En av ozonlagrets största fiender är dikväveoxid, N2O; en förening mer allmänt känd som lustgas. Det är också en kraftfull växthusgas; ett kilo dikväveoxid kan absorbera ungefär 300 gånger mer värme än ett kilo koldioxid.
Lustgas bildas naturligt i miljön när ammoniak oxideras till nitrat och nitrat reduceras till kväve, men även till följd av förbränning. Gödselanvändning i jordbruket är en starkt bidragande orsak till att lustgasutsläppen ökar. N2O kan dock omvandlas till kvävgas, N2. Denna process utförs bland annat av mikrobsamhällen i jordar och havsbottnar, och är den huvudsakliga kvävesänkan i havet.
I en process som kallas denitrifikation reduceras nitrat och nitrit i en serie reaktioner till kvävgas och återgår till atmosfären. Kvävegasen kan också bildas från ammoniak under så kallad anammox. Även om denitrifiering vanligtvis är den viktigaste processen för avlägsnandet av kväve är anammox stundtals lika tongivande. Båda dessa processer drivs av mikroorganismer, och båda kräver nästan helt syrefri miljö för att äga rum.
Syrekänsliga processer
Mikroorganismerna bakom denitrifieringsprocessen kan grovt indelas i två grupper:
de som har de genetiska förutsättningarna för hela nedbrytningen från nitrat till kvävgas
de som endast kan utföra det sista steget, från dikväveoxid till kvävgas.
Den sista gruppen har lyfts fram som särskilt viktiga reglerare av dikväveoxidnivåerna i atmosfären. Båda grupperna är känsliga för syre och behöver en anaerob miljö för att effektivt bryta ner kväveföreningar. Havet är dock en ombytlig plats, och syrenivåerna kring bottnarna fluktuerar beroende på både biologiska och klimatologiska omständigheter.
Det är därför troligt att lokala bottensediments förmåga att verka som kvävesänka och N2O-reglerare varierar med dessa fluktuationer. Om detta handlar en studie från institutionen för skoglig mykologi och växtpatologi vid Sveriges lantbruksuniversitet.
Doktorand Lea Wittorf är en av studiens upphovspersoner.
– Havet är en viktig lustgasproducent, och kustnära vatten med stor avrinning från jordbruket producerar nog mer än det öppna havet. Men hur mycket denitrifierande bakterier påverkar produktionen vet vi inte, säger hon.
– Vi vet i allmänhet inte särskilt mycket om lustgasreduktion i några ekosystem. I den här studien ville vi därför förstå hur olika mönster av syresättning av havsvattnet påverkar de denitrifierande mikrobsamhällena.
Lea Wittorf inkuberade bottensediment i olika vattenmiljöer; kontinuerligt syresatt, kontinuerligt anaerobt med en blandning av koldioxid och kvävgas istället för luft, och i femdagarscykler växelvis syresatt eller anaerobt. Detta pågick i 137 dagar.
– Vår hypotes var att vattnet med de oscillerande syrenivåerna borde främja denitrifieringen i sedimente. Eftersom denitrifikationen inte kan äga rum under i närvaro av syre i någon större omfattning, samtidigt som den kräver tillgång på nitrat och nitrit, vilka i sig inte bildas i anaerob miljö. Därför ser vi ofta att denitrifikationsprocessen med tiden avstannar i helt anaeroba miljöer, säger Lea Wittorf.
Växlande syresättning gynnar denitrifikation
Forskarnas genomförde DNA-analyser på sedimentproverna för att studera mikrobsamhällets genetiska förutsättning för kvävenedbrytning, och fann att oavsett syresättning var resurserna för denitrifiering signifikant större än för anammox, vilket tyder på att detta är den dominerande kvävecirkulationsvägen i proverna.
– Men vi såg också att mikrobsamhället påverkades olika av respektive syrebehandling. Oscillerande syrenivåer hade en märkbart gynnsam effekt på denitrifierande mikrober. Bland dessa kunde vi se att de med förmåga till hela nedbrytningen från nitrat till kvävgas dominerade över de som enbart kunde utföra det sista steget, från dikväveoxid till kvävgas. Båda grupperna gynnades dock signifikant av den oscillerande syrebehandlingen, säger Lea Wittorf.
Professor Sara Hallin är initiativtagare till projektet.
– Slutsatsen av vår studie är att syre är en mycket viktig faktor för havets kvävekretslopp. Det påverkar både mängden gener för kvävenedbrytning i mikrobsamhället och samhällets artsammansättning. Den för växthuseffekten och ozonlagret viktiga N2O-nedbrytningen visade sig huvudsakligen utföras av bakterier som är kapabla att fullständigt denitrifiera kväve, hela vägen från nitrat, och dessa bakterier påverkades märkbart av syresättningen i vattne, säger Sara Hallin.
Detta är viktig kunskap för att förstå bland annat hur eventuella förändringar i havsmiljön kan påverka växthusgaser i atmosfären.
På en gård en dryg timme utanför Havanna trängs trängs pumpor och tomater med mangoträd och kamomill och mycket mycket annat. Det är så frodigt att man för ett ögonblick tror att man hamnat i edens lustgård. Illusionen kommer dock av sig när sju bikupor med i runda slängar 350 000 gaddade honungsbin uppdagar sig. Både gården och bina ägs av José Luis Nuñes, som svettas så det droppar där han sitter på knä och stoppar in bitar av cederträ i en rökpust.
– Ju mer väldoftande trä, desto gladare bin, skojar han och sätter på sig en hemmagjord variant av den klassiska biodlarhatten.
José Luis Nuñes använder rökpusten för att bina ska äta sig lugna. Foto: Malin Palm
I själva verket är röken ett knep för att få bina att inte sticka. Genom att spruta rök tror bina nämligen att det är en brand på gång vilket gör att de börjar hetsäta honung för att inget ska gå till spillo. Resultatet blir jättemätta bin som inte ens orkar använda gadden. När de lugnat sig lyfter José av taket på en av kuporna och en ullig brungul massa uppenbarar sig. Han petar hål på en av skärmarna och mörkt orange honung rinner ut.
Bortsett från färgen smakar den ungefär som honungen man köper hemma i matbutiken. Men medan honungen vi köper vanligtvis är producerad av bin som behandlats för olika sjukdomar och ätit från besprutade grödor är den kubanska honungen hundra procent ekologisk.
– Ingen här använder sig av bekämpningsmedel, men eftersom bina kan flyga åtta kilometer så måste vi vara vaksamma på vår omgivning. Om någon börjar att använda kemikalier på sina fält innebär det säkerligen slutet för bina.
Pollinatörer svälter ihjäl
Ett internationellt forskarteam kom 2006 fram till att var tredje tugga vi äter helt eller delvis kommer från insektspollinerade grödor. De senaste åren har pollinatörer så som bin och humlor dock dött med en alarmerande hastighet, vilket hotar framtida matförsörjning. I Kina är framtiden redan här och efter att ha förlorat 80-90 procent av sina bin tvingas bönderna att pollinera sina fruktträd för hand för att få någon skörd överhuvudtaget.
Läget i Europa är inte mycket bättre. I Sverige är en tredjedel av alla vilda bin rödlistade och biodlare upplever ett allt större problem med ökad vinterdödlighet hos honungsbin.
Det är fortfarande oklart exakt vad som orsakar den globala massdöden, men mycket tyder på att det är bekämpningsmedel innehållande neonikotinoider tillsammans med matbrist som ligger bakom. Förra året publicerade forskare vid Lunds universitet resultaten av en stor studie i vetenskapstidskriften Nature där det tydligt framgår att humlor och vilda bin förökar sig sämre vid grödor behandlade med insektsmedel innehållande neonikotinoider.
– Humlekolonier vid den behandlade rapsen producerade nästan inga nya drottningar, och eftersom de nya drottningarna är de enda som överlever vintern får det stora effekter på humlornas populationer. Dessutom hade ingen solitärbihona återvänt till holken och byggt bo, vilket de hade gjort på sex av åtta av de obehandlade fälten, säger Lina Herbertsson, en av forskarna bakom studien.
Förutom bekämpningsmedel är Lina Herbertsson övertygad om att västvärldens industriella och monokulturella jordbruk är en stor bov i dramat.
– I dagens jordbrukslandskap är det ont om betesmarker, ängar och blommande ogräs jämfört med förr, vilket gör att humlor och vilda bin har svårt att klara sig. Om en humlekoloni ligger bredvid raps kan den växa och bli jättestor i början av säsongen, men sedan måste det finnas mat någon annanstans inom flygavstånd, annars klarar inte kolonin sig säsongen ut, säger hon.
Matbristen gäller dock inte honungsbin eftersom ägaren oftast flyttar kupan dit maten finns. Inte heller visade Naturestudien några signifikanta förändringar i honungsbinas beteende jämfört med humlor och solitära bin så än så länge verkar honungsbina opåverkade av bekämpningsmedel. Biodlarna på Kuba är dock väldigt medvetna om giftenas miljöpåverkan och är mycket noga med att hålla sina bin borta från tveksamma områden.
Ofrivilligt ekologiskt jordbruk
För 20 år sedan såg jordbruket på Kuba ungefär ut som i resten av världen och under kalla kriget, när landet hölls under armarna av storebrodern Sovjetunionen, använde landet mer bekämpningsmedel än USA. Användandet fick dock ett abrupt slut 1989 i och med Sovjetunionens sammanbrott och landet tvingades ställa om från ett industriellt jordbruk till ett småskaligt ekotänk.
– Bönderna hade inget annat val än att odla utan kemikalier. För att försäkra sig om att få friska skördar började man istället att praktisera växelbruk och introducera ”nyttiga” insekter som höll skadedjuren borta, säger Humberto Rios Labrada, den kubanska ekoodlingens fader och 2010 års pristagare av Goldman Environmental Prize som delas ut till framstående miljörättskämpar.
När jordarna hade återhämtat sig efter århundraden av monokulturella sockerrörsodlingar kom bina tillbaka. Sedan dess har beståndet varit stabilt och bidöden som har lamslagit resten av världen existerar inte på ön.
Kuba har 2000 biodlare
Honung är den fjärde mest inkomstbringande exportprodukten på Kuba efter rom, tobak och fiskeprodukter. Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO producerade Kuba 2014 över 7200 ton honung till ett värde av 195 miljoner kronor. Enligt det amerikanska jordbruksverket är var tredje tugga vi äter direkt eller indirekt beroende av att bin pollinerar grödorna. Det finns drygt 2000 biodlare på Kuba
Källa: FAO och det amerikanska jordbruksverket
Dock är de kubanska bina, precis som i andra delar av världen, utsatta för diverse insektsangrepp, bland annat från invasionsmyran som dödar bina med sitt gift. Men istället för att angripa inkräktarna med kemikalier introducerade man helt enkelt en större myra som åt upp de bidödande myrorna.
Kubas biframgångar kan dock få ett abrupt slut. I spåren av den upptinade relationen mellan USA och Kuba och ett utökat handelsutbyte uttrycks oro för att bekämpningsmedel åter ska bli tillgängliga på den karibiska önationen. Humberto, som arbetat med att ta fram hållbara jordbruksmodeller i över 20 år, anser dock inte detta vara det största problemet.
– Vad är meningen med orörd natur och biodiversitet när folket lider? Jag är för ett ekologiskt jordbruk, men jag är också för demokrati. Folk måste kunna tjäna pengar och en bättre relation med USA innebär att många kan få det bättre ställt.
Enligt honom är det stora problemet att hitta en balans mellan ekonomisk och hållbar utveckling.
– Bevis är den viktigaste katalysatorn. Det räcker inte med att prata om det, du måste visa det konkret. Ekologisk odling är avgörande, både nu och i framtiden.
Hoppas inspirera andra
I närheten av tobaksstaden Pinar del Rio ligger den ekologiska gården Finca Marta som drivs av Fernando Funes Monzote, agronom och doktor i ekologiskt jordbruk. För tre och ett halvt år sedan startade han med en bikupa. I dag har han 80 stycken med sammanlagt 32 miljoner bin och kan utvinna i snitt tio kilo honung per dag.
Fernando Funes Monzote är en av Kubas mest hypade ekobönder. Hans grödor säljs till flera av Havannas toppkrogar och han tar nästan dagligen emot besök av nyfikna forskare, journalister, statsmän och ekoturister som vill lära sig mer om hans jordbruksmetoder. Trots framgångarna är han dock inte sugen på att expandera verksamheten.
– Vi vill inte växa som gård, vi vill växa med folket. Målet är att ge bönderna ett sätt att försörja sig på i en tid när många har gett upp och flyttat till de större städerna. Om vi inte vill att utländska bolag ska ta över det kubanska jordbruket ännu en gång måste vi ge jordbrukarna en anledning att stanna på gården, säger han och blickar ut över de prunkande terrassbäddarna.
Under ett omkullblåst träd ligger en bikupa, den är mycket mindre än de andra och i betydligt sämre skick. Fernando öppnar locket och inuti gömmer sig melipona, kubanska gaddlösa bin som vanligtvis håller till i gamla träd. Istället för vaxkakor bygger de upp ett samhälle som påminner om ett månlandskap i miniatyr. Han sticker hål på en bubbla och inuti gömmer sig den ljuvligaste guldbruna honung med en smak av lika delar surt och sött. Den påminner inte alls om honungen från de europeiska bina hos José som är mycket sötare.
– Jag hittade samhället i ett gammalt träd och tyckte att det var synd att inte ta vara på det. Dessvärre är de kubanska bina mycket mindre produktiva än deras europeiska släktingar så det blir inte så mycket honung från dem.
Kubanska eller europeiska bin – båda arterna är troligtvis inte så sugna på en framtid i kemikaliernas tecken. Fernando å andra sidan har så fullt upp med nuet att han inte hinner tänka på morgondagen.
– Hela livet är fullt av hot och möjligheter – det handlar om att anpassa sig och prioritera. Jag oroar mig inte för framtiden, jag har fullt upp här och nu.
Om Kuba
Kuba är en före detta spansk koloni som upptäcktes av Columbus 1492. Ön var spansk ägo till 1898, varefter den kort administrerades av USA fram till man fick nominell självständighet 1902. Den bräckliga republiken uthärdade en allt mer radikal politik och sociala konflikter, och trots insatser för att stärka sitt demokratiska system, hamnade Kuba i en diktatur under förre presidenten Fulgencio Batista 1952. Batista störtades emellertid 1959 av 26 juli-rörelsen som sedan etablerade en socialistisk enpartistad under ledning av Fidel Castro. 1960 inledde USA sin blockad, vilket fick till följd att landet etablerade starka band med Sovjetunionen. Detta stöd upphörde dock efter Sovjets sammanbrott och 1990-talet dominerades av en ekonomisk kris. För att undkomma nöden öppnade landet för turism och i dag besöker drygt tre miljoner turister Kuba årligen. 2008 övertog Raul Castro presidentposten och sedan dess har landet långsamt öppnat upp sig mot omvärlden.
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av Forskning.se
Det är kanske en överdrift att kalla dem vanliga, men visst finns det delfiner i svenska vatten. Grejen är att de inte har varit särskilt synliga – fram tills nu.
Bara i år har det siktats delfiner I Bråviken, Kalmar, Ven och Öresund med mera. Det har även rapporterats om ovanligt många strandade delfiner, bland annat längs Hallandskusten, Kungsbacka och på Öland.
Bland de mer spektakulära fynden hör sammanlagt fyra strimmiga delfiner, en art som inte har siktats i Sverige på 18 år.
– Jag tror att man skall vara mycket försiktig med att dra några slutsatser om klimatpåverkan som förklaring på dessa besök. Så vitt jag vet så har havets temperatur inte ökat i någon avgörande grad. Fisket har säkert en mycket större påverkan på fiskbestånden och därmed på delfiner och valar, säger Mats Amundin, forskningschef på Kolmården.
Följt med fiskstimmen
Enligt honom är det mer troligt att delfinerna följt med fiskstim in i Skagerrak och Kattegatt och sedan vidare in i Östersjön.
– Kanske leddes de in genom Bälthaven av sillstim som vandrar söderut i samband med vårlek. De delfin som stannade här i Bråviken i flera veckor gjorde det säkert för att det fanns massor av lekande strömmingar nära nordsidan.
Dessvärre för alla delfinälskande svenskar så verkar alltså delfinen inte vara på väg att bli en standardart i svenska vatten. Åtminstone inte på grund av klimatet.
– Sen kan man fundera över varför fiskbestånden fluktuerar, men det beror nog inte på klimatet – ännu, säger Mats Amundin.
Anna Karlsson är utredare på Havs- och vattenmyndigheten. Precis som Mats Amundin menar hon att det handlar om betydligt fler faktorer än en ökad vattentemperatur.
– Det handlar inte bara om att vattnet blir varmare. För att en art ska kunna etablera sig krävs rätt livsmiljöer och föda och så vidare. Men i stora drag kan man väl säga att i takt med att temperaturen ökar så kommer kallvattenarter att försvinna och mer sydliga arter att komma hit.
Ballast en stor bov
Någon som har valt att forska på vilka marina arter som kan komma att söka sig till Sverige i framtiden är Matthias Obst, forskare vid institutionen för marina vetenskaper på Göteborgs universitet. Med hjälp av klimatmodeller kan han räkna på scenarion över tid, till exempel om salthalten är på en viss nivå, vid en viss punkt, vid ett visst år – vilka arter skulle trivas på platsen då? På så sätt kan han förutspå vilka djur som kommer hit och vilka konsekvenserna av detta blir.
– Temperaturförändringen i Östersjön har framförallt lett till att antalet mycket kalla dagar och dagar med istäcke har minskat, vilket har lett till en längre frostfri period, säger han.
– Klimatrelaterade ändringar i nederbörd påverkar även salthalten i havet och för vissa delar av Östersjön går det att förutsäga en minskning av den redan låga salthalten. Både istäcke, temperaturvariation och salthalt är ofta avgörande miljöfaktorer för djurens marina utbredning.
Han tror dock inte att de nya arter som valt Sverige som boplats har kommit hit på grund av ett varmare klimat.
– Många främmande arter trivs här oavsett klimat. Det beror främst på båttrafiken och båtarnas ballastvatten. Det transporteras mycket vatten hit och dit och det för med sig många arter, till exempel små larver av fisk och kräftdjur.
Främmande art blir invasiv
Det finns dock arter som, trots att de har funnits här i liten skala i många år, kommit att expandera sin utbredning på grund av klimatförändringen. Ett sådant exempel är japanskt jätteostron som importerades från Japan och Kanada till Frankrike på 1970-talet och som sedan har spridit sig norrut. Då etablerades även en liten koloni i Kosterområdet som för drygt tio år sedan plötsligt började röra på sig.
Från att ha varit en främmande art med låg profil blev det japanska jätteostronet plötsligt en invasiv art med en explosionsartad utbredning. I dag känner man till minst 250 platser längs den svenska västkusten där arten har etablerat sig med upp till 500 000 ton biomassa.
– I de klimatmodeller vi använder ser man tydligt hur de migrationen fortsätter längs den norska kusten, vilket vi också får fler rapporter om. Unga ostron är känsliga för is och frös tidigare bort, men på grund av varmare vatten kan de nu etablera sig längre norrut.
Nu är frågan vilka arter som kommer att få konkurrera med det japanska jätteostronet. Matthias Obst tror att våra egna ostron och blåmusslan ligger illa till eftersom de konkurrerar om samma habitat.
Precis som Mats Amundin och Anna Karlsson tror inte Matthias Obst att delfinerna som siktats i Sverige har kommit hit på grund av klimatförändringen.
– Jag tror inte att delfinen är så känslig att de skulle påverkas av detta. De många strandningarna beror troligtvis på vädret, till exempel stormar, och på att hela näringskedjan håller på att återhämta sig från fisket.
Text: Izabella Rosengren, frilansskribent på uppdrag av forskning.se
Kubas nationalsport må vara baseball, men det är i boxning som landet har tagit flest mästerskapsmedaljer. Sedan OS i Mexico City 1968 har Kuba tagit 53 medaljer, varav 33 guld, vilket är fler än något annat land i världen. I ett land som så fullkomligt strösslat med olympiska mästare är det inte så konstigt att barn så unga som sju år står och stampar i boxningsringen på landets alla boxningscenter.
Ett av dessa center, Rafael Trejo Boxing Center, ligger på en dammig bakgata i Havannas gamla bordellkvarter. För en utomstående ser det inte mycket ut för världen – en boxningsring med flisigt trägolv och en skranglig läktare – men faktum är att det på denna lilla betongbakgård har fostrats några av Kubas främsta elitboxare. Just i dag är det dock tomt på proffs. Istället ockuperas ringen av ett femtontal intensivt skuggboxande åttaåringar med grymma höger- och vänsterkrokar.
– Fuerte! ropar tränaren Rene Pedroso till en liten tanig kille som med ens börjar att jabba dubbelt så snabbt.
Rene Pedroso är själva stereotypen av en tränare – hård, men rättvis. Det märks att barnen har en enorm respekt för honom och det är inte ovanligt att de får en lavett om de inte brukar allvar.
Sportgymnasium är målet
Efter att ha levt med och för boxning i hela sitt liv vet han vad som krävs för att nå toppen. Han har nämligen varit där själv. Som ung tog han bland annat guld i Panamerikanska spelen 1975, där Kuba för övrigt var representerade i samtliga boxningsfinaler utom två.
– Det bästa sättet att bli framgångsrik är att gå i boxningsskola. 80 till 90 procent av de som börjar här fortsätter som atleter och de som inte fortsätter har ändå nytta av sporten i hela livet.
För de barn som presterar bra väntar en plats på de statliga idrottsgymnasierna när de är drygt 12-13 år gamla. De lämnar då familj och vänner för att totalt gå upp i sporten i hopp om en karriär i landslaget.
Den här typen av hårdsatsning redan i ung ålder har diskuterats flitigt i Sverige. Å ena sidan är det bra att barnen kommer in i det tidigt och får längre tid på sig att träna. Å andra sidan kan för tidig hårdträning orsakar fysiska och psykiska problem. Den sistnämnda sidan fick 2013 vatten på sin kvarn då amerikanska forskare kunde konstatera att specialisering före tonåren inte alls leder till fler medaljer utan snarare till psykologisk stress, skador och utbrändhet. Studien publicerades i den vetenskapliga tidskriften Sports Health.
Frågan är då hur det kommer sig att länder där barn tränas för att bli elitidrottare redan från åtta års åldern, till exempel Kuba, generellt är mer framgångsrika i internationella mästerskap?
Man skulle såklart kunna peka på att ett land som har tio gånger så stor befolkning som Sverige rimligtvis borde få fram fler toppatleter. Det gäller dock inte Kuba som bara har två miljoner fler invånare än Sverige.
Framgången före individen
– Riksidrottsförbundet har fastställt att barn- och ungdomsidrotten i Sverige ska följa FN:s konvention om barns rättigheter. Det innebär bland annat att barnets bästa ska komma i första rummet. Alla länder tillämpar dock inte konventionen utan prioriterar framgångar framför enskilda personers bästa, säger Erwin Apitzsch, idrottspsykolog vid Lunds universitet.
Som exempel nämner har forna Östtyskland vars framgångar i EM, VM och OS utan tvekan var bevekelsegrunden för elitsatsningen på barn- och ungdomsverksamheten. Talangerna skildes från sina hemmiljöer och placerades på olika elitidrottscenter där dopning också förekom.
– Hur många individer som offrades på vägen till internationella framgångar är okänt, men många har vittnat om de negativa konsekvenserna som detta har fått för deras kroppar och livet efter idrottskarriären. Inför OS i Rio de Janeiro är det fortfarande ovisst om ryska friidrottare får delta på grund av den dopningskultur som har rått i Ryssland, säger han.
En annan möjlig förklaring till Kubas och liknande länders sportframgångar är tradition, samt de fördelarna en yrkeskarriär som atlet medför. Ett av barnen har exempelvis en farbror som är före detta VM-mästare i boxning. En annan vill bli proffs eftersom det innebär att han får resa och se världen. Precis som fotboll ofta ses som en väg ur fattigdom i just fattiga länder, ses boxning som en väg ut på Kuba.
Hyperaktiva barn
Klockan är två på eftermiddagen och det är olidligt varmt. Svetten lackar på samtliga, utom de unga boxarna som tränar två timmar varje dag, måndag till lördag. En timme teknik, en timme lek, till exempel fotboll.
Skuggboxningen går över i uthållighetsträning. Barnen ställer sig under ett järnrör som egentligen är en del av grannhusets byggnadsställning. Där får de sedan hänga tills det bara är en kvar. Den taniga killen grimaserar av ansträngningen, medan hans motståndare visslar obekymrat.
– De flesta av barnen här är hyperaktiva och gillar att slåss. Jag får ofta höra av lärare och föräldrar hur dåligt barnen har uppfört sig och det är inte ovanligt att föräldrarna skickar hit barnen som en sista utväg – därav den hårda disciplinen.
Eric Slandiy Rubio, 8 år, är en av pojkarna som uppförde sig dåligt i skolan.
– Jag var inte duktig i skolan utan uppförde mig illa och hamnade ofta i slagsmål, säger han.
När han började att boxas dröjde det inte länge innan det även började gå bättre i skolan.
– Jag älskar att boxas så jag försöker vara snäll i skolan, annars får jag inte fortsätta.
Enligt Rene Pedroso är det så det brukar går till. Boxningen blir som en ventil och efter träning brukar barnen inte orka hitta på mer hyss.
Erwin Apizsch är ingen expert i frågan, men menar att hyperaktiva barn vanligtvis inte är så bra på idrott på grund av bristande koncentrationsförmåga, koordinationssvårigheter och dålig impulskontroll.
– Det innebär att teknikidrotter och lagidrotter inte passar dem så bra. Löpning, som är en förutsebar idrott och ger utlopp för energi, torde passa bättre.
Ämnet är dock tämligen outforskat och Erwin Apizsch har inte kunnat hitta någon litteratur som stödjer varken den ena eller den andra åsikten.
Dagens träning är slut och Rene Pedroso förhör barnen på den kommande veckans schema. Barnen svarar lydigt och slänger sedan upp sina ryggsäckar med Spindelmannen-, Powerrangers- och Bilarmotiv på ryggen. Därefter ställer de sig ett prydligt led och marscherar tillsammans med sina tränare mot skolan där föräldrarna väntar.
Text: Izabella Rosengren, frilansskribent på uppdrag av forskning.se
Sommarens fotbollscuper och ridläger börjar så sakteliga att gå mot sina slut och om inte fotbolls-EM har fått barnen att drömma om en idrottskarriär kommer säkerligen OS att göra det. Huruvida det är försvarbart att redan i tidig ålder inleda en elitträning är dock en fråga som debatterats flitigt de senaste åren.
Onödigt att börja tidigt
Det finns i dag ingen allmänt accepterad definition på vad en elitsatsning är eller hur gammal man bör vara när den inleds. Att bedriva forskning på området har nämligen visat sig vara problematiskt.
– Det är inte alldeles lätt att bedriva denna typ av studier eftersom det av etiska skäl inte går att dela in barn i olika grupper, utsätta dem för olika hård träning och sen utvärdera effekterna, säger Karin Redelius, professor i idrottspedagogik vid Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH.
Den forskning som finns har dock visat att tidiga elitsatsningar inte är lika med ökade medaljchanser senare i livet. Trots detta kryper elitsatsningarna allt längre ner i åldrarna och i dag finns till exempel speciella skolor där åttaåringar tränar 25 timmar i veckan. Enligt en undersökning som Sveriges Radio gjorde 2013 uppgav ett 40-tal föreningar av 161 att de hade elitsatsningar för barn under 13 år. Helt i onödan enligt forskarna.
– Innan puberteten är det svårt att avgöra vem som kommer att bli bäst och den generella inriktningen är därför är att barn bör träna allsidigt och inte specialisera sig förrän i mitten av tonåren, säger Karin Redelius.
Kort efter att undersökningen blivit offentlig publicerade idrottsläkare-, psykologer och före detta elitidrottare en debattartikel i Svenska Dagbladet där de bland annat krävde att Riksidrottsförbundet skulle stoppa allt stöd till klubbar som bedrev elitsatsning för barn under 12 år. Samtidigt avslöjade SVT att många kommuner ville dra in det ekonomiska stödet till klubbar som elitsatsar på barn under 13 år.
Det är inte bara risken för fysiska skador som ökar i takt med att träningen går från lek till allvar. Inom idrott är det topprestationer som premieras och vuxna som väljer ut vilka som ska ingå i elitsatsningen. Denna selektering riskerar inte bara att bryta upp kompisar och sänka ambitionen hos de som blivit bortvalda, utan även leda till prestationsångest, depression och ätstörningar hos den som blivit utvald. Att bara spela för att motionera och för att det är kul finns det oftast ingen plats för.
Enligt Erwin Apitzsch, idrottspsykolog vid Lunds universitet, är mentala problem särskilt tydliga i mätbara idrotter.
– Som idrottspsykolog har jag kommit i kontakt med både svenska och internationella elitidrottare som har mentala problem. Har man som spjutkastare flera gånger kastat över 80 meter på träning, men i tävling aldrig nått längre än 75 meter, är det uppenbart ett psykologiskt problem, säger han.
Han konstaterar att trots att det pratas mycket om hur viktig den mentala träningen är, läggs väldigt lite tid på det, vilket leder till att barnen inte kan hantera de förväntningar som ställs på dem.
… men så gör även stresståligheten
Något det inte pratas lika mycket om är de fysiska och psykologiska fördelarna med att elitsatsa i tidig ålder. Förutom en allsidig träning och medvetande om kroppen tycker Erwin Apitzsch inte att man ska underskatta idrottens inverkan på deltagarnas förmåga att sätta upp mål och strukturera sin tid.
– Inom tävlingsidrotten är det viktigt att skilja på resultatmål och processmål. För att motivera sig för systematisk och långsiktig träning har man resultatmål i form av att få en OS-medalj. I den konkreta tävlingssituationen är det processmål som gäller, det vill säga hur man ska göra för att uppnå sitt resultatmål. En höjdhoppare ska alltså inte tänka ”jag måste klara den här höjden” utan ”så här ska jag göra för att klara höjden” och se sig utföra ett optimalt hopp.
Denna mentala teknik är till nytta även i vardagslivet och hjälper oss bland annat att blir mer stresståliga, fokusera på rätt saker och hantera målsättningsprocessen.
En annan fördel enligt Erwin Apitzsch är att deltagare i lagidrotter får insikt och kunskap om hur man i en grupp utnyttjar enskilda deltagares kompetens och vad ett framgångsrikt lagarbete innebär.
Karin Redelius är lite mer tveksam till de tidiga fördelarna.
– Det är klart att man kan ha fördel av att lära sig en idrott eller teknisk färdighet tidigt, men det viktiga är hur en sådan satsning sker. En tidig specialisering behöver inte vara ensidig om tränarna vet vad de gör. Problemet är att vi i Sverige med vårt stora ideella engagemang sällan besitter den formen av expertis.
Text: Izabella Rosengren, frilansskribent på uppdrag av forskning.se
Förra året var det bara fyra procent av anmälningarna om kränkningar på nätet som gav upphov till någon åtgärd. Av dem var det ännu färre som ledde fällande dom.
– Idag är det i praktiken något av vilda västern på internet. Det kan vara svårt att identifiera vem som gjort sig skyldig till ett brott och handlingar som de flesta anser borde vara olagliga är fullt tillåtna, säger Mårten Schultz professor i civilrätt vid Stockholms universitet.
Det är en rad olika orsaker som tillsammans gör det enkelt att kränka utan påföljd, menar Mårten Schultz. Dels är rättsväsendet ineffektivt. Bland annat saknas poliser som har tillräcklig it-kompetens vilket gör att brotten prioriteras ner.
Brister i lagstiftningen
Anonymiteten på internet betyder också mycket. Och att det är svårt att få fram uppgifter om hur människor surfar från de stora it-bolagen
Men det finns också brister i lagstiftningen. Svensk lagstiftning skiljer sig från flera andra länder. Handlingar som de flesta skulle betrakta som olagliga är här fullt tillåtna här. Till exempel att filma när människor misshandlas, att sprida filmen och att sedan ta betalt för att visa den. Något som har uppmärksammats av Europakommissionen. Sverige har kritiserats för att lagstiftningen inte når upp till grundläggande regler för mänskliga rättigheter.
– Att genomföra misshandeln är naturligtvis olagligt men inte, i sig, att filma och publicera filmen. Det är också tillåtet att sprida bilder på människor i extremt utsatta situationer, till exempel svårt sjuka eller allvarligt skadade personer, säger Mårten Schultz.
Ett känt exempel är de så kallade Arbogamorden när två syskon mördades. Då spreds obduktionsbilderna över internet utan att det gick att stoppa.
Varför är inte den här typen av handlingar brottsliga?
– Generellt har vi ett lågt skydd för integriteten i Sverige. Det hänger samman med att vi har ett starkt skydd för yttrandefriheten. Dessa två rättigheter kan ofta stå i motsättning till varandra. Sedan är internet ur ett lagstiftande perspektiv relativt nytt.
Näthat ett stort stort antal brott
I juridisk mening finns inte något brott som kallas ”näthatsbrott”. Det bör det heller inte göra, menar Mårten Schultz.
– Det vore konstigt om vi försökte konstruera ett sådant brott eftersom det handlar om väldigt olika typer av kränkningar. Näthat, som ordet används i den allmänna debatten, är ett antal brott som kränker den personliga integriteten. De rättsliga frågorna kring detta är olika. De brott som det i allmänhet rör sig om är hot, ofredanden, förtal och brott mot personuppgiftslagen.
Det har tagit tid för lagstiftarna att förstå vilken effekt kränkningar på nätet kan få. Det är först de senaste åren som debatten inkluderar frågor om hur hat mot folkvalda och journalister påverkar demokratin och samhället i stort, menar Mårten Schultz.
Lagen ska stärkas
– Uppdrag Granskning-programmet om näthat mot kvinnliga journalister blev en startpunkt för mycket av diskussionen. Då klargjordes att just kvinnliga journalister är särskilt drabbade. Men det tog en tid innan dessa angrepp började diskuteras som ett samhällsproblem och inte bara ett problem för de utsatta journalisterna.
Men i den utredning som gått under namnet näthatsutredningen men som egentligen heter Integritet och straffskydd finns förslag som skärper lagen. Utredningen kom med sitt betänkande i februari och Mårten Schultz har medverkat som expert.
– Där föreslås en ny brottsrubricering som heter olaga integritetsintrång. Syftet är att på det sättet göra det olagligt att sprida information som är integritetskränkande. Det här är första steget mot ett starkare skydd mot kränkningar. Samtidigt kommer samhället att behöva acceptera att vi inte kan lagföra alla människor som kränker och begår hatbrott anonymt på nätet.
Behövs fler poliser med it-kompetens
Hat, hot och kränkningar på nätet måste bekämpas en rad olika sätt, säger Mårten Schultz. Det behövs fler poliser som har it-bakgrund. Skolan kan ta ett större ansvar. Skollagen är tydlig med att skolan har är skyldig att verka mot kränkningar på nätet som hör ihop med vad som sker i skolan.
Arbetsgivare kan bli mer aktiva eftersom de har kontroll över flödena från en arbetsplats. Även ägarna av de stora digitala mötesplatserna skulle kunna tvingas agera när kränkningar sker på deras webbplatser.
Till exempel skulle det kunna vara otillåtet att inte snabbt ta bort kränkande innehåll. Då skulle direktörer på sajter som Facebook och Instagram straffas för underlåtenhet. Så gör man redan i vissa länder i Europa.
Nätombudsmannen kunde väcka åtal
En ytterligare möjlighet är att införa en ny myndighet, en nätombudsman. Nätombudsmannen skulle kunna arbeta på samma sätt som diskrimineringsombudsmannen och barn- och elev-ombudet. Personer som utsatts för kränkningar skulle kunna anmäla händelsen och nätombudmannen har då möjlighet att väcka åtal. Istället för att det är en uppgift för den drabbade personen.
Och Mårten Schultz är hoppfull. Han tror att spridningen av hat, hot och brutala bilder kommer att minska.
– Jag tror att insikten om hur juridiken kan användas för att begränsa kränkningar kommer att öka hos människor som inte är jurister. Det kan leda till att människor både avhåller sig från att kränka och att de i högra grad också anmäler de kränkningar som inträffar.
Text: Lotta Nylander, frilansskribent på uppdrag av forskning.se
En enda surrande mygga kan förstöra en hel sommarnatt. Vi väntar inte gärna på att myggan ska sticka hål på huden – även om det då blir lättare att slå ihjäl den. Särskilt inte sedan vi har fått ökad kunskap om olika myggburna sjukdomar.
Internationellt nödläge
Brasilien och andra länder i Latinamerika oroas av den dramatiska ökningen av mikrocefali, som är en medfödd missbildning av hjärnan. Forskarna tror att skadan beror på att mammorna under graviditeten blev infekterade av zikavirus, som överförs av myggor.
Aedes-myggor, som kan sprida zikaviruset, förekommer i just de delar av Europa som under sommaren får många besökare från zikadrabbade länder. Om infekterade personer blir bitna av Aedes-myggor i Europa kan viruset etableras. Ett varmare klimat medför på sikt längre perioder med ökad risk för spridning av myggburna virussjukdomar.
Muggburna virus även i Ockelbo och Lövånger
I Ockelbo upptäcktes i slutet av 1960-talet en infektionssjukdom, som sprids av myggor. Feber, utslag och ledinflammation var vanliga symtom. Liknande sjukdomar har senare uppträtt även i Finland och Ryssland.
2013 drabbades Lövånger vid Västerbottenskusten. Sensommaren och hösten hade varit varm, och det kunde vara omkring 25 grader i solen när Lövångersborna gick ut i skog och mark för att plocka bär och svamp. Många av dem var barbenta och kortärmade och blev lätt myggbitna. Ett 60-tal personer fick diagnosen Ockelbosjukan inom bara ett par veckor.
Magnus Evander, professor i virologi vid Umeå universitet, tror att många fler var smittade men struntade i att uppsöka vården, eftersom besvären var lindriga och inte krävde behandling.
– Det här är ett exempel på hur snabbt ett myggvirusutbrott kan sprida sig, konstaterar han.
Var tredje insjuknad drabbades av kronisk ledvärk
Hälften av de drabbade följdes upp av reumatologer på Norrlands universitetssjukhus i Umeå. Nästan var tredje hade kronisk ledvärk ett halvår efter insjuknandet.
I juni i år rapporterade forskarna att de har funnit samma virus som orsakar Ockelbosjukan, bland annat Sindbisvirus, i mygglarver i Västerbotten. Det tyder på att viruset kan överföras direkt från honmyggan till myggäggen.
– Tidigare har man trott att myggor spred viruset från flyttfåglar till människor, men vi hittade det i larver som vi tog tidigt på våren året efter utbrottet i Lövånger, berättar Magnus Evander.
Forskargruppen i Umeå har tidigare visat att infektioner med Sindbisvirus har ökat sex gånger under de senaste 30 åren i norra Sverige. Omkring 3 procent av befolkningen har någon varit infekterad.
Inkoviruset kan orsaka lindrig hjärninflammation
Inkoovirus är ett annat myggburet virus, som kan orsaka feber och en lindrig hjärninflammation. Forskarna har hittat antikroppar hos 41 procent av norr- och västerbottningarna. Symtomen är dock milda för de flesta som blir smittade.
– De kanske bara får huvudvärk och känner sig lite hängiga några dagar. Men det kan finnas allvarligare fall som söker vård utan att få rätt diagnos, eftersom man inte letar efter inkoovirus, berättar Magnus Evander.
Umeåforskarna leder projektet Mobozo som kartlägger myggarter och myggburna virus i hela Sverige. Avsikten är att bygga upp kunskap om vilka myggarter som finns i landet och undersöka om de kan bära med sig nya sjukdomsframkallande virus, till exempel från andra delar av världen.
Forskare undersöker myggens spridar-kompetens
Forskarna använder ungefär samma typ av gasoldrivna myggfällor, mosquito magnet, som har blivit vanliga vid villor och sommarstugor. Koldioxid lockar myggen att tro att det finns levande byten, och en fläkt driver in dem i en påse.
Forskarna ställer ut fällan på kvällen, vittjar på morgonen och lägger myggen i frysen för att undersöka senare. De har också en ljusfälla, en så kallad CDC light trap, där myggen kan vara vid liv när fällan vittjas.
– Vi undersöker kompetensen hos svenska myggor att sprida virus. Har vi någon svensk mygga som kan överföra zikavirus? Det finns ett par potentiella arter, som vi koncentrerar oss på att undersöka, berättar Magnus Evander.
Malariamyggor finns fortfarande i Sverige
Malaria var förr en vanlig sjukdom i Sverige. Läkare och apotekare på 1600- och 1700-talen beskrev problemen med koldesot, skelfva, frösesiuka eller frossa som sjukdomen kallades. Det sista inhemska fallet inträffade1933.
Malariamyggorna finns kvar i Sverige, men parasiten försvann när levnadsstandarden ökade. Det är lättare för myggor att övervintra och hitta blodmål om människor bor vägg i vägg med ladugård och stall.
– Malaria måste cirkulera mellan mygg och människa. Cykeln upphör om det inte finns människor som har parasiten, förklarar Magnus Evander.
Han är inte orolig över att sjukdomen ska komma tillbaka även om klimatet blir varmare.
– Rent hypotetiskt skulle någon som är smittad med malaria och kommer till Sverige på sommaren kunna bli biten av en mygga som kan sprida sjukdomen. Om det sker där det finns mycket människor skulle vi kunna få en lokal spridning. Men det är nog ingen risk. Det är så mycket som måste stämma för att det ska ske, säger Magnus Evander.
Text: Carin Mannberg-Zackari
Svenska stickmyggor
I familjen stickmyggor ingår ett 40-tal släkten med tillsammans ett par tusen arter. De förekommer i så gott som hela världen och anses vara det vanligaste djuret efter råttan.
I Sverige finns 49 arter, varav 14 eller 15 i Norrland.
Myggor livnär sig på nektar från växter. När honorna har blivit befruktade behöver de också proteiner för att producera ägg. De suger blod från människor och djur och kan samtidigt föra över sjukdomar.
Äggen läggs på eller i närheten av vatten, helst stillastående. Larverna lever i vatten, där de äter mikroorganismer och ruttnande växtdelar. Puppstadiet varar bara några dagar, och en fullt utvecklad mygga kan flyga efter bara ett par timmar.
Vårmyggor övervintrar som vuxna honor och är de allra första som dyker upp.
Skogsmyggor omfattar 17 arter i hela Sverige. Larverna kläcks tidigt på våren från övervintrande ägg. Skogsmyggor får bara en generation per år, och är mest aktiva fram till midsommar.
En kombination av sol och regn eller översvämningar är fördelaktigt för vårsvämmyggans fortplantning. Området kring Nedre Dalälven är särskilt hårt drabbat. Myggen angriper även i solsken. De svärmar inte utan flyger rakt mot sitt blodmål.
Vårmygga, skogsmygga och vårsvämmygga är exempel på att myggor inte bara har vetenskapliga namn. Myggforskaren Anders Lindström vid Statens veterinärmedicinska anstalt i Uppsala har tagit fram svenska namn, bland annat med hjälp av myggornas hemvist, utseende och beteende. Även ett par arter som inte finns i landet har fått svenska namn. Den som sprider zika-viruset fick heta gulafebernmyggan, eftersom den sedan tidigare är känd för att sprida just den sjukdomen. De myggor som sprider malariaparasiten har fått tillbaka sitt gamla svenska namn frossmygga.
Zikavirus överförs till människor i huvudsak av Aedes-myggor. Aedes albopictus finns redan i stora delar av södra Europa och ända upp till Nederländerna. Aedes ægypti har nyligen hittats i Ryssland och Georgien. Viruset kan orsaka zikafeber med huvudvärk, utslag, ledvärk eller ögoninflammation.
Zikafeber har tidvis uppträtt längs ekvatorn från Afrika till Asien. Hösten 2015 började viruset spridas snabbt i Latinamerika och Karibien. Samtidigt väcktes misstanken att gravida som blir infekterade kan få barn med fosterskador. Särskilt Brasilien rapporterar en kraftig ökning av mikrocefali och andra neurologiska missbildningar hos foster.
Sjukdomen kan inte behandlas eller förebyggas med läkemedel eller vaccin. Världshälsoorganisationen, WHO, klassar spridningen av zikaviruset som ett internationellt nödläge. I slutet av juni 2016 rapporterade WHO om pågående smittspridning i 61 länder eller områden, varav 47 upplevde sina första utbrott någonsin.
Malariamyggan orsakar fortfarande mångas död
Malariamygga.
Malaria orsakas av parasiter som sprids av Anopheles-myggor. Sjukdomen är mycket utbredd i tropiska och subtropiska områden. Hög feber och frossa är vanliga symtom liksom illamående, kräkningar, huvudvärk, diarré och muskelvärk.
2015 avled 438 000 personer i malaria, de flesta i Afrika. Både förekomst och dödlighet har dock minskat under 2000-talet.
De svåraste fallen orsakas av parasiten Plasmodium Falciparum, som kan ge lågt blodtryck, chocktillstånd, njursvikt, blodbrist och eventuella blödningar. Även det centrala nervsystemet kan påverkas.
De som bor i områden med malaria utvecklar ett skydd mot infektionen inom fem år. Därför är det främst små barn som insjuknar och dör.
Något godkänt vaccin finns ännu inte. Bäst är att undvika myggstick genom att klä sig i långärmat och långbyxor samt sova under myggnät, preparerat med myggmedel.
En forskargrupp vid Umeå universitet fick i mitten av juni i år i uppdrag att leda ett EU-finansierat forskningsprojekt om zikavirus i samarbete med 25 forskningsinstitut i Europa, Latinamerika, Afrika och Asien. De ska under de närmaste fyra åren samla kunskap om zikaviruset samt bygga upp ett latinamerikanskt nätverk för bättre beredskap mot framtida infektionssjukdomar.
Forskningsprojektet kommer att ha nytta av erfarenheter från forskningskonsortiet Dengue Tools med deltagare från 14 lärosäten i hela världen och projektledningen vid Umeå universitet. Dengue Tools arbetade bland annat med att undersöka globala spridningsmönster samt utveckla en snabb diagnostik.
Varmare somrar, soligare höstar och torrare vintrar. Låter det som en dröm? Snarare en mardröm. De senaste årens brist på snö och regn samt varmare somrar med ökad avdunstning har lett till en rekordlåg svensk grundvattennivå vilket även påverkar dricksvattnet.
På Gotland avsaltas havsvatten
Sveriges geologiska undersökning, SGU, bedömer grundvattennivåerna i de sydöstra delarna av landet som ”extremt låga”. Bristen är som mest akut i de stora grundvattenmagasinen, det vill säga reservoarer i sand- och rullstensåsar som majoriteten av kommunerna tar sitt vatten ifrån.
– Grunden till problemet är dålig grundvattenbildning. Det började redan under den varma sommaren 2014 och har förvärrats på grund av den torra hösten och vintern, säger Ingrid Gudmundsson, informatör vid Nationellt kunskapscenter för klimatanpassning på SMHI.
Värst är det på Öland och Gotland där det saknas motsvarande ett helt års nederbörd. För att lösa vattenförsörjningen började Mörbylånga kommun på Öland redan i februari att köra lastbilar med dricksvatten från fastlandet. Dessutom har man har nyligen invigt en vattenledning från fastlandet. Gotland har istället valt att fokusera på avsaltning av havsvatten och bygger just nu en anläggning som ska rena östersjövatten med hjälp av omvänd osmos.
Nederbörd och avdunstning styr
Grundvatten bildas främst under de kalla månaderna eftersom nästan all nederbörd under sommaren tas upp av växterna eller avdunstar. Det är därför som grundvattnet kan vara lågt även om marken ser grön och frodig ut. Således räcker det inte med ett enstaka rejält regnoväder för att fylla på de grundvattenmagasinen.
– För att magasinen ska fyllas på krävs mycket regn under en lång period och det finns inget som talar för att de skulle hinna fyllas på under sommaren, säger Ingrid Gudmundsson.
Tvärtom så kan ett rejält sommarregn till och med förvärra läget. På grund av de stora volymerna saknas kapacitet att ta hand om vattnet. För att undvika problem med bakterier och parasiter i grundvattenintäkterna tvingas således kommunerna ibland att släppa ut orenat vatten i sjöar och hav.
Tittar man framåt 50-100 år i tiden ser det inte mycket ljusare ut. Den globala uppvärmningen indikerar snarare ökad avdunstning, vilket innebär att dagens vattenbrist bara är början av vad som komma skall. I södra Sverige beräknas grundvattenbildningen minska med 20 procent fram till sekelskiftet.
– Enligt klimatmodeller ser vi att nederbörden i Sverige kommer att öka i framtiden, men det gäller framförallt för de norra delarna och under vintertid. Sydöstra Sverige kommer däremot att få ökade problem med torka i framtiden. Vi kanske inte kommer att få så stora problem som i exempelvis Kalifornien, men grundproblemet med klimatförändringen består.
Människor använder mer vatten än vad som tillförs
Kenneth M Persson är professor i teknisk vattenresurslära vid Lunds tekniska högskola. Han poängterar att grundvattennivån varierar naturligt från år till år och att själva beteckningen brist är kopplat till att vi människor använder mer grundvatten än vad som tillförs.
– Det blir inte automatiskt brist för att nivåerna varierar. Om uttagen är större än tillförseln under en lång tid kommer dock grundvattennivåerna att sjunka permanent, något som redan har hänt runt Medelhavet och i stora städer som Peking och Mexiko City, säger han.
Det finns dock lösningar för den som söker. Bland annat finns metoder för att öka mängden regnvatten som når ner till grundvattnet.
– Vi kan inte påverka hur mycket det regnar, men vi kan påverka hur mycket av regnet som når magasinen. Att ha mindre hårdgjorda ytor i städerna gör att mer regn kan infiltrera, likaså dammar, fördröjningsmagasin och våtmarker som ger vattnet chans och tid att nå ner till grundvattnet.
En annan teknik är att avsalta vatten från havet, något som alltså redan sker på Gotland. Tekniken, som är vanlig i vattenfattiga länder, har dock anklagats för att vara dyr och resurskrävande. Dessutom släpps restprodukten, en koncentrerad saltlösning, vanligtvis ut direkt i havet där det kan gör stor skada på djur- och växtliv om det inte hanteras på rätt sätt.
Ytterligare alternativ är att använda renat av avloppsvatten för bevattning och infiltration.
– Svenska reningsverk gör ett fint jobb, men ingen vill befatta sig med renat avloppsvatten utan föredrar att hämta annat vatten om det skall användas till tvätt eller renhållning. Det är dock fullt möjligt att desinficera avloppsvatten och använda det till saker som inte kräver högsta dricksvattenkvalitet.
Gilla läget?
Han nämner en mängd andra metoder, till exempel droppbevattning av grödor, användningen av bräckvatten till salttåliga växter samt användningen av recirkulerande vattensystem. I Malmö finns exempelvis ett företag som tagit fram en dusch där 85 procent av vattnet återanvänds. Således räcker duschvattnet till fem duschar istället för en.
– En sista och tråkig metod är att gilla läget, spara och vänta på att regnet fyller på grundvattenmagasinen.
Text: Izabella Rosengren, frilansskribent på uppdrag av forskning.se
Hon äntrar podiet till ljudet av smattrande kameror och blinkar ovant mot blixtarna som lyser upp hennes bleka ansikte. Hon är klädd i svart klänning, det mörka håret är uppsatt i en enkel frisyr. Mediauppbådet är värdigt en fotbollsstjärna eller en känd skådespelare, men Haruko Obokata har inte kommit för att ta emot pressens vördnad utan för att på japanskt maner be om ursäkt. Hon bugar djupt ett par gånger innan hon ställer sig upp och börjar prata.
Tre månader tidigare, i januari 2014, hade den blott 30-åriga forskaren upphöjts till nationalhjälte efter att ha publicerat två artiklar i tidskriften Nature där hon beskrev en ny, förbluffande enkel metod att tillverka stamceller. Blodceller från möss hade helt enkelt chockats tillbaka till sitt ursprungsstadie genom att sänkas ner i ett syrabad.
Men andra forskare fattade snart misstankar och hennes arbetsgivare, det ansedda forskningsinstitutet Riken, förkunnade 1 april att hon gjort sig skyldig till oredlighet i forskning. Ett par dagar senare stod hon framför kamerablixtarna.
En bland många andra
Haruko Obokata är bara en i raden av stamcellsforskare som först har höjts till skyarna, sedan stämplats som bedragare. En av de största skandalerna inträffade i Sydkorea 2006 när den kände stamcellsforskaren och djurklonaren Hwang Woo-suk avslöjades som fuskare. I artiklar i Science hade han påstått sig ha lyckats klona embryonala stamceller samt skapa flera stamcellslinjer från ett embryo, något som visade sig vara falskt. Också han fick ställa sig framför kamerorna och be om ursäkt. En annan Sydkoreansk stamcellsforskare, Kang Soo-kyung, avslöjades genom ett anonymt tips och tvingades dra tillbaka fyra artiklar.
En som inte har bett om ursäkt, och troligen aldrig kommer att göra det, är huvudpersonen i den senaste stamcellsskandalen, Paolo Macchiarini. Bengt Gerdin, som på Karolinska Institutets uppdrag har granskat Macchiarinis forskning, förklarar hur stjärnkirurgen lyckades övertyga så många att hans metod fungerade.
– Paolo Macchiarini är en fantastiskt övertygande människa, säger Bengt Gerdin. Alla som har arbetat med honom både på Karolinska institutet och Karolinska sjukhuset har beskrivit hans enorma charm och förmåga att övertyga.
Lockelsen att fuska är stor inom hypade områden
Vid sin sida hade han det magiska ordet stamceller, de som skulle förvandla ett plaströr till en fungerande luftstrupe. Om allt hade gått som det var tänkt hade det öppnat för ett läkemedel som hade kunnat lindra många människors lidande och, inte minst, för en miljardmarknad.
Lockelsen för en stamcellsforskare att fuska är stor, större än inom många andra områden.
– Det finns faktiskt en del forskning kring vilka områden som drabbas av forskningsfusk, säger Bengt Gerdin. Några som är aktuella är de som är hypade, där man kan slå igenom ordentligt. Då är risken större för att det finns mer att vinna. Att fuska om något gammalt känt protein vinner man ingenting på.
Ett genombrott inom den hypade stamcellsforskningen kan göra forskaren till en världsstjärna och generera stora summor i forskningsanslag. Men gör det stamcellsforskare mer benägna att fuska? Det finns undersökningar som talar för det. Ferric C Fang, professor i medicin och mikrobiologi vid University of Washington, har undersökt hur stor andel av de vetenskapliga artiklarna som har dragits tillbaka. På uppdrag av sajten Retraction Watch gick han även igenom hur stor andel av artiklarna om stamceller som har dragits tillbaka.
Undersökningen visade att av de 14,761,843 artiklar som publicerades mellan 1989 och 2015 hade 0,02 procent dragits tillbaka. Drygt 200 000 av artiklarna handlade om stamceller, av dem hade 0,05 procent dragits tillbaka. Av de 110 stamcellsartiklarna hade 51 procent dragits tillbaka på grund av falska eller fabricerade data.
Vad hände sen?
För den som fuskar blir fallet hårt. Haruko Obokata fick inte bara buga och be om ursäkt inför den samlade presskåren, hon hamnade också på sjukhus på grund av stress. Hennes mentor och chef Yoshiki Sasai tog livet av sig och lämnade tre självmordsbrev, ett var riktat till hans unga forskare och innehöll en uppmaning att upprepa experimenten. Arbetsgivaren, Riken, tog honom på orden och lät Haruko Obokata försöka i åtta månader innan hon tvingades ge upp.
Sydkoreanen Hwang Woo-suk dömdes till villkorlig dom för bedrägeri, men han fortsatte att forska och är nu i full färd med att klona hundar och andra djur. Målet är att ta fram nya läkemedel, bota diabetes och Alzheimers, rädda hotade arter och skänka klonad tröst till förkrossade husdjursägare.
För Paolo Macchiarini, som inte nöjde sig med laboratorieforskning utan applicerade sin metod på levande patienter, väntar resultatet av en brottsutredning där han är misstänkt för grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada.
Text: Johan Frisk, frilansskribent på uppdrag av forskning.se
– Hur var dejten med Leslie? – Vi kysstes men jorden rörde sig inte. Ja, inte mer än de 620 kilometer den skulle rört sig ändå.
Det är rollfigurens Leonard Hofstadters svar i ett typiskt avsnitt av komediserien The Big Bang Theory. Lite komiskt. Men korrekt.
Att vetenskapen faktiskt är korrekt vet David Saltzberg, professor i högenergifysik vid University of California, Los Angeles (UCLA) och vetenskaplig rådgivare till den populära tv-serien som hade premiär 2007 och nu är inne på sin 9:e säsong.
I maj fick han tillsammans med The Big Bang Theory:s producenter Chuck Lorre, Bill Prady och Steven Molaro det nyinstiftade Torsten Wiesel Midnight Sun Award från Sveriges unga akademi. Priset går till person(-er) eller organisation som gjort extraordinära insatser för att förklara eller sätta ljus på vetenskapen.
– The Big Bang Theory har fört in vetenskap i vardagsrum världen runt i ett oemotståndligt komediformat, säger Anna Sjöström Douagi, vd vid Sveriges Unga Akademi.
Nördiga fysikgenier
Serien handlar om fyra unga män, alla ganska nördiga fysikgenier vid Caltech i Pasadena, Kalifornien. Efter över 200 avsnitt är serien populärare än någonsin och har drygt 20 miljoner tittare världen över.
Och jodå, serien har lyft intresset för vetenskap, menar David Saltzberg.
David Saltzberg (t.v) tar emot pris av nobelpristagaren Torsten Wiesel.
– Den visar att fysik är roligt, och något som man faktiskt kan ha som jobb. Om du är highschool-student läser du kanske om Tycho Brahe och Kepler och tror att fysiken redan är färdig. The Big Bang Theory visar att det finns mycket att forska om idag inom modern, samtida fysik. Och att det är kul.
Vid de amerikanska universiteten har antalet fysikstudenter fördubblats, ibland tredubblats, de senaste tio åren.
– Jag vet ju inte om det beror på serien, men många av mina studenter älskar karaktärerna The Big Bang Theory, till och med Sheldon Cooper – och inte på det ironiska sättet.
Samtidigt kritiseras tv-serien ibland för att cementera bilden av forskaren som lite nördig och asocial. Och som man. Även om det med tiden kommit in kvinnliga forskare i huvudpersonernas liv.
– De har förstås egenskaper som vi forskare har, men jag vill inte kalla dem nördar. De är forskare, som också råkar gillar serietidningar, science fiction och superhjältar. De har ett passionerat intresse, precis som många vanliga människor.
Är som folk
Han tror att seriens dragkraft är just att personerna är som folk är mest.
Slipsen: Periodiska systemet, fäst med Avogadros tal.
– Ser du bara några avsnitt så känns de kanske som stereotyper, men efter flera avsnitt lär du känna karaktärerna, de är roliga och mänskliga. I’d love to be friends with them. De gör så mycket kul.
Man anar en viss likhet med Leonard i David Saltzberg. När Curie noterar periodiska systemet på slipsen, pekar han stolt på slipsnålen: Den är graverad med Avogadros tal, 6,02214179 x 10²³ (= antalet atomer i en mol, vilket också råkar vara en uppskattning av antalet observerbara stjärnor i universum). Och han lyser upp när han berättar om de science fiction-serier han själv inspirerades av som ung, som Battlestar Galactica och Månbas Alfa, även om själva vetenskapen ofta var helt uppåt väggarna.
– Det gav mig och mina vänner något att skratta åt. Vi satt och diskuterade felen och blev intresserade av den riktiga fysiken bakom. Det handlar om att exponeras för vetenskap. Även dålig vetenskap i fiktion är bra om den får folk att bli intresserade av forskning och vetenskap.
Men bra vetenskap är förstås bättre. Och producenterna bakom Big Bang Theory vill att vetenskapen ska vara korrekt.
– De älskar vetenskap. De följer nyheterna och vet precis vad som är på gång inom forskningen.
Svensk forskning omnämnd
När Marie Dacke, zoolog vid Lunds universitet (och ledamot i Sveriges unga akademi) just publicerat en vetenskaplig artikel 2013 om hur dyngbaggen navigerar efter Vintergatan, dröjde det bara några månader innan just detta faktum dök upp i serien, i förbifarten i en dialog mellan Sheldon och hans vänner.
Ofta frågar manusförfattarna David Saltzberg om det som de läst verkligen stämmer. Men att han blev deras vetenskapliga rådgivare var bara en slump, någon kände någon som kände någon som kände honom…
Före varje inspelning läser han manus, cirka 45 sidor.
– En del avsnitt har inte mycket vetenskap i sig alls, och då har jag inget att göra. I andra är jag med ändå från början. I ett avsnitt behövde huvudpersonerna stora mängder flytande helium – och handlingen byggde på svårigheten att få tag i just detta. Producenterna ville vara helt säkra på att det inte fanns någon enkel lösning, som att köpa ballonghelium i någon partybutik. Jag räknade på det och kunde konstatera att det skulle behövas åtminstone tusen gånger mer gas för att komprimera till en vätska. Det var alltså en omöjlighet.
En annan gång, mitt under inspelningen av en av de tidiga säsongerna, skulle Leonard tappa en ölflaska genom hisschaktet i trapphuset. En person simulerade ljudeffekten.
– Då vände sig producenten Bill Prady plötsligt till mig och sa: ”Det där lät för snabbt. Hur lång tid skulle det ta för en flaska att falla fyra våningar plus källare?” ¨
Inspelningarna görs inför live-publik, ett 22-minutersavsnitt tar cirka tre timmar att spela in. Alla tittade på David Saltzberg. Trots stressen gjorde han en snabb överslagsberäkning och ja, det var för snabbt. Tagningen fick göras om.
– Jag är rädd att något ska bli fel, då får jag en massa arga e-mails.
Skriver inga skämt
Förutom faktagranskning står David Saltzberg också bakom alla formler på tavlan som forskarna har i sin lägenhet. För den oinvigde ser det mest ut som rappakalja, men för den som kan sin fysik är det inte bara korrekt utan innebär ofta en skämtsam blinkning.
Han är noga med att påpeka att han varken skriver dialog eller hittar på karaktärer och handling. Ibland får han dock i efterhand höra att författarna inspirerats av något han själv eller en forskarvän berättat vid inspelningarna, men utan att ha känt igen det i serien.
– Inget av det som är roligt kommer från mig. Underhållningsbranschen är mycket bättre på att lyckas nå ut med forskning än vi forskare själva. Jag hoppas att de unga tittarna blir nyfikna när de hör om mörk materia, gravitationsvågor med mera, och börjar googla själva.
Men det är inte alltid självklart att ha en vetenskaplig rådgivare i tv-serier och filmer.
– Tänk om de skulle haft en faktagranskare till filmen Tillbaka till framtiden: ”Tyvärr, tidsresor är inte möjliga…”
Fotnot:
Serien Big Bang Theory har instiftat ett särskilt stipendium för studenter i fysik och matte vid UCLA. Första kullen på 21 personer inledde sina studier i höstas.
Text: Eva Barkeman, forskning.se
Tv-serie tog priset
Torsten Wiesel Midnight Sun Award delads ut för första gången den 27 maj 2016. Priset gick till fysikprofessorn David Saltzberg, vetenskaplig rådgivare till komediserien The Big Bang Theory, och producenterna Chuck Lorre, Steven Molaro och Bill Prady från Warner Brothers ”för att ha fört in vetenskap i vardagsrum och på laptops världen runt i ett oemotståndligt komediformat genom tv-serien The Big Bang Theory”.
David Saltzbergs tips till vetenskapliga rådgivare för filmer och tv-serier:
Var tillgänglig (till exempel på telefon och mail).
Svara snabbt när de frågar något.
Ge flera alternativa sätt att uttrycka fakta så att de kan välja en formulering som passar.
Den 24 november 2011 publicerade Karolinska institutet ett pressmeddelande för att berätta om en operation där en patient hade transplanterats med en luftstrupe i plast. Före operationen hade plaststrupen badats i stamceller och fyra månader senare hade den, enligt Karolinskas pressmeddelande, ”så gott som helt nybildats.”
Operationen var genomförd av den numera ökände kirurgen och forskaren Paolo Macchiarini. Vid den här tiden kallades Macchiarini för stjärnkirurg och få reagerade över att Karolinska institutet kunde påstå att en plastbit hade utvecklats till en fullt fungerande luftstrupe. Idag, när operationerna är föremål för flera utredningar och budskapet om forskningsfusk har spridits över världen, ställs frågan hur så många skarpa hjärnor kunde fås att tro att en plastbit kan förvandlas till ett levande organ.
Uppskruvade förväntningar
Stamcellsforskningen har alltid givit upphov till mer eller mindre vilda spekulationer, dels från forskarna själva som i jakt på finansiering kan frestas överdriva den framtida nyttan med forskningen, dels från medierna som gärna publicerar berättelser om medicinska underverk.
– När stamcellsforskningen kom vid millennieskiftet var den undergöraren, det fanns otroliga förhoppningar kring detta, säger Susanne Lundin, professor i etnologi vid Lunds universitet. Samtidigt gick annan forskning tillbaka för man trodde att stamcellsforskningen skulle hela allting.
De uppskruvade förväntningarna har skapat ett utrymme för en svart marknad för stamceller. Susanne Lundin vill inte använda ordet stamcellsturism men det är så det brukar beskrivas när svårt sjuka personer söker sig till kliniker i länder med en mer tillåtande lagstiftning för att bota sin sjukdom med stamceller. Klinikerna utlovar bot för allting från adhd till MS.
– I bästa fall händer ingenting i de här illegala behandlingarna, i värsta fall får behandlingarna svåra medicinska följder för patienterna, säger Susanne Lundin.
I ett försök att sprida en mer realistisk syn på stamcellsforskningen har organisationen Eurostemcell publicerat en tecknad serie kallad Hope Beyond Hype. Den inleds med upptakten till en av de få stamcellsbehandlingar som utförs idag; transplantation av hud. Upptäckten att hud kan odlas fram gjordes redan 1974, proceduren är dyr och långsam och nu försöker forskarna ta fram stamceller som kan bilda ny hud direkt på kroppen. Även organisationen ISSCR (The International Society for Stem Cell Research) har reagerat över de uppskruvade förväntningarna och publicerade nyligen nya riktlinjer för stamcellsforskare med fokus på hur forskningen presenteras för allmänheten.
Första behandlingen på 1950-talet
Den mest etablerade behandlingen med stamceller utfördes för första gången på 1950-talet. Då kallades det benmärgstransplantation, idag hematopoetisk stamcellstransplantation. Donerade eller patientens egna stamceller från benmärgen eller blodet används för att ersätta de blodkroppar som har förstörts vid behandlingen av blodcancern. Stamcellerna söker sig till benmärgen och börjar dela sig och skapa nya, friska blodkroppar.
– Den enda kliniska behandlingen är blodstamcellstransplantation, den har funnits sedan 1950-talet, säger Mattias Magnusson, forskare i medicin och genterapi vid Lunds universitet. I övrigt finns ingen rutinmässig stamcellstransplantation. Det har påbörjats kliniska prövningar för behandling av mycket allvarliga ögonsjukdomar och snart kommer kliniska prövningar mot Parkinson. Däremot är det många som forskar och potentialen är enorm.
Sökte alternativ metod
Stamcellernas potential finns i deras förmåga att kunna bilda vilka celler som helst. Förmågan varierar med vilken typ av stamcell det handlar om. Vissa kan bara skapa specifika typer av celler, medan andra har ett bredare register. Länge var det bara de embryonala stamcellerna som, i teorin, kunde programmeras till alla slags celler. Eftersom embryonala stamceller finns i begränsad mängd, och dessutom är etiskt kontroversiella, sökte forskarna efter en alternativ metod. Japanen Shinya Yamanaka lyckades 2006 reprogrammera en patients egna hudceller tillbaka till sitt embryonala läge, och sedan dess har andra forskare förfinat metoden. Den här typen av stamceller kallas IPS, induced pluripotent stem cells. Upptäckten gav Yamanaka nobelpriset i medicin 2012.
Men även om forskarna nu har tillgång till pluripotenta stamceller återstår det stora problemet: Hur ska vi tala om för dem vad de ska bli?
– De begränsningar vi har är att vi inte vet hur vi ska guida dem till att bli den specifika cell som vi behöver, säger Mattias Magnusson.
Förutom att guida dem rätt måste forskarna förhindra att stamcellerna utvecklas till cancerceller. Ett av de offer som stamcellsturismen har skördat var en israelisk tonåring som utvecklade en hjärntumör efter att ha injicerats med stamceller på en privat klinik i Moskva.
– Därför är det många som idag jobbar med en direkt reprogrammering, att man hoppar över det pluripotenta stadiet och går direkt till den celltyp man vill ha, säger Mattias Magnusson.
Då handlar det inte om stamceller?
– I princip hoppar man över det stadiet. Ett exempel är Parkinson där forskare i Lund har lärt sig att ta en hudcell och omprogrammera den direkt till en dopaminproducerande nervcell.
För de forskare som försöker återskapa hela organ med hjälp av stamceller ökar svårighetsgraden.
– Det svåra är att få till alla de celler som ska finnas där, säger Anna Falk, docent vid Karolinska Institutet. Vid Parkinson handlar det om dopaminproducerande celler, men när man ska bygga hela organ med flera olika celltyper som ska kommunicera med varandra så blir det krångligare.
Andra generationens syntetiska strupar
I startgroparna för kliniska studier med stamceller ligger Parkinsons sjukdom men även till exempel Multipel Skleros (MS) och olika ögonsjukdomar.
– På grundforskningsnivå är det många som forskar på att ta fram en flera olika celltyper som för att vara perfekta måste vara jämförbara med de som finns i kroppen. Detta måste ju göras först innan man kan göra ett organ som ska kombinera de här olika celltyperna.
Svårigheterna med att skapa hela organ har inte avskräckt det amerikanska företaget Biostage, som till nyligen hette Harvard Apparatus Regenerative Technology (HART), från att tala om för världen att de i försök med grisar har lyckats skapa en ny matstrupe med hjälp av stamceller. HART samarbetade tidigare med Paolo Macchiarini och tog även över det patent som Macchiarini och en kollega fick 2012. Nu har de inte bara döpt om företaget utan även tagit fram vad de kallar andra generationens syntetiska strupar. Till skillnad från de plaströr som Macchiarini använde, som lämnades kvar i kroppen, är den nya generationen tillfälliga byggnadsställningar som plockas ut genom munnen när stamcellerna har byggt upp det nya organet.
Nästa steg för Biostage är att genomföra försök på människor. Men först måste metoden utvecklas tillräckligt för att de ska få de tillstånd som behövs. Den 12 maj 2016 publicerade företaget ett pressmeddelande där de berättade att grisarnas matstrupar hade återbildats. En vecka senare vände sig företaget till aktiemarknaden för att få in ytterligare fem miljoner dollar till bland annat forskning.
Resultatet från djurförsöken är än så länge bara publicerade i ett pressmeddelande. Någon vetenskaplig artikel finns inte.
Text: Johan Frisk, frilansskribent på uppdrag av forskning.se
Sofia Berne är leg psykolog och filosofie doktor i psykologi vid Göteborgs universitet. Tillsammans med Ann Frisén, professor i psykologi har hon gjort flera studier om hur unga drabbas och varför vissa mobbar. Nyligen kom deras bok ”Nätmobbning: Handbok för skolan”.
– Det vanligaste i nätmobbning är att ge sig på personers utseende genom att kritisera bilder som den som är utsatt har lagt ut eller som någon annan har tagit av personen, säger hon.
Samtidigt menar hon att internet är en viktig arena när unga skapar sin identitet. Där formar de en föreställning om sig själva och sin kropp men elakheter kan få stor effekt.
– Det är viktigt för barn och unga vad andra tycker om deras kropp. En studie vi har gjort där 1 700 elever svarade på enkätfrågor visade att det finns ett samband mellan nätmobbning och kroppsuppfattning. De som var utsatta för nätmobbning var mer missnöjda med sin kropp än de som inte var utsatta.
Att känna skam är en vanlig reaktion för den som mobbas, oavsett om mobbningen sker på nätet eller i skolan. Men på nätet är det fula eller pinsamma bilder som gör mest ont.
– De som drabbas känner sig också väldigt maktlösa när bilder på dem sprids. De vet inte vem som började, vilka som sett bilden eller hur länge det ska hålla på. Många beskriver det som väldigt plågsamt.
Fler elaka kommentarer mot flickor
Generellt får flickorna fler elaka kommentarer än pojkarna. De tar också åt sig mer och reagerar ofta med att få dålig självkänsla. Pojkar har lättare att ignorera kommentarerna och istället tänka på hur de ska hämnas.
– I våra intervjuer beskriver eleverna att om man vill göra flickor illa så är det mest effektivt att ge sig på deras utseende.
”Om man säger att de är fula och tjocka då förlorar de självförtroendet och de börjar tycka illa om sig själva”, var till exempel ett svar som Sofia Berne och Anne Frisén fick.
Varför blir vissa mobbare?
– I våra intervjuer med elever i årskurs nio menar eleverna att den som mobbar försöker höja sin ställning i kamratgruppen. Från annan forskning vet man att en person som mobbar – oavsett om det är på nätet eller utanför – kan få högre status. Den blir inte omtyckt men kan få makt.
Sofia Berne och Ann Frisén har också ställt frågan: Om man inte ser personen man kommunicerar med, kan man då vara mer aggressiv mot den? 84 procent av 15 – åringarna och 69 procent av 12–åringarna svarade då ja.
– När man inte har ögonkontakt med den andra personenen är det lättare att göra någon illa. Och att fortsätta att göra det, var de förklaringar vi fick från eleverna själva, säger Sofia Berne.
Det är svårt att ge några säkra svar på hur vanligt förekommande nätmobbning är. Sofia Berne har gått igenom en rad undersökningar. Hon säger att siffrorna varierar från en procent till 10 procent.
– Att antalet skiljer sig åt beror på hur frågorna har ställts och hur nätmobbning definieras, säger hon.
Enligt Statens medieråd uppger fem procent av nio till 12-åringarna att de är utsatta online en eller flera gånger i veckan. Bland 13 till 16 – åringarna uppger nio procent att de är utsatta.
– Antalet utsatta har över de senaste åren inte ökat vad vi kan se i våra undersökningar. Men det som är allvarligt är att så många någon gång känt sig osäkra i digitala kanaler, säger Johnny Lindqvist projektledare för No Hate Speech Movement, en kampanj mot näthat som Statens medieråd står bakom.
Mobbas även IRL
Däremot finns ingen särskild mobbning som bara äger rum på internet. Istället är den som är utsatt i skolan även utsatt digitalt.
– Jag brukar säga att det inte handlar om mediet utan i grund och botten om sociala relationer, säger Sofia Berne.
Men när mobbningen flyttar in i mobilen, datorn och surfplattan finns ingen fristad för den som utsätts. Trakasserierna pågår dygnet runt och går inte att stänga av med mindre än att personen som mobbas lämnar internet, vilket inte är ett alternativ, menar Johnny Lindqvist.
– Det digitala livet är otroligt viktigt för barn och unga. De är uppvuxna med mobiler, trådlöst internet, SVT play, Instagram och Snapchat. Det är så de håller kontakt med familj och vänner. Det är deras största källa till underhållning och det är där de hittar information. Att stänga av är helt enkelt inte ett möjligt val.
Både Johnny Lindqvist och Sofia Berne säger att det istället handlar om att arbeta förebyggande. Kunskapen hos både föräldrar och lärare om ungas digitala liv behöver öka. Barn och unga måste kunna lita på att vuxna förstår när de berättar vad som sker på internet. Och skolorna behöver tydliga riktlinjer för vad som gäller för kränkningar på nätet.
Men även de digitala mötesplatserna som unga använder har ett ansvar, framhåller Johnny Lindqvist.
– Stora plattformar som Facebook till exempel är oerhört centralstyrda vilket gör att det kan ta lång tid att få bort bilder och inlägg. Där menar jag att det krävs en förändring. Sedan tycker jag att de plattformarna skulle kunna driva kampanjer om de här frågorna. Om Facebook gav en liten del av sitt stora reklamutrymme till aktörer som arbetar mot mobbning, kränkning och rasism i digitala kanaler skulle det göra stor nytta.
Hoten mot journalister syns i kommentarsfälten på internet, i sociala medier och i artiklar på högerextrema sajter. Ämnen som genus, invandring och mångkultur engagerar mest och triggar reaktionerna. Situationen är så allvarlig att Sverige har fallit från femte till åttonde plats på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex.
Det pågår en kamp om bilden av verkligheten, menar Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet.
– Många av de som hotar journalister är grupper som har en benägenhet att tro på olika konspirationsteorier. De ser en sammansvärjning där den ekonomiska, politiska och mediala eliten valt att inte berätta sanningen för folket.
Kristoffer Holt, docent i media – och kommunikationsvetenskap vid Linnéuniversitet, är inne på samma linje. Han har intervjuat företrädare för sajter som står i opposition till det mediala och politiska etablissemanget. Alla med en invandringskritisk grund. Det är ett brett spektrum av webbplatser. Från fascistiska sajter till nätpublikationer som är anslutna till det pressetiska regelverket. Kristoffer Holt kallar dem invandringskritiska alternativmedier.
– Vissa aktörer anser att journalister och politiker har ett slags vänsterliberalt hegemoniskt förhållande till alla andra. Det är bara de perspektiv som stämmer överens med deras som får en chans att komma till uttryck i medierna.
Inga marginella fenomen
Hur många besökare de har är enligt Kristoffer Holt den stora knäckfrågan. Den statistik han lyckats få fram är för knapphändig för att dra några slutsatser av. Men de har läsare, deras budskap delas och de går absolut inte att avfärda som marginella fenomen, säger han.
Hur påverkar de den offentliga debatten?
– Det är svårt att svara på. Men det vi kan se är att det offentliga samtalet blir alltmer polariserat och att respekten för andras åsikter minskar. Kombinationen mellan sociala mediers fokus på att offentliggöra sin åsikt och starkt laddade frågor gör debattklimatet hetsigare. Åsikter och symboliska markeringar får större betydelse och fakta mindre.
Konspirationsteorierna får näring ur ett ett allt större informationsflöde, menar Jesper Strömbäck. I ett växande medieutbud måste människor bli mer selektiva och alla människor har en tendens att föredra information som bekräftar de egna åsikterna.
– Ju mer man konsumerar ensidig information som avviker från den bild som de traditionella medierna ger, desto mer riskerar misstron att fördjupas och intensifieras.
Bilden av verkligheten blir verkligare än verkligheten, säger Jesper Strömbäck. Det får konsekvenser. De informationskällor som människor tar del av har stor betydelse för hur de tolkar samhället. Misstroendet mot etablissemanget drivs alltså inte i första hand av förstärkta skillnader i livsvillkor, som annars ofta framhålls, menar han.
– Nej, min hypotes är att det är den bild av omvärlden som människor har tillgång till som är den främsta orsaken. Sverige är ett framgångsrikt land, det visar massor med internationell forskning. Det saknas helt enkelt empiriskt stöd för att Sverige generellt sett skulle ha blivit ett sämre land att leva i. Men ändå finns det hos stora grupper en stark pessimism. Vilket talar för att det inte är objektiva orsaker bakom hatet mot journalister.
Vad leder den här situationen till?
– Jag är oroad för att vi går mot en framtid där vi allt mer lever i olika verkligheter, med olika verklighetsuppfattningar. Risken finns att vi får en polariserad debatt som fördjupar motsättningarna snarare än att överbrygga dem. Då tappar det offentliga samtalet en del av sin demokratiska funktion.
Kristoffer Holt framhåller att det är viktigt att förtroendet för de traditionella medierna inte urholkas ännu mer. För att undvika den utvecklingen vilar ett stort ansvar på de stora medierna. Kristoffer Holt säger att hittills har de inte klarat av att ta debatten med invandringskritiska alternativmedier. Traditionella medier borde tydligare beskriva hur de arbetar. Deras tystnad har spelat missnöjet i händerna.
– De stora medierna har vissa problem med sin trovärdighet. Det här är något som de invandrarkritiska medierna bidrar till. Till exempel genom att påstå att etablerade medier systematiskt mörkar fakta när de inte avslöjar vilken etnicitet sexualbrottslingar har. Jag tror att de traditionella medierna måste tänka igenom sina strategier för att de inte ska tappa läsare och de borde ha en öppnare och mer ödmjuk attityd till kritik.
Jesper Strömbäck hoppas på stärkta public service-kanaler. När mediehusens resurser minskar och fragmenteringen av mediekonsumtionen ökar menar han att det är public service som har bäst förutsättningar att nå ut brett med kvalificerad journalistik.
– Ur mitt perspektiv är det därför mycket viktigt att de ges goda villkor för sin verksamhet. Det löser långtifrån alla problem men det är ett steg på vägen.
Text: Lotta Nylander, frilansjournalist på uppdrag av forskning.se
Att odla bomull kräver stora mängder vatten, särskilt ekologisk bomull. Till en t-shirt går det åt ungefär 3 000 liter. Det är inte hållbart framöver eftersom det kommer att behövas mer mark för matproduktion när jordens befolkning och välstånd växer.
Därför arbetar forskare med att utveckla nya material för klädindustrin. Ett sätt att lösa problemet är att använda andra råvarubaser för klädtillverkning, till exempel cellulosa som kommer från träd. Viskos är ett sådant exempel, som funnits sedan 1800-talet. Men nu kommer fler cellulosabaserade textilier som framställs med förbättrade processer, exempelvis lyocell och tencel – och andra varianter för bland annat sängkläder.
– Det sker en stor omställning när det gäller användning av cellulosa vid tillverkning av textil, och Sverige är en stor spelare, säger Nils-Krister Persson, docent och biträdande professor vid Smart Textiles Technology Lab på Textilhögskolan i Borås.
Textil- och skogsindustri möts
Flera företag och organisationer intresserar sig för denna nya industri, bland annat Södra Skogsägarna som håller på att rikta om produktionen från tidningsmassa till textilmassa.
– Det är två världar som möts: textilbranschen och skogsindustrin, och ett jätteprojekt att lära om för alla parter.
Han efterfrågar en mer medveten attityd när vi väljer vilka kläder vi köper. Att köpa plagg av ett naturmaterial är inte alltid svaret på hållbarhetsfrågan. Själva tillverkningsprocessen är minst lika viktig.
Trots stor tillgång på träråvara i Sverige tillverkas inte viskos här. Det beror till stor del på att kunskapen saknas. Istället skickas råvaran till Kina där den omvandlas till textilfibrer.
– Än så länge är det så, men jag tror att det är möjligt att göra en automatiserad process och därefter kunna göra textilfibrer även i Sverige. Vi måste återta den kunskap vi förlorat när tillverkande företag flyttat utomlands.
Ingen miljövänlig produktion
Det finns olika tillverkningsmetoder för viskos. En del av den viskos som tillverkas i Kina påverkar miljön mycket mer negativt än andra. Nackdelen är att produktionen inte sker i ett slutet system, utan tyget fraktas till olika platser när det ska färgas och tryckas.
Textilhögskolan i Borås arbetar med att förändra tillverkningen av textilier, men det är flera processer som måste lösas. Bland annat undersöker forskarna hur man gör materialet vatten- och oljeavstötande utan att använda miljöfarliga flourkarboner, och vad som händer med plagget efteråt när det bryts ned.
– Vi försöker också hitta alternativ till det nuvarande sättet att färga på och göra färgerna nedbrytbara. Den traditionella färgprocessen är otroligt vattenkrävande, och väldigt energikrävande när man ska torka upp vattnet från materialet, säger Nils-Krister Persson, som dock är hoppfull och tror att en förändring ligger nära.
Han berättar om två pilotprocesser – ett i Örnsköldsvik där man framställer cellulosabaserade textilfibrer och ett i Stockholm där man arbetar med att göra processen ekologisk.
Textil med integrerad elektronik
Han talar också om hållbarhet inom så kallade Smart Textiles, där olika funktioner integreras i textilierna genom sensorer, inte minst för framtidens sjukvård.
– Ofta blandas tyget med elektronik och olika metaller, men jag vill inte att vi ska arbeta med blandade material eftersom det då blir svårare att återvinna.
Nils-Krister Persson tror inte att vi kan räkna med samma typ av textilfibrer som tidigare när miljömedvetandet ökar.
– Vi blir nog tvungna acceptera en textil som kanske inte leder bort fukt lika snabbt. Vi blir lite svettiga, och vissa färgnyanser blir dyrare. Vi ska ju inte använda kemikalier som gör att vi skaffar oss nya miljöproblem.
Text: Ulla-Karin Höynä, på uppdrag av forskning.se
Så funkar det
Fibrerna ur cellulosamassan spinns till långa trådar som tvinnas samman och används vid vävning. Exempel på cellulosabaserat fibermaterial är viskos (tidigare rayon), lyocell, modal, tencel och acetat.
Utmaningar med dagens tillverkning av cellulosabaserade fibrer
För att lösa upp de hårt packade cellulosamolekylerna och få massan i en vätskeform används giftig koldisulfid – kolsvavla – som lösningsmedel, vilket påverkar både människor och miljö. Det har inneburit att man måste sanera mark.
Även när fibermassan ska göras till raka fibrer förbehandlas den med lösningsmedel.
Många färgämnen är farliga för miljon. Dessutom måste många textilfibrer också kunna klara vattenavstötning, vilket innebär att man lägger på kemikalier.
Heléne Lööw är docent i historia vid Uppsala universitet och hon säger att hatet är ingenting nytt, det har bara hittat nya väger. Först var det hatbreven, sedan kom telefonen och med den de anonyma samtalen. När den digitala tekniken gjorde entré handlade det till en början om hemsidor och mejlattacker. Nu är det sociala medier som dominerar.
– Hatet på nätet är samma gamla hat som vanligt. Det är bara kommunikationskanalerna som förändras. Med den skillnaden att förr kunde hatarna känna sig ensamma i sitt hatande, säger Heléne Lööw.
Nu hittar de enkelt likasinnade som ger konstant bekräftelse och kan göda hatet. Med förödande konsekvenser för enskilda personer. Men också för demokratin.
– Tidigare innebar det ett socialt stigma att till exempel säga att man var rasist eller antisemit. Men plötsligt finns sådana åsikter formulerade bara ett knapptryck bort. Vilket gör att människor mycket snabbare kommer in i den typen av gemenskaper.
Är minoriteter extra utsatta?
– Ja, eftersom det finns så många olika forum som ägnar sig åt att förtala minoriteter. I ett forskningsprojekt jag arbetar med håller vi nu på att kartlägga hur många facebook-grupper det finns som till exempel riktar sig mot fattiga eu-migranter, flyktingar, moskéer och synagogor.
De grupperna är många, menar Heléne Lööw och de uppstår snabbt till exempel efter händelser som kan knytas till en minoritetsgrupp.
Forum för ultranationalistisk rekrytering
Missnöjesgrupperingarna på nätet kan också fungera som en plattform där ultranationalistiska grupper sprider sitt budskap. Ibland är syftet att rekrytera medlemmar men lika ofta handlar det om att dra till sig nya sympatisörer.
– De är väldigt skickliga. De går in i diskussionstrådar som speglar deras värderingar och kontaktar enskilda personer. Ibland låtsas de vara någon annan, till exempel någon som startar ett drev för att sedan presentera sin organisation eller så driver de olika kampanjer.
Svensk vit makt, till exempel, har använt internet sedan det tillkom.
– De har varit i branschen väldigt länge. Innan nätet fanns var de exkluderade från att nå folk eftersom de var annonsbojkottade av mainstreammedia. Därför blev internet väldigt viktigt för dem. Först arbetade de med nyhetsbrev och kampanjer. Nu är det sociala medier som gäller.
De här gruppernas aktivitet är oroande och måste tas på stort allvar, menar Heléne Lööw. Det ideologiska material som finns bland dem kan leda till att människor utvecklar extrema åsikter som resulterar i handlingar utanför internet.
– Både Breivik och Mangs, som har gjort förfärliga saker, fanns först i rasideologiska gemenskaper på sociala medier, säger Heléne Lööw.
Fyra kategorier näthatare
David Brax är doktor i filosofi och forskar om hatbrott ur ett europeiskt perspektiv på Göteborgs universitet. Han säger att hatbrottslingar kan delas in i fyra olika kategorier. En grupp som sprider hat för att det är kul, som underhållning och för att skapa sammanhållning i den egna gruppen. En grupp som gör det för att hämnas någon eller något. Så finns de som är ideologiskt drivna och så de som försvarar sig mot en samhällsförändring de känner sig främmande inför. De känner sig ofta som sanningssägare och uttolkare av åsikter som egentligen delas av de flesta.
– Varje förbättring av typen att invandrare får synas i media och få ministerposter tolkas som att en liten politiskt korrekt elit har släppt in den här gruppen i finrummet helt mot folkets vilja. Hatarna föreställer sig därmed att de uttrycker vad alla egentligen tycker men inte vågar säga.
Men många pusselbitar saknas ännu för att förstå näthatets orsaker.
– Hur relationen mellan hatet och samhället i stort ser ut är inte klarlagt. Samtidigt som hatbrottsanmälningarna blir fler så visar de flesta undersökningar att attityderna förbättras – särskilt mot invandrare och homosexuella. Så det finns inget entydigt förhållande mellan attityder i samhället och den här typen av brott.
En förklaring är att den ökande toleransen skulle fungera som en drivkraft för de som upplever sin plats i samhället hotad.
– Om attityderna i stort blir mer toleranta och hatbrott motiveras av att man känner sig trängd, då kommer ju hatbrotten att bli fler i takt med att toleransen ökar, förklarar David Brax.
Samtidigt finns forskning som hävdar det motsatta – att det är ett mer intolerant samhällsklimat som ger upphov till hatet.
– När vi har främlingsfientliga attityder i samhället som en diskriminering på bostadsmarknaden och på arbetsmarknaden, så skulle hatbrottslingen känna att den har samhället i ryggen när de agerar.
Han exemplifierar med romska tiggare. Om hatbrottslingen upplever att alla tycker illa om tiggare och politikerna vill kriminalisera tiggeriet – då kan det legitimera åsikten att tiggarna är mindre värda. De är människor man kan göra vad som helst mot utan att förvänta sig någon påföljd.
Vilken teori anser du är mest rätt?
– Jag försöker att inte ha någon åsikt i den här frågan. Mitt jobb är att göra listor över vilka teorier som finns, vilka argument som finns och vilka begrepp som används, skrattar David Brax. Jag misstänker att båda teorierna kan vara rätt. Det kan vara så att olika teorier stämmer på olika typer av förövare.
Text: Lotta Nylander, frilansskribent på uppdrag av forskning.se
Tips! Den 19 maj är det dags för andra delen i seminarieserien ”Offentliga samtal – forskare möter praktiker” som Vetenskapsrådet arrangerar tillsammans med Institutet för framtidsstudier.
Filmklipp från seminariet: Näthatet och demokratin:
Om konsekvenserna av det nya medielandskapet.
Fram till 2004 var annandag pingst en ledig måndag, just när våren stod i full blom. Men när nationaldagen den 6 juni skulle bli helgdag måste en annan dag bort. Den helgdag som då fick ryka var just annandag pingst, eftersom den ansågs minst olämplig att ta bort enligt regeringens utredare. Den vann över trettondedag jul, första maj och Kristi himmelsfärdsdag, med argumentet att den samhällsekonomiska effekten skulle bli minst. Om till exempel trettondedag jul tas bort – som var närmaste kandidat – skulle fjällturismen drabbas hårt.
Även svenska kyrkan själv röstade på annandag pingst.
Idag tänker allt färre på Jesus på de stora kristna högtiderna. Det är snarare ledigheten som hägrar, möjligheten att få vila upp sig, äta gott och träffa släkt och vänner. Och just pingst har blivit bröllopens förlovade högtid.
– Det har också sin mening. Helgerna kan ha en annan mening än den traditionellt kristna. Under julen har barnen blivit den nya religionen för många, att se till att de har det bra och får allt de behöver, säger Karin Jarnkvist, doktor i religionsvetenskap vid Mittuniversitetet.
Många vet att Jesus födelse ligger bakom det kristna julfirandet, och att hans död och uppståndelse är orsak till påskfirandet. Och kanske även att Kristi Himmelfärdsdag markerar Jesus uppstigande till himmelriket, 40 dagar efter att han uppstått ur sin grav. Men färre vet nog att pingsten uppmärksammar Den Heliga Ande som kom över människorna (lärjungarna) två veckor efter att Jesus stigit upp till himmeln.
– Förr var de kyrkliga traditionerna starkare, man gick i kyrkan och firade precis som alla andra, antingen man själv trodde på allt eller inte. Dessutom hade man kristendomsundervisning i skolan.
Färre kyrkobesök
I Sverige har vi under 1900-talet sett en jämn nedgång i kyrkobesöken, men att vi går mindre på gudstjänster behöver egentligen inte vara ett tecken på mindre tro, menar hon. Vi utövar helt enkelt vår tro på andra sätt, till exempel tänder ett ljus i kyrkan när vi känner för det, går på musikgudstjänster eller finner andlighet i andra rum som naturen.
– Den kristna traditionen blandas ofta upp med influenser från andra religioner idag, säger hon och pekar på new age, buddism med mera. Många plockar från olika typer av religion.
Karin Jarnkvist menar att sekularisering egentligen är ett dåligt begrepp. Religionssociologerna talar hellre om en religionsförändring.
– Allt handlar om vilken syn man har på religion och på vad Gud är. Idag skiljer man på substantiell religion och funktionell religion. I den substantiella handlar det mycket om innehållet, med riter eller regler som måste uppfyllas, medan religion som funktion handlar om den mening som tron spelar i ens liv. Och det avgör man ju själv. Det finns olika sätt att möta Gud.
Hedniska högtider
Även om majoriteten av våra svenska högtider är kopplade till kristendomen idag, har det inte alltid varit så. Innan Sverige kristnades hade vi hedniska högtider, som sommarsolstånd och vintersolstånd, kopplade till fruktbarhet och skörd. Det var inte ovanligt att de hedniska högtiderna, med stark folklig förankring, sonika togs över av kyrkan.
– Julen förlades till en tid där det redan fanns en högtid – vintersolstånd med midvinterblot. På så vis gav man en gammal helgdag en ny mening. Funktioner och riter kan byta innebörd men själva firandet ända vara kvar.
Jesus lär i själva verket ha fötts någon gång tidigt på hösten. Men det var antagligen lättare för den romerska staten att få med sig folket genom att utnyttja något som redan fanns. Samtidigt blev kristendomen sannolikt mer meningsfull för de nyomvända om födelsen sammanföll med något kärt och bekant. I stället för att fira solen, firade man ”solens skapare” – Jesus.
Kommer vi ha kvar våra kristna helger om, säg hundra år?
– Det kan jag inte spekulera i, men jag hoppas att fler religioner i Sverige kommer att inkluderas i våra helgdagar, säger Karin Jarnkvist.
Det har redan skett glidningar i helgernas betydelse och flera kommer säkert att få ny mening. Midsommar är dock en gammal tradition som överlevt utan kristen hjälp.
Text: Eva Barkeman, forskning.se
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
