Dagens kunskapsläge om båtuppläggningsplatser är att dessa i allmänhet är starkt förorenade av en mängd olika giftiga ämnen. Rapporten ger en bakgrund till vilka gifter och mängder av giftiga ämnen som finns på båtuppläggningsplatser och även hur regelverket för användning av båtbottenfärger har förändrats de senaste decennierna.

– För att motverka fortsatt förorening av mark som används för vinterförvaring är det viktigt att fastig­hetsägare, däribland kommuner, som upplåter mark till småbåtshamnar och båtuppläggningsplatser noga tänker igenom vilka krav de vill ställa på båtklubbarna, säger David Langlet, docent i miljöjuridik vid juridiska institutionen, Stockholms universitet.I rapporten behandlas framförallt rättsläget för vad som gäller för mark som har blivit förorenad av båtverksamheten och vad som borde gälla om vi ska värna om både människor och miljö.

– Aktörerna bör i samråd utforma arrendeavtal eller andra avtal så att det blir tydligt vilka båtbotten­färger som får användas och att åtgärder ska vidtas för att förhindra spridning av redan använd färg eller andra förorenande ämnen, säger Britta Eklund, docent vid Institutionen för tillämpad miljövetenskap, Stockholms universitet.

I rapporten framhålls även att andra typer av försiktighetsåt­gärder kan skrivas in i avtalen.

– Man kan tänka sig att i avtal föreskriva om ekonomisk säkerhet av något slag för att garantera att det finns medel för eventuella saneringskostnader som har och kan komma att uppstå av arrendatorns, det vill säga båtklubbens, verksamhet, säger David Langlet.

– Från politiskt håll bör man även överväga en änd­ring av regelverket för att göra båtuppläggningsplatser tillståndspliktiga, avslutar Britta Eklund.

Om rapporten
ITM-rapporten 222 ”Ansvar för förorenad mark på båtuppläggningsplatser med fokus på ideella föreningar” har utrett ansvarsfrågorna för vilka regler som gäller för både båtklubbar och markägare. Arbetet har letts av docent David Langlet, docent i miljöjuridik vid juridiska institutionen och docent Britta Eklund vid Institutionen för tillämpad miljövetenskap (ITM) samt jur. mag. David Eklund från Uppsala universitet.

Rapporten och ytterligare material (Filmer, artiklar, rapporter) finns tillgängliga på:http://www.itm.su.se/page.php?pid=1100

Mätningar av havsnivån blir allt viktigare i klimatforskningen, och en ökande medelhavsnivå är en av klimatförändringarnas mest tydliga konsekvenser. Forskare vid Chalmers har studerat nya metoder för att mäta havsnivån, som kan bli viktiga redskap för att testa klimatmodeller och upptäcka hur havsnivån längs världens kuster påverkas av klimatförändringar.

Johan Löfgren och Rüdiger Haas, forskare vid Chalmers Institution för rymd- och geovetenskap, har utvecklat och testat ett instrument som mäter vattenståndet med hjälp av radiosignaler från satellitnavigationssystem – en så kallad GNSS-mareograf (GNSS står för Global Navigation Satellite System).

– Medelvattennivån i världshaven ökar på grund av klimatförändringarna. Men ändringen i vattennivå varierar beroende på var man är i världen. Vi vill mäta havsnivån i detalj för att förstå hur kustsamhällen kan påverkas i framtiden, säger Rüdiger Haas.

Instrumentet använder radiosignaler från satelliter i omloppsbana kring jorden, som ingår i satellitnavigationssystem som GPS och Glonass (den ryska motsvarigheten till GPS).

– Vi mäter havsnivån med samma radiosignaler som används i satellitnavigeringssystem i bilar och mobiltelefoner. När satelliterna rör sig över himlen ”ser” instrumentet satelliternas signaler – både de direkta signalerna och de signaler som har reflekteras i vattenytan, säger Johan Löfgren.

Två antenner, båda täckta av vita kupor, mäter signalerna som kommer direkt från satelliterna och de som har reflekterats i havsytan. Genom att analysera signalerna tillsammans kan havsnivån och dess variationer mätas, upp till 20 gånger per sekund. Mätningarna är rika på fysikaliska fenomen som tidvatten (som beror främst på månens och solens dragningskraft), vädervariationer (hög- och lågtryck) och klimatpåverkan. Genom avancerad dataanalys kan dessa olika signaler studeras.

GNSS-mareografen har fördelen att man samtidigt och på samma plats kan mäta förändringar hos både hav och land. Det gör att man bättre kan ta hänsyn till landets rörelser, till exempel landhöjning eller i samband med jordskalv.

– Nu kan vi samtidigt mäta vattennivån både relativt kusten och relativt jordens centrum, vilket betyder att vi tydligt kan skilja på vattennivåändring och landrörelse, säger Johan Löfgren.

I sommar byggs mätstationen vid Onsala rymdobservatorium ut i samarbete med SMHI. GNSS-mareografen kommer att kompletteras med andra högprecisionsinstrument.

– Den nya stationen kommer att ingå i ett observationsnät av liknande stationer längs med Sveriges kust som ska bevaka till och med millimeterstora förändringar i vattenståndet under lång tid framöver, säger Gunnar Elgered, professor vid Institutionen för rymd- och geovetenskap vid Chalmers.

Forskarna har dessutom visat hur befintliga kustnära GNSS-stationer, som framför allt mäter landrörelser, nu även kan bevaka havets förändringar.

– Vi har framgångsrikt testat en metod där bara en av antennerna används för att ta emot radiosignalerna. Det betyder att kustnära GNSS-stationer – det finns hundratals över hela världen – också kan användas för att mäta havsnivån, säger Johan Löfgren.

FAKTA
För västsvenska medier: Mareografen visas för allmänheten på söndag den 25 maj, då Onsala rymdobservatorium har öppet på Mors dag för sjätte året i rad. Läs mer om visning för allmänheten.

Fakta om satellitnavigationssystem
Det finns flera system bestående av satelliter i omloppsbana på cirka 20 000 kilometer ovan jordytan som kontinuerligt skickar ut radiosignaler. Signalerna kan tas emot av annan utrustning, till exempel en mobiltelefon eller en bilnavigator, som kan räkna ut sin position i förhållande till satelliterna. Systemen kallas kollektivt GNSS (Global Navigation Satellite Systems; globala satellitnavigationssystem). GNSS-mareografen vid Onsala rymdobservatorium använder idag signaler från det amerikanska systemet GPS och det ryska systemet Glonass. Andra system som i framtiden kommer att inkluderas är de två nya systemen Beidou, som utvecklas av Kina, och Galileo, som utvecklas av Europa.

Fakta om forskningen Forskarna beskriver tekniken i två nya vetenskapliga artiklar:
Sea level time series and ocean tide analysis from multipath signals at five GPS sites in different parts of the world
och Sea level measurements using multi-frequency GPS and GLONASS observations

Om Graphene Flagship

Fakta om Onsala rymdobservatorium
Onsala rymdobservatorium är Sveriges nationella anläggning för radioastronomi. Observatoriet förser forskare med utrustning för studier av jorden och resten av universum. I Onsala, 45 km söder om Göteborg, drivs två radioteleskop och en station i teleskopnätverket LOFAR samt utrustning för GNSS, havsnivåmätningar, gravimetri, seismologi och atmosfärsforkning. Observatoriet medverkar även i flera internationella projekt. Institutionen för rymd- och geovetenskap på Chalmers tekniska högskola är värd för observatoriet. Verksamheten drivs på uppdrag av Vetenskapsrådet.

En timmerman jobbar med ohyvlat virke i stora dimensioner och det är därför viktigt att ha effektiva tillvägagångssätt när man märker och hugger timret.

-För hundra år sedan var denna kunskap vanlig i Sverige och övriga världen, men idag är det ytterst få som bemästrar metoderna, och en byggnadssnickares arbete handlar mest om att montera prefabricerade element. Trots detta finns det också för snickare ett stort behov av praktisk problemlösning när oväntade och oplanerade situationer inträffar – något de nästan alltid gör, säger Ulrik Hjort Lassen vid Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet.

Ulrik Hjort Lassens avhandling beskriver hur enkla verktyg som lod, passare, vattenpass och vinkelhake kan användas för att tillverka komplicerade timmerkonstruktioner. Den är därför delvis utformad som en lärobok, riktad till de timmermän som jobbar med stolpverk och liknande konstruktioner. Avhandlingen är ett försök att föra något av timmermannens ”tysta” kunskap vidare till framtida generationer.

Att märka på timret var det ska sågas och huggas är i all sin enkelhet en komplicerad process och det krävs ett välutvecklat tredimensionellt seende för att kunna visualisera virkets form och funktion i den konstruktion som ännu inte är färdigställd.

Det handlar om att kunna jobba med oregelbundet material, att kunna överföra formen från en yta till en annan och att använda praktisk geometri och projektionslära.

-De grundläggande verktygen har olika för- och nackdelar. Passaren är bra för att kopiera obehandlat material, medan det för sågat material är bättre med en linjal eller vinkel.

Genom att testa olika metoder i praktiska experiment bygger Ulrik Hjort Lassens resonemang på både egna och andras erfarenheter.

-Det är en praktik som blir teori för att sedan kunna användas i vardagen. De här teknikerna är mycket intressanta från hållbarhetsperspektivet eftersom de gör det möjligt att använda timmer direkt från skogen eller från det lokala sågverket till att bygga vad som helst.

Avhandlingen fokuserar på traditionella och historiska arbetsmetoder och verktyg

-Men den är inte för den skull bakåtsträvande. Istället vill den göra de enkla och effektiva metoder som har förfinats genom århundraden effektiva i dagens situation.

Den stolpverkskonstruktion som byggdes med gamla och moderna verktyg i det kända danska TV-programmet, ”Hundra procent bonde”, där Ulrik Hjort Lassen medverkat, är ett bra exempel på detta.

Det är denna typ av projekt som Ulrik Hjort Lassen är specialist på och som avhandlingen förmedlar, genom att lyfta den hantverksmässiga kunskapen till en akademisk nivå utan att tappa bort de metoder och processer som är kärnan i timmermannens osynliga verktygslåda.

Handledare: Ulrich Lange

Avhandlingens titel: The Invisible Tools of a Timber Framer – A survey of principles, situations and procedures for marking

Länk till avhandlingen

Fettväven i våra kroppar kan bli större på två sätt: genom att fettcellerna växer i storlek och/eller genom att de blir fler till antalet. Det är välkänt sedan tidigare att individer med få men stora fettceller, så kallad hypertrofi, löper ökad risk att utveckla typ 2-diabetes.

I den aktuella studien identifierade forskarna en gen, EBF1, som enligt de nya fynden styr utvecklingen av den ohälsosamma fettväven. Genen kodar för ett protein som styr uttrycket av andra gener, en så kallad transkriptionsfaktor, och reglerar nybildningen av fettceller och även fettcellernas funktion. Forskarna jämförde fettväven från individer med små respektive stora fettceller och fann att EBF1 hade en stark koppling till hypertrofi. Individer med stora fettceller hade väsentligt lägre nivåer av EBF1 i fettväven, hade förändrad fettnedbrytning i fettcellerna samt var insulinresistenta. Nedsatt insulinkänslighet, det vill säga att cellerna inte reagerar normalt på hormonet insulin som utsöndras när blodsockret stiger efter en måltid, är en viktig faktor bakom den ökade diabetesrisken hos individer med hypertrof fettvävnad. Insulinresistens leder till förhöjda nivåer av glukos och fettsyror i blodet.

Forskarna undersökte också genens funktion i möss. I samarbete med en forskargrupp på Yale School of Medicine ledd av professor Mark C Horowitz studerades möss som hade brist på Ebf1-genen, musvarianten av den mänskliga EBF1-genen. Det visade sig att mössen utvecklade hypertrof fettväv med stora celler och förhöjd fettmobilisering. När djuren fick äta högfettsdiet blev de även insulinresistenta.

– Resultaten innebär ett stort framsteg i förståelsen för hur fettväv kan ge upphov till sjukdom. Vi har för första gången hos människa kunnat identifiera en gen som framkallar ohälsosam fettväv (hypertrofi). Om man kan hitta läkemedel som förhöjer EBF1-aktiviteten i fettet kan man tänka sig nya behandlingsmetoder mot typ 2-diabetes riktade direkt mot fettväven, säger professor Peter Arner, som tillsammans med Hui Gao, Niklas Mejhert och Mikael Rydén är ansvarig för forskningen som bedrivits vid Karolinska Institutet.

Forskningen som gjorts vid Karolinska Institutet har genomförts vid institutionen för biovetenskaper och näringslära samt institutionen för medicin och finansierats med anslag från Vetenskapsrådet, Novo Nordisk Fonden, European Association on the Study of Diabetes tillsammans med Eli-Lilly, Diabetesfonden, Diabetes Wellness Fund, Karolinska Institutets strategiska forskningsprogram för diabetes, Knut och Alice Wallenbergs stiftelse och Jonassondonationen.

Publikation: ”Early B Cell Factor 1 Regulates Adipocyte Morphology and Lipolysis in White Adipose Tissue”, Hui Gao, Niklas Mejhert, Jackie A. Fretz, Erik Arner, Silvia Lorente-Cebrián, Anna Ehrlund, Karin Dahlman-Wright, Xiaowei Gong, Staffan Strömblad, Iyadh Douagi, Jurga Laurencikiene, Ingrid Dahlman, Carsten O. Daub, Mikael Rydén, Mark C. Horowitz, and Peter Arner, Cell Metabolism, online 22 May 2014, 1 July 2014 paper issue.

Genom att jämföra data från alla tillgängliga arkeobotaniska analyser (undersökningar av växtrester i arkeologiska sammanhang) i södra Sverige, fram till år 2009, med en jämförbar studie i Danmark, beskriver Radoslaw Grabowski i sin avhandling,Sädesslagsodling och bebyggelse: arkeobotaniska perspektiv på järnåldern i södra Skandinavien, de stora utvecklingsdragen i val av grödor under olika skeden av järnåldern.

Genom denna beskrivning av utvecklingen har Grabowski även identifierat kronologiska och geografiska luckor i tidigare tillgängligt material.

Avhandlingen visar vidare hur analyser av förkolnade växter från boplatser kan förbättras genom en samordning av botaniska metoder tillsammans med mark-kemiska och mark-fysiska analyser.

Grundtesen är att växtrester i arkeologiska sammanhang bäst förstås om funktionen för den plats där proverna togs är bestämd. Denna funktionsbestämning är ofta svår att uppnå med endast botaniskt material som grund.

Avancerad arkeobotanisk forskning är därför beroende av annan arkeologisk forskning som överlappar arkeobotaniska frågeställningar, för att bidra med kunskap om sådant som arkeobotaniken inte kan besvara.

Avhandlingen visar hur detaljrikedomen i tolkningen av en arkeologisk lokal blir betydligt bättre ju fler metoder som integreras (s.k. multiproxyanalys).

Arkeobotanisk forskning kan därför inte isoleras från andra arkeologiska specialiseringar, utan måste integreras så långt det är möjligt, till fördel för både arkeobotaniska och andra forskningsmetoder.

En av studiens generella slutsatser är att arkeobotaniska analyser som genomförs för att besvara vegetationshistoriska frågor ofta bidrar med kunskap om arkeologiska lokaler. Till exempel vilken huvudfunktion en plats har haft när den varit befolkad och det har rått mänskliga aktiviteter där. Denna kunskap är samtidigt nödvändig för att besvara mer komplexa arkeobotaniska frågeställningar.

Fredagen den 23 maj försvarar Radoslaw Grabowski sin avhandling med titeln: Sädesslagsodling och bebyggelse: arkeobotaniska perspektiv på järnåldern i södra Skandinavien. Opponent: Hans Peter Stika, Senior Researcher, Universität Hohenheim, Stuttgart, Institut für Botanik. Disputationen äger rum kl. 10.00 i Beteendevetarhuset, Bt 102

Avhandlingen finns digitalt publicerad. 

Däremot får barnfamiljer med sammanboende föräldrar betydligt mindre stöd nu än tidigare. Överhuvudtaget har inkomstskillnaderna ökat sedan första hälften av 80-talet, många har fått det väldigt mycket bättre men inte de som har det sämst.

Daniel Rauhut, universitetslektor i socialt arbete vid Högskolan Väst, har tillsammans med forskare från Göteborg, Karlstad, Lund och Malmö skrivit en bok som handlar om barnfattigdom i Sverige.

Han berättar att andelen invandrare har mångdubblats sedan andra världskriget, från knappt två procent till fjorton procent idag. Och att många invandrarfamiljer lever i fattigdom.

– Trenden är att fler och fler invandrade familjer lever allt längre i fattigdom. Ungefär en femtedel är fortfarande fattiga efter nio år i Sverige, det är väldigt lång tid.

Mest barnfattigdom i storstäder
Mest barnfattigdom finns i storstäder och förorter men det är stor skillnad mellan olika stadsdelar. Till exempel är fyrtionio procent av alla invånare i Hjällbo socialbidragstagare jämfört med en tiondels procent i Långedrag. I Hjällbo är samtidigt femton procent av de boende ursprungssvenskar medan nittiofem procent är det i Långedrag.

Björn Gustavsson, professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet och medförfattare till boken, berättar att de flesta som söker ekonomiskt bistånd inte har a-kassa, de har aldrig kommit in på arbetsmarknaden. Och att en ny grupp där allt fler får socialbidrag är unga vuxna, 18-20 år.

– Vi forskare har frågat oss varför så många blir socialbidragstagare i den här åldern? Istället för att plugga till exempel. Det visar sig att om föräldrarna har låg inkomst, är ensamstående och har kort utbildning är risken större att barnet blir socialbidragstagare.

Kommunerna har svår uppgift
Oskar Krantz, universitetslektor i socialt arbete vid Malmö högskola, pekar på en bortglömd grupp av fattiga barn bland de som är beroende av ekonomiskt bistånd: funktionshindrade eller barn till funktionshindrade. Inte ens Rädda Barnen belyser deras situation!

Idag är det kommunerna som har det övergripande ansvaret för att bekämpa barnfattigdomen i Sverige. Daniel Rauhut anser att det finns anledning att fundera över om detta är rimligt.

– Politikområden som påverkar fattigdom i allmänhet och barnfattigdom i synnerhet, är förankring på arbetsmarknaden, i socialförsäkringssystemet och hushållets familjestruktur. Det är statliga politikområden – inte kommunala. Därmed får kommunerna svårt att bedriva ett långsiktigt och förebyggande arbete mot barnfattigdom.

Högskolan Väst i Trollhättan är ledande i landet på arbetslivsnära utbildning. Vår profil är arbetsintegrerat lärande, AIL, i utbildning och forskning och vi har regeringens uppdrag att utveckla modeller för AIL. Aktiv samverkan med omvärlden är därför en självklarhet för oss.

Av maten som produceras förstörs eller slängs upp emot 50 procent. Med matsvinn avses onödigt matavfall, sådant som hade kunnat ätas om det hanterats annorlunda. Svinnet är i hög grad kopplat till förpackningen och dess förmåga att skydda maten men också förmågan att kommunicera sina olika funktioner med konsumenterna för bästa förvaring och användning i hemmet. Enligt Naturvårdsverket kastas årligen cirka 1 miljon ton mat i Sverige och det är hushållen som står för största delen.

Innventia startar nu projektet ”Förpackningssystem för minskat matsvinn” som en del i VINNOVAs program Utmaningsdriven innovation. I samarbete med Karlstad universitet byggs ett konsortium av relevanta aktörer för att utveckla nya innovativa förpackningslösningar som minskar matsvinnet längs hela värdekedjan från livsmedelsproducent till konsument. Projektet baseras på den omfattande internationella forskning som redan nu bedrivs inom området för att kartlägga svinnet, en forskning där Helén Williams vid Karlstad universitet har en framträdande roll. Det nya projektet handlar om mer än kartläggning.

– Det vi vill göra är mer inriktat på åtgärder. Vår ambition är att utveckla reella förpackningslösningar och visa på förpackningens faktiska betydelse för att förhindra att svinn uppstår. Detta har inte gjorts tidigare, förklarar Kristina Wickholm som leder projektet.

Eftersom två tredjedelar av alla förpackningar används inom livsmedels- och dryckesindustrin kommer resultaten att beröra miljontals användare. Med minskat matsvinn kan bilden av förpackningen förhoppningsvis gå från miljöbov till miljöhjälte. En annan effekt som forskarna hoppas på är nya intäkter för skogsindustrin.

– Svensk skogsindustri söker aktivt efter nya produktområden. Förpackningar är ett tillväxtområde där Sverige internationellt sett har en stark position. Nu har vi möjligheter att ta en ledande roll i arbetet med att utveckla kunskap som bidrar till minskat matsvinn.

Som första steg i bildandet av konsortium arrangerar Innventia en workshop den 4 juni. Här kommer man gemensamt att diskutera konkreta förslag på funktionsförbättringar som leder till minskat matsvinn. Workshopen vänder sig till alla som kommer i kontakt med förpackningar genom värdekedjan från materialleverantörer till konsument, men också aktörer som hanterar förpackningar, till exempel transportörer och köksinredare.

– Syftet med avhandlingen är att utveckla en mätplattform för mikrovågsavbildning med tillhörande redskap, det vill säga avbilda mänsklig vävnad med hjälp av mikrovågor, och senare färdigställa en klinisk prototyp för bröstcancerdetektion som kan användas vid mammografiundersökningar, säger Nikola Petrovic.

Idag används röntgen som standard vid mammografiundersökningar, men metoden har sina begränsningar gällande kroppens mjukdelar som avbildas som en grå massa. Även för den erfarne är det här svårt att urskilja en eventuell tumör. Mikrovågsavbildning å andra sidan är en teknik där inskickade mikrovågor i kroppen analyseras utifrån hur de sprider sig. Utifrån spridningsfälten kan man sedan skilja mellan frisk och sjuk vävnad och på så sätt räkna ut hur det ser ut i kroppen. Tumörvävnad, till skillnad från frisk vävnad, omger sig nämligen med fler blodkärl som syns vid avbildning med mikrovågor. På så sätt kan mikrovågsavbildning ge patienten en säkrare diagnos och ju tidigare en tumör upptäcks desto större är också möjligheten att bli frisk.

– I min avhandling Measurement System for Microwave Imaging Towards a Biomedical Application har jag fokuserat på olika delar av ett experimentellt system, utvecklat på MDH, för att kunna samla in mätdata och jämföra mot en datormodell i syftet att avbilda bröstobjekt och upptäcka brösttumörer. Tyngdpunkten har varit att titta på olika mättekniker och sensorer hur de på bästa sätt utvecklas och designas. Det unika med avhandlingen är att den behandlar forskningsutmaningar för att utforma och tillverka nya sensorer som placeras i kontakt med eller i nära anslutning till bröstet.

– Att minst 90 gravida kvinnor i närområdet utsätts för våld under sin graviditet varje år är allvarligt. Våldet – oavsett om det är fysiskt, psykiskt eller sexuellt – är en kränkning mot kvinnan, samtidigt sätter det minst två liv på spel – kvinnans och det ofödda barnets, säger Hafrún Finnbogadóttir, forskare vid Malmö högskola, som på fredag disputerar med avhandlingen ”Exposure to domestic violence during pregnancy”.

Kämpar för att överleva
Finnbogadóttir har bland annat intervjuat kvinnor som varit utsatta för partnervåld under graviditeten.

– Kvinnorna befinner sig i en mycket svår situation. Många beskriver det som att de är fångade i en labyrint och inte kan finna vägen ut, berättar Finnbogadóttir.

Graviditeten för de våldsutsatta kvinnorna handlar om att överleva för det ofödda barnets skull. Kvinnorna är mycket ovilliga att lämna partnern eftersom de tror att det kan förvärra situationen, till exempel genom att våldet eskalerar.

– De finner strategier för att skydda sig och barnet, till exempel att göra som partnern vill, inte reta upp eller irritera honom.

Viktigt att få tidig hjälp
Mörkertalet vad gäller familjevåld är stort. Samtidigt vet man att det är viktigt att den som är utsatt får stöd och hjälp så snart som möjligt. Finnbogadóttir menar att barnmorskor är speciellt lämpade att identifiera utsatta gravida kvinnor eftersom barnmorskan träffar kvinnan kontinuerligt under en längre tid.

Inte självklart att ställa frågan
Att rutinmässigt ställa frågan om familjevåld är i allra högsta grad en etisk fråga och kan ha fler negativa än positiva effekter. Barnmorskan bör därför ha indikation på att något inte är som det ska innan hon – på ett empatiskt vis – frågar om det förekommer våld i hemmet.

– Min forskning visar att depressiva symptom är sju gånger så vanligt bland de kvinnor som utsätts för familjevåld under sin graviditet. Möter du, som barnmorska, en gravid kvinna med depressiva symptom bör du vara observant, säger Finnbogadóttir och påpekar att även sömnsvårigheter kan vara indikation på familjevåld.

Fyra av tio kvinnor har erfarenhet av våld
– Närmare 40 procent av de gravida kvinnor som ingår i min studie har någon gång i livet varit utsatta för våld, säger Finnbogadóttir.

De kvinnor som har historik om övergrepp, är födda utanför Norden eller har en partner som är född utanför Norden är överrepresenterade när det gäller familjevåld.

Barnmorskor saknar kunskap och stöd
Finnbogadóttirs forskning visar dock att barnmorskorna saknar såväl kunskap som stöd för att kunna ta hand om våldsutsatta gravida kvinnor.

– Förutom utbildning behövs det riktlinjer och handlingsplaner för att barnmorskan på bästa vis ska kunna stödja och hjälpa kvinnan.

Med hjälp av sina forskningsresultat har Finnbogadóttir tagit fram en teoretisk modell som kan användas av barnmorskor och vårdpersonal för att ta fram och implementera förebyggande handlingsprogram.

Det är viktigt att förebygga och behandla smärta vid olika ingrepp av det självklara skälet att inga barn ska behöva ha mer ont än nödvändigt. Men det är också viktigt för att undvika framtida problem. Bristande smärtbehandling kan ha omedelbara negativa medicinska konsekvenser och kan dessutom medföra ökad smärtkänslighet, ångest och rädsla inför framtida procedurer. I dessa fall kan det leda till en ond cirkel.

– För att undvika detta har vi utformat en pyramid med åtgärder. I botten finns de grundläggande åtgärderna som alla ska få. Det ska vara lugnt och tyst och barnen ska vara väl förberedda. Kanske testat på en nalle innan till exempel, säger Mats Eriksson, som både har medverkat i expertgruppen som tagit fram riktlinjerna men också skrivit delar av den omfattande bakgrundsdokumentationen.

Hjälpa det enskilda barnet
– Nästa steg är en bedömning om vad som kan hjälpa det enskilda barnet. Det kan innebära allt från en video till såpbubblor. I toppen på triangeln hittar vi läkemedel. Dessa behövs inte alltid om de grundläggande åtgärderna sköts på ett bra sätt men ibland är de nödvändiga.

Mats Eriksson betonar att det är nödvändigt att skapa tid för åtgärderna och att all personal har utbildning. Dessa riktlinjer är helt nya och en del av det arbete som utförs för att förbättra sjukvården.

Vattenbruk är den snabbast växande livsmedelsproduktionen i världen, och i Sverige har produktionen fördubblats sedan 1990-talet*. Ett hinder för en långsiktigt uthållig tillväxt i branschen är att fiskfodret till stor del baseras på vild fisk eller vegetabilier som istället skulle kunna ätas direkt av människor. Fiskindustrin söker därför nya, billiga råvaror som är lämpliga till fiskfoder.

Idag odlas drygt 300 fiskarter kommersiellt i världen, men vi vet för närvarande inte tillräckligt om deras olika näringsbehov för att kunna komponera lämpliga foder baserade på nya råvaror. I ett projekt vid SLU har det under några år forskats om näringsbehov och matspjälkning hos röding och abborre, två rovfiskar som har ganska olika levnadssätt och diet i det fria. Markus Langeland från SLU har i sitt doktorsarbete fokuserat på tre nya proteinkällor som skulle kunna ersätta fiskmjöl i foder till dessa arter, musselmjöl, bagerijäst och en mikrosvamp.

Blåmusslornas aminosyraprofil liknar den i fiskmjöl, och både abborre och röding visade sig ha god förmåga att smälta musselmjölets proteiner. Musslor tar upp näringsämnen från vattnet, vilket gör att de är intressanta som biologiska reningsverk i övergödda vattendrag.

För abborrens del hade proteinet i bagerijäst och mikrosvamp ungefär samma smältbarhet som det i musselmjöl, men för rödingens del fanns det tydliga skillnader.

Mikrosvampen Rhizopus oryzae, som kan odlas på rester från pappersmassatillverkning, har ett proteininnehåll på 40–50 procent. Detta protein var dock mer svårsmält än musselprotein för rödingen, som också växte sämre på fodret med svampprotein. En sämre aminosyraprofil kan ha bidragit till den svagare tillväxten.

Bagerijäst har också en hög proteinhalt och kan odlas på en mängd substrat som vi människor inte kan tillgodogöra oss. Jästen testades i två former, intakt och extraherad, vilket beror på att den innehåller mycket cellväggar som kan vara svåra att bryta ned för fiskar. Resultatet visar att röding har svårare att smälta proteinet i intakt bagerijäst, jämfört med musselmjöl, men att smältbarheten ökar om cellväggarna avlägsnas.

I en längre tillväxtstudie kunde upp till 40 procent av fiskmjölsproteinet i ett rödingfoder ersättas med intakt bagerijäst och musselmjöl utan någon minskning av tillväxten. Intakt bagerijäst fungerade alltså bättre än extraherad jäst i tillväxtförsöket, trots sämre smältbarhet.

Markus Langeland har också visat att det finns skillnader mellan de båda arternas matsmältningsenzymer. Bland annat tycks abborren ha en större förmåga att bryta ned och tillgodogöra sig kolhydrater i fodret, vilket är bra att känna till när nya typer av foder ska tas fram till dessa arter.

*FAO menar att den globala produktionen av fisk och skaldjur behöver öka med ytterligare 23 miljoner ton till år 2020 om den nuvarande konsumtionen ska kunna bibehållas. I Sverige har fiskodlingen ökat från i genomsnitt 6 000 ton under 1990-talet och 2000-talet till nära 12 500 ton under 2012.

Svensk fiskodling domineras idag av regnbågslax, men odlingen av röding har vuxit snabbt under senare år. En annan art med potential för intensiv odling i Sverige är abborre, och nyligen etablerades de första abborrodlingarna i landbaserade slutna system i södra Sverige.

En mer utförlig svenskspråkig beskrivning av resultaten finns på s. 61–64 i avhandlingen: Länk till avhandlingen (pdf)

– Havsisen är en viktig källa för naturliga ozonnedbrytande ämnen som sedan hamnar i atmosfären, säger Anna Granfors vid Göteborgs universitet.

Hon har genomfört forskningsstudier under polarvintern, utvärderat data från tre expeditioner till Antarktis och dessutom utfört en fältstudie i Arktis.

– De mest förvånande resultaten var de höga halter av ozonnedbrytande ämnen som uppmättes vintertid i ytskiktet av den nybildade isen, säger Anna Granfors vid Institutionen för kemi och molekylärbiologi.

De ozonnedbrytande ämnen bildas troligen genom kemiska reaktioner på isens yta, en bildningsmekanism som inte rapporterats tidigare.

– De ozonnedbrytande ämnena produceras av islevande mikroorganismer och transporteras genom kanaler i isen för att sedan nå luften och hamna i atmosfären, säger Anna Granfors.

Alger och mikroorganismer bildar ämnen som bryter ned ozon
Ozonskiktet, som finns på cirka 20-25 km höjd ovanför markytan, skyddar växter och djur från solens skadliga strålar och är en förutsättning för livet på jorden. Ozon är också en viktig del av kemin i atmosfären närmare markytan (troposfären).

Alger och mikroorganismer i havet och i havsisen bildar flyktiga kolväten (halokarboner). När de bryts ner av solljus i atmosfären bildar de reaktiva halogener (brom och jod) som deltar i en mängd reaktioner, varav den viktigaste är nedbrytning av ozon.

På våren, när ljuset återvänder till polarområdena har man märkt att det sker en ”bromexplosion” där nedbrytning av ozon i troposfären går oerhört fort. Undersökningar har visat att denna snabba ozonnedbrytning ofta sker ovanför havsisen.

– Man vet att brom som frigörs från havssalt bidrar till detta fenomen, men vi tror att också halokarboner kan spela en roll här. Speciellt intressant är den nybildade vinterisen där vi hittade de högsta halterna av halokarboner. Eftersom ämnena finns i isytan är transportvägen till atmosfären kort.

Få undersökningar gjorda
Det har tidigare hittills gjorts mycket få undersökningar som behandlar halokarboner och havsis.

Dagens globala klimatmodeller visar att jorden förändras och det förutspås att förändringarna kommer att stå sig åtminstone i några hundra år framöver.

– De direkta konsekvenserna är flera, bland annat kommer polarisarna att minska i både utbredning och tjocklek. I Arktis har andelen tunnare is ökat med 20 procent de senaste 30 åren på bekostnad av den fleråriga tjockare isen. Vad dessa förändringar får för konsekvenser för de ämnen som har sin källa i havet och påverkar vår atmosfär vet vi ännu väldigt lite om.

Avhandlingen: Biogenic Halocarbons in Polar Sea Ice

Två viktiga trender idag är att många applikationer, till exempel Facebook, Instagram, Twitter och YouTube, flyttar till internet och att processorer får fler och fler så kallade kärnor för att öka prestandan. Tidigare studier har visat att det finns en stor potential för JavaScript att utnyttja flera kärnor i webbapplikationer, men JavaScript har idag inget stöd för detta. Nu visar ny forskning hur man kan öka prestandan samtidigt som energiförbrukningen minskar.

I avhandlingen som Jan Kasper Martinsen presenterar finns flera nya idéer. Han visar bland annat att JavaScript-beteendet i webbapplikationer skiljer sig väldigt mycket från hur JavaScript används i etablerade standardprogram. Han föreslår en metod som kallas trådspekulering för att kunna köra JavaScript på flera kärnor. Genom att använda trådspekulering kan JavaScript utnyttja flera kärnor, helt transparent för programmeraren. På så sätt ökar prestandan väsentligt utan att programmeraren behöver skriva om programmet. En nackdel med trådspekulering är att det kräver mer minne. Ett antal metoder för att minska minnesbehovet presenteras därför också i avhandlingen.

Slutligen visar Jan Kasper att trådspekulering inte bara ökar prestandan, utan också reducerar energiförbrukningen i till exempel smarta telefoner. Detta öppnar upp möjligheten att nästa gång man skaffar en mobiltelefon så går Facebook snabbare samtidigt som batteriet vara längre.

Arbetet i avhandlingen har lett till ett antal konferens- och tidskriftspublikationer samt även en patentansökan som fick Sony Mobile Inventor Award i april 2014.

Endast institutioner från EU:s medlemsstater kan bli fullvärdiga medlemmar i EUNIC, men EUNIC är oberoende av EU. Ett av skälen till att nätverket grundades var att förbättra de bristande europeiska internationella kulturella relationerna. De så kallade EUNIC-klustrens arbete i varje land består huvudsakligen av att arrangera evenemang som till exempel filmserier, litteraturuppläsningar och seminarier för att främja en bättre förståelse av europeisk kulturell mångfald.

Doktoranden Hanna Schühle har studerat hur dessa evenemang organiseras och genomförs i EUNIC-klustren i Berlin, Ukraina och Vietnam. Hon visar bland annat hur det faktum att de som arbetar med att förmedla europeisk kulturell mångfald i de tre klustren fortfarande först och främst arbetar för sina respektive nationella kulturinstitut påverkar EUNIC:s arbete.

– I teorin framhäver de flesta representanter som jag har intervjuat den europeiska idén bakom EUNIC, men när det kommer till att utföra den i praktiken, det vill säga att organisera EUNIC-evenemang, så fokuserar de flesta ändå på att presentera sina länder på bästa möjliga sätt och EUNIC:s syfte hamnar då i bakgrunden, säger Hanna Schühle.

Detta innebär att EUNIC är beroende av de enskilda representanternas engagemang, eftersom klustren själva inte har någon egen personal. Ett annat problem är att evenemangen präglas av en sammansättning av enskilda länders bidrag utan särskild hänsyn till eventuella förbindande element.

– I ett filmevenemang visas det till exempel en svensk film på måndag, en fransk film på tisdag och en tysk film på onsdag och så vidare, och för publiken framgår det inte nödvändigtvis att evenemanget handlar just om att få en bättre förståelse för den europeiska kulturella mångfalden. Särskilt eftersom interaktion med publiken har varit sällsynt i de undersökta evenemangen, säger Hanna Schühle.

Detta tillvägagångssätt är speciellt förvånande då den interaktiva ansatsen, där publiken anses vara en aktiv deltagare i evenemang, pekats ut som en av de viktigaste aspekterna i internationella kulturella relationer och eftersom dialog är en förutsättning för att uppnå förståelse. EUNIC:s additiva ansats tillsammans med bristen på interaktion gör därför att klustren i nuläget inte bidrar med något europeiskt mervärde.

– EUNIC har definitivt potential, inte minst eftersom nätverket är det enda stora europeiska initiativet inom internationella kulturella relationer och åtminstone i teorin visar ett intresse för mer Europa i internationella kulturella relationer. Men för att nå denna potential är det viktigt att det sker en förändring i de olika europeiska ländernas syn på internationella kulturella relationer så att det i den europeiska kontexten också i praktiken satsas på Europa istället för att bara ta Europa som en plattform för att främja de enskilda nationerna, säger Hanna Schühle.

Astronomer vet mycket om hur stjärnor föds och utvecklas. Däremot är det svårare att förutsäga när och hur en stjärna ska sluta sina dagar. I en artikel i tidskriften Nature beskriver nu ett internationellt forskarlag observationer av en döende stjärna, en så kallad supernova, som fångas strax efter explosionen. Denna tidiga upptäckt möjliggjorde en studie av den exploderade stjärnan innan den fullständigt slitits i stycken av explosionen.

– Att snabbt upptäcka exploderande supernovor öppnar nya dörrar för att undersöka de massiva stjärnornas död. Den här nya metoden utnyttjar supernovans blixtbelysning för att visa hur riktigt massiva stjärnor spenderar sina sista dagar, säger Jesper Sollerman, professor vid institutionen för astronomi id Stockholms universitet och en av medförfattarna till artikeln i Nature.

Supernovautbrott är oberäkneliga och kunskap saknas om slutfaserna för de mycket tunga stjärnor som går detta öde till mötes. När massiva stjärnor dör slungas materien ut i den omkringliggande rymden. Supernovan skiner ibland lika starkt som hela den galax den ligger i.

Supernovan hittades av Palomar Transient Factory – ett sökteleskop i Kalifornien som forskare vid Oskar Kleincentret i Stockholm numera använder sig av.  Avishay Gal-Yam vid Weizmann-institutet i Israel, huvudförfattare till artikeln, menar att denna nya teknik – blixtspektroskopi – visar att den exploderande stjärnan likar de mycket massiva Wolf-Rayet stjärnorna vi känner från vår egen Vintergata, men med en mycket kraftigare stjärnvind.

– Vi fick även tidiga observationer av supernovan med det Nordiska Optiska Teleskopet på La Palma. De visar hur snabbt utvecklingen sker under den första tiden för supernovan. Hittar man dem inte tillräckligt snabbt går man helt enkelt miste om den information om ursprungsstjärnan som finns där, säger Jesper Sollerman.

Forskarna i Stockholm vädrar fler upptäckter och har nu etablerat ett uppföljningsprogram med Very Large Telescope i Chile för att mer systematiskt kunna fånga supernovor i blixtbelysning.

– Observationer av exploderande stjärnor har verkligen lett till en rad genombrott under de senaste åren, lägger Jesper Sollerman till. För min del var detta den tionde artikeln i Nature som jag medförfattat under en tioårsperiod. Med vårt nya ZTF-program, som vi just fått finansierat med hjälp av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, är jag övertygad om att det kommer ännu mer. I studien medverkade även Francesco Taddia från Oskar Kleincentret vid Stockholms universitet.

Interkulturalitet är allt mer frekvent använt uttryck för att benämna samhällsprocesser där människor med olika kulturer och språk kommunicerar med varandra. Syftet är integration, förståelse och tolerans mellan olika grupper.

Men är interkulturalitet överhuvudtaget är möjligt att uppnå? Den frågan ställer Robert Aman vid Linköpings universitet, i en ny avhandling.

– Interkulturalitet måste rimligen förändras beroende på varifrån man kommer, vilket språk man talar och vilken kultur man tillhör.

Fokus för avhandlingen är spridningen av begreppet interkulturalitet inom utbildning. Syftet är att undersöka vad som händer med interkulturalitet om kulturella skillnader istället förstås som koloniala skillnader.

Robert Aman har undersökt och analyserat interkulturalitet på tre olika nivåer. I EU-policy, där begreppet har en framskjuten position, genom att intervjua studenter som gått kurser i interkulturalitet samt i akademiska läroböcker om ämnet. Analyserna visar att interkulturalitet oftast fastnar i en europisk utblick på världen.

– Ett exempel ur en EU-policy är den direkta uppmaningen att öka interkulturaliteten genom att dra fördel av att Europa har språkliga ingångar till många länder i världen. Men de är ju ett arv efter kolonialismen, säger Robert Aman.

– I en del av världen, vår, ses detta som en pragmatisk lösning, i en annan kan det ses som ett fortsatt beroende av imperiellt arv, där motparten tvingas anpassa sin språkliga apparat efter en europeisk referensram.

Robert Aman har hittat en alternativ utgångspunkt i en översättning av interkulturalitet – ”interculturalidad”, hämtad från ursprungsbefolkningarnas kamp för att bli synliggjorda på den offentliga arenan i Bolivia, Ecuador och Peru.

– Här har man återerövrat och uppvärderat sina språk, i Bolivia har de till och med startat ”ursprungsuniversitet”. Genom att tänka och undervisa på sina egna språk kan de också återerövra och forma sin identitet. Och genom själva erfarenheten av kolonialism, tillförs en möjlig distansering från interkulturalitet med dess underförstådda eurocentrism.

– Min slutsats är att man måste förstå kulturella skillnader som koloniala skillnader, annars riskerar man att reproducera de koloniala skillnaderna.

Robert Aman disputerar den 23 maj 2014 med avhandlingen ”Impossible Interculturality? Education and the Colonial Difference in Multicultural World