Nyhet Arkiv - Sida 660 av 1662

– Projektet ska skapa kunskap om avloppsreningsprocessen och kunna redogöra för hur mycket energi som pappers- och massabruk kan spara, säger Karin Granström, docent och universitetslektor i miljö- och energisystem.

De viktigaste delmålen är möjligheter till elbesparing, att öka mängden rötbart slam för biogasproduktion samt att ge förslag till en effektiv process för kemikalieåtervinning.

Projektet genomförs i samarbete med fyra pappers- och massabruk samt konsultföretaget COWI som står för ekonomiska kalkyler. Slutrapportering av projektet sker i december 2014 och den totala projektkostnaden är 2 052 000 kronor. Finansiär är Värmeforsk som är ett samarbetsorgan för energi-, process- och tillverkningsindustri.

Inom samarbetsprojektet ”Verifiering för Samverkan”, VFS, finns möjlighet för forskare och icke-akademiska organisationer att gemensamt söka finansiering för att starta ett samarbete med potential att utvecklas till långsiktiga relationer. Samarbetsprojekt kan finansieras med upp till 200 000 kr och en första utlysningsomgång öppnar 17 mars.

– Vi är glada över att kunna erbjuda finansiering av riktiga samarbetsprojekt eftersom vi vet att finansiering ofta är ett stort hinder för att komma igång säger Lars-Eric Larsson, biträdande näringslivschef vid Uppsala universitet Innovation (UU Innovation).

VFS är en del av Uppsala universitets projekt (kallat Step-Up) inom det VINNOVA-finansierade programmet ”Universitet och Högskolors Strategiska Utveckling av Samverkan”.

– Genom att vi samarbetar med flera lärosäten i VFS är förhoppningen att få en ordentlig bredd i de olika samarbetsprojekten med avseende på forskningsområde och externa organisationer, säger Lars-Eric Larsson.

Utlysning av medlen sker samtidigt vid de fyra lärosätena.

– Målet med vår forskning är att undersöka om man med enkla hjälpmedel kan öka synbarheten av cyklister och om man på något sätt kan förstärka de omedvetna sociala signaler som man som cyklist sänder ut, förklarar Mikael Johannesson, doktor i kognitionsvetenskap vid Högskolan i Skövde.

Forskargruppen och projektet ”Urbanist 2” har skapat experimentmiljöer där testpersoner fått följa cyklister i dagsljus, i skymningsljus och i nattmiljö. Sedan har testpersonen fått bedöma om man tror att cyklisten ska svänga eller fortsätta köra rakt fram. De omedvetna cyklistsignalerna, som forskargruppen etablerat i ett tidigare forskningsprojekt, handlar om huvudrörelser, hur tramprörelserna hos cyklisten förändras och om positioneringen av cykeln på vägen.

– Det vi har sett i vår forskning är till exempel att reflexvästen ger en falsk säkerhet nattetid, då den inte på något sätt hjälper bilisten att tolka cyklistens rörelseinformation, säger Paul Hemeren, doktor i kognitionsvetenskap vid Högskolan i Skövde. Sätter man däremot en reflexrand bak på hjälmen, som fortsätter i ett lodrätt streck ner på ryggen, skapar man en linje som bryts av när cyklisten vrider på huvudet. Detta visar att cyklisten med stor sannolikhet ska svänga. Förstärker man dessutom kroppens andra leder med reflexer når man ett ännu bättre resultat. Med vår forskning kan vi påvisa hur man som cyklist kan synas ännu bättre i trafiken. Detta har ingen kartlagt tidigare.

Resultaten av forskningen är väldigt tydliga. Om reflexerna är placerade så att de förstärker cyklistens omedvetna rörelsemönster gör det att testpersonerna kan göra korrekta bedömningar av cyklistens avsikter i upp till 97 procent av fallen– även nattetid. Helt utan reflexer ligger testpersonernas träffsäkerhet strax över 70 procent.

– Det vore väldigt positivt om fler testpersoner tar del av vårt experiment – dels för att ge vår forskargrupp ett ännu bättre underlag att arbeta med, men även för att skapa en större medvetenhet kring betydelsen av reflexer i allmänhet och placeringen av dem i synnerhet, säger Paul Hemeren.

Forskargruppen vid Högskolan i Skövde har undersökt fem olika varianter av klädsel på cyklister;

1. Cyklist utan reflexer
2. Cyklist med reflexväst
3. Cyklist med fluorescerande material på huvud, rygg och leder
4. Cyklist med reflexer på huvud, rygg och leder
5. Cyklist med en kombination av reflex och fluorescerande på huvud, rygg och leder.

Cykeln har i alla varianterna varit laglig, det vill säga försedd med vitt ljus fram och rött ljus bak samt med reflexer i ekrarna.

Tips från reflexdoktorerna:
1. Använd reflex
2. Det är bra med fler än en reflex och placera dem på leder som rör sig
3. Har du även reflex på hjälmen så hjälper det massor

Forskningsprojektet Urbanist 2 finansieras av Länsförsäkringarbolagens forskningsfond AB. Medlemmarna i forskargruppen är Paul Hemeren, Mikael Johannesson, Mikael Lebram, Kristoffer Ekman och Fredrik Eriksson.

En grupp om tio Uppsalaforskare från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) inom SLU:s forskningsplattform Framtidens lantbruk publicerade nyligen studien Future threats to agricultural food production posed by environmental degradation, climate change, and animal and plant diseases – a risk analysis in three economic and climate settings i den ansedda tidskriften Food Security.

– Vi utvecklade en metodologi där vi kunde jämföra riskerna för ett lands livsmedelsproduktion avseende tre olika typer av hot: miljöförstöring, klimatförändring och smittsamma sjukdomar för djur och växter, berättar professor Ulf Magnusson, SLU som är s k senior author för studien.

– Sådana jämförelser är sällsynta i den vetenskapliga litteraturen. Sedan gick vi vidare och analyserade hur stora dessa risker är i tre typländer: ett låginkomstland, ett medelinkomstland som är en så kallad emerging economy, alltså en växande ekonomi, och ett höginkomstland.

Riskerna för livsmedelsproduktionen varierade betydligt mellan länderna beroende på vilket hot som analyserades – något som vidare analyser och diskussioner om säker livsmedelsförsörjning måste beakta. Som förväntat var riskerna genomgående störst i låginkomstlandet.

– Något överraskande var riskerna också betydande i medelinkomstlandet. Vissa sådana emerging economy-länder är stora exportörer av livsmedel och hög risk i lantbruket i dessa länder är ett allvarligt hot mot den globala livsmedelsförsörjningen, sammanfattar Ulf Magnusson.

Artikeln kan laddas ner här.

Klimatförändringen påverkar de ekologiska systemen på olika sätt. Ett område som studeras flitigt är olika arters fenologi, dvs. tidpunkten för olika årligen återkommande händelser, till exempel när insekterna dyker upp och när flyttfåglarna anländer på våren. Fenologin påverkar hur väl olika organismer lyckas föröka sig, och den är ofta beroende av lokala förhållanden.

Meit Öberg har i sitt doktorsarbete vid SLU studerat hur fenologi och lokalt klimat påverkar hur individer av arten stenskvätta (Oenanthe oenanthe) lyckas med sin häckning och med att överleva. Stenskvätta är en jordbruksfågel som varje år flyttar mellan Afrika och bl.a. Sverige. Arten har minskat stadigt sedan 1970-talet, framförallt för att deras livsmiljöer försvinner i rask takt. Stenskvättor trivs där vegetationen är relativt låg, och sitter gärna på en stolpe i en beteshage och spanar efter insekter.

– De är trogna sin födelseplats och återvänder till samma område år efter år, berättar Meit Öberg. Ungarna slår sig i sin tur ner i närheten av föräldrarnas häckningsplats.

Meit Öberg har följt stenskvättor vid en plats utanför Uppsala och kopplat det till data från Ultuna väderstation. Häckningsframgången mättes på olika sätt: om de lyckas eller misslyckas med häckningen, kullstorlek, hur många ungar som lämnar boet, hur många ungar som återvänder till området året därpå och om föräldrarna överlever till året därpå. Syftet var att se hur dessa olika mått inverkade på den totala häckningsframgången beroende när på våren de häckat. Hon ville också undersöka om häckningsframgången styrdes av faktorer som kan påverkas av klimatförändringen, till exempel ändrat regnmönster och tidigare vår.

– Tidiga par får ut fler ungar än sena par, kanske som ett resultat av att det finns mer mat tidigt än sent på sommaren, säger Meit Öberg. Därför försöker nog alla individer att häcka så tidigt som möjligt.

Meit Öberg visar också att stenskvättorna de senaste 20 åren har börjat anlända och häcka cirka 8 dagar tidigare när vårarna blivit varmare, men trots att de anländer tidigare verkar de inte lyckas häcka när förutsättningarna är som bäst, dvs. när det finns som mest insekter.

– Det verkar finnas något som begränsar fåglarna från att bli tillräckligt tidiga, säger hon. Kanske styrs de till viss del av dagslängd eller också krävs det en viss tid mellan ankomst till häckning. De kanske också måste hinna få ordning på fortplantningssystemet innan de lägger ägg – detta är starkt tillbakabildat under flyttningen.

Meit Öberg visar också att hur mycket tidigare en stenskvätta kan häcka kan bero på när den häckade året innan och hur mycket den ansträngde sig då: de som ansträngde sig lite och fick tid över anlände tidigare och lade ägg tidigare nästa år jämfört med de som jobbade hårdare.

En annan effekt av ett förändrat klimat kan bli att det regnar oftare och mer intensivt. Enligt Meit Öbergs mätningar kunde ett intensivt regn minska antalet stenskvätteungar som lämnar boet (flygga ungar/lagt ägg). Och lågintensivt regn under en lång period minskade antalet ungar som kom tillbaka året därpå. - Helt klart påverkar klimatförändringen många djurpopulationer, och mina studier visar på hur komplex responsen på varmare vårar och regnigare somrar är, åtminstone för en flyttfågel. Det är just det som gör den här typen av klimatforskning så oerhört intressant, säger Meit Öberg.

MSc Meit Öberg, institutionen för ekologi, SLU, försvarar sin avhandling med titeln ”When Climate is Changing: Effects of Phenology and Local Climate on Individual Fitness”. Disputationen avser filosofie doktorsexamen.

Fredagen den 14 mars 2014, klockan 9.30, Loftets hörsal, SLU, Ultuna, Uppsala

Opponent: professor Jan-Åke Nilsson, institutionen för biologi, Lunds universitet

Avhandlingen Institutionen för ekologi, avdelningen för populationsekologi,

Var tionde kvinna i Sverige drabbas någon gång under sin livstid av bröstcancer. Trots det är de psykosociala aspekterna av en bröstcancerdiagnos dåligt utforskade, och det saknas idag vetenskapligt grundad kunskap om vilka psykosociala stödinsatser de drabbade kvinnorna efterfrågar.

Doktoranden Karin Stinesen Kollberg vid Sahlgrenska akademin har haft som mål med sin forskning att ge bröstcancerbehandlade kvinnor en röst.

I sin avhandling låter hon 313 kvinnor som diagnostiserats med bröstcancer vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset beskriva sin upplevda livskvalitet och sitt behov av stöd.

Avhandlingen visar att oron för de egna barnen är den faktor som starkast påverkar det psykologiska välbefinnandet det första året efter diagnosen.

– De kvinnor som har hemmaboende barn uttrycker ett stort behov av att samtala om oron kring sina barn. Men det är något som de upplever att vården inte alltid erbjuder, säger Karin Stinesen Kollberg.

Den kirurgiska och medicintekniska bröstcancervåren har utvecklats kraftigt och idag behandlas bröstcancer med god framgång.

Men för de drabbade kvinnorna handlar det inte enbart om att överleva, utan också om hur man mår som överlevande.

– Behandlingen kan orsaka biverkningar som påverkar kvinnornas psykosociala hälsa under lång tid. När allt fler kvinnor överlever bröstcancer blir också livskvaliteten en viktigare fråga, säger Karin Stinesen Kollberg.

Karin Stinesen Kollbergs hoppas att hennes forskning ska bidra till en mer effektiv rehabilitering.

Konkret föreslår avhandlingen att kvinnor så snart som möjligt efter diagnos får träffa en psykolog eller kurator, och att särskild uppmärksamhet då riktas till mödrars oro för de egna barnen men även till den oro som förknippas med cellgiftsbehandling.

Avhandlingen visar också att många kvinnor i ett tidigt skede efterfrågar samtal och bättre information om vad det innebär att behandlas med cellgifter. <br Avhandlingen ”Psykosociala behandlingsbehov efter en bröstcancer” försvaras den 21 mars.

Utsläppen av koldioxidekvivalenter i form av metan och koldioxid från sjöar, dammar och vattendrag i Indien motsvarar i genomsnitt 42 procent av Indiens beräknade koldioxidsänka.

Det är slutsatsen i den studie som gjorts av mastersstudenterna Bala Panneer Selvam och Sivakiruthika Natchimuthu från Indien. De genomförde omfattande studier av olika vattenmiljöer i Indien med handledning av Lakshmanan Arunachalam vid Tamil Nadu Agricultural University och David Bastviken, Linköpings universitet. Studien gjordes inom ramen för mastersprogrammet Science for Sustainable Development.

– Därmed kan länders kolsänkor vara mindre än vad vi trott eftersom vattenmiljöerna sällan är medräknade, säger David Bastviken. Detta illustrerar också att vi inte vet så mycket om landskapens växthusgasbalanser som vi trott. Vi bör därför försöka minska de fossila utsläppen snarare än att förlita oss på naturens koldioxidupptag.

Metanutsläppen stod för 71 % av vattenmiljöernas bidrag av koldioxidekvivalenter och det öppnar för möjligheter att minska dessa utsläpp genom att minska övergödningen av vattnen.

– Det är viktigt att framhålla att resultaten inte bara gäller Indien – resultaten tyder på att alla länder bör beakta växthusgasutsläpp från vattenmiljöer liksom från andra miljöer.

Studien visar också vilken potential studenters examensarbeten har att bidra till forskning av globalt intresse. Den har nyligen publicerats i tidskriften Global Change Biology, under titeln Methane and carbon dioxide emissions from inland waters in India – Implications for large scale greenhouse gas balances

Kvävetillförseln i världens nordliga barrskogar var något av ett mysterium fram till början av 2000-talet, då forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet och Umeå universitet upptäckte en tidigare okänd mekanism för kvävefixering. I veck på väggmossans blad fann de stora mängder cyanobakterier* som kan fixera luftens kväve och göra det tillgängligt för växter. Genom denna symbios tillförs skogsmarken två kilo kväve per hektar och år.

Nu visar Guillaume Bay och kollegor vid Sveriges lantbruksuniversitet, Stockholms universitet, Naturhistoriska riksmuseet och Institutet för subarktisk landskapsforskning att det är mossorna som bestämmer i denna symbios, och att de därmed styr över kvävefixeringen i mycket stora områden runt norra halvklotet. De två vanligaste mossorna i barrskog, väggmossa och husmossa, utnyttjar båda denna typ av symbios, och de har en väldigt sofistikerad strategi. De erbjuder inte ständigt husrum åt bakterierna, utan lockar dem till sig bara då behovet av kväve är som störst, t.ex. inför sporbildning.

Lockandet sker i två steg. Först utsöndrar mossan ämnen som får cyanobakterier att bilda celltyper som kan röra sig, ”motila filament”, och sedan tycks den utsöndra en locksubstans som får bakterierna att simma mot mossan. Många mossarter kan utföra det första steget, men vägg- och husmossornas förmåga att locka till sig cyanobakterier är ett helt nyupptäckt fenomen. Björnmossa och kvastmossa, som också studerades, koloniserades inte alls av bakterierna.

– Våra resultat tyder på att skogarnas kvävetillförsel styrs helt av de kemiska signaler som vissa mossor skickar ut. Det mest spännande med de här studierna är nog ändå att de har gett oss många nya frågor som vi vill söka svaren på, säger SLU-forskaren Marie-Charlotte Nilsson Hegethorn, en av de forskare som gjorde den ursprungliga upptäckten av symbiosen mellan mossor och cyanobakterier. Vi vet t.ex. inte vad det är för slags kemiska föreningar som mossorna lockar med.

Väggmossa är sannolikt den kvävefixerare som har den största utbredningen på jordklotet. Att försöka förstå detaljerna kring hur mossornas kvävefixering regleras är därför viktigt om vi ska kunna förutspå och hantera många av de globala miljöförändringar som människan orsakar i kvävets och kolets kretslopp.

* Kallades tidigare blågröna alger

Mer information:
Forskningen som redovisas här ingick i den doktorsavhandling som Guillaume Bay disputerade på vid SLU för en tid sedan. Han befinner sig för närvarande i USA, och frågor ställs lämpligen till Marie-Charlotte Nilsson Hegethorn, som har varit Guillaume Bays handledare under doktorandtiden.

Guillaume Bays doktorsavhandling: Symbioses between cyanobacterial communities and feather mosses in boreal forests and consequences for dinitrogen fixation.

http://pub.epsilon.slu.se/10854

Artikel i tidskriften New Phytologist: Boreal feather mosses secrete chemical signals to gain nitrogen. New Phytologist (2013) 200: 54–60. Guillaume Bay, Nurun Nahar, Matthieu Oubre, Martin J. Whitehouse, David A. Wardle, Olle Zackrisson, Marie-Charlotte Nilsson & Ulla Rasmussen. doi: 10.1111/nph.12403

Den dåliga prognosen vid cancer i bukspottskörteln, där endast 5 procent av patienterna lever fem år efter diagnosen, beror på cancertumörerna ofta utvecklas obemärkt och inte ger sig tillkänna förrän de spridit sig till andra organ.

Senare studier har dock visat att vätskefyllda blåsor på bukspottkörteln, cystor, kan vara ett förstadium till cancerformen. <

Cystorna, som finns hos ungefär var tionde person över 70 år och även är vanliga hos yngre, kan upptäckas med datortomografi och magnetkameraundersökningar.

Problemet är att en röntgenundersökning inte kan avgöra vilka cystor som verkligen kommer att utvecklas till cancer.

I nästa steg måste man därför punktera cystan och leta efter tumörmarkörer i cystvätskan – men inte heller dessa analyser är tillförlitliga. Att operera bort cystan för säkerhets skull är också problematiskt eftersom det är ett omfattande ingrepp förenat med risker för patienten.

Forskare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, har nu utvecklat en metod som med 97 procent säkerhet kan förutsäga vilka cystor som utgör förstadier till cancer. Med metoden, som mäter förekomsten av slemprotein, muciner, i cystvätskan kunde forskarna ställa rätt diagnos för 77 av 79 undersökta cystor.

– Det är ett exceptionellt bra resultat för ett diagnostiskt test, och vi är mycket förhoppningsfulla att metoden skall kunna användas för att upptäcka förstadier till cancersjukdomen. Metoden kan även minimera risken för onödiga operationer av godartade cystor, säger Karolina Jabbar, doktorand vid Sahlgrenska akademin och läkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

Forskarna har också testat den nya metoden för att analysera befintliga tumörer, och med omkring 90 procent säkerhet kunnat fastställa vilka tumörer som redan utvecklats till cancer. Det innebär att metoden också skulle kunna användas för att avgöra i vilka fall det är bråttom med operation, och i vilka fall man kan vänta och följa cystans utveckling.

Metoden som använts i studien kallas proteomik och bygger på analys av proteinförekomst med hjälp av masspektrometri. Metoden har hittills använts inom forskning.

Men professor Gunnar C Hansson, som tillsammans med överläkare och docent Riadh Sadik tagit initiativ till studien, är övertygad om att proteomiken snart kommer att användas i vården.

– Tekniken har utvecklats och vi kan idag mäta biomarkörer både snabbt och exakt. Metoden kräver dessutom minimalt med biomaterial, i det här fallet 25 gånger mindre cystvätska än konventionella tumörmarköranalyser. Jag är säker på att masspektrometrarna inom fem år kommer ha flyttat in i sjukhuskorridorerna, säger han.

Artikeln Proteomic mucin profiling for the identification of cystic precursors of pancreatic cancer publiceras i ansedda cancertidskriften Journal of the National Cancer Institute.

Kolnanorör är endimensionella nanocylindrar som är endast några få kolatomer tjocka. Dessa kolnanorör har mycket unika egenskaper. Till exempel har de mycket hög draghållfasthet och exceptionell elektrisk ledningsförmåga, vilket gör dem väldigt attraktiva för nästa generation av elektroniska enheter baserade på kompositmaterial av plast och kolnanorör.

Det finns ett ökande intresse av att använda välorganiserade strukturer (på nanometerskala) av kolbaserade material som komponenter i solceller. På grund av sina unika egenskaper förväntas kolnanorör förbättra prestandan hos befintliga solceller genom mer effektiv laddningstransport inuti enheten. Men, för att få högsta prestanda måste kolnanorören organiseras till välordnade nätverk. Tyvärr är de konventionella metoder som används i dag långt ifrån optimala i detta avseende, vilket resulterar i låg prestanda.

I en ny studie har en grupp fysiker och kemister vid Umeå universitet gått samman för att producera nanorörs-nätverk med nya egenskaper. För första gången kan forskarna visa att kolnanorör kan länkas ihop på ett kontrollerat sätt till komplexa nätverksbyggen på nanometernivå inuti ett plastmaterial.

– Vi har funnit att dessa nätverk har en exceptionell förmåga att transportera laddning, upp till 100 miljoner gånger högre än vad som tidigare uppmätts för nanorör i de slumpmässiga nätverk som produceras när man använder konventionella metoder, säger David Barbero, projektledare och universitetslekot på institutionen för fysik vid Umeå universitet.

Metoden möjliggör även framställning av högeffektiva nätverk med hjälp av en mycket liten mängd kolnanorör jämfört med konventionella metoder och därigenom kan man starkt minska materialkostnaderna för de elektroniska enheterna.

I en tidigare studie (Applied Physics Letters , Volume 103 , Issue 2 , 021.116 (2013)) har David Barberos forskargrupp visat att nätverk av kolnanorör kan produceras på tunna och böjbara genomskinliga elektroder som kan användas i böjbara solceller. De nya resultaten förväntas påskynda utvecklingen av nästa generation böjbara kolbaserade solceller, som är både mer effektiva i att alstra ström och mindre kostsamma att producera i jämförelse med dagens solceller.

Originalpublikation: Nano-engineering of SWNT networks for enhanced charge transport at ultralow nanotube loading. D.R. Barbero , N. Boulanger, M. Ramstedt, kemiska institutionen , Umeå universitet, J. Yu, institutionen för fysik, Umeå Universitet. Advanced Materials. DOI: 10.1002/adma.201305718. http://onlinelibrary.wiley.com/journal/10.1002/%28ISSN%291521-4095/earlyview

Inom journalistiken finns en stark övertygelse att om mediekonsumenten har en större insyn i hur nyheten kommer till och själv kan kommentera innehållet, så stärks tilltron till journalistiken.

– Fel. Vi har precis avslutat en unik studie som visar att trovärdigheten inte påverkas alls av insyn och transparens. Transparensens effekt är överdriven både utifrån bransch och tidigare forskning, säger Michael Karlsson, docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Karlstads universitet.

Studien ingår i det treåriga projektet ”Transparens och journalistisk trovärdighet” och är den första av tre delstudier. I experimentet fick 1 320 personer representativa för Sveriges befolkning, reagera på en konstruerad lokal nyhet på en websida. Där fanns bland annat kommentarsfält, exponering av journalistens värdering – positiv och negativ, en tidigare version av texten, en rättelse samt en text och bild skapad av en läsare. Användarna fick utvärdera om journalisten till exempel var professionell, objektiv eller partisk, rättvis samt värdera den övergripande tilliten till journalisten.

– Frågan vi ville få svar på var vilken effekt transparens har på journalisters och medieinnehållets trovärdighet sett ur publikens perspektiv. Slutsatsen är att den nya insynen inte kommer att revolutionera eller förändra journalistikens trovärdighet varken på kort eller lång sikt, säger Michael Karlsson.

Några små effekter kunde dock urskiljas, de flesta positiva. Hyperlänkar till exempel påverkar trovärdigheten i positiv riktning. En hyperlänk är när ett ord eller ett avsnitt av en text är länkat till ett annat textavsnitt. Syftet är att läsaren snabbt och enkelt ska kunna förflytta sig till det avsnitt man är intresserad av.

– Hyperlänkar är det som har störst effekt på trovärdigheten, så det är något journalisterna ska jobba vidare med. Att förklara varför man gör nyheten och dess vinkel påverkar också en del. Dessutom påverkar negativa användarkommentarer trovärdigheten i negativ inriktning. Men detta är mycket små effekter.

Är det då någon idé att fortsätta utveckla transparensen inom journalistiken?

I vår studie hade vi en ganska vardaglig lokal nyhet. Saken kommer i ett annat läge om det skulle gälla en kris och då kan det vara bra att ha transparensen att falla tillbaka på. Det kan också vara ett verktyg för att utveckla journalistiken och journalisterna. Vår studie är visserligen begränsad, men är först i världen i sitt slag och har god kvalitet på data. Fler studier av samma slag behövs, menar Michael Karlsson.

– Under de två sista åren har vi gjort goda framsteg med att utveckla många av de enskilda komponenterna som behövs för ett artificiellt blad. Samtidigt som vi behöver fortsätta att förbättra dessa delar så är den största utmaningen just nu att få delarna att arbeta effektivt tillsammans under en längre tidsperiod, säger Johannes Messinger, professor i biologisk kemi vid Umeå universitet.

Johannes Messinger är ett välkänt namn inom fotosyntesforskningen. I sitt labb håller han tillsammans med en grupp forskare – bestående av kemister, fysiker och fysiologer – på att utveckla ett membran som när det läggs i vatten och utsätts för solljus kan spjälka vattnet och bilda vätgas och syrgas. Detta har möjliggjorts med hjälp av femårigt anslag år 2011 från Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse på drygt 40 miljoner.

I korthet går metoden ut på att härma naturens fotosyntes. Solljuset absorberas av pigment eller halvledare, som sedan skapar positiva och negativa laddningar från solljuset. Laddningarna ska sedan separeras så att de positiva samlas på den ena sidan och de negativa på den andra sidan, av membranet. När de positiva och negativa laddningarna träffar på katalysatorer på membranytan sker kemiska reaktioner som leder till att vattnet spjälkas och vätgas och syrgas bildas.

Två av Johannes Messingers doktorander, Håkan Nilsson och Sergey Koroidov, disputerar i slutet av veckan. De har ägnat sig åt vattenspjälkningsprocessen i fotosystem II och tagit fram fler pusselbitar om hur detta i detalj fungerar.

Doktorandernas arbete är grundforskning om hur fotosyntesen fungerar, men parallellt med kartläggningen av den naturliga fotosyntesen arbetar alltså forskarna med en artificiell process.

Artificiell fotosyntes är också ett deltema på Umeå Renewable
Energy Symposium som äger rum vid Umeå universitet 17-19 mars. Årets konferens fokuserar på solenergi, artificiell och naturlig fotosyntes samt bioenergi.Session 2 under första dagen på konferensen den 17 mars handlar om artificiell fotosyntes, klockan 13:45-17:15.

Inbjudna talare är Stenbjörn Styring från Ångströmlaboratoriet vid Uppsala universitet, Gary Moore Berkeley Lab i Kalifornien, James Durrant, Imperial College i London, samt Philipp Kurz, University of Freiburg i Tyskland.

http://www.kbc.umu.se/programme.html

De första mätningarna startade endast timmar efter explosionsögonblicket. Mätningarna tyder på att supernovan kan ha sitt ursprung i en sammanslagning av kompakta ljussvaga objekt, såsom vita dvärgar.

– Fram till helt nyligen var den ledande modellen för ”standardljus”-supernovor att dessa inträffar när en vit dvärg suger materia från en stor stjärna i närheten tills den ackumulerade massan inte längre kan upprätthållas av trycket i stjärnan, vilket leder till en skenande fusionsexplosion. Observationerna vi har gjort nu av SN2014J utmanar den bilden, säger Ariel Goobar som är professor i experimentell astropartikelfysik vid Fysikum på Stockholms universitet.

Typ Ia supernovor som SN2014J är viktiga verktyg för att mäta kosmologiska avstånd, eftersom att de alltid lyser lika starkt. De används därför för att kartlägga universums expansionshastighet.

– Eftersom Typ Ia supernovor är mycket sällsynta har det funnits mycket få möjligheter att studera dessa explosioner i detalj. Ingen annan ”standardljus”-supernova har exploderat så här nära jorden på minst 42 år. Därför är explosionen av SN2014J i den närliggande galaxen M82 mycket välkommen, säger Rahman Amanullah vid Fysikum på Stockholms universitet.

Förhoppningen är att i framtiden, med hjälp av dessa observationer, kunna avslöja vad som orsakar den accelererande expansionen av universum.

– Många supernovor exploderar i miljöer fria från stoft men så är inte fallet för SN2014J. Detta ger oss ett unikt tillfälle att studera supernovaljuset och stoftet i siktlinjen på en och samma gång, säger Joel Johansson, doktorand vid Fysikum på Stockholms universitet.

Observationerna har utförts med hjälp av det nordiska Nordic Optical Telescope i La Palma, Keck-observatoriet och Faulkes Telescope North på Hawaii, Mount Abu i Indien, Haute Provence Observatory i Frankrike, Spitzer Space Telescope och Palomar-observatoriet i USA samt rymdteleskopet Hubble.

Publicering i The Astrophysical Journal Letters.

Varje dag dör mellan 700 och 800 kvinnor i världen i samband med graviditet och förlossning. Nittionio procent dör i låginkomstländer. I Sverige dör i genomsnitt sex kvinnor per år. Även om dessa fall är mycket få innebär varje mödradödsfall en katastrof för familjen och berör många andra, inte minst inblandad vårdpersonal. Mer än var femte barn som föds i Sverige idag har en mamma som är född i ett annat land.

Annika Esscher, specialist i gynekologi och obstetrik och avdelningsläkare på kvinnokliniken, Akademiska sjukhuset, har i sin avhandling granskat 75 journaler till mödradödsfall som inträffat i Sverige under åren 1988 till 2010. Hon fann att brister i vården drabbade både svensk- och utlandsfödda, men var vanligare bland de utlandsfödda kvinnorna.

– Det fanns ett samband mellan den högre risken för mödradöd och kommunikationsproblem. I flera av de dödsfall som inträffade bland kvinnor som inte talade svenska hade inte professionell tolk använts, och detta orsakade ibland fördröjningar i diagnostik och behandling som kunde ha bidragit till det tragiska utfallet, säger Annika Esscher.

Självmord i samband med graviditet och förlossning är ovanligt, men tre till fyra fall inträffar i Sverige varje år. Psykisk sjukdom kan försämras eller debutera i samband med graviditet och förlossning. Avhandlingen visar att tre fjärdedelar av de kvinnor som begick självmord under graviditet och året efter förlossning hade en känd psykiatrisk sjuklighet, som inte alltid fångats upp av mödravården. I en fjärdedel av självmorden fanns inga signaler till psykisk ohälsa dokumenterade mödravårds- eller förlossningsjournalerna

– Mödradödligheten i samband med graviditet och förlossning är mycket låg i Sverige. Även om inte alla dödsfall går att undvika, kan en sådan här studie belysa brister i sjukvården och förhoppningsvis leda till förbättrad vård för den enskilda kvinnan.

Länk till artikeln: http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:690761

Trots att kvävenedfallet har minskat sedan 1980-talet är tillförseln fortfarande så stor i många områden att trenden består, och troligen håller i sig under lång tid. I Norden, där merparten av Europas torvmarker finns, är nedfallet dock lägre, och minskar därmed inte inlagringen av kol i torvmarkerna. Detta visar en ny studie ledd av Gustaf Granath från SLU.

Torvmarker dominerade av torvmossor (kallas även vitmossor) täcker stora delar av det norra halvklotet och de binder in och lagrar betydande mängder kol. Torvmossorna har en nyckelroll i dessa näringsfattiga ekosystem; de skapar en blöt och sur miljö som gynnar deras egen konkurrensförmåga och hämmar samtidigt nedbrytningen av organiskt material, vilket leder till bildning av torv. Miljöförändringar som är negativa för torvmossor leder till att andra växter tar över, vilket kan förändra ekosystemet radikalt. Hur torvmarkerna påverkas av kvävenedfall och klimat är av stort intresse för dagens klimatdiskussion, eftersom en minskad torvtillväxt innebär mindre inlagring av kol från atmosfären.

Nu finns det för första gången en vetenskaplig studie som visar hur mycket Europas torvmarker kan ha påverkats sedan mänskliga aktiviteter fick kvävenedfallet att börja öka. Studien har gjorts av Gustaf Granath från Sveriges lantbruksuniversitet i samarbete med holländska kollegor och publicerades i tidskriften Environmental Pollution.

Med hjälp av historiska miljödata om kvävenedfall och klimat har forskarna beräknat hur torvmossornas tillväxt har påverkats i olika delar av Europa från början av 1900-talet fram till idag, och de har dessutom undersökt troliga scenarier fram till år 2050. Genom modellering har forskarna tagit fram kartor som visar vilka torvmarker som har varit mest utsatta under det senaste århundradet, och vilka som är i riskzonen framöver.

Beräkningarna visar att kvävenedfallet hade en ganska begränsad inverkan på torvmossorna fram till 1950. Under den senare halvan av 1900-talet minskade däremot torvmossornas tillväxt med upp till 25 procent i de hårdast drabbade områdena i Mellaneuropa. Trots att kvävenedfallet har minskat sedan 1980-talet är tillförseln fortfarande så stor i många områden att trenden består, och troligen håller i sig under lång tid.

– Nordens torvmarker är däremot inte direkt i farozonen, då denna region har ett kallare klimat och ett relativt lågt kvävenedfall, med undantag för sydvästra Sverige, säger Gustaf Granath.

Arealmässigt är det en liten andel av Europas torvmarker som ligger utanför Norden. På en europeisk skala tycks torvmarkernas kolbindande förmåga alltså inte vara hotad i dagsläget.

– De här ekosystemen är dock särskilt värdefulla i länder där de är mindre vanliga, och ofta redan starkt hotade och påverkade av annan mänsklig aktivitet, säger Gustaf Granath.

Idag finns riktlinjer i Europa för hur mycket extra kväve olika ekosystem tål innan deras funktioner påverkas, så kallade kritiska belastningsgränser. Även om dessa gränser inte tar hänsyn till klimatförändringar så fungerar de bra som riktlinjer enligt studien.

– Ett varmare klimat skulle förstärka de negativa effekterna av kvävenedfall och har i sig själv negativa effekter på många torvmarker. Hur sådana multipla stressfaktorer tillsammans påverkar ett ekosystem är dock svårt att förutspå, avslutar Gustaf Granath.

Artikeln
Granath G, Limpens J, Posch M, Mücher S, de Vries W. 2014. Spatio-temporal trends of nitrogen deposition and climate effects on Sphagnum productivity in European peatlands. Environmental Pollution, vol 187, 73–80.

http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0269749113006568

I Helsingborg hittades ett tiotal döda fåglar i april 2013 och ett hundratal under januari 2014 på samma plats. I Trollhättan hittades ett 80-tal döda fåglar i november förra året.

– Obduktioner vid SVA av de döda fåglarna visade inga tecken till att fåglarna drabbats av någon sjukdom utan förgiftning misstänktes som dödsorsak, säger Henrik Uhlhorn, biträdande statsveterinär vid SVA.

Toxikologiska analyser, gjorda i USA, visar att alla undersökta fåglar hade koffein i inre organ. Koffeinförgiftning tros därför vara den bakomliggande dödsorsaken. Den för fåglar dödliga dosen koffein är inte exakt känd men tros ligga runt 100 mg koffein per kg kroppsvikt. Påverkan på kroppsfunktioner kan dock förväntas redan vid 15 mg per kg kroppsvikt. Mängden koffein i en kopp kaffe motsvarar ca 100 mg vilket betyder att koffeinmängden i en kopp kaffe utgör dödlig dos för omkring fyra kajor.

– I de aktuella fallen har fåglarna blivit påverkade och dött efter att de fallit ner från sovträd och därmed drabbats av inre skador. Nedkylning i samband med låga nattemperaturer har sannolikt bidragit till att fåglarna dött. Detta innebär att betydligt lägre koffeinmängder än 100 mg per kg kroppsvikt kan ha orsakat dödligheten, säger Henrik Uhlhorn.

För att undvika den här typen av händelser är det viktigt att informera allmänhet, industrier och näringsidkare om riskerna med koffein för fåglar. Koffeinhaltiga produkter eller rester, som till exempel kaffesump, bör inte slängas ut eller förvaras så att de är tillgängliga för vilda djur.