När vi blir sjuka kan kirurgi ibland vara enda alternativet för att bli frisk, om det finns en kirurg som kan operera vill säga. I Sverige är det en självklarhet, men långt ifrån i alla världens länder.

I afrikanska stater söder om Sahara, som Sierra Leone, Zimbabwe, Liberia och Uganda, där fattigdomen är vardag, har uppskattningsvis endast 6 procent av befolkningen realistiska möjligheter att bli opererade om det skulle behövas.

Som svensk är det svårt att föreställa sig vad det betyder för de drabbade familjerna och för samhället i stort. I Sierra Leone, ett av de allra fattigaste länderna i världen, uppskattas att cirka 20 procent av landets medborgare är i akut behov av kirurgi, utan att kunna få det. Samtidigt uppskattas att vart femte dödsfall i landet hade kunnat undvikas ifall det funnits tillgång till säker kirurgi.

Säker kirurgi saknas
– Det finns ett stort uppdämt behov av kirurgi när det gäller exempelvis medfödda missbildningar, tumörer och skador som uppkommit i samband med förlossningar. Skador och tillstånd som aldrig blir åtgärdade trots att insatserna kan vara lika kostnadseffektiva som vaccinationer, säger Lars Hagander, barnkirurg vid Skånes universitetsjukhus och forskare vid Lunds universitet, som i flera år engagerat sig i den globala ojämlikheten vad gäller tillgången till säker kirurgi i världen.

Lars har vid flera tillfällen själv varit verksam som barnkirurg i de mest utsatta länderna.

– Det finns en stolt utbildningstradition hos läkare i de här länderna och många duktiga kirurger, men antalet räcker inte för att täcka ländernas behov och ibland saknas rätt kompetens, inte minst inom anestesin. Det är också ofta väldigt stora skillnader inom länderna – mellan städerna och landsbygden – inte bara på tillgången till kirurgi utan också på kunskapen hos befolkningen om hur man söker och får kirurgisk hjälp. Är man dessutom fattig och saknar pengar så är man väldigt utsatt, säger Lars Hagander.

Många har inte råd
Vid en stor kirurgkonferens i London tidigare i år redovisades rapporten ”The Lancet Commission on Global Surgery” – ett forskningssamarbete mellan den vetenskapliga tidskriften The Lancet, Lunds universitet, Harvard Medical School och King´s College London – om tillgången till säker kirurgi, anestesi och obstetrik i världens låg- och medelinkomstländer. En i många stycken skrämmande läsning.

Rapporten visar att 5 miljarder människor i världen saknar tillgång till säker kirurgi – 5 miljarder!

Främsta orsaken är bristen på kirurger, då för få utbildas och många läkare väljer att arbeta utomlands efter examen. Andra orsaker är bristande infrastruktur och långa resvägar, samt att kostnaden för en operation är högre än vad många i de här länderna har råd med.

– För många innebär ett kirurgiskt ingrepp en ekonomisk katastrof. Resultatet blir inte sällan att de istället går till en operatör som saknar rätt kompetens och far illa, säger Lars Hagander, som är en av huvudförfattarna till rapporten.

Från ord till handling inom global kirurgi
– Det krävs investeringar. Nu måste vi övertyga världens finansministrar att inkludera kostnader för kirurgi i hälso- och sjukvårdsbudgeten och att det kostar mer att låta bli. Och det finns ett skriande behov av forskning inom det här fältet, av innovativa lösningar.

Projektgruppen bakom forskningsrapporten fortsätter nu sitt arbete. Bakom dem står både WHO och Världsbanken.

– Publikationen i Lancet var ett första steg, nu måste vi se till så att ord går över i handling, säger Lars Hagander, som själv rekryterat fyra doktorander vid Lunds universitet att intressera sig för global kirurgi.

– De studerar bland annat hur barnkirurgi och förlossningsmedicin är organiserad i låg- och medelinkomstländer, jämfört med i Sverige. Hur man mäter kirurgisk kvalité, tillgång och brist och hur situationen kan bli bättre.

Text: OLLE DAHLBÄCK

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet och Region Skåne, 12/10 2015. Artikeln är publicerad på forskningssajten Aktuellt om vetenskap & hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Programmet Vårt unika doftsinne leds av professor Maria Larsson som, förutom att vara en ledande doftpsykolog, även är en av de få som upplever dofter i

drömmen. Hon kallar luktsinnet ”egensinnigt”.

– Det är egensinnigt i den meningen att det fungerar på ett helt eget vis, jämfört med syn och hörsel. De flesta har exempelvis svårt att återskapa dofter för sin inre näsa och vi har även dålig koppling mellan doft och språk, vilket gör det svårt att identifiera och benämna dofter.

Doftsinnet går heller inte att värja sig emot och kan kasta oss tillbaka till barndomen, säger hon.

Maria Larsson forskar om så kallade självbiografiska doftminnen, minnen som väcks av dofter. När försökspersoner ska berätta vad de associerar till, härrör dessa minnen i mycket högre grad från barndomen än sådana minnen som väcks av syn- eller hörselintryck.

– Det verkar som om att den första gången vi präntar in en doft så sitter den, men frågan är varför, säger Maria Larsson.

Lukt och demens
I programmet Vårt unika doftsinne kommer hon tillsammans med svenska och internationella kollegor under sex år studera luktsinnet ur många olika aspekter.

Delprojekten sorteras i sex olika kategorier och när detta skrivs pågår datainsamlingen. Ett forskningsspår är hur luktsinnet är kopplat till demens. Ett försämrat luktsinne är ett tidigt symtom på Parkinsons sjukdom, och i det nya projektet vill forskarna studera hur det ser ut vid Alzheimers sjukdom.

– Att förlora luktsinnet är en tidig indikator på att något är på gång i nervsystemet och vi vill bättre förstå vad som sker. I ett parallellt projekt undersöks också om går att träna upp sitt doftsinne, säger hon.

Här får försökspersoner spela ett slags doft-memory, där man ska para ihop doftsatta teer. Preliminära resultat tyder på att deltagarna genom idog övning blev bättre på att både känna igen dofterna och benämna dem. Äldre som inte är dementa drabbas ändå ofta av att doftsinnet sviker, något som kan vara problematiskt.

– En del är att man tappar aptiten när maten inte längre smakar, men det kan också vara så att man inte känner om man luktar svett eller att soppåsen stinker. Vi vill se om även denna grupp kan träna upp sitt luktsinne, säger Maria Larsson.

Sverige långt fram i human doftforskning
Ett annat spår är att undersöka personer som är överkänsliga för dofter. Vanligen vänjer vi oss vid en viss doft efter ett tag, något som kallas att vi habituerar.

– Det gör oss redo att uppmärksamma om en ny doft dyker upp. Men hos vissa personer kan doften i stället upplevas allt starkare, vilket skapar obehag, säger Maria Larsson.

Hon disputerade 1997 på en avhandling om just luktminne och ser en explosion inom doftforskningen sedan dess.

– Utvecklingen är otrolig! På den tiden var vi några enstaka forskare i landet men nu är återväxten god och Sverige ligger långt fram internationellt när det gäller human doftforskning.

Att Riksbankens Jubileumsfond väljer att gå in och stödja detta program är förstås också en kvalitetsstämpel, säger hon.

Att drömma dofter
Hur var det då med drömdofter? I ett projekt kommer forskarna att engagera personer som är blinda från födseln och bland annat studera hur de drömmer.

– Den som aldrig haft synintryck kanske tar in andra sinnen mer aktivt i sitt drömliv, säger Maria Larsson.

När forskare tidigare, med hjälp av drömdagböcker, undersökt seende personers drömmar är det ytterst få – bara omkring fem procent – som rapporterar att de upplever doft i drömmen.

Maria Larsson hör till denna skara.

– Inte alltid, men det händer. Det kan vara doften av svamp ute i skogen, en speciell parfym eller matdoft när man drömmer att man äter något smarrigt – då kan det vara en besvikelse att vakna!

Text: Lotta Fredholm

Ovanstående text är en artikel från Riksbankens Jubileumsfond. Artikeln är först publicerad 17/9 2015 på www.rjf.se, där mer information finns om ämnet.

Han menar att litteraturens värde, socialt, estetiskt och ekonomiskt, är en förhandlingsfråga där många parter medverkar; läsarna, bokförlagen och inte minst media.

I ett pågående forskningsprojekt – Att förhandla litterärt värde – undersöker Torbjörn Forslid tillsammans med fem andra forskare hur denna förhandling går till. Forskarna använder metoder som inte är helt vanliga bland litteraturvetare. De lämnar själva texten för en bredare undersökning som innefattar fältstudier.

Under Bok- och biblioteksmässan 2013 följde de 20 boksläpp för att se hur böckerna och författarna lanserades, hur de mottogs av media och läsare och hur detta påverkade litteraturens värdering.

Bokmässan ideal för kändisskap
– Det finns knappast någon bättre plats att studera detta än på bokmässan. Vi följde publikens reaktioner. Vi tittade på förlagens marknadsföring. Bokmässan är tuff. Det är inte många debutanter där, säger Torbjörn Forslid som intervjuades på Forskartorget under årets Bok- och Biblioteksmässa.

Fenomenet är inte nytt. Författare har i alla tider lanserat sig. August Strindberg, Charles Dickens, som båda levde på sin penna, skiljer sig därvidlag inte från Camilla Läckberg. Det som är nytt är omfattningen. Bokförlagen använder allt fler kanaler för att marknadsföra sina författare och därmed bygga deras varumärken.

Läsarna svarar med att odla identifikation och samhörighet med författare och deras böcker. Etablerade författare trängs undan Detta celebritetsskapande har enligt Forslid lett till att det finns ett segment av etablerade, prisbelönta och tidigare lästa författare som hamnat i bakvatten. De tränger inte igenom i mediebruset och säljer inte särskilt många böcker.

Tidigare har Torbjörn Forslid tillsammans med litteraturprofessorn Anders Ohlsson studerat författarens Björn Ranelids karriär och bland annat följt honom med kamera. Ranelid var en författare som hade några tusen läsare under 1980-talet. Tills han beslutade att gå ut i offentligheten.

– Ranelid är ett lysande exempel på hur författarens personlighet påverkar värdet på hans böcker. Man kan säga att svenska folket är delat i sina sympatier eller antipatier mot honom – och hans böcker.

Författarkändisen – blind fläck inom forskningen
Att bokförsäljningen påverkas är en sak. Hur ser det ut bland recensenter och litteraturvetare? Inom litteraturvetenskapen har författarens celebritetsvärde varit något av en blind fläck. Litteraturvetare tänker sig gärna att text ska vara ”ren” utan att författarens liv och person läcker in i den.

När till exempel Nobelpriset delas ut brukar Svenska Akademien framhålla sitt totala ointresse för författarens politiska eller mediala gärningar. Detta menar Forslid är en naiv hållning. Ingen litteratur existerar i ett vakuum. Bara det faktum att deckarförfattare som Liza Marklund och Camilla Läckberg numera recenseras på samma kultursidor som exempelvis Horace Engdahl säger något om kändisskapets betydelse för litteraturens estetiska värde.

Ibland kan dock författarens person stå i vägen för verket. Detta hände enligt Forslid när Jan Guillous roman Ondskan publicerades i Sverige 1981. Boken blev nedsablad av svenska litteraturrecensenter. När boken ett tiotal år senare kom ut i Frankrike vann den pris för bästa översatta roman.

– I Frankrike visste man inte vem Guillou var, där var han inte alls kontroversiell som här, säger Torbjörn Forslid.

Text: Thomas Heldmark

Ovanstående text är en artikel från Riksbankens Jubileumsfond. 

En forskargrupp i immunteknologi i Lund har nyligen avslutat patientstudier i bland annat Kina och Spanien för att utvärdera och vidare förfina testet. I dessa tvärvetenskapliga studier har de med hjälp av sin unika teknik visat att de kan hitta en uppsättning biomarkörer i blod som kan användas för att spåra cancern. Detta ”fingeravtryck” kan sedan användas för att diagnosticera cancer.

Studierna visar att tekniken är både är känslig och specifik när det gäller att hitta cancern. Resultat för sensitivitet och specificitet hamnade på 0,9 – 0,95, där 0.5 är slumpen och 1 är hundraprocentigt tillförlitligt och nästintill omöjligt att få.

– Enligt de signaler vi fått ligger vi mycket långt framme och det finns egentligen inga andra alternativ på gång, säger Christer Wingren, professor i immunteknologi vid Lunds Tekniska Högskola och en av dem som arbetat med att ta fram tekniken och hitta biomarkörerna.

Anledningen till att man genomfört kliniska studier tillsammans med sjukhus i Spanien och Kina är för att vara säker på att etnicitet inte ska påverka resultatet, vilket resultatet visar att det inte gör. Dessutom ville man validera tidigare studier.

Fakta
Pancreascancer är ganska ovanlig. Med 900 fall per år i Sverige kommer den först på 14:e plats bland cancersjukdomarna vad gäller antal drabbade. När det gäller antal patienter som dör ligger den däremot som nummer tre, just för att den är så svår att upptäcka i tid.

Användning: Provet är tänkt att använda på riskgrupper såsom exempelvis ärftlig belastning och nydebuterade typ 2-diabetiker över 50 år, och/eller för patienter med misstänkta symptom.

Så fungerar tekniken: En droppe blod placeras på en liten yta, mindre än en lillfingernagel. På denna förbehandlade yta sitter ett set med antikroppar. Dessa antikroppar fungerar där som högspecifika fångarmolekyler och binder specifikt de biomarkörer som signalerar för cancern. Mängden av dessa biomarköer kvantifieras och bildar ett mönster, ett fingeravtryck, som talar om ifall patienten har cancer i bukspottkörteln eller inte.

Text: KRISTINA LINDGÄRDE

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet och Region Skåne, 7/10 2015. Artikeln är publicerad på forskningssajten Aktuellt om vetenskap & hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Orsaken till typ 2-diabetes beror både på arv och livsstil. Har man en förstagradssläkting (mamma, pappa, syskon) med typ 2-diabetes har man själv ungefär tre gånger så hög risk att själv drabbas. Förebyggande behandling består till stor del av att äta nyttigare och träna mer.

Forskare vid Lunds universitet har undersökt träningens effekter hos personer med ökad risk för typ 2-diabetes på grund av att de har en förstagradssläkting med sjukdomen.

Deltagarna bestod av sammanlagt 50 otränade, lätt överviktiga men fullt friska män i 40-årsåldern som under sju månader fick träna på Friskis och Svettis.Hälften tillhörde riskgruppen och hälften utgjorde en kontrollgrupp utan släktingar med typ 2-diabetes. Studien är publicerad i Journal of applied physiology.

Alla tjänade på att träna
Deltagarna erbjöds tre träningstillfällen per vecka varav ett spinningpass och två aerobicspass då man samtidigt mätte deras träningsintensitet och energiförbrukning. Före och efter perioden genomgick de en hälsokontroll och ett glukostoleranstest (sockerbelastning) för att undersöka cellernas förmåga att ta upp socker (glukos) i blodet.

Forskarna tog också muskelbiopsier som analyserades för att studera aktiviteten i olika gener. Båda grupperna tränade lika hårt men riskgruppen deltog i fler pass och gjorde sammanlagt av med mer energi än kontrollgruppen.

Efter att ha korrigerat för olikheterna visade resultatet att alla tjänade på att träna; alla gick ned i vikt, minskade sitt midjeomfång och ökade sin kondition. De genetiska analyserna visade också likartade förbättringar i genuttryck hos båda grupperna.

Riskdeltagarna fick träna mer för samma effekt
– Skillnaden var att riskdeltagarna fick träna mer för att uppnå samma effekt som deltagarna i kontrollgruppen, säger Ola Hansson som lett studien.

För att kunna svara på frågan varför det är så här, och i framtiden kunna ge råd om vilken form av träning som passar just den här gruppen bäst för att förhindra ett insjuknande, krävs dock mer forskning.

– Det är ändå intressant att se att det finns en skillnad trots att alla faktiskt är friska och i övrigt var väldigt lika. Vår förhoppning är nu att kunna går vidare med ytterligare studier bland annat med att undersöka om träningsintensiteten, inte träningsvolym är en avgörande faktor för hur riskgruppen svarar på träning. säger Ola Hansson.

Text: SARA LIEDHOLM

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet och Region Skåne, 1/10 2015. Artikeln är publicerad på forskningssajten Aktuellt om vetenskap & hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Att män som utsatts för DEHP har spermier med mindre rörlighet visar en studie av Jonatan Axelsson vid Lunds universitet, som nyligen publicerats i tidningen Environment International.

Ftalater är samlingsnamnet på en grupp ämnen som är baserade på ämnet ftalsyra, och varav vissa misstänks vara hormonstörande. Många ftalater finns framförallt i mjukgjord plast – det vill säga i väldigt mycket av vad vi omges av dagligen: tapeter, sandaler, nagellack, parfym, golvmaterial, mattor och mycket annat. Vi exponeras dagligen för ftalater och får i oss kemikalierna genom mat och dryck, hudkontakt och inandning eftersom ftalatmolekyler läcker ut ur plaster. Hur stora mängder ftalater vi utsätts för kan man mäta genom ett enkelt urinprov.

– Vi har undersökt markörer för ftalaten DEHP (dietylhexylftalat) i urin som ett mått på exponering, liksom spermakvaliteten på över 300 män mellan 18 och 20 år vid Reproduktionsmedicinskt centrum i Malmö. Resultatet visar att ju högre halt männen hade – desto lägre framåtrörlighet hade deras spermier, säger Jonatan Axelsson, forskare vid Institutionen för laboratoriemedicin vid Lunds universitet och specilistläkare i arbets- och miljömedicin.

Högre exponering gav sämre spermierörlighet
Man kunde säkerställa en negativ trend i spermierörligheten beroende på graden av exponeringen. För den fjärdedel av männen med lägst exponering rörde sig 57 procent av spermierna framåt, medan andelen framåtrörliga spermier var 46 procent för den fjärdedel med högst exponering.

– Eftersom det rapporterats ett linjärt samband också mellan spermierörlighet och chans till graviditet, så skulle detta kunna betyda att ju högre exponering för DEHP, desto mindre chans att kunna få barn.

Studien är den enda i sitt slag där man hos män från allmänbefolkningen analyserat sambandet mellan exponeringen för DEHP och spermakvalitet och samtidigt justerat för både hur koncentrerad urinen var och hur lång tid det gått sedan senaste utlösning. Män från allmänbefolkningen kan vara de mest relevanta att studera, eftersom män med fertilitetsproblem (som annars ofta är de som studeras) ofta har en sänkt spermakvalitet, inklusive spermierörlighet, vilket kan ha många olika orsaker.

Bra att vara medvetna om problemet
– Det finns andra studier som stödjer våra fynd kring sambandet mellan DEHP-metaboliter och spermierörligheten, men även studier som inte hittat några samband. Dessutom bryts ämnena ner i kroppen inom ett par dagar. Därför finns det ingen anledning till omedelbar oro. Men vi bör vara medvetna om att det kan finnas ett problem och att det kan vara en viktig fortsatt forskningsfråga,

Redan idag är DEHP uppsatt på EU:s lista över ämnen med särskilt farliga egenskaper och sedan tidigare i år behövs ett särskilt tillstånd för att använda ämnen vid tillverkning av varor och kemiska produkter inom EU. Importerade varor omfattas dock inte av detta, berättar Jonatan Axelsson avslutningsvis.

Artikel (ScienceDirect)
Phthalate exposure and reproductive parameters in young men from the general Swedish population

Text: ÅSA HANSDOTTER

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet och Region Skåne, 25/9 2015. Artikeln är publicerad på forskningssajten Aktuellt om vetenskap & hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

De vanligaste verktygen som används i den svenska vården för att undersöka tecken på Alzheimers sjukdom är olika kognitiva minnestester samt datortomografi. Sedan några år finns även möjligheten att göra ett så kallat ryggvätskeprov som ökar chansen till tidig upptäckt.

Än så länge är det dock bara patienter på minneskliniker som erbjuds testet. Nyligen har även så kallad amyloid PET godkänts för kliniskt bruk i Sverige. Patienten får då ett särskilt ämne som binder in till ett proteinämne, β-amolyid, i hjärnan. Denna amolyid är en markör för Alzheimerförändringar, och dessa kartläggs sedan med en PET-kamera.

Likvärdiga metoder
Inom forskningsvärlden och bland kliniker har det länge funnits olika meningar om huruvida ryggvätskeprov eller PET-kamera är bäst för att identifiera Alzheimers sjukdom i ett tidigt stadium. En ny jämförande forskningsstudie, som är den mest ingående och omfattande inom fältet hittills, visar dock att båda metoderna är lika bra.

– Både ryggvätskeprov och PET-kamera kunde i studien identifiera ungefär 90 procent av de patienter som senare fick Alzheimer-diagnos. Vår slutsats är därför att de fungerar lika bra för detta syfte. Man kan alltså välja metod utifrån kostnader, kompetens eller vad patienten föredrar, berättar Sebastian Palmqvist, doktor i medicinsk vetenskap vid Lunds universitet samt läkare på Skånes universitetssjukhus.

Hoppas på fler och bättre riskbedömningar
Bägge metoder är även bra på att identifiera vilka som är friska och troligen inte utvecklar Alzheimers sjukdom under de kommande tio åren. När diagnos ställs utan ryggvätskeprov eller amyloid PET-undersökning kan träffsäkerheten däremot sjunka ner till 60-70 procent.

Studiens upphovsmän välkomnar att båda metoderna har hög träffsäkerhet och hoppas att det kan bidra till en utbyggnad av sjukhusens kapacitet så att fler får bättre riskbedömningar. För sen upptäckt av Alzheimers sjukdom är inte bara ett problem för dagens sjukvård, utan även för utvecklingen av framtidens behandlingar.

Förbättrar möjligheten till utveckling av behandlingar
– Tidigare läkemedelsprövningar som utvärderat nya behandlingar mot amyloidförekomst vid Alzheimer har misslyckats, delvis på grund av att man påbörjat behandling för sent i sjukdomsförloppet. Med två träffsäkra verktyg för tidig diagnostik kan man identifiera lämpliga deltagare i tidig fas av Alzheimer. Därmed kommer möjligheterna att kunna påvisa en positiv effekt för nya läkemedel öka avsevärt, förklarar Oskar Hansson, docent vid Lunds universitet och överläkare vid Skånes universitetssjukhus.

Underlaget kommer från studien The Swedish BioFINDER study. 122 friska äldre deltagare samt 34 patienter med lättare minnesproblem som utvecklade Alzheimers sjukdom inom tre år har undersökts.

Därefter återupprepades studien i en amerikansk population på 210 individer. De nya rönen presenteras i den amerikanska tidskriften Neurology. Studien har finansierats av bland annat Vetenskapsrådet, ERC (Europeiska forskningsrådet), Region Skåne och MultiPark vid Lunds universitet.

FAKTA: SWEDISH BIOFINDER
Swedish BioFINDER Study, BioFINDER-studien, är ett samarbete mellan Minneskliniken på Skånes universitetssjukhus, Wallenbergs Neurocentrum vid Lunds universitet, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet och Karolinska institutet. Studiens främsta syften är att utveckla metoder för tidig och tillförlitlig diagnostik av Alzheimers sjukdom, att samla mer kunskap om de bakomliggande mekanismerna och i förlängningen hitta botemedel mot sjukdomen. Tidigare forskning kring Alzheimers sjukdom har gjorts i djurförsök men har inte lett till önskade resultat. Biofinder-studien fokuserar därför på att samla in kunskap om vad som händer i människan vid Alzheimers sjukdom. I studien ingår patienter med milda kognitiva symptom och friska kontrollpersoner som kommer att följas under många år med hjälp av kognitiva tester, analyser av biomarkörer, cellprover, olika bildtekniker med mera.

Text: BJÖRN MARTINSSON

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet och Region Skåne, 17/9 2015. Artikeln är publicerad på forskningssajten Aktuellt om vetenskap & hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
red@forskning.se

En förlossning är en stor händelse för både den blivande mamman och pappan, och deras upplevelse kan påverka anknytningen till barnet. En ny studie från Lunds universitet och Karolinska institutet visar nu att många pappor har en negativ förlossningsupplevelse.

– Barnmorskor måste bli bättre på att involvera dessa pappor vid förlossning, och också tydligt erbjuda alternativ till traditionell liggande eller halvsittande förlossningsställning, menar Li Thies-Lagergren som har genomfört studien.

Li Thies-Lagergren är barnmorska vid Helsingborgs lasarett och medicine doktor vid Institutionen för Hälsovetenskaper, Lunds universitet. Hon disputerade vid Karolinska institutet 2013 med en avhandling om förlossning på pall (upprätt ställning) jämfört med traditionell horisontell förlossningsställning. Hon studerade effekten av en sådan förlossning på kvinnan och barnet, samt kvinnornas upplevelse av förlossningen.

– I Sverige föder idag 85 procent av kvinnorna i en horisontell ställning och ofta erbjuds inte något annat alternativ om inte kvinnan aktivt ber om det. Vår studie visade att kvinnor som föder upprätt, sittandes på pall eller i en annan vertikal ställning, både hade en mer positiv upplevelse och en snabbare förlossning, utan att ha mer komplikationer, berättar Li Thies-Lagergren.

Har studerat pappornas upplevelser
Li Thies-Lagergren har nu tillsammans med Margareta Johansson, barnmorska på Södersjukhuset i Stockholm och filosofie doktor i hälsovetenskap vid Mittuniversitetet, gått vidare och studerat pappornas upplevelse av förlossningen, med fokus på förlossningsställningar. Att få papporna att känna sig delaktiga är viktigt menar Li:

– Vid förlossningar händer det att pappor känner att de mest är i vägen. De vet inte hur de ska kunna stötta sin partner och de känner sig inte delaktiga, vilket kan leda till en negativ upplevelse. En negativ förlossningsupplevelse skulle kunna påverka deras anknytning till barnet, förklarar hon.

Mer positiv upplevelse vid upprätt förlossningsställning
När hon analyserade resultatet såg hon att pappor vars partner födde sittandes på pall oftare hade en positiv förlossningsupplevelse. De angav att de upplevde förlossningen mer trygg, säker och avslappnad, jämfört med pappor vars partner födde horisontellt, alltså liggandes eller halvsittande. En av de tydligaste faktorer papporna angav till att förlossningen var en positiv upplevelse var att de kände sig delaktiga.

– När kvinnan födde sittandes på en pall kunde mannen hålla om henne, stötta henne och känna kraften under förlossningen. När barnet kom fram fick båda föräldrarna se det från samma vinkel, de delade alltså upplevelsen på ett annat sätt än om mannen hade stått bredvid. En pappa i studien sa till och med att det kändes som att det var han som fött, berättar Li.

Viktigt att barnmorskorna stöttar pappornas delaktighet
Li Thies-Lagergren poängterar vikten av att barnmorskorna involverar papporna för att skapa en positiv upplevelse för både mannen och kvinnan, vare sig kvinnan väljer att föda sittandes eller liggandes. Hon efterlyser även tydlig information till kvinnorna inför förlossningen om att det finns alternativ till traditionell liggande förlossning. Anledningen till att majoriteten av kvinnorna föder i en horisontell ställning tror Li beror mycket på bristande erfarenhet på området hos barnmorskorna.

– Med mer utbildning på området blir barnmorskorna tryggare i att assistera kvinnorna i olika förlossningsställningar och därmed ökar möjligheten för att mannen känner sig delaktig och till att fler får en positiv upplevelse, avslutar Li.

Text: SALLY CARLSSON CLOODT

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet och Region Skåne, 16/9 2015. Artikeln är publicerad på forskningssajten Aktuellt om vetenskap & hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

 När det värsta inträffar – när livet inte går att rädda trots intensivvård och det endast är respiratorn som håller andning och blodcirkulation igång – då kan det finnas en liten tröst i att det finns en möjlighet att rädda livet på andra personer.Men om den som avlidit inte har tagit ställning till donation ställs de anhöriga inför detta val i en redan svår situation. Och om samtidigt personalen på Intensivvårdsavdelningen (IV) inte är trygga i situationen – och kanske rent av inte själva är positiva till organdonation – kan de anhöriga påverkas till att säga nej till donation.

– Det vi vet genom närståendeforskning idag är att det inte är de närstående som säger ja som ångrar sig – det är de som säger nej, säger Anna Forsberg, sjuksköterska och forskare vid institutionen för Hälsovetenskaper, Lunds universitet.

Den varma döden
En anledning till att både anhöriga och personal på IV finner det svårt att ta beslutet om donation vid den avlidnes sida, är att döden inte ser ut som vi i vanliga fall föreställer oss den. Rent intuitivt ser vi en människa som död när hjärtat slutat slå, andningen upphört och kroppen är kall, blek och stilla. Men vid det som Anna Forsberg kallar den varma döden är en människa död när samtliga funktioner oåterkalleligt har fallit bort i hjärnans alla delar, samtidigt som andning och blodcirkulation upprätthålls på konstgjord väg genom respirator. Då ser och känner man liv och det blir mycket svårt att intuitivt förstå att personen är död.

– Det finns bara en död, men man kan alltså dö på olika sätt. Det som är viktigt att förstå är att vid så kallad hjärndöd finns det tydliga regler och kriterier för hur döden diagnosticeras. Diagnostiken görs upprepade gånger av en specialistläkare och sker under speciella former, säger Anna Forsberg.

Vårdpersonalens dilemma
Organdonation är en mycket ovanlig situation för dem som arbetar på intensivvårdsavdelningar och inte alltid lätt att hantera för dem som arbetar med att rädda liv. Förutom svårigheten att acceptera den ”varma döden” visar forskning att personalen tycker att det är svårt att behöva ställa frågan om donation till anhöriga. Man upplever att man skapar ytterligare lidande. Men så är det inte enligt forskningen. Däremot har det visat sig att personalens inställning har stor betydelse för vilket svaret på frågan blir.

– Det är djupt mänskligt att tycka att det är komplicerat och svårt, säger Anna Forsberg.

Det är begripligt att de som jobbar inom intensivvården har en stark strävan att rädda liv. Samtidigt måste man kunna hantera att vissa patienter avlider på ett sådant sätt att de kan rädda liv. Om vi i vården inte kan hantera situationen blir det ett problem. Anna Forsberg jobbar därför mycket med utbildning av personal inom intensivvården. Förra året skrev hon, tillsammans med Petra Lilja Andersson, också boken ”Leva vidare – när organdonation gör det möjligt”, vilken kan fungera som diskussionsunderlag för vårdpersonal.

– Som personal måste vi jobba med oss själva så att vi vet var vi själva står. Om vi är trygga i oss själva underlättar detta för anhöriga att fatta ett beslut som känns rätt för dem.

– Men framförallt är det viktigt att ta ställning medan man är i livet, avslutar Anna. I Sverige är vi nästan världsbäst på att vara positiva till organdonation. Men det räcker inte eftersom vi är dåliga på att ta ställning.

Text: Pia Romare

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet och Region Skåne, 14/9 2015. Artikeln är publicerad på forskningssajten Aktuellt om vetenskap & hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Under den gångna sommaren möttes återigen många badsugna av en grön algsörja längs Östersjöns stränder. Sjöfåglarnas läten kom glesare och de som tog fram fiskespöet fick vänta länge på fångst. Övergödningen miljögifterna och överfisket fortsätter att drabba Östersjön.

Per-Åke Hägerroth har sedan 70-talet har arbetat med havsforskning i Östersjön, bland annat som fältansvarig forskningsingenjör på Stockholms universitet. Han har hela den tiden bott i Trosa skärgård och märker en stor frustration bland de som lever längs kusten.

– Folk undrar var fåglarna är och varför de inte får fisk. De är förbannade. Det är dags för myndigheter och politiker att agera nu. Vi kan inte bara fortsätta kartlägga, vi behöver gå till botten med problematiken, säger Per-Åke Hägerroth.

Får inte pengar nog för att hitta lösningar
Han arbetar i dag i ett forskningsprojekt som försöker hitta svar på varför bland annat ejdrarna blir allt färre. I år fick bara 1 av 20 ejderhonor ungar och trenden har pågått i 20 år. Forskargruppen på Stockholms universitet får slita hårt med att få finansiering till sina studier.

– Vi tror att det handlar om en okänd miljöfaktor som påverkar omsättningen av vitaminet tiamin i näringskedjan, men vi behöver få möjlighet att göra flera studier för att lista ut var störningen ligger, säger Per-Åke Hägerroth.

Ett liknande problem är varför kustnära fiskar såsom abborre och gädda har minskat under en längre tid. Enligt forskningen är det troligt att ett eller flera miljögifter påverkar bestånden. Havsmiljöinstitutet konstaterar samtidigt i rapporten ”Havet 2013/2014” att det inte finns tillräckligt med resurser för den forskning som krävs för att komma fram till lösningar.

Svårt återställda redan rubbad balans
Det är alltså svårt att få loss pengar för att lösa Östersjöns miljömysterier, men forskarna är redo att dra i de ledtrådar som finns. På områden där sambanden är klarlagda har vissa åtgärder kunnat sättas in. Det gäller till exempel jordbrukets fosforläckage som bidrar till övergödningen av Östersjön. Tack vare bättre hantering av stallgödsel, strukturkalkning och kantzoner har läckaget minskat kraftigt. Tyvärr mår inte havet bättre för det.

Den balans som började rubbas på 1960-talet är nämligen svår att återställa. En anledning är att en sjättedel av Östersjöns bottnar är döda och det läcker betydligt mer fosfor ur dessa än vad som kommer från jordbruket. En möjlig lösning som många forskare stödjer är att mekaniskt skyffla upp den översta centimetern av de döda bottnarna. Då får man fatt i fosforn och kan avlägsna den. Andra forskare motsätter sig sådana satsningar på mekanisk återställning av havet eftersom följderna inte är klarlagda.

Alla borde tänka till innan vi spolar
För att komma tillrätta med farliga ämnen som påverkar Östersjön är bättre reningsverk en förhoppning. I Simrishamn och Linköping har man med ny teknik lyckats få bort mer miljögifter, läkemedelsrester och mikroplaster än vad man kunnat rena tidigare. Samtidigt konstaterade branschorganisationen Svenskt vatten på ett seminarium under Östersjöveckan i Visby att man inte kan förlita sig bara på reningsverk.

– Reningsverken kämpar med att hitta tekniker för att ta bort kemikalier och det händer mycket, men vi kan inte göra allt, vi måste lösa det i samhället. Det är till exempel viktigt att konsumenten funderar på vad de spolar ner i toaletten och vad de använder för kemikalier i vardagen. säger Peter Sörngård på Svenskt vatten.

Var och en kan alltså bidra till Östersjöns miljö genom att till exempel välja bort krämer med mikroplaster och tvätta med miljömärkta medel. Flera forskare framhåller också minskad köttkonsumtion som ett sätt att bidra till ett friskare innanhav. Djurhållningen står för en stor del av läckaget av näringsämnen till Östersjön.

Blå ekonomi – se ny ekonomisk potential
Det unikt grunda, kalla och saltfattiga innanhavet Östersjön drabbas hårt av de avvägningar som måste göras mot andra behov och näringar. Allt fler röster höjs därför för att Östersjöns hela ekonomiska potential måste ses i ett annat ljus. Under Östersjöveckan på Gotland lyfte många fram begreppet “blå ekonomi”. Ett exempel är att tänka på andra sätt kring fisket. I dag trålas torsk i Östersjön och blir till djurfoder trots att beståndet är tillbakapressat och inga stora fiskar finns kvar. Joakim Ollén på svenska sportfiskeförbundet menar att fritidsfisket kan bli det nya yrkesfisket.

– En viktig faktor för en frisk Östersjö är att vi får tillbaka stora rovfiskar som kan återupprätta den ekologiska balansen. I dag betalar turister för att fånga fisk som har tillåtits växa till sig. Turism, guidning, redskapsexpertis och ett nyskapat traditionellt yrkesfiske kan ge betydligt fler arbetstillfällen än vad yrkesfisket ger i dag, säger Joakim Ollén.

Fredrik Lind på Boston Consulting Group har utrett det ekonomiska värdet av ett friskt Östersjön och bedömer att Sverige skulle tjäna på att satsa hårt på innovation inom vattenrening och vattenrestaurering. Det skulle leda till en global ledning på området och skapa både tillväxt och återställda vatten.

– Det är alarmerande hur illa det egentligen är ställt med Östersjön. Genom att arbeta aktivt med innovation för att restaurera vattnet kan mängder av arbetstillfällen skapas och landets ekonomi kan utvecklas bättre fram till 2030 än om vi inte gör något alls, säger Fredrik Lind.

Text: Dag Kättström, frilansjournalist

Kontaktinformation
red@forskning.se

Databasen SEDD har mycket att erbjuda av medicinhistoriskt intresse, den visar till exempel en likartad dödlighet hos vuxna, oavsett sociala förhållanden, en bra bit in på 1900-talet: rika levde inte nämnvärt längre än de fattiga.

– Påverkan var mycket tydlig när det gällde kikhosta, säger professorn i ekonomisk historia Tommy Bengtsson.

Centrum för ekonomisk demografi har byggt upp en databas kallad Scanian Economic Demographic Database, SEDD. Den innehåller en mängd uppgifter om socioekonomi, familjeförhållanden, bostad, sjuklighet, in- och utflyttning med mera, i nio landsbygdsförsamlingar och två städer i Skåne.

En av de studier som gjorts utifrån databasen handlar om vad kost och sjukdomar betytt för människorna i dessa områden mellan 1813 och 1968. Det visade sig bland annat att personer som fötts under år med epidemier av mässling, scharlakansfeber och kikhosta fick sämre förutsättningar senare i livet, även om de överlevt själva sjukdomen. Särskilt tydligt var detta för kikhosta, där de som fötts under ett ”kikhosteår” hade kortare livslängd än de som fötts under kikhostefria år.

Har särskilt studerat början av 1900-talet
Forskarna har ansträngt sig särskilt för att samla in data från de första två tredjedelarna av 1900-talet. Där har det funnits ett glapp, eftersom historikerna inte varit så intresserade av denna rätt sena period, samtidigt de moderna sjukvårdsregistren inte började byggas upp förrän i slutet av 60-talet.

– Ändå är det ju intressant inte bara för forskningen utan även för vården hur förhållandena såg ut före 60-talet. Om sjukdomar under det första levnadsåret kan påverka ålderdomen så mycket som vi sett när det gäller kikhosta, så är det ju viktigt att veta hur de som är födda på 1930-, 40- och 50-talen haft det under sina småbarnsår, framhåller Tommy Bengtsson.

Information av medicinhistoriskt intresse
Databasen SEDD kan ge mycket information av medicinhistoriskt intresse. Man kan bland annat se effekten av olika nya sjukvårdsåtgärder. Det gäller till exempel när det byggdes sjukhus där infekterade patienter kunde isoleras för att stoppa smittspridning, och när barnmorskorna började använda antiseptiska medel. I båda fallen ser man att barnadödligheten i de berörda områdena snabbt minskade.

Somliga fynd är mer oväntade. Databasen visar exempelvis en likartad dödlighet hos vuxna, oavsett sociala förhållanden, en bra bit in på 1900-talet: de rikare levde inte nämnvärt längre än de fattigare.

– Vi blev själva förvånade över detta. Men det visar sig att våra kollegor i norra Sverige, Canada och Nederländerna fann precis samma mönster, säger Tommy Bengtsson.

Smittsamma sjukdomar påverkade alla
Han tror att förklaringen ligger i de smittsamma sjukdomarnas stora betydelse. Eftersom de stod för mycket av dödligheten var det bara om man kunde isolera sig från omvärlden som man hade större chans att klara sig. Och det var inte självklart lättare för de rikare att isolera sig. Advokater och präster måste träffa anhöriga till människor som dött i sjukdomarna, rika bönder kunde inte överge sina gårdar, trycket på att gå i kyrkan (en av de främsta platser där smittspridning ägde rum) var lika stort för alla, och så vidare.

Text: Ingela Björck

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet och Region Skåne, 7/9 2015. Artikeln är publicerad på forskningssajten Aktuellt om vetenskap & hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Utbildas lärare inom rätt ämnen? Den frågan ställde sig Fredrik Svensson, utredare på Universitetskanslersämbetet, UKÄ, när han insåg att bilden som målas upp i media av brist på ämneslärare, till exempel inom kemi, inte stämde överens med hans statistik.

– Jag kände en oro över att debatten i media delvis fördes på felaktiga underlag, säger han och pekar på rubriker om akut lärarbrist inom framförallt matte och NO. Det är bekymmersamt om det görs politik på dessa ”sanningar”, säger han.

För att ta reda på hur det egentligen förhöll sig, har han gjort en jämförande analys mellan storleken på ämnet i grundskolans timplan och antalet utexaminerade lärare med ämnet i sin examen de senaste tio åren. Resultatet presenteras nu i rapporten ”Ämnen i lärarstudenternas examina – Nuläge och modell för ämnesvis dimensionering”.

I Skolverkets timplan för grundskolan är svenska eller svenska som andraspråk det största ämnet med 1 490 lektionstimmar per läsår, motsvarande 23 procent. På andra plats kommer matematik med 1 020 lektionstimmar som utgör 15 procent, följt av SO-ämnen (885 timmar, 13 procent) och NO-ämnen (800 timmar, 11,8 procent).

– Ett stort ämne borde avspeglas i dimensioneringen av lärarutbildningen, säger Fredrik Svensson. Det vore rimligt att ungefär 23 procent av lärarexamina innehåller ämnet svenska.

Och det stämmer väl överens. 21,1 procent av de utbildade lärarna de senaste tio åren har svenska i sin examen. Samma sak gäller för matematik. 15 procent av lärarna hade matematik sin examen.

Stor skillnad mellan olika ämnen

Men i några ämnen är det stor skillnad mellan behov enligt timplan och de nya lärare som examineras. När det gäller slöjd står 330 timmar på schemat (5,2 procent), men utgör bara 0,9 procent av lärarutbildningen.

När det gäller både SO- och NO-ämnen är andelen examina högre än behovet av ämnet i skolan. SO-ämnen utgör 13,6 procent av timplanen, medan hela 24 procent av lärarna har något av de ingående ämnena (geografi, historia, religionsvetenskap, samhällskunskap och SO) i sin examen. Liknande mönster finns för NO (biologi, fysik, kemi, teknik och NO): 12,5 procent i timplanen, men 18,5 procent i examina.

– De senaste tio åren har i genomsnitt 73 lärare med kemi i sin examen
utbildats årligen. Det är definitivt mer än ”en handfull”, som det
skrivs i medierna.

Under den senaste 20-årsperioden har vi haft många reformer inom lärarutbildningen och de olika kategorierna av lärare, allt från ”lärarexamen i grundskolans tidiga år” till ”ämneslärare gymnasieskolan”, överlappar ofta varandra. Ofta rapporterar media om en enda kategori i taget. Enligt Skolverket har ämnena biologi och kemi högst andel av behöriga lärare av alla ämnen på gymnasiet.

Det utbildas alltså betydligt fler kemilärare än vad som hittills varit känt, men 73 är sannolikt ändå för få, menar Fredrik Svensson. Att NO blir stort på lärarutbildningen beror på att nästan alla lärare inriktade mot de yngre eleverna har NO som obligatoriskt ämne på utbildningen.

Många lärare har flera ämneskompetenser. Inom NO-blocket är ämnena relativt jämnt fördelade inbördes bland lärarna, men inom SO-blocket är det stor skillnad.

– Det finns till exempel fem gånger fler examina inom historia än geografi, vilket inte är optimalt, säger Fredrik Svensson.

Att vi har en lärarbrist, som kommer att öka, står klart enligt alla undersökningar. Men det gäller alltså också att utbilda lärare inom rätt ämnen.

Paradox mellan studenters val och statens krav

Fredrik Svensson lyfter fram paradoxen att det å ena sidan finns starka krav från staten om vilka ämnen som ska undervisas i skolan, samtidigt som det å andra sidan är studenterna själva som väljer sina ämnen på lärarutbildningen.

– Detta är förstås bra var för sig, men när denna styrning löper parallellt fungerar det inte. Jag vill med den här rapporten skapa underlag för en diskussion om ämnesvis dimensionering av lärarutbildningen.

Att jämföra examina med timplan är ett sätt att få en bild av behovet av ämneskunskaper hos de nya lärarna som måste utbildas framöver. Andra sätt kan vara utifrån aktuellt rekryteringsläge eller prognoser.

Ansvaret för lärarutbildningens dimensionering ligger hos alla aktörer; regering, lärosäten och rektorer. Men det är samtidigt inte lätt att dimensionera en utbildning med så lågt söktryck som inom läraryrket. Där krävs det nya incitament.

– Bristämnen i skolan är en allvarlig samhällsutmaning. Med vår rapport vill vi bidra till arbetet med att förbättra dimensioneringen av lärarutbildningen, säger universitetskanslern Harriet Wallberg på UKÄ.

Text: Eva Barkeman, forskning.se

Länk till UKÄ:s rapport:

 Ämnen i lärarstudenternas examina – Nuläge och modell för ämnesvis dimensionering.

Kontakt:

red@forskning.se

Rapporter om människor som dött på flykt över Medelhavet i jakt på ett bättre liv i Europa, och inte minst bilden på den döda treåriga pojken Alan, har bidragit till ett medmänskligt uppvaknande hos svenskarna den senaste veckan. Hjälporganisationerna vittnar om ett engagemanget utan motstycke. Radiohjälpens insamling med fokus på flyktingkrisen fick den största responsen i svensk insamlingshistoria – fyra miljoner kronor på en enda dag. Företag, näringslivsprofiler och privata initiativ har samlat in miljonbelopp. Men flyktingkatastrofen, som är den största sedan andra världskriget, har pågått i månader – kriget i Syrien i flera år. Vad är det som gör att viljan att skänka pengar och hjälpa till ökat så mycket först nu?

– Det konstiga är egentligen inte att vi ger så mycket nu, utan att vi har gett så lite tidigare. Möjligheten har ju funnits och välgörenhetsorganisationer har försökt i flera år, ända sedan Syrienkriget började.

Det säger Arvid Erlandsson, forskare vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande vid Linköpings Universitet. Under flera år har han studerat moralpsykologiska och sociala aspekter av hjälpande. Tidigare i år disputerade han med en avhandling om attityder och beteenden kring vår givmildhet.

Identifierade offer ökar vår medkänsla

Han menar att det i forskningen finns en del förklaringar till att vi bidrar först nu. Att vi gärna hjälper till när vi blir berörda är till exempel välbelagt, och har man inte blivit det tidigare, så blev man berörd av bilden på den döda pojken.

– Tidigare har man kunnat hålla det ifrån sig men nu fick vi ett ansikte och ett namn. Ett identifierat offer ökar medkänslan och viljan att hjälpa. Vi verkar inte ha den mentala kapaciteten att omvandla stora siffror som beskriver statistiskt lidande till något vi själva kan känna. Det kan vi däremot om vi ser en persons lidande. Att det var ett barn på bilden gör också stor skillnad. Vi är mer benägna att hjälpa om vi upplever ett offer som helt oskyldigt, säger Arvid Erlandsson, som också pratar om en snöbollseffekt när bilden kablades ut i media.

– Att alla tunga medieaktörer samtidigt valde att illustrera katastrofen med otäcka bilder som förstasidesnyheter spelade säkert roll. Välgörenhetsorganisationer skickar ofta ut sådana bilder, men då är det enklare att värja sig mot, att lägga undan eller byta kanal på tv:n.

Tidigare studier visar att människor är mer benägna att bidra med hjälp när antalet offer är få och man känner att man kan göra skillnad.

– Det är nog den främsta orsaken till att människor inte gett så mycket tidigare. När man upplever att man kan lösa ett problem är viljan att bidra starkare än när man känner att det man gör bara är en droppe i havet. I och med bilden på barnet verkar man börja kunna förstå det som många små problem i stället för ett stort.

– Möjligen spelar känslan av att det hela kommit närmare också roll. Flyktingarna försöker ta sig till Europa – platser vi känner till och kanske till och med har besökt. Människor donerar mer pengar och sysslar mer med välgörenhet när lidandet är närmare dem själva. Det kan vara en av förklaringarna till att människor engagerar sig mer nu, säger Arvid Erlandsson.

Risk att hjälpen ”mattas av”

De senaste dagarna har även de privata initiativen blivit fler och fler. Sociala medier svämmar över av välvilliga medmänniskor som vill skänka pengar, kläder och hygienartiklar till de drabbade flyktingarna.

– I forskningen kan man se att ge pengar är mindre förknippat med att må bra själv. Att hjälpa med tid och eget arbete upplever människor som mer meningsfullt. Många samlar nu in förnödenheter och vill åka ner själva för att hjälpa direkt. Även om det är bättre än att inte göra något så vore det ur ett rationellt perspektiv lämpligare om man fick utlopp för känslan att vilja hjälpa på mer effektiva sätt ibland. Utmaningen nu är att undvika att folks hjälpande mattas av när den stora mediabevakningen avtar. Hjälporganisationerna är ute efter att människor till exempel ska bli månadsgivare, och inte bara ge en klumpsumma nu. Problemen i Syrien kommer ju att kvarstå.

Text: Karin Skagerberg, frilansjournalist, på uppdrag av forskning.se

– Den mänskliga näthinnan saknar, till skillnad från näthinnor hos många lägre ryggradsdjur, förmågan att regenerera. Utan känsliga fotoreceptorer och ganglieceller klarar inte den tunna näthinnan att skapa en bild med information om bland annat form, färg och rörelse genom att omvandla ljus till elektriska och kemiska signaler och förmedla den till hjärnan.

Det säger Maria Thereza Perez, ögonforskare på BMC i Lund. Tillsammans med Christelle Prinz, forskare i nanofysik vid LTH, försöker hon ta fram ett material som kan användas i ett näthinneimplantat som åtminstone delvis återställer synen för blinda och synskadade.

De nya resultaten av cellstudierna som publicerats inger förhoppningar.

– Det låter som science fiction, men det är det inte. Det finns redan implantat som ger de här patienterna en viss ljusperception och synfunktion under en period. Däremot är synskärpan mycket låg och många av dagens implantat kräver externa strömkällor, säger Maria Thereza Perez och tar även upp ett annat exempel.

– Det finns idag till exempel även implantat som kontrollerar de ofrivilliga rörelser som kan drabba patienter med Parkinsons sjukdom.

Kan styra vilka celler som fäster på nanotrådarna
Lundaforskarnas arbete grundar sig på en komplicerad teknik med nanotrådar.

– Vi har i studierna sett att nervceller från näthinnan som sätts i kontakt med specifika nanotrådar uppvisar viktiga inslag av friska funktionella nervceller. Genom en speciell design, har vi nu visat att det är möjligt att styra vilka celler som fäster på nanotrådarna och lyckats få näthinneneuroner att växa i kontakt med nanotrådarna medan gliaceller håller sig till ytan som saknar dem.

Som andra forskare och vi nyligen visat, är gliaceller avgörande för nervcellers funktion, men när syn- eller gangliecellerna dör, överaktiveras de, vilket vi tidigare har visat begränsar effektiviteten av olika behandlingar. Det samma gäller inopererade implantat som efter en tid omges av överaktiverade gliaceller som försämrar elektrodernas funktionalitet. Förhoppningen om långt effektivare implantat i framtiden.

– Med den nya designen har nervcellerna fortfarande nära till de viktiga gliacellerna men bibehåller en mycket bra kontakt med nanotrådarna. Nu måste vi gå vidare, bland annat med att utveckla ljuskänsliga nanotrådar, vilket skulle ge möjlighet att ersätta de ljuskänsliga cellerna och skapa trådlösa implantat, säger Maria Thereza Perez.

– Lyckas vi med det här räknar vi med att våra studier kommer att bidra till utvecklingen av en ny generation av implantat för synskadade patienter, långt effektivare än de som finns att tillgå idag.

Text: OLLE DAHLBÄCK

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet och Region Skåne, 2/9 2015. Artikeln är publicerad på forskningssajten Aktuellt om vetenskap & hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Visionen om skolan i framtiden är formade av de krav som det digitala samhället ställer på medborgarna, menar Jan Gulliksen. I framtidens skola har klassiska ämnen som matematik, historia och naturämnen upplösts och istället ägnar sig eleverna åt att studera hur man söker information, att formulera problem och att bedöma olika lösningar.

– Vi har tillgång till omedelbar, sökbar kunskap som dessutom är uppdaterad. Det finns enorma möjligheter i att använda sig av den, säger Jan Gulliksen, som till vardags är professor i människa- dator-interaktion vid KTH och betonar att de åsikter han företräder som representant för digitaliseringskommissionens är separerade från hans arbete på KTH.

Faktainlärning försvinner
Han är övertygad om att detta förändrar skolan i grunden. När internet finns i stort sett var persons ficka kan vi utnyttja våra hjärnor till annat än att komma ihåg fakta.

– Den information som man får fram genom att googla behöver inte läras ut, menar Jan Gulliksen och pekar istället ut kreativitet, problemlösning och att kunna granska det flöde av faktauppgifter som internet förser oss med som viktiga förmågor för framtidens medborgare.

– Andra betydelsefulla områden blir att kunna göra presentationer och att vara skicklig på att kommunicera. De sociala förmågorna blir också en allt väsentligare komponent.

Jan Gulliksen tar sig själv som exempel. Han var en duktig elev som gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet, han läste teknisk fysik på universitetet, doktorerade och blev så småningom professor.

– Men det som är min absolut viktigaste kunskap och som jag har haft störst nytta av i livet är att jag har hållit på med teater och drama. Det är den erfarenheten som betytt mest för mig i min roll som lärare, som chef och som forskare. Genom teatern har jag lärt mig att föra ut mina budskap och att läsa av andra människor. Om jag fick lägga till ett enda ämne i skolan skulle jag lägga till drama.

Missar pedagogiska möjligheterna
– Redan idag skulle den digitala tekniken kunna utnyttjas mycket mer för att göra undervisningen mer inspirerande och effektiv, hävdar Jan Gulliksen.

Han återkommer ofta till att svensk skola missar de pedagogiska möjligheter som kommer med it.

– Vi är bäst i världen när det gäller tillgången till datorer i skolan. Men problemet är att lärarna inte i tillräcklig utsträckning utnyttjar den digitala teknikens resurser i undervisningen.

Vilka är de möjligheterna?

– Digitala hjälpmedel innebär en outsinlig källa till kunskap och information och möjligheter att använda denna på ett kreativt och lustfyllt sätt. Genom att väva in detta i allt pedagogiskt arbete kan vi få ett lärande som är mer med verkligheten överensstämmande, mer relevant och modernt för aktuella problem och dessutom något som skapar mer lust och uppmuntrar till kreativitet och innovation.

Vad leder det till om skolan inte tar tillvara de möjligheterna?

– Då kommer vi att få elever som är mindre rustade för framtidens utmaningar, som har en mindre aktuell kunskapsbild och som kanske är mindre motiverade till innovativt och kreativt lärande. Matematik, till exempel, är ett ämne där datorerna skulle kunna användas för att vända upp och ner på undervisningen.

Digital kompetens avgörande
– Idag handlar matematikundervisningen nästa enbart om att lösa problem. Men det är något som datorprogrammen kan hjälpa oss med. Istället borde skolan lära eleverna att formulera problem och att bedöma rimligheten i olika lösningar.

I det digitaliserade samhälle vi lever i behövs det väldigt få personer som ägnar sig åt att räkna ut saker. Men behovet är omätligt av människor som kan beskriva problem så att datorerna kan bearbeta dem och det behövs lika många som sedan kan värdera lösningarna, menar Jam Gulliksen.

Det som på allvar oroar Jan Gulliksen är de stora skillnaderna i hur olika skolor valt att arbeta med digital teknik.

– I Sverige finns det idag fantastiska skolor som är riktiga föregångare i att jobba med tekniska hjälpmedel och ny pedagogik. Men det finns också skolor där man överhuvudtaget inte får en dator eller blir förbjuden att ta med en mobiltelefon till skolan och därigenom har man berövat eleverna de viktigaste källorna till den kunskap de behöver använda sig av i framtiden.

– Vi vill ju skapa en skola där alla har lika möjligheter till utveckling. Det ska inte spela någon roll var man bor eller i vilken skolan man går i. Den digitala kompetensen är central för att man ska kunna få ett arbete i framtiden och då måste alla elever få samma möjligheter att lära sig tekniken.

Text: Lotta Nylander, frilansjournalist

Kontaktinformation
red@forskning.se

– Tror du vi kan få den att dansa?
– Det går säkert. Det vore ascoolt.

Två elever i klass åtta diskuterar vad roboten de bygger ska kunna göra. På arbetsborden i klassrummet trängs lådor med legodelar och på golvet är några klasskamrater redan i full färd med att testa sin skapelse. Under stort jubel tar sig en mörk legogubbe bestämt fram över klassrumsgolvet. Det är lektion i programmering i Sjöstadsskolan i Stockholm.

– Jag vill rusta mina elever för att de ska bli bra medborgare. Det innebär att de ska kunna fatta självständiga beslut och vara kritiska till den digitala teknik som de använder hela tiden, säger deras lärare Karin Nygårds.

Egentligen är det ganska enkelt, menar hon. Skolan lär idag ut samhällskunskap, kemi och fysik för att eleverna ska förstå hur samhället fungerar. Det digitala samhället är uppbyggt av kod och då måste skolan lära ut hur det fungerar.

Kunskap som inkluderar
Björn Regnell, professor i programvarusystem vid Lunds tekniska högskola, delar Karin Nygårds syn på vilken plats programmering har i skolan. Skolan ska inte utbilda programmerare men väcka ett intresse för teknik hos eleverna och lära ut att det går att påverka datorerna. Han undervisar både lärare och elever i programmering på Science center vid Lunds universitet och på några grundskolor i Skåne har han varit med att dra igång undervisning i programmering.

För Björn Regnell handlar det om allmänbildning, demokrati och jämlikhet. Att inte lära ut programmering innebär att vi bäddar för ett samhälle där vissa kan delta i utvecklingen och andra stängs ut.

– Programmeringen är en central del i samhället. Både i näringslivet, i offentlig sektor och i många av de projekt vi gör på fritiden. Det är viktigt att alla har en bild av vad det innebär att maskiner programmeras till att i viss utsträckning styra våra liv för det är det som håller på att hända, säger han och tillägger att demokrati bygger på att vi har bildade medborgare som kan ta makten över maskinerna.

Men behöver vi förstå hur datorerna fungerar för att kunna ha makt över dem?
Vi använder en rad maskiner som vi inte vet hur de styrs, säger Björn Regnell genom att jämföra med när vi tar körkort. Vi behöver inte förstå på detaljnivå hur en bil fungerar men när man tar körkort ingår ändå en grundläggande utbildning i hur bilen fungerar.

– I skolan lär vi ut hur ström fungerar så att vi inte tror att det är magi när lampan tänds, fortsätter han.

Genom att programmera själv kan vi förstå förutsättningen för att maskinen ska fungera. Nämligen att människan skapar kod.

Programmering som eget ämne
När det gäller frågan om hur skolan ska lära ut tycker både Karin Nygårds och Björn Regnell att det fungerar bra att använda dagens läroplan och integrera programmering i andra ämnen. Även om Björn Regnell på sikt skulle önska att programmering var ett eget ämne.

– Jag ser gärna programmering som eget ämne och jag tror att vi kommer dit till slut, men den politiska resan kan ta lång tid. Jag vill att skolan kommer igång redan nu inom ramen för befintliga ämnen och använder programmering som ett allmänt pedagogiskt verktyg för att utveckla elevernas kunskaper i alla ämnen.

Det pågår en rad initiativ på flera håll i Sverige för att lära ut programmering. Dels i form av ideella insatser för barn och ungdomar utanför skoltid men det startar också projekt som på olika sätt involverar programmering i skolan. Flera av projekten har sina rötter i det som kallas skaparörelsen, som är en översättning från engelskans makermovement. En gör-det-själv kultur som kommer från USA och som går ut på att hitta på, uppfinna och förbättra alla upptänkliga föremål. Som kläder med sensorer, blinkande led-tiaror att ha i håret eller spel i Minecraft-genren.

– Flera verktyg används tillsammans för att nå större kunskap som elektronik, 3D-skrivare, luffarslöjd och programmering, säger Peter Parnes, professor i distribuerade datorsystem vid Luleå tekniska universitet och tongivande i den svenska skapa-rörelsen.

Datalogiskt tänk
Bland annat driver han ett projekt i Luleå där kommunens skolor arbetar enligt skapa-rörelsens metod. På lärarutbildningen har han startat utbildning i programmering och i hur de blivande lärarna ska undervisa i programmering. Peter Parnes vill introducera eleverna i ett systematiskt sätt att angripa problem som passar datorers logik. Det som också kallas datalogiskt tänkande. Begreppet har sitt ursprung hos dataloger och forskare inom datateknik och som nu letat sig in i den svenska diskussionen om hur och varför, skolan ska lära ut programmering.

– Datalogiskt tänkande handlar i förlängningen om att använda datorer till mer än skrivmaskiner. Det innebär att lära sig att generalisera problem som gör att datorerna kan ta fram lösningar. Då behöver man bland annat lära sig att kritiskt arbeta med källor på internet, att kunna visualisera data och att utifrån den data man får fram kunna ta fram algoritmer. Att lära ut det i skolan är nödvändigt, menar han.

Dagens unga måste förberedas för att leva i ett modernt samhälle. Datorerna kommer att lösa många av de enklare problemen och då behöver elevernas kreativitet och entreprenöriella förmågor tränas.

– Arbetsmarknaden kommer att förändras radikalt. Till exempel gör globaliseringen att ett fåtal människor kan skapa produkter som nås av en mycket stor mängd människor väldigt snabbt, som spel och webbtjänster. Men att uppfinna den typen av produkter kräver ett systemtänk och problemlösningstänk som ryms inom datalogiskt tänkande. Samhället skulle tjäna mycket på att få in det tidigt i skolan, säger Peter Parnes.

Text: Lotta Nylander, frilansjournalist

Fakta/programmering i skolan

Flera länder undervisar redan i programmering i grundskolan. I Storbritannien till exempel är det ett eget ämne från första skolåret. I Finland finns obligatorisk undervisning i programmering med i den nya läroplan som börjar gälla från 2016. Där ingår undervisning i programmering som en del i andra ämnen.

Kontaktinformation
red@forskning.se