– Resultaten ger mer kunskap om hur en växt kan överleva drastiska väderleksförändringar. Med mer förståelse för hur kommunikationen i växten fungerar skulle vi kunna undvika delar av de förluster som årligen sker inom jordbruket vid frost och torka, säger Peter Kindgren.

Vi människor kan tacka växterna för det syre vi andas. Genom fotosyntesen i växternas energifabrik – kloroplasten – frigörs det syre som vi sedan kan använda. Fotosyntesen omvandlar också solens energi till kolhydrater i växten. För att få bästa möjliga tillväxt behöver kloroplasten kunna kommunicera med andra delar av växtcellen. I sin avhandling har Peter Kindgren, Umeå universitet, studerat de nödsignaler som kloroplasten skickar när en växt utsätts för stress i form av låga temperaturer och höga ljusintensiteter.

Kloroplastens signaler kan reglera olika processer i en växt. Peter Kindgren har använt sig av modellväxten backtrav (Arabidopsis thaliana) för att undersöka vilka molekyler och proteiner som är viktiga i kommunikationen. I sitt arbete har han lyckats identifiera viktiga signalmolekyler i klorofyllsyntesen. Dessa molekyler kallas för tetrapyrroler och kan exporteras från kloroplasten under stressförhållanden, som kyla och starkt solsken. De aktiverar en signal som bland annat styr geners uttryck och på så sätt startar olika aktiviteter i växten.

Starkt solsken är något som en växt uppfattar som stress. Växter har olika protein som känner av framförallt blått och rött ljus. Peter Kindgren har i sitt arbete upptäckt att ett protein som absorberar blått ljus är en sensor för hur intensivt ljuset är. Han har dessutom funnit ett annat tidigare okänt protein som bara finns i växter.

– Proteinet är involverat i den signalering som utgår från kloroplasten och den huvudsakliga funktionen är att anpassa fotosyntesen vid starkt solsken, så att växten överlever, berättar Peter Kindgren.

Peter Kindgren kommer ursprungligen från Örebro. Han har tidigare studerat teknisk biologi vid Umeå universitet.

Fredagen den 15 oktober försvarar Peter Kindgren, Institutionen för Fysiologisk botanik, Umeå universitet, sin avhandling med titeln The Chloroplast Talks – Insights into the language of the chloroplast in Arabidopsis.
Svensk titel: Kloroplasten pratar – En inblick i kloroplastens språk i Arabidopsis.
Disputationen äger rum kl 13.00 i KB3A9, KBC-huset.
Fakultetsopponent är professor Barry Pogson, Research School of Biology, The Australian National University, Canberra, Australia.

Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta gärna:
Peter Kindgren
Telefon: 073-6730313
E-post: peter.kindgren@plantphys.umu.se

– Mest överraskande är att många av dessa bosättningar ligger långt från flodområdena – i regnskogsområden som idag är ytterst glesbefolkade, säger Per Stenborg vid institutionen för historiska studier, som under sommaren ledde arkeologiska undersökningar i området.

Traditionellt har arkeologer trott att dessa inlandsområden även innan européernas ankomst varit glesbefolkade. Dels eftersom jordarna är magra, dels eftersom tillgången av vatten blir dålig under torrperioderna i och med stora avstånd till större vattendrag. Det har därför varit något av ett mysterium att den tidigaste historiska skildringen, från spanjoren Francisco de Orellanas färd utmed Amazonfloden 1541-1542, beskrev området som en tätbefolkad region med, vad spanjorerna uppfattade som ”städer”, såväl utefter själva floden, som i inlandet.

De nu inledda arkeologiska undersökningarna i Santarémområdet kan mycket väl komma att förändra bilden av Amazonas förhistoria. Arkeologerna påträffar områden med mycket bördiga jordar insprängda i den annars magra marken. Jordarna är inte naturliga, utan har skapats av människor.
– Lika viktigt är att vi vid flertalet av de större bosättningarna hittat runda sänkor i landskapet, några närmare hundra meter i diameter. Sänkorna kan vara rester av vattenreservoarer, konstruerade för att säkra vattenförsörjningen under torrperioderna, säger Per Stenborg.

Det är alltså möjligt att de gamla uppgifterna från de Orellanas resa får stöd genom de nya arkeologiska undersökningarna, och att indianbefolkningarna i denna del av Amazonas hade utvecklat tekniker för att kunna bruka den magra jorden.

De arkeologiska fyndplatserna i Santarémområdet är mycket rika på fynd, i synnerhet keramik. Ett stort och huvudsakligen outforskat material från just Santarémområdet ingår i Världskulturmuseets samlingar i Göteborg. Materialet samlades in på 1920-talet av den tysk-brasilianske forskaren Curt Unkel Nimuendajú och hamnade på Etnografiska museet i Göteborg. Materialet har ett stort värde för att förbättra kunskaperna om det historiska Amazonas. Brasilianska forskare är därför intresserade av gemensamma satsningar där nya arkeologiska fältundersökningar kombineras med forskning kring Världskulturmuseets samlingar från samma område.
– Santarémområdet är idag utsatt för kraftig exploatering i samband med de senaste årens jordbruksexpansion och vägbyggen. Det gör att områdets fornlämningar utplånas i rask takt och, följaktligen, att räddningsarkeologiska insatser är mycket angelägna, säger Per Stenborg.

De arkeologiska undersökningarna är en del av projektet ”Vårdad Vildmark”, som leds av fil. dr. Per Stenborg vid Göteborgs universitet. Projektet sker i nära samarbete med brasilianska arkeologer från universitetet i Pará, och har möjliggjorts genom anslag från Stiftelsen för Humanistisk Forskning, Kungl. Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg, Rådman och Fru Ernst Collianders Stiftelse, Mannheimers Fond, samt universiteten i Pará och Göteborg.

Kontaktinformation
För mer information: Per Stenborg, tel: 031-786 5173 eller 073-5703176, e-post: p.stenborg@archaeology.gu.se
Kartmaterial/foton kan beställas av Thomas Melin, tel: 0766-181068, eller e:post: thomas.melin@hum.gu.se

I takt med ett ökande ozonhål och förändrade solvanor har fallen av hudcancer ökat runt om i världen. Ett sätt att komma till rätta med detta har varit att propagera för solkrämer. Men den ökade användningen av solkräm har medfört en ökad kontaktallergi och fotoallergi mot solskyddsmedel.

– Det är känt att solkrämerna passerar genom huden in i vår kropp, men vi känner inte till vilken effekt det har på oss. Många av de solskyddsmedel som används går nämligen sönder när solljuset träffar dem. Vi ville därför undersöka vad som kan hända med de kemiska solskyddsmedlen då de utsätts för UV-strålning och hur nedbrytningsprodukterna som samtidigt bildas påverkar huden, säger Isabella Karlsson, doktorand på institutionen för kemi vid Naturvetenskapliga fakulteten på Göteborgs universitet.

I en studie har nu forskarna lyckats ge en förklaring till vad som händer under processen.

– En av nedbrytningsprodukterna i solkrämer, arylglyoxalerna, visade sig vara starkt allergiframkallande. Vilket skulle kunna förklara varför människor blir allergiska mot solkräm som innehåller dibensoylmetaner, det vill säga en UVA-absorberande substans i solkrämen, berättar Isabella Karlsson.

Detta innebär i första hand en bättre förståelse för mekanismen bakom fotoallergi. Kunskapen kan leda fram till ett solskydd som inte orsakar allergi och kunna avgöra vilka solskydd som det är störst risk att bli överkänslig emot.

Men deras upptäckt har redan gett resultat. Sjukvården har länge haft svårt att testa patienter vid misstanke om fotoallergi och tack vare deras studie är ett nytt test på gång.

–Vi håller i dagsläget på att starta upp samarbete med olika hudkliniker för att kunna göra en utvärdering av testet. Det innebär att fler patienter kommer att kunna få reda på att de har en fotoallergi, vilket kan hjälpa dem i deras vardag samt minska belastningen inom sjukvården, konstaterar Isabella Karlsson.

FAKTA FOTO- OCH KONTAKTALLERGI
En fotoallergisk reaktion beror på att solskyddsmedlet förändras kemiskt av solljuset och kroppens immunsystem reagerar då med en allergisk reaktion. Reaktionen är ovanlig och orsaken till tillståndet är i regel solskyddsmedel. Symtomen är eksemliknande utslag som kan ge klåda. Behandling är att undvika substansen som utlöser allergin.

Studiens titel: Photodegradation of Dibenzoylmethanes: Potential Cause of Photocontact Allergy to Sunscreens
Författare: Isabella Karlsson, Lisa Hillerström, Anna-Lena Stenfeldt, Jerker Mårtensson och Anna Börje

Tid: Lördagen den 9 oktober kl 13:30.
Plats: Föresläsningssal F07,Svenska mässan i Göteborg

Kontaktinformation
För mer information kontakta:
Isabella Karlsson, doktorand på institutionen för kemi vid Naturvetenskapliga fakulteten i samarbete med Sahlgrenska akademin, tel: 031-786 91 08, e-post: isabella.karlsson@chem.gu.se
Anna Börje, forskare på institutionen för kemi vid Naturvetenskapliga fakulteten i samarbete med Sahlgrenska akademin, tel: 031-786 90 12, e-post: aborje@chem.gu.se

I en tvärspråklig studie i programmet Avancerad andraspråksinlärning som finansieras av Riksbankens Jubileumsfond har forskare undersökt svenskar som andraspråksanvändare av spanska, engelska och franska.

Forskningen har resulterat i ett mönster i språkanvändningen hos de svenska andraspråksanvändarna, det vill säga hur de organiserar meningar eller yttranden och vad de väljer att ta med för information.

-Trots att de ofta har bra uttal, grammatik och ordförråd så har de inte plockat upp språket på diskursnivå fullt ut, påpekar Lars Fant, som är professor i spanska vid Stockholms universitet, och sitter i ledningsgruppen för programmet.

Felen kan vara avgörande för hur vi uppfattas. Det handlar bland annat om hur man förpackar det man säger med artighetsfraser och pragmatiska markörer. Den infödde kan reagera på fel som inte går att sätta fingret på. Endera gör det att man inte förstår varandra eller så upplevs svensken som plump eller oartig.

I en av uppgifterna i den tvärspråkliga studien skulle deltagarna söka ledigt hos sin chef. Svenskarnas förfrågningar på franska och engelska uppfattades ofta som mer direkta jämfört med infödda talare. Det kunde bland annat uppfattas som mindre artigt eftersom svenskarna tenderade att hoppa över nedtonande uttryck som ”I was wondering” eller ”I was hoping” för att inleda en fråga.

I en motsvarande studie i Chile valde svenskarna att inte ta med information om de familjeangelägenheter som låg bakom den önskade ledigheten, men kom däremot med förslag hur deras frånvaro skulle lösas rent praktiskt. I stället för att upplevas som professionella så uppfattades svenskarna som opersonliga, och till och med oartiga, eftersom de lade sig i och försökte ta över chefens arbetsuppgifter.

Lars Fant menar att det är svårt att skilja på vad som är kulturella och strukturella skillnader. Men det är viktigt att man känner till dessa skillnader eftersom risken för missuppfattning annars är stor.

-Vi vet ganska lite om de senare stadierna i inlärningen eftersom mycket forskning tittar på nybörjarstadierna. Vi har inga bra verktyg för den högre undervisningen, men den är väldigt viktig för att klara av sofistikerade aktiviteter och komplicerade samtal.

Kontaktinformation
Professor Lars Fant lmfant@isp.su.se
Professor Kenneth Hyltenstam kenneth.hyltenstam@biling.su.se

Tre procent av dagens 18-åringar i Sverige, ungefär en per skolklass, har idag erfarenhet av socialtjänstens samhällsvård. Hur dessa ungdomar klarar högre studier har nu undersökts bland annat av forskare från Göteborgs universitet.

Studien fokuserar på ungdomar som varit placerade i familjehem eller på institution under hela eller delar av sin uppväxt. De unga i studien är mellan 18 och 21 år gamla idag, har varit placerade minst ett år i samhällsvård, har klarat grundskolan och var placerade det år de var 16 år gamla.

Registerstudier av ungdomar födda 1972 – 1992, som varit placerade i samhällets dygnsvård, visar att 20 procent läst det individuella programmet på gymnasieskolan och 56 procent på yrkesinriktade gymnasieprogram. Men 60 procent av dem avslutar inte sina gymnasiestudier, att jämföra med 18 procent för övriga ungdomar i samma ålder. Andelen som söker sig till högre studier är 13 procent mot 41 procent bland övriga ungdomar. Andelen som får hjälp med hemläxor, nedlagd tid på läsläsning och betygsmedelvärdena är också lägre för dem som är placerade i samhällets dygnsvård.

Antalet placeringar och längden på placeringstiden slår tydligt igenom på betygen enligt studien. Få och stabila placeringar påverkar betygen positivt. Betygsskillnaderna motsvaras inte av skillnad i begåvning. Det visar resultaten på de kognitiva tester som gjorts på både placerade och inte placerade barn.
– Det visar att med vi med hjälp av olika stödinsatser verkligen kan ge den här gruppen barn möjligheter att bli lärande personer, säger docent Ingrid Höjer vid Göteborgs universitet.
En av många rekommendationer forskargruppen ger är att fokus hos alla de professionella som omger de familjehemplacerade mer måste läggas på själva skolgången.

– Ofta fokuserar socialarbetare enbart på relationer och känslor, inte ungdomarnas skolprestationer, vilket vi anser vara felaktigt. Dessutom är ofta förväntningarna onödigt lågt ställda på barnen och ibland genomförs byte av placering utan tanke på att barnen då blir utan betyg på den skola de går på, säger Ingrid Höjer.

En annan rekommendation är möjligheten till vuxenutbildning för alla unga. Möjligheten att komma igen och att få en ny chans är något som har visat sig mycket betydelsefullt inte minst för många av studiens tidigare familjehemplacerade unga.

Den svenska forskargruppen utgörs av Margreth Hill från institutionen för pedagogik och specialpedagogik och Ingrid Höjer, Helena Johansson och Rachel Hadodo från institutionen för socialt arbete.

FAKTA/YiPPEE
Studien är en del i det EU-finansierade forskningsprojektet YiPPEE – Young People from a Public Care Background: Pathways to Education in Europé. I Sverige, Danmark, Ungern, Spanien och Storbritannien söker forskare de kulturella, sociala, psykologiska och praktiska faktorer som gör att ungdomar som varit placerade i familjehem eller på institution ändå tar sig in på högre utbildning. Studien är grundad på en stor statistikanalys, fallstudier i olika geografiska områden plus fördjupade intervjuer med personal på socialkontor och med ungdomar själva. Syftet med projektet är att bidra till kunskap om gruppens utbildningssituation och också att bidra till förändring av både policy och praktik som kan få fler i den gruppen av unga att studera vidare.

Kontaktinformation
För mer information kontakta:
Ingrid Höjer, ingrid.hojer@socwork.gu.se 031-786 1568
Helena Johansson, helena.johansson@socwork.gu.se 031-786 5721
Rachel Hadodo, rachel.hadodo@socwork.gu.se 031-786 160
Margreth Hill, margreth.hill@ped.gu.se 031-786 2083

Teknikämnet är obligatoriskt i den svenska grundskolan sedan 1980, då läroplanen Lgr 80 definierade teknik som ett eget kunskapsområde, skilt från naturvetenskap. I den därpå följande läroplanen, Lpo 94, utvidgades undervisningsskyldigheten i teknik till hela grundskolan, från år 1 till 9. Nu blev det också tydligt att teknikämnet inte bara handlar om praktiskt handlag med tekniska saker, utan om en bredare förståelse för hur tekniska system fungerar och påverkar våra liv och vår värld.

Men i förverkligandet av de här intentionerna lämnades lärarna i stort sett åt sig själva. Varken läromedel eller fortbildningsinsatser gav dem stöd i att undervisa med ett bredare systemperspektiv. Resultatet har därför också blivit magert.

Det konstaterar Claes Klasander i sin avhandling i teknikens didaktik som han lagt fram vid Linköpings universitet. Han har studerat hur undervisningen i just tekniska system ser ut i skolan. Han har tittat på såväl de politiska ambitionerna i läroplaner och andra styrdokument, som hur de förverkligats i läromedel och i den praktiska undervisningen.

– Samhället blir allt mer komplext, säger han. Tekniska system är en del av vår vardag, tänk bara på hur beroende vi blivit av internet. Skolan ska ge eleverna redskap att förstå samhället. Då behöver de förberedas för ett tekniskt komplicerat samhälle.

I läroplanerna speglas också detta, säger han. Ett globalt perspektiv ska läggas på teknikämnet. Teknikens roll i hållbar utveckling ska studeras. För att det ska bli möjligt behöver tekniska system förstås i sin helhet. Vad kommer in i och ut ur dem och hur påverkar det omgivningen? Hur styrs de och hur kan de påverkas?

Men, både i läromedel och i den praktiska undervisningen, är synsättet snarast reduktionistiskt, fortsätter han. Systemen plockas isär i sina enskilda komponenter och det är dem man studerar var för sig. Läromedlen har tyngdpunkten på industriell design. Praktiska övningar går ut på att tillverka saker. Teknikämnet behåller sin gamla karaktär av utvidgat slöjdämne, ”en asyl från bokliga studier”, som Claes Klasander formulerar det.

I läromedlen förekommer visserligen beskrivningar av stora tekniska system, som kärnkraftverk. Men då är människan frånvarande. Människans roll i systemet osynliggörs, skriver Claes Klasander. Om hon finns med betraktas hon snarast som ett bekymmer och en störkälla.

Ingen av de tekniklärare som finns med i hans studie är utbildade för att undervisa i teknik. De har heller inte fått den fortbildning de skulle ha behövt.

– Det är ju så, säger Claes Klasander, själv gammal tekniklärare, att i skolans värld är förändringar beroende av stora fortbildningsinsatser. Uteblir de, stannar förändringen på papperet.

– Att tänka och undervisa i termer av system är nytt för lärarna och de får heller inte mycket stöd i läromedlen.

Undervisningen i teknikämnet präglas fortfarande av ett naturvetenskapligt synsätt, där intresset vänds inåt-nedåt istället för att hållas kvar på en komplex nivå. När området Energi behandlas, till exempel, hamnar undervisningen i frågor om energiöverföring, som hur lägesenergi kan omvandlas till rörelseenergi, istället för att energisystemens utformning studeras.

Länge betraktades också teknik som tillämpad naturvetenskap. Claes Klasander talar om naturvetenskapens starka kunskapstradition och makt över teknikämnet.

Vad som behövs idag, menar han, är att också se på teknik ur samhällsvetenskapliga perspektiv. Dagens stora frågor är globala och handlar om hållbarhet och etik. Då spelar kunskaper om teknik en central roll. ”Ska alla kineser ha bil?” är ett exempel.

Kontaktinformation
Claes Klasander disputerade den 24 september vid Fontd, Nationella forskarskolan i naturvetenskapens och teknikens didaktik. Avhandlingen heter Talet om tekniska system – förväntningar, traditioner och skolverkligheter. Claes Klasander nås på 011-363307, e-post: claes.klasander@liu.se.

Årets nobelpristagare i medicin eller fysiologi, professor emeritus Robert Edwards från universitet i Cambridge gjorde redan försök i mitten av 1960-talet att hitta de rätta omständigheterna för befruktning av mänskliga äggceller utanför kroppen.

Men först 1978 lyckades den första provrörsbefruktningen och världens första IVF-barn, Louise Brown, föddes i Storbritannien. Ungefär 2,1 miljoner barn har sedan dess kommit till via provrörsbefruktning. I Sverige föddes det första IVF-barnet i Göteborg 1982 och forskningteamet bakom framgången bestod av forskare från Göteborg. Teamet leddes av professor emeritus Lars Hamberger och övriga forskare som deltog i gruppen var: professor emeritus Per-Olof Jansson på avdelningen för obstetrik och gynekologi vid Sahlgrenska akademin och docenterna på avdelningen för obstetrik och gynekologi vid Sahlgrenska akademin: Matts Wikland, Torbjörn Hillensjö och Lars Nilsson

Sahlgrenska akademin bedriver omfattande forskning på området ofrivillig barnlöshet. Tre procent av alla infertila par kan inte bli gravida för att kvinnan av olika anledningar inte har någon livmoder. Sedan flera år pågår forskning vid Sahlgrenska akademin som kan göra det möjligt att ge kvinnan en ny livmoder genom transplantation. I somras genomfördes djurförsök med professor Mats Brännström i spetsen där forskarna kom ett steg närmare som kan leda till världens första lyckade transplantation av en mänsklig livmoder.

FAKTA OFRIVILLIG BARNLÖSHET
Ofrivillig barnlöshet ses hos 9 procent av par i barnafödande ålder, många av dessa par söker hjälp från sjukvården för utredning och behandling av infertilitet. Orsakerna kan bland annat vara äggledarskador, nedsatt spermakvalitet, avsaknad av spermier, endometrios, hormonrubbningar men ibland finner man ingen förklaring till ofrivillig barnlöshet. In vitro fertilisering, IVF, är idag en etablerad behandlingsform och paren erbjuds ofta tre behandlingar.

Kontaktinformation
För mer information och kommentarer om Robert Edwards kontakta:
Per-Olof Jansson, professor emeritus på avdelningen för obstetrik och gynekologi vid Sahlgrenska akademin, telefon 031- 342 21 48, mobil 0708-85 43 88, e-post:per-olof.janson@obgyn.gu.se
Lars Nilsson, docent på avdelningen för obstetrik och gynekologi vid Sahlgrenska akademin, e-post:lars.b.nilsson@vgregion.se
Christina Bergh, professor på avdelningen för obstetrik och gynekologi vid Sahlgrenska akademin- bedriver en omfattande forskning kring IVF, telefon 031-342 37 95, mobil: 073-688 93 25
Mats Brännström, professor på avdelningen för gynekologi och obstetrik vid Sahlgrenska akademin, e-post:mats.brannstrom@obgyn.gu.se

– Det är lätt att ta till förklaringar som antingen rör den mobbades personlighet eller till exempel en chefs elakhet eller bristfälliga ledarskap men den sociala process som mobbning är, är allt för komplex för att kunna peka ut någon vars fel det är. Flera saker samverkar.

Nio procent av människor som arbetar i Sverige upplever att de har blivit utsatta för mobbning på sin arbetsplats. Louise Svenssons doktorsavhandling, i vilken hon intervjuat mobbade, observatörer och mobbare, visar att sammanhanget är viktigt. Att arbeta eller att vara annorlunda än vad som är normalt för just det kontoret eller den fabriken kan vara avgörande.

– Det kan handla om att man är van vid att arbeta självständigt men det är inte så man arbetar på den nya arbetsplatsen. Kanske ifrågasätter man saker på möten när andra inte är vana vid att det görs. Självklart kan det också vara så att man tillhör en minoritet – en kvinna bland många män, man bland kvinnor eller invandrare bland svenskar.

Mobbningen kan också starta i och med en konflikt eller efter att en anställd bytt position. Mobbning kan därmed komma smygande under en längre tid eller starta hastigt efter en viss händelse. Plötsligt blir kollegor mobbare.

Den eller de som mobbar kan både vara chefer, kollegor eller underordnade. Det vanligaste är att det är någon eller några som mobbar snarare än en stor grupp. Ingen vill se sig själv som mobbare men oberoende om man handlar eller inte handlar så kan alla anses delta i mobbningen på sitt sätt.

– Många kanske inte ens vet om att det pågår men för den utsatte kan alla som inte öppet visar sitt stöd vara potentiella mobbare. Den mobbade vet var han har mobbarna, de som uttryckligen utsätter honom för negativa handlingar, men inte var han har de som jag kallar medlöparna. Den osäkerheten blir en del av mobbningen.

Samtidigt visar Louise Svenssons avhandling att kollegor som vågar visa för andra kollegor och mobbaren att de står på den utsattes sida lätt kan bli mobbade själva. De stödjare som verkar kunna undvika att bli mobbade själva har antingen en stark ställning i gruppen redan innan eller kan göra det utifrån sin formella position som chef eller annat ombud.

– De som öppet stödjer den mobbade gör det av en mängd olika skäl. Det kan vara så att gemenskapen med den mobbade betyder mer än gemenskapen med resten av gruppen. De som jag har intervjuat känner starkt att mobbning är moraliskt fel. Någon sade att de inte kunde leva med sig själva om de inte gjorde något åt det som hände.

Mobbning kan uppstå i alla organisationer med fler än två personer men det förekommer mer eller mindre i olika branscher. På vissa arbetsplatser kan dessutom mobbningen bli mer märkbar – till exempel där de anställda inte har någon fysisk reträttplats. När man måste dela utrymmen med andra kollegor finns möjlighet att bli mobbad hela tiden. Finns det egna rum kan man komma undan negativ behandling i alla fall ibland.

– Jag ger inte direkta förslag, men jag hoppas att avhandlingen kan utgöra en grund för arbetsmiljöansvariga som ska arbeta för att förhindra mobbning. Mobbning kan te sig olika i olika former av samarbete.

– För oss som medarbetare kan det vara bra att tänka på att till exempel särskilja sak från person. Vi kan försöka att behålla den professionella kontakten även om man inte drar jämnt på det personliga planet.

Kontaktinformation
För mer information kontakta: Louise Svensson 076-11 32 688

– I Sverige bor 84 procent av befolkningen i städer. Genom långsiktig stadsplanering kan vi mildra negativa effekter av klimatförändringen eller ta till vara dess möjligheter och på så sätt skapa attraktiva, trygga, hälsosamma och hållbara städer. Syftet med projektet är att utveckla metoder och kunskap för att minska riskerna och effekterna av extrema väderhändelser, säger Sofia Thorsson på Institutionen för geovetenskaper vid Göteborgs universitet.

Fram till år 2100 beräknas medeltemperaturen i Sverige öka med 2-5 grader till följd av klimatförändringar. Det innebär att vintrarna kommer att bli mildare och regnigare, somrarna allt varmare och torrare samt att extrema väderhändelser kommer att bli vanligare.  Alltihop faktorer som kan få stor påverkan på samhällsfunktioner som vatten, avlopp och kommunikationer. Dessutom påverkas såväl miljö som människors hälsa och välbefinnande. Därför är det viktigt att anpassa samhället för ett klimat i förändring.

Masthuggskajen, Frihamnen och Papyrus
Sofia Thorsson kommer tillsammans med forskare vid Statens geotekniska institut, Chalmers och Linköpings universitet att detaljstudera tre stadsdelar i Göteborgsområdet: Masthuggskajen (befintlig miljö), Frihamnen (exploateringsområde) och Papyrus (stort exploateringsområde).

Studien innefattar bland annat risk för höga temperaturer, dålig luft, skred och översvämningar. I projektet medverkar forskare med specialkompetens för mätning och modellering av komfortklimat, luftkvalitet, riskbedömning av naturolyckor, socioekonomiska analyser, flerkriterieranalys och stadsplanering. Även kommunens Stadsbyggnadskontor och analys- och teknikföretaget WSP deltar i projektet.

– Byggnader, asfalterade ytor och grönområden påverkar det lokala klimatet, luftkvalitén och klimatkomforten i en stad. Forskare sitter på mycket kunskap, men det tas sällan klimathänsyn i stadsplaneringen. Om forskare kan komma in tidigt i planeringsprocessen och samarbeta med arkitekter och andra, så kan man tillsammans komma på smarta lösningar för alla som bor i stan, säger Sofia Thorsson.

Pengarna kommer från Forskningsrådet Formas, Energimyndigheten, Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet och Trafikverket som tillsammans satsar 33 miljoner kronor på sex projekt på temat Hållbar stadsutveckling.

Göteborgsstudien är också kopplad till ett europeiskt forskningsprojekt om stadsutveckling som omfattar Sverige, Tyskland och Portugal. Det europeiska samarbetsprogrammet Urban-Net beviljade i somras ett forskningsanslag på 4,7 miljoner kronor till den svenska studien, som koordineras av Sofia Thorsson.

Kontaktinformation
KONTAKT:
Sofia Thorsson
031- 786 4733
sofia.thorsson@gvc.gu.se

Tony Axelsson, doktorand och arkeolog vid Västergötlands museum, har undersökt hur stenålderslandskapet på Falbygden såg ut och hur människorna på den tiden förhöll sig till sin omgivning.

Med hjälp av ett så kallat geografiskt informationssystem (GIS) där fornlämningar i form av gånggrifter, boplatser och lösa fynd finns inlagda, har han kunnat producera digitala kartbilder som representerar förhistoriska förhållanden i landskapet. Hans analyser visar bland annat att gånggrifterna inte förefaller vara tänkta att exponeras på större avstånd.

– Jag tror inte att gånggrifterna uppfördes för att ta kontroll över landskapet, för att göra det mindre farligt eller som en medveten handling att tämja det, att så snart man byggt gånggrift så var landskapet tryggt, säger Tony Axelsson, arkeolog på Västergötlands museum och avhandlingens författare.

Ett annat tydligt mönster han upptäckt är hur närområdet kring gånggrifterna i stort sett saknar spår av mänsklig aktivitet i form av kända fynd som bärnsten, flinta och djurben.

– Slutsatsen är att boplatserna och gånggrifterna var separerade från varandra, att det föreligger en form av rumslig separation, säger han.

Avhandlingen diskuterar också arkeologins tolkningsmodeller. Tony Axelsson argumenterar för en landskapsarkeologi som går från betraktade landskap till levande landskap.

– Genom att, hypotetiskt, karaktärisera landskapet, och använda beskrivande verb och adjektiv som farligt, tråkigt eller vackert är det möjligt att diskutera kring hur komplext och mångtydigt ett landskap är. Ett sådant tillvägagångssätt saknas ofta inom arkeologin idag. Förståelsen för hur man förstår ett landskap kommer inte endast genom visuella intryck utan också genom andra sinnesorgan och inte minst genom mentala föreställningar, säger Tony Axelsson.

Kontaktinformation
Avhandlingens titel: Landskap – visuella och rumsliga relationer i Falbygdens neolitikum.
Avhandlingsförfattare: Tony Axelsson, 0511-260 00 (arb)
E-post: tonaxe@gmail.com
Tid och plats för disputation: lördagen den 2 oktober 2010 kl. 13.00, Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6, Göteborg
Fakultetsopponent: Karl-Johan Lindholm, Uppsala universitet

Avhandlingen finns även digitalt publicerad på: http/hdl.handle.net/2077/22563

Det finns fem större stensamlingar i strandområdet nedanför det som kallas Svarta jorden, platsen för vikingastaden Birka på Björkö i Mälaren. Fyra av dem ligger idag på land i direkt anslutning till strandkanten medan den femte befinner sig under vattnet utanför Båtudden. Undersökningar visar att stenkonstruktionerna bör vara uppförda under birkatid, det vill säga 700-900-talen. Här har Johan Rönnby, professor i marinarkeologi vid Södertörns högskola, och hans kollegor i sommar utfört marinarkeologiska undersökningar i anslutning till mälaröns vattenområden.

Vikingatida stenkistor
– Ett mål med sommarens undersökningar var att försöka fastställa om dessa stensamlingar var anlagda och eventuellt utgjort underlag för någon form av kistkonstruktion, berättar Johan Rönnby.

Birka var en sjöstad, och kunskaper om platsens ”maritima sida” är därför en mycket viktig del av hur staden skall tolkas och förstås. Resultaten från sommarens undersökning visar tydligt att ett maritimt perspektiv och en marinarkeologisk metod kan få stor betydelse för framtida Birkaforskning.

Hur var hamnverksamhet och sjöfarten organiserad i Birka? Fanns det flera hamnar med olika funktion och kanske olika användare? Vilka olika typer av fartyg besökte staden och vad var de lastade med? Det är några av de frågor som forskarna hade med sig när de började arbeta med projektet ”Maritima Birka” som startade 2007, ett samarbete mellan forskningscentret MARIS vid Södertörns högskola och Statens maritima museer.

Välbevarade fynd
Många fynd från de marinarkeologiska utgrävningarna som just avslutats visar att det rör sig om en vikingatida hamn av stora mått. Johan Rönnby är inte förvånad över att det fanns stora hamnanläggningar vid Birka, men tycker det är märkligt att det inte uppmärksammats förut.
– Helt klart är att det funnits en mycket större hamnkonstruktion utanför Svarta jorden än vad man tidigare känt till, konstaterar han.

Genom provgropsgrävning under vattnet ville man också försöka fastställa kulturlagrets utbredning och omfattning. Och dykarna kom gång på gång upp med fynd av bland annat flisor, ben och nötter.  I lagret finns också ett stort antal mycket välbevarade träföremål, bland annat ett spant till ett vikingaskepp.

– Dessa vardagsföremål i form av skedar, träspatlar och knappar som vi hittade ger en märklig känsla av närhet. Det är en annan vikingavärld än den man är van vid genom ”landföremål”.

I utgrävningar på land hittar man inte bevarade träföremål från den här tiden, eftersom de för länge sedan förmultnat. Men vattnet har en större förmåga att bevara organiskt material.

– Fyndmaterialet visar mycket påtagligt på marinarkeologins möjlighet att komplettera det traditionella arkeologiska fyndmaterialet, säger Johan Rönnby.

Kanske hade Birka en stor vågbrytare eller hamnpir som skyddade en hamnbassäng rakt nedanför Birkas bebyggelse? På bryggorna och ombord på de förtöjda skeppen – och kanske även på isen vintertid – bedrevs en intensiv aktivitet. Det här är några av de hypoteser som med all tydlighet understöds av de välbevarade kulturlagren under vattnet.

– De marinarkeologiska undersökningarna har gett en betydligt mer komplex bild av hamnområdet utanför Svarta jorden än som tidigare var känd, säger Johan Rönnby.

Projektet ”Maritima Birka” är ett samarbetsprojekt mellan Sjöhistoriska museet och forskningscentret MARIS vid Södertörns högskola. I årets arbete deltog såväl personal från SSM som magisterstudeter i marinarkeologi och en studerande på turistprogrammet på Södertörns högskola som praktiserar på SMM.

Kontaktinformation
Johan Rönnby: johan.ronnby@sh.se, 070-643 24 61

Vi har det alla på känn – nu får vi stöd av forskningen. Pressen är hård på kvinnor att anpassa sin klädsel och utseende till sin biologiska ålder. De som bryter, så att det märks, döms ut.

– Jag är skakad av hur strängt vi ser på detta, säger Therése Persson. Hon har i sin avhandling vid Linköpings universitet undersökt hur kvinnor i olika åldrar uppfattar sin kropp och sitt utseende i förhållande just till åldern.

– Förväntningarna är så stränga på flickor och kvinnor i olika åldrar. Både på vad de ska intressera sig för och syssla med och hur de bör se ut och klä sig, och även på deras relationer till andra människor. Och det tar aldrig slut. Det är inte så att du en gång för alla hittar din stil, du måste hela tiden anpassa den till din ålder.

– Men det slår mig också hur skickliga kvinnor är på att hantera dessa många och ibland motstridiga normer.

Therése Persson har intervjuat 25 kvinnor i åldrarna sex till 99 år. Hon har, säger hon, vinnlagt sig om att hitta kvinnor med olika förhållningssätt till det kroppsliga, allt ifrån fotomodeller och fotbollsspelare till transsexuella.

En åldrande kvinna, och en åldrande kvinnokropp, betraktas genomgående som något negativt. Ingen vill bli förknippad med epiteten tantig och gammal. Men det egna åldrandet beskrivs också som att bli starkare, tryggare, mer erfaren och självständig.

Kraven är motstridiga. Det gäller att gå en balansgång. Ålder och utseende ska stämma överens. Samtidigt ska man som kvinna se ung och fräsch ut. Frisk, ungdomlig och aktiv är idealen. Alla vill verka yngre, utom de yngsta. De ser fram emot att komma upp i tonåren och att bli vuxna.

Normerna är starka och fungerar begränsande för människors handlingsutrymme. Alla är medvetna om dem. Men det finns kvinnor som väljer att gå emot strömmen, just i förhoppningen att kunna rucka på normerna.

Therése Persson visar också hur vi alla förhåller oss till vad hon kallar för livets tidtabell eller livets manus. Vissa saker ska ske i vissa åldrar, annars finns risken för ett misslyckande.

– De jag intervjuade använde ofta ord som ”sent”, ”tidigt”, ”än”. Ord som avslöjar att det finns en uppfattning om när i livet det är normalt att till exempel gifta sig och få barn.

”Jag blev mamma sent”, eller ”Jag har inga barnbarn än”, är sådana uttryck.

Ålder i sig är något relativt. Hur gammal eller ung du är beror på vem du pratar med och vad du jämförs med. Ett barn tycker att man är gammal vid 40, en 80-åring tycker att 60 är ganska ungt. Genomgående är dock uppfattningen att kvinnligheten avtar med stigande ålder.

– Detta är något att reflektera över i den feministiska forskningen, säger Therése Persson. Det finns inte en typ av kvinnlighet utan många. Kvinnlighet skapas i relation till ålder.

”Ung flicka”, ”vuxen kvinna” och ”gammal tant” är tre helt olika typer av kvinnor. Inte bara vårt kön, utan också vår ålder, har stor betydelse för vår uppfattning om oss själva och andra, konstaterar hon.

Kontaktinformation
Therése Persson disputerade den 23 september vid NISAL, National Institute for the Studies of Ageing and Later Life. Avhandlingen heter “Kvinnlig för sin ålder”, och är utgiven av Bullfinch Publishing. Therése Persson nås på 08-845994, e-post: therese.p@home.se.

Anna Gavanas, forskare på Institutet för Framtidsstudier, arbetar med en rapport där hon studerar hushållstjänstesektorn och relationerna mellan den vita och den svarta sektorn, som publiceras i november. Slutsatserna är att det inte går att separera den vita sektorn från den svarta utan att de lever i en stark symbios. Under arbetet med denna rapport har Anna Gavanas identifierat att arbetande i den svarta hushållsnära sektorn ofta ställs inför krav på sexuella tjänster tillsammans med städning. Nu publicerar hon delar av sitt resultat i tidskriften Framtider.

– Det finns en fortsatt stark efterfrågan bland städkunder efter svart arbetskraft och dessutom ofta krav på att sexuella tjänster ingår, säger Anna Gavanas

Gavanas har intervjuat aktörer i Stockholms informella och formella städbransch och förbluffats av de berättelser hon mött.

– Många vittnar om att de blivit av med uppdraget att städa eller ännu värre, inte fått betalt för utfört arbete när de inte också ställt upp på sexuella tjänster, säger Anna Gavanas

– Min roll som forskare är att lyfta upp det jag ser och trots att min studie är begränsad på många sätt är dessa mönster tydliga, säger Anna Gavanas

Kontaktinformation
För mer information kontakta:
Anna Gavanas, Institutet för Framtidsstudier, 08-402 12 50, 070 – 687 06 65, anna.gavanas@framtidsstudier.se

Hanna Zetterberg Struwe, kommunikationsansvarig Institutet för Framtidsstudier
08 – 402 12 13 (kopplas till mobil) eller hanna.zetterberg_struwe@framtidsstudier.se

Framtider är en populärvetenskaplig tidskrift från Institutet för Framtidsstudier. Varje nummer kombinerar ett tema med bevakning av svenska och internationella framtidsfrågor. Nummer 3/2010 har Tema skatter.

Institutet för Framtidsstudier, Tel: 08-402 12 00, E-post: info@framtidsstudier.se

– Många har tidigare hävdat att lagändringen resulterade i en slags oförutsedd ”porr-boom”. Mina resultat visar att det snarare var tvärt om, säger Klara Arnberg, ekonomisk-historiker vid Umeå universitet, som i sin avhandling har följt den svenska pornografiska pressens utveckling, och hur pornografin reglerats och debatterats under efterkrigstiden.

Avhandlingen tar avstamp i 1950-talets mer undangömda tillvaro, via den porrvåg som svepte över landet under 1960- och 1970-talet, till en dalande efterfrågan på 1980-talet då konsumtionen alltmer övergick till video. Hon visar att den starka tillväxten av antalet porrtidningsförlag skedde redan innan publiceringen avkriminaliserades år 1971, med andra ord kom porrvågen före lagändringen.

– Förlagen hade olika strategier för att kringgå och utmana lagstiftningen. Som ansvarig utgivare användes t ex ofta en ”målvakt”, det vill säga en person som tog straffet istället för ägaren av förlaget, och det ”slarvades” med att lämna in granskningsexemplar till tryckfrihetsombuden.

Vid samma tid introducerade regeringen en ”porr-razzia”, då hundratals svenska och utländska tidningar åtalades enligt sedlighetsparagrafen i tryckfrihetsförordningen. Genom en särskild reglering kunde Pressbyrån, som hade en monopolställning på tidningsdistribution, hindra spridningen av tidningar med pornografiskt innehåll.

– Men så småningom började konkurrerande porrtidningsförlag sköta distributionen tillsammans, och regleringen blev på så vis tandlös. De sexuellt mest utmanade tidningarna försökte till slut inte ens bli distribuerade av Pressbyrån, berättar Klara Arnberg.

I likhet med andra ifrågasatta varor, som t ex alkohol och spel, har pornografins existens hela tiden kantats av starkt motstånd som avgjort dess marknadsförutsättningar. Tidningarna hade t ex svårt att sälja kommersiella annonser, och var därför helt beroende av upplagorna. Motståndet satte också press på politiker att agera, något som i förlängningen spelade stor roll för porrtidningarnas ekonomi.

– 1971 blev visserligen pornografi helt laglig att publicera, men man införde istället ett skyltningsförbud för att blidka pornografimotståndarna. De som inte ville befatta sig med pornografin skulle också slippa det, resonerade man.

De främsta kritikerna var i början religiösa företrädare, ofta från radikala frikyrkor, som ofta såg pornografin som ett hot mot det heterosexuella äktenskapet och menade att pornografikonsumtionen ledde till en sexuell lössläppthet. Under 1970-talet kom sedan kvinnorörelsen att omdefiniera pornografins problem.

– Då skedde exempelvis bojkotter och demonstrationer där pornografins kommersialism och kvinnoförnedring istället betonades.

Trots starkt motstånd lyckades pornografiförläggarna successivt utmana gränsen för det tryckfrihetsrättsligt och marknadsmässigt accepterade. Pornografi blev en laglig produkt som i princip var tillgänglig för alla, något som enligt Klara Arnberg var ett viktigt skifte i sexualitetens ekonomiska historia.

Fredagen den 8 oktober försvarar Klara Arnberg, institutionen för ekonomisk historia, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Motsättningarnas marknad. Den pornografiska pressens kommersiella genombrott och regleringen av pornografi i Sverige 1950-1980. Disputationen äger rum kl. 13.15 i Hörsal C, Samhällsvetarhuset. Fakultetsopponent är professor Kirsti Niskanen, Historiska institutionen, Stockholms universitet.

Avhandlingen ges ut av Sekel bokförlag och går att köpa i bokhandeln.

Kontaktinformation
Kontaktuppgifter:

Klara Arnberg
Institutionen för ekonomisk historia,
Umeå universitet
E-post: klara.arnberg@ekhist.umu.se
Telefon: 0704-001 365

Den amerikanska kammaneten Mnemiopsis leidyi har sedan länge varit känd för sin glupskhet och äter en stor mängd olika djurplankton. För några år sedan etablerade arten sig i Nordeuropa.

Liksom många andra kammaneter och maneter har Mnemiopsis leidyi en stor gelékropp. Genom sin storlek ökar den chansen att träffa på många bytesdjur. Men eftersom bytesdjuren ofta är extremt känsliga för olika vattenrörelser kan storleken ofta vara en nackdel. Dock inte för kammaneten som lyckas fånga många hoppkräftor, trots att de har ett starkt flyktbeteende.

– Hoppkräftor har en välutvecklad förmåga att upptäcka ytterst små rörelseförskjutningar i vattnet. På bråkdelen av en sekund kan de fly mycket långt från källan till störningen. Hur kammaneten kan närma sig och fånga några av djurvärldens mest vaksamma plankton har varit okänt fram tills nu, säger Lars Johan Hansson som forskar vid Institutionen för marin ekologi vid Göteborgs universitet.

Forskarna använde avancerad videoteknik för att studera vattenflödet utanför och inuti kammaneten. Utifrån mätningarna var det möjligt att beräkna vilka rörelseförskjutningar kammaneten skapar i vattnet och jämföra dessa med de nivåer som utlöser flyktrespons hos hoppkräftor.

– Det visade sig att kammaneten använder rader av cilier innanför fångstloberna för att skapa en stor vattenström som för bytesdjuren till fångstytorna. Genom att vattnet med bytesdjuren accelererar långsamt och transporteras samlat in i kammaneten uppstår nästan inga rörelseförskjutningar förrän bytesdjuren förts ända fram till fångstytorna, där det är för sent för bytet att fly. Maneten är alltså en hydrodynamiskt tyst jägare.

Forskningen om kammanetens förmåga att fånga byten har utförts av forskare från USA, Norge och Institutionen för marin ekologi Göteborgs universitet.

Studien – Stealth predation and the predatory success of the invasive ctenophore Mnemiopsis leidyi – är publicerad i den vetenskapliga tidskriften PNAS.

Foto: Lars Johan Hansson

Kontaktinformation
KONTAKT:
Lars Johan Hansson, Institutionen för marin ekologi vid Göteborgs universitet
031- 786 2624
0736- 96 83 70
lars.hansson@marecol.gu.se

I år firar tio miljoner flickscouter runt om i världen att den rörelse de är medlemmar i fyller hundra år. Här i Sverige har firandet av en av världens äldsta och största rörelser för flickor gått obemärkt förbi, och kunskapen om den svenska flickscoutrörelsens betydelse och historia är låg. I Bodil Formarks doktorsavhandling Den välsituerade flickan. Om den svenska flickscoutrörelsens historia 1910-1940 studeras svensk flickscouting för första gången.

Avhandlingen visar att flickscouting erbjöd flickor, företrädesvis ur den övre medelklassen, tillgång till en ny typ av fritidsaktiviteter; utflykter och lägervistelser som gav en mängd olika sorters kunskaper, upplevelser och erfarenheter. Men rörelsen skapade även, via sina tidskrifter och handböcker, möjligheter för flickorna att förstå och iscensätta sitt flickskap på delvis nya sätt.

– Genom tillhörigheten som flickscout öppnades nya sätt för flickor att vara flicka på, säger Bodil Formark.

Formark analyserar flickscoutrörelsens uppkomst vid Wallinska skolan i Stockholm år 1911 och den organisation och verksamhet som därefter växte fram under mellankrigstiden. Utifrån Simone de Beauvoirs alltjämt banbrytande verk från år 1949, Det andra könet, studeras flickscoutrörelsen i relation till den kvinnohistoriska brytningstid som rörelsen verkade i, men som den också var med och formade.

Den välsituerade flickan ges ut av Sekel bokförlag.

Lördagen den 9 oktober 2010 försvarar Bodil Formark, Institutionen för idé- och samhällsstudier/Genusforskarskolan vid Umeå universitet, sin avhandling i historia, Den välsituerade flickan. Om den svenska flickscoutrörelsens historia 1910-1940. Disputationen äger rum 13.00 i Hörsal F i Humanisthuset. Fakultetsopponent är Irene Andersson från Individ och Samhälle, Malmö Högskola.

Bodil Formark är född och uppvuxen i Eskilstuna, lever skrivliv i Eslöv och det övriga i Umeå.

För ytterligare information eller intervju, kontakta gärna
Bodil Formark, Institutionen för idé- och samhällsstudier/ Genusforskarskolan, Umeå universitet
E-post: bodil.formark@ucgs.umu.se
Telefon: 0709-54 52 05

Kontaktinformation
För ytterligare information eller intervju, kontakta gärna
Bodil Formark, Institutionen för idé- och samhällsstudier/ Genusforskarskolan, Umeå universitet
E-post: bodil.formark@ucgs.umu.se
Telefon: 0709-54 52 05