I väst har vi länge haft en stark tilltro till demokratin. Folket väljer sina ledare i fria och rättvisa val, medborgerliga rättigheter skyddar människor och kvinnor och män har samma rättigheter. Men det är värden som vi inte kan ta för givna, menar Bi Puranen.

– Särskilt i Östeuropa, Balkan och kring Medelhavet finns det allvarliga hot mot demokratin. Om tilltron till de demokratiska systemen skulle fortsätta att minska kommer det att påverka toleransen.

Samma oro känner Sten Widmalm, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet som forskar om politisk tolerans. Han säger att det går en populistisk våg över hela Europa som utgör en fara för toleransen.

– Vi ser flera partier som hänvisar till snäva och exkluderande varianter av nationalism.  De säger sig ofta företräda majoritetsbefolkningen eller det ”sanna folket” och många av de partierna underkänner fri opposition. Vi har till exempel Fidesz och Jobbik  i Ungern, Lag och Rättvisa i Polen och Slovakiska Nationalistpartiet i Slovakien, säger han.

– I övriga Europa förekommer ett flertal mer eller mindre radikala exempel som norska Fremskrittspartiet, Sverigedemokraterna, Lega Nord i Italien, franska Front National och tyska Alternativ för Tyskland.

World Values Survey mäter invånarnas värderingar i ett hundratal länder och toppositionen i toleransligan delar Sverige med de andra nordiska länderna. Där ryms en generös inställning till att människor är olika och respekt för att man kan vilja leva sitt liv på olika sätt, enligt mätningarna.

Hög tolerans avspeglar sig bland annat i attityden till homosexuellas rättigheter, i synen på andra nationaliteter och på vilket inflytande barn ska ha. Något som Bi Puranen sammanfattar som frihetliga värden.

Litar på människor man inte känner

De nordiska länderna kännetecknas bland annat av att medborgarna känner en stark tillit till samhället. Tillit till den egna gruppen har människor i nästan alla länder, men att lita på människor man inte känner och människor med annan nationalitet och religion är betydligt ovanligare.

Tillit förstärker toleransen och Bi Puranen säger att också den ökar i de nordiska länderna.

– Sammantaget har vi mycket empiri som pekar mot att toleransen växer. Den trenden är tydlig.

Men toleransen är på inget vis ovillkorlig. Bi Puranen menar att de frihetliga värdena kan utmanas av människor från kulturer där toleransen är betydligt mindre än i Norden. Samtidigt kan ett starkt avståndstagande möta dem som ifrågasätter de fria normerna. En reaktion som kan slå över i intolerans.

Gränsdragningarna blir särskilt tydliga i samband med migration. Hur ska en kommun och dess tjänstemän förhålla sig till exempel till månggifte, tvångsomhändertagande av barn, barnäktenskap eller tvångsäktenskap?, säger Bi Puranen.

– Här uppstår ofta uppslitande konflikter som tär på det lilla förtroendekapital som finns mellan majoritetsbefolkningen och de nyanlända och där toleransen prövas.

En annan oroväckande utveckling är att det är stora skillnader i hur människor i olika länder uppfattar vad som är demokrati.

– I till exempel Mellanöstern anser många att demokrati kännetecknas av att religiösa myndigheter ytterst ska tolka regler och lagar, att militären kan få ta över om regeringen är inkompetent och att folket ska lyda sina ledare. Väldigt få i västvärlden ser detta som tecken på demokrati, säger Bi Puranen.

Sten Widmalm forskar om politisk tolerans som är ett snävare begrepp än social tolerans. Politisk tolerans handlar om medborgarnas vilja och benägenhet att acceptera att även den som har åsikter som man själv ogillar också har politiska rättigheter.

– Vilka rättigheter är man beredd att dela med sig av till grupper och individer som man ogillar? Är man politiskt tolerant så tycker man att alla ska ha samma rättigheter oavsett vilka politiska åsikter man har. Det innebär till exempel att man inte går ut och kastar molotovcocktails för att en regering som man själv inte röstat på har kommit till makten. Eller att det fria ordet får utnyttjas även av den som har åsikter som man själv inte håller med om.

Men den politiska toleransen saknar inte gränser. Sten Widmalm säger att den som vill avskaffa demokratin eller gör sig skyldig till hets mot folkgrupp har sagt upp sitt demokratiska kontrakt.

Den politiska toleransen mäts inte i någon av de opinionsundersökningar som görs i Europa eller i World Values Survey.  Man kan bara delvis utgå från att den politiska toleransen följer den sociala toleransen. Därför vet vi inte hur stark eller livskraftig den politiska toleransen är i vår del av världen, säger Sten Widmalm.

Och precis som den sociala toleransen så visar forskningen att grundläggande demokratiska värderingarna snabbt kan slås sönder. Det kan räcka med att en grupp i samhället använder sig av hot om våld för att intoleransen ska växa sig stark. Det sker till exempel i Indien, säger Sten Widmalm. Men även läget i Europa är allvarligt.

– Demokratin försvagas i hela världen i dag.  Och undermineras demokratin så försvinner toleransen. Toleransen är skör och den är svår att bygga upp igen om den en gång raserats.

Men trots de dystra tendenserna finns också ljuspunkter. Det går att avläsa i World Values Survey.

– Om vi tittar på när människor är födda så ser vi att de toleranta värdena ligger betydligt högre hos yngre personer. Och det mönstret återfinns i hela västvärlden, säger Bi Puranen

Text: Lotta Nylander på uppdrag av forskning.se

– För de traditionella medierna är det en helt ny situation. Press, radio och tv har aldrig tidigare delat utrymme med nyheter från privatpersoner, organisationer, aktivister och proffstyckare. Resultatet är förvirring, menar Annika Bergström, professor i journalistik, medier och kommunikation på Göteborgs universitet. Och reaktionen är moralisk panik.

Vi är inne i ett skifte där sociala medier spelar allt större roll för hur nyheter, information och beskrivningar av samhället sprids. Det skapar en ängslan för hur aktörerna ser ut i det nya medielandskapet, menar hon.

När sociala medier dök upp för snart tio år sedan skulle de samsas med traditionella medier på samma arena. Men ännu har de nya spelreglerna inte formulerats.

Idag har plattformar som Facebook och Twitter miljarder användare. Många, framför allt unga, lever sina digitala liv där och hämtar de flesta av sina nyheter från sociala flöden.

Innan sociala medier fanns var det inte möjligt för en enskild person att göra en tidning eller sända ett eget nyhetsprogram. Men nu kan vi alla vara med att skriva, säga vår mening och filma vår omvärld och göra det tillgängligt.

Moralisk panik en reaktion på nya medieföreteelser

Moralisk panik slår till med ojämna mellanrum. Den dök upp när spelfilmen kom, när veckotidningarna uppstod och när ungdomarna började läsa serietidningar på 1950-talet. Den gjorde sig gällande då tv:n kom och med videon på 1980-talet. Gemensamt är att den alltid är en reaktion på en ny medieföreteelse, och att det går över.

Nu är det dags igen, konstaterar Annika Bergström.

–  Vem har legitimiteten att producera nyheter, vad får delas och till vem? Kontraktet mellan medieproducent och konsumenter håller på att omförhandlas. Det gör alla aktörer osäkra på hur de används och vad det får för effekter.

Regler anpassade för en annan slags medievärld

Annika Bergström säger att oron också gäller hur de lagar och regler ska tillämpas som är utvecklade för en medievärld utan sociala medier.

– Hur gör man när det dyker upp innehåll producerat av andra än de etablerade aktörerna? Ska man till exempel få presstöd om man skriver nyheter, oavsett var de sprids eller vem som producerar dem?

Ett uttryck för den moraliska paniken är rädslan för så kallade filterbubblor. Det har ofta påståtts filterbubblor kan urholka demokratin eller att människor manipuleras av falska budskap. Med sociala medier uppstår nya möjligheter att skräddarsy budskap mot utvalda målgrupper. I USA pågår flera utredningar om hur utländska intressen kan ha påverkat den föregående amerikanska valrörelsen.

Ursprungligen syftar filterbubbla på att sociala medier och internettjänster är uppbyggda så att de lär sig vad vi är intresserade av. Sökmotorerna filtrerar svaren på sökningarna utifrån vad vi tidigare intresserat oss för. Det vi klickar på får vi mer av, helt enkelt. Resultatet skulle då bli att vi enbart möter information som vi redan sympatiserar med och att vår världsbild aldrig utmanas av avvikande information. Vi är i en bubbla av filtrerad information.

Filterbubblor ett missvisande begrepp

Men Annika Bergström tycker att filterbubblor är ett missvisande begrepp. Filterbubblor finns sannolikt inte, resonerar hon. Det är orealistiskt.

– Jag tycker det är en olycklig metafor för det som jag tror att de flesta människor avser. En bubbla är något slutet och jag ser inte att människors liv är slutna. Det man avser är selektiv exponering och selektiv användning, någonting som vi har ägnat oss åt i alla tider. Att vi väljer tidning efter våra politiska åsikter är kanske det tydligaste exemplet. Men vi är inte i en bubbla för den sakens skull.

– Om det drar åt något håll i de studier som är gjorda så är det att människor upplever sig mer informerade om fler saker med sociala medier. Vänner kommenterar, vänner delar och vi kommunicerar med vänners vänner.

Det anser också Peter Dahlgren som är doktorand i journalistik och mediekommunikation vid Göteborgs universitet. I sin forskning studerar han hur sociala medier påverkar människors uppfattning om omvärlden.

– Frågar man människor vilken information de tar del av och var de får informationen ifrån visar det sig att vi idag möter många fler budskap från många fler källor än innan internet fanns. Vi har även fler vänner på nätet än vad vi har utanför nätet.

Lär sig av motståndaren

Forskarna har studerat vilken typ av information som sprids på Facebook. De har funnit att även om personer med starka politiska åsikter delar uppdateringar från likasinnade, så ser det annorlunda ut i kommentarsfälten. Där ger sig människor ofta in i diskussioner med oliktänkande.

– Det innebär att de så kallade bubblorna inte är några bubblor, för människor går in och ut ur diskussioner hela tiden. Det är till exempel vanligt att man läser kommentarsfälten för att man inte håller med om åsikterna där. Man kan läsa vad andra skriver för att lära sig motståndarens åsikter och vilka motargument man ska slipa på, säger Peter Dahlgren.

Så kommer filterbubblor att uppstå i framtiden?

– Jag tror att det är väldigt svårt. Det har alltid funnits enskilda individer som har levt väldigt avskärmade men de är väldigt få. I grunden tror jag att inget har förändrats mer än distributionssystemen. Våra liv som medborgare och individer är fortfarande i hög grad relaterade till andra och det tror jag att de kommer att fortsätta att vara, säger Annika Bergström.

Text: Lotta Nylander för forskning.se

Rakmat Akilov är en unik terrorist i det att han överlevde. Han kunde dessutom gripas, häktas och ställas inför rätta. Därmed blev han tillgänglig för frågor om hur det kom sig att han kapade en lastbil med målet att köra ihjäl så många som möjligt av de som promenerade på den svenska affärsgatan Drottninggatan i Stockholm.

Bristande tillgång till primärkällor, i det här fallet radikaliserade personer, är ett av forskningens problem. Marco Nilsson, docent i statsvetenskap vid högskolan i Jönköping, är en av få forskare som har intervjuat aktiva jihadister. Först i Sverige, sedan i Libanon och Irak.

– Såvitt jag vet blev jag den första forskaren i världen som publicerade en vetenskaplig artikel utifrån intervjuer med aktiva IS-medlemmar.

Metodologiskt problem

För honom, och för andra som bygger sin forskning på intervjuer, finns ett metodologiskt problem.

– Även om man kan prata med de som har radikaliserats måste man lita på deras berättelse om vad som har hänt. Det bästa vore om man hade tillgång till dem innan de blev radikaliserade. Men det är omöjligt, man kan inte intervjua ett antal personer och hoppas att några blir radikala.

Marco Nilsson skiljer mellan kognitiv och beteendemässig radikalisering. Den förra handlar om en vilja att få till en samhällsförändring, i den senare går man själv till handling. Då handlar det ofta om våld. Men för båda krävs rätt psykologiska förutsättningar.

– Det kan vara att man har gått igenom något traumatiskt eller liknande de senaste åren. Det finns ganska många som har vuxit upp med ensamstående föräldrar, många som har haft problem med droger, alkohol, våld, problem i skolan. Allt detta kan göra att man blir mer villig att acceptera radikala budskap.

Hur är det med psykisk sjukdom?

– I början av terrorforskningen var det populärt att söka efter psykiska sjukdomar men sedan upptäckte man att det var svårt att hitta sådana. Istället började man fokusera på vissa faktorer i deras liv.

En viktig faktor är identitet, att se radikalisering som identitetsskapande.
– Nyckeln är att man tar en ny identitet, både när man vill bli radikal och när man börjar använda våld, säger Marco Nilsson.

Han vill inte se radikalisering som en förvandling från ett tillstånd till ett annat, utan som en process som fortsätter när man har anlänt till exempelvis Syrien för att strida för IS. I den mentala resan ingår en anpassning till en våldsanvändning som de flesta inte har varit i närheten av tidigare.

– För en del jihadister som har åkt till Syrien har våldsanvändning inte alltid varit naturligt i början, utan lite chockartat. Sedan avtrubbas man och börjar använda lite våld, sedan blir det lättare att använda mer. Det har funnits jihadister som har försökt ifrågasätta vissa extrema former av våldsanvändning men de riskerar själva att bli utsatta för våld och då blir de tvungna att göra som andra och sedan blir det naturligt.

Vad är då radikalisering? Eller snarare, hur ser den punkt ut varifrån den radikaliserade avviker? Enligt Andreas Önnerfors, docent i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, har en sådan definition saknats i forskningen om radikalisering.

– Vi måste komma överens om en punkt från vilken radikalisering mäts, som mänskliga rättigheter och allas lika värde. Man har pratat om det öppna samhället, men vad är det?

Även mainstream kan radikaliseras

Andreas Önnerfors menar att forskningen hittills har präglats av ett säkerhetsperspektiv där målet är att veta mer om risken för att en individ blir radikaliserad. Antologin Expressions of Radicalization: Global politics, Processes and Practices, där Andreas Önnerfors är en av redaktörerna, vidgar kretsen av dem som befinner sig i riskzonen.

– Vi vill revidera bilden av radikalisering som en enkel process, det är mer komplicerat än så. Även den som ses som mainstream kan radikaliseras. Som i Polen, Tjeckien och Ungern där det sker en radikalisering av mainstream.

Andreas Önnerfors eget bidrag i antologin handlar om den tyska Pegida-rörelsen, som började som en vag proteströrelse men som nu beskrivs som högerextrem. Samtidigt är Pegida också en civilorganisation som gör sociala insatser.

– När samhället ska avgöra vilka organisationer som skall tolereras eller stödjas i sin verksamhet måste man ha bestämt sig för en normativ mätpunkt vilken de måste kunna skriva under på. Vi vill väcka den diskussionen eftersom det idag råder oklarhet kring det.

Vem ska ta fram mätpunkten?

– Det är i slutändan en politisk fråga då den påverkar civila samhällets manöverutrymme och hur man värderar samhällets grundvalar i förhållande till medborgarnas församlings- och organisationsfrihet. I ett land som Tyskland som styrs av en konstitution är denna process mycket enklare att genomföra.

Radikalisering enligt Säpo

I rapporten Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige (2010) beskriver Säpo fyra vägar till radikalisering:

• Utagerarens väg: En problematisk, otrygg barndom, ofta med drogmissbruk, leder till att personen blir utagerande och bryter mot samhällets normer. När utageraren får kontakt med en ideologiskt driven och våldsbejakande organisation inleds radikaliseringsprocessen.
• Grubblarens väg: Även grubblaren har svårt att hitta sin plats i samhället, men vänder sig inåt istället för att bli utagerande och undviker våld och konflikter. Till skillnad från utageraren har grubblaren ofta en trygg barndom som uppmuntrar till diskussion och kunskapssökande. Det är de egna tankarna om orättvisor som gör grubblaren mottaglig för radikalisering. Mötet följer ofta på en upplevd insikt eller en omvälvande händelse.
• Familjens väg: Personen har vuxit upp med radikaliserade personer och upplever det radikala som normalt. Det behöver inte handla om familjen utan kan även vara andra grupper i närmiljön.
• Kontaktsökarens väg: Till skillnad från utageraren och grubblaren söker kontaktsökaren inte efter spänning eller lockas av idéer, utan dras till en grupp utifrån behov av närhet eller gemenskap. Det är i regel en slump att kontaktsökaren hamnar i en viss grupp.

/textblock]

Mycket av forskningen kring radikalisering syftar till att hitta metoder för att förhindra att den inträffar. Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet är ett nationellt resurscentrum för kunskapsutveckling om förebyggande av våldsutövande extremism. Sommaren 2017 startade institutet ett projekt för att utvärdera den forskning som idag finns om förebyggande insatser. Dels för att det finns ett allmänvetenskapligt intresse i att undersöka hur fältet ser ut, men också för att det finns ett politiskt intresse att använda sig av evidensbaserade metoder för att förhindra radikalisering.

En första genomgång av forskningen  gav 50 000 sökträffar. Efter att ha sållat bort det som inte var relevant fick forskarna fram en lista på 125 artiklar.

– Vi har stött på lite problem för många studier är svårare att bedöma än vi hade trott, säger projektledaren Morten Sager, lektor i vetenskapsteori på institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori vid Göteborgs universitet. Vi kommer att ha ett resultat i mitten av mars, men stalltipset är att vi inte kommer att veta så mycket mer om vad som fungerar. Vi kommer antagligen att veta att vi inte vet, vilket är bra så man inte tror att man vet mer än man vet.

Att forskningsområdet är svårt har flera orsaker. Dels finns få fall att utgå ifrån, dels finns en mängd faktorer som kan påverka en person att bli radikaliserad.

– Det är svårt i sig att designa en insats som ska vara preventiv mot alla de här faktorerna och kan ställas under kontroll. Här får man tänka sig att man har en stor grupp av presumtiva individer där hälften får en intervention och hälften inte, men det blir svårt både metodologiskt och etiskt, säger Christer Mattsson, biträdande föreståndare på Segerstedtinstitutet.

Men även att konstatera att det inte finns några evidensbaserade metoder och varför har ett värde, då det kan ge policymakarna en annan ingång, menar han.

Text: Johan Frisk, på uppdrag av forskning.se

Oavsett om det gäller din hund, katt eller bebis är tilldelningen av ett namn lättare sagt än gjort. Och det är inte så konstigt. Valet av namn är en socialt laddad fråga med stark kulturell betingning.

2011 undersökte Emilia Aldrin, universitetslektor i svenska språk vid högskolan i Halmstad, hur 600 nyblivna föräldrar resonerade kring barnets namn och hon kom fram till att det är ett ytterst komplicerat förlopp.

– Namnvalet är en invecklad process och det är många aspekter som ska kokas ner i ett enda namn. Framträdande funderingar var om namnet skulle vara vanligt eller ovanligt, svenskt eller internationellt, gammalt eller modernt, att det skulle ge positiva associationer och att det inte skulle kunna ge upphov till öknamn, säger hon.

I avhandlingen utgick hon från mamman och tittade dels på åldern, dels på utbildningsnivån. Resultaten visade att mammor under 30 år med ingen eller kort universitetsutbildning tenderade att vara mer kreativa i sina namnval medan det motsatta gällde för mammor över 30 år som hade en längre utbildning.

– Dessa mammor valde ofta äldre namn och namn som redan förekom i släkten. Det var också fler av de välutbildade mammorna som ville ha internationellt gångbara namn, något som inte alls var viktigt i den andra gruppen.

Föräldrarnas namnval berättar också om deras sociala ställningstagande och ger en bild av vad föräldrarna har för förhoppningar och förväntningar på barnet.

– För några är det viktigt att barnet har ett namn som fungerar internationellt eftersom de hoppas att barnet ska göra internationell karriär, för andra är det viktigt att namnet sticker ut om barnet skulle få för sig att bli artist eller författare. Det handlar om föräldrarnas värderingar, om de anser att det till exempel är viktigt att sticka ut, visa nationalitet eller släkttillhörighet.

Självuppfyllande profetia

Föräldrarnas förväntningar på barnet, som alltså speglas i namnvalet, kan enligt Emilia Aldrin bli en självuppfyllande profetia. Namnvalet lägger grunden till barnets identitet eftersom omgivningen drar slutsatser om personen utifrån namnet.

– Det finns inte ett automatiskt samband mellan namn och till exempel yrke, men samtidigt påverkas vi av namnet eftersom vi blir bemötta utifrån det, säger Emilia Aldrin.

Och de flesta verkar faktiskt vara nöjda med sina namn och vad som associeras till det. Enligt en enkät som Emilia Aldrin skickade ut till 181 vuxna år 2013/2014 uppgav en majoritet att namnet var en viktig del av deras identitet.

– Framförallt var det de som hade ett ovanligt namn som uppgav att namnet säger något om vilka de är. Kanske är det för att ovanliga namn uppmuntrar till reflektion, vilket inte vanliga namn gör, och det bidrar till en positiv särskiljning.

Förutom identitet verkar namnet även kunna påverka vår framtida inkomst. År 2013 undersökte brittiska och franska forskare kopplingen mellan namn och status och kom fram till att tyskar med nobelt klingande namn så som Kaiser (kejsare) och König (kung) tenderade att ha högre positioner än tyskar med namn som Koch (kock) eller Bauer (bonde).

Forskarna menar att detta kan bero på associativt resonemang, en psykologisk term som beskriver ett tänkande där folk automatiskt kopplar känslor och tidigare kunskap med ord och fraser.

Könsneutralt bra för karriären

I en amerikansk studie från 2011 kom forskare även fram till att personer med namn som är lätta att uttala ofta befinner sig högre upp på samhällsstegen än personer med svåruttalade namn. Tidigare hade forskare vid New York University även kommit fram till att företag med enkla namn tenderar att göra bättre ifrån sig på börsen.

Trots att Sverige är förhållandevis jämställt tror Linnea Gustafsson, docent i nordiska språk vid högskolan i Halmstad, att kvinnor som har könsneutrala namn kan ha lättare att slå sig in på manligt dominerade arbetsplatser än kvinnor med typiskt feminina namn.

– Det kan vara en fördel att ha ett könsneutralt eller manligt klingande namn. I Sverige har vi inte så många sådana namn, men amerikansk forskning visar att kvinnor som tas för män upplever en fördel på arbetsmarknaden, säger hon.

Hennes teori bekräftas av en amerikansk studie som visade att kvinnor med namn som Leslie, Jan och Cameron hade mer framgångsrika juristkarriärer.

Arabiska namn slår inte

I sin forskning har Linnea Gustafsson bland annat tittat på inflödet av nya förnamn på 1800-talet. På grund av den stora befolkningsökningen i Sverige under 1800-talet fanns det ett behov att utöka den rådande namnkatalogen.

– På 1700-talet hette alla samma sak, typ Anders och Katarina, men i och med att vi blev fler började man låna in namn från böcker och sånger, säger hon.

Ett sådant exempel är Ossian och Selma som blev populära tack vare diktverket Ossians sånger från 1760-talet.

– Man hämtade även inspiration från almanackan som dock innehöll lite en aningen mer ovanliga namn än idag. Till exempel fattade man tycke för namn som Primus, Titus, Hilarius, Hygenus och Cletus. Man lånade även namn från andra kulturer och länder.

Men om det på 1800-talet var de högre samhällsskikten som var först med att anamma nya namn så är det, enligt Emilia Aldrins forskning, alltså det motsatta idag.

En fråga som Linnea Gustafsson gärna skulle vilja titta närmare på i framtiden är hur andra generationens invandrare, det vill säga barn till immigranter, namnger sina barn och om dessa namn kommer att vinna popularitet hos den ”svenska” populationen. Svårt att avgöra menar Linnea Gustafsson som kan se olika scenarier framför sig.

– Delvis kan dessa namn ha en struktur som inte liknar våra namn. Vissa arabiska namn, till exempel kvinnonamn verkar vi dock ha lättare att acceptera eftersom de är strukturellt lika svenska namn. Vi är dessutom mer konservativa när det gäller pojknamn.

Text: Izabella Rosengren på uppdrag av forskning.se

Lästips för namnnördar:

• Emilia Aldrins avhandling: Namnval som social handling
  
• Studie på tyska namn: It Pays to Be Herr Kaiser. Germans With Noble-Sounding Surnames More Often Work as Managers Than as Employees
  
• Studie om namn och karriär: From Lawyer to Judge. Advancement, Sex, and Name
  
• Studie om lätt- respektive svåruttalade namn:The name-pronunciation effect: Why people like Mr. Smith more than Mr. Colquhoun