Insikten om den individanpassade sjukvårdens potential blir allt större. Om den ska förverkligas kommer utmaningen för sjukvården framöver att växa kraftigt, men ingen vet säkert hur den ska mötas framgångsrikt.
Orsaken är att kunskapen om hur unika sjukdomar bör behandlas blir större hela tiden genom ny forskning, vilket betyder att den vård som hittills bestått av standardbehandlingar ofta måste omdefinieras. Standardbehandlingar har ofta bevisats i vetenskapliga studier, men inte unika och mer ovanliga sjukdomar.
Kunskapen bland läkarna om ovanligare och nyare sjukdomar och behandlingsmetoder måste därför bli bättre.
– Läkaren måste veta när standardbehandlingar inte fungerar. Det förutsätter att läkaren förstår den enskilda patientens behov och gör individuella överväganden före och under behandlingen. Det betyder också att en omsorgsfull uppföljning blir väldigt viktig, säger Erik Eliasson, professor i klinisk farmakologi vid Karolinska institutet.
En annan utmaning för individanpassad sjukvård är att få läkarna att förstå av vi alla reagerar olika på mediciner och doser. Mycket av denna kunskap finns redan.
Och utan ett bra IT-stöd är det omöjligt för till exempel en husläkare att få en bra överblick över hur läkemedel påverkar den enskilda patienten, förklarar Erik Eliasson.
– Det ska blinka rött som varningssignal när till exempel mediciner är på väg att kombineras på fel sätt och orsaka biverkningar eller minskad behandlingseffekt. Nedsatt njurfunktion och minnessvikt hos äldre är exempel på faktorer när man måste ompröva val av läkemedel och dosering, betonar han.
Individanpassad sjukvård omfattar alla upptänkliga områden inom sjukvården.
Behandla tumörer utifrån dessas unika DNA
Individanpassad sjukvård kan, för att ta ett annat exempel, handla om att behandla specifika tumörer utifrån hur dessas unika DNA ser ut. Inom cancervården pågår en intensiv forskning att utveckla nya, skräddarsydda läkemedel, som i kombination med varandra ska hämma unika tumörers tillväxt. Det gäller att kunna sätta ihop rätt cocktail av olika mediciner för att ”skjuta ned” generna som ger upphov till tumörer som är speciella för varje cancersjuk.
Det betyder att varje tumör på sikt förhoppningsvis kan behandlas på det sätt som är bäst.
– Men först måste vi förstå vilka genförändringar som orsakar cancer. Sedan tar det fem till tio år ytterligare innan vi kan använda kunskapen allmänt i sjukvården, säger Tobias Sjöblom, som forskar i molekylär cancergenetik vid Uppsala universitet.
För att förstå hur genmutationer, som orsakar olika sorters cancer, kan hämmas måste ett enormt biobanksmaterial på 100 000-tals tumörer först bearbetas. Det handlar om diagnostik på molekylär nivå, fortsätter Tobias Sjöblom. Men redan idag går det att använda tekniken i liten skala.
– Ännu kan vi bara förlänga livet i snitt några månader med läkemedel som tagits fram på detta sätt för exempelvis tjocktarmscancer. De läggs till vedertagna behandlingsmetoder, som till exempel strålning och cellgiftsbehandling.
Fast den stora förändringen som följer på denna teknik kan bli att det går att sätta in behandling mot cancer tidigare, vilket är oerhört viktigt för att öka överlevnaden, betonar Tobias Sjöblom.
– Vi kommer att kunna screena på olika sätt för tidig cancer genom att testa blod. Inom tio år kan sådana tester bli massmarknadsprodukter riktade mot oss konsumenter.
Strukturerade möten behövs
Erik Eliasson understryker att det behövs stor specifik kunskap om patientens sjukdom för att kunna sätta in rätt behandling, vilket betyder att läkaren måste skaffa sig generellt mycket större kunskaper om sjukdomar.
Det handlar om att den allmänna kännedomen om den unika patienten blir allt viktigare vid individanpassad sjukvård. Därför vill han att läkarens möten med patienten blir mer strukturerade, att effekten av medicineringen verkligen undersöks och att vissa frågor ställs efter en checklista.
Allt för att garantera patientens säkerhet.
Vid antidepressiv medicinering är det till exempel viktigt att följa upp hur patienter mår efter påbörjad behandling, och att inte dröja alltför länge med att byta ut medicin som inte fungerar.
– Det behövs mycket strukturerade möten med patienten för att verkligen veta hur en medicin fungerar och vilka biverkningar den har, säger Erik Eliasson.
För låg ämnesomsättning kan tolkas som utbrändhet
Ett exempel på hur det kan gå fel är när läkare missar hypotyreos, det vill säga för låg ämnesomsättning, vilket framför allt innebär att sköldkörteln producerar för lite tyreoidea-hormon. Det kan leda till symtom som trötthet, depression, stresskänslighet och viktökning. Men många läkare stirrar sig blinda på TSH-nivån i blodet – TSH är hormonet som mäts i prover och som stimulerar produktionen av tyreoidea-hormon.
TSH-nivån måste vara över 3,5 eller 4,0 (ju högre desto sämre sköldkörtelfunktion) enligt de standardiserade referensintervallen som anses krävas för att fastslå att en patient har hypotyreos. Detta är gängse kunskap bland svenska läkare.
– Men även lägre nivåer, ned till 2,5, kan behöva behandlas om patienten har symtom, sköldkörteln är inflammerad och det finns ärftliga problem med sköldkörteln, säger Ove Törring, överläkare på Södersjukhuset i Stockholm och docent vid institutionen för klinisk forskning och utbildning på Karolinska sjukhuset.
– Ibland måste sådana patienter provbehandlas med tyroxin i sex till tolv månader, men det är förvånansvärt få läkare som gör detta.
Att frångå ett standardintervall är tvärtom inte nytt, det görs till exempel vid behandling av förhöjd kolesterol.
Ove Törring säger att ingen vet hur ofta stress och utbrändhet egentligen beror på brist på tyreoidea-hormon, men att han ser det ibland. Och för att överhuvudtaget upptäcka detta måste man noga studera symtomen i det individuella fallet.
– Den här kunskapen är känd sedan många år, ändå används den sällan. Ingen vet hur många som felaktigt diagnosticeras som utbrända och utmattningsdeprimerade på grund av lätt nedsatt ämnesomsättning, varnar Ove Törring.
