Allt eftersom jordens befolkning växer ökar efterfrågan på bomull och så även efterfrågan på återvunnen bomull. Hittills har dock industrin haft svårt att möta efterfrågan, vilket främst beror på att bomullsfibrerna återvinns mekaniskt och då utsätts för stort slitage. Lösningen har varit att tillsätta jungfruliga bomullsfibrer, vilket gör att efterfrågan på den vattenkrävande bomullen fortfarande kvarstår.
För att råda bot på åtminstone en liten del av problemet grundade forskare vid Kungliga tekniska högskolan textilmassaföretaget re:newcell år 2012, vars idé går ut på att skapa viskos- och lyocellfiber av återvunnen bomullstextil.
– Tyvärr kan man inte ta en använd bomullströja och göra en ny eftersom bomullsfibrerna tappar i kvalitet vid varje användning. Däremot går det att lösa upp cellulosafibern och regenerera den till exempelvis viskos- eller lyocellfiber som har egenskaper som liknar bomull, säger Hanna de la Motte, forskare vid Sveriges Tekniska Forskningsinstitut och Mistra Future Fashion, MFF, där även re:newcell ingår.
Viskos istället för bomull
Den viskos och lyocell som finns på marknaden i dag utvinns från cellulosa från trä- och pappersmassaproduktion. Re:newcell använder istället kasserade textilier, osålda plagg och produktionsspill.
– Vi tar cellulosabaserade textilier – framförallt bomull – och klipper det i mindre bitar, slänger ner det i en lösning där färgen försvinner och drar ut cellulosan. Denna torkas sedan till en dissolvingmassa som man kan spinna viskos- och lyocellfiber på, säger Louise Norlin, företagsutvecklare på re:newcell.
Någon storskalig produktion är ännu inte igång, vilket beror på att pilotanläggningen är klar först i sommar. Målet är dock att börja sälja dissolvingmassa till marknaden i september.
– Anläggningen har en produktionskapacitet på 7000 ton textilier, vilket motsvarar ungefär 11500000 jeans. För att nå upp till 7000 ton har vi behövt ta in 8 000 ton pre- och post consumer textilier. Det är inklusive knappar och blixtlås med mera som ökar volymen, men som inte går att använda. Målet är dock att får vi in en t-shirt i 100 procent bomull så ska vi kunna återvinna 100 procent av den.
Bättre produkt
Förutom den uppenbara miljöfördelen att ta tillvara på textilier som redan har producerats så menar Louise Norlin att det även finns kvalitetsmässiga fördelar.
– Viskos som är gjort på vår massa har bland annat en högre våtstyrka än den som har producerats av skogsmassa. Man får alltså ut en bättre produkt än vad som säljs i dag.
Inledningsvis kommer re:newcell främst att fokusera på utvinning av cellulosa ur bomullsfibrer, men det finns planer på att undersöka hur man kan separera oljebaserade fibrer, till exempel polyester, från cellulosa för att återvinna så stor mängd av dagens textilier som möjligt.
Olika typer av textilier
Kläder kan vara gjorda av både naturfibrer och konstfibrer.
Naturfibrer kommer antingen från växtriket, till exempel bomull och lin, eller från djurriket, till exempel silke och ull.
Konstfibrer är just konstgjorda, antingen regenatfibrer eller syntetfibrer. Regenatfibrer är utvunnet ur ett naturmaterial, oftast trämassa från gran. Där är viskos och lyocell vanliga exempel. Syntetfibrer skapas på rent kemisk väg och är en slags plast som ofta utvinns ur petroleum. Det är polyester, akryl och fleece vanliga exempel.
Detta är dock något som Hanna de la Motte och hennes kollegor vid MFF redan forskar på. För tre år sedan inleddes projektet Polycotton Pilot som går ut på att separera bomull och polyester ur servicetextiler från sjukhus och hotell för att materialåtervinna bomullsfibern till bland annat viskos.
– En av fördelarna med servicetextilier är att lakanen är chippade, vilket gör att vi vet hur många gånger ett lakan har blivit tvättat. På så sätt kan vi också jämföra hur fiber påverkas av att tvättas och användas, säger Hanna de la Motte.
Svensk skogskunskap bakom återvinning
Förutom utvinningen av bomull bryter metoden även ner polyestern till byggstenar som sedan kan användas för att bygga ny polyester eller andra plastpolymerer.
Ren polyesterutvinning finns redan i stor skala i Japan, men det som gör MFF:s projekt speciellt är att forskarna använder en kemi som är känd från svensk skogs- och massaindustri.
– Skogsindustrin jobbar i så stor skala och tänker ekonomiskt på vad som är rimligt. Det är en fördel att använda en kemi som redan är känd eftersom det då blir lättare att integrera i deras processer. Det är även lättare att göra kostnadsberäkningar eftersom man vet vad kemikalierna kostar.
Just nu befinner sig projektet i uppskalningsstadiet och det är också nu som Hanna de la Motte tror att de kommer att stöta på flest hinder.
– Det svåraste blir att skala upp detta så att det blir hållbart både ekonomiskt och miljömässigt. Det finns så många aspekter som måste undersökas, till exempel om materialet är färgat eller kontaminerat, och hur detta kommer att påverkas när volymerna blir större.
Hon skrattar och fortsätter:
– Hade det varit lätt hade tekniken redan funnits på marknaden.
Visste du detta om våra textiler?
Varje år deponeras eller förbränns 4,3 miljoner ton textilavfall i EU.
Sverige importerar och producerar 13,1 kilo textil per person och år.
Av dessa slängs åtta kilo textil i soporna – en stor del är plagg som vi har tröttnat på och som skulle kunna användas igen.
Konsumtionen av textilier står för 2-3 procent av svenskarnas utsläpp av växthusgaser, sett ur ett konsumtionsperspektiv.
En studie från 2014 visar att 2,4 kilo textil per år och person samlas in till välgörenhet i Sverige.
Det går åt 7 000 liter vatten för att producera en t-shirt.
Ett kilo olja krävs för att producera ett kilo bomull.
Klädproduktion förbrukar en stor andel av den totala användningen av jordbrukskemikalier och inte mindre än 25 procent av den totala mängden insektsbekämpningsmedel.
Att producera ett kilo textil (bomull, viskos eller polyester) ger utsläpp på motsvarande 15 kg växthusgaser.
Källa: IVL, Naturskyddsföreningen och Naturvårdsverket
Text: Izabella Rosengren, på uppdrag av forskning.se
Ökenlandskapet sträcker sig åt alla håll runt bilen. Det går långsamt framåt, på flera platser saknas även den lilla grusgång som chauffören följt på vår väg mot Lac Abhe. Djibouti undersöker åtta olika platser för att producera elektricitet via geotermisk aktivitet. Lac Abhe är den mest avlägsna platsen för undersökningarna.
Vi passerar två kvinnor som sitter i skuggan av ett träd och säljer honung, och små byar där invånarna saknar både elektricitet och fordon.
För några tusen år sedan sträckte sig Röda Havet ända bort över dessa marker. I takt med att landskapet förändrades av tektoniska rörelser, vulkanutbrott och jordbävningar så steg landmassan och havet tvingades bort. Kvar lämnades saltvatten som i dag fyller den ständigt minskande Lac Abhe. Med lite regn i området och ingen naturlig påfyllning av vatten kommer sjön en dag att försvinna. Men under jorden kokar vattnet.
Här finns hundratals varma källor. Bönderna i området använder dem för att vattna sina marker. Ibada Aden kommer gående mot oss, hans familj har bott här i många generationer. Han har grävt ut en kanal från en av källorna och fört vattnet till sin trädgård. En grön oas mitt i det annars bruna landskapet. Här betar getterna och kamelerna för att äter sig starka, och vattnet i de heta källorna används av kvinnorna i området för att laga mat.
– Människorna som bor här kommer att få tillgång till el så fort vi börjar producera. Grejen är att när folk får höra att något är på gång någonstans så flyttar ännu fler dit, så vi kommer att se hur byarna här växer de närmsta åren, säger Farah Omar, ingenjör vid ODEGG, institutionen som skapats av presidenten för att utveckla geotermikprojekten i Djibouti.
Markytan här är så mjuk att de heta gaserna från underjorden trycker upp marken och skapar enorma travertiner, formationer likt raukar fast av lera. Landskapet är unikt, det finns ingen annan plats på jorden som Lac Abhe. Plattformen för borrningarna kommer att placeras längre bort från sjön, där marken är fastare och klarar av att bära upp riggarna. Hålen kommer sedan att borras neråt och sedan horisontellt för att nå reservoarerna med det heta vattnet.
– Det handlar dels om att marken måste bära upp riggarna, men vi har också ett stort ansvar för att inte förstöra naturen och livet för människorna i området. Vi måste börja med att bygga en bra väg hit, för att ens få hit borriggarna. Med infrastrukturen ökar möjligheterna för att utveckla turism i området och socioekonomiskt finns här stora möjligheter framåt, säger Farah Omar.
Projektet är också förenat med vissa risker. Blandningen av ånga och vatten, 200 – 250 grader varmt, har en förmåga att lösa upp berget. Det finns många olika metaller upplösta i vattnet som kan orsaka stor skada om de släpps ut i miljön eller i grundvattnet.
– Det kan ödelägga grundvattenreservoaren. Ångan utlöser också gaser, som svavelgaser och växthusgaser, berättar Olafúr Gudmundsson, professor vid Institutionen för geovetenskaper vid Uppsala universitet.
På Island har kraftverken i dag krav på sig att samla in ångan och rena den, och avfallsvattnet måste pumpas ner i jorden igen. Tillräckligt djupt för att det inte ska finnas någon risk för grundvattenreservoaren.
– Känner du till den blå lagunen? frågar Olafúr Gudmundsson.
– Det ligger intill ett kraftverk som byggdes under 80-talet, där pumpade man avfallsvattnet ut i lavan nära kraftverket. I vattenångan finns mycket kisel upplöst och det är därifrån som de vita sedimenten i vattnet kommer i från, som gör det så blått. Så får man inte göra i dag. Det blev en turistsuccé och det är faktiskt hälsosamt att bada där, men egentligen är det förorenat grundvatten, säger Olafúr Gudmundsson.
Han anser att geotermik har sålts som en ren energikälla, trots att ekosystemet störs av byggnationerna. Störningarna är ändå så små att det går att prata om geotermik som miljövänligt.
– I relation till andra energikällor är det här inte så stora risker, tittar man på klimatproblemen så är det långt i från så illa som kol till exempel, säger han och påpekar att det kan finnas stora möjligheter för Djibouti att använda restvattnet från produktionen.
– Det finns fortfarande mycket energi kvar, restvattnet är cirka hundra grader varmt. Det kan användas av små industrier, främst för matproduktion. Man kan torka kött, fisk… det borde medföra en del extra möjligheter för regionen, säger Olafúr Gudmundsson.
Djibouti ligger på den kontinentalplatta som är en del av Afrikas kontinent, medan Island ligger på två plattor långt ute i havet. Det som nu sker i Djibouti är samma sak som skedde i Nordatlanten för 50 miljoner år sedan. Ändå finns där många likheter i geologin, båda områdena håller på att slitas isär. Det gör att förkastningar skapas på ytan och når ner till ett par kilometers djup. Det är dessa förkastningar som ingenjörerna letar efter och försöker följa ner till källan.
– I andra området, som Japan eller Italien, är geologin en helt annan. Där finns vulkanism men ingen spänning i den översta skorpan, säger Olafúr Gudmundsson.
De första försöken att hitta energi under Djiboutis yta gjordes av fransmännen 1970 under ockupationen. De fann hett vatten och olja. Projekten fortsatte efter Djiboutis självständighet men tvingades att avbrytas 1989 på grund av föroreningar av flera floder. Nu har de tagits upp igen och de första testborrningarna är precis avslutade.
Djiboutis ekonomi har vuxit snabbt de senaste åren. Bland andra USA, Japan och Frankrike har stora militärbaser på plats i landet och ytterligare en flygplats samt två nya hamnar håller på att byggas.
– Investerare kommer hit för att investera och så har vi inte nog med elektricitet. Det är vårt största bekymmer, nu importerar vi från Etiopien och militärbaserna har egna dieselgeneratorer. Elpriserna här är bland de högsta i världen, säger Dr Kayad Moussa Ahmed, generaldirektör för ODEGG.
Att utveckla ett land utan elektricitet har visat sig nästan omöjligt. Djibouti undersöker nu både vind- och solkraft och geotermiken kommer att användas för att få en stabil grund i elförsörjningen. Det finns sex borrade brunnar vid Lac Assal och reservoarer har hittats på 400 och 2000 meters djup.
– Vi fick stora problem med korrosion i den djupa brunnen, så därför börjar vi med att utveckla den grunda. Det viktigaste nu är att vi börjar producera den första megawatten, för att visa investerarna och folket att vi kan. Att vi har vad som krävs, säger Dr Kayad Moussa Ahmed.
För att försörja landet i dag behövs 500 megawatt enligt Dr Kayad, och de första undersökningarna har visat att geotermiken har potential att producera 5000 megawatt. De första producerande brunnarna vid Lac Assal kommer att börja borras i januari 2018. Världsbanken har gått in med 25 miljoner dollar för att stötta projektet, och flera länder längs med African rift valley utvecklar energi ur geotermik. Kenya är det land i Afrika som har kommit längst, där har de i dag 636 megawatts kapacitet från geotermik.
Tillbaka vid Lac Abhe står vi vid en varm källa, vattnet är nästan hundra grader varmt och bubblar kraftfullt upp ur marken. Intill pekar Farah Omar på en liten kulle i marken.
– Den här är ny. Den är nog bara två – tre år gammal. Den heta gasen har tryckt upp jorden, problemet är att ibland så skapas en läcka och då pyser gasen ut. Här ser du en läcka, säger han och pekar på ett hål i formationen.
– Hade den inte börjat läcka så hade den här kunnat bli lika stor som travertinerna där borta.
För att skydda borrhålen så att de inte ska kollapsa eller täppas igen av lera som lossnar från väggarna kommer borrhålen att fodras. Varje fält har sin egen kemiska sammansättning och därför måste varje brunn undersökas var för sig. Om tio år beräknas området runt Lac Abhe att vara i full drift.
Text: Monica Hansson på uppdrag av Forskning.se
Läkemedel som läcker ut till sjöar, vattendrag och hav kan skada växt- och djurlivet. Lyckligtvis är ny teknik på gång som tar bort läkemedelsrester i reningsverken. Resultaten från pilotprojekt är hittills lovande.
Utsläpp av läkemedel kan påverka havsmiljön och ekosystemen där. Det har uppmärksammats genom en rad forskningsrön under senare år. En omtalad studie är den av abborrar som blir övermodiga och glupska av ångestdämpande medicinen oxazepam. Andra forskare har sett att storspigg, som är vanlig i Östersjön, och även zebrafisk får beteendeförändringar av antidepressiva läkemedel som citalopram (SSRI-preparat).
Fiskar som blir övermodiga och mindre stresskänsliga blir lättare byten för större rovfiskar. Det kan på sikt vara ett hot mot den enskilda arten och även mot andra arter i ekosystemet, som äter fisken.
– I våra studier har vi också sett att halterna av vissa läkemedel ute i miljön överstiger de nivåer där de bedöms få effekter på fiskar. Så det här är inget problem man bara kan sopa under mattan, säger Heléne Ejhed, forskare hos IVL Svenska Miljöinstitutet.
Påverkar vattenlevande organismer
Studier som IVL har gjort visar även att hälften av alla fiskar som samlades in nära utloppet från ett reningsverk i Stockholmsområdet innehöll läkemedelsrester. Andra forskare har sett i labbstudier att de smärtstillande medlen diklofenak och ibuprofen och betablockeraren propranolol påverkar såväl blåmusslor, små kräftdjur som alger från Östersjön. Bland annat förändras hur snabbt organismerna andas och hur mycket de äter.
Det råder alltså inget tvivel om att läkemedel läcker ut i miljön, där de kan påverka vattenlevande organismer. Östersjön är ett känsligt hav med få arter och en lång historia av förorenande utsläpp. Därför är det viktigt att ta läkemedelsutsläppen på allvar, menar många forskare. Inte minst med tanke på den stora okunskap som fortfarande finns om så kallade kemikalie-coctails, alltså kombinationer av kemikalier som blandas i miljön.
Spigg som försvarar sitt revir.
– Ett enskilt läkemedel är sällan akut toxiskt i de koncentrationer som finns i Östersjön, men blandas det med andra kemikalier vet vi inte riktigt hur det påverkar. Här finns mycket arbete kvar att göra, säger Anna Sobek, docent vid institutionen för miljövetenskap och analytisk kemi på Stockholms universitet.
Det stora dilemmat med just läkemedel är att de tillverkas för att vara stabila och påverka biologiska system – våra kroppar. Det är bra för oss när vi tar medicinerna, men blir till problem för miljön när läkemedelsresterna följer med urin och fekalier till reningsverken.
Reningsverken släpper ut mest
De kommunala avloppsreningsverken är inte byggda för att rena bort så pass kemiskt stabila ämnen som läkemedel är. I stället passerar läkemedelsresterna relativt oförändrade genom reningsverken och följer med det utgående vattnet till havet. Reningsverken bedöms därför vara den enskilt största källan till läkemedelsutsläpp i Sverige i dag. För läkemedelsindustrier och sjukhus finns sedan länge krav på specialiserad rening.
– Det stora problemet är att det är en ständig tillförsel från reningsverken, och vissa läkemedel har lång nedbrytningstid. Vi vet inte heller tillräckligt mycket om effekterna. Därför är det viktigt att utsläppen begränsas, säger Heléne Ejhed hos IVL.
Enligt Naturvårdsverket använder vi i Sverige mer än 1 000 olika aktiva substanser i cirka 7 600 läkemedel. Hur farliga läkemedlen är för miljön varierar. Bland de som väcker mest oro är hormonpreparat (som p-piller med östrogen), psykofarmaka, antibiotika och smärtstillande mediciner.
Ett problem med hormonmedicinerna är att de kan störa fiskars fertilitet. Oron kring antibiotika gäller främst risken för resistens. Om fler organismer i miljön får i sig antibiotikan kan det hjälpa bakterierna att utveckla motståndskraft mot medicinen. Läckage av antibiotika sker inte bara från reningsverk, utan även från marker runt lantgårdar med många djur. Hur stor andel av läckagen som kommer från gårdar respektive reningsverk är svårt att uppskatta. Men stoppas utsläppen från reningsverken är det i alla fall en bra början.
Rening från läkemedel
Sedan många år tillbaka pågår utveckling av nya reningstekniker som kan minska utsläppen av läkemedel från de svenska reningsverken. Berndt Björlenius, projektledare vid avdelningen för vid industriell bioteknologi på Kungliga tekniska högskolan, har arbetat med flera pilotprojekt i Stockholm, Uppsala och Västerås. Det han testat är en kompletterande process där avloppsvattnet renas med biofilm, aktiverat kol och ozon.
– Sammanfattningsvis gick det mycket bra med det aktiverade kolet och ozonet. Vi lärde oss också att ozondoseringen kan vara kinkig att få till. Alla läkemedelsrester avskiljs inte heller lika mycket, vare sig med ozon eller aktiverat kol, säger Berndt Björlenius.
I den fullskaliga försöksanläggningen i Knivsta, söder om Uppsala, testades avskiljningen av 120 läkemedel. Det visade sig bland annat att processen tog bort cirka 98 procent diklofenak, 95 procent citolapram och 70 procent oxacepam. Berndt Björlenius arbetar nu med slutrapporteringen som beräknas bli klar i slutet av året.
Spännande att följa är även Nykvarnsverket i Linköping som blir Sveriges första reningsverk med permanent läkemedelsrening. Ozonreningen i verket, som hanterar cirka 42 000 kubikmeter avloppsvatten per dygn, förväntas tas i drift under sommaren.
Initiativen är många och tekniken på väg att bli mogen, så frågan är när vi kan få rening av läkemedel i alla svenska reningsverk?
– Om det skall bli en utbyggnad på bred front krävs sannolikt att lagstiftningen skärps så att det införs utsläppskrav på läkemedelsrester. Jag bedömer att en bred utbyggnad av läkemedelsreningen för större delen av Sveriges reningsverk skulle ta runt tio år, säger Berndt Björlenius.Utöver att ta fram nya reningstekniker finns också förslag på åtgärder ”uppströms”. Det kan handla om att på olika sätt minska användningen av de mest miljöstörande medicinerna.
Satsning på läkemedelsrening
Svenska staten satsar fram till och med i år sammanlagt 32 miljoner kronor på att få fram mer avancerad rening av avloppsvatten. Bland annat ger Havs- och vattenmyndigheten 12 miljoner kronor till fyra projekt för rening av svårnedbrytbara ämnen.
Inriktningen är att rena avloppsvattnet från framförallt tre substanser som finns på EU:s lista över miljöfarliga ämnen: hormonpreparaten etinylestradiol och östradiol (aktiva i p-piller) samt diklofenak (som finns i exempelvis Voltaren, Eeze och Arthrotec).
– Vi behöver vara mer generösa med att försöka förstå varandra, och med vilken typ av argument som är möjliga att resonera om och som är möjliga att förstå, menar hon.
– ”Jag tycker att vi ska förbjuda det här, för gud tycker att det är dåligt” är inte i sig ett bra argument. Däremot att redovisa sin politiska åsikt med argument som grundar sig i ens tro måste gå bra.
Religiösa tankar om rättvisa
Teresa Callewaert avhandling resonerar kring om det rimligt ur demokratisk synvinkel att vissa åsikter undertrycks på grund av den världsåskådning de formats av? Kan religiösa uppfattningar bidra med något i den politiska debatten? Finns det inom religionerna tankar om vad rättvisa är som kan berika?
Tre muslimska och tre kristna nutida tänkare, med tre olika inriktningar, granskas i avhandlingen. Abdullahi Ahmed An-Na’im och Duncan B. Forrester (modifierad liberalism), Ali Shariati och Gustavo Gutierrez (liberationism), och Tariq Ramadan och John Milbank (radikal traditionalism).
Hon har studerat vad de sex manliga tänkarna, alla samtida, har för teologiskt grundade föreställningar om det goda och det onda. De utvecklar tankar om vad som är ett rättvist samhälle och vad som är religionens roll i att skapa ett sådant samhälle. De för fram olika argument för vad religionens roll ska vara.
– Det jag gör är att kritiskt granska deras argument. Är det här bra argument? Är det vettigt att tänka så här? Det som gällde i 1970-talets Iran, håller det i Sverige idag? Till viss del kan det göra det. Jag tittar också på vad det har för substantiella politiska idéer om vad rättvisa är, och vad de innehåller för teologiska inslag, säger Teresa Callewaert.
Religion kan bidra i det politiska samtalet
Religiösa traditioner har med sig föreställningar, berättelser och begrepp som kan ge konstruktiva bidrag till det politiska samtalet i demokratiska samhällen, menar hon. Ett exempel är att flera av de muslimska tänkare som hon studerar anser att det ingår i ett människovärdigt liv att människan måste ges möjlighet att visa solidaritet, att hjälpa andra.
En god demokratisk kultur borde innebära ett fördjupat demokratiskt samtal där både religiösa och icke-religiösa kan få möjlighet att uttrycka sina uppfattningar och argument, och i bästa fall också uttrycka de trosuppfattningar och världsåskådningar som ligger till grund för deras hållning. Detta är en fråga inte bara om religionsfrihet utan också om att det demokratiska samtalet annars går miste om värdefulla bidrag.
Åsikter grundas av livsåskådningen
– En människas argument kommer alltid någonstans ifrån. Det finns en föreställning om att vara sekulär är att vara neutral. Men det stämmer inte; någon form av livsåskådning har man alltid med sig. Neutral finns inte, säger Teresa Callewaert.
Det är ett moraliskt arbete som måste göras, menar hon. Människor måste vilja sätta sig in i andra människors sammanhang och föreställningar för att förstå varandras argument. Det är viktigt för att det ska kunna finnas ett värdefullt politiskt samtal i vårt pluralistiska samhälle. Hur religioner ska framträda i det politiska och offentliga är ett omdebatterat ämne.
– Mina resultat pekar på vikten av att arbeta för att förverkliga en sådan demokratisk kultur. Det innebär att man måste förhålla sig kritisk till dem som säger sig vilja värna demokrati och yttrandefrihet men samtidigt vill begränsa människors rätt att uttrycka sig religiöst i det offentliga. Det betyder också att man måste motverka strukturella hinder för ett gott demokratiskt samtal, som uppstår till följd av rasism, islamofobi och en alltför stark sekulär normativitet, säger Teresa Callewaert.
Det är frilansjournalisterna Monica Hansson och Malin Palm som åkt till en av världens varmaste länder. Det gör ont att andas, hjärtat bultar hårt i öronen. Det är nästan femtio plusgrader när salthandlaren Moussa Houmed, vid en av världens största saltsjöar, Lac Assal, skyfflar salt i säckar. Det tar honom bara några minuter att fylla dem till bredden.
Två bilar stannar nere vid vägen. Det är turister som kommit för att beundra Lac Assal, och Fatouma Aras springer genast dit. Hon gillar när turisterna kommer. Det ger ett avbrott från vardagen, då hon leker med saltstenar, pinnar och annat som hon hittar i naturen.
Solen blixtrar i Fatoumas saltkristaller
En presenning spänd över några travar bildäck ger ett skydd mot värmen under timmarna då solen står som högst. Ibland får hon gåvor av turisterna utan att de köper någon av de saltkristaller eller påsar med matlagningssalt som står uppställt på borden intill sjön.
Fatouma Aras är nio år gammal, kallas bara för Fatou, och kommer aldrig att gå i skolan. Den närmsta ligger tre mil bort och eftersom familjen inte har någon bil så skulle hon behöva gå till och från skolan varje dag. Det är en för lång sträcka för henne och istället är hon med sin farbror, Moussa Houmed, vid Lac Assal för att lära sig att skörda salt, och sälja souvenirer.
När det blir för varmt vid sjön kommer hon att flytta tillbaka till sin familj i bergen för att istället ta hand om getterna.
Somrarna vid sjön är tunga. Det kommer bara ett fåtal turister till stranden och hettan trycker på, både utifrån och inifrån.
– Kommer jag inte hit så kan min familj inte överleva, säger Moussa Houmed.
Det gör ont att andas
Moussa Houmed bor här som tredje generationen, hans farfar flyttade hit ner från bergen. Han berättar att han måste duscha tre gånger om dagen på sommaren, och de heta vindarna gör livet än hårdare.
– Det gör ont att andas. Jag känner hettan i lungorna när jag drar in luften, hör hur hjärtat bultar i öronen. Och jag hör ett sus, berättar Moussa Houmed.
Jag frågar om han inte är rädd för att dö. Han svarar att det är normalt att dö här. Hans vän kom ner från bergen en dag förra året, i juli, han arbetade inte här utan hade kommit för att leta efter en kamel som hade sprungit bort. Moussa hittade honom senare död, runt hörnet från där de setts en stund tidigare.
Vi träffar honom vid hans enkla hus, byggt av saltblock som används som tegelstenar. Normalt är de femton personer som arbetar vid sjön, men under sommarmånaderna är de flesta i sina hembyar. Dels på grund av det tuffa vädret, också för att efterfrågan är mindre då än resten av året.
Vandrat i åtta timmar över berget
Medan vi pratar med Moussa så kommer Isse Amadou Aramis vandrande med tre kameler. Han har gått från sin hemby, Gagadi, en vandring på sju, åtta timmar över Datallé. Det mörka berget. I övermorgon ska han gå till Etiopiens gräns för att sälja två kamellaster med salt och byta en mot majs och kaffe som hans familj behöver. Varje kamel kan bära 200 kilo salt.
Han lärde sig saltyrket av sin far när han var lika gammal som Fatou, nu är han tjugosju och delar kameler med några kusiner och en farbror. Han började arbeta här som sjuttonåring, det var hans enda möjlighet att tjäna pengar. Om han fick välja, så skulle han sluta.
– Hittar jag ett annat jobb så tar jag det, säger Isse Amadou Aramis.
Tar saltet på kamel till den etiopiska gränsen
På saltet tjänar han 7000 Djibouti Franc, drygt 345 kronor. Då ska det först lastas upp på kamelerna och sedan tas den sju dagar långa vandringen till gränsen mot Etiopien, och sedan ska han gå lika långt tillbaka.
Vi följer med honom ut på den salttäckta stranden som omgärdar sjön. Det knastrar under fötterna när vi går på de vassa saltkristallerna. Fatou springer med, hon är barfota.
Isse Amadou Aramis visar kamelerna vart de ska lägga sig. Sedan plockar han av sadlarna, med hängare för saltsäckarna, från deras ryggar. Den ena kamelen börjar bli brunstig, det är därför han ska ta dem till Etiopien. Det är tradition att gå den långa vandringen när hannarna börjar bli brunstiga eftersom de blir svårhanterliga, aggressiva och gör utfall mot både andra djur och människor.
Okänt hur vi klarar hettan i längden
Hur människokroppen påverkas av att utsättas för hög värme under lång tid, som att leva i ett hett klimat, vet vi inte i dag. Toomas Timpka är professor vid medicinska fakulteten på Linköpings universitet, han har forskat på hur elitidrottare påverkas av att anstränga sig i höga temperaturer.
– Det vi vet är att kroppen anpassar sig till värmen efter tre, fyra dagar. Den förändringen fortsätter i tre veckor. Vad som händer i ett längre tidsperspektiv har man rätt dålig koll på, säger Toomas Timpka.
Om man reser till ett väldigt varmt land, som Djibouti som ligger nära ekvatorn, då kör kroppen i gång en rad värmereglerande funktioner för att ta hand om värmen. Man börjar svettas mer, blodtillförseln till huden ökar, plasmavolymen ökar och man får mer vätska i blodet.
– Troligen för att svettas lättare. Det är som små pumpar i huden som jobbar på som attan, de hojtar på kompisar som kommer och börjar pumpa de också. Man kan alltså öka svettproduktionen till mellan 0,7 och 2,5 liter i timmen. Nu tar jag i, men det handlar om jättestora mängder. Det kan åtminstone gå upp till en halvliter i timmen, då klarar man ganska hårt fysiskt arbete i värmen, säger Toomas Timpka.
Värmen måste ut ur kroppen
Dessutom vidgas kärlen i huden så att kroppen avkyls fortare. Det farliga är när hjärta, kärl och hjärna blir varma så det handlar om att få ut värmen ur kroppen. Det tar några dagar för kroppen att få i gång den funktionen enligt Toomas Timpka.
– Vi märker själva att man mår lite bättre efter några dagar, att man får byta tröja lite oftare och så där.
För att öka svetthastigheten, blodplasmavolymen och blodgenomströmningen till huden så behöver kroppen bara utsättas för värmen en till två timmar per dag. Vad man gör resten av dagen spelar mindre roll. Toomas Timpka tror också att det är skillnad på kropparna hos de som arbetar i hettan, och de som bara befinner sig i den.
– De som arbetar med tungt arbete är superanpassade till värmen, kan jag tänka mig. Medan de som bara befinner sig där eller som bara arbetar på natten är mindre anpassade, säger han och påpekar att det kan vara så att man kan utveckla en slags kondition.
– Som en uthållighetsidrottare. Att man anpassar både muskler, hjärta och kärl för att klara arbete i värme över tid.
Dricker femton liter vatten om dagen
När sommaren kommer dricker Afar-folket vid Lac Assal femton liter vatten om dagen den första tiden. De fyller tre gula femlitersdunkar med vatten i en källa intill sjön. Mot slutet av sommaren har vattnet börjat sina, och den sista tiden räcker det bara till knappt en dunk, ibland bara två liter vatten per person. Toomas Timpka tror att de klarar av det lilla vätskeintaget tack vare att deras kroppar anpassat sig.
– Jag tycker att det låter jättelite. Här har kroppen troligen anpassat sig så att de har vätskebrist men att den är kompenserad av något annat. Kanske att de arbetar på en sorts miniminivå, att kroppen fördelar sina resurser för att kunna utföra arbetet men att man kunnat göra det bättre med mer vätska i kroppen.
Afar-folket runt Lac Assal berättar att de dricker palmvin för att få energi och äter kamelkött för att bli starka. Om någon i gruppen är trött ropar de andra ”kom så går vi och äter kamelkött allihop”.
Under sommaren är det väldigt få karavaner som går till Etiopien eftersom det är så varmt. De få som väljer att trotsa hettan och gå, trots att temperaturen når mot femtio grader, får därför något mer betalt för saltet.
– Jag överlever, men det är tungt. Under sommaren tappar jag mycket i vikt, nu är jag tjockare, säger Isse Amadou Aramis och klappar på sin tunna mage.
Saltet blir vitt när det torkar
Han undviker att jobba om dagen och sover när solen står som högst. Men även på natten är temperaturen över fyrtio grader. Den som blir utmattad måste genast sluta arbeta.
Isse Amadou Aramis höjer spaden och slår ner den i marken. Det översta saltlagret är klarvitt, där under är det brunt och blött.
– Det blir vitt när det torkar, berättar Isse och häller ner saltet i säcken.
Ytterligare två personer har kommit ner från berget med sina kameler. De har med sig palmvin och ved för att koka kaffe. De gör oss sällskap på saltstranden och börjar hacka i marken. Medan de arbetar sjunger de kamelsången, en sång om dagen.
– Om vad vi gör, vad vi ska göra. Vi sjunger vårt schema kan man säga. ”Jag skördar salt, innan vi ska äta och vandra uppför berget en gång till,” säger Isse.
Det går fort, att skörda 200 kg salt tar inte mer än fyrtio minuter. I dag hinner de inte så långt.
Kaffe i väntan på att åskan drar vidare
Det åskar i bergen och tjocka regnmoln närmar sig Lac Assal. De slutar arbeta och väntar ut regnet i saltstenhusen. Hettan blir ännu mer påtaglig.
Ungefär sex gånger om året går de den sju dagar långa vandringen till Etiopiens gräns, tre gånger om året går de ännu längre. Till Kahlo, dit tar det tre veckor att gå.
– Dit går vi inte under sommaren, det är för varmt, säger Isse Amadou Aramis, och de andra stämmer in där vi sitter på några stenar och väntar ut åskan. Någon kokar kaffe och en annan gör i ordning sina kameler för att ta dem upp till bergen där de kan beta av det gröna gräset.
Text: Monica Hansson Foto: Malin Palm
– Forskningen är samstämmig om vad problemet är. Vi har för mycket näring i Östersjön, vilket gynnar de små växterna, alltifrån cyanobakterier till det fintrådiga slemmet på stenarna. Sen finns det olika syn på vilka åtgärder som är mest effektiva för att komma framåt, säger Tina Elfwing, föreståndare för Östersjöcentrum vid Stockholms universitet.
Under högsommarens finaste dagar är förutsättningarna som bäst för cyanobakterier och de kan till skillnad från alger själva utvinna kväve från luften, vilket ger en konkurrensfördel. Med gott om annan näring förökar de sig i stor mängd och om vädret är lugnt och stilla samlas de vid ytan.
Den giftiga cyanobakterien Nodularia spumigena. Katthårsalg på svenska. Bild: Wikipedia
Det är inte bara störningsmoment för semesterfirare utan kan också vara ett hälsoproblem. Vissa arter av de blommande cyanobakterierna producerar ämnen som direkt orsakar sjukdomssymptom på människor och djur. Algförgiftning kan ge hudutslag, kräkningar och feber. Hundar och katter som dricker vatten med algblomning i riskerar att dö.
Nu blommar cyanobakterierna
Redan under andra halvan av maj visade cyanobakterierna tecken på att börja blomma i sydöstra Östersjön, enligt stellitbilderna i SMHI:s övervakningssystem, Baltic Algae Watch System. Den tidigaste starten för algblomning sedan övervakningen började 2002. Ytblomningarna stannade därefter av. Det ombytliga vädret, framförallt den ihållande blåsten och låga vattentemperaturer var orsaken, enligt SMHI. Den första veckan i juli visar satellitbilder att blomningen börjat ta fart igen, i södra halvan av Östersjön. I norra delen av Östersjön däremot var blomningen fortfarande diffus. Men det krävs nu bara en kortare period med lugnare väder för att cyanobakterierna ska flyta upp och samlas som en gulgrön gegga på ytan, uppger smhi.se 7 juli. Hur omfattande algblomningen blir 2017, beror på sommarens väder.
På senare tid har ämnet BMAA som kan produceras av cyanobakterier fått uppmärksamhet. Det misstänks kunna ha betydelse för uppkomst av nervsjukdomar som ALS, men forskningen har inte kunnat visa några sådana samband i Östersjöområdet och det är oklart om ämnen som produceras av cyanobakterierna och andra växtplankton anrikas i näringskedjan. Däremot finns det god kunskap om andra ämnen som lagras upp i näringsväven, såsom dioxin i fet Östersjöfisk.
– Vi har ett stort problem med hormonstörande ämnen och höga dioxinhalter i den fisk som finns i Östersjön och dessutom använder vi fler och fler kemiska ämnen i vår vardag som vi inte vet så mycket om och som till slut hamnar i Östersjön, säger Tina Elfwing.
Finns bra miljö även i Östersjön
Efter alla larm kan det vara lätt att se på Östersjön som ett dött hav fullt av farligheter, men forskarna vill samtidigt nyansera bilden. Det finns en mängd välfungerande miljöer i Östersjön och det har också visat sig att man med åtgärder kan förbättra situationen i innanhavet. Reningen av vattnet från S:t Petersburg-området i Ryssland har till exempel haft en mycket positiv inverkan på havsmiljön.
– Om vi går tillbaka 50 år innan reningsverken var det nästan förenat med livsfara att bada i inre Stockholms skärgård, så det är ju dramatiskt hur mycket bättre det har blivit. På olika skalor och olika utmaningar har det gått framåt enormt, säger Tina Elfwing.
Hur ska man då göra för att motverka algblomningarna?
Genom att analysera sedimentkärnor har forskarna konstaterat att fenomenet även förekom för tusentals år sedan. Innanhavet har mängder av inbyggda problem, berättar Helén Andersson, chef för oceanografisk forskning på SMHI.
– Man får komma ihåg att Östersjön är en besvärlig balja, med algblomningar och syrefria bottnar redan innan människan hade satt så stort tryck på det. Stora avrinningsområden och den lilla kontakten med öppet hav vid Danmark skapar en mix av sötvatten och saltvatten som gör det svårt för många arter. Rätt länge påverkade vi det känsliga systemet utan att förstå vad vi gjorde. Nu tar det lång tid att komma rätt igen, säger Helén Andersson.
En stor bidragande orsak till överskottet av näringsämnen i Östersjön, som leder till algblomningarna, är läckage från jordbruket på land. Där finns en del av lösningen.
Algblomning utanför Gotland. bild: NASA
– Vi har kunnat visa att i genomsnitt går bara hälften av all gödsel som vi lägger på åkermark tillbaka via skörd, resten läcker ut i miljön och en stor del hamnar till slut i Östersjön. Men det finns tekniker för att förbättra utnyttjandegraden och pengar inom EU:s jordbrukssystem borde stödja den strukturförändring som behövs. Det här måste vi förtydliga och förklara för politikerna, säger Christopher Humborg, professor på Stockholms universitet och vetenskaplig ledare på Östersjöcentrum.
Brist på större rovfiskar
En annan orsak till att grunda vikar växer igen är bristen på större rovfiskar. Den yrkesmässiga trålningen, fritidsfisket vid kusten och störda lekmiljöer leder till att arter som torsk, abborre och gädda minskar. De behövs för att hålla ekosystemet i balans. Många forskare tycker att fler kustnära områden skulle vara fiskefredade och att trålningen efter torsk stoppas helt, i alla fall tills beståndet återhämtat sig rejält.
– Jag rekommenderar ett trålningsförbud för torsk på fem år. Det är få båtar som orsakar detta och de sätter ett jättestort tryck på torsken. Fakta är så tydliga. I Öresund går det inte att tråla på grund av båttrafiken och där väger torsken dubbelt så mycket. Det vore bra om forskarna gick ihop och gjorde det väldigt tydligt: låt torsken vara i fred, säger Christopher Humborg.
Andra lösningar på övergödningsproblematiken i Östersjön som föreslagits är stora ingenjörsprojekt, som att dammsuga upp näringsrikt bottensediment i Östersjön eller att tillföra syre genom bubbling. Det måste i så fall ske samtidigt med andra åtgärder påpekar Helén Andersson.
Hög köttkonsumtion bidrar till algblomningen
– Det är klart att man kan behandla baksmälla, men först måste man kanske fundera på vad som orsakade baksmällan. Det långsiktiga arbetet med jordbruk, avloppsutsläpp och så vidare måste fortsätta. Och innan vi ger oss på hela Östersjön bör man också visa exempel på att så stora och dyra ingenjörsförsök fungerar.
Något som sammantaget spelar stor roll är vad och hur mycket vi lägger på grillen under sommarkvällen. Att äta mycket kött bidrar till övergödningen eftersom det sätter tryck på jordbruket att bli allt mer intensivt.
– 70 procent av alla grödor vi producerar använder vi för att föda upp djur. Grisfarmar som producerar 60000 grisar om året skapar hotspots där det läcker riktigt mycket kväve och fosfor och de har etablerats helt utan koppling till produktionen av grödor som geografiskt finns på ett helt annat ställe. Fodret produceras ibland inte ens i Östersjöregionen utan i länder som Brasilien. Det är ganska vansinnigt tycker jag, säger Christopher Humborg.
Text: Dag Kättström på uppdrag av Forskning.se
– Att det är så få som får den skyddande behandlingen beror ofta på okunskap och bristande rutiner i sjukvården, säger Mattias Lorentzon, professor i geriatrik på institutionen för medicin, Sahlgrenska akademin, och överläkare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Höftfraktur drabbar i regel äldre och leder ofta till funktionsnedsättning, försämrad livskvalitet och för tidig död. Många över 80 år klarar inte kombinationen av omfattande kirurgi, immobilisering och lång sjukhusvistelse med risk för infektioner, blodpropp och förvirring.
Vid kortisonbehandling mot inflammatoriska tillstånd, exempelvis ledgångs- eller muskelreumatism, fördubblas risken för höftfraktur. Den aktuella studien visar dock att bara var fjärde kortisonpatient får behandling med alendronat mot benskörhet.
Rejäl riskreduktion Studien har möjliggjorts genom samkörning av flera register; Senior Alert, patentregistret, läkemedelsregistret, dödsorsaksregistret och folkbokföringsregistret.
Utifrån ett underlag på över 400 000 äldre patienter gjordes ett urval av 1802 personer som förskrivits alendronat efter insatt behandling med kortisonpreparatet prednisolon i tablettform. De hade tagit läkemedlet i minst tre månader, och med en dos på minst fem milligram per dag.
Gruppen med matchade kontroller, också 1802 personer, åt prednisolontabletter men hade inte fått skyddande behandling i form av alendronat.
Av dem som åt kortisontabletter, men inte fick skyddande behandling, hade 4,1 procent brutit höftbenet efter drygt 15 månader (1,3 år). I gruppen som också fick den skyddande substansen alendronat var motsvarande andel 1,5 procent. En kraftig riskreduktion, med 65 procent, som även omfattade andra frakturer.
– För en patient som fått skyddande behandling reduceras risken dramatiskt att få en ny fraktur, framför allt en ny höftfraktur som är det vi helst vill undvika, säger Kristian Axelsson, medförfattare och doktorand, verksam som ST-läkare i ortopedi vid Skaraborgs Sjukhus.
– I dagsläget är behandlingsgraden låg, men i och med den här studien hoppas vi fler prednisolonpatienter får frakturskyddande behandling, fortsätter han.
Flest höftfrakturer bland kvinnor De flesta höftfrakturer inträffar hos äldre kvinnor. Snittåldern i studien var cirka 80 år och sju av tio patienter var kvinnor. Alendronatbehandlingen var inte förknippad med ökad risk för biverkningar, och för Mattias Lorentzon är konsekvenserna av studien givna.
– Det här är ett läkemedel som kostar cirka 200 kronor per person och år, i princip ingenting, eftersom det är generika utan kvarstående patent. Sannolikt kommer inget företag att satsa hundratals miljoner på en randomiserad studie för att undersöka om det skyddar mot höftfrakturer hos kortisonpatienter. Det kanske inte heller är så etiskt lämpligt eftersom det finns indirekta bevis på att det borde fungera, säger han.
– Det var därför vi ville titta på frågetställningen i en stor retrospektiv observationsstudie. Våra data ger nu rejält stöd för att det är effektivt också mot höftfraktur, en av de mest kostsamma åkommorna inom svensk sjukhusvård och något som många i den här åldern dör av. Kan man undvika det är väldigt mycket vunnet, avslutar han.
De flesta barn har mer eller mindre ihållande perioder av viss kräsenhet med maten. Ena veckan kan det vara bara grissini som gäller, den andra är det bara korv som går ner. För de flesta går denna kräsenhet över med åldern, men för vissa kan den hålla i sig i hela livet. En liten procent av dessa kan dessutom lida av diagnosen ”selektiv ätstörning”, även känd under sin engelska förkortning ARFID, Avoidant restrictive food intake disorder.
– Selektiv ätstörning ingår i det som kallas ”undvikande restriktiv ätstörning”. Selektivt ätande är vanligt i småbarnsåren, men minskar påtagligt när man närmar sig skolåldern. Det kan vara mycket bekymmersamt för föräldrar även om det inte klockar in på diagnos.
– En diagnos motiveras dock med att svårigheterna med ätandet medför en påtaglig närings- eller energibrist och/eller ett påtagligt psykosocialt lidande, säger Ulf Wallin, överläkare i barnpsykiatri, forsknings- och utvecklingsledare vid kompetenscentrum ätstörningar syd i Region Skåne och handledare i barn- och ungdomspsykiatri vid Lunds universitet.
Diagnosen är sedan 2013 erkänd och beskriven i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, en diagnosmanual för psykiska sjukdomar som ges ut av American Psychiatric Association.
Begränsat antal livsmedel – helst kolhydrater
Det är ännu oklart vad som ligger bakom ätstörningen, men enligt Ulf Wallin är en viktig faktor en medfödd ökad känslighet vad gäller lukt, smak och konsistens hos mat. Det är exempelvis inte ovanligt att svårigheterna börjar redan under barnets första levnadsår.
Oftast består dieten hos barn med diagnosen av 10-15 olika livsmedel, ofta av samma färg eller konsistens eller ur samma matgrupp. Många av de drabbade äter främst kolhydrater och även om det finns allvarliga hälsorisker med att äta så ensidig kost är det för många drabbade den sociala biten som är jobbigast. För en del finns svårigheterna kvar upp i vuxenlivet, men för många minskar det påtagligt.
– Det är en förhållandevis ny diagnos, så forskningen är i sin linda. I en studie från Schweiz på barn i tidig skolålder fann man dock att cirka tre procent hade ARFID, med lika fördelning mellan pojkar och flickor, säger Ulf Wallin.
Andra studier visar dock att fördelningen mellan flickor och pojkar inte är konstant. I en studie vid Kyoto University Hospital på vuxna patienter visade sig samtliga patienter som diagnostiserades med ARFID vara kvinnor, medan en amerikansk-kanadensisk studie som undersökte barn mellan 8-18 år ansåg att 30 procent av de undersökta pojkarna hade diagnosen.
Skeptisk till diagnosen
Per Johnsson, docent i klinisk psykologi vid Lunds universitet är till skillnad från Ulf Wallin betydligt mer tveksamt inställd till att selektiv ätstörning nu har blivit klassad som en diagnos.
– Tidigare har man identifierat att barn har ett speciellt synsätt på mat och att nästan alla barn har perioder av selektivt ätande. Det är först nu som man tycker att det har blivit en ätstörning. Visst, det är ett problem, men i min värld kan det också vara ett problem att man patologiserar beteendet.
Han har svårt att se att ätstörningen är ett problem som man bör söka hjälp för eftersom det i de flesta fall går över med åldern.
– Hela uppväxten handlar om att skapa trygghet och när ett barn upptäcker nya saker vill det ha mer trygghet, vilket maten kan vara. Selektivt ätande blir först ett problem när det pågår för länge och om barnet minskar antalet saker som det är tryggt med att äta. Men för det mesta går det över, man måste bara vara öppensinnad och inte fastlåst.
I övrigt har en brittisk-amerikansk studie visat att föräldrarnas press på barnet att äta ofta är associerat med ätstörningar under tonåren. En viss typ av uppfostran kring maten kan alltså indirekt störa utvecklingen av intuitiva och anpassningsbara matvanor, enligt den amerikanska studien.
Lider ofta av ångest
Eftersom diagnosen är så ny finns det ännu inte någon omfattande forskning vad gäller behandlingsmetoder. Utifrån erfarenhet tror Ulf Wallin inte att ARFID går att bota, däremot går det att hjälpa barn och föräldrar att hitta ett sätt att vidga menyn och hjälpa skolan att förstå barnets svårigheter.
– De med en uttalad energi- och näringsbrist kan ha hamnat i en svält och ha ett tillstånd som påminner om anorexia nervosa, vilket kräver en likartad behandling. De som drabbas har ofta även en samsjuklighet med olika ångesttillstånd och en del har svårigheter inom autismspektrat, vilket givetvis påverkar hur man lägger upp behandlingen.
Hans påstående backas upp av flera separata studier som menar att patienter med ARFID oftare lider av ångestsymtom jämfört med patienter med anorexia och bulemi.
– Maten är en central del i våra liv, och att barn krånglar och vinglar, trotsar och testar utan att det är en diagnos är självklart – men bland dessa barn finns en liten grupp som har en ätstörning. För de som är drabbade är det ett problem som ger ett lidande och stör vardagen.
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av Forskning.se
Ryssland och Kina genomför flera gemensamma flottövningar i Östersjön i sommar och incidenter med ryskt stridsflyg som går väldigt nära svenska och amerikanska signalspaningsplan har blivit vanligare.
Gotland ligger i spelplanens mitt och under politikerveckan i Almedalen visade det svenska försvaret dagligen sin närvaro genom att flyga över Visby med Jas Gripen. På marken hölls det samtidigt flera seminarier om den nya säkerhetssituationen.
Upprustning i Östersjöområdena
– Det här är en jätteviktig fråga för svensk och europeisk politik, men man måste börja med att försöka förstå vad som ligger bakom Rysslands agerande. Annars är risken att man gör saker som leder till att situationen blir värre, säger Elias Götz, forskare vid centrum för Rysslandstudier vid Uppsala Universitet.
Bakgrunden till de senaste årens utveckling är att Ryssland under Vladimir Putin har upprustat kraftigt och börjat använda militär styrka för att uppnå politiska syften och utvidga sin maktsfär. Det tydligaste exemplet är att man har annekterat Krim i Ukraina. Men man visar även i ökande utsträckning militära muskler runt Östersjön.
Ryska marinsoldater under en övning på en sandstrand i Östersjön, sommaren 2015. Foto: vagrig
Följden har blivit att Sverige och andra stater i området svarar både med politiska och militära åtgärder. Sverige har stationerat fast militär på Gotland igen och Nato har stärkt närvaron i Baltikum och Polen. Ryssland har uppgraderat sitt missilsystem vid Östersjökusten. En upprustningsspiral tycks vara igång.
Hypoteserna om rysk aggressivitet
Hur ska då Ryssland bemötas i den här farliga situationen? Elias Götz anser att det första steget är att försöka förstå varför landet har blivit mer aggressivt. Inom forskningen finns det olika teorier.
– En hypotes är att Ryssland ser sig själv som en stormakt med rätt att kontrollera sitt närområde. En annan att de ser sig som ett offer som hotas av Nato och att man därför måste försvara sig. En tredje förklaring kan vara att Rysslands ledning medvetet skapar utrikespolitiska kriser för att avleda befolkningens uppmärksamhet från de inrikespolitiska och ekonomiska problemen som landet har.
Demonstration av ryska stridsflygplan i Moskva maj 2015.
Svaret på Rysslands agerande måste enligt Elias Götz baseras på en analys av landets drivkrafter. Stormaktsambitioner bör mötas med militära markeringar, men om det är så att Ryssland baserar sitt agerande på att de känner sig hotade kan en sådan strategi leda helt fel. Då är det istället fredstrevare som behövs. Och om landets ledning behöver en yttre fiende så krävs helt nya strategier.
Säkerhetsgemenskap kan vara en lösning
– Om det är inrikespolitik som styr landets politik så är det frågan om vad vi ska göra. En hård politik skulle spela Putin i händerna. Då får han den konflikt han vill ha. En mjukare linje skulle inte heller lösa problemen. Det kan uppmuntra den ryska regeringen skapa nya konflikter. Här måste man utveckla helt nya strategier.
Magnus Ekengren, professor vid Försvarshögskolan, anser att det finns möjligheter att bryta den oroande trenden.
– Perspektiven är dystra, men istället för att fråga sig hur vägen mot en konflikt ser ut, så kan man vända på det och ställa sig frågan: Varför bryter fred ut?
Nato-skepp i hamnstaden Gdynia, vid Östersjön i Polen.
Magnus Ekengren lyfter fram begreppet säkerhetsgemenskap. Det är enligt försvarsforskningen något som uppstår när alla i en grupp är övertygade om att de andra inte kommer att ta till våld för att lösa motsättningar. Hur når man då dit? Magnus Ekengren ser EU-samarbetet som ett mycket lyckat exempel.
Vi har gått i fällan
– Syftet med EU var ju att motverka nationernas spel med varandra som har lett till så mycket krig och elände i Europa. Vi måste gå tillbaka till den ursprungsidén med EU för att stå emot den här spiralen, säger Magnus Ekengren.
Han menar att man kan använda sig av de lösningar som har fungerat i Europa. Det handlar om att stoppa den eskalerande spänningen med ekonomiskt, kulturellt och socialt utbyte och gemensamma lösningar.
– Problemet är att vi har gått i fällan. Vi håller på med utrikespolitik gentemot Ryssland, men det är mycket bättre att skicka dit experter och forskare och få igång ett ekonomiskt utbyte och på sikt gemensamma institutioner. Då kan vi undanröja de här konflikterna som Putin försöker spela upp, säger Magnus Ekengren.
Rester av militär verksamhet i Östersjön under andra världskriget.
EU och regionala myndigheter i de nordvästra delarna av Ryssland har sedan tidigare etablerat flera typer av samarbeten. Det gäller till exempel Östersjöns miljöproblem, nedmontering av kärnkraftverk och hälsofrämjande åtgärder. Som en följd av EU:s sanktioner mot ryska regeringen i samband med Ukrainakrisen har dock många av dessa projekt stoppats. Det är ett misslyckande för EU enligt Magnus Ekengren.
Bättre rikta sanktionerna mot regimen
– Det är bra att rikta sanktioner mot regimen i Moskva, men inte mot de projekt som drivs tillsammans med civilsamhällets representanter i nordvästra Ryssland. Här tycker jag EU inte har tänkt till. De följer inte sin stolta tradition att bygga fred underifrån.
Elias Götz tror att sådana samarbetsmodeller är mest effektiva om det är så att Ryssland baserar sitt handlande på att det känner sig hotat. Annars är det inte tillräckligt.
– Om det är så att den ryska ledningen behöver konflikt av inrikespolitiska skäl så kommer inte samarbetsmodellerna att leda hela vägen fram. Den ryska regeringen är inrikespolitiskt mycket stark och de har inte ett intresse av att bygga en säkerhetsgemenskap.
Text: Dag Kättström på uppdrag av Forskning.se
Den skrämmande nyheten om mer plast än fisk i haven år 2050, lanserades i en rapport från välgörenhetsorganisationen Ellen Mac Arthur Foundation i början av 2016. Enligt organisationen Håll Sverige Rent kommer 80 procent av havsskräpet från land, och på topp-fem-listan över skräp funnet på Östersjökusterna finns olika plastprylar, plastflaskor, plastpåsar och skumplastbitar.
– Största problemet är att när plasten väl hamnat i havet så stannar den där. Om man vill städa bort plasten gäller det att hinna göra det innan den smulas sönder till mindre partiklar, säger Marie Löf, ekotoxikolog vid Stockholms universitets Östersjöcentrum.
Magen full av plastpåsar
För djurlivet kan plastskräpet få otrevliga konsekvenser. Fiskar trasslar in sig i borttappade fiskenät, fåglar och vattenlevande däggdjur skadas eller drunknar efter att ha fastnat i plastpåsar och andra förpackningar. Det finns exempel på valar som påträffats med magarna fulla av plastpåsar.
Även efter att plasten smulats sönder och blivit till mindre partiklar kan den påverka det marina livet. Exempelvis har forskare sett att musslor får i sig relativt stora mängder plastpartiklar som är runt 10 mikrometer i diameter. Forskare vid Finlands miljöinstitut i Helsingfors har även konstaterat att zooplankton från Östersjön äter små partiklar av polystyrenplast.
Misstankar finns också om att plastpartiklarna kan vandra uppåt i näringskedjan – till djur som äter plankton och även till människor som äter musslor och ostron. Mikroplast med partiklar mindre än fem mikrometer i diameter kan enligt några studier tas upp i fiskars vävnad – i lever, gälar och tarmar. Havskräftor som ätit mikroplast under åtta månader förlorade vikt, och ostron som serverades liknande mat fick försämrad reproduktionsförmåga.
– Forskarna är ändå eniga om att man inte ska sluta äta fisk på grund av plasten. De positiva hälsoeffekterna överväger. Men det är en varningsklocka att plasten kommer in i vår mat, säger Marie Löf.
En ny studie från Stockholms universitet visar att det finns mycket mikroplast i Östersjön, bland annat runt Stockholm. Mängden mikroplast i ytvattnet nära staden är ungefär lika stor som utanför flera städer i Kalifornien, och i Stockholms skärgård finns ungefär lika mycket plast som i nordvästra Medelhavet.
Mängden plast fylls hela tiden på. Plastpåsen med skräp som farfar slängde i Östersjön på 1960-talet finns fortfarande kvar, fast i sönderdelad form. På senare tid har det också tillkommit allt mer plastpartiklar från kosmetika, hygienprodukter och textilier.
Mikroplaster i sminket
Mikroplaster är små, små plastbitar som läggs till i produkter för sin skrubbande effekt, eller som utfyllnad och för att ge konsistens. De hittas i handtvål, duschkräm, peeling, solkräm och smink som läppstift, foundations och mascara. Ämnen med mikroplast kan ha namn som Acrylate/Styrene copolymer, Nylon, Polyethylene (PE), Polymethylmethacrylat (PMMA).
De största utsläppskällorna av mikroplast till miljön, rent generellt, är enligt en ny rapport från Naturvårdsverket: väg- och däckslitage, industriell produktion och hantering av primärplast, konstgräsplaner, textiltvätt, båtbottenfärger och nedskräpning.
Uppskattningar gjorda av IVL Svenska Miljöinstitutet visar att 8 200 ton mikroplaster per år skapas vid väg- och däckslitage. Runt 2 000 ton gummigranulat per år kommer från konstgräsplaner. Syntetfibrer från tvätt bidrar med mellan åtta och 945 ton mikroplastpartiklar per år och utsläpp från hygienartiklar med 66 ton.
Exakt hur mycket av allt detta som hamnar i havet är ännu inte känt. Det beror på hur mycket som slipper igenom avloppsreningsverken eller rinner ut med dagvattnet, och hur mycket snö som tippas i havet. En tidigare studie gjord av Östersjöcentrum uppskattar att vårt innanhav tar emot mellan 13 och 40 ton mikroplast från kroppsvårdprodukter varje år. Många är därför överens om att problemet med mikroplaster i haven behöver tas på stort allvar.
Varifrån kommer plasten i havet?
Mellan 13 och 40 ton mikroplast från kroppsvårdprodukter hamnar i Östersjön varje år. Stora mängder plast- och gummipartiklar kommer också från väg- och däckslitage, industriell produktion och hantering av primärplast, konstgräsplaner, textiltvätt och båtbottenfärger. Utöver det hamnar stora mängder plastskräp i havet.
– Det räcker med att veta att det finns för mycket plast i haven. Vi kan undersöka i 100 år till hur farligt det är, men det viktiga är ändå att se till att plasten inte kommer till havet. Det finns redan många goda sätt att hantera plast, som vi borde använda mer, säger Magnus Breitholtz, professor vid institutionen för miljövetenskap och analytisk kemi på Stockholms universitet.
Undvik mikroplaster!
Kasta ingen plast i naturen. Den kan skada djur och miljö på många olika sätt. Undvik kroppsvårdsprodukter som innehåller mikroplaster. Lämna din uttjänta plastbåt till skrotning. Om du använder båtbottenfärg, se till att den är godkänd för Östersjön. Ta hand om avskrapad bottenfärg och lämna på en miljöstation. Tänk också på att skydda dig själv. Vill du göra en extra insats? Ta en skräppåse med dig ut i skärgården och plocka upp det skräp som redan finns där.
Källa: Hållbara hav
Kemikalieinspektionen lämnade för 1,5 år sedan ett förslag på förbud mot mikroplaster i kosmetiska produkter till regeringen. Det gällde främst produkter som innehåller plastkulor och sköljs av direkt vid användningen – som duschgel, kroppsskrubb och ansiktsrengöring.
Målet är att förbudet ska börja gälla från 1 januari 2018. Sverige fortsätter även att driva frågan om förbud på EU-nivå, men det arbetet beräknas ta längre tid. Många ställer också sin förhoppning till bättre processer i reningsverken, som kan hjälpa till att ta bort mer plast.
– Det finns ingen enskild quick-fix för att komma tillrätta med problemet, utan vi måste titta på flera olika lösningar. Till exempel kan det handla om att utveckla nya luddfilter till tvättmaskiner, som fångar upp plastpartiklar från kläder. Eller en sådan enkel grej som eco-driving, mjukare bilkörning som minskar slitaget på vägar och däck, säger Marie Löf.
Text: Marie Granmar på uppdrag av forskning.se
Camping gör oss alla morgonpigga. När vi vistas i naturligt ljus, särskilt på förmiddagarna så koordineras vårt biologiska system med solens upp- och nedgång och vi blir naturligt trötta när mörkret faller.
– Vi är gjorda för att vara utomhus. Det elektriska ljuset har bara funnits i 150 år och evolutionärt har vi inte anpassats för att vara inomhus så mycket som vi är idag. Alla varelser på den här planeten sover och vi människor har en biologi som är utvecklad för att sova när det är mörkt, säger John Axelsson, professor i sömnforskning vid Stockholms universitet.
När John Axelsson, tillsammans med amerikanska sömnforskare, lät människor campa och leva helt utan artificiellt ljus så tog det bara några dagar innan försökspersonerna ställde om sin dygnsrytm. När de kom hem igen var alla morgonmänniskor. Anledningen är att det är ljus och mörker som signalerar till kroppen när sömnhormonet melatonin ska produceras. När vi lever i enbart dagsljus så inrättar sig kroppen efter hur ljuset stiger och faller.
Dygnsrytmen rätt på några dagar
Försökspersonerna i campingstudierna utsattes för upp till 13 gånger mer dagsljus än i sitt vanliga liv. Och efter bara några dagar hade dygnsrytmen ställts om.
Dessutom började deltagarna också leva i samklang med den biologiska klocka som finns i hjärnan. Om den biologiska klockan inte störs av väckarklockor, så är det den som bestämmer när vi ska vakna. Den påverkar även när vi känner oss som piggast och när vi är trötta.
Är vi anpassade till sommarnätterna?
Det kan vara så att vi inte är biologiskt anpassade för de ljusa sommarnätter vi har här i Norden. Det misstänker i alla fall John Axelsson, professor i sömnvetenskap vid Stockholms universitet som nu startar den första studien i världen om hur vi påverkas av de korta nätterna.
– Vi ska studera om det biologiska systemet som styr kroppens rytmer kan anpassa sig och om de ljusa nätterna får konsekvenser för sömnkvaliteten, säger John Axelsson.
Ur ett evolutionärt perspektiv är det en kort period som människan har bott så här långt norrut. Vår biologi är istället anpassad för att leva nära ekvatorn där dag och natt är ungefär lika långa. Det är därför möjligt att det system som signalerar till cellerna när de ska vara aktiva inte klarar av att ställa om när det aldrig blir mörkt. Studien startar den 20 juni, när det är som ljusast på året. 15 personer ska bo i tält i en vecka utan annat ljus än dagsljus och lägereld. Innan och efter tältperioden ska de undersökas i sömnlaboratoriet på Stockholms universitet.
– Där kommer deltagarna att vara i mörker i 24 timmar. Vi mäter då när under dygnet kroppen frisätter mörkerhormonet melatonin. På det sättet kan vi följa när deras biologiska natt sker.
– Många av cellerna runt om i kroppen har en egen dygnsrytm. De behöver regelbunden stimulering med kortisol för att bibehålla sin rytmicitet. Det är den tidgivare vi har för att signalera till cellerna att de ska vara aktiva. Nivån av kortisol är högst på morgonen och lägst på kvällen. Blockerar vi kortisol kommer rytmerna att tappas runt om i kroppen, säger John Axelsson.
Skiftarbete kan ge känsla av jetlag
Resultatet blir då att vi kan känna oss i otakt med dygnet, ungefär som när vi har jetlag. Något som till exempel kan drabba människor som jobbar mycket skift.
– Kroppen frisätter melatonin för att avspegla när den upplever att det är natt. Produktionen av melatonin ska egentligen börja när solen går ner och sluta när solen går upp. Men för många människor börjar inte melatonin frisättas förrän efter tolv på natten. Det beror på att om man är ute lite och utsätts för mycket artificiellt ljus så kan man ha nästan vilka melatoninrytmer som helst, säger John Axelsson.
Christian Benedict, docent i neurovetenskap vid Uppsala universitet, känner väl till John Axelsson och hans amerikanska kollegors forskning. Christian Benedict refererar särskilt till en studie som varit publicerad i den vetenskapliga tidskriften Current biology och tycker att det är intressant hur de resultaten sätter fokus på frågor som rör hur det moderna livet påverkar hälsan.
Miljön runtomkring påverkar sömnen
– Det finns mycket diskussion om hur vår hälsa påverkas av både buller, trafik, mobiltelefoner och tv. Artificiellt ljus spelar alltid en viktig roll för frågan om det kan bidra till sömnrubbningar. Är det så att vi har en miljö som motverkar att vi går till sängs i tid och därmed inte får tillräckligt med sömn? säger Christian Benedict.
Det kan vara en tuff utmaning för hjärnan att förstå allt det ljus som vi möter dygnet runt i en stadsmiljö, menar han. Campingstudien visar att man kan påverka en dygnsrytm som störts av urbana faktorer.
Hur blir man en morgonmänniska?
Kan man åtgärda sömnrubbningar genom att campa? Javisst, teoretiskt sett går det utmärkt, menar John Axelsson. Problemet är att alla kanske inte vill eller har möjlighet att åka på campingsemester. Men man kan komma långt bara genom att börja vistas mer utomhus.
– Är du kvällsmänniska och vill börja vakna tidigare på morgonen ska du vara utomhus på förmiddagen, helst så länge som två timmar även om en timme också är effektivt. På det sättet kan dygnsrytmen återställas med en timme per dag. I experimentella studier i sömnlaboratorier där man har väldigt starkt ljus på morgonen och totalt mörker på natten kan man ställa om två till tre timmar per dag. Men det är svårt att göra i verkligheten, säger John Axelsson.
Hur blir man en kvällsmänniska?
Om man däremot vaknar i gryningen och har svårt att somna om då ska man vara ute på eftermiddag och kvällen.
Ett av de största hoten mot en god natts sömn vid solens nedgång är alla skärmar i form av bärbara datorer, smartphones och surfplattor som fått flytta in i sovrummen. De digitala skärmarna är ett fenomen som bara har 20 på nacken och något som grottmänniskan inom oss aldrig har utvecklats för att hantera.
Att ta bort dem ur sovrummet är en de viktigaste sakerna vi kan göra för att få en mer naturlig dygnsrytm men det är samtidigt något av det svåraste.
– Vi är starkt styrda av vanor. För att lyckas ändra ett beteende måste man upprepa ett det ända tills det automatiserats i hjärna. Det är svårt och tar tid, men det går om man anstränger sig och använder sin vilja, säger Jan Axelsson.
Text: Lotta Nylander på uppdrag av forskning.se
Juni innebär skolavslutningar, studentskivor och midsommar, vilka i sin tur innebär många möten – och en stor mängd hälsningar. Hur vi hälsar på varandra har stor betydelse, men konsten att hälsa är komplicerad.
Om du är svensk sker hälsningarna vanligtvis i form av en handskakning, något som fastslogs av självaste statsministern förra året när han i ett uttalande sa ”i Sverige hälsar man på varann och tar både kvinnor och män i handen”. Kommer du från ett land eller en kultur som tillämpar andra former av hälsningar kan det se annorlunda ut, vilket kan innebära vissa svårigheter. Det blev miljöpartisten Yasri Khan varse våren 2016 när han inte ville ta en kvinnlig reporter i handen – en händelse som ledde till ovan nämnda uttalande.
Olika syn på handskakning
Dan Andersson, lektor i mänskliga rättigheter vid Lunds universitet, menar att vi i Sverige ser handskakningen som något närmast heligt. Även efter den hårdaste debatt förväntas vi vara förmögna att att fatta varandras händer. Att inte ta en utsträckt hand uppfatta således som fientligt. Handskakningen kan dock uppfattas som problematisk för vissa som upprätthåller andra hälsningstraditioner. Det kan förklara både den kritik som riktades mot Yasri Khan och den motreaktion som kritiken väckte, menar Dan Andersson.
– I Sverige socialiseras vi tidigt in i ett tänkande av intimitet – som inte bara innefattar den närmaste sfären, bland annat genom lekar som ryska posten. I andra kulturer kan distansen till varandra istället öka med åldern. Yasri Khans vägran att ta i hand var en handling i samklang med den egna traditionen.
Kramen slår handslaget
Handskakningen har fått stå tillbaka för den alltmer populära kramen. Det visar en undersökning som Svenska Dagbladet gjorde tillsammans med Sifo 2014 om vilken som var den vanligaste hälsningsgesten. Då hälsade 42 procent med en kram även på bekanta, medan 34 procent bara sa hej eller använde någon annan hälsningsfras. Bara 20 procent tog i hand.
Kramen är ännu vanligare bland vänner. Undersökningen visar att 44 procent kramar sina manliga och 67 procent kramar sina kvinnliga vänner.
Det finns dock stora skillnader i hur vi hälsar beroende på var i landet vi bor. I södra Sverige hälsar 47 procent på sina bekanta med en kram, men bara 23 procent i norra Sverige. Där föredrar hela 64 procent att bara säga hej istället.
Den kontinentala kindpussen verkar inte ha slagit igenom på bred front. Enligt undersökningen är det inte ens en procent som kindpussas när de ska hälsa på bekanta och manliga vänner.
Hur vi hälsar på varandra skiftar även från samhällsklass till samhällsklass och från generation till generation.
– Kindpussen kopplades från början ihop med överklassen, men har nu blivit ett vanligt sätt att hälsa på, konstaterar Dan Andersson.
Sverige sticker ut
World Values Surveys kulturkarta, som visar hur olika befolkningars värderingar skiljer sig åt, ett bra exempel på hur speciellt Sverige kan vara. Resultatet visas som ett diagram där x-axeln mäter synen på livet, från ren överlevnad till självförverkligande, och y-axeln mäter traditionella värderingar, från religiös med respekt för auktoriteter till sekulär och rationell. Ju längre upp till höger ett land placerar sig, desto mer individuellt och sekulärt är det. Gissa var på grafen Sverige hamnade?
World Values Surveys kulturkarta (2015) är baserad på den sjätte omgången mätningar genomförda mellan hösten 2010 och våren 2014. 61 länder deltog i mätningen där 1200–1500 personer i varje land svarade på frågor om hur man t.ex. ser på familj, arbete, religion, politik, samhälle, vetenskap, trygghet, säkerhet, våld, framtiden. World Values Survey (WVS) är ett globalt forskarnätverk som från 2012 har sitt sekretariat på Institutet för Framtidsstudier i Stockholm.
Längst upp till höger!
– Sverige är tämligen säreget ur ett globalt perspektiv, och beroende på vem man frågar är vi antingen ett avskräckande exempel – eller en idealstat att sträva efter. Svensken har störst tillit till offentliga institutioner i hela världen, vilket kan översättas till att vi är extremt blåögda.
Enligt Dan Andersson är detta också anledningen till att vi lägger så stor vikt vid ett handslag, med tolkningar av dess natur eller uteblivande. Men vår syn på handskakande kan komma att förändras.
– Gränserna för vad som är godtagbart är under ständig förändring. Rent historiskt har vi hälsat på många olika sätt och min prognos är att vi kommer att få fortsätta att förhålla oss till omvärlden och dess föränderliga traditioner.
Finlandssvenskar säger god dag
Men behöver inte gå längre än till grannlandet Finland för att se skillnader i hälsningskultur.
Jenny Nilsson, docent i nordiska språk och forskningsarkivarie vid Dialekt- namn och folkminnesarkivet i Göteborg, har tillsammans med kollegor undersökt bruket av finlandssvenska och sverigesvenska hälsningsfraser. (Sverigesvenska är den svenska och skrivs och talas i Sverige.)Studien bestod av tre delar, där den första gick ut på att studera videoinspelningar från serviceinstitutioner i Sverige och Finland.
– Den största skillnaden var vilken typ av hälsningsfras som användes. Ordet ”tjena” användes i Sverige av framförallt unga män, men förekom överhuvudtaget inte i Finland. I Finland var det däremot en del äldre personer som använde frasen ”god dag”, men det var det ingen som gjorde i Sverige, säger Jenny Nilsson.
Vi anpassar vårt hälsningssätt lättare till dem vi känner
Del två och tre av studien bestod av fokusgrupper på universitet i Sverige och Finland samt experiment där studenterna skulle undersöka dels främlingars, dels familj- och vänners anpassningsförmåga för hälsningar. I det första experimentet fick studenter i par ge sig ut i samhället för att hälsa på personer i servicepositioner, till exempel vid en biljettlucka. För att avgöra huruvida personen i luckan anpassade sina hälsningar hälsade först student nummer ett på ett sätt och student nummer två på ett annat sätt.
I det andra experimentet fick studenterna i uppgift att hälsa på vänner och familj på olika sätt varje dag för att se om eller hur snabbt de anpassade sig.
– Det visade sig att ju bättre vi känner varandra desto större är chansen att vi anpassar oss till varandras hälsningsbeteende.
Mer likheter än olikheter
En annan observation som Jenny Nilsson och hennes kollegor gjorde var att finlandssvenskarna helst inte använde kramen som en hälsningsgest medan svenskarna hade en betydligt mer avslappnad inställning till omfamningar.
– Många tyckte också att det var svårt att veta hur de skulle hälsa – räckte det med att man har träffats en gång eller ska man vara släkt med varandra för att kramas?
Jenny Nilsson vill dock poängtera att även om vi hälsar på olika sätt tack beroende på olika kulturella normer så är det ändå mycket som enar oss. Till exempel är ”hej” den i särklass vanligaste hälsningen hos både Finlands- och Sverigesvenskar (74 respektive 73 procent).
– I dag är det så mycket fokus på allt som skiljer människor åt, men det är faktiskt jättemycket som vi gör lika också.
Äldsta handslaget
Historiens troligtvis tidigaste dokumenterade handskakning kan ses på en drygt 2000 år gammal stenrelief från Commagene i nuvarande Turkiet. En lite senare handskakning finns på ett romerskt mynt präglat under kejsar Nerva 96–98 e Kr.
Seden att skaka hand började troligtvis som ett sätt att visa att man var obeväpnad, en slags vidareutveckling av hälsningen med öppen hand. Vissa forskare menar att handslaget härstammar från romarna som tog tag i varandras armar för att kontrollera att de inte hade något vapen i ärmen. Andra menar att seden uppkom i medeltidens Europa då riddare sträckte ut en tom handflata som ett tecken på att de var obeväpnade. Det ska även vara därifrån som vinkningen härstammar.
Källa: Allt om vetenskap
Text: Izabella Rosengren, på uppdrag av forskning.se
Den globala uppvärmningen gör sig påmind över hela världen. Värst drabbat är norra hemisfären, speciellt Arktis och subarktiska områden, där temperaturen beräknas öka tre till fem grader fram till år 2100, enligt SMHI.
I Barents hav norr om Norge och Ryssland är vattnet nu varmare än på 60 år, vilket har lett till en ökad produktion av biomassa, biologiska organismer, plankton, krill och räkor, vilket i sin tur har lett till rekordstora torskbestånd.
– Temperaturökningen har gjort att större stora delar av Barents hav har en temperatur på över noll grader och det har inneburit att torsken har fått ett större utbredningsområde, säger Bjarte Bogstad, forskare vid Havforskingsinstituttet i norska Bergen. Torskbeståndet i Barents hav är ett av de största i hela världen och antalet uppgår till drygt två miljoner ton lekande torsk, det vill säga fiskar som är sju år gamla eller äldre. Så har det dock inte alltid varit. Under slutet av 1980-talet fanns bara drygt 200 000 ton lekande torskar kvar och det var länge osäkert om beståndet skulle överleva. Det gjorde det tack vare stränga norska och ryska regleringar och de senaste decenniet har beståndet växt sig rekordstort. Nu tror dock Bjarte Bogstad att trenden är på väg att avta.
– Det finns fortfarande mycket torsk i Barents hav även om det är mindre än under rekordåren 2011-2013. Beståndet kommer dock att stabilisera sig på en nivå som är långt över långtidsgenomsnittet.
Anledningen till att beståndet var stort 2011-2014 beror enligt Bjarte Bogstad på starka årskullar 2004-2005, vilka i sin tur berodde på ökade vattentemperaturer.
En annan och lika viktig anledning till dagens stora fiskbestånd är enligt Bjarte Bogstad förbättrad förvaltning, från både norsk och rysk sida. Norge och Ryssland står för 85 procent av den totala torskfångsten medan resten delas av andra nationer med historiska rättigheter att fiska i området.
En gemensamt fiskerikommission mellan de båda länderna uppmuntrar till hållbarhet och norska regler kräver även att all bifångst ska användas som livsmedel och beaktas i ekosystemanalysen.
– Den gemensamma förvaltningen som kontrollerar torskfisket i Barents hav är lika viktig för beståndet som klimatförändringen är, säger han.
Barents hav – en tickande bomb?
Under Sovjettiden dumpades mängder med kärnbränsle och kasserade atomubåtar i Barents hav och det är först på senare tid som myndigheterna har börjat att sanera området. Den norska miljöorganisationen Bellona menar att det är för sent och att hela Kolahalvön är en tickande bomb vars kärnavfall och industriutsläpp kan ödelägga hela norra Europa.
Bjarte Bogstad ser dock ingen anledning till oro.
– Vi övervakar radioaktiviteten i Barents hav regelmässigt och tar prover på havsvatten, fisk och andra organismer var tredje år. Än så länge har vi inte sett några effekter av kärnbränslet och radioaktiviteten är långt under gränsvärdet.
Anders Persson, docent i akvatisk ekologi vid Lunds universitet, är av samma åsikt som Bjarte Bogstad, men menar att det finns risk för kritiska situationer i framtiden.
– Trots sjunkna atomubåtar och dumpad kärnavfall verkar Barents hav var förskonat från större kontamineringar. Det finns dock risk för utsläpp i framtiden om någon av de sjunkna båtarna börjar läcka radioaktivitet, men än så länge verkar förhållandena vara goda.
Sämre läge i svenska vatten
Till skillnad från situationen i Barents hav är läget för den ”svenska” torsken betydligt sämre. Beståndet i Kattegat har exempelvis legat på historiskt låga nivåer under många år.
– Torsken har svårt att återhämta sig eftersom det bedrivs trålfiske med små maskor efter havskräfta. Det gör att dödligheten hos torsk är hög redan när torsken är liten och inte hunnit reproducera sig, säger Anders Persson, docent i akvatisk ekologi vid Lunds universitet.
Sverige har genomfört en rad åtgärder för att förbättra situationen och i dag förekommer inget riktat fiske efter torsk i Kattegat. Det har även etablerats marina skyddszoner för att minska bifångsten. Beståndet är dock fortfarande mycket svagt enligt Anders Persson.
Situationen i Öresund är mycket bättre.
– Öresund är ett föredöme. Där har det bedrivits ett omfattande, men hållbart torskfiske i flera decennier och idag fångas 1000-2000 ton torsk i lilla Öresund, vilket är tio gånger så mycket som i det mycket större Kattegat, säger Anders Persson.
Skillnaden beror enligt honom på att fisket bedrivs med garn som riktar in sig på större individer som har hunnit att producera avkommor. Dessutom skonar fiskemetoden fler riktigt stora individer, vilka producerar många och livskraftiga avkommor.
Varmare vatten kan slå ut västkusttorsk
Läget för östersjötorsken är liknande den i Kattegat, trots att antalet har ökat de senaste åren som en följd av minskat fisketryck. Omfattande syrebrist och bottendöd har lett till att torsken endast lyckas med sin lek i djupområdena vid Bornholm.
– Det sänkta fisketrycket har lett till en ökning av antalet torskar, men eftersom de rör sig på en relativt liten yta tvingas de konkurrera med varandra, vilket har lett till att födan har tagit slut och torsken har fått sämre tillväxt.
Hur den globala uppvärmningen med ett varmare hav kommer att påverka de svenska torskbestånden återstår att se.
– Östersjön är ett relativt svalt hav och en temperaturökning behöver inte vara negativ i sig. Däremot kan en ökad nederbörd medföra att salthalten blir lägre, vilket försvårar situationen för marina arter i Östersjön. En högre temperatur gör också att de djupare områdena kommer utnyttjas mer, vilket kan bli ett problem om syrebristen fortsätter att breda ut sig. På västkusten är vattnet varmare och här kan vattnet bli lite för varmt för att torsken ska växa lika fort som idag.
Fiskar i varmare hav
Det är inte bara torsken som påverkas av det varmare vattnet. För några år sedan beräknade FN:s klimatpanel IPCC att marina fiskarter kommer att flyttar sig i snitt 40 kilometer var tionde år på grund av den globala uppvärmningen. Enligt en studie vid Havforskningsinstitutt flyttar sig fiskarna i Barents hav dock fyra gånger så snabbt.
– Vi har inte fått så många nya arter av fisk eller andra djur in i Barents hav. Däremot har arter som befinner sig i den södra delen av området flyttat längre norrut medan de mest arktiska arterna har pressats ännu längre norr och ser ut att tappa i konkurrens till de sydligare arterna, säger Bjarte Bogstad.
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av Forskning.se
Minnets funktion sträcker sig mycket längre än att ”bara” hjälpa oss att komma ihåg att låsa dörren och hämta barnet på förskolan. Vårt minne är anledningen till att vi är det vi är och att vi kan uppehålla oss samhället. Kort och gott: minnet formar vår självidentitet.
– Vi kategoriserar och förstår vår värld utifrån den kunskap vi har i vårt minne och det gör oss adaptiva att hantera de problem vi ställs inför, säger Mikael Johansson, professor i psykologi vid Lunds universitet.
Enligt honom är det dock långt ifrån säkert att förlita sig på minnet. Medan vi tenderar att tänka på minnet som något objektivt korrekt, som en filmkamera som spelat in det vi har varit med om, är minnet i själva verket högst adaptivt. Vår sanning behöver alltså inte betyda någon annans sanning. Eller en sanning överhuvudtaget.
– Vi minns händelser så som vi förstår dem och olika människor förstår en händelse på olika sätt. Det finns mycket forskning som visar på systematiska förändringar och att vi faktiskt konstruerar våra upplevelser så att de blir mer betydelsefulla för oss själva.
Falska minnen är mer troliga
Enligt Mikael Johansson minns man det som inte har hänt bättre, än det som faktiskt har hänt. Falska minnen fäster således bättre än korrekta minnen. Allt för att händelsen ska passa oss på bästa möjliga sätt.
Han nämner ett exempel från 1930-talet där forskaren och psykologen Frederick Bartlett gav sina elever i uppgift att återskapa ett portsätt flera gånger. Medan reproduktion nummer ett åtminstone påminde om originalet skiljde sig de följande avbildningarna mer och mer från den ursprungliga bilden. När eleverna var klara med reproduktion nummer fem var det omöjligt att se några som helst likheter med originalet.
– Efter ett tag blir reproduktioner mer i enlighet med våra förväntningar av hur ett porträtt brukar se ut. Vi tvingas alltså fylla i det som saknas i vårt minnet med vad vi förväntar oss att se.
Frederick Bartlett genomförde ett flertal liknande experiment, bland annat ett där en vit uggla efter flera reproduktioner blev en svart katt.
Möjligt att glömma ett minne
Mikael Johansson har även forskat på mekanismerna bakom minnesframplockning och nedtryckning av minnen. Genom att mäta hjärnaktiviteten på försökspersoner som aktivt försöker glömma, kom han och hans grupp fram till att det faktiskt går att träna på att glömma.
– Vi har sett att minnet hos människor som aktivt tränat på att trycka undan ett ord, har svårare att komma ihåg det när de verkligen försöker. Man kan alltså trycka undan ett minne så att det blir mindre tillgängligt i framtiden.
Genom att avläsa hjärnan såg de att prefrontalkortex, som påverkar arbetsminnet, blev mer aktiverat när försökspersonen försökte trycka undan minnet medan hippocampus, som normalt sett används för att plocka fram minnen, deaktiverades.
Huruvida minnena försvinner för alltid likt i filmen Eternal sunshine of the spotless mind där huvudkaraktärerna får smärtsamma minnen raderade, eller om de går att framkalla igen återstår dock att se.
– Vi har sett att den aktiva viljestyrda minnesframtagningen påverkas, men vi vet inte hur det kommer att se ut i framtiden. Vi vet inte om minnena försvunnit för alltid, kanske kan de som vid posttraumatiskt syndrom väckas till liv igen om man råkar trycka på fel knappar?
Fotbollsspelare glömmer mer
Långt ifrån alla har ett behov av att glömma mer än vad de redan gör. Fotbollsspelare till exempel. Enligt en studie vid University of Striling i Skottland är fotbollsspelare särskilt utsatta för minnesproblem. Genom att låta testpersoner genomföra ett minnestest, sedan sparka en boll i deras huvuden 20 gånger och sedan minnestesta dem igen kom forskarna fram till att regelbundna nickningar orsakar upp till 67 procent minnesbortfall. Eftersom 250 miljoner människor beräknas spela fotboll runt om i världen handlar det om en ganska omfattande minnesförlust.
Barbara Törnquist-Plewa är professor i öst- och centraleuropastudier vid Lunds universitet och leder nätverksprojektet ”In search of transcultural memory in Europe” som inkluderar forskare från 25 europeiska länder. Hennes forskning handlar om en helt annan typ av minnen än de som Mikael Johansson studerar, nämligen sociala minnen och minnen på gruppnivå.
– Alla artikulerade minnen är sociala minnen eftersom språket är ett socialt redskap. Det kan också vara minnen som har förmedlats till oss av någon annan eller kulturella minnen som är inkapslade i materiella objekt, säger hon.
I sin forskning har Barbara Törnquist-Plewa bland annat tittat på minnets relation till identiteten. Genom att identifiera sig med olika grupper blir människan delaktig i olika kollektiva minnen, även kallade nationella minnen, vilket skapar en känsla av tillhörighet.
– Minnet och identiteten hänger ihop, både individuellt och kollektivt.
Människor som flyttar sig över nationsgränser bär med sig nationella minnen och bidrar till att göra dem transnationella. Ett sådant exempel är förintelsen som gick från att vara ett nationellt till ett internationellt minne först under 1980-1990-talet.
– Minnet om förintelsen slog rot i Sverige först på 90-talet. Det fanns så klart i människors medvetande tidigare, men väldigt länge hade man bilden av att Sverige inte deltog och därför var det inte viktigt för svenskarna att minnas.
Då transnationella minnen ofta ligger till grund för nya kollektiva minnen, det vill säga en variation av den redan existerande kulturen, bör man enligt Barbara Törnquist-Plewa dock snarare prata om transkulturella minnen. Något som är synnerligen aktuellt i dagens samhälle.
– Transnationella minnen innebär inte bara att folk från olika kulturer minns tillsammans utan att man tar till sig varandras minnen. Det handlar om att öppna sig för varandras minnen och flytta fokus från sin egen kulturella gemenskap till en annan. Man måste se skapandet av transkulturella minnen som villkor för att skapa ett välfungerande samhälle och kanske bygga en ny sorts identitet.
Rapsolja tillverkas av de svarta små fröna från rapsplantan. Av tre kilo frön får man ett kilo olja medan resterande två kilo pressrest torkas till pellets och ges till kor och grisar.
Av en tillfällighet upptäckte livsmedelsforskarna Marilyn Rayner och Karolina Östbring vid LTH, Lunds universitet att resterna innehåller flera högkvalitativa proteiner, bland annat flera livsnödvändiga aminosyror som är finns i soja men är sällsynta i andra vegetabiliska livsmedel. Dessutom blev de varse att rapsproteinerna innehåller det funktionella proteinet oleosin, vilket ökar möjligheten att få till en bra och saftig konsistens på rapsproteinet.
Bismak av gräs
– När jag och mina kollegor Marilyn Rayner och Ingegerd Sjöholm började kolla på varför rapsresten inte användas som människoföda sa vi till oss själva ”antingen är vi dumma i huvudet. Eller så är vi något stort på spåren”, berättar Karolina Östbring, livsmedelsforskare vid LTH.
En möjlig förklaring, blev de varse, till att rapsmassan tidigare ansetts olämplig är att den innehåller det oönskade ämnet glukosinolat. I tarmen bryts glukosinolatet ner till ett ämne som i större mängder kan påverka sköldkörteln negativt. I det rapstäta Kanada funderade man på 80-talet att förädla rapsproteinet men la ner planerna på grund av glukosinsolatet.
– Men sedan dess har filtreringstekniken utvecklats enormt. Vi är ganska så övertygade om att det idag går att filtrera bort glukosinolatet. Vår process är dessutom vattenbaserad vilket är en fördel eftersom de oönskade ämnena är vattenlösliga och på så sätt till viss del avskiljs när proteinerna plockas ut från rapspressresten, säger Karolina Östbring.
Hur smakar det, då?
Jo, det finns en bismak av gräs som Karolina Östbring och hennes kollegor arbetar på att mildra.
– Filtreringstekniken kommer in också här. Smaken sitter polyfenoler som finns på insidan av skalet. Genom att finjustera malningsgraden går det sedan att avskilja skalresterna i filtreringsprocessen så att skalresterna inte åker med, säger hon.
Samtidigt tror hon att vi konsumenter framöver får vänja oss vid en bismak av växter.
– Tänk på flytande havre eller sojamjölk, de smakar ju lite havre respektive soja, säger hon.
Raps i stället för soja För proteinskiftet, som skiftet från kött-protein till växt-protein kommit att kallas, kommer också till Sverige snart, tror hon.
– I USA nådde man år 2012 ”peak meat” då köttkonsumtionen enligt statistiken för första gången minskade jämfört med föregående år. Den trenden kommer säkerligen också till Sverige snart. Redan nu har köttätandet stannat upp i Sverige och ökar inte lika kraftigt som tidigare år. Vi närmar oss ”Peak meat”.
I projektet samarbetar forskarna med odlare, inte minst Gunnarshögs gård på Österlen. Också industrin har visat intresse.
– Odlarna är så klart mycket intresserade av att utnyttja det de skördar så långt möjligt. Idag säljer bonden rapspressresterna för två kronor per kilot. Om de kunde sälja pressresterna som råvara till nya produkter skulle försäljningspriset öka mycket. Det blir en win-win-situation där vi utnyttjar jordens resurser bättre samtidigt som vi förbättrar ekonomin och slipper importera så mycket soja.
Om allt går som planerat, kan produkten finnas på marknaden inom några år. Industriellt samarbete pågår och vetenskapliga artiklar är på gång.
Växtodling i skyskrapor och kött utan djurhållning låter fortfarande som science fiction, men kan bli självklarheter i framtiden. I Linköping byggs snart ett kombinerat växthus och kontorshus i sjutton våningar, med kontor åt norr och odling mot söder. Här kan mycket mat att odlas nära människor och husets båda sidor hjälper varandra. Syre förs från växter till människor, och koldioxid och överskottsvärme leds i motsatt riktning.
En forskare som tror att vi kommer att få se mer av sådana smarta lösningar framöver är Julie Gold. Hon är docent vid Institutionen för fysik vid Chalmers tekniska högskola och forskare i biovetenskap.
─ Genom att odla i höghus får vi mer odlingsyta. Vi kommer också att odla på husväggar i städer och inomhus i våra hem. Det finns till exempel restauranger som odlar örter på väggarna redan idag, säger hon.
Behovet av innovation är stort eftersom dagens livsmedelsproduktion tar mycket mark, vatten och energi i anspråk. Julie Gold tycker att vi till exempel kan hämta inspiration från hur bondgårdar drevs förr i tiden, när allt togs tillvara på ett eller annat sätt:
─ Ny teknologi gör det möjligt att få ut maximalt av det vi har. Det finns till exempel nya system för att använda urin för att gödsla växter.
Nya grönsaker med genteknik
Växtforskaren Stefan Jansson vid Umeå universitet tror att vi kommer att äta en hel del nya grödor i framtiden, som gjorts nyttigare för oss eller bättre för miljön. Det kan till exempel vara grönsaker som innehåller mer vitaminer, behöver mindre vatten eller inte blir angripna av insekter. Mycket kan hända om reglerna för GMO ─ genmodifierade växter ─ ändras.
─ Forskarna har gjort enorma framsteg de senaste femton åren när det gäller växtförädling med genteknik, men tyvärr går kunskapen inte att tillämpa. Idag är det i praktiken förbjudet att odla växter som klassas som GMO utanför laboratoriet, på grund av att tillämpningen av regelverket är så strikt. Några sorter av majs, sojaböna och raps som tagits fram i teknikens barndom under 1990-talet har dock tagit sig genom nålsögat utanför EU och fått en enorm spridning där, säger Stefan Jansson som är professor i växters cell- och molekylärbiologi.
En del nya grödor är färdiga att odlas så snart förbudet upphävs. Stefan Jansson nämner till exempel ”gyllene ris” som är ett gult genmodifierat ris. Det innehåller vitamin A och är framtaget för att minska risken för A-vitaminbrist i fattiga länder. För våra breddgrader finns en genmodifierad potatis som kan odlas helt utan bekämpningsmedel, eftersom dess arvsmassa tillförts en bit dna från en potatisart som inte angrips av insekter.
─ Det är absurt att den potatisen inte får odlas i Sverige, men jag är övertygad om att förbudet är borta om 20-30 år. Alla stora forskningsorganisationer säger att det inte finns några risker med GMO, säger Stefan Jansson.
Tillåtet att ta bort dna i Sverige
Lagstiftningen ser idag olika ut beroende på om en bit dna lagts till, eller tagits bort i en växts arvsmassa.
─ När en bit dna läggs till i växtens arvsmassa räknas växten som GMO och är i princip förbjuden, men när bara en bit dna tas bort är situationen kanske annorlunda. I EU funderar man på hur man ska göra med sådana växter, men i Sverige bestämde Jordbruksverket för ett drygt år sedan att de inte räknas som GMO och därmed är tillåtna. Det skapar fantastiska möjligheter, säger Stefan Jansson.
För att ta bort en bit dna ur en växts arvsmassa används genkniven CRISPR. I somras odlade Stefan Jansson kål som modifierats med CRISPR i sin egen trädgård. Han åt kålen och var inte ett dugg orolig:
─ När man tar bort en bit dna med genkniven blir växten till 100 procent identisk med en växt där motsvarade bit bort fallit bort naturligt. Sådant sker då och då, och naturliga mutationer har använts för växtförädling i alla tider. Om du såg föregångarna till de växter vi odlar idag, så skulle du inte känna igen dem.
Vad är CRISPR?
CRISPR (Clustered Regularly Interspaced Short Palindromic Repeats) är en teknik som används för att göra riktade förändringar i arvsmassan. Tekniken bygger på en metod som många bakterier använder sig av för att skydda sig mot till exempel virusangrepp.
Först binder en målsökande RNA-molekyl till en specifik del i virusets arvsmassa. Sedan klipper ett enzym, som kallas Cas9, itu arvsmassan bredvid den plats i där RNA-molekylen har bundit. På detta sätt oskadliggörs viruset. Detta system används i en modifierad form för att på olika sätt förändra arvsmassan i en rad olika organismer, allt från bakterier till växter.
Med CRISPR/Cas9 kan forskare antingen byta ut en av de miljarder ”bokstäver” som finns i en organisms genom (hela arvsmassan som består av DNA) eller ta bort korta snuttar, ungefär som när man ändrar en skriven text i en ordbehandlare. Det kallas ”genom-editering eller ”genom-redigering”.
Mindre växthusgas med odlat kött
Kanske kommer köttproduktionen också förändras radikalt framöver. En stor drivkraft till förändring är att dagens produktion av kött står för drygt fjorton procent av de globala utsläppen av växthusgaser. En framtidslösning skulle kunna vara att odla kött istället för att föda upp djur. Redan nu är det möjligt att odla små mängder levande muskelceller från till exempel ko, gris eller kyckling i laboratorium. Det berättar Mats Stading som är professor i materialteknik vid RISE – Research Institutes of Sweden:
─ Att odla muskelceller i en ren petriskål är inte så svårt. Det svåra är att skala upp produktionen. Den hamburgare som visades upp för några år sedan hade kostat 2,5 miljoner kronor att ta fram. Köttet var odlat i massor av petriskålar, säger han.
Givmilda miljardärer finansierar nu privata forskningsprojekt och företag i USA och Holland. Nyligen visade ett av företagen upp en bit friterat odlat kycklingkött och förra året presenteras en odlad köttbulle.
─ Tyvärr avslöjar de här forskarna inte hur de gjort, men jag tror att det dröjer länge innan vi får se odlat kött i vanliga livsmedelsbutiker, säger Julie Gold vid Chalmers.
Odla muskelceller på grönt
Forskaren Mats Stading var nyligen projektledare för ett svenskt projekt som syftade till att odla kött på ett nytt sätt. Projektet hette ”Smat ─ Smart mat av havre och odlade muskelceller”.
─ Vår idé var att ta fram ”kött” där den största delen av ”köttbiten” inte bestod av muskelceller utan av annat protein. Vi odlade muskelceller på en bärare av gröna proteiner från till exempel ärtor eller majs. Muskelcellerna var så att säga grädden på moset, det som gjorde produkten mer köttlik, säger han.
Projektet avslutades hösten 2016 och gick både bra och dåligt.
─ Vi visade att det går bra att odla muskelceller på en struktur av proteiner från majs och ärta. Muskelcellerna växer till bra och bildar ett kontinuerligt nätverk, säger Mats Stading.
Tyvärr gillar bakterier samma förhållanden som muskelceller. Det man odlar på måste vara väldigt rent.
─ För att få bara muskelcellerna att växa till var vi tvungna att odla med antibiotika, så det behövs mer forskning innan det blir något ätbart.
Lättare att odla köttfärs
Forskningen på odlat kött handlar hittills om att få fram småbitar av kött, att odla köttfärs. Att odla en biff ligger betydligt längre fram. I en biff finns ju inte bara muskelceller, utan också bindvävnad, fett och blodkärl, som ger tuggmotstånd och smak.
Julie Gold funderar över hur långt utvecklingen av odlat kött behöver gå:
─ Vill människor äta kött i framtiden, när vi kan få i oss allt vi behöver med vegetarisk kost? Det finns ju många vegetariska alternativ som liknar kött, till exempel Oumph av soja, säger hon.
Julie Gold tror att köttätandet kommer att minska och tycker att den stora frågan är vilka proteinkällor vi kommer att ha i framtiden.
─ Det bästa vore om vi bara åt kött från djur vid speciella måltider och högtider, och odlat kött och vegetariskt baserade alternativ till vardags, säger Julie Gold som även hon var verksam i projektet Smat.
Förutom att odla muskelceller ägnade sig forskarna där åt att ta fram en helt vegetarisk produkt, med protein från havre, ärtor och hampa. Mats Stading berättar:
─ Vi fick fram en fibrös struktur som liknar kycklingkött. Sådan forskning är inte lika spektakulär som att odla kött, men väldigt användbar. Det räcker med 150 gram om dagen av vår vegetariska produkt för att få i sig allt protein man behöver, inklusive de essentiella aminosyrorna. Det är den typen av ny mat som kommer att göra skillnad på jorden, inte odlat kött, säger han.
Skriva ut pizza för astronauter
När råvarorna väl är framtagna kan en del av dem komma att passera en 3D-skrivare innan de läggs på våra tallrikar i framtiden. Bland annat pågår forskning för att kunna skriva ut pizza för astronauter och soldater. Vi kan redan köpa 3D-skrivare som tillverkar dekorationer av choklad eller socker till bakverk, och snart kanske vi skriver ut vår egen pasta hemma, i den form vi önskar för dagen. Mats Stading tror dock att det dröjer innan 3D-skrivare för mat kommer på bred front.
─ 3D-skrivare är en fantastisk teknik för att göra komplexa strukturer, men den är långsam och dyr. I ett projekt på RISE tittar vi på hur 3D-skrivare skulle kunna användas för att anpassa mat till äldre som har svårt att tugga eller svälja. Man vill ju servera dem mat som är så lik vanlig mat som möjligt, men som faller sönder i munnen. Då är det bra att kunna sätta en patron med broccolimos i skrivaren och kunna skriva ut något som ser ut som broccoli, säger han.
Text: Eva Annell på uppdrag av Forskning.se
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
För några tusen år sedan sträckte sig Röda Havet ända bort över dessa marker. I takt med att landskapet förändrades av tektoniska rörelser, vulkanutbrott och jordbävningar så steg landmassan och havet tvingades bort. Kvar lämnades saltvatten som i dag fyller den ständigt minskande Lac Abhe. Med lite regn i området och ingen naturlig påfyllning av vatten kommer sjön en dag att försvinna. Men under jorden kokar vattnet.
Uppskattningar gjorda av IVL Svenska Miljöinstitutet visar att 8 200 ton mikroplaster per år skapas vid väg- och däckslitage. Runt 2 000 ton gummigranulat per år kommer från konstgräsplaner. Syntetfibrer från tvätt bidrar med mellan åtta och 945 ton mikroplastpartiklar per år och utsläpp från hygienartiklar med 66 ton.
Det kan vara så att vi inte är biologiskt anpassade för de ljusa sommarnätter vi har här i Norden. Det misstänker i alla fall John Axelsson, professor i sömnvetenskap vid Stockholms universitet som nu startar den första studien i världen om hur vi påverkas av de korta nätterna.
Torskbeståndet i Barents hav är ett av de största i hela världen och antalet uppgår till drygt två miljoner ton lekande torsk, det vill säga fiskar som är sju år gamla eller äldre. Så har det dock inte alltid varit. Under slutet av 1980-talet fanns bara drygt 200 000 ton lekande torskar kvar och det var länge osäkert om beståndet skulle överleva. Det gjorde det tack vare stränga norska och ryska regleringar och de senaste decenniet har beståndet växt sig rekordstort. Nu tror dock Bjarte Bogstad att trenden är på väg att avta.
Under Sovjettiden dumpades mängder med kärnbränsle och kasserade atomubåtar i Barents hav och det är först på senare tid som myndigheterna har börjat att sanera området. Den norska miljöorganisationen Bellona menar att det är för sent och att hela Kolahalvön är en tickande bomb vars kärnavfall och industriutsläpp kan ödelägga hela norra Europa.
Långt ifrån alla har ett behov av att glömma mer än vad de redan gör. Fotbollsspelare till exempel. Enligt en studie vid University of Striling i Skottland är fotbollsspelare särskilt utsatta för minnesproblem. Genom att låta testpersoner genomföra ett minnestest, sedan sparka en boll i deras huvuden 20 gånger och sedan minnestesta dem igen kom forskarna fram till att regelbundna nickningar orsakar upp till 67 procent minnesbortfall. Eftersom 250 miljoner människor beräknas spela fotboll runt om i världen handlar det om en ganska omfattande minnesförlust.
Behovet av innovation är stort eftersom dagens livsmedelsproduktion tar mycket mark, vatten och energi i anspråk. Julie Gold tycker att vi till exempel kan hämta inspiration från hur bondgårdar drevs förr i tiden, när allt togs tillvara på ett eller annat sätt:
En del nya grödor är färdiga att odlas så snart förbudet upphävs. Stefan Jansson nämner till exempel ”gyllene ris” som är ett gult genmodifierat ris. Det innehåller vitamin A och är framtaget för att minska risken för A-vitaminbrist i fattiga länder. För våra breddgrader finns en genmodifierad potatis som kan odlas helt utan bekämpningsmedel, eftersom dess arvsmassa tillförts en bit dna från en potatisart som inte angrips av insekter.
För att ta bort en bit dna ur en växts arvsmassa används genkniven CRISPR. I somras odlade Stefan Jansson kål som modifierats med CRISPR i sin egen trädgård. Han åt kålen och var inte ett dugg orolig: