– Det gör att den antiinflammatoriska behandlingen kan styras bättre så att astman kan hållas under bättre kontroll och risken för försämringsperioder minskar, säger distriktsläkaren Jörgen Syk, som står bakom avhandlingen.

Omkring åtta procent av svenskarna beräknas ha astma och majoriteten behandlas inom primärvården. Trots att inflammation i luftvägarna anses vara den underliggande orsaken till astma baseras diagnos och behandling främst på patientens symtom och lungfunktion. En ny doktorsavhandling från Karolinska Institutet visar nu att man genom att mäta kväveoxidhalten i utandningsluft (uttrycks som FENO = fraction of exhaled nitric oxide) kan få värdefull information om graden av inflammation i luftvägarna och på så sätt bättre kunna anpassa behandlingen.

– Det är första gången en studie görs i primärvården för att utvärdera nyttan av att styra den antiinflammatoriska behandlingen med FENO. Resultaten är lovande och talar för att vi borde använda oss av denna metod i primärvården, säger Jörgen Syk, distriktsläkare på Runby vårdcentral och knuten till Centrum för allmänmedicin.

Drygt 180 primärvårdspatienter i åldrarna 18-64 med allergisk astma har ingått i studien. De lottades in i två grupper. I den ena styrdes den antiinflammatoriska behandlingen utifrån FENO och i den andra på traditionellt sätt. Deltagarna följdes vid fem besök under ett år.

Resultatet visar att deltagarna i gruppen där behandlingen styrdes utifrån FENO hade mindre symtom av sin astma, exempelvis andfåddhet och pip i bröstet, samt färre försämringsperioder. Detta utan att medelförbrukningen av inhalerat kortison eller luftrörsvidgande läkemedel ökade. Effekten kunde uppnås genom att behandlingen omfördelades så att patienter med lågt FENO fick lägre doser och de med förhöjt värde fick högre doser.

– Styrning med FENO hjälper till att optimera behandlingen med minskad över- och underbehandling som resultat, säger Jörgen Syk.

Ett annat intressant fynd var att när den antiinflammatoriska behandlingen intensifierades minskade samtidigt koncentrationen av IgE-antikroppar, den antikropp som förmedlar allergi.

– Det verkar som att hämning av den inflammation som uppstår i luftvägarna vid allergisk astma kan minska bildningen av IgE-antikroppar, med minskade allergibesvär som följd, säger Jörgen Syk.

Andra fördelar med FENO-mätning är enligt avhandlingen förbättrad diagnostik och lättare upptäckt av bristande följsamhet till ordinerad behandling, vilket är ett stort problem inom astmavården.

– Många tar inte sin medicin regelbundet, förstår inte nyttan och en del är rädda för biverkningar. Patienten får en ökad förståelse för sin sjukdom när man kan visa upp ett faktiskt mätvärde, vilket ökar motivationen till att följa ordinerad behandling, menar Jörgen Syk.

I studien användes apparaten NIOX MINO för att mäta FENO. Apparaten är enkel att använda, ger snabbt svar och medför inga obehag för patienten. Jörgen Syk konstaterar dock att man behöver viss grundkunskap för att kunna värdera FENO och dra rätt slutsatser.

– Det finns flera olika saker som kan påverka värdet, exempelvis rökning, förkylningar och exponering mot allergen mm, säger han.

FAKTA
Forskningen har gjorts i nära samarbete med Uppsala universitet. Centrum för allmänmedicin är ett samarbete mellan Karolinska Institutet och Stockholms läns landsting.

Doktorsavhandling: Treatment of atopic asthma in primary health care guided by exhaled nitric oxide measurement, Jörgen Syk, Karolinska Institutet 2014, ISBN: 978-91-7549-459-3

Hämta doktorsavhandlingen
Mer om Centrum för allmänmedicin

Svenska mjölkbönder möter hård konkurrens från importerade mjölkprodukter, och antalet mjölkgårdar minskar stadigt samtidigt som besättningarna blir allt större. År 2012 fanns knappt 5 000 mjölkgårdar i Sverige, med i genomsnitt 70 kor per gård.

Mjölkgårdar är också en olycksdrabbad gren av lantbruksnäringen, och ett olycksfall kan slå hårt ekonomiskt mot ett jordbruksföretag. Olyckor där kor är inblandade sker främst i samband med mjölkning och förflyttning, och djurskötaren blir då sparkad, klämd, trampad, knuffad eller stångad.

– Det anmäls cirka 40 olyckor med nötkreatur till Arbetsmiljöverket varje år, varav 1–2 är dödsolyckor. Men vi vet att det är en omfattande underrapportering, och den sanna siffran är flera gånger högre, säger Cecilia Lindahl, som just har färdigställt en doktorsavhandling om riskfaktorer vid hantering av kor på svenska mjölkgårdar.

I doktorsarbetet har Cecilia Lindahl studerat både kor och skötare på ett antal svenska mjölkgårdar, med fokus på olycksrisker vid drivning av djur till mjölkning och klövverkning. Hennes slutsats är att många faktorer samverkar till de olycksrisker som uppstår, och att det ofta handlar om samspelet mellan skötare, djur och miljö.

– Det blir till exempel mer riskfyllt för djurskötaren om korna drivs på ett sätt eller i en situation som stressar dem, säger Cecilia Lindahl.

Drivningen till mjölkning fungerade i stort sett bra på alla gårdar, med lugn hantering och endast ett fåtal stopp i djurflödet, och därmed få incidenter. Det som ökade skaderisken var t.ex. hala golv, och drivningsgångar där skötaren måste förflytta sig inne bland djuren.

Drivningen av kor till klövverkning kan upplevas som obehaglig och stressande för korna, och under sådana arbeten såg Cecilia Lindahl fler incidenter som skulle kunna ha lett till skador genom sparkar eller stångningar. Vid drivning till verkning var det också vanligare med beteenden som kan kopplas till rädsla hos korna, och de hade högre puls än vid mjölkning. Skötaren kunde också vara tvungen att vara mer hårdhänt i dessa situationer.

– Det finns goda möjligheter att förbättra utformningen av tillfälliga samlingsfållor och drivgångar som används vid klövverkning, säger Cecilia Lindahl.

– För att vara funktionella måste sådana system utformas med hänsyn både till djurens beteende och till djurskötarens arbetsmiljö. På så vis möjliggör systemet en effektiv drivning, en säker miljö för människa och djur och en god djurvälfärd.

I djupintervjuer med svenska mjölkproducenter framkom det att dessa är medvetna om farorna vid arbete med nötkreatur, och anser att säkerhetsfrågor är viktiga. Samtidigt menade de att det är lätt hänt att detta glöms bort eller prioriteras ner, och att tidspress och ekonomi ibland gör att det tas medvetna risker. Lantbrukarna ansåg att de flesta djurrelaterade olyckor kan förebyggas, men också att det alltid kommer att finnas olycksförlopp som är omöjliga att förutse och förhindra. Det finns alltid ett visst mått av oförutsägbarhet i djurens beteende och reaktioner.

FAKTA
Cecilia Lindahls doktorsarbete har gjorts i ett samarbete mellan Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och JTI – Institutet för jordbruks- och miljöteknik. Arbetet har finansierats av SLO-fonden.

En längre sammanfattning på svenska finns på s 93–95 i avhandlingen (se länk nedan).

Cecilia Lindahl, institutionen för arbetsvetenskap, ekonomi och miljöpsykologi, vid SLU i Alnarp försvarar sin doktorsavhandling Risk factors for occupational injuries during cattle handling on Swedish dairy farms.
Tid: Fredagen den 25 april 2014. Opponent: MD, Director John J. May, New York Center for Agricultural Medicine and Health, USA

Länk till avhandlingen (pdf) http://pub.epsilon.slu.se/11084/.

Länk till intervju på JTI:s webbplats: http://www.jti.se/index.php?page=stressade-kor-oekar-olycksrisken

Statistik om svensk mjölkproduktion från Jordbruksverket: http://jordbruketisiffror.wordpress.com/2012/10/30/fascinerande-fakta-om-mjolkkor-och-mjolkforetag/

Att vara ensamstående mamma ses ofta som en orsak till ett antal livsmotgångar. Ensamstående mödrar får utstå organisatoriska och ekonomiska påfrestningar. De har inte något stöd från en partner, och att föda och uppfostra ett barn på egen hand är inte heller helt socialt accepterat. I den nya studien visar forskare från Umeå universitet, Wittgenstein Centre i Österrike, Warsaw School of Economics och Cardinal Stefan Wyszynski University i Polen, att det inte är ankomsten av ett barn i sig som leder till att ensamstående mödrar blir olyckliga.

– Trots de svårigheter och problem som uppstår – eller kanske på grund av dem – flyttas barnen till det absoluta centret av kvinnans värld och blir ljuspunkten i deras liv. Dessutom ger barnen ofta kvinnorna makt att fatta beslut som de inte hade kunnat göra före graviditeten, säger Monika Mynarska vid Cardinal Stefan Wyszynski University i Warszawa.

Till exempel har ansvaret för barnets välbefinnande hjälpt många av de intervjuade kvinnorna att lämna olyckliga eller farliga förhållanden, och dessutom har de blivit mer försiktiga och krävande när de träffar en ny partner. Därför kan också moderskapet få in kvinnorna på ett ”bättre spår”.

Forskningsrönen bygger på djupintervjuer, och stöds dessutom av ytterligare analyser av en riksrepresentativ undersökning i Polen. Resultaten visar att de positiva aspekterna av ensamt moderskap uppväger de negativa.

– Ankomsten av ett barn hade ingen inverkan eller ökade lyckan för de ensamstående mödrarna, säger Anna Baranowska-Rataj vid Umeå universitet.

Studien kombinerar insikter från djupintervjuer med mödrar som födde barn som singlar med en storskalig undersökning som följt individer under över ett decennium. Kombinationen av metoder gav forskarna möjlighet att utforska vilka mekanismer som kan öka eller minska lyckan hos mödrar och i nästa steg, kvantifiera vilken påverkan detta har på en hel population av ensamstående mammor.

Forskningen är genomförd i Polen, ett land där acceptansen för utomäktenskapligt barnafödande fortfarande är relativt låg och där välfärdsstatens stöd för ensamstående mödrar är begränsat.  Med tanke på de ogynnsamma förhållandena skulle man kunna förvänta sig att ett barn skulle leda till starka negativa effekter för de ensamstående kvinnornas lycka. 

– Men på det stora hela hittade vi inga bevis som stödde antagandet att kvinnornas liv skulle ha blivit bättre om de hade beslutat sig för att inte föda barn och uppfostra dem på egen hand, avslutar Anna Matysiak vid Wittgenstein Centre.

FAKTA
Originalpublikation. Baranowska-Rataj, A., Matysiak, A., & Mynarska, M. (2013). Does Lone Motherhood Decrease Women’s Happiness? Evidence from Qualitative and Quantitative Research. Journal of Happiness Studies (publicerad online).

Artikeln ingår som en del i forskningsprojektet “Family Change and Subjective Well-Being” (FAMWELL), som finansierats av the Polish National Centre for Research and Development under programmet Lider.

– I själva verket är mag-tarmkanelens insida bara stor som ett rum och kök, säger forskaren Lars Fändriks.

Matsmältningskanalen, som går från munnen via matstrupen och vidare genom kroppens tarmar, är hos en vuxen människa omkring fem meter lång och uppbyggd med mängder av veck och utskott.

Tidigare beräkningar, som återges i uppslagsverk och läroböcker, anger att ytan på mag-tarmkanalens insida är mellan 180 och 300 kvadratmeter – som en tennisplan eller ännu större.

En ny studie från Sahlgrenska akademin, som publiceras i Scandinavian Journal of Gastroentorology, visar att dessa mått är felaktiga.

Forskarna Lars Fändriks och Herbert Helander har med hjälp av ny mätteknik kunnat fastställa att ytan på mag-tarmkanalen hos en frisk vuxen människa ”bara” är mellan 30 och 40 kvadratmeter.

Den absolut största delen utgörs av tunntarmen. Tjocktarmens yta uppgår till cirka 2 kvadratmeter; munhåla, matstrupe och magsäck är tillsammans mindre än 1 kvadratmeter.

Att forskarna därmed reducerat mag-tarmkanalen från en tennisplan till en halv badmintonbana är, enligt Lars Fändriks, överraskande:

– Det kan tyckas vara en kuriös upptäckt, men måtten på tarmkanalens inneryta har stor betydelse för närings- och läkemedelsupptag, och för att förstå hur slemhinnan skyddar kroppen mot påverkan från aggressiva faktorer i tarminnehållet, säger han.

De tidigare oprecisa måttuppgifterna har enligt Göteborgsforskarna sin förklaring:

– Mag-tarmkanalen är ett dynamiskt organsystem som ligger svårtillgänglig i bukhålan och därför är svår att mäta. Eftersom mätningen dessutom görs vid obduktion eller vid bukoperation, då vävnaderna är förslappade, är det lätt att få felaktiga mätvärden, säger Herbert Helander.

Göteborgsforskarna har i sin mätning använt data från röntgenundersökningar kompletterat med egna studier av mag-tarmkanalens mikroskopiska uppbyggnad, där forskarna med hjälp av fiberoptisk inspektion tagit slemhinneprover från tarmen.

Forskarna understryker att de nya måtten gäller för en vuxen frisk ”medelperson”: tarmens längd och yta varierar mellan personer, och på individnivå påverkas ytan sannolikt av diet och livsföring.

– Rent anatomiskt räcker en yta på 30 – 40 kvadratmeter väl till för näringsupptaget. Den mindre ytan är också logisk eftersom den innebär en lägre risk för påverkan från tarminnehållet, säger Herbert Helander.

FAKTA
Artikeln Surface area of the digestive tract – revisited publicerades i Scandinavian Journal of Gastroenterology den 2 april. Länk till artikel:
http://informahealthcare.com/doi/abs/10.3109/00365521.2014.898326

FAKTA TARMYTA
Mag-tarmkanalens huvudfunktion är matsmältning och näringsupptag. Tarmkanalen är också en viktig ”avkänningsstation” för kroppens immunsystem. Båda dessa funktioner behöver en stor yta. Samtidigt finns det gifter i tarminnehållet som följt med maten och bakterier som kan vara sjukdomsframkallande. Tarmens slemhinna fungerar som en barriär mot det skadliga innehållet – och då är liten yta en fördel.

Den största klassen av mänskliga målproteiner för läkemedel är de så kallade G-proteinkopplade receptorerna. De används för cirka 40 procent av alla preparat på marknaden. Receptorerna sitter i cellernas membran och sköter kommunikationen mellan utsidan och insidan. Genom att reagera på yttre stimuli, t ex genom att binda molekyler, sker en strukturförändring på insidan som sätter igång signaleringskaskaden (se 2012 års Nobelpris i kemi).

– På detta vis styr dessa receptorer våra lukt-, smak- och synsinnen samt en rad andra tillstånd och känslor, förklarar professor Johan Åqvist, som lett studien som nu publiceras i den ansedda tidskriften PLoS Computational Biology .

Av människans cirka 900 G-proteinkopplade receptorer känner man idag till den tredimensionella molekylstrukturen av endast ett tjugotal. Denna struktur är viktig att känna till vid läkemedelsutveckling.

Den metod som idag används för att förstå hur receptorerna fungerar är komplicerad och tidskrävande. Först mäts bindningsstyrkan hos serier av molekyler (bindning av så kallade agonister och antagonister). Därefter framkallas mutationer i receptorerna för att se hur bindningsegenskaperna påverkas.

– Detta är både tidskrävande och ofta besvärligt eftersom de genetiskt modifierade receptorerna måste uttryckas i levande celler. Med vår datorberäkningsmetod kan mutationen skapas i datorn och effekten på bindningen till receptorn beräknas med hög noggrannhet, säger Johan Åqvist.

Svårigheten med denna typ av datorsimuleringar har tidigare varit att proteinernas aminosyror är så olika, både i storlek, elektrisk laddning osv, vilket har lett till problem vid beräkningarna. Men när forskarna delade upp proceduren i en lång rad mindre beräkningssteg hände något – plötsligt fick de noggranna och stabila resultat.

Metoden har nu testats på en neuropeptid-receptor och har visat sig kunna förutsäga både effekterna av mutationer och receptorns förmåga att binda en serie av olika molekyler med stor tillförlitlighet. Det går också att direkt avgöra om en tredimensionell strukturmodell av molekylerna som binds till varandra är korrekt eller ej med metoden.

– Resultaten var lysande. Vi tror att den har potential att bli mycket användbar inom läkemedelsforskningen. Det blir helt enkelt både lättare och går snabbare att hitta kandidater till nya läkemedel. Beräkningsmetoden är också så generell att den kan användas för att studera alla möjliga andra proteiner bundna till olika funktionella molekylgrupper, säger Johan Åqvist.

FAKTA
Referens: Lars Boukharta, Hugo Gutiérrez-de-Terán, Johan Åqvist: Computational Prediction of Alanine Scanning and Ligand Binding Energetics in G-Protein Coupled Receptors. Computational Biology, Published: April 17, 2014. DOI: 10.1371/journal.pcbi.1003585

Legg-Calvé-Perthes sjukdom är en sjukdom i barnens höft där lårbenshuvudets brosk- och benceller dör (nekros). Detta medför en formförändring i lårbenshuvudet med smärtor och förhindrad rörlighet. Det är framförallt pojkar mellan fem och åtta år som drabbas av sjukdomen, och inte sällan får de en sämre fungerande höftled med risk för tidig artros. Sjukdomen orsakas av nedsatt blodcirkulation i lårbenshuvudet, men varför sämre blodcirkulation uppstår är fortfarande okänt.

Yasmin Hailer, läkare och doktorand vid institutionen för kirurgiska vetenskaper, Uppsala universitet, har i avhandlingen kartlagt om patienter med Perthes sjukdom även drabbas av andra sjukdomar kopplade till blodcirkulation, till exempel hjärt- och kärlsjukdomar. Resultaten visar att patienter med Perthes sjukdom har en dubbelt så hög risk att få högt blodtryck, en drygt dubbelt så hög risk för blodbrist och 50 procent högre risk att drabbas av kärlkramp och hjärtinfarkt.

Ett samband hittades även mellan Perthes sjukdom och skadebenägenhet där patientgruppen med Perthes har 20 procent högre risk att skada sig (mjukdelsskador och benbrott som kräver behandlingen på sjukhus). En annan delstudie visar att patienter med Perthes sjukdom dessutom har 50 procent ökad risk för ADHD och 30 procent högre risk att drabbas av depression.

– Patienterna med Perthes sjukdom har en sämre hälsorelaterad livskvalitet än den svenska normalbefolkningen, säger Yasmin Hailer.

Avhandlingen bekräftar misstanken om att sjukdomen har en koppling till blodcirkulationsrubbningar som yttrar sig inte bara lokalt i höftleden utan i hela kroppen. Barn med Perthes sjukdom upplevs oftast som mycket aktiva, och i tidigare studier har en möjlig koppling till upprepade skador beskrivits som en tänkbar orsak till sjukdomen.

– Mina resultat indikerar att ett fragilt kärlsystem i kombination med hyperaktivitet i barndomen kan bidra till utvecklingen av Perthes sjukdom, men här behövs mer forskning för att fastställa sambanden, säger Yasmin Hailer.
Disputationen äger rum den 24 april.

Tidigare studier har dragit slutsatsen att även låga kadmiumhalter i urin kan vara skadligt hos personer som inte utsätts för tungmetallen genom sitt yrke.

Forskare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, visar nu att störningar i njurfunktionen i denna grupp sannolikt beror på naturliga variationer än på en toxisk effekt.

Resultatet, som presenteras i Magnus Åkerströms avhandling, innebär att risken för att kadmium kan orsaka njurskador är överskattad hos en stor del av befolkningen – och att forskningen bör tänka om när det gäller kartläggningen av kadmiumets effekter.

– De allra flesta invånare i Sverige har en måttlig kadmiumexponering. Vår forskning visar att risken för njurskador orsakade av kadmium är mindre i denna grupp än vad vi tidigare trott, och som en följd bör forskningen fokusera mer på hur kadmium påverkar skelettet, och hur tungmetallen kopplar till benskörhet och frakturer och kanske åderförkalkning, säger Magnus Åkerström, doktorand vid Sahlgrenska akademin.

– Vid låga kadmiumhalter måste man också ta hänsyn till naturliga variationer i urinutsöndringen för att kunna dra säkra slutsatser av ett urinprov.

Samtidigt visar avhandlingen att grupper med måttlig exponering faktiskt har högre kadmiumnivåer i njuren än man tidigare trott.

Detta har man kunnat visa genom att för första gången i världen mäta kadmiumhalten i njure hos friska personer. Magnus Åkerström visar också i nya beräkningar att kadmiumets halveringstid i njuren är cirka 30 år, vilket är längre än vad man tidigare räknat med.

FAKTA
Avhandlingen Biomonitoring of cadmium – relationship between cadmium in kidney, blood and urine, interpretation of urinary cadmium, and implications for study design försvaras vid en disputation den 25 april.

Länk till avhandling

FAKTA KADMIUM
Kadmium finns i vår miljö främst till följd av industriella utsläpp och från användning av kadmiuminnehållande konstgödsel och avloppsslam. Grödorna som odlas på åkrarna tar upp kadmium från jorden och hamnar i människokroppen via vår kost. Ris, rotfrukter och tobak är exempel på grödor som innehåller mer kadmium än andra grödor. Sett ur ett globalt perspektiv har vi relativt låga halter av kadmium i Sverige.