rekommendera, antingen man är elitidrottare eller elitmotionär. För att få räkna sig som elitmotionär ska man träna mer än fem timmar i veckan.

– För lite energi är ett utbrett problem som leder till lägre bentäthet, lägre ämnesomsättning och rubbad hormonbalans. Om mensen försvinner är det ett allvarligt varningstecken på för lite östrogen, något som kan leda till sterilitet, säger Anna Melin, forskare i idrottsnutrition.

Anses inte kvinnligt att äta mycket
2012 visade forskarna Anna Melin och Åsa Tornberg i en studie med 50 elitidrottskvinnor att hälften av dem åt så lite att de riskerade allvarliga skador. Kvinnorna tävlade i maraton, triathlon och orientering. Att elitidrotta är inte alltid detsamma som att leva hälsosamt. I uthållighetsporter blir det en ständig balansgång: man ska ha få kilon att bära på samtidigt som man måste orka massor av träning. Är man kvinna är det dessutom inte socialt accepterat att vara en storätare. Att lassa upp ett berg med kött och sås på tallriken går inte obemärkt förbi.

– Det anses inte särskilt kvinnligt att äta mycket. Våra elitidrottare får ofta kommentarer som ”ska du verkligen äta allt det där?” säger Anna Melin.

Under många år var Anna Melin dietist vid Team Danmark. Hon vet att många elitidrottskvinnor tycker att försvunnen mens är ett pris som är värt att betala för att bli lite lättare.

– Om de är övertygade om att det kan hjälpa dem att de knipa den där platsen till OS eller VM, så äter de mindre, säger Anna Melin.

Okunskap ett problem
Att elitidrottskvinnor äter för lite hade också att göra med okunskap, man vet inte hur man ska äta. Det är svårt att få i sig tillräckliga mängder om inte maten är kaloririk, så fullkornsprodukter ska man undvika. Anna Melin har i en studie undersökt vad som händer inne i kroppen på hårt tränande kvinnor med energibrist.

– Det är ny kunskap att kroppens system inte fungerar om man har ständig energibrist. Vi ser att elitidrottarnas hälsa lider här och nu, de är redan bensköra. Det är inte något som händer när de blir gamla.

När det gäller alldeles vanliga kvinnor i västvärlden så vet man att omkring en femtedel får i sig för lite energi på grund av restriktivt ätande i kombination med träning.

– Det sätter viktiga system i gungning, man kan se hormonförändringar ganska direkt. Det är mer hälsosamt att vara tränad och lite överviktig, än smal och otränad, avslutar Åsa Tornberg.

Text: JENNY LOFTRUP

Se film från labbet.
Film: Johan Nyman

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 20 maj 2015. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Under det senaste året har Pia Hovbrandt intervjuat äldre som arbetar inom medelstora industriföretag och äldreomsorgen.Hon är arbetsterapeut, doktorand och deltar i ett projekt om hur förutsättningarna för ett gott arbetsliv efter 65 ser ut, och vad man kan göra för att få fler att både orka och vilja arbeta längre.

Forskningsprojekt om äldre i arbetslivet
Pia Hovbrandts delprojekt består av intervjuer med äldre som har valt att jobba kvar efter 65. I ett annat delprojekt vid Arbets- och miljömedicin i Lund, är fokus på chefer och deras syn på att ha äldre medarbetare.

– De jag har intervjuat tycks ha hittat en balans i livet efter 65. Allt fler blir allt friskare längre upp i åldrarna och både kan och vill jobba vidare. De har gjort ett aktivt val att det här vill jag fortsätta med.

Pia Hovbrandt berättar att det inte finns så mycket tidigare forskning som tittat på just den här gruppen. Det finns många studier om varför man går i pension tidigare, men inte så mycket gjort kring vad som gör att man fortsätter att arbeta.

Bättre balans i livet
Fortfarande pågår analysarbetet av intervjumaterialet, men en viktig faktor som många framhåller är flexibilitet.

– Flera av de jag har intervjuat arbetar tre–fyra dagar i veckan. Det gör att de orkar och hinner med arbetet och andra aktiviteter utanför arbetet på ett annat sätt än tidigare. De upplever en ny sorts makt över sitt liv, säger Pia Hovbrandt.

Känna sig behövd
Något Pia Hovbrandt framhåller är att arbetet också tycks vara en bidragande faktor för att hålla sig frisk.

– Det är tillfredsställande att gå till jobbet och känna att du behövs. Arbetet ger utmaningar och rutiner i tillvaron. Samtidigt är det helt nödvändigt med anpassningar – både i form av hjälpmedel om arbetet är tungt, men även när det gäller arbetsuppgifter och arbetstid.

Dialog med arbetsgivaren
Att äldres kompetens används till rätt saker, och att du får möjlighet att förmedla dina kunskaper vidare till de yngre värdesätts också.

– Jag har också märkt i mina intervjuer att många vill att ens kompetens används för det man är bra på, säger Pia Hovbrandt, som gärna hade sett att arbetsgivaren hade väckt frågan om hur de i 60-årsåldern vill att framtiden ska se ut, och skapa möjlighet för fortsatt arbete.

Text: NINA NORDH

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 19 maj 2015. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.


Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

– För melanom har det hänt enormt mycket inom terapiutvecklingen på sista tiden, berättar Göran Jönsson, cancerforskare och docent vid Avdelningen för Onkologi och Patologi på Lunds universitet.

Han berättar vidare att det pågår många kliniska studier runtom i världen som testar nya substanser med möjligt effekt vid specifika mutationer i melanomtumörer. För patienten kan det innebära att om man har en viss mutation så får man en viss behandling som man vet har effekt vid just den mutationen. Den som medicinen inte har någon effekt på behöver åtminstone inte utsättas för biverkningar.

Typbestämma mutationer
Sedan något år tillbaka finns ett registrerat läkemedel, så kallad BRAF-hämmare som har god effekt på melanompatienter vars tumörer har en mutation i BRAF-genen. Nästan hälften av alla melanom har den här mutationen och patienter med spridd cancer svarar mycket bra på den här behandlingen.

Metoden som används för att typbestämma mutationerna kallas NGS, next generation sequencing. Den är snabb och mer känslig än tidigare metoder (läs mer i faktaruta, Vetenskap & Hälsa).

Ännu finns inga botande behandlingar mot melanom och BRAF-hämmare, som namnet antyder, hämmar cancerns tillväxt. Tyvärr blir cancercellerna så småningom resistenta mot behandlingen så även om den förlänger livet så behövs mer forskning för att i framtiden kunna bota melanom.

NGS-tekniken kan komma till nytta även här då den kan användas för att analysera och bättre förstå vad som händer med tumörerna rent molekylärt, till exempel vilka nya mutationer som uppstår när den slutar svara på behandlingen. Sådan kunskap kan sedan fungera som utgångspunkt vid utveckling av lya läkemedel och behandlingar.

Kan visa på spridningsrisk
Förutom vid val av behandlingar kan NGS användas klinisk för att ställa prognoser. Vissa typer av tumörer har större risk att sprida sig än andra. Genom att koppla ihop kunskapen om tumörens mutationer med genernas aktivitet, hur mycket de uttrycks, kan man göra en riskbedömning av tumörens spridningsbenägenhet.

Göran Jönsson är preklinisk forskare (dvs. utför den mesta forskningen på laboratoriet utan patientkontakt) men sedan i höstas ingår han också i ett kliniskt (sjukvårdsrelaterat) samarbete inom ramen för Centrum för Molekylär Diagnostik med bland annat kliniska genetiker, patologer och onkologer från Labmedicin vid Region Skåne. Syftet är att med hjälp av NGS-tekniken analysera tumörer från patienter med spritt melanom för att kunna erbjuda en mer riktad behandling. I dagsläget skickas provsvar om tre olika gener (varav en är BRAF) men det finns kapacitet att analysera många fler. Det som behövs är att forskarna hittar lämpliga behandlingar som kan kopplas till mutationerna.

– Jag är inte kliniker utan preklinisk forskare men det här samarbetet mellan klinik och forskning gör att det känns mer verkligt, att man faktiskt hjälper till.

Vad gäller framtiden tror Göran Jönsson på en snabb utveckling.

– Vi kommer att få fler molekylära test för melanomdiagnostik, för att ställa prognos och för att kunna följa hur patienter svarar på olika behandlingar. Utvecklingen går åt mer individanpassade behandlingar.

Text: EVA BARTONEK ROXÅ

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 18 maj 2015. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Vanliga förkylningar är obehagliga men inte farliga för de flesta. Ett undantag är patienter med astma eller KOL. För dem kan en förkylning leda till allvarliga försämringar, och det kan även i lindriga fall ta månader för en astmapatient att tillfriskna.

Lundaforskaren Jenny Calvén har nyligen lagt fram en avhandling om de glatta bronkmuskelcellernas roll i samband med infektioner. Hon har studerat dessa celler bland annat med hjälp av ”konstgjord förkylning” – en syntetisk virusprodukt som härmar förkylningsvirusets effekter.

Receptorer med både positiv och negativ påverkan aktiveras
Den forskargrupp som Jenny Calvén ingår i, som leds av docent Lena Uller, har länge studerat KOL- och astmapatienters reaktioner på en virusinfektion. Man har bland annat  visat att en viss familj av receptorer i lungornas glatta muskulatur, så kallade RIG-lika receptorer, blir aktiverade av virus. Detta sätter i gång en serie av immunologiska försvarsreaktioner.

– Vi har kunnat visa att de glatta bronkmuskelcellernas produktion av interferoner, en grupp antivirala skyddsproteiner, ökar. Detta är positivt. Men även produktionen av inflammations-pådrivande proteiner som IL-33, som anses starkt kopplat till allergisk astma, ökar. Och det är negativt, säger Jenny Calvén.

Att blockera de RIG-lika receptorerna är därför ingen lämplig väg till en framtida behandling. Det skulle ta bort inte bara receptorernas negativa effekt utan också deras positiva effekt.

Vanligaste celltypen i sjuka lungor
– Men man kanske kan hitta läkemedelsmål längre fram i serien av reaktioner – något som bara påverkar de skadliga proteinerna men inte de gynnsamma, antivirala proteinerna, hoppas Jenny Calvén.

De glatta bronkmuskelcellerna är viktiga för sin förmåga att dra sig samman respektive utvidga sig. Deras roll i samband med infektioner har uppmärksammats först på senare år. Men forskningen visar nu att den är nog så viktig, inte minst eftersom glatta muskelceller är den vanligaste celltypen i sjuka lungor.

Text: INGELA BJÖRCK

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 12 maj 2015. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.


Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Det bekräftas i en avhandling från Lunds universitet som också visar att mer forskning behövs för att närmare utröna hur männens fertilitet påverkas. Tidigare studier i samband med större industriolyckor och tillbud där farliga miljögifter läckt ut visar att det föds färre pojkar i de par där mannen exponerats för utsläppen. Men det verkar bara gälla när mannen exponerats i unga år, upp till 20-årsåldern.

– Det finns stora kunskapsluckor kring hur miljögifter påverkar vår reproduktion. Men tidigare resultat visar att mannens reproduktionsmaskineri är extra känsligt för hormonstörande gifter när det ännu är under utveckling, medan det hos äldre män inte rubbas lika lätt, förklarar Linus Kvist, doktorand vid institutionen för translationell medicin vid Lunds universitet.

I avhandlingen har han letat efter om det i mannens spermieproduktion finns något svar på varför det av allt att döma föds färre pojkar när fadern varit exponerad för höga doser av hormonstörande miljögifter. Men fokus har inte varit på miljöolyckor utan istället på huruvida en generellt hög exponering via kosten har betydelse.

Underlaget har utgjorts av befolkningsgrupper från flera länder där männen fått lämna ett spermieprov, t.ex. från Grönland och Färöarna där en diet bestående av mycket fet fisk medför en ökad exponering för miljögifter som PCB och PFAS*. En annan grupp kom från Ukraina där ett mångårigt kemikalieintensivt jordbruk med DDT och andra bekämpningsmedel återverkar på lokalt producerade livsmedel. Även fiskare från den svenska västkusten har undersökts.

Som jämförelse användes en grupp män från Polen som hade en normal bakgrundsexponering för miljögifter.  Resultaten visade att balansen mellan mängden Y- och X-kromosombärande spermieceller på olika vis var rubbad bland männen som ingick i grupperna som exponerats särskilt.

Dock gick det inte att se något enhetligt mönster i resultaten. I en del fall var nivåerna av X-kromosomer förhöjda vilket talar för ökad chans att flickor föds, medan det i andra fall istället blev övervikt för Y-kromosomer vilket borde leda till att fler pojkar föds.

– Min slutsats är att det är intressant och nödvändigt att gå vidare med mer avancerade studier. Det finns till exempel en mängd miljögifter i vår omgivning som enskilt eller i kombination med de gifter vi undersökt kanske påverkar fertiliteten och kan förklara skillnaderna i resultaten, säger Linus Kvist.

FAKTA
I avhandlingen ingick även en studie som bekräftar att rökning har negativ inverkan på fertilitet.

Linus Kvist är doktorand vid institutionen för translationell medicin vid Lunds universitet. Den 8 maj 2015 försvarar han avhandlingen ”Sperm Y:X chromosome ratio and androgen response  in men exposed to environmental pollutants”.

*PFAS (per- och polyfluorerade alkylsyror) är en grupp av syntetiska ämnen som förekommer i bl.a. brandsläckningsskum och ytbehandlingar på vissa typer av emballage. Ämnet bryts ned mycket långsamt.

Text: Björn Martinsson

Ovanstående text är en artikel publicerad på Medicinska fakulteten vid Lunds universitet den 4 maj 2015.

Kontaktinformation
Björn Martinsson, kommunikatör, Lunds universitet, e-post: bjorn.martinsson@med.lu.se

– Metoden har fantastiska effekter. Patienternas chanser till överlevnad och bibehållen livskvalitet ökar kraftigt, så detta är ett paradigmskifte i vården, säger Nils Wahlgren, överläkare och professor på Karolinska Institutet.

Det är alltid bråttom vid en stroke. Vid snabb behandling kan de delar av hjärnan där blodflödet hindrats återhämta sig, men det är inte alltid det lyckas. Vid så kallad trombolys löser man upp blodproppen med läkemedel, men vid större proppar eller när en trombolys inte är lämplig för patienten fungerar inte behandlingen.

Vidareutveckling av tidigare metod
För några år sedan kom en ny metod som kallas trombektomi. Då går man in i kroppen med en kateter via stora kroppspulsådern och upp till den drabbade delen av hjärnan. I änden satt till en början en korkskruvsliknande anordning och med den försökte man få tag i proppen genom att skruva sig genom den och sedan långsamt dra ut den.

Nu har instrumentet utvecklats. Istället för korkskruv spänns ett mikroskopiskt nät ut vid blodproppen. När det expanderar trycks blodproppen undan samtidigt som den fastnar i nätet. Redan när nätet fälls ut kan blodet börja flyta förbi proppen och sedan kan proppen på ett säkert sätt avlägsnas. Resultatet är så bra att flera studier som nyligen gjorts fick avbrytas. Man ansåg det vara oetiskt att fortsätta behandla patienter som kom in med stroke på det gamla sättet när det nya gav så goda resultat.

– Detta kommer att ändra vården. Vi arbetar nu med forskning för att identifiera de patienter som kan bli hjälpta med den här tekniken. Det handlar om grupper med kraftig blodpropp, men där möjligheterna att åtgärda stroken innan den gått för långt finns kvar, säger Nils Wahlgren.

Jämlik vård möjlig?
Eftersom det alltid är bråttom vid en stroke väcker metoden frågor om hur det är möjligt att erbjuda en jämlik vård. I dag finns utrustningen för en modern trombektomi inte på alla sjukhus och det betyder att patienter som kan bli hjälpta av en trombektomi i många fall måste flyttas till en storstad. Här kommer Socialstyrelsens arbete med riktlinjer för vården in.

– Vi är på bollen. Trombektomin är en del av det utredningsarbete kring riktlinjer vid stroke som vi kommer att vara färdiga med om 2-3 år, säger Sofia Orrskog, projektledare på Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen måste kartlägga de studier som är gjorda och därefter göra prioriteringar mellan olika åtgärder innan de kan utarbeta rekommendationer. Dessa rekommendationer bildar sedan grunden för en gemensam metod för att utvärdera en patient.

– Om det nu är så att det inte kommer att finnas trombektomi på alla sjukhus så är det viktigt att man har rutiner för hur man skickar de patienter som inte bor nära de sjukhus som utför ingreppen. Det finns inget självklart svar på frågan i dag utan det här är något som måste diskuteras ordentligt inom sjukvården och som vi också kommer att ta upp i våra bedömningar, säger Sofia Orrskog.

Text: Dag Kättström, frilansjournalist på uppdrag av forskning.se

Kontaktinformation
red@forskning.se

Kristina Sundquist, professor och seniorförfattare till studien, har tillsammans med forskarkollegor på bland annat Karolinska Institutet och University of Edinburgh publicerat resultaten av en ny studie i den ansedda tidskriften International Journal of Cardiology.

– Vi studerade skillnaderna i förskrivningen av warfarin, aspirin och statiner, till patienter med förmaksflimmer. Vi jämförde förskrivningen i Sverige i bostadsområden med olika socioekonomiska sammansättningar, förklarar Kristina Sundquist.

Patienter i socialt välmående områden får bättre medicin
Förmaksflimmer är den vanligaste formen av oregelbunden hjärtrytm och har en högre förekomst hos äldre. Den blodförtunnande medicinen warfarin är vad som oftast förskrivs för att minska risken för slaganfall. Jämfört med aspirin, som fortfarande alltför ofta förskrivs vid förmaksflimmer, så ger warfarin ett betydligt bättre resultat, bland annat i form av lägre dödlighet.

Det är genom omfattande registerstudierna som forskarna nu visar att vuxna med förmaksflimmer i socialt välmående områden oftare förskrivs warfarin och statiner än patienter som lever i socialt utsatta områden. Patienter med förmaksflimmer i sådana områden förskrivs oftare aspirin än motsvarande i socialt välmående bostadsområden.

Resurser måste omfördelas
– Resultatet av vår studie visar på en ojämlikhet i medicineringen, säger Kristina Sundquist. Det behövs mer resurser i primärvården i områden med lägre socioekonomisk status, så skillnaderna i förskrivningen av bästa blodförtunnande medicinen kan jämnas ut.

Text och bild: BERTIL KJELLBERG

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 28 april 2015. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.


Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Vården använder rutinmässigt en mätmetod som kallas Body Mass Index, BMI, för att kontrollera om en patient är över- eller underviktig. BMI räknar ut förhållandet mellan längd och vikt (vikten delat med längden) och den kvot som erhålles visar om personen håller sig inom det normalviktiga fältet eller är överviktig respektive underviktig.

Tappad längd ger missvisande BMI
Problemet med BMI är dock att denna mätmetod inte tar hänsyn till att människor, av olika kroppsmässiga orsaker, tappar sin fulla längd vid högre åldrar. En äldre person som står upp för att mätas sjunker gärna ihop en aning också. Det här medför att BMI visar ett för högt värde i förhållande till patientens egentliga längd. Därmed underskattas undervikten medan övervikten på motsvarande sätt överskattas.

Forskare i geriatrik, läran om åldrandets sjukdomar, vid Lunds universitet har nu dels konstaterat hur fel det blir att använda BMI-metoden på äldre, dels tagit fram en ny mätmetod som bättre avslöjar undervikt hos den här kategorin. Genom forskningen kan fler äldre få rätt behandling i tid, är det tänkt.

Det är Nivetha Gavriilidou, doktorand, som, tillsammans med Mats Pihlsgård, statistiker, och Sölve Elmståhl, professor i geriatrik, tagit fram den nya mätmetoden. Den senare går ut på att för att få fram ett mer korrekt längdmått på äldre ska istället sträckan som föreligger från ena handens längsta fingertopp till mitt på personens bröstben uppmätas. Förfaringssättet bygger på att en människa är lika lång som vederbörande har i avstånd mellan de yttersta fingerspetsarna när båda armarna är utsträckta i sidled. Även metoden att mäta underbenets längd har använts i undersökningen.

Fler underviktiga påträffades med nya mätmetoden
Resultatet visar att forskarnas mätmetoder är bättre att använda på äldre och att skillnaden mot vanlig BMI-mätning ökar ju äldre personen i fråga är. För kvinnor 85 år och äldre, till exempel, påträffades dubbelt så många med undervikt genom den nya mätmetoden mot när vanlig BMI användes.

Studien har utförts med hjälp av projektet Gott Åldrande i Skåne, GÅS, som genomförs i samarbete med den geriatriska kliniken vid Skånes universitetssjukhus under ledning av Sölve Elmståhl. Ett par tusen deltagare i åldrarna 60-99 år har fått sin längd och vikt kontrollerad efter de olika metoderna.

Forskningsresultatet har publicerats i European Journal of Clinical Nutrition 2014.

Text: Anna-Mi Wendel

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 23 april 2015. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Hjärtstopp drabbar omkring 10 000 personer i Sverige varje år. Ungefär hälften av dem som läggs in på sjukhus överlever. Den totala överlevnaden för hjärtstoppspatienter har fördubblats under de senaste 10-15 åren, vilket ökat intresset för hur de överlevande mår.

Den lundaledda studien omfattar 950 hjärtstoppspatienter i Europa och Australien. Vid uppföljningen ett halvår efter hjärtstoppet hade hälften av dem avlidit, men de övriga fick genomgå enkla tester av den kognitiva förmågan. Både de själva och deras anhöriga fick också uttala sig om eventuella förändringar efter hjärtstoppet.

För nära 300 hjärtstopps-överlevare gjorde man också en del mer ingåend tester. Deras resultat jämfördes med en kontrollgrupp bestående av hjärtinfarktpatienter.

Andra riskfaktorer som påverkar
– Vi trodde det skulle vara en klar skillnad mellan grupperna, eftersom hjärtinfarktpatienterna aldrig utsatts för någon syrebrist i hjärnan. Men de hade faktiskt tecken på lindriga hjärnskador i nästan lika hög grad som hjärtstoppspatienterna, säger Tobias Cronberg, docent vid Lunds universitet och överläkare vid neurologiska kliniken på Skånes universitetssjukhus i Lund.

Forskarna tror därför att det är de riskfaktorer som är gemensamma för olika slags hjärtpatienter, t.ex. diabetes, högt blodtryck och höga blodfetter, som förklarar mycket av de kognitiva problemen. Att dessa riskfaktorer ökar risken för demens är känt från andra studier.

–  Slutsatsen blir att om vi ska hjälpa hjärtstoppspatienterna på ett bra sätt ska vi inte bara rädda dem till livet, utan också se till att de tar tag i de här riskfaktorerna genom t.ex. bättre kost och mer motion. Annars riskerar de att vara på väg mot demens, menar Tobias Cronberg.

Uppföljning även av minnet och uppmärksamheten
Han tror det vore bra om alla hjärtstoppspatienter följdes upp inte bara när det gäller den kroppsliga hälsan, utan också när det gäller minnet och uppmärksamheten. Att diskutera eventuella försämringar, vad de beror på och vad som kan göras åt dem, har uppskattats både av patienterna och deras anhöriga.

Den internationella studien visade dock att de flesta hjärtstopps-överlevare hade en livskvalitet som var i stort sett lika bra som hos normalbefolkningen. Tobias Cronberg menar att själva överlevandet här spelar en stor roll: patienterna vet ju att de faktiskt varit i det närmaste döda, och är tacksamma för chansen till fortsatt liv. Huvudsyftet med den stora studien var att jämföra 33 och 36 graders temperatur efter ett hjärtstopp. Forskarna har redan tidigare visat att 36 graders temperaturkontroll var lika bra för överlevnaden som nedkylning till 33 grader.

– Vi visar nu också att inte bara överlevnaden utan också den kognitiva förmågan är likvärdig hos patienter som behandlats med 33 och 36 grader. Det är väldigt viktigt för trovärdigheten hos de resultat vi tidigare presenterat, säger Tobias Cronberg.

Text: INGELA BJÖRCK

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 16 april 2015. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

– När det uppstår förmögenhetsskillnader i samhället så uppstår också tiggeri. Det är ett mönster genom historien och Sverige är inget undantag, påpekar han.

Men tiggarna är ett störande inslag. För att bygga sammanhållning och en känsla av ett gott samhälle, måste de hanteras. Det vanliga är att man skapar någon form av etisk kod i religionen eller i samhällsmoralen, som inkluderar de allra fattigaste.

– Ofta går det till och med så långt – särskilt i väldigt religiösa kretsar – att tiggarna idoliseras. De lever ett liv som ger den rätta bilden av människan och världen. Som Jesus och apostlarna, tiggarmunkarna på medeltiden eller de buddistiska munkarna. Därigenom har tiggeriet blivit ett beteende som inte enbart framstår som negativt och då blir det lättare att handskas med, säger Dick Harrison.

Men det är ett system som bara fungerar så länge samhällena är småskaliga och tiggarna inte är alltför många. Dick Harrison säger att när Sveriges folkmängd ökar börjar man göra skillnad på tiggare och tiggare och dela in dem ”goda fattiga” och ”dåliga fattiga”.

– Krigsskadade och gamla är goda fattiga som man bör ge till. Men de allra flesta tiggare är fattiga för att de är arbetslösa men fullt arbetsföra. De anses då vara lata, slöa och ”dåliga fattiga”. Arbetar de inte ska de bestraffas eller köras ut.

Tiggeri blir olagligt
Från 1500–talet är det en syn på fattiga som succesivt förstärks och 1847 blir tiggeri olagligt. De som tigger straffas med tvångsarbete och sätts på fästningar och spinnhus. Statens makt har vuxit och nu visar den sina muskler genom folkräkningar, institutioner och beskattning. Det drabbar tiggarna allra värst, enligt Dick Harrison.

– Kraftåtgärderna mot de allra fattigaste fortsätter under 1900-talet. Ju mäktigare staten blir desto mer försöker man hitta medel för att blockera de dåliga fattiga från att störa bilden av det välordnade samhället. På 20- och 30-talet går det så långt att man vill ”vaccinera” samhället mot dem genom sterilisering. På 40-talet börjar svenskarna för första gången bli ett någorlunda välbärgat folk, säger Dick Harrison och beskriver hur de sociala skyddsnäten som byggs ut gör att tiggeriet försvinner.

Plötsligt finns det ingen att tillämpa lagen som förbjuder tiggeri på och den avskaffas 1964.

– Sedan hade vi en period under välfärdssamhällets glanstid på 60-, 70- och 80-talet då vi inte har några tiggare. Men det är en historisk parentes. En historisk märklighet. Det normala i alla tider är att tiggeriet har varit självklart.

Mentalsjukhusens igenbomning 1995
När folkhemmet börjar avrustas kommer tiggarna snart tillbaka. 1995 stängs de stora mentalsjukhusen och många av de forna mentalpatienterna blir hemlösa och börjar tigga.

– Vilket egentligen är en återgång till hur vi har haft det i alla samhällen. Folk som inte kan sköta sig själva blir tvungna att tigga, säger Dick Harrison. Nu är det fattiga från Rumänien och Bulgarien som tigger.

Dick Harrison ser hur majoritetssamhällets attityd upprepas och hur de historiska mönstren går igen.

– I vissa kommuner hör vi argument som påminner om dem som hördes under 1800-talet: skicka hem romerna, de är ju fullt arbetsföra människor. Romerna har alltså blivit ”dåliga fattiga”.

Romerna i Sverige är ett eget kapitel i tiggeriets historia. De har förföljts och diskriminerats genom århundranden. Det är inte förrän i slutet av 1960-talet som romer tillåts bli bofasta och gå i skola. Och först 1999 som ordet zigenare officiellt ersätts av rom. För övrigt något som romerna själva krävt sedan 1970-talet.

Jan Selling, docent i historia vid Lunds universitet och som vid Hugo Valentin-centrum i Uppsala forskat om de svenska romerna. Han ser paralleller i historien till hur de rumänska romerna behandlas idag.

– Javisst, både bland människor i allmänhet och bland politiker. Ett exempel är Billströmaffären 2010.Tobias Billström var migrationsminister och stod bakom avvisningen av ett 30-tal rumänska romer som var i Sverige och tiggde. Händelsen fälldes av justitieombudsmannen som hävdade att det inte är ett brott att tigga och att det råder fri rörlighet inom EU.

Ett annat exempel är skånepolisens registrering av romer.

– I det sammanhanget har polisen en historia av att vara aktiv och pådrivande. Just den här registreringen har en direkt kontinuitet till gamla register som dessutom blev användbara igen eftersom man sökte efter släktband, säger Jan Selling.

Text: Lotta Nylander, frilansjournalist på uppdrag av forskning.se
Redaktör: Elin Melin, forskning.se

Kontaktinformation
red@forskning.se

Romerna i Sverige är ett eget kapitel i tiggeriets historia. De har förföljts och diskriminerats genom århundranden. Jan Selling, docent i historia vid Lunds universitet och som vid Hugo Valentin-centrum i Uppsala forskat om de svenska romerna, pekar ut några avgörande händelser.

1560 förbjuds präster att ha något att göra med romer. Det var en mycket stark uteslutning som innebar att romer inte fick gå i kyrkan, inte döpas, gifta sig eller begravas. Ett annat centralt årtal är 1637, då landsförvisas alla romer. I praktiken är det en fördrivning till östra Finland. Ett fåtal lyckas vara kvar i Sverige och det är de som är ursprunget till den grupp som kallas resande. På 1700-talet krävs plötsligt kyrksamhet av romerna. Kunde man inte sin bibel eller gick tillräckligt ofta i kyrkan, riskerade barnen att tvångsomhändertas. 1914 skärps villkoren för romer ytterligare. Då införs invandringsförbud för romer, ett förbud som finns kvar ända fram 1954.

– Det var en lag som bara riktades mot ”zigenare” och det är den enda rasistiska lag vi har haft i Sverige under 1900-talet. Under den här tiden kunde inte de svenska romerna lämna landet eftersom de i så fall inte skulle kunna komma tillbaka, säger Jan Selling.

Varför fanns en lag som riktades enbart mot romer?
– Antiziganism är det korta svaret, säger Jan Selling, och förklarar att antiziganism är en urgammal fördom som sammankopplar människor och företeelser med stereotypen för zigenskhet.

Historiskt har antiziganismen riktats mot romer men också mot andra grupper som associerats med zigenskhet.

– Det långa svaret är att vid den här tiden har stora grupper människor på landsbygden blivit arbetslösa. De driver omkring på vägarna och är ett orosmoment i samhället. En bråkdel var romer men det blev ”tattare” och ”zigenare” som fick bära skulden för det hot som de kringdragande grupper utgjorde. Antiziganismen projicerades alltså på ett problem som i grunden var socialt, säger Jan Selling.

Tvångssterilisering fram till 1960-talet
Från 1930–talet och fram till 1960-talet användes en ny typ av repressalier mot romer. Då införs tvångssterilisering. Exakt hur många som drabbades vet man inte men antagligen rör det sig om cirka 600 individer i en grupp som inte var fler än cirka 7000 personer och som kallades tattare och resande. I sin bok Svensk antiziganism. Fördomens kontinuitet och förändringens förutsättningar visar Jan Selling att rasbiologiska motiv låg bakom steriliseringarna. Det framkommer i den statliga fattigvårdsutredningen 1923 och i riksdagens steriliseringsdebatter. 1943 förordade dessutom socialstyrelsens expert Nils von Hofsten riktad sterilisering mot tattare.

– Tankegångarna byggde på att folkgruppen ansågs bära på ”asociala arvsanlag” som sammanhängde med ”zigensk rasinblandning”, berättar Jan Selling.

– I enskilda steriliseringsutlåtanden kompletteras sedan begreppet ”tattare” med en social indikation. Det kan i efterhand vara svårt att avgöra vilken roll det ena eller andra spelade. Många så kallade tattare levde i extremt utsatta sociala miljöer. Men vi kan alltså fastställa att en rasistisk motivation fanns och att stämpeln ansågs relevant i dessa utlåtanden.

Vilka som ansågs vara tattare eller resande var naturligtvis svårt att avgöra. Först användes rasbiologi men när den upphört användes istället kriterier som byggde på människors sociala situation.

– Den sista så kallade tattarinventeringen genomförs 1944 och den visar att som tattare räknades människor som ansågs leva som tattare. På det sättet hamnade över 7000 personer i register som blev utgångspunkten för hot om tvångssterilisering och hot om tvångsomhändertagande av deras barn.

Det är inte förrän i slutet av 1960-talet som romer tillåts bli bofasta och gå i skola. Och först 1999 som ordet zigenare officiellt ersätts av rom. För övrigt något som romerna själva krävt sedan 1970-talet.

Ser du paralleller i historien till hur de rumänska romerna behandlas idag?
– Javisst, både bland människor i allmänhet och bland politiker. Ett exempel är Billströmaffären 2010. Tobias Billström var migrationsminister och stod bakom avvisningen av ett 30-tal rumänska romer som var i Sverige och tiggde. Händelsen fälldes av justitieombudsmannen som hävdade att det inte är ett brott att tigga och att det råder fri rörlighet inom EU. Tobias Billström försvarade sig med att om man inte sätter stopp nu så kommer det fler. Trots att han fällde antiziganistiska omdömen så behöll han sin post. Det visar att det politiska priset för antiziganism är väldigt lågt.

Ett annat exempel är skånepolisens registrering av romer.

– I det sammanhanget har polisen en historia av att vara aktiv och pådrivande. Just den här registreringen har en direkt kontinuitet till gamla register som dessutom blev användbara igen eftersom man sökte efter släktband, säger Jan Selling.

Text: Lotta Nylander, frilansjournalist på uppdrag av forskning.se
Redaktör: Elin Melin, forskning.se

Kontaktinformation
red@forskning.se


– Vi har i tidigare studier visat hur det giftiga ämnet tar sig fram i kroppen genom att åka snålskjuts på blodceller, men vi har inte förstått hur det bär sig åt för att lämna blodcellerna och angripa njurarna. I den här studien har vi sett att boven i dramat är små mikrovesikler som frisätts från blodceller, en slags budbärare som transporterar det giftiga ämnet från blodcellerna, kringgår kroppens eget immunförsvar och sprider sig i njurcellerna med celldöd som följd, berättar Diana Karpman, professor och överläkare i pediatrik.

Anne-Lie Ståhl och Diana Karpman är två av forskarna bakom en ny studie om EHEC-smitta. Bild: Olle Dahlbäck

Utmaning att skydda njurcellerna
Studien, som nyligen publicerades i den vetenskapliga tidskriften PLOS Pathogens, är gjord på såväl humana njurceller som i djurförsök och på patient. Det är för övrigt första gången forskare kan visa att ett bakteriellt protein cirkulerar inuti mikrovesikler.

– Nu blir utmaningen för oss, när det gäller EHEC-bakterien, att försöka förhindra budbärarna att transportera det giftiga ämnet mellan blodcellerna och njurcellerna. Eller att se till så att njurcellerna inte tar emot mikrovesiklerna. För detta har vi börjat studera effekterna av redan befintliga läkemedel, säger Anne-Lie Ståhl, en annan av forskarna bakom studien.

Större utbrott 2011
EHEC finns i olika varianter och drabbar mest små barn, men även vuxna. Så skedde år 2011, då ett större utbrott av en ovanlig variant av EHEC resulterade i 4 000 fall i Tyskland och ett 50-tal i Sverige som besökt Tyskland. Av de smittade var de flesta vuxna och majoriteten kvinnor, vilket är ovanligt. En tredjedel av de konstaterade fallen i Sverige utvecklade njursvikt. En person avled. Smittkällan var groddar från bockhornsklöverfrön importerade från Egypten.

Fotnot: EHEC är en förkortning för Enterohemorragisk Escherichia Coli

Text: OLLE DAHLBÄCK

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 7 april 2015. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se