Fram till slutet av 1980-talet gjorde nästan alla svenska män allmän värnplikt. Omkring 30 procent i varje årskull utbildades till grupp-, plutons- eller kompanibefäl. Utbildningarna omfattade både intensiv praktisk träning i ledarskap och viss ledarskapsteori.
Den mest omfattande typen av befälsutbildning – plutonsbefäl och kompanibefäl – ökar sannolikheten att vara chef vid 30–40 års ålder med 75 procent.
– Vi är nyfikna på vad det beror på, men vi vet inte säkert. Det tycks inte vara så att utbildningen är en signal för framtida arbetsgivare, eller att utbildningen skapar nätverk som leder till att man är chef i framtiden. Det mest troliga är att befälseleverna lär sig ledarskap under sin militärtjänst, säger Erik Lindqvist.
Värnplikt som gruppbefäl ökar däremot inte chansen att bli chef.
Högre studier
Befälsutbildningen ökar sannolikheten för högre studier. Plutons- och kompanibefäl har till exempel nästan 3 procentenheter högre sannolikhet att läsa minst fem år på universitet eller högskola. Sannolikheten för högre utbildning ökar även för gruppbefälen.
– Vi tror att det kan förklaras av kamrateffekter, säger Erik Grönqvist. Det vill säga att befälseleverna påverkas av dem i sin närhet. I genomsnitt har befälseleverna betydligt högre kognitiva färdigheter och mer välutbildade föräldrar än meniga. Eftersom de umgås med jämnåriga med betydligt högre utbildningsambitioner vid en ålder då många fattar avgörande beslut om yrkes- och utbildningsval väljer fler att studera vidare.
Data och metod
Undersökningen baseras på information om 831 711 svenska män som mönstrade 1970–1988. Vid mönstringen gjordes ett skriftligt test för att bedöma kognitiv förmåga. För att komma ifråga för värnplikt som gruppbefäl eller plutons- eller kompanibefäl krävdes testresultat över vissa brytpunkter. I analysen jämförs utfall för mönstrande precis över och under brytpunkterna. Dessa individer är snarlika i alla avseenden, förutom att de senare hade en mycket större chans att bli befäl.
FAKTA
IFAU-rapport 2015:4 ”Kan man lära sig ledarskap? Befälsutbildning under värnplikten och utfall på arbetsmarknaden” är skriven av Erik Grönqvist på IFAU och Erik Lindqvist vid Handelshögskolan i Stockholm. Rapporten bygger på Working paper 2015:7.
Kontaktinformation
Erik Grönqvist: tfn 018-471 70 75; e-post erik.gronqvist@ifau.uu.se. Erik Lindqvis: tfn 08-736 92 52; e-post erik.lindqvist@hhs.se
Människans arvsmassa, DNA, är uppbyggd av fyra olika byggstenar, nukleotider, vars inbördes koncentrationer och tillgång i cellen noggrant regleras av enzymet ribonukleotidreduktas, RNR.
När en cell ska dela sig måste DNA kopieras med så få fel, mutationer, som möjligt. Annars ökar risken för utveckling av genetiska sjukdomar som t.ex. cancer.
Kopieringen av DNA genomförs av DNA-polymeraser, som kopplar ihop DNA-byggstenarna i rätt ordning. Hela processen övervakas av flera system, däribland MMR, som både kan hitta och laga felaktigheter i DNA.
Cancer, infektioner och vissa läkemedel har potential att påverka produktionen och koncentrationerna av de olika nukleotiderna. Robert Buckland har därför i sitt avhandlingsarbete undersökt hur nukleotidbalansen kan påverka kopieringen och övervakningen av DNA i jästceller.
Forskningen som har genomförts vid Laboratory for Molecular Infection Medicine Sweden, MIMS, och Institutionen för medicinsk biokemi och biofysik, Umeå universitet, visar att om koncentrationerna av de olika nukleotiderna är obalanserade kan DNA-polymeraserna sätta in felaktiga nukleotider i vissa specifika sekvenser i DNA. Felen upptäcks dessutom inte alltid av övervakningssystemen.
Robert Bucklands studier visar också att en förlust av MMR eller obalans i nukleotidkoncentrationerna kan öka förekomsten av mutationer upp till 15 gånger jämfört med vad som är normalt. Och när förlust av MMR kombineras med en obalans i nukleotidkoncentrationerna öka mutationerna med över 500 gånger. Studierna visar också att det finns en stor variation i hur effektivt MMR kan laga mutationer, beroende på typ av mutation, DNA-sekvens runt mutationen och den specifika nukleotidbalansen.
– Avhandlingen visar tydligt att det finns sekvenser i arvsmassan som är mottagliga för mutationer när det finns en obalans i nukleotidkoncentrationerna. Om MMR dessutom saknas kan det leda till en stor ökning av mutationer vilket potentiellt kan vara katastrofalt, säger Robert Buckland.
FAKTA
Avhandlingen är publicerad digitalt
Robert Buckland kommer från Storbritannien. Han är biolog och doktorand vid Institutionen för medicinsk kemi och biofysik.
Om disputationen: Fredagen den 8 maj försvarar Robert James Buckland, Institutionen för medicinsk kemi och biofysik, sin avhandling med titeln: DNA-byggstenasymmetri, mismatch reparation och deras effekter på mutationsspecificitet. (Engelsk titel: DNA precursor asymmetries, Mismatch Repair and their effect on mutation specificity.) Opponent: Juan Mendez, Dr, Head of DNA Replication Group, Spanish National Cancer Research Centre (CNIO), Madrid. Handledare: Andrei Chabes. Disputationen äger rum kl. 09.00 i Biologihuset, BiA 201, Umeå universitet.
Kontaktinformation
Robert Buckland. Telefon: 070-361 99 4. E-post: rob.buckland@medchem.umu.se
I sin avhandling finner Michael Wells att samtidigt som Sverige strävar efter jämställdhet mellan könen genom en medveten föräldraförsäkringspolitik begränsar barnhälsofältet pappors deltagande i sina barns vård och fostran genom att inte möta deras behov.
– Pappor som besöker samhällets befintliga arenor för föräldrar inom barnhälsofältet, från innan barnet är fött tills att det börjar skolan, ses vanligtvis som ett tillskott, medan mammor förväntas komma. Detta betyder att de olika instanserna ofta riktar sig till mammor mer än till pappor, både genom hur den fysiska miljön ser ut och genom hur personalen pratar med föräldrarna, säger Michael Wells.
Resultaten visar att när pappor känner sig förbisedda eller att deras frågor kring graviditet, barn och föräldraskap inte bemöts, så kan de uppleva att deras roll som förälder inte är så viktig, vilket kan påverka dem att vara mindre delaktiga i omvårdnaden av barnet”.
– Givetvis spelar andra faktorer också roll, t.ex. att det överlag på arbetsplatser är mer accepterat att kvinnor tar ut föräldraledighet och vabbar jämfört med män, eller att mammor ofta har större stödjande nätverk än pappor. Men mammorna får också mer stöd från barnhälsofältet och den information som ges riktar sig oftare till dem.
Resultaten från denna avhandling har stor betydelse för den svenska barnhälsovårdens och hela barnhälsofältets verksamhet.
– I jämförelse med andra länder är svenska pappor väldigt involverade i sina barns vård och fostran. Men om Sverige vill skapa ett mer jämställt samhälle behövs det förändringar i stödet till pappor samt att deras föräldraroll stärks, både inom barnhälsofältet, familjepolitiken, arbetsplatser samt i samhället generellt.
En viktig slutsats från avhandlingen är att pappor i Sverige behöver känna att deras föräldraroll är viktig och att informationen som erbjuds behöver vara anpassad även för pappors behov.
Disputationen ägde rum den 29 april. Läs avhandlingen på universitetsbibliotekets webb.
Kontaktinformation
Michael Wells, michael.wells@kbh.uu.se eller via handledaren Dr. Anna Sarkadi, 070-611 36 91.
Hur såg de svenska och nederländska regeringarna på säkerhetsfrågan på 1940-talet? Vilka strategier använde de sig av för att försvara territoriell integritet och politiskt oberoende? Hur kom det sig att Nederländerna efter kriget valde att ingå i en allians medan Sverige valde alliansfrihet, och vad säger det om ländernas självständighet och faktiska säkerhetspolitiska position?
Den 8 maj, på dagen 70 år efter VE-day (segerdagen i Europa), försvarar Susanna Erlandsson sin doktorsavhandling där hon placerar dessa frågor i historisk och komparativ kontext. Genom en systematisk jämförelse av Sveriges och Nederländernas säkerhetspolitik kastar Susanna Erlandssons avhandling nytt ljus inte bara över orsakerna till att två tidigare neutrala länder gjorde olika vägval, utan också över vad dessa vägval betydde.
Avhandlingen utmanar föreställningen om säkerhet som i första hand en fråga om neutralitet eller allians. Jämförelsen visar att de till synes motsatta valen i slutet av 1940-talet motiverades av bedömningar av den säkerhetspolitiska situationen som var förvånansvärt lika. Trots olika krigserfarenheter drog båda regeringarna slutsatsen att små stater inte kunde överleva i isolation längre utan att internationellt samarbete var nödvändigt. Båda ansåg att stark regional samverkan gav bäst chanser att bevara självständighet och handlingsutrymme. Slutsatserna var lika, men de ledde under olika konkreta omständigheter Nederländerna till NATO-medlemskap och Sverige till alliansfrihet.
Samtidigt var och förblev deras säkerhetspolitiska strategier snarlika, oavsett alliansförpliktelser – presentationen av det egna landet som en god förebild och medlare är ett iögonfallande exempel. Det typiskt svenska var ofta lika typiskt nederländskt. Inte ens Sveriges hemliga västsamarbete under kalla kriget var särskilt unikt: även i Nederländerna skilde sig offentlig och hemlig säkerhetspolitik åt.
– Undersökningen visar den strategiska betydelsen för båda länderna av att upprätthålla åtminstone ett sken av konsensus i utrikespolitiken. Det förklarar varför det är kontroversiellt att ens utreda NATO-frågan i Sverige idag. Men viktigast för dagens svenska debatt är kanske att avhandlingen väcker frågan om vad säkerhetspolitik egentligen handlar om – och om NATO-medlemskap verkligen är den viktigaste frågan för Sveriges säkerhetspolitiska position, säger Susanna Erlandsson.
Erlandsson, Susanna, Window of opportunity : Dutch and Swedish security ideas and strategies 1942–1948, Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis, 2015, ISBN: 978-91-554-9200-7
Kontaktinformation
För mer information kontakta Susanna Erlandsson tel: 018-471 15 48, 070-3825761, e-post: susanna.erlandsson@hist.uu.se
Avhandlingen analyserar hur det vetenskapliga intresset för norrsken och andra fenomen i den nära rymden lade grunden till rymdverksamheten i Kiruna, med förgreningar till övriga samhälleliga funktioner. Denna utveckling skedde i nära samspel med själva platsen Kiruna som med tiden kom att förändras på olika sätt och få en slags identitet som “rymdstad”.
Att städer, regioner och andra platser kan utmärka sig på olika sätt är ingen nyhet. I Sverige finns exempelvis regionerna Ostriket, Glasriket och Höga Kusten, och städer såsom björkarnas stad Umeå, polagrisstaden Gränna och textilstaden Borås. Dessutom finns några platser som förknippas specifikt med vetenskap och teknik, såsom IT-området Kista i Stockholm, forskningsbyn Ideon i Lund och teknikbyn Luleå Science Park.
I rymdstaden Kiruna handlar det om rymdverksamheten. Fredrick Backman undersöker hur det från början var just vetenskap och teknik men senare även andra ingredienser såsom affärsverksamhet, utbildning, och turism som bidrog till att skapa Rymdstaden. Analysen visar hur utvecklingen drivits fram av en kombination av olika individer och grupper inom en rad olika samhälleliga funktioner, inklusive politiker, forskare, entreprenörer, journalister och konstnärer.
FAKTA
Disputationen äger rum fredag 8 maj, kl. 10.00 i Humanisthuset, Hörsal F. Opponent: Sven Widmalm, professor, Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet.
Avhandlingen ”Making Place for Space: a History of ‘Space Town’ Kiruna 1943-2000” finns publicerad digitalt
Kontaktinformation
Fredrick Backman, Umeå universitet, fredrick.backman@umu.se, tel: 090 7866327
Studien har föregåtts av fyra tidigare befolkningsstudier (1992, 1998, 2005 och 2009). De kan därför visa både hur det ideella arbetet och de informella insatserna såg ut 2014 då undersökningen genomfördes och hur det har utvecklats under åren 1992–2014.
Befolkningsundersökningen visar på en anmärkningsvärd stabilitet när det gäller graden av engagemang. Detta uppmärksammades redan i 2009 års undersökning och forskarna kan visa att engagemangsnivån är fortsatt stabil fem år senare. Det finns inte något stöd för att det ideella arbetet minskar, trots att detta ofta hävdas i det offentliga samtalet.
Det finns många orsaker till människors engagemang. De tre högst värderade motiven till ideellt arbete är att människor vill delta i ett gott sammanhang eller en god gemenskap, göra något konkret på det område som de är engagerade i och att känna sig behövda.
Ett relativt nytt område är nätaktivism, eller ideellt engagemang på nätet. Det visade sig att de flesta som gjort ideella insatser på nätet (71 procent) också hade gjort traditionella ideella insatser. Dessutom är det så att personer med fler traditionella engagemang är överrepresenterade bland dem som gör insatser på nätet.
Andelen män som gör ideella insatser på nätet är något större än andelen kvinnor och som väntat är ungdomar och medelålders personer mer aktiva än vad äldre personer är. Det är dock inte män i den yngsta åldersgruppen som oftast gör dessa insatser utan i den yngre medelåldern. Befolkningen i de tre storstadsområdena samt personer med universitets- eller högskoleutbildning är överrepresenterade bland dem som gör insatser över nätet. Resultaten pekar på att nätaktivism och traditionellt ideellt arbete kompletterar och till och med förstärker varandra.
Studierna visar att trots upp- och nedgångar i den svenska ekonomin, trots stora förändringar när det gäller arbete och sysselsättning och trots skilda politiska regimer samt tydliga kulturella och sociala förändringar så är den totala omfattningen på engagemanget exceptionellt stabil och mycket hög.
FAKTA
Studien har genomförts av utrednings- och undersökningsföretaget Markör. Nettopopulationen bestod av 2 238 personer. Telefonintervjuer genomfördes med 1 258 personer, vilket motsvarar 56 procent av undersökningsgrupp.
Andel av den vuxna befolkningen i Sverige som arbetat ideellt 2014
Män: 57%
Kvinnor: 50%
Totalt: 53%
Genomsnittligt antal timmar per månad som de aktiva arbetar ideellt
Män: 17 timmar
Kvinnor: 13 timmar
Totalt: 15 timmar
Kontaktinformation
Professor Lars Svedberg lars.svedberg@esh.se 076-893 10 53. Docent Johan von Essen johan.von-essen@esh.se 076-636 51 28
Tidigare studier har visat att äldre patientgrupper i lägre grad erbjuds den mest evidensbaserade, rekommenderade behandlingen vid akut kranskärlsjukdom. Dessa studier har dock haft vissa begränsningar, både kvantitativt och kvalitativt.
Forskare vid Sahlgrenska akademin har nu i flera olika studier inkluderat över 45 000 äldre patienter inom hjärtsjukvården. Studierna, som presenteras i Berglind Libungans avhandling, visar att det finns skillnader i hur äldre och yngre patienter med symtom på akut kranskärlssjukdom behandlas:
• Trots att patienter över 80 år oftare får en slutlig diagnos av akut kranskärlssjukdom, blir de mer sällan undersökta med kranskärlsröntgen och hjärtultraljud än de yngre patienterna. De äldre patienterna får dessutom i lägre utsträckning medicinsk behandling med blodförtunnande och blodfettsänkande läkemedel. Däremot påvisas ingen fördröjning till sjukhusinläggning jämfört med yngre.
– Att äldre patienter i lägre grad får evidensbaserad behandling kan sannolikt förklaras med att den behandlande läkaren anser att risken med behandlingen överväger nyttan, säger Berglind Libungan.
• Sjukhusdödligheten bland äldre patienter med hjärtinfarkt som behandlas med enbart mediciner är högre än bland de yngre som får kranskärlsröntgen och ballongvidgning.
– Det betyder inte att kranskärlsingrepp automatiskt är bättre, eftersom det är stora skillnader mellan grupperna. De som behandlas med enbart mediciner är till exempel oftast en bra bit över 80 år och sjukare än de som erbjuds ingrepp. För att dra slutsatser om vilken strategi som är bäst för de äldre patienterna krävs mer klinisk forskning.
• Antalet äldre patienter med hjärtinfarkt som behandlas med kranskärlsröntgen och ballongvidgning har ökat i Sverige under den senaste tioårsperioden. Men trots att patienterna blivit allt äldre och sjukare har risken att drabbas av komplikationer efter behandlingen, till exempel blödning eller stroke, inte ökat under denna tid.
– Det talar för att fler äldre skulle kunna erbjudas ballongvidgning, säger Berglind Libungan.
Göteborgsstudierna visar också att äldre patienter som drabbas av hjärtstopp utanför sjukhus idag har lägre chans att överleva. Bland patienter mellan 70 och 80 år överlever idag 6,6 procent, i åldersgruppen 80-90 år 4,4 procent och bland de som var över 90 år endast 2,3 procent.
Avhandlingen Acute coronary syndrome and cardiac arrest in the elderly försvaras vid en disputation den 28 maj.
Länk till avhandling: http://hdl.handle.net/2077/38347
Kontaktinformation
Berglind Libungan, doktorand vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet 0702 836 771 (4-9 maj och 25-29 maj) och +354-8593771 (10-24 maj) berglind.libungan@vgregion.se
Typiska symtom vid den ärftliga, neurodegenerativa sjukdomen Huntingtons sjukdom är ofrivilliga rörelser. Symtomen debuterar vanligtvis i medelåldern, men sjukdomsbilden varierar stort mellan olika patienter. Trots att två personer är bärare av exakt samma mutation i genen som kodar för det så kallade huntingtinproteinet kan det skilja uppemot 20 år i sjukdomsdebut. Nu har forskarna upptäckt att en liten genetisk förändring strax utanför huntingtingenen tycks spela en viktig roll. Det rör sig om en genvariant som innebär att en enda bas i DNA:t är utbytt mot en annan.
– Vi har för första gången identifierat en genvariant som påverkar när sjukdomsdebuten inträffar. Det intressanta är att vi lyckades visa att genvarianten både kan fördröja och skynda på sjukdomsutvecklingen beroende på vilken genkopia den sitter på, säger studiens forskningsledare, Kristina Bečanović vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet.
De flesta som får Huntingtons sjukdom har en normal huntingtingen och en muterad. I den aktuella studien fann forskarna att när genvarianten fanns på genkopian som kodar för normalt huntingtinprotein insjuknade patienterna i snitt fyra år tidigare än förväntat. Däremot hade genvarianten en skyddande effekt när den satt på genkopian som kodar för det muterade proteinet, som är toxiskt för hjärnan. De patienterna klarade sig i snitt tio år längre än förväntat innan de fick motoriska symtom.
Forskarna fann också att en transkriptionsfaktor, NF-kappaB, aktiverar huntingtingenen, men att genvarianten gör det svårare för NF-kappaB att aktivera uttrycket av huntingtin. Studien pekar på att genvarianten därför leder till lägre nivåer av det normala eller det muterade proteinet, beroende på vilken genkopia den sitter vid, och att det är förklaringen till skillnaden i sjukdomsdebut.
– Vårt fynd är extremt viktigt för att utveckla sjukdomsmodifierande behandlingar, som inte bara minskar symtomen utan också skyddar hjärnan. Exempelvis har man länge forskat kring att tysta uttrycket av huntingtinproteinet, något som kommer att testas i patienter inom en snar framtid. Vårt fynd är det första som stödjer att den typen av behandlingar kan komma att hjälpa personer med Huntingtons sjukdom genom att bromsa sjukdomsutvecklingen, säger Kristina Bečanović.
– Studien erbjuder ett smörgåsbord av uppslag till nya behandlingar, och är ett mycket lyckat resultat av ett genuint translationellt samarbete mellan grundforskare och kliniker i flera länder, säger Ola Hermanson vid institutionen för neurovetenskap vid Karolinska Institutet, en av de medverkande forskarna.
FAKTA
Studien har finansierats med anslag från bland annat Vetenskapsrådet. Utöver forskare från Karolinska Institutet och University of British Columbia har även forskare Köpenhamns universitet, Danmark, University College London, UK, och University of Iowa, USA, deltagit i arbetet med studien.
Publikationen A SNP in the HTT promoter alters NF-kB binding and is a bidirectional genetic modifier of Huntington disease, Kristina Bečanović, Anne Nørremølle, Scott J Neal, Chris Kay, Jennifer A Collins, David Arenillas, Tobias Lilja, Giulia Gaudenzi, Shiana Manoharan, Crystal Doty, Jessalyn Beck, Nayana Lahiri, Elodie Portales-Casamar, Simon C Warby, Colúm Connolly, Rebecca A G DeSouza, REGISTRY Investigators of the European Huntington’s Disease Network, Sarah J Tabrizi, Ola Hermanson, Douglas R Langbehn, Michael R Hayden, Wyeth W Wasserman & Blair R Leavitt, Nature Neuroscience, online 4 May 2015, doi: 10.1038/nn.4014.
Kontaktinformation
Kristina Bečanović, forskare, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet. Telefon:+46 (0) 73-764 11 26. E-post: Kristina.Becanovic@ki.se
I en avhandling har Ville Lekholm, Uppsala universitet, utvecklat processer för tillverkning av keramiska mikroraketer som tål mycket höga temperaturer.
Så kallad mikrosystemteknik möjliggör miniatyrisering av komponenter så att exempelvis sensorer lika de som används på kryssningsfartyg för att stabilisera fartygen vid hög sjö idag återfinns i de flesta mobiltelefoner. Denna teknik erbjuder möjligheten att markant minska storleken även på sensorer och instrument för rymdtillämpningar.
– Men även om en hel del teknik existerar idag som kan göra rymdfarkoster många storleksordningar mindre, så utgör framdrivningssystemen en utmaning, säger Ville Lekholm vid institutionen för teknikvetenskaper som i dagarna lagt fram sin avhandling i mikrosystemteknik vid Uppsala universitet.
Ett populärt alternativ som användes bland annat på Philae-landaren, som i höstas landade på en komet, är så kallade kallgasraketer. Dessa verkar genom att trycksatt gas pressas genom ett munstycke och lämpar sig, tack vare sin enkelhet, mycket väl för miniatyrisering. De begränsas dock av verkningsgraden, då de är helt beroende av att en tillräcklig mängd bränsle för hela farkostens livslängd finns tankat och klart från start. För att minimera bränsleåtgången krävs därför att raketerna verkar så effektivt som möjligt.
I motsats till vad namnet kallgasraket antyder är det inte med nödvändighet kall gas som pressas ut. Tvärtom ökar verkningsgraden ju högre temperatur man kan tillåta i raketmynningen. I detta syfte har Ville studerat material och utvecklat processer för tillverkning av keramiska mikroraketer som tål temperaturer över 1000 °C. För att ytterligare förbättra raketernas prestanda har en testprocedur tagits fram genom vilken direkt avbildning av gasutblåsen är möjlig.
Slutligen har även flödessensorer studerats som kan integreras med raketen, och därigenom möjliggör noggrann övervakning av bränsleåtgången.
Lär hela avhandlingen High-Temperature Microfluidics for Space Propulsion i fulltext.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Ville Lekholm, tel: 018-471 31 14, 0736-83 94 11, e-post: ville.lekholm@angstrom.uu.se
Det var ett av resultaten från Vårkollen som genomfördes första gången i år. Nästan 4000 observationer av tussilago, blåsippor, vitsippor, sälg, björkar och hägg rapporterades in under Valborgshelgen, när Vårkollen efterlyste vårtecken från hela landet. Det var frivilliga medborgare som rapporterade från uppemot 700 platser i landet.
Under Valborgshelgen genomförde Svenska Botaniska Föreningen tillsammans med forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet Vårkollen för första gången. Vårkollen är ett medborgarforskningsprojekt där forskare analyserar data om vårtecken som frivilliga rapporterat in. Det är tänkt att bli en årligt återkommande undersökning av hur långt våren kommit i landet, så att man kan se om och hur vårens ankomst påverkas av klimatförändringen.
– Vi är glada att så många deltog i Vårkollen och hoppas så klart att detta ska bidra till ett ökat engagemang för våra vilda växter, säger Stefan Grundström, ordförande för Svenska Botaniska Föreningen.
Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns en liknande verksamhet, vilket gör att Vårkollens resultat kan jämföras med hur det såg ut vid Valborg för hundra år sedan. Till exempel var det normalt att björkarnas lövsprickning startade precis vid Valborg i södra Skåne och i år har lövsprickningen redan skett i hela Götaland och Svealand och här och där längs Norrlandskusten. På samma sätt hade sälgen börjat blomma i hela Götaland och Sveland vid Valborg, enligt den historiska databasen, men i år har den redan setts blomma långt upp i Norrlands inland.
– Även om vi har forskningsresultat som visar att lövsprickningen tidigarelagts ett par veckor sedan 1980-talet vet vi att olika arter kommer att påverkas på olika sätt av klimatförändringen. Därför vill vi på olika sätt dokumentera hur naturens kalender påverkas, säger Kjell Bolmgren vid Sveriges lantbruksuniversitet och samordnare för Svenska fenologinätverket.
Enligt Vårkollen är det inte så stor skillnad i hur långt upp i landet tussilagons blommor synts till i år, jämfört med hur det var för hundra år sedan. Det kan förklaras av att snötäcket fortfarande ligger kvar i stora delar av inlandet. Även vitsipporna verkar hindras av snötäcket just nu. Däremot har enstaka rapporter av blommande hägg rapporterats in från sydligaste Sverige. Enligt Kjell Bolmgren är det för tidigt att säga om detta betyder att häggen är på gång mer allmänt, men mycket tyder på att den kommer att starta cirka två veckor tidigare än för hundra år sedan, trots att utvecklingen under april varit förhållandevis långsam.
FAKTA
- I de bifogade kartorna (bifogat dokument: Resultat Vårkollen 2015) presenteras en analys av Vårkollens rapporter (färgade prickar). I samma kartor finns datumlinjer, som visar när respektive art i medeltal började blomma enligt det historiska data som samlades in under perioden 1873-1951. För mer information om detta och Svenska fenologinätverket, kontakta Kjell Bolmgren.
- På www.vårkollen.se presenteras alla observationer som skickats in.
- Vårkollens folder kan laddas hem via: www.naturenskalender.se/varkollen2015.pdf
Kontaktinformation
Kjell Bolmgren, samordnare för Svenska fenologinätverket, Sveriges lantbruksuniversitet. Tel 0730-67 03 65, kjell.bolmgren@slu.sewww.naturenskalender.se Stefan Grundström, ordförande, Svenska Botaniska Föreningen. Tel 070-420 02 11, ordforande@svenskbotanik.sewww.svenskbotanik.se
Antibiotika är läkemedel som botar människor och djur från infektioner som orsakats av bakterier. Ett stort problem inom sjukvården idag är att många bakterier har blivit motståndskraftiga eller resistenta mot antibiotika. Antibiotikaresistens kan uppstå när bakterier utsätts för antibiotika, men även andra substanser, som konserveringsmedel, desinfektionsmedel och giftiga tungmetaller, kan ha samma effekt. Dessa substanser brukar gå under benämningen biocider.
Just tungmetallen silver har på senare år fått ett allt bredare användningsområde. Kolloidalt silver har sålts som ett kosttillskott, men man kan även stöta på denna tungmetall i vitvaror, hygienprodukter, kläder och skor. Inom sjukvården har användningen av silver i sårförband eller medicintekniska produkter blivit alltmer populär. Syftet med silveranvändningen är att avdöda bakterier men den vetenskapliga grunden för detta är begränsad.
I sina studier såg Susanne Sütterlin och hennes kollegor att silver saknade en bakterieavdödande effekt mot viktiga sårbakterier. Tarmbakterier däremot dödades av silver, men några viktiga sjukdomsframkallande bakteriearter ur denna stora grupp hade gener som kunde göra dem silverresistenta. I drygt hälften av de bakterieisolat som hade insamlats från patienter med blodförgiftning under en 20-årsperiod fanns gener kodande för silverresistens.
– Det mest oroväckande fyndet var emellertid att silver verkade kunna framkalla resistens även mot antibiotika, säger Susanne Sütterlin, specialistläkare i klinisk mikrobiologi vid institutionen för medicinska vetenskaper, Uppsala universitet.
Silverresistensgener fanns framför allt i bakterier som forskargruppen isolerat från människor boendes i Sverige. Hos kinesiska barn var dessa gener sällsynta, för att inte förekomma alls hos fåglar eller i bakterier som huvudsakligen lever i miljön. Mycket tyder på att silverresistensen har en koppling till livsstil och mänskliga aktiviteter som återfinns i Sverige/Västvärlden.
Forskargruppens fynd om de negativa effekterna av silveranvändning överensstämmer med andra rapporter som berör biocider. En överdriven rädsla för infektioner eller okritisk övertro på ”nya” teknologier, får oss att köpa biocidinnehållande produkter i tron att vi gör något bra. Vetenskapen lär oss emellertid någonting annat.
– Att undvika produkter med silvertillsatser kan vara en första åtgärd för att förhindra uppkomst och spridning av antibiotikaresistenta bakterier, och därmed öka chansen att vi kan bevara fungerande läkemedel för våra barnbarn. Antibiotikaresistens är ett problem som vi alla i samhället berörs av och som vi alla kan påverka. Bara vi är medvetna om det, säger Susanne Sütterlin.
Läs avhandlingen ”Aspects of bacterial resistance to silver” i fulltext. Avhandlingen försvaras den 8 maj.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Susanne Sütterlin, tel: 070 227 6996, e-post: Susanne.Sutterlin@medsci.uu.se
Forskning om hur syskonrelationer organiseras i vardagligt familjeliv och i relation till medieanvändning är fortfarande sällsynt. Med sin avhandling bidrar därför Ylva Ågren, Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, till ökad kunskap om såväl syskons samspel som barns mediebruk i hemmet.
I ett halvårs tid följde Ylva Ågren fjorton barn i åldrarna 4-9 år i sex familjer. Hon videofilmade syskonens samspel framför datorer, tv-apparater, spelkonsoler, cd-spelare och mobiltelefoner.
– Studien visar att syskon är viktiga för ett informellt lärande. Äldre syskon fungerar som förebilder och trendsättare. Det visade sig också att samkönade och mer åldersnära syskon oftare etablerade en gemensamma praktiker när det kom till spelande och medielekar än syskon av olika kön och med större åldersskillnad, säger hon.
När barn och medier förs på tal blottas ofta en rädsla för att barnen blir stillasittande. Men Ylva Ågren tillskriver barnen ett aktörskap. De tar inte bara passivt emot alla de intryck som omvärlden består av utan tolkar, omtolkar och går i dialog med den kultur de möter, menar hon.
– Barns medierade värld består av ett enormt kretslopp av spel, texter, bilder, musik och filmer. Barnen väljer och plockar upp det som passar deras syften, i lek eller i kommunikation. Det som är populärt växlar snabbt och har ofta koppling till den kommersiellt drivna barnkulturen.
På så sätt utmanar barnen bilden av vad som anses ”bra” kultur.
– Gränsen mellan populärkultur och kanoniserad kultur, som vi vuxna ofta drar, blir för barnen obetydlig. Smak och stil hänger för dem många gånger samman med att ha delad gemenskap med syskon eller kamrater.
Ett annat resultat som framkommer i avhandlingen är barns tidiga socialisering in i ett köpbeteende.
– Det förvånade mig att konsumtionen har en så central plats i barns medievärld. Det är inte bara olika medieartefakter, som spelkonsoler, datorer eller mobiler, som kostar. Flera barn i studien vistades också på olika spelsajter som initialt är gratis, men som lockar med medlemskap som kostar pengar och som ger status. Som förälder kan det vara svårt att förhålla sig till allt det som barnen önskar och vill ha.
FAKTA
Ylva Ågren disputerade den 30 april med avhandlingen ”Barns medierade värld – syskonsamspel, lek och konsumtion”. Läs avhandlingen här.
Kontaktinformation
Ylva Ågren: 0735-60 46 76, ylva.agren@barnkultur.su.se
Under 2000-talet har det vanligen beskrivits omkring fem nya fågelarter per år, varav merparten kommer från Sydamerika. När det gäller Kina, inklusive Taiwan, har bara 11 nya arter beskrivits sedan 1930 (inklusive Locustella chengi), och Per Alström från Artdatabanken vid SLU har varit med och beskrivit fem av dessa. Per Alström och hans medförfattare Urban Olsson från Göteborgs universitet är de enda svenskar som har beskrivit nya fågelarter i modern tid. Den senaste före dem var Einar Lönnberg, som beskrev reliktmåsen från Centralasien 1931.
Sichuansmygsångaren häckar i bergsområden från ca 1000–2300 m höjd, där den förekommer i tät ört- och buskvegetation. Liksom sina svenska släktingar är den extremt tillbakadragen och svår att se. Den uppmärksammas framför allt genom sin karaktäristiska, mycket enkla sång, som består av en sträv utdragen ton följd av en kortare ton, som upprepas med jämna mellanrum under lång tid.
Sichuansmygsångaren är extremt lik den rödbruna smygsångaren Locustella mandelli, som förekommer från nordöstra Indien till norra Sydostasien och sydöstra Kina, men skiljer sig i vissa kroppsproportioner och i synnerhet genom sin annorlunda sang.
– Redan 1987 hörde Urban Olsson och jag en fågel i Sichuanprovinsen i Kina som såg ut som en rödbrun smygsångare, men som sjöng väldigt annorlunda jämfört med vad vi hade hört i nordvästra Thailand, sager Per Alström. Vi misstänkte redan då att det kunde röra sig om en ny art, men det tog många år och många expeditioner och museibesök innan vi tillsammans med alla våra medarbetare hade samlat så mycket material att vi kände oss redo att beskriva den som en ny art.
DNA-analyser visar att dessa båda arter är mycket närbesläktade, och att de skilts från en gemensam förfader för ca 850 000 år sedan.
De två nära släktingarna förekommer lokalt på samma berg, där de i huvudsak är åtskilda i höjdled, med sichuansmygsångaren på lägre höjd än den rödbruna smygsångaren.
Sichuansmygsångaren är lokalt ganska talrik, och dess livsmiljö är inte hotad, så dess bevarandestatus verkar gynnsam. Den har förbisetts tidigare på grund av sin stora likhet med den rödbruna smygsångaren och sin tillbakadragna livsstil.
Den nya arten är uppkallad efter den numera bortgångne professor Cheng Tso-hsin (1906–1998), som betytt mer för kinesisk ornitologi än någon annan. De engelska och svenska namnen syftar på Sichuanprovinsen, där arten först upptäcktes.
FAKTA
De svenska forskarna kommer frånSveriges lantbruksuniversitet och Göteborgs universitet.
Artikeln:
Per Alström, Canwei Xia, Pamela C Rasmussen, Urban Olsson, Bo Dai, Jian Zhao, Paul J Leader, Geoff J Carey, Lu Dong, Tianlong Cai, Paul I Holt, Hung Le Manh, Gang Song, Yang Liu, Yanyun Zhang & Fumin Lei. 2015. Integrative taxonomy of the Russet Bush Warbler Locustella mandelli complex reveals a new species from central China. Avian Research 6:9. http://dx.doi.org/10.1186/s40657-015-0016-z (Open Access)
Ljudfiler
- Sichuan Bush Warbler (Locustella chengi), inspelad sång, Laojun Shan, Sichuanprovinsen, Kina, maj 2014. Inspelning: Per Alström
- Russet Bush Warbler (Locustella mandelli), inspelad sång, Laojun Shan, Sichuanprovinsen, Kina, maj 2014. Inspelning: Per Alström
Kontaktinformation
Professor Per Alström Artdatabanken, Sveriges lantbruksuniversitet 070-454 69 65, 018-67 25 75, per.alstrom@slu.se
Varje år sker allvarliga trafikolyckor på vägar som är isiga och snöiga. För att bekämpa halka används idag ett system som bara mäter vägytan på enstaka punkter eller över mycket små områden vilket gör att felmarginalen kan vara stor. Patrik Jonsson, industridoktorand vid Mittuniversitetets forskningscenter STC, har tagit fram en helt ny mätteknik som beröringsfritt kan särskilja områden på vägen som torra, våta, isiga eller snöiga. Systemet är unikt på så vis att det också upptäcker små skillnader i väglaget som exempelvis kan uppstå i hjulspår och orsaka problem vid omkörningar.
– En kommersiell sensor har tagits fram baserad på forskningsresultaten. Den har fått stor uppmärksamhet på internationella konferenser och från vägmyndigheter, framförallt i de nordiska länderna. Norge, Danmark och Tjeckien kommer att testa systemet under den kommande vintern, berättar Patrik Jonsson.
Systemet består av en kostnadseffektiv kamerateknik baserad på spektral analys av bilder tagna inom infrarött område (NIR). Det tillsammans med analysmodeller och mätdata från Trafikverkets väderstationer ger en bild av vägbanan där olika delar av vägen kan klassificeras som isig, våt, torr eller snöig.
Systemet har bland annat testats längs E14 på båda sidor om gränsen mellan Norge och Sverige. Resultaten visar att systemet ger helt ny information om vägbanans status jämfört med tidigare lösningar. Tack vare användningen av sensorer inom det infraröda området kan till och med klar is, s.k. black ice, upptäckas vilket tidigare inte varit möjligt. Tekniken kan också användas på flygplatser och inom vindkraftsindustrin för att upptäcka isbildning på vindkraftverkens rotorblad eller flygplansvingar.
Nu kommer Patrik att återgå till sin tjänst på Combitech AB där de just nu håller på att definiera hur företaget bäst kan dra nytta av Patriks kompetens.
– Även om forskningsarbetet har visat på lyckade resultat finns det möjligheter till förbättringar av systemet. Planen är att jag även i framtiden ska ingå i forskningsgrupper mellan Sverige och Norge eftersom Combitech och Mittuniversitetet samarbetar i nya forskningsprojekt, avslutar Patrik.
FAKTA
Avhandlingen heter “Surface status classification, utilizing image sensor technology and computer models” och finns tillgänglig här. Den försvaras vid Mittuniversitetet, Campus Östersund, 5 maj.
Forskningen har finansierats av Combitech AB, Saab AB, Klimator AB och Trafikverket i samarbete med Mittuniversitetet.
Kontaktinformation
Patrik Jonsson, 063-16 53 99, 0734-46 03 18, e-post: patrik.jonsson@miun.se. Benny Thörnberg, handledare, 060-14 89 17, e-post: benny.thornberg@miun.se
Känslan av att ”äga” sin kropp och befinna sig på en viss plats i rummet är så grundläggande att vi ofta tar den för givet. För hjärnan är det dock en komplicerad uppgift att ständigt kombinera information från våra olika sinnen för att upprätthålla en precis känsla för var kroppen befinner sig i förhållande till den yttre miljön. Studier på råttor som har visat att specifika delar av hjärnan innehåller GPS-liknande ”plats-celler” som signalerar var råttan befinner sig i rummet – en upptäckt som belönades med 2014 års Nobelpris i fysiologi eller medicin. Än så länge har det dock varit okänt hur den mänskliga hjärnan skapar vår medvetna upplevelse av kroppen i rummet, och huruvida områdena man identifierat hos råttor har betydelse för denna.
I den aktuella studien, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Current Biology, skapade forskarna en utanför-kroppen-illusion hos femton friska försökspersoner placerade i en magnetkamera som registrerade deras hjärnaktivitet. I experimentet bär försökspersonen ett par virtual reality-glasögon och ser sig själv och magnetkameran från en annan del av rummet. Från det nya visuella perspektivet ser försökspersonen en okänd persons kropp i förgrunden medan deras fysiska kropp syns sticka ut ur magnetkameran i bakgrunden. För att utlösa illusionen berör forskaren försökspersonens kropp samtidigt som den okända kroppen blir berörd på exakt samma ställe, fullt synligt för försökspersonen.
– Inom loppet av några sekunder binder hjärnan samman känslan av beröring och synintrycket från det nya visuella perspektivet, vilket resulterar i illusionen att den okända kroppen är ens egen och att man befinner sig på dess plats i rummet, utanför sin fysiska kropp, säger Arvid Guterstam, förstaförfattare till den aktuella studien.
I den viktigaste delen av studien använde forskarna utanför-kroppen-illusionen för att perceptuellt ”teleportera” försökspersonerna mellan olika platser i magnetkamerarummet. De applicerade sedan mönsterigenkänningsmetoder för att analysera hjärnaktiviteten, och kunde då visa att det går att läsa av den upplevda jag-positionen från aktivitetsmönster i specifika delar av hjäss- och tinningloben. Forskarna kunde vidare påvisa ett systematiskt samband mellan informationsinnehållet i dessa mönster och hur starkt individerna upplevde illusionen av att befinna sig på en specifik utanför-kroppen-plats.
– Känslan av att vara en kropp på en given plats i rummet är en förutsättning för att vi ska kunna interagera med vår omgivning och utgör en basal aspekt av det mänskliga jag-medvetandet. Våra resultat är därför viktiga då de för första gången kartlägger vilka delar av hjärnan som är inblandade i skapandet av den kroppsliga jag-upplevelsen i rummet, säger Arvid Guterstam.
En av hjärnareorna där försökspersonernas upplevda jag-position kunde avläsas var hippocampus, alltså den struktur i hjärnan där man i råttförsök hittat de Nobelprisbelönta ”plats-cellerna”.
– Detta fynd är extra intressant då det ger en indikation på att plats-celler inte enbart har betydelse för navigering och minnesinlagring, men även är viktig för skapandet av den medvetna upplevelsen av kroppen i rummet, säger Henrik Ehrsson, professor vid Institutionen för neurovetenskap och en av forskarna bakom studien.
Forskningen har genomförts med hjälp av anslag från bland annat Vetenskapsrådet, Riksbankens Jubileumsfond och James McDonnell Foundation.
Publikation: “Posterior Cingulate Cortex Integrates the Senses of Self-location and Body Ownership”, Arvid Guterstam, Malin Björnsdotter, Giovanni Gentile & Henrik Ehrsson, Current Biology, online 30 April 2015, doi: http://dx.doi.org/10.1016/j.cub.2015.03.059.
Se en film om forskningen på YouTube
Kontaktinformation
Arvid Guterstam, läkare, doktorand. Tel: +1 (206) 488 4770 (amerikanskt nummer). Skype: arvid.guterstam. E-post: arvid.guterstam@ki.se. Henrik Ehrsson, läkare, professor. Tel: 08-517 76149 eller 076142792. E-post: henrik.ehrsson@ki.se
– Jag föreslår ett teoretiskt ramverk för klädkonstruktion som är härlett från studier av kropp och tyg i interaktion med varandra, säger Rickard Lindqvist. Ramverket, Kinetic Garment Construction, har utvecklats genom experiment där jag har draperat tyger på levande kroppar, i rörelse. Resultatet möjliggör nya typer av uttryck och förfinade funktioner hos plaggen i relation till kroppen och dess rörelser.
Föreställ dig hur en skräddare brukar ta mått på en person, eller hur mönsterdelar för ett plagg läggs ut på tyget. Det vanliga är att göra detta i raka linjer. Måtten brukar tas på en stillaståendekropp, antingen uppifrån och ned eller vågrätt. Mönsterdelarna läggs ut rakt på tyget.
– Av tradition följer vi en skräddarmatris, en förståelsemodell av kroppen, som introducerades under 1800-talet, parallellt med industrialiseringen, säger Rickard Lindqvist. Denna matris, bestående av horisontella och vertikala linjer, har dock tydliga brister när det gäller hur en rörlig kropp interagerar med flexibla tyger. Det är därför jag har arbetat fram ett förslag på ett annat ramverk.
Följer kroppens rörelser
Rent konkret har han utgått från några olika startpunkter på kroppen: axlar och midja. Det är de punkter där plagg brukar vila eller hänga. Han har draperat tyg på levande modeller och testat hur tyget faller. Detta har sedan kombinerats med hur tyget bör draperas för att sitta på plats samtidigt som armar och ben kan röra sig fritt.
Plaggen som konstrueras utifrån ramverket kan ofta skäras ut i ett enda stycke. Detta gör att tygets riktning varierar i förhållande till kroppen och eftersom tyg kan bli töjbart i vissa ledder innebär det att även graden av flexibilitet varierar, precis som rörelsemönstren i olika kroppsdelar varierar.
Vid första anblick ser en kavaj som är gjord enligt Rickard Lindqvists ramverk ut som en vanlig kavaj. Men om man synar den i sömmarna märks det att den saknar axelsömmar och att sidsömmen inte går lodrätt i sidan utan är böjd framåt. Ärmarna har en söm som gör en tydlig knyck för armbågen.
– När man bär dessa plagg är det påtagligt att de följer kroppens rörelser på ett annat vis än vad vi är vana vid, säger han.
Grundforskning som ska leda vidare
Rickard Lindqvist är utbildad inom både herrskrädderi och modedesign och har tidigare haft ett eget varumärke. Han berättar att han alltid har upplevt den klassiska skräddarmatrisen som problematisk och inte så välfungerande, men att det har varit svårt att precisera varför.
De försök som tidigare har gjorts för att förbättra följsamheten i kläder har oftast bestått av justeringar av skräddarmatrisen. Men nu har alltså ett helt nytt ramverk skapats.
Ramverket är en vidareutveckling av den franska kostymören Genevieve Sevin-Doering arbete. Hon utvecklade under 1970- och 1980-talen sätt att skära plagg i ett enda stycke, för att sedan svepa plaggen kring kroppen. Utifrån hennes arbeten har Rickard Lindqvist experimenterat fram och utvecklat metoderna, samt formulerat en teori kring hur det fungerar.
– Det är en teori som kan öppna för vidare utvecklingar. Jag ser detta som grundforskning, där jag inte bevisar någon tes, utan föreslår ett förhållningsätt, som kan leda till ytterligare tillämpningar. Nu återstår det att se hur det kan användas och vem som kan använda det.
