Forskningen ska behandla frågor inom Formas samtliga ansvarsområden, exempelvis brandekologi, effekter på skogsbruket och mark- och vattenanvändningen, landsbygdsutveckling samt frågor gällande hållbart samhällsbyggande. Vidare kan forskningen behandla sociala, kulturella, ekonomiska och institutionella faktorer och aspekter på krishanteringen och samhällseffekterna i samband med branden.

– Det behövs forskningsinsatser för att samla in och analysera material och data om branden och dess konsekvenser. Det är bråttom för att viktigt forskningsmaterial inte ska gå förlorat. Därför utlyser Formas med kort varsel 15 miljoner kronor till forskningen om skogsbranden, säger Gia Destouni, huvudsekreterare på Forskningsrådet Formas.

– Det är även viktigt att säkra material för framtida forskningsprojekt. Därför går det också att söka medel till olika former av provtagningar, datainsamlingar, intervjuer eller deltagande observationer som kan komma att få betydelse i framtiden.

Med forskningsprogrammet satsar man gemensamt för att:

– öka forskningsvolymen i regionen, på väg mot att bli en ledande forskningsregion i Europa, enligt målet i den regionala utvecklingsstrategin.

– utveckla omfattningen av och kvaliteten i samverkan mellan högskolan och det regionala näringslivet.

Regionförbundet och högskolan bidrar med 5 miljoner kronor vardera till forskningsprogrammet, mot att näringslivet bidrar med egen tid motsvarande cirka 10 miljoner kronor ytterligare till de tre treåriga forskningsprojekten som nu startar. Utöver detta finansierar Vinnova den administrativa uppbyggnaden av programmet.

– Det faktum att vi jobbar med problem som är direkt relevanta för de delaktiga företagen och att de bidrar med egen tid, snarare än pengar, ger goda förutsättningar att skapa genuin samverkan mellan högskolans forskare och företagen, säger Lars Niklasson, prorektor vid Högskolan i Jönköping.

Ett av de tre forskningsprojekt som nu kan starta är projektet PEOPLE där forskare och företag tillsammans ska arbeta för att förebygga vävnadsskador från hjälpmedel som proteser och rullstolar.

– Trycksår, liggsår och sittsår kan vara svårbehandlade och även få livshotande konsekvenser. I projektet ska vi tillsammans med Hälsohögskolan undersöka orsakerna till skadorna och arbeta för att kunna optimeradesignenav till exempel proteser, rullstolar och ortoser på individnivå, konkurrenskraftigt och hållbart, säger Kent Salomonsson, universitetslektor i maskinkonstruktion, Tekniska Högskolan vid Högskolan i Jönköping.

De två andra forskningsprojekten handlar om förutsättningar för företag att behålla produktion i Sverige, samt ett simuleringsverktyg som ska underlätta industriell produktframtagning.

Totalt kommer högskolans forskare att samarbeta med tio företag inom de tre projekten.

– Forskningsprogrammet möjliggör ett tätare samarbete mellan regionen, högskolan och näringslivet, vilket bidrar till uppfyllandet av målen i den regionala utvecklingsstrategin. Vi hoppas på goda resultat, regional tillväxt och fortsatt inomregionalt gott samarbete, säger Annelie Svenningsson Rydell, projektansvarig vid Regionförbundet.

– Jag hoppas detta är den första omgången av flera med företagsnära forskningsprojekt som vi genomför inom ramen för vårt samarbete, och att vi i framtiden även kan utveckla arbetssättet till andra samhälleliga aktörer, säger Lars Niklasson.

Systemet för samhällsskydd och beredskap i Sverige har sedan 1990-talet genomgått flera förändringar gällande juridik, organisering och ansvar. Kommunernas ansvar har ökat och systemet har blivit mer beroende av aktörer i lokalsamhället. Kommunerna har stor frihet att själva bestämma hur beredskapsfunktionen ska organiseras, utan systematisk vägledning eller utvärdering.

I en ny avhandling ”Tillit i samhällsskyddets organisation” undersöks kommunernas organisering av säkerhets- och beredskapsarbetet, bland annat genom intervjuer med säkerhetssamordnare eller motsvarande i ett 40-tal svenska kommuner.

– Studien visar att kommunernas lokala organisering av samhällsskydd och beredskap sker på liknande sätt över landet. Ett gemensamt problem som visar sig är legitimiteten och att få gehör för frågorna eftersom kommunens samordnare saknar mandat att ålägga förvaltningar och enheter att utföra exempelvis riskanalyser och övningar. Funktionen är vidare inte alltid ändamålsenligt anpassad för sin uppgift, den saknar tydliga mål och det är därför mycket svårt att bedöma och utvärdera kvaliteten i arbetet.

– Kommunens allmänna organisering gör det mycket svårt att väcka intresse för säkerhetsfrågor, att få legitimitet hos verksamheten för att lägga tid och resurser på frågan och att integrera säkerhetsfrågor med ordinarie verksamhet, säger Jörgen Sparf, doktorand.

Studierna visar tydligt att kommunens centrala nivå vill lägga ut ansvaret för krisberedskap i verksamheterna och själva fungera som stöd- och kontrollfunktion. Samtidigt är många aktörer i verksamheten inga experter eller ens kunniga i krisberedskap och krishantering.

– Frågorna styrs uppifrån men tycks stanna någonstans på vägen innan de når enskilda individer. Det gör att kommunens system för säkerhet karaktäriseras av ett ointresse och en kompetensbrist på nivån där uppgifter faktiskt förväntas utföras, säger Jörgen Sparf.

För att hantera situationen har centrala myndigheter gentemot kommuner och länsstyrelser lanserat de tre vägledande principerna om närhet, likhet och ansvar. Principer som kan ses som en ideologisk styrning av arbetet uppifrån. Ett problem med principerna är dock att dessa bara tillämpas av experterna, huvudsakligen beredskapssamordnarna och inte är förankrade ute i kommunernas verksamheter.

Analysen visar att den enskilt viktigaste förutsättningen för att hanteringen skulle fungera är att graden av tillit är stor inom organisationen.

– Arbetet med säkerhetsfrågor baseras på en odefinierad, ömsesidig tillit till varandra inom kommunen. Och den tilliten kan vara en helt avgörande förutsättning för att ge utrymme för improvisation i hanteringen av ett nödläge, säger Jörgen Sparf.

Avhandlingen ”Tillit i samhällsskyddets organisation” försvaras vid Mittuniversitetet i Östersund 19 september.

I avhandlingen Samhällsmuseum efterlyses – Svensk museiutveckling och museidebatt 1965–1990, av Olle Näsman, analyseras om denna samhälleliga utmaning antogs av museerna. I avhandlingen visar Näsman att det i Sverige visserligen skedde en förnyelse bland de kulturhistoriska museerna främst under 1960- och 1970-talen, men att en viss återgång sedan ägde rum under 1980-talet till museets traditionella roll att värna kulturarvet.

– Samtliga av de undersökta museerna, Norrbottens museum, Västerbottens museum, Dalarnas museum, Stockholms stadsmuseum och Arbetets museum, utvecklades i olika avseenden i samhällsorienterande riktning. Och Riksutställningar, som inte är en museiinstitution i traditionell mening, fullföljde sin uppgift som spjutspets för den nya kulturpolitiken, som introducerades för att förändra museerna till Samhällsmuseer, berättar Olle Näsman.

– Några dominerande fysiska museiaktörer hade avgörande betydelse för denna förändring. En förnyelse av museernas utställningar, pedagogik och innehåll ägde rum, i många fall genom just Riksutställningars olika försök att utveckla mediet.

Det dominerande sättet att tänka på museerna före 1965, sammanfattat i devisen: ”Samla, vårda, visa”, var något som trots allt fortsatte prägla många museers verksamhet under perioden 1965–1990.

– Många försök gjordes för att bryta denna tradition, men ofta föll verksamheten därefter tillbaka till den praxis som gällt tidigare. Detta innebar en återgång från Samhällsmuseum till Kulturarvsmuseum.

Näsman visar hur förnyelsen mot Samhällsmuseer, som politiskt drevs genom den nya kulturpolitiken, var framgångsrik trots starkt motstånd i den debatt och verksamhet den möttes med.

Under perioden 1965–1990 förändrades synen på utställningen till förmån för ett samhällsorienterande innehåll, inte bara på centralmuseerna och länsmuseerna, utan också på många kommunala museer. Som uttryck för denna ökade samhällsorientering ingick en uppgradering av utställningens status och roll i museet.

Avhandlingen visar vidare hur objektens betydelse för museerna successivt har minskat och förändrats under hela 1900-talet. Nya teknologier har gett förutsättningar för att gestalta kunskap på nya sätt och därmed bidragit till att förnya synen på museets uppgifter.

Förändringen pekar mot att alltmer se på museerna som centra för social kontakt och kommunikation. Utvecklingen skiljer sig här mellan museer beroende på inriktning mot konst, kulturhistoria eller naturhistoria, men tendensen mot ökad betoning på kommunikation och en minskad eller annorlunda användning av objekten är tydlig.  

FAKTA
Nedladdningsversion av avhandlingen. Disputationen äger rum torsdagen 18 september kl. 13.15  i Hörsal F, Humanisthuset, Umeå universitet. Opponent är docent Stefan Bohman. 

Populära benämningar som ”nätgenerationen” och ”digitala infödingar” bygger på teknikromantiska idéer om att den digitala teknikutvecklingen har skapat en ny typ av människa som kommer att infria alla de förhoppningar som knutits till internet om en mer öppen, demokratisk och jämlik värld. En värld där sådant som klass inte längre har någon vidare betydelse för människors livschanser och livsstilar. I avhandlingen ifrågasätter Martin Danielsson dessa föreställningar och undersöker istället empiriskt hur ungdomar med olika klassbakgrund och utbildningsinriktning införlivar digitala medier i sina vardagsliv. Martin Danielsson har intervjuat 34 pojkar på såväl studieförberedande som yrkesförberedande gymnasieskolor och utbildningsprogram, dels i Göteborg och dels i en liten landsbygdskommun.

Klasskillnader i internetanvändning
Resultatet styrker tidigare forskning som visar att det finns klasskillnader i ungdomars internetanvändning. Martin Danielsson har genom sin forskning bidragit med fördjupad kunskap kring hur skillnaderna uppstår. Internetanvändningen är en integrerad del av ungas vardag. Den existerar inte i ett socialt och historiskt vakuum. Klasskillnaderna i pojkarnas relation till digitala medier följer därför också ett välbekant mönster. De som kommer från högutbildade familjer orienterar mot digitala mediepraktiker som kan ge fördelar i den vidare utbildnings- och yrkeskarriären, medan pojkar vars föräldrar har en lägre utbildningsnivå istället dras till praktiker som snarare står i strid med den dominerande skolkulturen. I den tekniska förändringen finns en social och kulturell kontinuitet som idéerna om internets transformativa potentialer och den ”digitala generationen” bidrar till att dölja.

– Med tanke på att internettillgången bland unga svenskar idag är i det närmaste allomfattande är det på sätt och vis anmärkningsvärt att deras internetrelaterade förhållningssätt och användningsmönster tycks vara så tydligt strukturerade längs med sociala skiljelinjer. Detta understryker den grundläggande skillnaden mellan den digitala teknikens potentialer och hur den används i praktiken, men även att betydelsen av klass på området inte kan reduceras till en fråga om tillgång till teknisk utrustning och färdighet att använda internet. Det handlar också om seglivade skillnader i smak, vanor och praktiker, säger Martin Danielsson.

– Avhandlingen är först och främst ett bidrag till den medie- och kommunikationsvetenskapliga grundforskningen, men jag tror att även lärare och andra inom skolväsendet kan använda resultaten för att reflektera kring sitt dagliga arbete med ungdomar, säger Martin Danielsson, som framgångsrikt försvarade sin doktorsavhandling i medie- och kommunikationsvetenskap vid Högskolan i Halmstad den 12 september.

FAKTA
Avhandlingens titel är ”Digitala distinktioner. Klass och kontinuitet i unga mäns vardagliga mediepraktiker”. Opponent var professor André Jansson, Karlstads universitet.

Martin Danielsson är anställd vid Sektionen för hälsa och samhälle vid Högskolan i Halmstad och har varit doktorand vid Högskolan för lärande och kommunikation vid Högskolan i Jönköping.

Avhandlingen på Diva: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:hj:diva-24372

Sjukdomen påstås ha lett till Christopher Columbus död. Rockbandet Kiss tidigare gitarrist Mark St John lider av den, liksom skotske fotbollsstjärnan Ian Murray. Symtomen finns beskrivna i medicinska texter från 1800-talet, men det var den tyske läkaren Hans Reiter som gav sjukdomen dess namn – ett namn som vetenskapsvärlden sedermera tagit avstånd från med hänvisning till Reiters experiment i nazisternas koncentrationsläger.

Nu kan svenska forskare visa att den märkliga och mytomspunna sjukdomen reaktiv artrit, också kallad Reiters sjukdom, var känd många tusen år före den moderna vetenskapen.

Reumatologen Jakub Kwiecinski vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, har i sin studie granskat forntida egyptiska papyrusrullar – och hittat beskrivningar av den obotliga sjukdomen skrivna för mellan 3 000 och 4 000 år sedan.

– I Egypten finns unika medicinska texter bevarade som skrevs på papyrus någon gång mellan 2 000 och 1 000 före Kristus. I texterna, som ger en unik inblick i forntidens medicinska praxis, hittade vi beskrivningar av ett reumatiskt tillstånd som i sina symtom – diarré följt av smärta i leder och problem med urinblåsan – exakt liknar reaktiv artrit, säger Jakub Kwiecinski.

– De anonyma, egyptiska läkare som skrev texterna kopplade dessutom de reumatiska symtomen till en föregående baktiereinflammation i tarm eller urinblåsa, tusentals år före den moderna medicinska forskningen gjorde det.

Fyndet visar inte bara att den mystiska sjukdomen är äldre än man antagit, utan bidrar också till att öka kunskapen om sjukdomens orsaker och spridning.

– De sjukdomar som drabbar människan förändras ständigt. Gamla sjukdomar försvinner eller ändrar symtom, nya sjukdomar etableras – AIDS och Ebola är några exempel. Genom att studera hur sjukdomar förändras genom historien lär vi oss mer om hur dagens sjukdomar uppstår och sprids. Det kan i sin tur hjälpa oss att förutse sjukdomsutbrott och hur vi ska bekämpa dem, säger Jakub Kwiecinski.

FAKTA
Artikeln Reactive arthritis in ancient Egypt: a possible description in medical papyri publiceras i Journal of Rheumatology. Länk till artikel

Om reaktiv artrit
Reaktiv artrit är en ledinflammation som inträffar någon eller några månader efter en bakteriell infektion, vanligast orsakad av magsjukebakterier som till exempel salmonella och campylobakter. Även könssjukdomen klamydia står för en del av de reaktiva artriterna, framför allt hos män. Personer i alla åldrar kan drabbas, men det är mer sällsynt bland barn. Sjukdomen har också ett tydligt samband med ärftliga faktorer.

Behandlingen inriktas framför allt på att lindra symtomen med hjälp av antiinflammatoriska läkemedel. Fakta: Reumatikerförbundet

Stefan Larsson har för sin avhandling samlat in och gått igenom en stor mängd bygglov för 3G-master samt ett urval av miljötillstånd för vindkraft som överklagats. Han har även gjort intervjuer med nyckelaktörer samt tittat på lagstiftningsförändringar. Han har funnit att:

– Det sker en rättsligt retorisk tillvänjning vid överklagandeärenden, vilket bland annat ger att de överklagade försöker anpassa sin argumentation efter vad de tror ska fungera i den rättsliga processen snarare än vad som är skäl för överklagande.
– Expertkunskapen övertrumfar lekmannakunskapen, exempelvis i termer av att expertmyndigheter kan döma ut folks oro som irrelevant.
– De olika samhällsnivåerna interagerar och informerar varandra dåligt i planering och implementering av 3G-infrastruktur och vindkraft, som är beroende av tusentals tillståndsbeslut, vilket leder till alltför sena insikter i varför implementeringarna inte går som det var tänkt på nationell nivå.

Att förståelsen för rättens roll kunde förbättras inom infrastrukturplanering av typen 3G och vindkraft märks bland annat i hur appellerna för ”effektivisering” tagit sig uttryck i förändringarna av vindkraftens reglering. Det visar även på en bristande utvärdering och förståelse för vad nationell policy för 3G och vindkraft betyder på lokal nivå när den ska genomföras. Resultatet blir rättsosäkerhet på nationell nivå och högre oförutsägbarhet på lokal nivå.

Som ett resultat av forskningen ger Stefan Larsson förslag på hur rättsliga utredningar med högre sannolikhet kunde leda till mer välförankrad lagstiftning, som därmed bättre kan uppfylla sina syften. Han för även fram legitimitet och förutsägbarhet som två nyckelaspekter för en fungerande och styrbar infrastrukturetablering.

Interaktionen mellan de administrativa nivåerna behöver förbättras för att en nationell policy ska kunna förverkligas genom den lokala implementeringen och planeringen. Idag finns en nationell policy som skrivits utan att man undersökt vad som krävs av de lägre nivåerna, till exempel av kommunerna.

Avhandlingen i ämnet fysisk planering heter Law and Spatial Planning. Socio-Legal Perspectives on the Development of Wind Power and 3G Mobile Infrastructures in Sweden.

Stefan Larsson, e-post: stefan.larsson@luii.lu.se, telefon: 046-2227158