Av de nästan 21 000 arter i Sverige som ArtDatabanken bedömt är det över 4000 arter som inte bedöms vara långsiktigt livskraftiga i Sverige. Sämst är utvecklingen i havet, och det finns tecken på att situationen försämras även i fjällen. I skogen och jordbrukslandskapet är situationen tyvärr oförändrad – det är fortfarande där som de allra flesta rödlistade arterna lever. Däremot har ett långsiktigt naturvårdsarbete i våra sötvatten börjat bära frukt och här har bl.a. en del grodor fått en bättre situation.
Bland de nya arterna på rödlistan finns fiskar som stenbit (sjurygg), vitling och lake eftersom de minskat kraftigt. Ålen är fortfarande Akut hotad och pigghaj har hamnat i samma kategori. Den svenska flodkräftan minskar så kraftigt till följd av kräftpesten och även den är Akut hotad.
Trädet ask – symbolen för världsträdet Yggdrasil – liksom alla landets tre almarter (skogalm, lundalm och vresalm) har också blivit rödlistade.
– De har drabbats av svampsjukdomar som dödar träden. Men det är viktigt att inte hugga ned träden i onödan eftersom många småkryp och kryptogamer är beroende av dem, säger professor Ulf Gärdenfors.
Men det finns också glädjeämnen på den nya rödlistan. Varg, lo, järv och björn har alla listats i en lägre rödlistekategori än i förra rödlistan – björnen har helt fått lämna listan då den nu betraktas som livskraftig. Fiskarna mal och asp har också klassificerats i lägre kategori, efter flera års naturvårdsinsatser. Klockgroda har helt lämnat rödlistan, precis som lövgroda och ätlig groda kunde göra i samband med förra rödlistan, som följd av framgångsrika åtgärder.
Rödlistan presenteras den 28 april vid ArtDatabankens årliga konferens Flora- och faunavård i Uppsala på SLU:s Ultunacampus. Läs mer om konferensen här: www.artdata.slu.se/flofa
Hela rödlistan publiceras i bokform. De rödlistade arterna kan också sökas i en databas: www.artdata.slu.se/rodlista.
Bakgrund:
Rödlistan redovisar de djur, växter och svampar som inte bedöms ha långsiktigt livskraftiga populationer i Sverige. Bedömningarna baseras på IUCN:s internationella kriterier. Detta är den tredje svenska rödlistan baserad på dessa kriterier och är resultatet av ett två år långt arbete där ArtDatabanken och dess 14 expertkommittéer har analyserat tillståndet för 20 800 arter. Rödlistan tas fram av ArtDatabanken, SLU på uppdrag av Naturvårdsverket.
ArtDatabanken, SLU är ett nationellt centrum för kunskap om Sveriges vilda växter, svampar och djur. Via webbaserade databaser sammanställs och tillgängliggörs känd information om arters förekomst, ekologi m.m. Utifrån denna kunskap tas den nationella rödlistan fram, en bedömning av vilka arter som löper risk att helt försvinna ur landet. ArtDatabanken bevakar status för arter och
naturtyper som är prioriterade inom EU. Hos ArtDatabanken drivs även Svenska artprojektet, inklusive bokverket Nationalnyckeln till
Sveriges flora och fauna. ArtDatabanken är administrativt en del av SLU och samtidigt en viktig länk mellan forskare, naturvårdare
och allmänheten. www.artdata.slu.se.
Kontaktinformation
Mer information:
Johan Bodegård, chef, ArtDatabanken SLU, tel 018-67 24 30, mobil 070-266 8600
Ulf Gärdenfors, chef program taxonomi, ArtDatabanken SLU, tel 018-67 24 30, mobil 070-266 8600
Johan Samuelsson, programchef Info och marknad, ArtDatabanken SLU, tel 018-67 34 09, mobil 070-679 34 09
ArtDatabanken, SLU Box 7007 750 07 Uppsala
Hemsida: www.artdata.slu.se
Sedan det världsomfattande förbudet mot tennorganiska föreningar (TBT) trädde i kraft 2008 pågår en febril jakt efter miljövänliga båtbottenfärger.
En av substanserna som studeras är medetomidine – ett ämne som används som sövningsmedel inom veterinärmedicin och som också visat sig hindra havstulpanens larver från att sätta sig.
Medetomidine som aktiv substans i båtbottenfärg genomgår för närvarande en utvärdering enligt EU:s biociddirektiv. Forskaren Anna Lennquist vid Zoologiska institutionen vid Göteborgs universitet har i sin avhandling undersökt vilka effekter låga koncentrationer av medetomidine får på fisk.
I avhandlingen har Anna Lennquist gjort försök där regnbåge, torsk, piggvar, storspigg och atlantlax behandlats med medetomidine under perioder från ett dygn och upp till 54 dygn. Den mest uppenbara effekten är enligt studien att medetomidine gör fiskarna blekare, eftersom ämnet påverkar de hudceller som innehåller mörkt pigment.
–Det verkar inte som att pigmentcellerna skadas, ens under långvarig behandling med medetomidine, men däremot påverkas känsligheten något. Blekhet är inte skadlig i sig, men en fungerande pigmentering är mycket viktig för fiskars kamouflage, kommunikation och UV-skydd, säger Anna Lennquist.
En annan effekt som noteras i flera av studierna är att ett avgiftningsenzym i fiskarnas lever påverkas.
–Vid studier på isolerade leverfraktioner har vi kunnat konstatera att enzymets verkan förhindras av medetomidine. Det skulle kunna innebära att fiskars nedbrytning av skadliga substanser i miljön försämras av ämnet, säger Anna Lennquist.
Andra effekter som upptäckts efter medetomidinebehandling är att fiskar blir något slöare och får mindre aptit, liksom att blodsockerhalt och leverstorlek tycks påverkas.
–Avsikten med avhandlingen har varit att identifiera några av de effekter på fisk som skulle kunna uppträda om man använder medetomidine i båtbottenfärg. Vi kan konstatera att läckaget av medetomdine bör kontrolleras så att inte skadliga koncentrationer hamnar i havsmiljön.
-Samtidigt har ämnet inte visat sig ha någon effekt på andra viktiga livsfunktioner, till exempel fiskarnas tillväxt, oxidativ stress, cellförgiftning och genuttryck, säger Anna Lennquist.
Avhandlingen Studies of fish responses to the antifoulant medetomidine försvarades vid en disputation den 23 april. Länk till avhandling:
Kontaktinformation
Kontakt:
Anna Lennquist, Zoologiska institutionen, Göteborgs universitet
0705-72 47 50
031-786 3683
anna.lennquist@zool.gu.se
– Det har länge varit känt att cyanobakterier kan använda solens ljus för att utföra fotosyntes, berättar Jarone Pinhassi, forskare inom akvatisk ekologi vid Linnéuniversitetet i Kalmar. Men det har inte tidigare funnits bevis för att även andra bakterier, de med fotopigmentet proteorhodopsin, kan utnyttja solens ljus för att överleva bättre.
Det ljuskänsliga pigmentet proteorodopsin upptäcktes år 2000 av amerikanska forskare som undersökte vilka gener som finns i arvsmassan hos marina bakterier. Bland djur så finns rodopsiner i näthinnan, och hos människan möjliggör det mörkerseende. Hos mikroorganismer kan funktionen variera, men det har länge varit oklart hur marina bakterier använder proteorodopsin och vad de eventuellt gör med den energi de fångar från solens ljus.
Nu, ett decennium senare, presenterar den aktuella studien de första direkta bevisen för att proteorodopsin är till nytta för marina bakterier. Detta visas genom mutationsstudier i en marin bakterie nära släkt med arten Vibrio cholerae, bakterien som orsakar sjukdomen kolera. Studien visar att fotoproteinet förser bakterien med energi till att överleva “dåliga tider” i väntan på bättre tillväxtförhållanden. Detta är av stor vikt i havet eftersom näringstillgången där ofta varierar mycket.
Det finns i runda tal en miljard bakterier per liter havsvatten, och dessa bakteriers aktiviteter, nedbrytning av organiskt material och tillväxt, är centrala för att förstå havets omsättning av koldioxid samt kretsloppen av kväve och fosfor. Att nära hälften av alla marina bakterier i världshaven även har proteorodopsin visar hur utbrett detta fotoprotein är, och vilken potential det kan ha att påverka bakteriers överlevnad.
– Det finns en enorm kapacitet för bakterier att ta tillvara på molekylära innovationer om de gynnar dem, säger Jarone Pinhassi. Och att det kan vara bra att utnyttja solljus är väl egentligen inte en överraskning för någon.
Mer information
Läs hela artikeln på PLoS Biologys hemsida: http://biology.plosjournals.org/perlserv/?request=get- document&doi=10.1371/journal.pbio.1000358
Kontaktinformation
För vidare upplysningar
Dr. Jarone Pinhassi, docent, 0480-44 62 12, 070-275 63 18, jarone.pinhassi@lnu.se
Christina Dahlgren, pressansvarig, 0470-70 85 51, 070-572 26 56
Förmågan att känna lukter grundläggs genom att luktslemhinnan med sina luktceller utvecklas. I luktslemhinnan finns dessutom celler som producerar sekret, s.k. sekretoriska celler, men vilka signaler som styr hur lukt- och sekretregionerna bildas under fosterutvecklingen har hittills varit okänt. En forskargrupp vid Umeå universitet beskriver nu en mekanism på molekylärnivå i vilken balansen mellan två signalmolekyler styr vilken av de båda celltyperna som utvecklas.
Resultaten visar att när någon av signalmolekylerna saknas styrs cellernas utveckling mot antingen en luktcells- eller sekretcells-identitet. De visar dessutom att den ena signalmolekylen begränsar den andras möjlighet att påverka cellernas utveckling. Den här upptäckten har stor principiell betydelse för förståelsen av hur olika typer av celler bildas under fostertiden.
Artikeln är skriven i samarbete med forskare vid Albert Einstein College of Medicine, Yeshiva University, New York, USA. Medverkande forskare vid Umeå universitet är Esther Maier, Jonas von Hofsten, Hanna Nord och Lena Gunhaga, samtliga vid Umeå centrum för molekylär medicin (UCMM).
För mer information, kontakta gärna forskarassistent Lena Gunhaga , UCMM,
tel. 090-785 44 35,
mobil 070-2621879,
e-post Lena.Gunhaga@ucmm.umu.se
Referens
Maier E, von Hofsten J, Nord H, Fernandes M, Paek H, Hébert JM, Gunhaga L.Opposing Fgf and Bmp activities regulate the specification of olfactory sensory and respiratory epithelial cell fates. Development. May 15, 2010 Development 137, 1601-1611 [Epub ahead of print]
PET, positronemissionstomografi, är en metod för att lokalisera och mäta koncentrationen av strålande radioisotoper som tillförts kroppen. På senare år har bruket av PET-undersökningar ökat i cancersammanhang. Det vanligaste spårämnet är FDG (2-[18F]-fluorodeoxyglukos), även om det har sina nackdelar. Ett alternativ är radioaktivt C-AC (1-[11C]-acetat) och i avhandlingen studeras dess användbarhet vid cancer i huvud och nacke samt olika former av tumörer i lymfkörtlarna, bl.a. vid prostatacancer.
Studierna visar bl.a. att PET-undersökningar med C-AC påvisade fler primärtumörer och metastaser (spridd cancer) än motsvarande med FDG. Dynamisk PET-undersökning med C-AC kan därmed en metod för att följa både syreomsättningen (metabolismen) och genomblödningen hos tumörer i samband med strålbehandling. Både C-AC och FDG måste dock värderas noggrant innan de används i klinisk rutinverksamhet.
Vid prostatacancer är det vanligt med ansamling av C-AC i lymfkörtlarna vid ljumsken. I avhandlingen visas dock att tätheten hos dessa bildningar är lägre än hos metastastumörer, vilket antyder att röntgenbaserade mätningar av tätheten kan bidra till säkrare diagnoser.
Aijun Sun är doktorand vid enheten för onkologi, där hon kan nås på
tel. 090-77 54 03,
e-post aijun.sun@onkologi.umu.se
Onsdagen den 28 april försvarar Aijun Sun, Inst. för strålningsvetenskaper, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Radiolabeled acetate positron emission tomography in oncology imaging (Onkologisk diagnostik med radioaktivt märkt acetat och positronemissionstomografi).
Disputationen äger rum kl. 09.00 i Sal 244 (Lionssalen), by. 7, NUS.
Fakultetsopponent är prof. Heikki Minn, Turku PET Centre, Finland.
Stroke är en folksjukdom som drabbar cirka 30 000 svenskar varje år. Av dessa är 6 000 under 65 år. Många får en halvsidig förlamning som kan försvåra förmågan att klara aktiviteter i dagliga livet. Fallrisken är dessutom stor i samband med förflyttningar både inom- och utomhus.
En ofta förekommande förflyttning är uppresning från sittande till gående, sit-to-walk. Det finns inte så mycket tidigare forskning på detta område. Ny kunskap om denna typ av vardagsmotorik är numer möjlig tack vare tekniskt avancerade kraft- och rörelseanalyssystem. I tre delarbeten i avhandlingen ”Movement control after stroke” undersöktes sit-to-walk med åtta kameror och fyra kraftplattor. Kraftgenerering från både säten och fötter i samband med uppresning till gående är inte tidigare rapporterat. Tre olika aspekter av rörelsekontroll undersöktes hos 10 personer med stroke och hos matchade kontrollpersoner.
Ur ett kraftperspektiv framkom att när personerna med stroke förberedde sig inför uppresningen till gående använde de annorlunda motoriska strategier jämfört med de matchade kontrollpersonerna. Resultaten tyder på att den halvsidiga förlamningen efter stroke leder till att det icke-förlamade sätet bidrar med alltför mycket kraft inför uppresningen och att både säten och den icke-förlamade foten påtagligt bromsar den framåtriktade rörelsen.
Ur ett rörelseperspektiv så visar resultaten att storleken på kroppens framåt- och uppåt-rörelse vid sit-to-walk var minskad efter stroke. Ur ett tidsperspektiv framkom att det är strax efter det att sätena lämnat underlaget som personerna med stroke behöver längre tid på sig för att lyckas med uppresningen till gående.
– Resultaten stödjer senare års kliniska inriktning inom stroke-rehabilitering där man fokuserar på styrketräning. Behovet av att även uppmärksamma vad den icke-förlamade kroppshalvan bidrar med blir tydligt utifrån forskningsresultaten, säger Gunilla Elmgren Frykberg.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Gunilla Elmgren Frykberg, tel: 018 – 611 28 75, 0730 – 48 11 48, gunilla.elmgren.frykberg@neuro.uu.se
Avsaknad av syn leder till många begränsningar i en människas vardag. Mest uppenbar är kanske svårigheten att navigera, men små detaljer som seende människor tar för givna går också förlorade. Ett exempel på detta är förmågan att kunna uppfatta en persons ansiktsuttryck och kroppsspråk under en konversation. Sådana synintryck ger viktig information om de känslor som omgivande personer vill förmedla och de behövs för att underlätta kommunikationen. Ett leende kan till exempel visa att personen i fråga är glad, nöjd eller lättad. Att inte kunna se ansiktsuttryck kan därför skapa hinder för sociala interaktioner.
– Blinda personer kompenserar för utebliven information med hjälp av andra sinnen, såsom ljud. Men det är svårt att förstå komplexa känslor enbart genom att tolka en röst, säger Shafiq ur Réhman.
Han har i sitt avhandlingsarbete gett sig i kast med en stor utmaning: att ge synskadade möjligheter att ”se” andras känslor. Forskargruppen har utvecklat en ny teknik baserad på en vanlig webbkamera, en hårdvara – liten som ett mynt – och en taktil känselanordning som fästs på huden. Tekniken innebär att synskadade omedelbart kan tolka mänskliga känslor.
– De visuella intrycken från kameran översätts av hårdvaran till avancerade vibrerande mönster, som den synskadade läser av på sin hud. Olika vibrationer betyder olika saker och den synskadade kan på så sätt få dynamisk information om vilken sorts känslor som en person ger uttryck för och hur intensiva känslorna är, förklarar han.
Det första steget för en användare är att lära sig mönster för de olika ansiktsuttrycken. Detta görs genom att användaren känner hur uttrycken tolkas som vibrationer genom att själva göra uttrycken framför en kamera som översätter känslorna till vibrationer. I denna inlärningsfas är den taktila anordningen monterad på stolsryggen. När den synskadade ska interagera med andra människor kan han eller hon istället fästa ett taktilt band runt underarmen.
Forskningens tyngdpunkt har varit att karaktärisera de olika känslorna och hitta sätt att presentera dem genom vibrationer. Projektet har finansierats av Vetenskapsrådet.
Forskargruppens avknoppningsföretag Videoakt AB har beviljats ett patent för tekniken, som snart kommer att finnas tillgänglig som en produkt på den öppna marknaden. Att kunna ge taktil återkoppling är intressant som ett framtida kommunikationsverktyg, även för seende människor.
– Vi har framgångsrikt visat hur tekniken kan användas i mobiltelefoner för att ge taktil återkoppling av livesända fotbollsmatcher och för att återge mänskliga känslor med hjälp av vibrationer. På detta sätt kan vi förstärka användarens upplevelser, säger Shafiq ur Réhman.
Onsdagen den 28 april försvarar Shafiq ur Réhman, institutionen för tillämpad fysik och elektronik, Umeå universitet, sin doktorsavhandling med titeln Expressing Emotions through Vibration.
Disputationen kommer att äga rum klockan 9.00 i N300, Naturvetarhuset, Umeå universitet.
Fakultetsopponent är professor Xiaoyi Jiang, universitetet i Münster, Tyskland.
Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta gärna:
Shafiq ur Réhman
Telefon: 090-7869373, 073-6953678
E-post: shafiq.urrehman@tfe.umu.se
Forskare vid Institutionen för marin ekologi, Göteborgs universitet, har i flera år följt invasionen av den amerikanska kammaneten Mnemiopsis. Nu har forskarna upptäckt att kammaneten kan ha fört med sig ytterligare en ny art till Sverige: ett nässeldjur som lever som parasit på kammaneten.
Enligt forskarna kan det vara samma parasit som vållar problem i USA genom att orsaka hudåkommor på badande.
Nässeldjuret, som Göteborgsforskarna genom DNA-analyser tror sig ha identifierat som havsanemonen Edwardsiella, är vanligt förekommande i kammanetens naturliga livsmiljö i västra Atlanten men har inte tidigare påträffats i svenska vatten eller på någon annan plats dit kammaneten spridit sig.
Det är nässeldjurets larver som parasiterar på kammaneten, och som orsakar hudirritationerna – som kanske även kan ställa till problem för svenska badare.
-Den amerikanska varianten av nässeldjuret ger upphov till en hudirritation som kallas ”sea bathers eruption”, vilket generellt inte kräver vård men som ger ganska stygga hudirritationer som sitter i några dagar. Men anemonen vi hittat är till förväxling lik en svensk anemon som heter Edwardsiella carnea, och vilken av arterna det är, eller om det verkligen rör sig om två skiljda arter, får vi först veta efter en fördjupad genetisk analys, säger Erik Selander vid Institutionen för marin ekologi.
– Vi har heller inte sett så extrema mängder av arten i svenska vatten som det är på den amerikanska östkusten. Anemonlarverna har dessutom haft sin peak i september, efter högsäsongen för svenska badare.
Erik Selander och hans kollegor registrerade parasiten under två olika mätningar 2007 och 2008. Vid den senare mätningen visade parasiten en tillväxt som var 40 procent större än kammanetens. Ur ekologisk synpunkt är etableringen därför inte bara av ondo:
–Kammanetens explosiva utbredning här och i till exempel Svarta havet tros bero på att maneten har färre naturliga fiender här än i sin naturliga miljö. Därför är det extra spännande att se vad som händer när det nu dykt upp en naturlig fiende till kammaneten. Eftersom parasiteringen är så hög finns förhoppningar om att arten kan bidra till att dämpa invasionen av kammaneter något, vilket vi sett på andra sidan Atlanten, säger Erik Selander.
För bild:
http://www.science.gu.se/aktuellt/nyheter/Nyheter%20Detalj/Parasit_kan_bli_sensommarens_badplaga_.cid933298
Kontaktinformation
Kontakt: Erik Selander, Institutionen för marin ekologi, Göteborgs universitet 0730 226 208 +45 35 883 430
I sin forskning har Erik Gudmundson studerat matematisk modellering och skattning av okända parametrar med bland annat detektion av sprängämnen som tillämpning. Tillsammans med forskargrupper vid Lunds universitet och King’s College London, Storbritannien, har han visat att NQR, en släkting till den mer välkända tekniken magnetresonans (MR), kan användas för att detektera till exempel landminor. Tekniken skulle också kunna användas för att hitta sprängämnen i flygplatsers säkerhetskontroller.
NQR-tekniken har fördelen att den inte använder de kraftiga magnetfält som behövs inom MR. Detta gör att tekniken går att göra bärbar vilken är en förutsättning för att kunna användas för minröjning. Erik Gudmundson har bland annat studerat olika sätt att ta bort störningar som försvårar detektionen samt sätt att göra mätningen snabbare vilket är ett måste för att tekniken ska blir användbar i praktiken.
– Nästa steg är att flytta tekniken från laboratoriet och ut på fältet, säger Erik Gudmundson.
Inom ramen för avhandlingen, som nyligen försvarades vid Uppsala universitet, har Erik Gudsmundson också studerat MR-tomografi tillsammans med en forskargrupp vid Stanford University, USA. Syftet har varit att ta fram bättre metoder för att skilja på frisk och sjuk vävnad och i avhandlingen presenteras en metod för snabbare och säkrare beräkning av så kallade spin-lattice relaxation time, T1. Den parametern är specifik för vävnaden vilket gör att den kan användas som en indikator för eventuella sjukdomar.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Erik Gudmundson, tel: 018-471 31 50, 0702-34 92 42, e-post: erik.gudmundson@it.uu.se
Läkemedlet 5-aminolevulinsyra används för att behandla förstadier till cancer genom så kallad fotodynamisk terapi.
Enkelt uttryckt innebär det att medicinen aktiveras av ljus, vilket i sin tur leder till kemiska reaktioner som tar död på cancercellerna. Men för att det ska fungera måste medicinen hitta rätt i kroppen och kunna ta sig igenom cellernas membran.
– Jag har gjort datorberäkningar och datorsimuleringar på denna och flera liknande molekyler, och studerat hur de tar sig igenom cellmembranen och reagerar med enzymer i kroppen, berättar Edvin Erdtman.
Hans forskning visar att det går att förändra molekylen så att den lättare tar sig in i cancercellerna, utan att skada frisk vävnad.
– Genom den här typen av beräkningskemi kan man snabba upp utvecklingsprocessen av läkemedel så att de kan komma ut på marknaden mycket fortare, konstaterar han.
Kontaktinformation
Edvin Erdtman: 076-806 09 00, edvin.erdtman@oru.se
De flesta trädlevande mossor (så kallade epifyter) växer bara på träd som uppfyller speciella krav på barkens kemiska sammansättning. De viktigaste trädslagen är ask, alm, lönn och asp.
Bland epifyterna finns flera arter som är hotade och förekomsten av många sällsynta mossarter tyder på miljöer med höga naturvärden. Swantje Löbels forskning i Upplands skogar har visat att det är många faktorer som påverkar den biologiska mångfalden av trädlevande mossor. Behoven hos arter med olika spridningsstrategier varierar mycket, och det krävs en kombination av olika naturvårdsåtgärder för att kunna bevara hela artrikedomen.
Mossor sprider sig med mycket små sexuella spridningsorgan som kallas sporer eller med speciella vegetativa spridningsorgan som ofta är betydligt större. Swantje Löbels resultat visar att arter med stora vegetativa spridningsorgan har svårt att sprida sig över långa avstånd, men samtidigt är chansen stor att en ny mossindivid etableras. Arter med vegetativa spridningsorgan reproducerade sig också oftare och tidigare än mossor som förökar sig sexuellt. De senare tog lång tid på sig innan de började reproducera sig. För vissa arter tar det 20 till 30 år innan de första sporkapslarna produceras.
– För arter med sexuell spridning är det därför viktigast att bevara stora, gamla bestånd med ädellöv, asp och sälg av hög kvalitet, till exempel i form av naturreservat. Eftersom lövträd blir utkonkurrerade av gran under successionen, så krävs det dock på lång sikt att nya, stora bestånd med värdträd får utvecklas fritt, säger Swantje Löbel.
För arter som sprider sig vegetativt är det viktigare att satsa på att knyta ihop isolerade lövskogar och öka antalet värdträd i landskapet. Även små bestånd med lägre kvalitet kan troligen bli koloniserade av dessa arter och kan då fungera som broar för spridningen mellan naturreservaten.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Swantje Löbel, tel: 0049-5304-909918, e-post: swantje.lobel@ebc.uu.se
Det vanligaste felet som Kristinn Jóhannesson lagt märke till är att bokstäverna ”ll” uttalas som ett enda långt ”l” istället för ”ddl”. Ett annat misstag är att bokstaven ”u” ofta blir ett ”o”.
– Namnet på vulkanen består av tre sammansatta ord. Korrekt uttal är ”Eija-fjaddla-jökuddl”, med tryck på första stavelsen i varje ord. Översatt till svenska betyder det ”Öfjällsglaciären”.
Kristinn Jóhannesson. Foto: Thomas Melin/Göteborgs universitet.Att det inte varit lätt för journalister att uttala namnet på vulkanen som ställer till med så mycket besvär för flygtrafiken har Kristinn Jóhannesson också märkt på ett annat sätt. Reportrar från både tv och radio har ringt till honom och frågat hur det ska låta. Till och med en språkvårdare på Sveriges Radio hörde av sig för att få uttalet bekräftat.
Dessutom är det inte bara uttalet som är krångligt. Vissa vulkaner ska dessutom tituleras som ”han” och vissa som ”hon”, säger Kristinn Jóhannesson.
– Vulkanen Eyjafjallajökull är en ”han” eftersom ordet ”jökull” är maskulint. Grannvulkanen Katla som många tror ska få ett utbrott, är däremot en ”hon” eftersom namnet slutar på ”a” och därför är feminint.
Egentligen är Kristinn Jóhannesson inte särskilt förvånad över att uttalet vållar så mycket besvär, eftersom långa namn som består av flera hopsatta ord ofta blir krångliga. Däremot tycker han det är konstigt att så många har fått för sig att isländska skulle vara ett så svårt språk, eftersom det finns vissa regler för uttal, precis som för alla andra språk.
Men kanske finns det tröst att få för dem som har problem med uttalet.
– Att säga Skellefteå blev lite svårt för isländsk radio, när radion skulle
berätta att flygplatsen i den svenska staden var stängd på grund av askmolnet, säger Kristinn Jóhannesson.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Kristinn Jóhannesson på telefon: 0708-734533 eller e-post: Kristinn.Johannesson@svenska.gu.se
Kromosomernas ändpartier, telomererna, är viktiga för skydda generna innanför dem. Varje gång en cell delar sig förkortas dess telomerer. Efter många celldelningar blir telomererna så förkortade att cellen antingen självdör eller hamnar i ett åldrat, vilande stadium. Mätningar av telomerlängden ger därmed information om hur många gånger cellen tidigare har delat sig.
Den nya studien är en del av det stora Betula-projektet, som enligt Vetenskapsrådet är en av de tio starkaste forskningsmiljöerna i Sverige och som bl.a. har som mål att studera hur minnet förändras under åldrandet. Den omfattar 427 icke-dementa personer mellan 41 och 81 år. Forskarna undersökte om individer med olika former av apolipoprotein E (APOE) har olika telomerlängder i sina blodceller samt om variationer i telomerlängden har samband med minneskapaciteten, utvärderad med minnestest. Tidigare forskning har beskrivit samband mellan formen APOE e4 och hjärt-kärlsjukdom och demens. Man har även visat att denna variant ökar risken för en typ av minnesförsämring som är tydligast hos äldre personer utan demens. Det är en minnesförsämring i det s.k. episodiska minnessystemet, som förenklat sagt har till uppgift att komma ihåg episoder i livet.
I sammandrag visar den nu publicerade studien att personer med APOE e4 har längre telomerer än personer med andra APOE-varianter. Det framgick också att skillnaden i telomerlängd mellan APOE e4 och andra APOE-varianter ökade ju yngre personer som jämfördes. I den grupp som hade varianten APOE e4 visade individerna med de längsta telomererna sämre prestation på episodiska minnestester men inte på andra tester.
APOE-proteinet har en central roll för transport och omsättning av blodfetter, men de olika formerna verkar också ha olika effekter på andra processer i kroppen. e4-varianten är kopplad till sämre blodfetter, mer inflammation och ökad oxidativ stress jämfört med e2- och e3-varianterna. Man har tidigare visat att både inflammation och oxidativ stress leder till kortare telomerlängd. Därför var det överraskande att personer med e4-varianten hade längre telomerer än personer med de andra APOE-formerna. De längre telomererna stöder tanken att cellerna har genomgått ett lägre antal delningar och längdsskillnaden har uppstått någon gång före den nedre åldergränsen i studien. En sådan sänkt celldelning tidigt i livet kan vara en förklaring till att individerna med e4-varianten har sämre episodiskt minne än individer med andra varianter. Det behövs fler studier för att bekräfta dessa fynd och utröna genom vilka mekanismer som långa telomerer är kopplade till sämre episodiskt minne samt ev. även andra APOE e4-associerade processer i kroppen.
Bakom studien står forskarna Karl-Fredrik Norrback, Rolf Adolfsson, Göran Roos, och Lars Nyberg vid Umeå universitet; Lars-Göran Nilsson, Stockholm Universitet; och Thomas Karlsson, Linköpings Universitet samt doktoranden Mikael Wikgren. Projektsamordnare Annelie Nordin har även varit viktig för genomförandet av studien.
För mer information kontakta: MD, PhD Karl-Fredrik Norrback, Inst. för klinisk vetenskap, Enheten för psykiatri, Umeå universitet,
tel. 070-441 59 04,
e-post: karl-fredrik.norrback@psychiat.umu.se
Referens:
Wikgren M, Karlsson T, Nilbrink T, Nordfjäll K, Hultdin J, Sleegers K, Van Broeckhoven C, Nyberg L, Roos G, Nilsson LG, Adolfsson R, Norrback KF. APOE epsilon4 is associated with longer telomeres, and longer telomeres among epsilon4 carriers predicts worse episodic memory, Neurobiology of Aging, 2010 Apr 13 (10.1016/j.neurobiolaging.2010.03.004).
”Levande fossil” är en term som Darwin själv myntade. Termen beskriver nulevande djur som också upphittats som flera hundra miljoner år gamla fossil och inte verkade ha förändrats evolutionärt överhuvudtaget sedan dess. Dessa djur verkar vara problematiska för teorin om det naturliga urvalet som ju enligt Darwin själv borde innebära kontinuerliga förändringar.
Det mest klassiska levande fossil som Darwin diskuterar i sin bok är släktet Lingulella som verkar ha levt nedgrävd i grunda varma marina miljöer under de senast 500 miljonerna år utan att ha förändrats. Darwin träffade på skal av dessa fossil (som han kallade Lingula) när han 1831 som ung student studerade 500 miljoner år gamla lager i norra Wales.
Lingulella tillhör djurgruppen armfotingar, tvåskaliga djur som lever på bottnen och liknar musslor. De är idag mindre vanliga än musslor, men har ett storslaget förflutet med tiotusentals utdöda arter. Med hjälp av nya unika mjukdelsbevarade fossilfynd av Lingulella från Burgesskiffern i kanadensiska Klippiga Bergen har uppsalaforskarna Sandra Pettersson Stolk och Lars Holmer vid institutionen för geovetenskaper tillsammans med kanadensiska kolleger från Royal Ontario Museum rekonstruerat anatomin och ekologin hos Lingulella.
Uppsalaforskarnas resultat visar att Lingulella inte kan ha levt nedgrävd i en grunda strandnära miljö som Darwin antog. Fossilen från den 505 miljoner år gamla Burgesskiffern bevarar djurens mjukdelsanatomi och Lingulella saknar helt anpassningar för denna livsstil och skiljer sig markant från de nulevande representanterna.
Den grupp av armfotingar som Lingulella tillhör är helt utdöd och saknade helt möjlighet att gräva ned sig i bottensedimentet. Den kraftiga muskelförsedda fot som nulevande armfotingar använder för sin speciella livsstil saknas helt. Lingulella har istället en smal fot som var fäst på något hårt underlag. Lingulella livnärde sig på föda som filtrerades ut ur direkt ur vattnet ovan havsbottnen i stället för att som de nutida nedgrävda formerna bilda filtreringstunnlar en bit under havsbottnen.
– De nya fossilfynden stödjer resultat från närbesläktade fossila armfotingar som hittats från äldre lager med samma typ av mjukdelsbevaring i Kina, berättar Lars Holmer.
Han har nyligen påbörjat ett samarbetsprojekt kring de kinesiska fossilen med besökande kinesiska gästforskare i Uppsala.
– Vi kan nu fastställa att Lingulella inte är något klassiskt ”levande fossil” som Darwin föreslog. De nya fossilen påvisar att viktiga evolutionära förändringar skett under de senaste årmiljonerna, säger Lars Holmer.
Referens: Acta Zoologica, Volume 91 Issue 2 (April 2010), First record of the brachiopod Lingulella waptaensis with pedicle from the Middle Cambrian Burgess Shale (p 150-162), Sandra Pettersson Stolk, Lars Erik Holmer, Jean-Bernard Caron, DOI: 10.1111/j.1463-6395.2009.00394.x
Kontaktinformation
För mer information kontakta Lars Holmer, tel: 018-471 2761, 070-468 26 55, e-post: lars.holmer@pal.uu.se
I artikeln visar forskarna att minskad köttkonsumtion har två effekter. En direkt som innebär betydligt mindre utsläpp av metan och lustgas och en indirekt genom att mark som frigörs kan användas för bioenergiodling.
Matproduktion är en källa som inte går att bortse från när det gäller de direkta utsläppen av växthusgas – globalt står den för 20-25 procent av utsläppen. Utsläpp från mat är dock svåra att beskatta eftersom de främsta utsläppskällorna är metan från kornas magar och lustgas från gödslad mark – båda mycket kostsamma och tekniskt komplicerade att mäta. Effektiva tekniska lösningar för att minska dessa utsläpp saknas också. Ändrade matvanor kan däremot ge stor effekt. Om nötkött ersätts med kyckling minskar utsläppen med 90 procent, ersätter man nötkött med bönor blir minskningen 99 procent.
– I normalfallet skulle en skatt på matproduktionens utsläpp vara det bästa. Men eftersom det är nästintill praktiskt omöjligt, och effekterna av att byta bort kött och mjölk är så stora, visar vi att det kan vara väl så effektivt att lägga skatten direkt på köttet, säger Stefan Wirsenius, forskare vid institutionen för energi och miljö vid Chalmers.
Nötkött som har de högsta utsläppen beskattas högre enligt förslaget, medan kyckling och svin beskattas lägre eftersom deras utsläpp är lägre.
– Vi har idag skatt på bensin och ett handelsystem för industrier och kraftproduktion, men inga styrmedel alls för matens utsläpp. Det betyder att vi inte alls betalar våra klimatkostnader för maten, säger Fredrik Hedenus, även han forskare vid institutionen för energi och miljö vid Chalmers.
En klimatskatt på kött skulle sannolikt också innebära att mark frigörs för odling av bioenergigrödor.
– Om världen bestämmer sig för att minska utsläppen av växthusgas rejält kommer mark att bli en knapp resurs, eftersom mycket mark kan komma att efterfrågas för bioenergi. Ett markeffektivt jordbruk kommer därför att bli allt viktigare. Produktion av nötkött kräver tjugo gånger mer mark per kcal än bönor, säger Fredrik Hedenus.
En skatt som motsvarar 60 öre/kg CO2 (hälften av skatten på bensin idag) skulle enligt beräkningarna minska biffkonsumtionen med 14 procent. En sådan minskning skulle inte heller utgöra något hot mot skyddsvärda betesmarker.
– Det handlar inte om att tvinga människor att bli vegetarianer utan bara att styra mot en lite klimatsmartare diet, säger Stefan Wirsenius.
Artikeln ”Greenhouse gas taxes on animal food products: Rationale, tax scheme and climate mitigation effects” är accepterad av Climatic Change.
Kontaktinformation
Fredrik Hedenus, Fysisk resursteori, Chalmers tekniska högskola
Tel: 0736-487 984
hedenus@chalmers.se
– Peter Weiss spelade in och färdigställde fjorton filmer under åren 1952-1961, två av dem var långfilmer. Hans första filmer var ett slags korta surrealistiska och fantasifulla bilddokument och han hämtade sina motiv till en början i den egna upplevelsesfären. I sina första kortfilmer – han kallade själv dem studier – ställer han därför frågor rörande sin egen existens som konstnär, sin relation till kvinnor och till sina föräldrar, säger Jan Christer Bengtsson.
Under andra hälften av 1950-talet visar han på sidor av det dåtida svenska samhället, som starkt kunde ifrågasättas. I några dokumentära kortfilmer besökte Peter Weiss randexistensers platser som ölkaféer och uteliggares nattläger. Han granskade livet i ett ungdomsfängelse och uppmärksammade ungdomars böjelser för olika typer av droger. Som en av dåtidens radikaler var Peter Weiss starkt kritisk mot fängelse som strafform och olika skrämmande och destruktiva beteenden kom att hamna under Weiss lupp. I sökandet efter hopp och mening i livet gjorde han bland annat en kortfilm för SSU – Vad ska vi göra nu då? Filmen gjordes i hela 250 kopior och användes som diskussionsunderlag i den efter motbokens avskaffande uppmärksammade drogproblematiken.
En av långfilmerna – Hägringen – var av experimentkaraktär och ansågs allmänt vara svår. Den andra – den enda större kommersiella filmproduktion Peter Weiss var med och gjorde väckte stor uppmärksamhet då den visades i Stockholm. I ett pressmeddelande från Frankfurt am Main tog Peter Weiss avstånd från sin medverkan i filmen ”Svenska flickor i Paris”. Länge ville man tro att han hade lite med den filmen att göra, men både han själv och hans närstående hävdade länge att han vilseletts av illasinnade personer med skrupellösa samveten. Själv menade Peter Weiss i anteckningar han gjorde tio år efter filmens tillkomst att det var så det kunde te sig i den kapitalistiska filmbranschen.
– I själva verket hade han hoppats mycket på den chans han fick att göra film i Paris. Men då han insåg att han inte skulle få den möjligheten ville han förekomma genom att distansera sig, säger Jan Christer Bengtsson.
Sammanfattningsvis kan sägas att Peter Weiss kämpade med personliga svårigheter att kunna uttrycka sig genom språk – ett språk som bestod av ord och tecken – då man med stor sannolikhet kan anta att han bar på en stor önskan om att lyckas som författare. För att ”erövra orden” övade sig Peter Weiss med att beskriva olika slags världar – såväl inre som yttre sådana. Det kan vara en förklaring till att han sysslade med såväl surrealistiska och psykologiska ämnen, samt att han kom att hitta fram till dokumentära former då han gjorde film.
Senare tiders dokumentärfilmare som Stefan Jarl och PeÅ Holmquist har visat på inspiration från Peter Weiss. Stefan Jarl tillägnade Peter Weiss ”Ett anständigt liv” (1979) och PeÅ Holmquist använde sig av texter från Peter Weiss prosadikter ”De besegrade” (1948) och ”Motståndets estetik” del 1 (1976) i filmen ”Var är min seger?” (2002).
Avhandlingens titel
Peter Weiss filmer: från de korta små lekfulla kopparslagen till kommersiell långfilmsdebut: filmer – filmidéer – utkast.
För ytterligare information
Jan Christer Bengtsson, Filmvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet,
e-post: jan.christer.bengtsson@spray.se.
