Upp till 70 procent av befolkningen accepterar tanken på att det finns andar, uppskattar Sara Duppils. Samtidigt som hon påpekar att siffrorna inte är vetenskapligt belagda.
– Det är otroligt mycket vanligare än man tror och sträcker sig över en bred skala från att se det som en livsfilosofi till att vara aktivt troende, säger hon.
Sara Duppils forskar i religionspsykologi vid Högskolan i Gävle och håller på att avsluta sin avhandling med arbetsnamnet Samtida spiritism. I 15 år har hon intresserat sig för människors erfarenheter av andar och andra världar. Det hon kallar en spiritistisk livssyn.
Att idén om en parallell värld delas av mer än halva befolkningen rimmar illa med beskrivningen av Sverige som ett av världens mest sekulariserade länder. Sara Duppils säger att när man kallar Sverige sekulariserat så är det från kristendomen. Man räknar inte de privata livssynerna. De har glömts bort.
En annan orsak kan vara att människor ogärna talar om hur de ser på andar. Man är rädd att verka flummig och ovetenskaplig.
– Att tro att det finns en andevärld som kan meddela sig till den värld vi lever i är väldigt skambelagt. Det en stigmatisering som går tillbaka till 1700-talet och upplysningen då pöbeln skiljdes ut från vetenskapsmännen och den stora massan ansågs vidskeplig och okunnig. Det här sitter kvar och människor är livrädda att bli förknippade med vidskeplighet.
Tror du att det finns andar?
– Jag är religionspsykolog och jag undersöker föreställningen om andar från ett psykologiskt perspektiv. Det jag har sett är att upplevelsen av att tro på andra världar har väldigt stor betydelse för olika typer av verklighetsuppfattningar.
Sara Duppils säger att uppfattningen om andar anpassas till den rådande världsbilden. Prästerna kallade dem demoner, folket för sina döda anhöriga. Idag är förklaringen naturvetenskaplig och baseras på teorin om att energier aldrig kan försvinna. Även efter döden fortsätter det sanna självet att existera i kraft av sin outplånliga energi. På 1800-talet kunde man ha sagt att det var Gud.
– Vi har gått från en dogmatisk kristendom till en tro på de egna upplevelserna. Det börjar ofta med att man har en erfarenhet som inspireras av en tradition i familjen – kanske en mamma eller farmor har berättat om en kontakt med andevärlden som de har haft. Men även tv och internet är viktiga för att forma de här föreställningarna.
I en upplevelsebaserad trosföreställning spelar även populärkulturen roll som andlig vägvisare. I spåren av att en kyrklig auktoritet har ersatts av media och den egna övertygelsen kan populärkulturen få en plats som andlig arena.
Tecknade förfädersandar en del av världen
– Det råder ingen tvekan om att filmer, böcker och dataspel har en roll i hur ungdomar ser på andlighet och religion, säger Peder Thalén professor i religionsvetenskap och kollega till Sara Duppils på högskolan i Gävle.
Han ger den japanska Mangakulturen som exempel. Där imiteras en serietidningsvärld genom att klä och sminka sig så att man liknar de tecknade figurerna.
– I den tecknade världen är gränsen mellan naturligt och övernaturligt upplöst. Förfädersandar och andra övernaturliga varelser interagerar med den vanliga världen. Genom att klä ut sig till olika karaktärer träder man in i detta alternativa universum och kan känna sig som en del av en vidgad verklighet.
Harry Potter blir allt mer kristuslik
Samma upplösning av gränsen mellan naturligt och övernaturligt återkommer i amerikansk serietidningskultur, menar Peder Thalén. Men där handlar det om superhjältar som X-men, Wonder Woman och Spider-Man.
– Samtidigt finns det tecken på att kristendomen kommer tillbaka fast i en dräkt som gör att ungdomar inte känner igen den.
Särskilt fantasy-genren är full av kristna referenser. De mest kända är kanske Sagan om Ringen, Twilight-filmerna från början av 2000-talet och förstås Harry Potter som i slutet av serien får alltmer kristuslika egenskaper. Ont och gott, ljus och mörker strider mot varandra i samma välbekanta kamp som den mellan Gud och Djävulen. Och i flera fall finns också direkta referenser till bibliska motiv.
– När traditionell kristendom omförpackas till nya spännande berättelser förvandlas den från något ointressant till något som ungdomar kastar sig över med liv och lust. Det verkar alltså finnas ett stort sug efter litteratur och film som behandlar de motiv som brukar tillskrivas religionen. I den meningen skulle man kunna säga att det finns ett underliggande behov av en andlig världsbild.
Populärkulturen fyller ett existentiellt tomrum
Det saknas forskning om det här området, påpekar Peder Thalén och söker därför förklaringar i det som brukar kallas ett postmodernt tillstånd. Det vill säga att både religionen och vetenskapen har förlorat sin roll som norm och vägvisare för de eviga frågorna om livet och dess mening.
– Utan tvekan fyller populärkulturen ett existentiellt tomrum för många ungdomar och kan fungera som ett privatreligiöst alternativ till den etablerade religiösa traditionen. Men det är svårt att uttala sig om hur omfattande denna privatreligiösa sektor är och vilken inverkan den har på individer, men att den har en stor kommersiell potential råder det ingen tvekan om, säger Peder Thalén.
Andarna i populärkulturen tar en mängd olika former och de återuppstår om och om igen i nya berättelser. Precis som de har bytt skepnad i människors andetro.
En gång var de synliga och i högsta grad fysiska varelser. Numer beskrivs de som flyktiga och abstrakta.
Det är individen själv som bestämmer om det finns fler verkligheter och man relaterar till sin egen känsla när man beskriver kontakten med andevärlden. I stort sett finns det ingen som kan ändra den upplevelsen, menar Sara Duppils.
– Idag är det högsta gudomliga väsendet människan själv eller hennes själ, som en del säger.
Text: Lotta Nylander på uppdrag av Forskning.se
Fattigdom, diskriminering på arbets- och bostadsmarknaden och låg utbildningsnivå – romerna i Rumänien har inte haft det lätt sedan Ceausescus fall år 1989. När den världsomfattande ekonomiska krisen var ett faktum 2008 förvärrades läget ytterligare och de romer som tidigare hade tiggt i Sydeuropa tvingades att söka sig till länder som inte hade drabbats lika hårt av krisen, nämligen Skandinavien.
Men i takt med att tiggarna, även kallade EU-migranter, blev allt fler började den svenska solidariteten att vackla och ganska snart inleddes en debatt huruvida ett tiggeriförbud skulle införas.
I Danmark har det varit förbjudet att tigga sedan 1800-talet och i Norge förbjöds tiggeri i vissa kommuner år 2015. Sverige däremot avfärdade länge ett förbud, men i vintras öppnade regeringen för att se över nuvarande lagstiftning och eventuellt förbjuda tiggare med hänvisningen att det är en omänsklig situation.
De tuffaste drar till Danmark
Redan år 2015 kom dock en stor norsk studie om rumänska tiggare i Skandinavien fram till att ett sådant förbud skulle få omedelbara och i vissa fall katastrofala konsekvenser. I studien ”When poverty meets affluence. Migrants from Romania on the streets of the Scandinavian capitals” intervjuades 1200 tiggare i Stockholm, Oslo och Köpenhamn och enligt majoriteten av de intervjuade innebar deras inkomst från tiggeriet skillnaden mellan mat och inte mat, vård eller inte vård och skola eller inte skola för familjen hemma i Rumänien.
– Pengarna går i huvudsak till dagliga utgifter för familjerna där hemma. En del har betydande sjukvårdsutgifter eller sjukvårdsskulder. Många säger att pengarna går till barnens skolgång och vi har också sett att det bland migranterna är en större andel barn som går i skola, jämfört med de som stannar hemma. Har de pengar över investerar de flesta dem i sitt hus, säger Guri Tyldum, forskare i sociologi vid den norska forskningsstiftelsen Fafo och en av forskarna bakom rapporten.
Enligt forskarna är det alltför optimistiskt att tro att migrationen kan stävjas genom att ett förbud mot tiggeri. De nämner Köpenhamn som ett exempel. Eftersom tiggeri är förbjudet i Danmark har migranterna fått förlita sig på inkomstkällor som är mindre synliga, till exempel snatteri och ficktjuveri. Forskarna drar därför slutsatsen att förbudet endast har påverkat vilken sorts migranter som kommer dit, inte antalet. Tuffa åtgärder innebär att endast tuffa migranter vågar sig på resan och enligt dem är det en rimlig hypotes att förbudet i Köpenhamn till och med har lett till en ökning av antalet brott inom denna grupp.
– De rumänska migranterna i Danmark möter en betydligt brutalare vardag. De får springa snabbare och tåla mer för att tjäna pengar där och därför är det de tuffaste som reser dit. Stockholm däremot upplevs som tryggt och som en plats dit man kan skicka mormor.
Tjänar minst i Sverige
Förutom att kritisera eventuella förbud slår forskarna även hål på några andra myter som omgärdar tiggarna från Rumänien. Till exempel är det väldigt sällan som det handlar om organiserad kriminalitet. Det är förvisso sant att tiggarna är organiserade, men bara inom det sociala nätverket.
Tiggarna i Stockholm drog enligt studien in minst pengar per dag, runt 130 kronor. I Oslo var siffran 190 svenska kronor och i Köpenhamn 240 kronor.
– Under den tiden vi gjorde undersökningen så var det många som nyss hade kommit till Stockholm och marknaden var nog mer mättad än på andra ställen, säger Guri Tyldum.
Många svenskar är för ett förbud mot tiggeri
Trots att den norska studien publicerades 2015 visar relativt färska siffror från Aftonbladet/Inizio att 57 procent av svenskarna är för ett förbud mot tiggeri. År 2014 låg siffran på 36 procent. Någon som följt svenskarnas förändrade attityder mot tiggande utlänningar mellan 2014 och 2016 är Erik Hansson, doktorand i kulturgeografi vid Uppsala universitet. Enligt honom så beror en stor del av aversionen på en psykisk och emotionell rädsla för smärta.
– Den tiggande gesten går ut på att mana fram empati och medkännande för en annan människas lidande och behov. Att förnimma någon annans lidande triggar en själv och därför måste denna känsla blockeras, något som kan leda till aggression, förträngning eller sympati. Alla tre ”strategier” är sätt att undfly ångesten av att känna av någon annans behov, säger han.
I sin forskning har han intervjuat 60 svenska medborgare om deras känslor och tankar kring ämnet tiggeri och andra förklaringar till de negativa attityderna är bland annat att man är övertygad om att tiggarna är kriminella eller att man blir provocerad av att tiggarna inte förvärvsarbetar, vilket Erik Hansson i själva verket beror på en slags avundsjuka och en känsla av orättvisa, fast riktad mot en själv.
Romska flaggan. Flaggan som är delad i blått och grönt, vilket står för himlen och jorden, är belagd med ett rött hjul (chakra) med 16 ekrar. Detta hjul symboliserar den kringresande traditionen hos romer.
Mer moraliskt med krigsflyktingar
Debatten om tiggandes vara eller inte vara blossade upp år 2013. Om frågan var brännhet då är den snarare iskall nu, trots att inget tyder på att antalet tiggare från Rumänien har minskat i antal.
– Flera faktorer spelar in, men den främsta är väl det trista faktum att tiggarnas närvaro inte längre betraktas som en nyhet. Så småningom vänjer sig människor vid det som till en början upplevs som avvikande i vardagen, bara det hänger kvar i vardagslivet, säger Erik Hansson.
Ett annat skäl enligt honom är att inget av partierna brytt sig om att utveckla frågan om EU-migranternas sociala nöd så som brist på utbildning, vård och bostad.
– Vad som verkligen botar fattigdom är pengar, men en sådan politisk lösning riskerar att undergräva andra delar av den ekonomiska politiken, till exempel var gränsen går för nationellt ansvar för andra länders medborgare. Så eftersom politiken befinner sig i ett sådant dödläge ebbar även debatten ur.
Dessutom tror Erik Hansson att det för många framstår som att det redan finns så många som behöver hjälp, vilket gör att man prioriterar en grupp, till exempel flyktingar, framför en annan, till exempel tiggare.”
– Krigsflyktingar har också en högre moralisk status att hjälpa än utfattiga.
Några fakta:
Det finns inga officiella siffror på hur många tiggare det finns i Sverige, men enligt en undersökning som SVT Nyheter gjorde 2016 rör det sig om 4000-5000. Inte alla är rumänska romer.Tiggeri är förbjudet i Rumänien, Ungern, Grekland, Italien, Storbritannien, Danmark och Norge (i vissa kommuner).
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av Forskning.se
Det handlar om kunskapsresistens, menar Åsa Wikforss. Hon säger kunskapsresistens och inte faktaresistens som de flesta andra när det handlar om hur personliga åsikter upphöjs till vedertagna sanningar.
– Det leder fel att tala om faktaresistens. Det finns väldigt mycket fakta som vi människor inte har kunskap om. Som till exempel havsbottens djup eller universums yttersta gräns. Det kan vara fakta som vi aldrig kommer att få kunskap om och i den meningen är vi faktaresistenta. Men i det här fallet finns tillgänglig kunskap, väl kända fakta som människor inte tar till sig. Det är mycket värre än att det finns fakta som ligger bortom vår kunskap.
Kärnan är förnekandet av evidens
Kunskapsresistensens kärna är förnekandet av evidens. Kunskap kräver att det finns en evidens annars är det bara tro eller mer eller mindre lyckade gissningar. Och i grunden är vi rationella varelser, menar Åsa Wikforss. Vi påverkas av det vi uppfattar som evidens. Problemet är bara att vi på olika sätt undviker evidens. När vi väl har bestämt oss för en åsikt så är det till exempel mycket lättare att acceptera information som passar det vi redan tror. Åsa Wikforss lånar ett begrepp från kognitionsforskningen och talar om bekräftelsebias. Vi söker information som kan bekräfta det som stöder vår övertygelse och vi vill ogärna rucka på det vi redan tror oss veta.
– Nu visar forskningen att har man väl fått en felaktig övertygelse så klänger vi oss fast vid den. Både på ett känslomässigt plan och på ett kognitivt plan har tankegången fastnat. Det beror på att när vi tar in information så drar vi samtidigt slutsatser av den.
Enligt en undersökning som genomfördes av Public Policy Polling (PPP) 2013 visade att tolv miljoner amerikaner tror att världen egentligen styrs av utomjordiska reptiler. Reptilteorin lanserades av före detta brittiske politikern David Vaughan Icke.
– Det skapas alltså ett helt system av tänkande. Även om man sedan får information som säger att den där övertygelsen var felaktig så är det svårt att acceptera det eftersom hela systemet då måste förändras. Men kunskapsresistens är ingenting nytt. Tänk bara på hur kyrkan reagerade när vetenskapen påstod att jorden inte var universums centrum, säger Åsa Wikforss och tillägger att kyrkans agerande vilade på en kombination av ren vidskepelse och aktiv desinformation.
Lättare än någonsin att undvika evidens
– Det som är nytt nu är att det aldrig har varit lättare att undvika evidens som motsäger den egna åsikten och det har aldrig varit lättare att hitta argument för den åsikt man har. I kombination med de så kallade ”filterbubblorna”, skapas en häxbrygd, säger Åsa Wikforss och syftar på nätets sökmotorer som levererar svar utifrån våra tidigare klick och sökningar.
På det sättet filtreras information bort som inte stämmer med våra personliga uppfattningar.
Koll på begreppen?
Faktaresistens. Förhållningssätt som innebär att man inte låter sig påverkas av fakta som talar emot ens egen uppfattning, som i stället grundas på till exempel konspirationsteorier (Nyordslistan 2015)
Evidens. Ordet evidens kommer från latinets evidentia som betyder tydlighet. Evidens i det här sammanhanget är ett annat ord för vetenskapliga belägg för eller emot en teori eller hypotes. Evidens ska svara på frågan hur sannolik en förklaring är. Hur stor evidens finns det bakom påståendet? Evidens kan då sammanfattas som ”bästa tillgängliga bevis” vid en given tidpunkt, och mäts oftast utifrån det sammanvägda resultatet av systematiskt insamlade och kvalitetsgranskade vetenskapliga studier.
Filterbubblor. En försvenskning av engelskan ordet ”filter bubble”. Filterbubblor anses av vissa (inte alla) uppstå till följd av personligt anpassade resultat av sökningar på nätet. Olika algoritmer anpassar eller filtrerar automatiskt träfflistan beroende på vad användaren sökt på, klickat på, gillat och befinner sig. Konsekvensen kan bli att användaren inte tar del av information som motsäger den privata verklighetsuppfattningen.
Ytterligare en komponent i kunskapsresistensens grogrund är aktiva desinformationskampanjer. Starka ekonomiska intressen arbetar medvetet för att förvränga fakta. Det började med tobaksindustrin på 70-talet som snabbt förstod att det inte gick att visa att rökning var ofarligt. Istället satsade man på att skapa osäkerhet om sanningshalten i påståendet om rökningens skadeverkningar.
Åsa Wikforss använder uttrycket ”merchants of doubt” som tobaksindustrins företrädare kallade sig själva, alltså handelsmän i tvivel.
– Strategin gav intrycket av att vetenskapen inte är enig. Å ena sidan höll man med om att det finns viss evidens för att rökning kan vara farligt men samtidigt hävdade man att det även finns viss evidens för motsatsen. Det var väldigt effektivt. Det är också exakt så som oljeindustrin och kolindustrin har jobbat.
– De bestämde sig för att de inte behövde visa att klimatförändringarna inte orsakas av mänskliga aktiviteter – det enda de behövde göra var att så tvivel om att så var fallet. Den är en strategi som har varit enormt effektiv, särskilt i USA. Trots att 97-99 procent av alla klimatforskare är eniga tror en majoritet av amerikaner att det råder oenighet.
Mumifierad sjöjungfru, eller ren fake?
Efter amerikanska valet har begrepp som ”falska nyheter” och ”alternativa fakta” etablerats.
Är Donald Trumps retorik ett utslag av att kunskapsresistensen sprider sig i samhället?
– Donald Trump står förstås i centrum av den här debatten. Dels valdes han förmodligen som ett resultat av ”falska nyheter”, till exempel att påven stödde Trump och att Hillary Clinton ledde en kriminell liga som utnyttjade barn.
– Dels sprider han själv falska påståenden vilket i många fall appelerar till hans väljarbas – både för att de tror på vad han säger och för att de gillar att han totalt struntar i alla experter och smutskastar medierna. Så svaret är att han både är en orsak och en effekt av kunskapsresistensen.
Förmågan att tillägna oss kunskap för att förstå hur omvärlden fungerar har finslipats genom evolutionen. En gång i tiden handlade det om att veta var det finns vatten och hur man gör upp eld. Nu behöver vi tackla frågor som rör planetens överlevnad.
– Därför är det så oroväckande när stora grupper inte formar sin övertygelse utifrån tillgänglig evidens. Kunskap är helt avgörande för vår existens – har vi inte kunskap så är det kört. Det är inget att hymla med, säger Åsa Wikforss, professor i filosofi vid Stockholms universitet.
Text: Lotta Nylander på uppdrag av Forskning.se
Att skapa livsmedel till allt fler människor på jorden är en stor utmaning. Vi behöver hitta nya råvaror, produktionsmetoder och livsmedel som spar miljön och minskar utsläppen av växthusgaser.
Många spännande livsmedelsprojekt pågår som kan ge oss helt nya maträtter och vanor i framtiden. Innovatörer kan finna nya användningsområden för mat som nu slängs, och med ny teknik kan vi få tillgång till mer närodlat och därmed minska transporterna.
Att vi kan äta insekter istället för kött för att få i oss protein har de flesta hört talas om. I Danmark kan man nu köpa till exempel mjölmask, vaxmottslarver och gräshoppor i vissa mataffärer, men i Sverige är det än så länge förbjudet att sälja insekter i livsmedelsbutik. Forskaren Fredrik Gröndahl hoppas och tror att regelverket kommer att ändras:
− Insekter ger protein, växer väldigt fort och man kan snabbt få en stor produktion. Steget till att äta insekter kan visserligen kännas långt i Sverige, men människor i andra delar av världen har alltid ätit insekter. Jag tror att det är en vanesak, säger Fredrik Gröndahl som är docent i industriell ekologi vid KTH i Stockholm.
Alger odlas framgångsrikt i Sverige
Framtidens kost kommer förmodligen också att innehålla alger, och då gärna alger som inte transporteras långt. Fredrik Gröndahl är sedan några år projektledare för ett stort tvärvetenskapligt forskningsprojekt för algodling i Sverige. I projektet Seafarm provodlar forskare makroalger i Kosters skärgård på västkusten.
Ager är gott, alger är bra för hjärnan.
− Vi använder en brunalg som är vanligt förekommande på västkusten och hittills har projektet varit en stor framgång. Vi har lärt oss att odla algerna på ett bra sätt och våra alger används redan utanför vårt projekt. Vi säljer till olika krogar och livsmedelsproducenter, och i höstas serverades en rätt med våra alger på en Nobellunch. Det är bara fantasin som sätter gränser för vad man kan tillaga med alger, säger Fredrik Gröndahl.
Alger kan till exempel användas i grytor och ger då anrättningen en fylligare smak. De kan också torkas och malas till ett mineral- och vitaminrikt mjöl, och redan nu finns ett företag som tillverkar tångknäckebröd av Seafarms alger. Ett annat företag tillverkar ”tångrom” av dem, som ett alternativ till stenbitsrom för vegetarianer.
− I det asiatiska köket använder man samma sorts alger som vi odlar, till exempel i misosoppa och sjögrässallad. Algen i sjögrässalladen är visserligen grön, men det beror på att man färgat den. Den är egentligen brun.
Alger ger omega-3 för hjärnan
Seafarm är hittills den enda algodlingen i Sverige, men i Asien odlas alger sedan länge. Där är alger basmat och en nyttig sådan. Alger innehåller kolhydrater, proteiner och omega-3-fettsyror som är viktiga för vår hjärna.
− Att fisk är nyttigt beror på att fisk äter alger, eller äter djur som ätit alger. Om vi äter alger istället för fisk, så får vi i oss de nyttiga fetterna direkt från källan, säger Fredrik Gröndahl.
I projektet Seafarm ska allt tas tillvara. Restprodukter från livsmedelsproduktionen ska användas för att tillverka till exempel bioplast, jordförbättringsmedel och biogas.
− Vi räknar med att den biogas vi utvinner kommer att kunna ge tillräckligt med energi för att driva hela processen, så att algodlingen blir klimatneutral. Odlingen kan också ge miljöförbättringar, eftersom algerna suger upp kväve och fosfor som läckt ut i havet, och skapar skrymslen för småfisk, säger Fredrik Gröndahl.
Alger bas för våra förfäders kost?
Ny forskning visar att det kan ha varit alger som våra förfäder i södra Afrika åt när deras hjärnor började utvecklas, inte fisk och skaldjur som man hittills trott.
Sammansättningen av den mänskliga hjärnan och vad som finns i alger överensstämmer väl. Dessutom finns det samband med alger och de bakterier vi har i magen.
Annat som talar för alger åts tidigare än fisk och skaldjur är att de helt enkelt är lättare att få tag i. Algerna kunde de tidiga människorna ju lätt bara vada ut och plocka.
Svenska lupiner är framtidens soja
Lupinböna är en annan spännande råvara som har framtiden för sig. Bönorna är vanliga i Sydamerika och i norra Afrika där de äts som bland annat snacks, men i Sverige har vi ingen tradition av att odla dem. Det går dock utmärkt att odla lupinbönor här.
− Vi tog matlupin till Sverige för sju år sedan och odlar den framför allt i Skåne. Nu vill vi prova att odla matlupin i Mälardalen och längre norrut. Det ska bli intressant att se hur högt upp i Sverige vi lyckas, säger Tomas Erlandsson som är utvecklare på företaget Nordisk råvara.
Den lupin som blommar i våra trädgårdar är giftig och matlupin är en annan växt. Den har många egenskaper som gör den intressant som livsmedel.
− Lupinbönan har väldigt högt proteinvärde och innehåller mycket av de essentiella aminosyror som vi människor inte kan producera själva. Dessutom är den emulgerande och går därför att använda som ersättning för ägg och mjölk i matlagning. Av de baljväxter vi kan odla i Sverige är lupinbönan den som bäst kan konkurrera med soja som ersättning för animaliskt protein, säger Tomas Erlandsson.
Sojabönan trivs bättre i varmare klimat och är inte odlingssäker i Sverige. Eftersom soja måste importeras är det mer klimatsmart att välja närodlad lupin som alternativ till kött. Det minskar de globala transporterna och därmed koldioxidutsläppen.
Framtidens kost lär innehålla mer frukt och grönt än vi äter idag, både för klimatets och hälsans skull. I Sverige är dock odlingssäsongen kort och under stora delar av året är vi beroende av import för att få färska varor. Men så behöver det inte förbli.
Svenska jordgubbar på vintern
Den korta odlingssäsongen i Sverige kan kompenseras med nya frysmetoder för att slippa långväga import av färska varor.
Forskare vid Lunds universitet har utvecklat en metod som gör att bladgrönsaker kan frysas in och tinas upp lika färska och fräscha som de var när de var nyskördade.
− Vi har hittills lyckats bra med spenatblad och ruccola. Förmodligen kommer ruccola som frysts med vår teknik att finnas i livsmedelsbutiker inom ett år, säger Federico Gómez som är docent i livsmedelsteknik och lektor vid Lunds universitet.
Normalt spränger iskristaller sönder cellerna i bladen när man fryser dem, men med Federico Gómez teknik tillförs cellerna ett frysskyddande ämne. Det heter trehalos och bildas naturligt i vissa insekter, svampar och grässorter.
− Vi har också arbetat en del med att frysa in bär och har lyckats bra med jordgubbar, särskilt de som är söta. De smakar och ser ut som när de var nyskördade och har samma näringsinnehåll, säger Federico Gómez.
Nya produkter av matavfall
Livsmedelsforskning som den i Lund, där forskare fryser in och tinar upp frukt och grönsaker som vore de färska, kan alltså minska transporterna från sydligare breddgrader. Samtidigt minskar svinnet i kedjan från jord till bord. Om salladen blir nedfryst direkt efter skörd hinner den inte bli dålig innan konsumenten ska äta den. Visst matavfall kommer dock alltid att finnas och även här gäller det att tänka nytt och klimatsmart.
− Matavfall är rikt på vitaminer, proteiner och fiber, och vi bör anstränga oss för att skapa nya produkter av det, säger Federico Gómez.
Som ett gott exempel nämner han Helsingborgsföretaget Rescued Fruit som tillverkar must och marmelad av skadad frukt som annars skulle ha slängts. Andra företag samlar in kasserat bröd från livsmedelsbutiker och bearbetar det till nya produkter. Möjligheterna är många.
− På en av mina kurser skapade studenterna bra livsmedel av övermogna bananer, bland annat bananmjöl och chips. Det handlar om att ge det näringsrika matavfallet ett nytt värde, säger Federico Gómez.
Text: Eva Annell, på uppdrag av forskning.se
Såhär i kosläppstider blir frågan om kornas bidrag till växthuseffekten extra aktuell. Eftersom kor och andra idisslare ger ifrån sig växthusgasen metan, som har en uppvärmningspotential som är 36 gånger större än koldioxid, är våra boskap en klimatbov utan dess like. Ja, förutom människan då.
En enda ko beräknas producera 600 liter metan per dag och sammanlagt står all världens boskap för 14 procent av de globala metanutsläppen.
Nu har dock australiensiska forskare vid James Cook University kommit fram till att kor som får tillskott av alger och sjögräs i födan ger ifrån sig betydligt mindre metan än kor som inte går på algdiet.
Rödalg mest effektiv
Metan produceras i idisslarnas vom när bakterierna förjäser kornas foder. Tvärtemot vad många tror kommer metanet dock inte ut som fisar, utan som rap. Detta sker ungefär var 90:e sekund, eller fyra gånger på fem minuter.
Genom att ersätta två procent av födan med den torkade rödalgen Asparagopsis taxiformis, som forskarna hade samlat in längs Queenslands kust, försvann dock 50-70 procent av djurens metanutsläpp under en 72-dagarsperiod. Algen är för övrigt väldigt populärt på Hawaii där den används i typisk hawaiiansk snabbmat.
Mage av idisslare (m – matstrupens slut, v – vommen, n – nätmage, b – bladmage, l – löpmage, t – tunntarmens början). Bild: Wikipedia
För att testa hur effektiv Asparagopsis taxiformis var skapade forskarna en konstgjord vom, det vill säga en av kons fyra magdelar, i en flaska. Därefter tillsatte de olika gräs, tång eller alger som fick fermentera precis som i en riktig komage. Genom att mäta trycket i flaskan kunde forskarna sedan avgöra hur mycket metan som finns i kornas utandningsluft.
– Det aktiva substratet bromoform påverkar de metanbildande arkéerna, tidigare kallade arkebakterier, och blockerar själva metanbildningen, säger Rebecca Danielsson, forskare i näringslära för idisslare vid SLU.
De australiensiska forskarna ska nu analysera effekterna algen har på boskapen förutom metanet, till exempel om det orsakar någon minskning eller ökning av mjölkproduktionen.
Om metoden visar sig vara framgångsrik kan det bli revolutionerande för jordbrukssektorn som i dag står för 44 procent av de mänskligt orsakade metanutsläppen.
Behövs storskaliga odlingar
Det finns dock ett problem. För att få fram alger i stora mängder krävs finansiering och användbara odlingsmetoder i stor skala. Att fortsätta att samla in ”vilt” sjögräs är inte hållbart på grund av kostnaden och tillgången. Forskarna kikar nu på algodlingar i Sydostasien som skördar miljontals ton per år. Där är alger den mest odlade av alla havsprodukter, inklusive fisk.
Rebecca Danielsson på SLU tar de australiensiska forskningsresultaten med en nypa salt.
– Det som har hänt tidigare vid sådana här studier där man testat nya preparat är att effekten avtar efter ett tag. Man påverkar mikroorganismerna i kons vom, men efter ett tag brukar de anpassa sig och man får inte samma effekt.
Enligt henne kommer det helt enkelt en ny grupp mikroorganismer som tar över den gamla gruppens arbete.
Förutsatt att effekten av rödalgerna ändå skulle hålla i sig längre än ett par månader – och inte påverka tillväxt eller mjölkproduktion negativt – skulle den nya metoden kunna vara revolutionerande även inom forskarvärlden.
Det bästa forskarna hittills har åstadkommit på labbnivå, är en substans med namnet 3-nitrooxy propanol som påverkar de metanbildande arkéerna och minskar utsläppen med 30-50 procent. Substansen verkar ha en långtidsverkande effekt, men är fortfarande under utvärdering.
Rebecca Danielsson tror också att det skulle ta tid innan de svenska bönderna anammar en eventuell metanminskningsmetod.
– På gårdsnivå handlar det ännu inte så mycket om kemi utan om att ha friska djur och minska antalet dagar som djuren inte är produktiva. Enligt dem är effektiv produktion det som i dagsläget påverkar klimatet och ekonomin bäst.
Oregano och kor som rapar mindre
Förutom försöken med alger i födan, pågår även också andra försök att minska boskapens metanutsläpp. På Jylland utfodrar till exempel danska forskare kor med oregano för att undersöka dess effekt på gasen. Forskarna har valt oregano för att det innehåller ämnet karvakol som är antibakteriellt och förhoppningsvis kommer att slå ut några av de metanbildande mikroorganismerna. Men eftersom de metanproducerande bakterierna hjälper till att hålla miljön i vommen optimal för de fibernedbrytande bakterierna är det inte helt enkelt att minska metanproduktionen utan att äventyra de mekanismer som gör att idisslarna är unika grovfoderomvandlare.
Rebecca Danielsson vid SLU har tittat på om det går att avla fram kor som rapar mindre och på så sätt släpper ifrån sig mindre metan.
– Kor som får samma typ och mängd foder producerar olika mängder metan, vilket tyder på att det finns skillnader mellan individer. Då kan man tänka sig att det går att avla på den egenskapen, säger hon.
Beräkningar har visat att avel skulle kunna minska metanproduktionen med cirka fem procent. Det är dock viktigt att förstå vari skillnaderna består och med säkerhet veta att det finns en ärftlig variation i egenskapen. Dessutom får aveln inte innebära att korna blir mindre effektiva på att smälta fiber.
– Att minska kornas metanproduktion är en väldigt komplex uppgift som kräver att man optimerar både foder, tillsatser och management på gårdsnivå. Om man jobbar med alla nivåer så visar studier att man kan reducera metanproduktionen i intensiv mjölkproduktion med 30 procent per kilo produkt.
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av Forskning.se
Det skevar mellan självbild och praktik, menar David Thurfjell, professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola. Han har forskat om svenskars förhållande till religion och bland annat djupintervjuat 100 personer, något som utmynnande i boken ”Det gudlösa folket” som kom 2015.
David Thurfjell beskriver en befolkning där 80 procent tar avstånd från organiserad religion. Som slutat besöka kyrkan, som inte ber och som har ganska dunkla begrepp om de religiösa berättelserna. Men som samtidigt firar påsk och jul. 63 procent är med i Svenska kyrkan och betalar helt frivilligt flera tusen kronor i avgift varje år.
Många är kulturkristna
När forskarna ställer frågor om tro och trosföreställningar så svarar bara 23 procent av svenskarna att de tror att det finns en Gud. Däremot är det många som har en andlighet av mer vag natur – på frågan om man tror på en högre livskraft eller ande svarar svenskarna ja i högre utsträckning än något annat europeiskt folk.
– Det finns någon form av tro eller andlighet. Och även om vi inte kallar oss religiösa har vi en stark lojalitet mot det jag kallar ”kulturkristendom”. Många gifter sig i kyrkan, döper sina barn och begravs av en präst, säger David Thurfjell.
I ett internationellt perspektiv utgör vi en ytterlighet. I Europa säger drygt hälften av invånarna att det finns en Gud och i Mellanöstern svarar nästa alla ja på den frågan.
– Det finns två befolkningslager i världen som är särskilt sekulariserade: ett är Västeuropa, det andra är en slags intellektuell elit som sträcker sig över nationsgränser. Professorer i litteraturvetenskap är till exempel relativt sekulariserade både i Japan, Nigeria, USA och Sverige. Men Sverige är extremt i hur vi avvisar religion.
Vilken plats har religionen i ungas liv?
– När det gäller ungas förhållande till religion utmärker sig de svenska ungdomarna genom att en bred mittfåra varken kallar sig religiös eller ateist, säger Maria Klingenberg, lektor i religionsbeteendevetenskap vid Uppsala universitet.
Hon analyserar just nu enkätsvar från 1000 svenska ungdomar som fått svara på frågor som: ”I vilken utsträckning skulle du säga att du är religiös?” ”I hur hög grad skulle du säga att du är troende?” ”I hur hög grad skulle du säga att du är ateist?”
Hon ser då att jämfört med andra länder sticker Sverige ut på flera sätt.
– Bland annat har vi, på grund av medlemskapet i Svenska kyrkan, hög grad av religiös tillhörighet i Sverige. Samtidigt är den religiösa aktiviteten väldigt låg och har varit under lång tid. Allt färre konfirmeras och man besöker sällan en religiös helgedom, säger Maria Klingenberg.
Forskarna har också frågat i vilken mån ungdomar känner tillhörighet till kristendom, islam, judendom, hinduism och buddism. 24 procent svarar då att de känner en stark eller ganska stark tillhörighet till kristendomen. För de andra religiösa traditionerna är det mindre än tre procent som upplever en stark tillhörighet. En tredjedel svarar genomgående att de inte känner någon tillhörighet alls, oavsett religiös tradition.
– Det här betyder att en majoritet av unga i Sverige upplever att de tillhör åtminstone en religiös tradition, även om tillhörigheten oftast är svag. Siffran kan upplevas som hög för vissa och låg för andra. Det är dock viktigt att komma ihåg att man kan uppleva tillhörighet av olika anledningar. För vissa bottnar den starka tillhörigheten i att de har valt att identifiera sig med en religiös tradition. För andra kan det handla om att förknippa en religiös tradition med ett kulturarv, säger Maria Klingenberg
Samtidigt är religionen närvarande på ett annat sätt än vad den har varit för tidigare generationer.
Det är nu en mer politisk fråga. Till exempel debatteras religiösa friskolor frekvent bland de politiska partierna. Och den terrorist som dödade människor i Stockholm 7 april 2017, har uttryckt sympatier för IS-material på sociala medier.
Smal uppfattning om religion
Vi utmärks också av en smal uppfattning om vad religion är. Trots att vi är medlemmar i Svenska kyrkan eller ger våra barn kristna namn ser vi inte det som ett uttryck för att religionen har en plats i våra liv.
Däremot är vi snabba att definiera människor från andra kulturer som religiösa. Möter vi en kvinna med sjal, som har döpt sitt barn till Mohammed antar de flesta av svenskarna att hon är religiös.
– Men hon kan vara ”kultur-muslim” och förhålla sig till islam på samma sätt som vi förhåller oss till kristendomen. Något som vi ofta har svårt att tänka oss. Vi använder religion framförallt när vi beskriver det som andra gör. Andra är religiösa. Men inte vi.
Istället hyllar vi det fria tänkandet och att på egen hand utforma vår högst privata syn på livets mening och mysterier. Individualism, är ett honnörsord i svenskarnas trosbekännelse.
– Det är ett genomgående drag i undersökningar av svenskars religiositet under hela 1900-talet. Utmärkande är att man vill betona att man inte köper en lära rakt av. Man är istället självständig och kritisk och man gör ett eget, genomtänkt val, säger David Thurfjell.
Det är lätt att tro att det är en hållning som blivit starkare i takt med att kyrka och samhälle glidit isär allt mer, men det är ett synsätt som är djupt förankrat sedan lång tid.
– Att man vill hitta sig själv och ha rätt att uttrycka vem man är, är ingenting nytt. Det är en värdering som är så stark att den nästan är sakral. Den förstärks av protestantismen eftersom protestantisk kristendom handlar om individens snarare än kollektivets relation till Gud. Och den samverkar med sekulariseringen och moderniseringen, säger David Thurfjell.
Det här förhållningssättet är något som får konsekvenser i svenskarnas religiösa sökande. Även om kristendomen är absolut störst har buddismen en särskild dragningskraft.
– Det finns ett intresse för österländska traditioner som man omformar efter det individualistiska, naturmystiska tänkandet som vi har. Buddismen får bli en sorts projektionsyta för de egna tankarna och idealen.
– När jag har intervjuat människor beskriver de ofta buddismen som annorlunda än andra religioner. Att den är mer som en filosofi, inte är så politisk och att den är fredlig. Men alla religioner är fredens religion enligt sin egen självuppfattning och i den politiska praktiken är buddismen lika politisk och våldsam som andra religioner.
Svenskars ologiska inställning till religion
Den positiva synen på buddismen har sina rötter i 1800-talets världsordning. Flera av de drag som svenskar uppskattar mest, som avsaknaden av hierarkier, möjligheten för var och en att utöva buddism på sitt sätt och betoningen på en metod som kan ge vanligt folk inre lugn och meditation, är anpassningar av buddismen.
– Den är en variant av buddism som kallas protestantisk buddism och som kom till för att möta konkurrensen från kristendomen. Hierarkier togs bort, för det fanns inte i protestantismen. Man tog bort hokus pokus för det hade inte protestanterna och man gjorde den mer individualistisk för så var det i protestantismen. Det är ofta den varianten som sedan exporteras till Europa. Så de svenskar som idag attraheras av den individualistiska och med naturvetenskapen kompatibla buddismen, gillar en religion som har tagit många väsentliga komponenter från den kristendom som de har lämnat.
Men hur ska man förklara svenskarnas ologiska inställning till religion? Rationella och privatmystiska, avkristnade men kyrkobetalande. Allt på samma gång.
– Vi människor är pragmatiska varelser som lever i olika typer av världar samtidigt: vi har ett förnuft, vi har ett känsloliv, vi har motsägelsefulla erfarenheter. Religionen är en del av mänsklig kultur och är precis lika flexibel, komplex och mångfacetterad som vi människor är, säger David Thurfjell.
Problematiskt att undersöka religiös inställning
Att undersöka hur människor ser på religion är förenat med en rad metodproblem. Det vittnar alla de forskare som forskning.se varit i kontakt med för den här artikelserien.
Till exempel är det inte självklart hur vi definierar religion. Ska man fråga efter människors tro eller om de tror på gud? Och tro är i sig ett protestantiskt begrepp som därmed kan begränsa svaren. Ska man mäta graden av religiositet genom medlemskap i ett religiöst samfund? Vad säger det då om till exempel Sverige där 63 procent av befolkningen är medlemmar i Svenska kyrkan, men de flesta utan att tänka på det.
Ett exempel på problem som kan dyka upp är när forskare i Estland i en undersökning kunde se att fler anser att växter har en själ än att människor har en själ.
– Det är ju förstås jättekonstigt och man måste förstå det genom vad frågorna signalerar, säger David Thurfjell, professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola. Om man svarar att man tror att växter har en själ då uttrycker man att man tycker att naturen är värdefull. Säger man däremot att man tror att människor har en själ kan det tolkas som att man är lite flummig och religiös. Svaren signalerar alltså någonting annat än en genomtänkt världsbild.
Religionsforskare använder sig därför av flera olika metoder. Enkätstudier kombineras med djupintervjuer och etnografiska studier som ger utrymme för mer sammansatta svar än bara ja eller nej.
Text : Lotta Nylander på uppdrag av Forskning.se
Som med allt annat går det trender i vad människor äter. Bland hälsomedvetna människor är det populärt att försöka äta som vid Medelhavet, hålla nere mängden snabba kolhydrater och välja ekologiskt. I framtiden kanske vi istället följer en alldeles egen kostplan, utifrån råd om hur just vi ska äta för att leva friskt och länge.
Sådana individuella kostråd kan i så fall baseras på många olika faktorer, bland annat våra gener. Marju Orho-Melander är professor i genetisk epidemiologi vid Lunds universitet och tror att så kallad nutrigenetik har framtiden för sig.
– Så småningom kan det bli möjligt att karaktärisera vissa genetiska drag som påverkar hur individer reagerar på olika typer av kost. Då kan vi kanske säga att vissa bör äta mer fett och andra mer kolhydrater till exempel, säger hon.
Marju Orho-Melander tror dock att det kommer att ta minst tio år innan vi är där. Hur människor äter är komplext och svårt att studera. Dessutom måste forskare ta hänsyn till kostens inverkan på många olika sjukdomar.
– Man kanske kommer fram till att en viss kost kan sänka risken att en viss individ utvecklar typ-2 diabetes, men den kosten kanske inte alls är bra för att motverka hjärt-/kärlsjukdom eller cancer, säger Marju Orho-Melander.
En gen räcker inte
Själv är Marju Orho-Melander engagerad i en studie där flera tusen människor i Malmö följs över lång tid. En spännande slutsats är att människor med en viss genotyp har lägre risk att utveckla typ-2 diabetes om de äter mycket fett, medan människor med en annan genotyp har lägre risk att utveckla typ-2 diabetes om de äter mycket kolhydrater.
– Tyvärr räcker det här inte för att ge individuella kostråd till människor som är oroliga för att utveckla typ-2 diabetes. Det vi hittade handlade bara om EN gen, och idag känner vi till över hundra gener som har kopplingar till typ-2 diabetes. Det behövs betydligt mer forskning.
På marknaden finns dock redan företag som erbjuder privatpersoner individuella kostråd utifrån gentest. De företagen har inte respekt för vetenskap anser Marju Orho-Melander.
– De baserar sina tolkningar på extremt lite, eller inga, vetenskapliga bevis och ger helt felaktiga råd. Nutrigenetik-tester som man beställer via internet är än så länge bortkastade pengar, förutom i specifika fall som till exempel test för genvarianten som orsakar laktosintolerans.
Maten påverkar tarmens bakterier
Tarmfloran är ett annat spännande forskningsområde som kan påverka framtidens kostråd. Vilka bakterier vi har i tarmen har nämligen stor betydelse för hur vår kropp fungerar och hur vi mår.
– Tarmfloran är till exempel central för ämnesomsättningen och viktig för immunförsvaret. Tarmbakterierna producerar också viktiga vitaminer, säger Marju Orho-Melander.
Vår individuella tarmflora beror på många livsstilsfaktorer. Den beror framför allt på vår kost, men också på till exempel antibiotika och andra mediciner som vi får i oss. Även generna och vår ålder har betydelse.
Vissa av de här faktorerna kan vi inte påverka, men vi har alltså möjlighet att förbättra tarmfloran och må bättre genom att äta annorlunda. Ett generellt råd som finns redan nu är att äta mycket fiber, eftersom goda tarmbakterier får sin energi från fiber och därmed gynnas.
Lurigt när det gäller generella kostråd är dock att inte alla människors tarmflora reagerar likadant på samma förändring i kosten.
– Vad som sker verkar bero bland annat på hur artrik tarmfloran är och hur dess sammansättning ser ut i utgångsläget, säger Marju Orho-Melander.
Mer forskning behövs och pågår
Tarmflorans modifierbarhet innebär många möjligheter, men här finns också stora utmaningar för forskarna. Marju Orho-Melander tror att det kommer att dröja länge innan det finns tillräckligt vetenskapligt underlag för att ge individer skräddarsydda kostråd utifrån deras tarmflora.
– De studier som hittills är gjorda på kost och tarmflora är tyvärr ganska små. Vi behöver stora studier där många människor följs över lång tid, och där man i analyserna tar hänsyn till olika saker som påverkar tarmfloran. Vi behöver också fler interventionsstudier, där forskare ändrar deltagarnas kost och studerar hur de påverkas.
I Sverige pågår nu flera stora studier om tarmflora, bland annat familjestudien – ”Malmö Offspring Study” – vid Lunds universitet. I den studerar forskarna deltagarnas kost och tarmflora, men också hur individernas gener påverkar tarmfloran.
– Det senare är mindre studerat, men mycket viktigt. Vi behöver förstå samspelet mellan gener, diet och tarmflora. Vi behöver också förstå hur den kunskapen kan användas i sjukdomsprevention, men även för att behandla vissa sjukdomar som till exempel typ-2 diabetes, säger Marju Orho-Melander.
Befintlig forskning bakom Livsmedelsverkets kostråd
Hur ska vi då äta medan vi inväntar de perfekta individuella kostråden? Ett säkert kort är att följa Livsmedelsverkets generella kostråd. De är Sveriges officiella kostråd och bygger bland annat på de nordiska näringsrekommendationerna, som i sin tur står på solid vetenskaplig grund. Det berättar Elisabet Rothenberg som är biträdande professor i näringslära vid Högskolan i Kristianstad och ledamot i Livsmedelsverkets expertgrupp för kost och hälsa.
Livsmedelsverkets rekommendation
Ät mycket grönt och frukt – minst 500 gram per dag.
Nötter och frön – ett par matskedar per dag.
Fisk och skaldjur – 2-3 gånger i veckan.
Fullkorn – 90 gram per dag för män och 70 gram per dag för kvinnor.
Mejeriprodukter – välj magra, osötade produkter som är berikade med D-vitamin. 2-5 deciliter fil eller mjölk per dag täcker tillsammans med övriga kalciumkällor i kosten behovet av kalcium.
Byt till nyttiga matfetter, till exempel rapsolja.
Ät högst 500 gram rött kött och chark i veckan, varav en mindre del chark.
Håll nere på saltet och tänk på att det mesta av saltet vi äter finns i färdiga livsmedel, till exempel bröd, ost och chark. Välj salt med jod.
Ät mindre socker och minska särskilt på söta drycker.
– Inför uppdateringen av de nordiska näringsrekommendationerna 2012 arbetade en nordisk expertgrupp i drygt fyra år med att gå igenom hela den samlade vetenskapliga litteraturen där det hade hänt saker när det gäller kost och hälsa, säger Elisabet Rothenberg.
Resultatet av granskningen blev några mindre förändringar i näringsrekommendationerna. Till exempel höjdes det rekommenderade intaget av D-vitamin, och andelen energi som bör komma från fett respektive kolhydrater justerades något. Rekommendationen är nu att 25-40 procent av vårt totala intag av energi ska komma från fett och 45-60 procent från kolhydrater.
– Livsmedelsverkets kostråd fungerar som en översättning anpassad till allmänheten: från de nordiska råden om näringsämnen, till konkreta råd om vilka livsmedel vi bör välja om vi värnar vår hälsa. Människor går ju inte till affären och köper näringsämnen, utan livsmedel, säger Elisabet Rothenberg.
Kostråden är framtagna för att passa de flesta, men den som har en sjukdom kan förstås behöva en modifierad kost. Det gäller till exempel människor med allergi, diabetes eller mag- och tarmsjukdomar.
Kreativitet ger många dieter
På marknaden finns också en uppsjö av särskilda dieter som ska hjälpa oss att gå ner i vikt. Det kommer ständigt nya och Elisabet Rothenberg är inte förvånad.
– Jag skulle på rak arm kunna uppfinna tre-fyra nya dieter, det handlar bara om att vara kreativ. Vissa år ska jeans vara utsvängda, andra år ska de vara raka och det är likadant med dieter. Och ju mer spektakulär en diet är, desto större genomslag får den. Oftast ska man äta mycket av vissa saker och väldigt lite av andra, vilket kan ge en stor viktminskning på kort tid. I grunden är det samma mekanism som är verksam i alla dieterna – att man äter färre kalorier än normalt eftersom man ändrar sitt kostmönster. Många människors svaga punkt är att de älskar smörgås, och slutar de äta smörgås så minskar energiintaget. Tyvärr brukar de flesta tröttna och snart är de tillbaka där de började.
Elisabet Rothenberg försöker istället få människor att göra små förändringar som de kan upprätthålla resten av livet. Extrema dieter avråder hon ifrån. När mycket utesluts riskerar man näringsbrister.
– Ju ensidigare man äter, desto farligare blir det, säger hon.
Text: Eva Annell, på uppdrag av forskning.se
Liten ordlista
Nutrigenetik – Ett nytt forskningsområde som undersöker hur variationer i våra gener påverkar hur vi svarar på olika kost och näringsämnen.
Genotyp – En individs exakta genetiska egenskaper, ofta i form av DNA.
Hela staden Djenne, belägen i mellersta Mali vid Nigerflodens inlandsdelta, är en levande historisk relik. Moskén är världens största lerbyggnad och hela staden är byggd i en lerarkitektur med tvåtusenåriga anor. I biblioteket pågår ett digitaliseringsprojekt finansierat av British Librarys ”Endangered archives project”. Stadens historia görs tillgänglig för omvärlden och förhoppningsvis säkras även manuskriptens fortlevnad.
Historien om hur Timbuktus hundratusentals manuskript räddades undan islamisterna under kriget 2012 är berömd världen över. Men även systerstaden, det mindre kända Djenne, har en lång historia med koranskolor och ett intellektuellt kulturliv som producerade och samlade in mängder av manuskript från 1300-talet och framåt. Det är en levande del av historien, koranskolorna finns kvar och det produceras fortfarande nya manuskript.
Svenska Sophie Sarin, historiker och sedan tio år hotellägande Djennebo, är den som dragit igång räddningsaktionen. Hon hade bott flera år i staden innan hon förstod att en del av Malis unika manuskriptskatt fanns i Djennes bibliotek och som arvegods hos ortens familjer.
Nu står hon i ett rum med flera uppsättningar upp och nedvända digitalkameror. Vanliga Nikon D5300, upphängda med linsen riktade rakt ned mot en yta täckt av en slät tygmatta där manuskript efter manuskript försiktigt placeras och fotograferas av. Intill manuskripten läggs ett gråkort för vitbalans och en papplinjal. De som i framtiden läser manuskripten på en dator långt härifrån ska få med sig några fysiska fakta, som manuskriptpapprets färgnyans och storlek.
Under tre stora digitaliseringsprojekt i Djenne har omkring 8500 manuskript hanterats och närmare en halv miljon bilder har tagits.
– Det pratas mycket om antalet manuskript men det säger egentligen inte så mycket. Vissa består av en liten lapp medan andra är på flera hundra sidor, säger hon.
Tillsammans med sina lokala kollegor upptäcker hon dagligen nya historiska detaljer och berättelser. På sistone har de hanterat en stor mängd brevkorrespondens mellan Västafrikanska 1800-talsledare. Som när Sokotokalifatets grundare Usman dan Fodio skrev till Seko Amadu (1776-1845), grundare av Masinariket, för att få råd om hur en bra ledare ska bete sig.
– Det finns inte längre några okända delar av världen att resa till och upptäcka, jag tror detta är det närmaste jag kan komma. Det är ett litet äventyr varje dag, säger hon.
När manuskript samlats in i Djenne har det gjorts med varsamhet och tydligt visad respekt för de familjer som haft dem i sin ägo. Fransmännen stal många manuskript under kolonialtiden och Sophie Sarin kan förstå att en del nu tror att britterna är i färd med att göra samma sak. De digitaliserade manuskripten kommer dessutom vara tillgängliga världen över bara genom ett datorklick. En tydlig kontrast till de gamla traditionerna i Djenne.
– Det finns en tanke här om att man måste göra sig förtjänt av att få läsa och förstå manuskripten. Folk här spenderar halva sina liv i koranskolor innan de får tillåtelse att ta del av manuskriptens innehåll. Nu ser de att vem som helst kommer kunna se dem, helt utan vare sig tålamod, blod, svett eller tårar. Det finns folk här som reagerat över detta, säger hon.
Inom forskarvärlden är synen på digitalisering inte oväntat en annan. Håkan Håkansson, docent i idé- och lärdomshistoria och bibliotekarie på Lunds universitetsbibliotek (LUB), ser det som en demokratifråga att vem som helst ska ha tillgång till historiskt material.
Hemma i Sverige finns dessutom ett annat problem. Resurserna för digitalisering är små och stora stycken historia har ännu inte digitaliserats. I LUB:s fysiska arkiv blir medelåldern på besökarna allt högre.
Det som inte digitaliseras försvinner
– Yngre forskare, de som är uppväxta med digitala resurser och med utbildning de senaste 15-20 åren, använder helt enkelt inte fysiska samlingar. De pallrar sig inte hit utan baserar sin forskning på digitala källor. Man kan tycka att det är lite slött, men samtidigt är det begripligt. Digitalt är lättåtkomligt och lätthanterligt, säger han.
Att digitalisera allt framstår som en omöjlighet. Bara på LUB finns det enligt Håkan Håkansson uppemot tretton hyllmil material. Att digitalisera allt skulle kräva 14 000 heltidstjänster under ett år. Men även om det görs ett hårt urval menar han att nya insatser för svensk digitalisering är akuta.
– I praktiken försvinner allt som inte digitaliseras. Det forskas inte på, och då blir det till ett hål i historieskrivningen, säger han.
Digitalisering kan också handla om att rädda människors rätt till sin historia.
– Det finns många exempel runt om i världen där någon gått in och förstört historiska lämningar för att radera till exempel en hel skriftkultur eller en grupps identitet, säger Håkan Håkansson.
Det kastar oss tillbaka till Mali och biblioteket i Djenne. Här vågar man inte lita på att ett nytt kaos inte ska bryta ut. Digitaliseringsprojekten i Djenne startades förvisso redan 2009 men de senaste årens förstörelse gör att digitaliseringen av både Djennes och Timbuktus manuskript blivit än mer angelägen.
Under inbördeskriget 2012 nådde islamisternas ockupation aldrig Djenne. Men de finns kvar i närområdet och trots FN:s fredsinsats i landet har det dykt upp väpnade grupper även längre söderut i landet det senaste året.
– De kan hända att de vill förstöra manuskript mest för att jäklas med folk, rent ut sagt. Men det handlar också om att många av skrifterna bygger på islamska sufi-traditioner som bland annat innehåller magi. Det är sådant som islamisterna inte gillar, säger Sophie Sarin.
En av de arabiskkunniga medarbetarna är Saadou Traoré. I manuskripten ser han Djennes historia representeras. Just nu arbetar han med ett fortsättningsprojekt för Hamburgs universitet där det digitaliserade materialet ska katalogiseras med så många detaljer som möjligt.
– Jag beskriver pappret, olika mönster och själva materialet ingående. Det är en helt ny värld man kan utläsa bara med hjälp av att få information om det fysiska pappret, säger han.
Text: John Palm på uppdrag av Forskning.se
Foto: Malin Palm på uppdrag av forskning.se
Sedan urminnes tider har matlagning setts som en kvinnlig syssla. Från det att kvinnorna stannade i lägret för att se till att elden höll i sig, till för bara några år sedan, var köket kvinnornas domän och matlagning något som skulle ombesörjas av kvinnor.
Undantag var vid speciella tillfällen då mannen skulle imponera, till exempel genom tillagning av viltet han fångat.
– Mat och matlagning tillhör det mest bekönade som finns. Hushållsarbete var fram till nyligen en kvinnlig domän och män som försökte laga mat framställdes som löjliga figurer, säger Håkan Jönsson, docent i etnologi och koordinator för Lund University Food Studies.
– Undantag var och är grillning som sker utanför hemmet. Det som sker utanför hemmet är en del av offentligheten och offentligheten tillhör mannen medan hemmet tillhör kvinnan.
Mat som social markör
För ett par år sedan skedde dock en förändring – männen tog steget in i köket och började laga mat på samma sätt som kvinnorna alltid hade gjort. Enligt Marcus Klasson, doktorand inom konsumentkultur vid Lunds universitet, beror männens tilltagande matlagningsintresse under 90-talet på en rad olika saker.
– Parallellt med ett ökat intresse i matkultur kom många matlagningsprogram som visade en mer avslappnad manlighet tack vare tv-kockar som Jamie Oliver. Vi såg även en reaktion mot den komplexa ”fine dining-trenden” som gjorde att ”fulmaten”, så som hamburgare och annan street food, blev fin vilket gjorde att maten blev mer tillgänglig.
Reaktionen mot det komplexa gav maten en ny roll i hemmet. Detta i kombination med att män hade tid över öppnade upp för olika fördjupningar och konsumtionsfält, till exempel surdegsbröd, korvstoppning och mikrobryggerier. Med tiden blev mat ett sätt att förmedla ens sociala status.
– Mat är en av byggstenarna som skapar vår identitet. Mat har blivit en statusbärare och det är därför som män kan ägna sig åt det.
Viktigt med rätt utrustning
Marcus Klasson har tillsammans med konsumtionsforskaren Sofia Ulver genomfört flera studier på ämnet. Nyligen publicerades artikeln ”Masculinising domesticity: An investigation of men’s domestic foodwork” där forskarna undersökte vad som drev svenska mäns matlagning.
De kom bland annat fram till att svenska män ”bröstar upp sig” och dramatiserar sin matlagning mer än vad kvinnor gör. Matlagning i männens händer blev plötsligt en mycket finare hushållssyssla än exempelvis städning eller heminredning.
– Männen upplevde matlagningen som väldigt bekymmerslös, vilket beror på att de tillåts vara bekymmersfria eftersom det fortfarande ses som något unikt och beundransvärt att män är i köket, säger Marcus Klasson.
För män verkar matlagning även vara en slags materialsport och samtliga deltagare var utrustade med de bästa verktygen.
– Alla hade en Le Creusetgryta som är en mycket populär gjutjärnsgryta och en globalkniv. Man tävlade mot bland annat vänner, fru eller flickvän. Även om det skedde i en god anda så var det ändå viktigt att vara lite bättre än de andra.
Var tredje måltid lagas av män
Det är dock inte bara egoistiska motiv som ligger bakom mäns matlagning. I studien observerades att flera deltagare ansåg att matlagning även handlar om omhändertagande, solidaritet och kärlek. Återigen blev matlagningen en spegling av hur personen önskade att uppfatta sig själv och även hur han önskade att uppfattas av andra.
Forskarnas slutsats var att män i högre grad än kvinnor sammanförde de bästa kvalitéerna av manlighet och kvinnlighet till en ”avslappnad androgynitet”.
– Med andra ord kan dessa män ses som nya traditionella män som rör sig obehindrat mellan maskulina och feminina teman. Fastän det är långt kvar går vi i rätt riktning vad gäller jämställdhet och kanske borde vi frångå att tala om manligt och kvinnligt i köket?, säger Marcus Klasson.
Håkan Larsson är av samma åsikt. Enligt honom lagas i dag var tredje måltid i Sverige av män och fortsätter utvecklingen i samma takt dröjer det inte länge innan åtminstone matlagningen är helt jämställd.
– Om trenden håller i sig i fem år så har vi lika många måltider som lagas av en man som av en kvinna i Sverige och det är faktiskt helt unikt i världshistorien.
Få kvinnor inom gastronomin
Lika jämställt är det dessvärre inte inom elitgastronomin som nästan enbart består av män. Nicklas Neuman är doktor i kostvetenskap vid Uppsala universitet och forskar på maskulinitet och matlagning. Enligt honom var arbetsdelningen i det gastronomiska köket under lång tid lik den militära och kvinnor tilläts endast vara i kallskänken.
– Det händer förvånansvärt lite inom det offentliga, till exempel är gastronomieliten anmärkningsvärt mansdominerad. Bara en kvinna har vunnit årets kock sedan starten 1983 och 2016 fanns det ingen kvinna med i finalen, detta trots att drygt hälften av studenterna som studerar måltidskunskap är kvinnor, säger han.
Varför kvinnorna inte når ända till toppen vet han inte, men menar att det finns anekdoter som beskriver väldigt sexuella jargonger och även direkta sexuella övergrepp i köken.
– I en kultur som till stor del handlar om god service, att tåla en tuff arbetsmiljö, mycket alkohol med mera så borde det inte förvåna någon.
Enligt honom är det männen som måste göra upp med den seismiska kulturen, för kvinnorna och kundens skull.
– Som kund bör man förvänta sig god service, men i det ingår inte att serveringspersonal ska behöva ta emot sexuella trakasserier. Jag tror att det finns unga killar och tjejer som vill in i branschen och som inte vill ha det såhär. Så låt oss hoppas på en progressiv ny generation!
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av Forskning.se
Först förvarade i öknens hem under hundratals år, sedan packade i kistor och smugglade undan islamisternas bål, för att nästan förgås av fukt och mögel i sin nya fristad. Efter uppemot 700 år får Malis manuskript – en ovärderlig del av Västafrikas historia – äntligen den omsorg de förtjänar.
Entrén är anspråkslös, betongväggen märkt av smuts. Ett 50-tal parkerade mopeder skvallrar om att något pågår där inne, men ingen skulle ha gissat att en av Afrikas viktigaste samlingar av skriftlig historia finns innanför dörren.
Det är en veritabel industri i konservering. Arbetsledare Fousseyni Kouyate visar vägen genom rummen där 53 anställda jobbar med att ge hundratusentals manuskript, vissa så gamla som 700 år, en trygg viloplats. I ett rum mäts, skärs och viks ljusblått tunt kartongpapper till skräddarsydda skyddande förvaringsboxar för de tärda manuskripten.
Timbuktu en knutpunkt längs Saharas handelsvägar
Men det är egentligen inte här i huvudstaden Bamako de hör hemma. Manuskriptens historia utspelas i Timbuktu i norr. Ökenstaden som på 1100-talet och århundraden framöver blev knutpunkt längs Saharas handelsvägar mellan Medelhavsafrika och kontinentens södra delar. Storhetstiden under 1400- och 1500-talen väckte européernas intresse och i slutet av 1800-talet intogs området av den franska kolonialmakten.
Stora afrikanska riken har passerat in och ut genom stadens historia: Ghana, Mali och Songhai. Men det är de intellektuella som gjort de kanske viktigaste avtrycken i Timbuktus, och därmed hela Afrikas, historia. På 1300-talet byggdes moskéerna Jinger-ber och Sankore som blev center för utbildning och islamsk kultur. Intellektuella strömmade till Timbuktu. Med sig från alla hörn av islamska Afrika hade de manuskript med islamsk lag, matematik, poesi, astrologi, filosofi och historiska essäer. I Timbuktu producerade de fler.
Manuskript från 1300-talet hos familjer
Resultatet: En stor samling skriftlig historia som täcker perioden från 1300-talet fram till 1900-talet. Manuskripten förvarades länge i hemmen hos öknens intellektuella familjer. De var arvegods som fördes vidare från generation till generation. Under slutet av 1980-talet försökte Abdel Kader Haidara, en manuskript-arvinge, söka pengar för att skapa ett bibliotek men möttes länge av ointresse från omvärlden. Det dröjde många år innan finansiärer från bland annat amerikanska universitet började förstå värdet av de medfarna manuskripten där borta i öknen. Manuskript började samlas in från familjerna och år 2000 öppnade Haidara ett eget bibliotek i Timbuktu. Skrifterna började studeras i forskningssyfte och kunde på allvar börja ta sin rättmätiga plats i historieskrivningen. Enligt Thebe Medupe, doktor i astrofysik vid Cape Town university, sätter de även nytt ljus på Afrikas roll i vetenskapshistorien.
– Innan vi påbörjade det här projektet var den allmänna uppfattningen bland forskare att afrikaner inte började studera och delta i vetenskapen förrän efter européernas ankomst till vår kontinent. Vi hoppas att våra upptäckter ska revidera den uppfattningen så att vår kontinent kan få den respekt den förtjänar när det gäller dess relation till vetenskapen, sa han i en intervju med New African magazine.
Men 2012 höll allt på att gå förlorat. Då startade ett inbördeskrig som ledde till att islamistgrupper som al-Qaida i islamiska Maghreb (AQIM) och Ansar Dine ockuperade Timbuktu och hela norra Mali (60 procent av landets yta). Jihadisterna införde ett maktfullkomligt shariastyre över befolkningen. Kvinnors rättigheter inskränktes samtidigt som islamistkrigare utförde hundratals kidnappningar och våldtäkter i staden. Kulturen kuvades när musik förbjöds och till sist skulle historien raderas.
Förstörde tusentals manuskript
Flera Unesco-listade monument förstördes och mot slutet av ockupationen gav sig islamisterna även på biblioteken och manuskripten. Det har sagts att islamisterna ansåg att de äldre islamtexterna var ett hot mot deras egen hårda puritanska islamtolkning. En annan förklaring, från manuskriptprojektet vid Hamburgs Universitet, är att islamisterna angrep manuskripten som ren motståndshandling när de förstod att Unesco, och därmed det internationella samfundet, såg dem som värdefulla.
De tusentals manuskript som tros ha bränts hade aldrig studerats och deras historiska innehåll är för alltid förlorat. Men folk i Timbuktu hade anat faran. Mängder med manuskript hade gömts hemma hos ett antal familjer och med fara för sina liv smugglade kurirer koffertar med de fragila manuskripten förbi islamisternas check-points bort från Timbuktu. Åtta månader och 1200 koffertar senare fanns omkring 300 000 manuskript i huvudstaden Bamako.
Chock för pappersmaterialet
Fousseyni Kouyate leder oss vidare till ett rum där konservatorn Yana Ibrahim Traoré sitter i djup koncentration med en pensel i handen. Hon stryker försiktigt över torrt och fnöskigt gammalt papper som befrias från dött material som ansamlats under hundratåls år i tufft klimat. Damm, sand, torkade papperspartiklar, rester av mögel och insekter föses åt sidan och bildar en liten hög av brunt stoff bredvid pappret.
När manuskripten utsattes för en första regnperiod i det mer tropiska Bamako fick pappersmaterialen en chock. Tidigare var det torrt ökenklimat som fick pappersfibren att försvagas, nu sögs istället fukten upp i de uttorkade pappersbladen. Mögelangreppen kom som på beställning. Som tur var hade islamisternas riktade våld mot manuskripten fått forskarvärlden att på allvar vakna. En koalition av internationella universitet och stiftelser stod nu redo att bidra med resurser. Från Hamburgs universitet skickades snart luftavfuktande och temperaturreglerande apparater. Yana Ibrahim Traoré och annan personal skickades på utbildningar i Dubai och i Tyskland. Med fukten under kontroll kunde konserveringen påbörjas.
Tålamodsprövande konservering
Yana Ibrahim Traoré konserverar manuskript i olika åldrar och skick. Med en skalpelliknande kniv separerar hon försiktigt hopklistrade sidor och putsar böckernas bleknade läderomslag med vanlig skoputs. Hon testar bläcket på sidorna med en fuktad bomullstuss och, om möjligt, sprayar hon dem med en rengörande blandning av alkohol och destillerat vatten.
– Vissa manuskript är så tålamodsprövande att jag får lägga dem åt sidan ett tag och återvända senare under dagen. Andra är i så dåligt skick att de går sönder bara jag nuddar dem, då finns det inget jag kan göra, säger hon.
Att konservera gamla dokument är en diger och viktig uppgift i historieforskningen. På Kungliga Biblioteket i Stockholm är Charlotte Ahlgren chef för Enheten för bevarande och nybindning. Hon jobbar oftast med helt andra resurser än de i Mali. Arkivrum anpassas med klimatsystem för miljonbelopp för att hålla samma klimat året runt. Att ha en förvaring med ett torrt och svalt, men framförallt stabilt, klimat är en viktig grundförutsättning för bevarandet.
– Förmodligen har manuskripten i Mali haft fördel av att ha befunnit sig i ett torrt klimat hemma hos familjerna. Ett fuktigt klimat hade varit betydligt sämre eftersom mikroorganismer som som mögel växer väldigt snabbt då.
Bryts ner snabbt
– Den typen av klimatförändringar som de här manuskripten utsattes för innebär alltid problem för materialen. Har man papper i ett torrt rum och sedan på något sätt får in fukt blir pappret vågigt. Pappersfibrerna tar upp vattnet och sväller på bredden, ungefär som spagettistrån i vatten. Särskilt illa är det om materialet sitter fast, bundet i en bok eller liknande, eftersom pappret då inte kan röra på sig fritt och istället riskerar att spricka upp, säger hon.
Eftersom papper är organiskt material så påbörjas nedbrytningen från den stund pennan lyfts från pappret tills dess att det är helt förgånget, förklarar Charlotte Ahlgren. Att ge evigt liv är omöjligt, konservatorns roll är att förlänga det så länge det går. Med rätt avvägda insatser kan nedbrytningsfaktorer från till exempel mikrobiologisk aktivitet och skadedjur fördröjas. Det handlar om angrepp från mögel, svampar, alger och olika insekter.
– Det gäller att skapa en miljö där de här organismerna inte trivs. Men det finns tusentals sorter som alla har olika livsbetingelser vilket gör att förutsättningarna skiljer sig mellan till exempel öken, tropiska områden och det torra svala nordiska klimatet, säger hon.
Syrapapper en riskfaktor
En annan riskfaktor är det material som de gamla manuskripten förvarats i. De blå pappboxarna från Hamburgs universitet är gjorda av syrafritt papp. Men en del av manuskripten har varit utsatta för syra från de vackra garvade bokomslagen i läder.
– Det är en känd riskfaktor att om man tillför syra till papper så bryts det ned mycket snabbare. Det är bra att tänka på om man exemplevis har ett brev man vill spara, lägger man det i ett kuvert gjort av trämassa så kommer det att påverka brevets material på ett negativt sätt, säger Charlotte Ahlgren.
Men för att bedriva lyckad konservering krävs mer än bara ren teknik. I Sverige är en stor del av historien redan insamlad eftersom det finns både fungerande system och förtroendekapital.
– Här finns institutioner som man litar på, då är det vanligt att man erbjuder historiska ägodelar till offentliga institutioner som Kungliga Biblioteket, Riksarkivet eller något museum. Då känner man sig trygg med att de får en bra och säker förvaring och sparas till eftervärlden.
Långsiktigt bevarande av Malis historia
I Mali, ett land med fler konflikter och en konsekvent korrupt eller ibland helt frånvarande stat, har situationen varit en annan. Där vårdades istället historien i hemmen, en förvaring som dock slet hårt på manuskripten. Med biblioteken i Timbuktu som startpunkt och den nu professionella konserveringen och arkiveringen i Bamako byggs kanske grunden till ett system som kan skapa ett långsiktigt bevarande av Malis historia.
För Yana Ibrahim Traoré ledde kunskaper i arabiska från studietiden och den snabbinsatta räddningsaktionen av manuskripten till en oväntad yrkesbana. Ett tålamodsprövande men ofta givande arbete.
– Jag känner lycka av att hålla på med detta. Jag får använda mitt tålamod men jag har också fått lära mig mycket. Som hur handel fungerade för 200 år sedan och hur det dagliga livet såg ut då, säger hon.
Text: John Palm på uppdrag av Forskning.se
Foto: Malin Palm på uppdrag av forskning.se
Andelen förnybar el, främst producerad med sol-, vind- och vattenkraft, ökar i världen. Det är också ett centralt mål i många länders energipolitik. Men el från sol- och vindkraft produceras och konsumeras i stunden och inte alltid när den behövs. Därför ökar behovet av att kunna lagra elenergin från en dag till en annan, eller ännu längre tid. Och därmed behöver teknikerna för ellagring utvecklas.
Störst kapacitet att lagra energi på den globala marknaden har dock vattenkraften. I pumpvattenkraftverk lagras vatten i dammar för senare omvandling till el. Andra storskaliga lagringstekniker är ”power-to-gas, tryckluft och svänghjul (se ruta), men som komplement behövs energilagring i form av batterier. Inte minst för begränsade utrymmen.
Förnybar energi lagras i förnybara batterier
Forskningen går framåt för små, bärbara batterier som går enkelt att återvinna – och till och med är ätbara.
Några av de batterier som rönt stor uppmärksamhet på senare år är algbatteriet, pappersbatteriet och giftfria batterier med komponenter av järn, magnesium, alfalfagroddar och tallkåda.
Dessa ofta små och tunna batterier kan inte lagra så mycket energi, men kan ändå få en viktig roll i exempelvis medicinsk teknik och bärbar utrustning. Batterierna kan driva termometrar och Led-lampor eller sättas in i förpackningar och leksaker.
Viktiga målsättningar i utvecklingen är att batterierna blir billiga att tillverka och görs av material som det finns gott om på jorden, alltså inga sällsynta metaller. Batterierna ska helst också gå att återvinna helt eller delvis.
Algbatteriet, utvecklat vid Ångströmlaboratoriet vid Uppsala universitet, är ett böjbart pappersbatteri bestående av cellulosa från en grönalg (grönslick) och en ledande polymer som kan utvinnas från kärnan i en majskolv.
– Om vi tänker långsiktigt så behöver vi stenhårda satsningar nu på hållbara material och att bygga kompetens kring material som det finns mycket av, säger Maria Strömme, professor i nanoteknologi, som leder forskargruppen vid Ångströmlaboratoriet.
Ännu så länge är litium-jonbatterier den bästa tillgängliga teknik för ellagring, eftersom dessa kan lagra mycket energi i en liten volym, enligt batteriforskaren Kristina Edström, professor i oorganisk kemi vid Ångströmslaboratoriet i Uppsala.
Ur ett ekonomiskt perspektiv finns det mycket att vinna på nya batterier. Marknadspotentialen för lagringstekniker kommer att öka med minst 300 gigawatt (effekt) fram till år 2030, enligt prognoser från bland andra konsultbolaget Boston Consulting Group.
Ett rejält kliv framåt togs nyligen av energibolaget Southern California Edison som förra hösten investerade i ett batterisystem med effekten 20 megawatt (80 megawattimmar el). Det blir därmed ett av de största lagren i världen med litium-jonbatterier.
När batterisystemet är fulladdat förväntas det kunna lagra energi för 2 500 hushåll under en dag. Det ska användas som back-up för elkunder i Kalifornien, och blev nödvändigt sedan en lagringsanläggning för naturgas stängts efter en stor läcka.
Jämna ut effektbehovet med kompletterande lagring
Kristina Edström är en av många experter som spår att batterier för ellagring i hushållen kommer att bli vanligare även i Sverige.
– I så kallade smarta städer kommer back-up-lagring av el i byggnader att bli vanligt. Det passar bra i kombination med exempelvis solceller, säger hon.
Enligt en studie gjord av elkraftbranschens intresseorganisation Power Circle räcker det med förhållandevis små batterier för att jämna ut effektbehovet i fastigheter. För villor med fjärr- eller bergvärme är batterier med lagringskapacitet på mellan fyra och nio kilowattimmar tillräckligt för att minska effekttopparna med 40 procent.
Förväntningarna på litium-jonbatterier är stora och det spekuleras ofta kring hur mycket energimängden kan öka i batterierna. Ett mål är batterier med tio gånger högre energidensitet än idag, vilket skulle motsvara energidensiteten i bensin och öka räckvidden hos elbilar rejält.
Men det kan bli svårt att nå dit, menar Kristina Edström.
– Batteriernas kapacitet kan vara fördubblad om fem år, men knappast mer, säger hon.
En sorts batteri som visat sig lovande är så kallade litium-luftbatterier. Mängden lagrad energi per volymenhet kan här bli fem till tio gånger högre än i konventionella litium-jonbatterier.
Litium-luftbatterierna måste dock bli mer robusta och tillförlitliga innan de kan börja användas i elbilar eller i anslutning till vindkraftverk.
Detsamma gäller det så kallade hybridbatteriet som egentligen är en sorts mellanting mellan superkondensator och ett litium-jonbatteri som förbättrats med kolmaterialet grafen på anoden. Några fördelar med hybridbatteriet är att det kan laddas mycket snabbt och får lång livslängd.
Utveckling av batterier handlar mycket om att pröva nya kombinationer av material. En variant är det litium-metall-polymer-batteri som används i franska elbilsprojektet Bluecar sedan 2011. Elbilarna som säljs eller leasas ut sägs ha en räckvidd på 25 mil på en enda laddning.
Även gammal beprövad batteriteknik kan fortfarande ha en roll när behovet av energilagring ökar i världen. Både blybatterier och natriumbaserade batterier kan med fördel användas i sammanhang där utrymmet inte är avgörande, till exempel vid vindkraftverk.
Störst fokus inom energilagring ligger på att lagra el, men det finns också behov av att lagra värme i många sammanhang. Geoenergi som berg- och markvärme bidrar redan i dag till stora energibesparingar, och allt fler satsningar görs på att lagra solvärme i exempelvis fasändringsmaterial.
– Det är jätteviktigt att även forska kring värmelagring, säger Kristina Edström.
Text: Marie Granmar, på uppdrag av forskning.se
Dagens vanligaste lagringstekniker
Störst kapacitet att lagra energi har fortfarande pumpvattenkraftverk där vatten lagras i dammar för senare omvandling till el. Näst störst kapacitet har så kallad ”power-to-gas” där förnybar el omvandlas till vätgas eller metan för lagring och distribution i gasnät. Andra storskaliga tekniker för att lagra energi är i tryckluft och svänghjul.
Tittar man i stället på verkningsgrad har litium-, bly- respektive natriumsvavelbatterier, svänghjul, superkondensatorer och en form av magnetisk energilagring med hjälp av supraledare, kallad Smes högst verkningsgrad.
Så funkar teknikerna:
I pumpkraftverk lagras vatten i dammar för att vid behov omvandlas till el.
Vid ”power-to-gas” omvandlas el till vätgas eller metan för lagring och distribution i gasnät.
Tryckluftslagring är ännu så länge vanligast i USA och Tyskland och går ut på att luft komprimeras med hjälp av överskottsel och hålls trycksatt i bergrum, tryckkärl eller rörledningar. När elbehov uppstår hettas den komprimerade luften upp, expanderar och leds till en turbin som producerar el.
Flödesbatterier har, till skillnad från andra batterier, flytande elektroder som kan lagras utanför battericellen. Det möjliggör stor lagringsvolym. Flödesbatterierna har även kort reaktionstid och lång livslängd. Till nackdelarna hör en förhållandevis låg energidensitet och att de är för stora för användning bärbara apparater.
Svänghjul lagrar energi i form av rörelseenergi. En rotor med stor massa spinner snabbt och utan motstånd i magnetiska kullager. När man tillför energi spinner rotorn snabbare och lagrar då energi. För att utvinna energi bromsar man rotorn. Svänghjulstekniken har hög energidensitet, kort responstid och en livslängd runt 20 år. Storskaliga svänghjulslösningar används till exempel för frekvensreglering i stadsnät.
Superkondensatorer har hög energidensitet och klarar över en miljon laddningscykler under en livstid.
Magnetisk energilagring med hjälp av supraledare, Smes, bygger på momentana laddnings- och urladdningscykler och används främst i kombination med högspänningsinstallationer. Smes är vanligtvis en småskalig lagringslösning med maxkapacitet runt 10 megawatt.
Vattenkraft behöver inte komma från forsar och stora dammar. Under de senaste decennierna har satsningarna på utvinning av vågkraft från haven ökat. Potentialen är enorm – hela världens nuvarande elbehov skulle kunna täckas av vågenergi, om man lyckades utvinna den och föra elen in till land.
– Potentialen beror fortfarande en hel del av vilken teknik man använder. Det gäller att den inte bara fungerar utanför Skottland, utan även i lugnare vatten där man tar tillvara de dyningar som hela tiden färdas över världshaven, säger Mats Leijon, professor i elektricitetslära vid Uppsala universitet och uppfinnare till en av de mest kända vågkraftteknikerna.
Vågkraft i Lysekil
Huvudsakligen fungerar vågkraftteknik på två olika sätt: antingen utnyttjas kraften i ytvågorna eller i vågorna på botten. Det första vågkraftverket som utvecklades på Uppsala universitet sjösattes 2006 vid en forskningsanläggning i Lysekil på västkusten. Tekniken där, som drivs av ytvågor, består av drygt 20 flytbojar som är förankrade i havsbotten med betongfundament. När havet böljar rör sig flytbojarna upp och ner och driver linjära generatorer som sitter inbyggda i höga stålstrutar på betongfundamenten.
Mats Leijon är också grundare av företaget Seabased som för tre år sedan startade bygget av en av världens största vågkraftparker, i havet nordväst om Smögen (utanför Sotenäs). I januari 2016 började vågkraftparken leverera el till det svenska elnätet via en 10 kilometer lång kabel på havsbotten.
I nuläget har vågkraftparken en installerad effekt om drygt en megawatt, men målet är att bygga ut till cirka tio megawatt. Vågkrafttekniken har även rönt intresse utomlands och flera beställningar på kraftverk från Lysekilsfabriken har kommit från afrikanska Ghana.
Fler vågtekniker
Bojtekniken är dock långt ifrån den enda som prövas för att generera el ur havets vågor. Energibolaget Fortum, som är en av finansiärerna av Sotenäs-projektet, bidrar även till bygget av en vågkraftpark med effekten 1,5 megawatt i franska Bretagne. Tekniken där kallas för Wave Roller och kan beskrivas som stora vipp-paneler på havsbotten. Där på mellan åtta och 20 meters djup vippas panelerna fram och tillbaka av havets svall. Rörelsen driver en hydraulisk kolvpump inuti panelen, som i sin tur genererar el.
Flera olika tekniker utvecklas också vid testanläggningen Wave Hub i brittiska Cornwall. Där finns kapacitet att ansluta effekter upp till 48 megawatt till elnätet samt även testa tidvattenkraftverk. Många försök här finansieras av EU-kommissionens forskning- och utvecklingsprogram Horizon2020.
Ett känt vågkraftverk är den långa, flytande ”ormen” Pelamis som anslöts till det brittiska elnätet redan 2004, från sin placering utanför skottska Orkney. Vågkraftverket som består av fyra stora flytkroppar väger cirka 700 ton och beräknas kunna ge effekten 750 watt. Pelamis, som även prövats utanför Portugals kust, har dock tampats med både tekniska och ekonomiska problem under årens lopp. Tekniken är lovande och kan ge mycket el, men visar samtidigt på vågkraftens svagheter. Kraftverken placeras ofta där det är tuffa väderförhållanden, vilket ställer stora krav på att konstruktionerna är robusta. Enkelhet har visat sig vara en framgångsfaktor, liksom placering av generatorerna på havsbotten.
Oönskad konkurrens
– Sedan handlar det också om mycket stora investeringar – ofta miljardbelopp. Om vågkraften fått samma stöd som vind- och solkraft hade nog utvecklingen gått snabbare. Men här blir det tyvärr en oönskad konkurrenssituation, säger Mats Leijon.
Det gemensamma målet är ändå att erbjuda alternativ till storskalig elproduktion genom förbränning av kol, olja eller naturgas. Och potentialen i vågkraft är så pass stor att den är värd att fortsätta satsa på, menar Mats Leijon.
Så funkar flytbojarna utanför Lysekil
Vågkraftsteknik omvandlar energi från havets vågor till el. Det finns många olika typer av teknik för detta som huvudsakligen fungerar på två olika sätt: antingen utnyttjas kraften i ytvågorna eller i vågorna på botten.
En av världens mest kända vågkraftparker finns på svenska västkusten, nordväst om Smögen. Den består av drygt 20 flytbojar som är förankrade i havsbotten med betongfundament, och är exempel på kraft från ytvågor. När havet böljar rör sig flytbojarna upp och ner och driver linjära generatorer som sitter inbyggda i höga stålstrutar på betongfundamenten. Havet rör sig olika mycket överallt och därför ger varje enskild boj olika mycket ström. För att konvertera energin till efterfrågade 50/60 Hertz växelström används två egenutvecklade växelstationer som även de är placerade på havsbotten. I januari 2016 började vågkraftparken leverera el till det svenska elnätet via en 10 kilometer lång bottenkabel.
Utanför Lysekil pågår sedan 2004 också ett forskningsprojekt, lett av Uppsala universitet, som kontinuerligt mäter vågorna i området. Uppgifter samlas in om våghöjd och våglängd och utifrån det räknas en medelvåghöjd ut. Denna så kallade signifikanta våghöjd är viktig bland annat för beräkningar av hur mycket effekt som flödar in mot försöksområdet. I ”Lyskilsprojektet” sjösätts och testas också olika tekniska lösningar. Här studeras även hur vågkraften kan påverka miljön och de organismer som lever i närheten. Resultaten hittills visar att vågkraft kan ha en positiv påverkan på det lokala ekosystemet, eftersom vågkraftsparkerna fungerar som artificiella rev. Det går inte heller att bedriva storskaligt fiske i områden med vågkraft.
Skapa nya bränslen
Ekonomin är viktig även för en annan uppstickare inom förnybar energi som rönt framgångar på senare tid – så kallad artificiell fotosyntes. Här handlar det inte om att generera el, utan i stället om att producera bränslen på ett nytt, effektivare sätt. I stället för att bryta ner biomassa och omvandla exempelvis spannmål till etanol producerar den artificiella fotosyntesen bränsle direkt i en process.
Kostnaderna här finns ännu så länge främst i laboratorierna där forskarna jobbar på högvarv med att bland annat bygga konstgjorda löv som efterliknar växternas fotosyntes. I de konstgjorda löven används molekyler och material som härmar principerna hos naturlig fotosyntes. De artificiella löven fångar in solljus vars energi spjälkar vatten till syrgas och elektroner. Elektronerna driver sedan en kemisk process som mynnar ut i ett bränsle, exempelvis vätgas eller alkohol. En finess med löven är att de är enkla att tillverka av tunna lager av olika material.
– De konstgjorda löven är jätteviktiga att visa upp och det finns i dag cirka tio olika varianter. Det fortsatta arbetet handlar om hur löven ska skalas upp till fullt fungerande apparater, säger Leif Hammarström, professor i kemisk fysik vid Ångströmslaboratoriet i Uppsala.
Ny typ av solpanel
Målet är nya sorters solpaneler som producerar bränslet direkt. Ännu så länge är det vätgas som är enklast att tillverka. Men forskning och utveckling satsas också på en förlängning av bränsleprocessen som i slutänden ger flytande bränslen som alkaner, metanol eller etanol. Även andra produkter som bioplaster, läkemedel och gödning kan tillverkas med hjälp av artificiell fotosyntes.
Precis som för vågkraften läggs mycket tid och pengar inom konstgjord fotosyntes på att bygga teknik som är tillräckligt stabil och ger god utdelning av energi. Ett viktigt arbete är att utveckla så kallade molekylära katalysatorer som kan ”jonglera” med många elektroner och protoner på samma gång.
– Katalysatorerna fungerar som dirigenter i omvandlingen av solljus till kemisk energi. Det gäller att skapa processer som rör sig ungefär som ett paraply som vänds ut och in, fram och tillbaka väldigt snabbt och lätt, säger Leif Hammarström.
Rekordsnabb katalysator
För fyra år sedan var glädjen stor i laboratoriet på kemiinstitutionen på KTH i Stockholm. Professorn i organisk kemi, Licheng Sun, och hans kollegor förstod då att de lyckats skapa en rekordsnabb katalysator för artificiell fotosyntes. Den molekylära katalysatorn klarade att göra över 300 ”paraplyvändningar”, eller utbyten, per sekund. Det stod sig bra i jämförelse med hastigheten hos den naturliga fotosyntesen som är mellan 100 och 400 utbyten per sekund.
– Det finns många fantastiska katalysatorer redan, men många av dem är främst till för forskning, eftersom de är svåra eller dyra att skala upp, säger Leif Hammarström.
Fortsatt utveckling behövs också av färgämnen som kan efterlikna klorofyllet och fånga in solljuset i konstgjorda löv. I dag används ofta rutenium, men det är ett förhållandevis dyrt och sällsynt material. Tar sig forskarna och teknikutvecklarna över de här och några andra trösklar är potentialen för artificiell fotosyntes mycket stor.
– Solinstrålningen mot jorden är enorm, även långt norrut. Många länder skulle kunna bli självförsörjande på solbränsle och helt bli av med sitt fossilbehov, säger Leif Hammarström.
Så funkar artificiell fotosyntes
Vid så kallad artificiell fotosyntes efterliknas gröna växters sätt att omvandla solenergi till bränsle. I ett vanligt löv fångas solljus in av färgämnet klorofyll. Elektronerna som då frigörs används till att omvandla koldioxid till kolhydrater som är växtens ”bränsle”. Samtidigt spjälkas vatten i lövet till syrgas, som vi andas.
I konstgjord fotosyntes används molekyler och material som härmar principerna hos den naturliga fotosyntesen. De konstgjorda systemen fångar in solljus vars energi spjälkar vatten till syrgas och elektroner. Elektronerna driver sedan en kemisk process som mynnar ut i ett bränsle, som vätgas eller alkohol.
En viktig del i forskningen är att studera hur man kan kontrollera överföringen av elektroner och protoner mellan molekyler. Bland annat utvecklas molekylära katalysatorer som kan ”jonglera” med många elektroner och protoner på samma gång på ett snabbt och energieffektivt sätt.
Text: Marie Granmar, på uppdrag av forskning.se
När människan lärde sig att hantera elden inleddes en ny epok i den moderna människans tidiga utveckling. Elden erbjöd ljus och värme och innebar att människan började tillaga sin mat som därmed blev lättare för kroppen att tillgodogöra sig. Det har även framförts att det var kring elden som människans språk och fantasi utvecklades.
Trots att de ofta porträtteras som något trögtänkta, har forskare hittat bevis för att även neandertalare gjorde upp eld. Men ingen eld utan rök och frågan är om neandertalarna inte hade gjort bäst i skippa eldstäderna för sin hälsas skull.
Tålde röken sämre
Eftersom neandertalarna och andra förhistoriska människoarter ofta gjorde upp eld i grottor eller andra dåligt ventilerade utrymmen är det inte orimligt att anta att de andades in enorma mängder giftig rök, något som borde ha haft negativa konsekvenser på deras hälsa. Ny forskning från Pennsylvania State University visar dock att homo sapiens sapiens, alltså den moderna människans förfäder, bar på en oväntad genetisk fördel, en mutation som gjorde att de tålde rök från brinnande trä mycket bättre än sina artfränder.
Genom att studera en gen som kallas AHR, dels från tre neandertalare och en denisovanmänniska, dels från nu levande människor och en människa som levde för 45 000 år sedan kunde forskarna se att neandertalarna och denisovanerna var mer benägna att ta upp dioxiner och polycykliska aromatiska kolväten som är kända för att orsaka bland annat cancer. Skillnaderna var mycket stora och för vissa kemikalier i röken fanns en tusenfaldig skillnad i giftighet.
– De påverkades förmodligen på samma sätt som vi gör när vi överexponeras för rök, det vill säga med andningsproblem, luftvägsinfektioner, låg födelsevikt och en ökad risk för barnadödlighet, säger Jessica Abbott, evolutionsbiolog vid Lunds universitet.
Tack vare mutationen kunde homo sapiens sapiens omvandla de giftiga ämnena och upplevde därför inte samma problem.
Slumpvis mutation
Bland primater är det idag bara den moderna människan som bär på mutationen. Att mutationen uppstod från första början handlar dock bara om ren tur.
– Alla mutationer uppkommer slumpvis, så vi hade nog bara tur som fick den först. Sen när en ny mutation uppkommer måste den lyckas sprida sig och även där finns det ett mått av tur. En väldigt ovanlig mutation kan lätt försvinna igen även om den är fördelaktig, bara på grund av otur. Till exempel kanske jag är den enda som har fått mutationen för minskad rökkänslighet, men råkar blir uppäten av en björn innan jag hinner skaffa egna barn, säger Jessica Abbott.
Den lyckosamma mutationen gjorde oss dock inte helt resistenta mot rök. I länder där många lagar mat över öppen eld inomhus är trärök fortfarande ett stort hälsoproblem.
– Ja, i teorin finns det sällan genetiska förändringar som fullständigt skulle lösa ett sånt problem, säger Pontus Skoglund, doktor i evolutionär genetik vid Harvard University.
Orsakade inte utdöendet
Forskarna är noga med att betona att det inte finns några bevis för att neandertalarnas rökintolerans är anledningen till att de så småningom dog ut. Jessica Abbot förklarar:
– Rökintoleransen kan ha bidragit, men det fanns förmodligen flera anledningarna till att de dog ut. Till exempel kan det ha berott på förändring av klimatet till neandertalarnas nackdel, konkurrens från människan som bland annat hade effektivare verktyg eller kanske till och med nya sjukdomar som introducerades av människan.
Hon får medhåll av Pontus Skoglund.
– Det är ju en intressant observation det här, men idén att detta kan ha påverkat risken för lunginfektion hos neandertalare bara spekulation i nuläget. När det gäller den specifika mutationen så vet vi dessutom inte om det var en evolutionär anpassning eftersom det i nuläget inte finns några klara tecken på det. Därför bör man nog ta det här med en nypa salt. Det är en intressant idé dock och inte omöjligt, säger han.
Det är ännu oklart vad som gjorde att neandertalarna dog ut för drygt 30 000 år sedan. De flesta forskarna är dock överens om att det troligtvis rör sig om en rad olika händelser, bland annat klimatförändringar, sjukdomar och dålig anpassningsförmåga, som tillsammans gjorde att livet blev för svårt för neandertalarna.
Ledde till en dålig vana
Tack vare vår genetiska fördel kunde alltså de förhistoriska människorna ta del av eldens fördelar, men undvika nackdelarna. Det innebär att vi i dag kan njuta av lägerelden och äta grillat kött utan att få en luftvägsinfektion på löpet. Hur trevligt det än låter så har mutationen naturligtvis även en baksida.
– Hade vi inte varit så röktoleranta hade man kanske aldrig uppfunnit cigaretter som i sin tur orsakar cancer och andra kroniska sjukdomar, säger Jessica Abbott.
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av Forskning.se
Alla hjärtans dag – dagen då de flesta par och andra allmänt kyss- och hångelsugna troligtvis byter saliv med varandra lite oftare än vanligt. Åtminstone har det blivit så de senaste århundradena.
En stor studie av romantiska och sexuella kyssar vid Indiana University och Las Vegas University of Nevada, UNLV, visar nämligen att handlingen där man trycker sin läppar mot varandra är ett relativt sentida fenomen i människans historia.
– Det brukar påstås att den romantiska kyssen uppstod under medeltiden. Tidigare var kyssen främst en hälsningsritual. I Persien på 400-talet före vår tid hälsade man den som var av samma sociala ställning som man själv med en kyss på munnen. Var gästen av en något lägre status fick han nöja sig med en kyss på kinden, säger Henric Bagerius, docent i historia vid Örebro universitet.
Henric Bagerius forskning handlar främst om samspelet mellan politik och sexualitet från medeltid till nutid och han vet således både det ena och det andra om hur och varför man kysste varandra förr i tiden.
– Även de tidiga kristna hälsade varandra med en fredskyss som ett tecken på broderskap och samhörighet och i många ortodoxa kyrkor utväxlar man fortfarande fredskyssar på påskdagens morgon.
Från vänskapsbevis till privatsak
Trots att den officiella romantiska kyssen inte är äldre än drygt 700 år betyder det inte att den bara delades mellan vänner. Eftersom läpparna är en känslig och erogen kroppsdel var kyssen en väldigt intim handling som mycket väl kunde vara erotisk. Till exempel kan man läsa i 3500 år gamla indiska sanskrittexter om älskande som möts ”mun till mun” och om en man ”dricker frukten från en slavinnas läppar”. Det är dock först under medeltiden som kyssen fick en officiell romantisk innerbörd.
– Det har satts samman med framväxten av en hövisk kultur och en diktning om en sorts romantisk kärlek mellan aristokratiska män och kvinnor. Med tiden letade sig kyssen in i olika bröllopsceremonier, och blev sedan alltmer privat. Från att ha varit en gest som gjorde det möjligt att visa upp vänskap och trohet inför andra, har kyssen blivit alltmer förknippad med det personliga och privata, säger Henric Bagerius.
Målningen är gjord efter ett berömt foto. Foto: Bundesarchiv, B 145 Bild-F088809-0038 / Thurn, Joachim F. / CC-BY-SA 3.0 [CC BY-SA 3.0 de (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/de/deed.en)], via Wikimedia Commons
Numera förekommer kyssar sällan i ceremoniella sammanhang – broderskapskyssen mellan Leonid Brezjnev och Erich Honecker från 1979 undantaget. Dessutom är väldigt få romantiska kyssar accepterade i offentligheten. Ett talande exempel är det ramaskri som uppstod i brittiska tidningar när prins Philip i början av 2000-talet kysste sin fru, tillika drottning Elizabeth II, offentligt för första gången på drygt 50 år.
– Att man inte vill se vissa personer kyssa varandra handlar förmodligen mest om kulturella regler för acceptabelt beteende. Drottning Elisabeth ska vara höjd utöver det vanliga i egenskap av drottning, så man gillar inte när hon beter sig som vem som helst, säger Jessica Abbott, evolutionsbiolog vid Lunds universitet.
Kysskulturer i minoritet
Forskarna vid Indiana University och UNLV kom även fram till romantiska kyssar är långt i från en global sedvänja. Efter att ha undersökt 168 av världens kulturer visade det sig att kärlekens kyssar endast förekom i 46 procent av dem.
Allra vanligast att kyssas var det enligt studien i Mellanöstern där hundra procent av de undersökta kulturerna ägnade sig åt det. För Asiens kulturer var siffran 73 procent, Europas 70 procent och Nordamerikas 55 procent.
– Det uppskattas att den amerikanska genomsnittskvinnan har kysst 79 män innan hon gifter sig, att mer än 90 procent av alla amerikaner har kysst någon före sin fjortonårsdag och att amerikanska män som kysser sin hustru regelbundet lever i genomsnitt fem år längre än män som gör dem gör det sällan, säger Henric Bagerius.
De som inte har anammat kyssarna är kulturer i Centralamerika och på Nya Guinea och jägar- och samlarkulturer söder om Sahara och i Amazonas djungler.
– Några kulturer tycks helt sakna ord för att kyssas, vilket antyder att kyssen inte ses som ett viktigt uttryck för vare sig vänskap eller kärlek, säger Henric Bagerius.
Mehinakustammen i Brasilien ansåg till exempel kyssar vara både motbjudande och äckliga, vilket kanske inte är så konstigt egentligen då en kyss kan föra över 80 miljoner bakterier.
En mänsklig egenskap
Trots att den romantiska kyssen endast förekommer i 46 procent av världens kulturer betyder det dock inte att människorna där inte pussas.
– Så gott som alla kulturer pussar varandra, framförallt föräldrar och barn. Man tror att pussens ursprung är matning av barn från mun till mun, med mat som en vuxen har tuggat sönder. Det är förmodligen också därför så få djur pussar varandra och inga andra kysser varandra – beteendet kommer indirekt ifrån vård av spädbarn, och få djur har så hjälplösa ungar som människan, säger Jessica Abbott.
I djurvärlden är det betydligt vanligare att använda luktsinnet för att visa sina känslor, till exempel genom att nosa eller slicka på varandra. Djurens beteende ligger även till grund för en annan teori om kyssarnas uppkomst, nämligen att den tillåter oss att komma tillräckligt nära varandra för att uppfatta den andres feromoner. På så sätt fick vi veta om den andra parten var ett bra fortplantningsval. I vissa kulturer övergick sniffandet till läppkontakt, men funktionen är likväl densamma.
– Man kan tänka sig att det finns en viss evolutionär fördel när det gäller kemisk kommunikation. Många djur använder sig av kemisk kommunikation vid partnerval, så det är inte så långsökt att tro att detsamma gäller människor. När man utbyter saliv kan man nog få information om partnerns genetisk kvalité och allmän hälsotillstånd – fast det känner man förmodligen omedvetet som ”god” eller ”äcklig” smak, säger Jessica Abbott.
Text: Izabella Rosengren, på uppdrag av forskning.se
6 februari i år var inte bara samernas nationaldag, det var även 100 år sedan den första kolonialstatsöverskridande samiska kongressen ägde rum i Trondheim. Det firas med pompa och ståt över hela Sápmi och evenemang som uppmärksammar detta planeras att pågå hela året ut.
Samtidigt kan få ha undgått att det pågår något av en samisk boom inom populärkultur. Artister som Sofia Jannok, Maxima Märak och Jon Henric Fjällgren turnerar land och rike runt och den svensk-franska tv-serien Midnattssol har blivit unisont hyllad av kritikerna.
– Vi har många positiva förebilder att se upp till, vilka ger samerna en röst utåt till storsamhället. De får ut sitt budskap via musiken och visar upp det samiska för hela svenska folket, säger Lis-Marie Hjortfors, etnolog och doktorand på Vaartoe Centrum för samisk forskning vid Umeå Universitet.
Hon är dock inte odelat positiv till Midnattssol som hon menar visar upp väldigt en väldigt stereotypisk bild av samerna.
– Serien har fått både ris och ros av samerna. Den visar förvisso upp det samiska och i vilken värld vi lever i, men skildrar även samerna på ett schablonmässigt sätt. Det är fiktion och inte en dokumentär, men tyvärr så tas det som visas upp om samerna som sanning, vilket är negativt.
Stående ovationer på filmfestival
Desto mer positiv är hon till filmen Sameblod av Amanda Kernell som hade Sverigepremiär på Göteborgs filmfestival, som för övrigt hade fokus på samisk film. Filmen, som handlar om två samiska systrar under rasbiologins Sverige på 1930-talet, är redan internationellt hyllad och fick bland annat stående ovationer på Sundance Film Festival.
– Denna film visar upp en bild som är betydligt mer trovärdig. Amanda Kernell är själv sydsame och filmen skildrar samerna ur ett samiskt perspektiv. Det är viktigt att samerna blir hörda och att vi själva får rätten till vår egen historiebeskrivning, säger Lis-Marie Hjortfors.
Samiska för stora och små
Den samiska populariteten märks även på litteraturfronten. Till exempel tilldelades den samiska författaren och journalisten Ann-Helén Laestadius Augustpriset för årets barn- och ungdomsbok ”Tio över ett” som handlar om flytten av Kiruna.
Men trots att böcker som rör Sápmi och samer har blivit på tapeten det senaste året är det ytterst få av dem som finns översatta till samiska. Enligt författarföreningen Bágo ges det ut i snitt 0,2 böcker på samiska per år, det vill säga en hel bok var femte år. De senaste året har det dock grundats minst två nya samiska förlag, vilket har fått till följd att bland annat Åsa Larssons bok Det blod som spillts kommer på nordsamiska senare i år.
Även de yngre får ta del av det samiska flytet. Förra året gick till exempel den första filmen, Alfons Åberg, dubbad till samiska upp på utvalda biografer och i år turnerar musikalen Plupp översatt till sydsamiska i Sverige.
Uppmärksamhet bidrar till exotifiering
Enligt Jenny Wik Karlsson, verksamhetschef för Samernas riksförbund, har den ökade uppmärksamheten ännu inte inneburit att samerna har fått sina några ytterligare rättigheter erkända eller utökade. Hon är dock hoppfull inför framtiden.
– Samernas synlighet har gjort att kunskapen om vilka vi är har ökat och på sikt kan denna synlighet ge oss större möjligheter att påverka våra frågor. Vi har inte sett någon direkt ändring i synen på våra rättigheter hos politiker, däremot ser vi en förändring genom att vi får rätt i fler domstolar.
Trots att Jenny Wik Karlsson i regel är positiv till uppmärksamheten håller hon med Lis-Marie Hjortfors om att den kan komma att få konsekvenser.
– Det finns en överhängande risk att de saker som syns bidrar till att upprätthålla en bild av samer som exotiska. Det kan också bidra till att öka motsättningarna, säger hon.
En nationell försoning
För att i största möjliga mån undvika att dessa konflikter skapas är det enligt Inge Frisk vid Stockholms sameförening viktigt att ge samerna en möjlighet att känna sig trygga att utöva sin kultur och bekänna sin samiska identitet – en slags försoningsprocess.
– Varje internationellt större företag har ju en avdelning för miljö och hälsa som syftar till att skydda personalen genom att odla gemensamma värderingar. Det handlar bland annat om att uppmuntra till mångfald och att respektera varandras ursprung. Varför kan det inte finnas något liknande på nationell nivå?
Ett bra första steg i den riktningen anser han är att göra filmen Sameblod till ett obligatoriskt läromedel.
– Det kan bli en bra isbrytare på sikt!
Samiska har talats i Skandinavien i tusentals år och i dag uppskattas drygt 23 000 samer behärska någon av de olika språkvarieteterna. Antalet talare hade troligtvis varit många fler om det inte hade varit för den omfattande försvenskningen av de så kallade lappmarkerna under 1800- och 1900-talet som bland annat innebar att all undervisning skedde på svenska.
– Anledningen till att ett folk byter språk beror nästan alltid på att de tror att det gynnar deras materiella status. Talade man samiska fick man inga jobb så folk var tvungna att byta. Vill man ta kål på ett språk är det bästa sättet inte att förbjuda det utan att ge signalen att ditt språk ger inga pengar, ”varsågod och prata samiska, men tro inte att du får ett jobb om du gör det”, säger Mikael Parkvall, lingvist vid Stockholms universitet och fortsätter:
I dag är alla samiska språkvarieteter hotade, vissa till och med på gränsen till utdöda.
Samiskan ligger illa till
Enligt Mikael Parkvall är utsikten för de samiska språken allt annat än god. Så fort ett språk börja tappa talare är det i princip för sent, menar han. Detta trots att Sametinget i sin senaste lägesrapport om de samiska språken gav en bild av en aningen ljusare framtid.
– Jag blir skeptisk när jag läser sådana saker. Varje gång ett språk är hotat så kommer solskenshistorierna, men rotar man lite mer så visar det sig att det gäller fyra ungdomar som kan räkna till tre på det gamla språket och det tycker jag inte riktigt räknas. Har det börjat att gå åt helvete för ett språk så är det kört. Det finns extremt få fall där utvecklingen har vänt och hittills så har jag inte trott att det gäller för samiskan.
Enligt Mikael Parkvall finns det bara ett sätt att rädda ett språk och det är att erbjuda utbildningar i det.
– Eftersom vårt samhälle premierar kunskap gäller det att vara högutbildad om man ska ta sig fram. Men eftersom det inte finns något samiskspråkigt universitet går det inte att få en hel utbildning på samiska, vilket är ett ganska kraftigt incitament på att ens språk värderas som skit. I de bästa av världar skulle det finnas ett universitet för varje samiskt språk, men det är inte görbart med tanke på att flera av språken har mindre än 500 talare totalt.
Stort fokus på skolan
Men inte alla är lika pessimistiska som Mikael Parkvall. Sedan 2010 gäller en ny lag om nationella minoriteter som innebär att den som tillhör en minoritet ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda sitt språk. I samband med detta etablerades Samiskt Språkcentrum i Östersund och Tärnaby som har som uppdrag att aktivt främja de samiska språken.
Som ett led i revitaliseringsprocessen fick alla förskolor i de samiska förvaltningsområdena år 2011/2012 pedagogiska boxar med sagor, spel och sånger på nord-, lule- och sydsamiska samt på svenska. Syftet med lådorna, som kallas Jågloe (rackarunge på sydsamiska), var att inspirera pedagoger att arbeta aktivt med samiska i förskolan.
En annan barnorienterad satsning var lanseringen av appen Sápmi Knacka på!, en samisk version av den svenska appen Knacka på!, år 2015. Appen finns sedan tidigare översatt till 15 språk och är baserad på den populära barnboken Knacka på! av Anna-Clara Tidholm.
Östsamiska, centralsamiska och sydsamiska
Samiskan är uppdelad i tre huvudsakliga språk. Inom dessa finns ett flertal dialekter eller varieteter. Till östsamiskan hör enaresamiska som talas kring Enare träsk i Finland och skoltsamiskan i Finland och Ryssland. Kildinsamiska, akkalasamiska och tersamiska talas på Kolahalvön.
Centralsamiska kan delas in i ett nordsamiskt och ett lulesamiskt område.Till nordsamiska räknar man sjösamiska, som talas i kustområdet i Norge, finnmarkssamiska, som talas i Finnmarken i Norge samt tornesamiska som talas norr om Jiellevárri/Gällivare och angränsande områden i Finland och Norge. Övriga centralsamiska språk är lulesamiska, som talas i Jåhkåmåhkke/Jokkmokk i Sverige och Divtasvuodna/Tysfjord i Norge samt arjeplogssamiska som talas i arjeplogsområdet.
Till de sydsamiska språken hör umesamiska, som talas i Västerbotten, och den egentliga sydsamiskan som talas i södra Västerbotten och Jämtland.
I dag erbjuder flera kommuner dessutom samisk integrering i grundskolan, vilket innebär att eleverna följer grundskolans läroplan, men vissa ämnen såsom språkval, slöjd och samhällorienterade ämnen har samisk inriktning. Målet är att eleverna ska uppmuntras att förstärka sin samiska identitet.
– Minoritetsreformen har bland annat gjort att det har blivit mer accepterat att synliggöra sitt ursprung. Många föräldrar vill i dag ge det samiska språket som en gåva till sina barn, även om de själva inte kan språket, säger Ingegerd Vannar, språkkonsulent på Samiskt språkcentrum.
Samiskan på sociala medier Marit Kuhmunen Blom, projektledare vid Samiskt Språkcentrum, är även hon väl medveten om utmaningarna vad gäller de samiska språken. För att dra sitt strå till stacken samlade hon ihop 19 språkambassadörer som fick i uppgift att synliggöra samiskan i sociala medier.
– Deras uppgift är att peppa andra ungdomar att skriva på samiska. Vi har även Facebook- och Instagramkonton, ett för varje språkvarietet, som heter ”prata samiska med mig” så att samiskan ska höras och synas. Ambassadörerna har även åkt runt i svenska Sápmi och arrangerat aktiviteter där man normalt sett skulle prata svenska. Till exempel så anordnades en klätterkväll med en instruktör som pratade samiska, säger Marit Kuhmunen Blom.
Idén till projektet, som går under namnet Sámás, kommer ursprungligen från Norge där en liknande kampanj pågick under två år med ett lyckat resultat.
– Jag tror att det beror mycket på ambassadörernas stora samiska kontaktnät. Det här är ungdomar som redan innan var aktiva i det samiska samhället och de har varit väldigt duktiga på att prata om kampanjen. Sen är det väldigt populärt att kunna samiska just nu.
Sámás tog slut den sista januari och det är ännu oklart om det blir någon fortsättning på projektet. Kanske följer man i Norges fotspår som med projektet ”prata samiska med barnet” har flyttat fokus från ungdomar till föräldrar.
Text: Izabella Rosengren för Forskning.se
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
– Utan tvekan fyller populärkulturen ett existentiellt tomrum för många ungdomar och kan fungera som ett privatreligiöst alternativ till den etablerade religiösa traditionen. Men det är svårt att uttala sig om hur omfattande denna privatreligiösa sektor är och vilken inverkan den har på individer, men att den har en stor kommersiell potential råder det ingen tvekan om, säger Peder Thalén.
Enligt henne kommer det helt enkelt en ny grupp mikroorganismer som tar över den gamla gruppens arbete.
– Det finns ett intresse för österländska traditioner som man omformar efter det individualistiska, naturmystiska tänkandet som vi har. Buddismen får bli en sorts projektionsyta för de egna tankarna och idealen.
En gen räcker inte
