– Nanocellulosa kallar vi materialet vi arbetar med. Denna får man genom att bryta ner trädfibrer och göra dem ungefär en miljon gånger smalare än vad de är i träd. Nanocellulosan används för att bygga ett fluffigt material som kallas aerogel, berättar Mahiar Max Hamedi, forskare vid KTH och Harvard.

Han berättar att själva framställningen av aerogelen innebär att man fryser nanocellulosan upplöst i vatten och sedan frystorkar den så att vattnet övergår från is till gas utan att passera via ett flytande tillstånd.

– Vi gör lite andra tricks också för att stabilisera molekylerna. Så att cellulosan blir stabilare och hårdare, och inte kollapsar. Det vi sedan får är ett material som är både starkt, lätt och mjukt. Materialet liknar ungefär skummet i en bäddmadrass, fast lite hårdare, lättare och mer poröst. Det går att trycka på det utan att det går sönder, säger Max Hamedi.<br /><br />När aerogelen väl är skapad så går det att lägga till funktioner till det nya materialet. Ja, till exempel elektroniska egenskaper.

– Vi använder oss av en väldigt precis teknik, snudd på atomnivå, som i vårt fall lägger på bläck som leder ström inuti aerogelen. Man kan belägga hela ytan inuti om man vill, säger Max Hamedi.

När det gäller just ytan inuti tycker han en jämförelse med ett par mänskliga lungor är bra. Skulle man veckla ut ett par lungor skulle de täcka en hel fotbollsplan. Samma sak gäller här. Utrymmet inuti någon kubikdecimeter aerogel motsvarar en fotbollsplans area.

– Tidigare har batteritillverkare jobbat i två dimensioner. Nu är vi inte längre begränsade till 2D. Vi kan bygga i tre dimensioner, vilket ger möjligheten att få plats med mycket mer elektronik på mindre yta, eller volym, säger Max Hamedi.

Med två dimensioner tänker han främst på elektronik som batterier och dioder, som bygger på att elektroderna anod och katod används. Här har arkitekturen varit 2D, men det finns begränsningar i hur tunna batteriskikten kan vara. Sådant blir mindre relevant i 3D.

– Anledningen till att folk inte tidigare konstruerat den här typen av elektronik är den extremt komplexa 3D-strukturen i tredimensionella, porösa material som uppfattats som ett hinder för att kunna bygga elektroder. Men 3D-strukturen är inte ett problem. Det har vi bevisat. Den här typen av struktur och materialarkitektur ger dessutom en frihet även för design och formgivning av till exempel batterier, säger Max Hamedi.

Batterier är alltså ett exempel på vad man kan göra med materialet, själva aerogelen. Trots att man trycker och klämmer på materialet så sker ingen kortslutning.

– Man kan trycka hur mycket man vill. Böj- och sträckbar elektronik finns ju redan, men elektronik som är okänslig för stötar och slag är något nytt. Dessutom har ju batterier fram till idag varit kända för att vara hårda komponenter, säger Max Hamedi.

Varför då utgå från träd när elektronik ska tillverkas?!<

– För att det går att göra helt otroliga material av träd och cellulosa, säger Max Hamedi.

När det kommer till användningsområden så är dessa flera. Att batterierna är mjuka och formbara ger en ny typ av frihet som inte tidigare funnits med hårda batterier. De skulle till exempel i framtiden kunna användas i elbilar, att ingå som en del av karossen, men också i kläder.

– Så länge kläderna har ett foder och inte bara består av bomull i ett lager så skulle det gå. Vi har dock inte gått den vägen med vår forskning, men sådana möjligheter finns, säger Max Hamedi.

Forskningen har utförts vid Wallenberg Wood Science Center på KTH. KTH-professor Lars Wågberg på Institutionen för fiber och polymerteknologi har varit mycket involverad, och hans arbete kring aerogeler ligger till grund för uppfinningen av mjuk elektronik. En av världens ledande batteriforskare, professor Yi Cui från Stanford, har också varit samarbetspartner.

Forskningsresultaten har precis publicerats i Nature Communication under rubriken ”Self-Assembled Three-Dimensional And Compressible Interdigitated Thin Film Supercapacitors And Batteries”.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Mahiar Max Hamedi på +1 617 631 43 90 (observera tidsskillnad på 9 timmar efter svensk tid) eller mahiar@kth.se.

Nya observationer med Alma har gett astronomer den hittills mest detaljerade bilden av den berömda dubbelstjärnan Mira. Bilderna, som togs som en del av ett särskilt projekt för att testa teleskopets längsta baslinjer, visar tydligt stjärnorna i systemet, men det är inte allt. Det är också första gången som liknande observationer avslöjar detaljer på Mira A:s yta.

Wouter Vlemmings är astronom vid Chalmers och har lett forskarlaget.

– Alma är så pass skarpsynt att det kan börja se detaljer på stjärnans yta. En del av stjärnytan är inte bara extremt ljusstark, utan varierar också i ljusstyrka. Detta måste vara en jättestor solflamma, och vi tror att det har att göra med ett utbrott som observerades av röntgenteleskop för ett antal år sedan, säger han.

Forskningsresultaten publicerades nyligen i tidskriften Astronomy & Astrophysics.

Röda jättar som Mira A utgör en avgörande del i vår galax ekosystem. När de närmar sig livets slut förlorar de sina yttre lager som ojämna, rökiga vindar. Dessa vindar bär med sig tunga grundämnen som stjärnorna tillverkat ut i rymden där de kan bilda nya stjärnor och planeter. Den största delen av kolet, syret och kvävet i våra kroppar bildades i stjärnor och omfördelades med hjälp av deras vindar.

Mira ligger 420 ljusår från jorden

Mira – namnet betyder ”underbar” på latin – är sedan flera århundraden en av stjärnhimlens mest välkända variabla stjärnor. När den lyser som starkast kan den lätt ses med blotta ögat, men ett teleskop krävs för att se den när den är som ljussvagast. Stjärnan, som ligger 420 ljusår från Jorden i stjärnbilden Valfisken, är egentligen en dubbelstjärna som består av två stjärnor med ungefär samma massa som solen. En är en tät, het, vit dvärgstjärna och den andra en stor, röd jättestjärna. De kretsar runt varandra på ett avstånd som är ungefär detsamma som Plutos avstånd från solen.

Sofia Ramstedt, astronom vid Uppsala universitet, är medförfattare till forskningsartikeln.

– Mira är ett nyckelsystem om man ska förstå hur stjärnor som vår sol når livets slut, och vilken skillnad det gör för en åldrande stjärna att ha sällskap på gamla dagar, säger hon.

Solen, vår närmaste stjärna, visar upp aktivitet med magnetfält som kraftkälla och denna aktivitet, ibland i form av solstormar, driver också partiklarna i solvinden som i sin tur skapar norrsken på jorden.

– Att se en flamma på Mira A tyder på att magnetfält också spelar en viktig roll också för röda jättars vindar, säger Wouter Vlemmings.

De nya observationerna ger astronomerna deras skarpaste bild hittills också av den vita dvärgen Mira B. Den ligger så nära att materia faller från den ena stjärnan till den andra.

– Detta är den bästa bilden vi har fått hittills av gasen från Mira A som faller mot Mira B, säger Eamon O’Gorman, astronom vid Chalmers och medlem i teamet.

Observationerna genomfördes under Almas första observationskampanj där teleskopets antenner placerades vid sina maximala avstånd. Det gör att teleskopet kunde uppnå sin maximala upplösning och ta skarpare bilder än som tidigare varit möjligt. Mira var en av flera himlakroppar som studerades under kampanjen, vid sidan om ett ungt planetsystem, en gravitationslins och en asteroid. Nu förbereder Wouter Vlemmings och hans kollegor nya observationer av både Mira och andra liknande stjärnor.

– Alma har visat oss detaljer på Miras yta för första gången. Nu kan vi börja upptäcka våra närmaste röda jättar med en detaljskärpa som inte tidigare varit möjlig, säger han.


Fakta om forskningen

Forskningsresultaten presenteras i artikeln Resolving the stellar activity of the Mira AB binary with ALMA som publicerades i tidskriften Astronomy & Astrophysics den 13 maj 2015.

I forskarteamet ingår Wouter Vlemmings (Institutionen för rymd- och geovetenskap samt Onsala rymdobservatorium, Chalmers), Sofia Ramstedt (Uppsala universitet), Eamon O’Gorman ((Institutionen för rymd- och geovetenskap, Chalmers), E. M. L. Humphreys (ESO), M. Wittkowski (ESO), A. Baudry (Université de Bordeaux 1, Frankrike) och M. Karovska (Smithsonian Astrophysical Observatory, USA).

Fakta om Alma

Alma (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array) är ett teleskop som består av 66 stora 12-meters och 7-metersantenner och som ligger 5000 meter över havet på Chajnantorplatån i norra Chile. Alma är ett samarbete ett samarbete mellan ESO, National Science Foundation i USA och Nationella instituten för naturvetenskap i Japan i samverkan med Chile och är världens hittills största astronomiska projekt. Chalmers och Onsala rymdobservatorium har varit med sedan starten och bland annat byggt mottagare till Alma. Vid Onsala rymdobservatorium finns Nordic Alma Regional Centre som tillhandahåller teknisk expertis om Alma och som hjälper nordiska astronomer att använda teleskopet.

Fakta om Onsala rymdobservatorium

Onsala rymdobservatorium är Sveriges nationella anläggning för radioastronomi. Observatoriet förser forskare med utrustning för studier av jorden och resten av universum. I Onsala, 45 km söder om Göteborg, drivs två radioteleskop, en station i teleskopnätverket Lofar, samt utrustning för forskning om jorden och atmosfären. Observatoriet medverkar även i flera internationella projekt. Institutionen för rymd- och geovetenskap på Chalmers tekniska högskola är värd för observatoriet. Verksamheten drivs på uppdrag av Vetenskapsrådet.

Kontaktinformation
Kontakter Robert Cumming, astronom och informatör, Onsala rymdobservatorium vid Chalmers, 031-772 5500, 070-493 31 14, robert.cumming@chalmers.se Wouter Vlemmings, biträdande professor i astronomi, Chalmers, 031 772 5509, 0733 544 667, wouter.vlemmings@chalmers.se

Samtliga svenska landsting har idag en egen Facebook-sida som i genomsnitt uppdateras drygt varannan dag. Flitigast i sociala medier är sjukhusen i Stockholm och Västra Götaland. Det visar en kartläggning som gjorts av läkarstudenter vid Sahlgrenska akademin.

I undersökningen tillfrågades 80 svenska sjukhus och samtliga 21 svenska landsting om hur de använder Facebook, YouTube, Twitter och Instagram. 25 sjukhus och 15 landsting svarade på enkäten.

Kartläggningen, som presenteras i läkarstudenten Alexander Appelstrands examensarbete vid Sahlgrenska akademin, inkluderade även sökningar på landstingens och sjukhusens sociala medier och hemsidor, samt intervjuer med ansvariga vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg och Södersjukhuset i Stockholm.

Slutsatsen är att den svenska sjukvården tagit ett stort steg framåt när det gäller närvaron i sociala medier: 2009 hade 2 sjukhus sociala mediekonton i eget namn, i september 2014 var antalet 43.

När de gäller landstingen har samtliga enligt kartläggningen idag minst 1 egen Facebook-profil. Under den studerade månaden, september 2014, skrev det genomsnittliga landstinget 13 inlägg på Facebook varav åtta innehöll ett hälsobudskap

Sporadisk användning

På sjukhusnivån är användningen mer sporadisk. Av de 80 studerade sjukhusen använder bara 20 regelbundet minst ett av de fyra sociala medierna. Flitigast på sociala medier är sjukhusen i Stockholms Läns Landsting och i Västra Götalandsregionen och det är Facebook och YouTube som är mest populära.

– Det finns i huvudsak tre anledningar till att sjukhusen använder sociala medier: för att sprida information till allmänheten, för att rekrytera personal och för att marknadsföra sig själva. Att färre sjukhus än landsting använder sociala medier beror på att många representeras av sitt landsting i dessa kanaler, säger Alexander Appelstrand.

De flesta landsting har idag riktlinjer som säger att patientinformation inte får finnas synligt i sociala medier, bland annat med hänvisning till patientsekretessen. Direkt patientkontakt i sociala medier är också väldigt ovanlig bland svenska sjukhus, visar kartläggningen.

– Bland riskerna nämnde många att sociala medier kan sudda ut gränsen mellan det privata och det professionella, och att aktivitet i sociala medier framstår som oseriöst och slukar resurser, säger Alexander Appelstrand.

Mer än hälften av alla sjukhus och landsting saknar enligt kartläggningen en långsiktig plan för hur sociala medier ska användas.

– Men det finns många goda tankar. Vissa vill arbeta för att enskilda individer och avdelningar blir mer aktiva, andra vill använda sociala medier för rekrytering. Flera uttrycker också att riktlinjerna behöver bli mer genomarbetade i framtiden, säger Alexander Appelstrand:

– Men i de här studierna har jag bara frågat landstingen och sjukhusen. Det skulle förstås ge en mer komplett bild om man frågade patienterna hur de vill interagera med vården i sociala medier. All kontakt mellan sjukvården och allmänheten som fungerar väl är positiv, då det leder till bättre kunskap och förståelse mellan patient och vårdgivare.

Examensarbetet Användningen av sociala medier i svensk sjukvård kan beställas genom press@sahlgrenska.gu.se


Kontaktinformation
Alexander Appelstrand, student vid läkarprogrammet, Sahlgrenska akademin 0709 164 484 alexander_appelstrand@hotmail.com Handledare: doktor John Chaplin, Sahlgrenska akademin, john.chaplin@gu.se >0708-628857

Det visar Zulmir Bečević i en avhandling från Tema Barn vid Linköpings universitet. Han har djupintervjuat 13 ungdomar mellan 13 och 21 år som är placerade i HVB-hem (hem för vård eller boende). I avhandlingen lyfts deras livsberättelser fram om erfarenheter av att växa upp under kaotiska villkor som karaktäriseras av psykiska problem, trasiga relationer och andra former av social utsatthet. Syftet med studien är att undersöka hur ungdomar som är placerade i samhällsvård använder sina erfarenheter för att skapa mening och sammanhang kring sig själva och sina liv.

– Den här gruppen ungdomar är marginaliserad och osynliggjord, deras röster uppmärksammas inte i socialtjänstutredningar och insatserna sker sällan i samklang med dem. Istället är det experter som får yttra sig. Inte heller finns det mycket forskning som tar upp deras perspektiv, säger Zulmir Bečević.

Intervjuerna visar att ungdomarna förstår sig själva i termer av problem – däribland i deras uppväxt, skolgång, i relationer med andra, drog- och alkoholvanor eller självskadebeteenden. En sådan negativ självbild gör det svårare för dem att gå vidare och se positivt på sina liv. Institutionsboendet förstärker även deras syn på sig själva som problem, vilket är en inbyggd motsättning eftersom institutionernas övergripande syfte är att kompensera för och ”arbeta bort” problem. Ungdomarna har upplevt svek, både från nära anhöriga, skola och myndigheter och har därför låg tillit till vuxenvärlden.

– De förväntar sig att bli svikna. Potentiellt skickliga behandlare ges många gånger ingen chans. Men det finns också undantag där tillit kan växa fram i relationen mellan den unga och behandlaren.

De ungas berättelser visar också att deras framtida planer och förväntningar i huvudsak handlar om anpassning till traditionella normer, som att få ett jobb i industrin, hitta en partner och skapa ett hem.

– Genom deras röster synliggörs livsvillkoren för dem. Min förhoppning är att avhandlingen ska bidra till nya perspektiv som lyfter fram den här utsatta gruppen mer både i samhällsdebatten och i forskningen, säger Zulmir Bečević.

Avhandlingen heter Utsatthetens röster och är utgiven på bokförlaget Boréa.

Zulmir Bečević disputerade vid Linköpings universitet den 8 maj.

Kontaktinformation
Han nås på 0736 598487, zulmir.becevic@socwork.gu.se

Karl Hillman har nu avslutat ett 1,5-projekt där han 10 år bakåt i tiden har analyserat data från tidigare studier om materialåtervinning

Förstår inte vad tidigare data visar

– Problemet är att det har varit svårt att hitta grunden till tidigare data. De har inte varit väldokumenterade, man förstår inte vad de visar, säger Karl Hillman.

Ganska få studier av dem han gick igenom höll tillräckligt god kvalitet för att kunna användas i ett nordiskt sammanhang. Väldigt många studier, ca 50 stycken, höll inte måttet.

Finns en klimatnytta

Det behöver göras fler studier, men de som höll god kvalitet visar att det finns en klimatnytta med materialåtervinning jämfört med att producera nytt material.

– Jag har nu valt ut de data som jag bedömer har tillräckligt god kvalitet för att användas av branschen.

Gör egna nordiska studier

Han efterlyser nu egna nordiska studier med de bästa tillgängliga data om materialåtervinningen.

– Jag kan också tänka mig att man tar fram specifika data för olika typer av material och återvinningskedjor, och för resursanvändning och övrig miljöpåverkan.

Återvinningskedjan

Återvinningskedjan ser olika ut beroende på energimix, transportavstånd och olika processer för att tillverka aktuellt material och det sammantaget avgör vilka klimatprestanda de olika materialen har.

– Vill man använda sådana här data som underlag för hur man ska utforma de här systemen i framtiden så bör man göra specifika och inte som nu generella modelleringar.<

Rapporten: Karl Hillman kommer att presentera sin rapport på måndag 1 juni på Återvinningsindustriernas årliga konferens, där bl.a. klimat- och miljöminister Åsa Romson och Anders Wijkman också medverkar som talare.

Rapporten kommer att publiceras av Nordiska Ministerrådet under juni.

Text: Douglas Öhrbom

Kontaktinformation
Presskontakt: Douglas Öhrbom Telefon: 026-648509 Mobil: 070- 4466934 Epost: dom@hig.se För ytterligare information: Karl Hillman, universitetslektor i miljöteknik vid Högskolan i Gävle Telefon: 026-64 84 14, 070-191 45 59 E-post: karl.hillman@hig.se

Forskarna visar att den ekosystemansats som sedan över två decennier ska vara grunden för miljöarbetet kring Östersjön ännu inte tillämpas i praktiken. Den innebär att alla ekosystemets delar ska ses som en helhet, även människan och hennes påverkan.

Men de olika miljöproblemen hanteras fortfarande i huvudsak separat, utan hänsyn till hur de påverkar varandra, såväl i Sverige som i övriga östersjöländer. Inte heller har man vägt in risken att klimatets förändring kan göra det svårare att vända utvecklingen.

Framsteg har gjorts

Ändå har miljöarbetet haft betydande framgångar på vissa områden, samtidigt som förbättringar är svåra att urskilja på andra.

– Miljöarbetet har bland annat uppnått att många giftiga långlivande föroreningar har minskat i fisken i Östersjön, i många fall snabbt, säger Ragnar Elmgren vid Stockholms universitet som är huvudförfattare till numrets inledande artikel.

Belastningen med övergödande ämnen har också minskat, mest tydligt för fosfor, men syrebristen har ändå förvärrats och cyanobakterieblomningarna uppträder allt tidigare på sommaren.

Anpassad förvaltning krävs

Sommarens cyanobakterieblomningar brukar enbart betraktats som ett miljöproblem, eftersom de är otrevliga, giftiga och genom sin kvävefixering bidrar till övergödningen av Östersjön.

I specialnumret visar forskarna att cyanobakterierna även har en positiv sida, eftersom de tvärt emot vad man tidigare ansett producerar mat åt djurplankton som sedan äts av fisklarver och fiskyngel i Östersjön. Detta sker dessutom just under den period på sommaren när småfiskens födobehov är som störst.

– Blomningarna kan alltså inte längre bara ses som ett oönskat problem som bör undvikas, utan det blir fråga om att väga deras negativa effekter mot en ökad fiskproduktion, säger Ragnar Elmgren.

Särskilt i en framtid med accelererande klimatförändringar måste alla vi som arbetar med havsmiljöfrågor bli bättre på att betrakta ekosystemens problem som en helhet, så att den allmänt omfattade idén om en ekosystembaserad förvaltning också kan genomföras i verkligheten.

Bakgrund

Forskningsprogrammet Adaptiv förvaltning av Östersjöns ekosystem (BEAM) har letts från Stockholms universitet medan programmet Östersjöns ekosystemdynamik i ett klimatförändringsperspektiv (EcoChange) har letts från Umeå universitet och Linnéuniversitetet i Kalmar. Även forskare från universiteten i Göteborg och Uppsala, Lantbruksuniversitetet, Naturhistoriska riksmuséet och SMHI har deltagit i programmen.

Länk till publikationen: http://link.springer.com/journal/13280/44/3/suppl/page/1

Kontaktinformation
För ytterligare information Ragnar Elmgren, professor vid Institutionen för ekologi, miljö och botanik samt Östersjöcentrum, Stockholms universitet, tfn 08-16 40 16, e-post ragnar.elmgren@su.se Thorsten Blenckner, docent vid Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet, tfn 08-674 7669, e-post thorsten.blenckner@su.se

– Förespråkare har bara sett till vinsterna när de rekommenderat satsningar på biobränslen; minskade klimatförändringar när fossila bränslen ersätts, tryggad energiförsörjning och utveckling av landsbygden i länder på södra halvklotet, säger avhandlingens författare Marie Widengård. 

Men verkligheten är mer komplicerad än så. Kritiker har pekat på att biobränslen för med sig nya problem som markrofferi, avskogning och tvångsförflyttningar av lokalbefolkning eller konkurrens om vad åkermark ska användas till: odling av mat eller av bränslen. 

– För att förstå biobränslen i grunden måste vi ta hänsyn till alla dessa aspekter, inte bara ekonomi och hur bränslena produceras, säger Marie Widengård. 
Med fokus på oljebusken jatropha har hon analyserat hur den globala debatten om biobränslen påverkar såväl uppfattningar om som satsningar på biobränslen i Zambia. Jatropha är en växt förespråkarna menade skulle producera biobränsle på ett socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbart vis.

I Zambia rullades projekt med jatropha ut som en marknadsbaserad fattigdomslösning. Den privata jordbrukssektorn skulle erbjuda småbönder en ny salugröda. Men efter några år av satsningarna ser det ut som att varken lokalbefolkning eller företag har vunnit jatrophaodling. 

– Det tycks som att idén aldrig var riktigt väl genomtänkt. Eftersom priset på jatrophaoljan var knutet till fossiloljepriset var den ersättning jatropha-företagen erbjöd bönderna väldigt låg, och utsädet av varierande kvalitet. Man visste för lite om jatropha som en biobränsle-gröda, och många företag har numera antingen gett upp idén eller satsat på växtförädling och genetisk manipulering av jatropha för att göra den mer lönsam, säger Marie Widengård. 

Hon konstaterar att det helt klart har skett en förskjutning i synen på jatropha, från något hållbart och positivt till något förknippat med en rad problem.

– Jatropha har kallats en extraordinär kollaps. Men det övergripande problemet är snarare att dessa typer av ”mirakelgrödor” eller ”vinn-vinn-projekt” är väldigt vanliga. Nya idéer kläcks i Nord utan att man tar djupare hänsyn till hur de påverkar existerande markanvändning eller behov i Syd. Det finns sällan plats för långsiktiga projekt som kan omformuleras i mötet mellan utländska och lokala aktörer.

– Biobränslen kan på detta vis förstärka ojämlikheter mellan Nord och Syd, mellan utländska och lokala grupper, statliga och privata aktörer, menar Marie Widengård. Och ändå är de konfliktkategorierna kanske inte de mest relevanta. Istället kanske vi bör ställa frågor som: vem förlorar på att skog huggs ner för att paradoxalt nog producera klimatsmart bränsle? Och varför lierar sig vissa lokala grupper med företag och staten, och andra med internationella civilsamhället? 
Marie Widengård efterlyser därför en mer nyanserad debatt i samband med biobränsleprojekt.

– Vi behöver en diskussion som rör sig bortom förutfattade meningar och som istället fokuserar på frågor om makt, intressen och värderingar inom biobränslepolitiken, likväl som på kunskapsproduktion kring biobränslen. Att förenkla verkligheten för att lösa komplexa problem som landsbygdsfattigdom och klimatförändringar är inte det mest konstruktiva.

FAKTA 
Biobränslen är förnybara bränslen som skapas av organiskt material, som exempelvis sockerrör, majs, raps, sojabönor, palmolja och jatropha. Intresset för denna typ av bränslen har ökat eftersom de, till skillnad från fossila bränslen, inte bidrar till den globala uppvärmningen. 

Avhandlingens titel: Becoming biofuels. The messy assembling of resources, sustainability, poverty, land use and nation-states 

Avhandlingens abstract

Kontaktinformation
För mer information kontakta: Marie Widengård, telefon: 076–336 4183, e-post:marie.widengard@globalstudies.gu.se

Jonna Bornemark söker genom den filosofiska dialogen förstå 1200-talsmystikern Mechthild von Magdeburg och hennes tid. Resultatet är ett personligt porträtt av en medeltida tänkare och ett omvälvande samtal om kroppslighet, erotik och kvinnlig auktoritet.

– Jag är själv inte kristen, men fascineras av denna kvinna som var en religiös avantgardist. Jag undersöker i boken en kroppslig och sensuell kristendom som sällan diskuteras idag. Hela Mechthilds värld uppstår i ett erotiskt möte mellan gud och människa, säger Jonna Bornemark.

Beginrörelsen, vilken Mechthild tillhörde, var under 1200-talet på stark frammarsch och erbjöd många kvinnor ett annat liv än det som maka och moder. Relationen till gud gav dessa kvinnor kraft att gå emot samtidens makthierarkier och skapa sitt eget religiösa avantgarde. För Mechthilds del innebar det att hon utvecklade en intim och egen relation till det gudomliga – en relation inom vilken hon undersöker vad en människa är, vad det gudomliga är och vad kärlek är.

Boken ges ut av förlaget Volante. Läs mer om boken.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta: Jonna Bornemark, docent i filosofi på Södertörns högskola, jonna.bornemark@sh.se, 08-608 45 28

– Patienter med hjärtsvikt behöver få rätt diagnos tidigt i sjukdomsförloppet för att kunna få rätt behandling och därmed förhindra att hjärtmuskeln försvagas. Många äldre är multisjuka och avhandlingen visar att det är mycket viktigt att ta reda på vilka bakomliggande hjärtsjukdomar som patienten har, men också att ta reda på livsstilsfaktorer som rökning, tidigare rökning, med mera, hos äldre, för att kunna ge adekvat vård, säger Mona Olofsson, doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet.

Av befolkningens 70-80 åringar har cirka 10-20 procent hjärtsvikt. För att studera denna grupp närmare har Mona Olofsson i sitt avhandlingsarbete granskat data från 170 patienter med misstänkt hjärtsvikt som undersöktes av primärvårdsläkare i Skellefteå vid ett tillfälle under åren 2000-2003. Av dessa var 121 kvinnor med en medelålder på 78 år, och 49 män med en medelålder på 75 år. I sina studier genomförde Mona Olofsson ultraljud av hjärtat på patienterna, samt blodprovstagning för att bland annat undersöka halterna av markören NTproBNP. Därefter fick patienterna diagnos, hjärtsvikt eller inte, av en hjärtspecialist.

Mona Olofsson konstaterar att endast 45 procent av de 170 patienterna med misstänkt hjärtsvikt fick rätt diagnos. Sjukdomar som föranledde hjärtsvikt hos dessa äldre var högt blodtryck, hjärtinfarkt och förmaksflimmer.

Mona Olofsson visar också att analys av markören NTproBNP i blodet är ett verktyg för att kunna utesluta hjärtsvikt men även som prognosmarkör för sjukhusinläggning och död hos dessa äldre. En långtidsuppföljning under tio år visar att ålder, nedsatt njurfunktion, rökvanor och NTproBNP förutsåg död bättre än en diagnos av hjärtsvikt. Underliggande hjärtsjukdom och ålder förutsåg sjukhusinläggning och NTproBNP var också av betydelse. De patienter som hade hjärtsvikt hade högre risk för att bli inlagda på sjukhus än de som inte hade hjärtsvikt.

Avhandlingen är publicerad digitalt

Mona Olofsson kommer från Skellefteå. Hon är biomedicinsk analytiker, samt doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet.

Fredagen den 29 maj försvarar Mona Olofsson, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, försvarar sin avhandling med titeln: Hjärtsvikt hos äldre med fokus på diagnos och prognos. (Engelsk titel: Heart failure in elderly with focus on diagnosis and prognosis). Opponent: Tomas Jernberg, docent, överläkare, Institutionen för medicin, Huddinge, Karolinska institutet. Huvudhandledare: Kurt Boman. Disputationen äger rum kl. 13.00 i Forumsalen, Campus, Skellefteå.

Kontaktinformation
För mer information om avhandlingen, kontakta gärna:Mona Olofsson, 070-647 94 30, mona.olofsson@vll.se

– Att vacker natur är en dragningskraft vet vi redan, men min forskning visar att det sociala är viktigt för att människor ska stanna kvar. Genom att välkomna människor in i gemenskapen kan små orter locka fler att flytta till trakten, säger Maria Thulemark, som är verksam vid Högskolan i Dalarna och Örebro universitet.

Maria Thulemark har i sin doktorsavhandling i kulturgeografi intervjuat inflyttare, entreprenörer, beslutsfattare, turismanställda och säsongsarbetare i Idre, Sälen och Wanaka, Nya Zeeland. Dessutom har hon använt statistik från databasen Bergslagsdata där man kan följa individer under lång tid.

Små landsbygdsorter kännetecknas i dag av en åldrande befolkning, utflyttning och avbefolkning. Men turistdestinationer på landsbygden har en positiv inverkan och kan möta den negativa trenden.

– Det är till exempel inte några problem för skidorter att locka säsongsarbetare till sig. De dras till platsen där de träffar och arbetar tillsammans med likasinnade, säger Maria Thulemark.

För säsongsarbetarna är det ofta svårt att särskilja vad som är arbete och fritid. Det finns en stark samhörighet och gemenskap men den är kopplad till arbetskamraterna snarare än till platsen.

– Sälen som plats är inte viktig. Det kan lika gärna vara en annan skidort. De integreras inte i lokalsamhället utan lever i sin gemenskap, berättar Maria Thulemark.

Samtidigt visar hennes forskning att om säsongsarbetare känner sig välkomna och blir en del av ett socialt sammanhang knutet till platsen finns det en större chans att de stannar kvar. Detsamma gäller turister som får ett trevligt bemötande. De får en anknytning till platsen och en anledning att flytta dit.

– För även om små turistorter lockar säsongsarbetare beskriver min studie hur svårt det är att lokalrekrytera till yrken som kräver utbildning. Att till exempel hitta en ny ekonomichef kan vara problematiskt. Därför är det viktigt att veta hur man kan locka till sig den kompetens som behövs. Genom kunskap om potentiella inflyttares bakgrund och motiv kan riktade insatser möjliggöra ökad inflyttning, säger Maria Thulemark.

Kontaktinformation
För mer information kontakta Maria Thulemark: 023-778961, mth@du.se

Av maten som produceras förstörs eller slängs upp emot 50 procent. Med matsvinn avses onödigt matavfall, sådant som hade kunnat ätas om det hanterats annorlunda. Enligt Naturvårdsverket slängs årligen cirka 1 miljon ton mat i Sverige och det är hushållen som står för största delen. Med förpackningar som skyddar varan och hjälper konsumenten hantera varan på bästa sätt skulle matsvinnet kunna minska.

Projektet ”Förpackningssystem för minskat matsvinn” ska utveckla nya innovativa förpackningslösningar som reducerar svinnet längs hela värdekedjan från livsmedelsproducent till konsument. Lösningarna ska optimeras på systemnivå så att ingen del av kedjan optimeras på bekostnad av någon annan del. För att ta detta helhetsgrepp har Innventia samlat ett unikt konsortium med deltagare längs hela kedjan; material- och förpackningsproducenter, livsmedelsproducenter, dagligvaruhandeln, myndigheter, institut och högskolor med Helén Williams vid Karlstad universitet i spetsen, återvinningsföretag samt Konsumentföreningen Stockholm. I den workshop som arrangerades i den inledande fasen – steg 1 i Vinnovas program Utmaningsdriven innovation – förra året framkom att många aktörer inte hade tillräcklig kunskap och kännedom om andra delar i kedjan.

När projektet nu går vidare i steg två blir en viktig del att kartlägga svinn och förbättringspotential i hela värdekedjan. För att göra detta kommer bland annat etnografiska studier hos konsumenter att genomföras. Dessa kommer att ge svar på hur livsmedel hanteras i hemmet och förbättringsmöjligheter hos förpackningar för att skydda produkten, kommunicera, och tillvarata resurserna på bästa sätt.

Tillsammans med tre livsmedelsproducenter kommer tre olika prototyper att tas fram som konkreta exempel på hur förpackningen både kan bidra till ökat utnyttjande och göra livsmedels- och förpackningsindustrin mer resurseffektiv. Prototyperna utvecklas för att bygga kunskap som kan komma att appliceras på helt andra produkter. Eftersom två tredjedelar av alla förpackningar används inom livsmedels- och dryckesindustrin kommer resultaten att på sikt kunna beröra miljontals användare. För företagen som medverkar i projektet blir de nya effektivare förpackningarna också ett konkret resultat i arbetet för en hållbar utveckling som också kan vara varumärkesstärkande.

– Genom att ta fram prototyper får företagen konkreta exempel att visa upp. Generell kunskap räcker inte för att skapa innovation. Vår ambition är att utveckla reella förpackningslösningar och visa på förpackningens faktiska betydelse för att förhindra att svinn uppstår. Då skulle vi börja tala om förpackningen som en miljöhjälte, säger Kristina Wickholm som leder projektet.

– Att aktörer från hela kedjan nu vill samverka för att reducera matsvinnet i alla led är ett riktigt drömprojekt, säger forskaren Helén Williams, Karlstad Universitet,  som också kommer att delta som delprojektledare. 

I projektet ”Förpackningssystem för minskat matsvinn” ingår Innventia (koordinator), Karlstad Universitet, BillerudKorsnäs, Electrolux, Orkla, Santa Maria, Axfood, Pacsystem, Trioplast, Flextrus, Arta Plast, Naturvårdsverket, Konsumentföreningen Stockholm, Ragn-Sells och SP. Vinnova stödjer det 2-åriga projektet med 4,7 miljoner och deltagande företag finansierar med lika mycket.

Kontaktinformation
Kristina Wickholm 08 676 7422 eller kristina.wickholm@innventia.com

– Det är oerhört viktigt att Sverige, både som forsknings- och industrination, kan bygga upp en internationellt ledande position inom utvecklingen av autonoma system och mjukvaruutveckling. Området innebär ett teknikskifte som av många beskrivs som den fjärde industriella revolutionen, säger Peter Wallenberg Jr, ordförande för Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse.

Stora satsningar görs runt om i världen på autonoma system och mjukvaruutveckling som inte bara handlar om självkörande bilar och produkter som kan producera sig själva utan även exempelvis smarta energisystem, intelligenta och resurseffektiva transportsystem, kvalificerade beslutsstöd eller möjliggör räddningsinsatser i katastrofområden dit människor har svårt att nå.

Forskningsprogrammet Wallenberg Autonomous Systems Program, WASP, är en kraftfull satsning på grundforskning, utbildning och rekrytering inom autonoma system och mjukvaruutveckling placerat vid Chalmers, KTH, Linköpings och Lunds universitet. Med Linköpings universitet som värduniversitet för programmet. Programmet kommer även att omfatta forskargrupper vid andra lärosäten.

– Tanken är att kombinera befintliga framstående kompetenser inom elektroteknik, datorteknik och datavetenskap som framförallt finns vid Sveriges fyra stora IKT-universitet, men det kommer också att finnas resurser för att ansluta forskare vid andra universitet, berättar Peter Wallenberg Jr.

Satsningen innehåller även ett rekryteringsprogram med attraktiva tjänster för forskare som befinner sig utomlands.

Forskningen inom WASP kommer att bidra till en omfattande kunskapsuppbyggnad och utveckling inom ett stort antal områden där fordon, robotar och komplexa programvaruintensiva system med intelligens, uppnår autonomi i växelverkan med människor .

Samverkan med svensk industri

Forskningsprogrammet är ett samarbete mellan Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, universiteten och svenska industriföretag. Den totala satsningen uppgår till 1,8 miljarder kronor varav Stiftelsen står får 1,3 miljarder, resterande 500 miljoner kronor kommer från universitet och företag.

En viktig del i forskningsprogrammet är att bygga en plattform för akademisk forskning och utbildning som kan växelverka med svensk ledande industri. Ett exempel är den forskarskola som ska drivas i samarbete med industrin. Totalt ska minst 100 doktorander antas, varav hälften ska vara industridoktorander. En industridoktorand är en doktorand som är anställd i industrin och bedriver forskarstudier motsvarande minst halvtid.

Infrastruktur som demonstrationsplattformar och nationella demonstrationsarenor är andra inslag i samarbetet.

– Men det är viktigt att understryka att programmet inte ska driva industrins produktutveckling, utan att det ska fokusera på grundforskning, men att det ska finnas en tydlig kunskapsöverföring till industrins forskning och vidareförädling. Målet är att Sverige ska ha en internationellt ledande position inom programmets vetenskapliga områden och på så sätt i förlängningen kunna bidra till Sveriges konkurrenskraft som teknik- och industrination, konstaterar Peter Wallenberg Jr.

Ytterligare kommentarer av rektorer och andra företrädare för programmet finns på universitetens respektive hemsidor.

Kontaktinformation
Kontaktpersoner: Peter Wallenberg Jr, ordförande Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse Telefon: 08-545 017 80 E-post: kaw@kaw.se Göran Sandberg, verkställande ledamot, Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse Telefon: 08-545 017 80 E-post: kaw@kaw.se Mille Millnert, ordförande Wallenberg Autonomous Systems Program Telefon: 0706-17 74 11 E-post: mille.millnert@liu.se

Kvinnor med fetma behöver därför stöd att minska vikten inför graviditet, samt att minimera viktuppgång under graviditeten. Studien har genomförts vid Sahlgrenska akademin och Centrum för personcentrerad vård vid Göteborgs universitet, GPCC, i samarbete med Trinity College i Dublin och City University i London. Studien summerar forskningsresultat från 22 tidigare forskningssammanställningar, om totalt 573 vetenskapliga studier.

Sammanställningen visar att fetma (definierat som BMI &gt; 30 kg/m2) i tidig graviditet, jämfört med hälsosam mödravikt, är kopplat till ökad risk för:

Fetma i samband med barnafödande är ett ökande problem i Sverige:

– Resultatet i studien stärker rekommendationen att kvinnor med övervikt eller fetma bör gå ner i vikt innan de blir gravida, samt minimera viktuppgången under graviditeten. säger forskare Anna Dencker vid Sahlgrenska akademin.

– Det är oerhört viktigt att inte stigmatisera dessa kvinnor, utan att vi erbjuder dem ett personcentrerat stöd till en hälsosam livsstil. Vi tror att det är nyckeln till en lyckad viktnedgång, och till en samhällsekonomisk vinst, säger professor Marie Berg vid Sahlgrenska akademin, som leda forskningsprojektet.

Artikeln Risks associated with obesity in pregnancy, for the mother and baby: a systematic review of reviews publiceras i vetenskapliga tidskriften Obesity Reviews.Länk till artikel

Kontaktinformation
Kontakt: Marie Berg, professor vid Sahlgrenska akademin och Centrum för Personcentrerad Vård, Göteborgs universitet, 031 786 6084, 0737 322527, marie.berg@fhs.gu.se

Forskningsprojektet började med en studie av Borås stadsbibliotek som utformade ett nytt kulturrum för barn i åldrarna 0-5 år. Forskningen fortsatte sedan till andra platser i och utanför staden. Syftet var att undersöka hur kulturrum för barn, som bygger på barns och föräldrars delaktighet, kan förverkligas.

Barbro Johansson, docent i etnologi vid Göteborgs universitet och Frances Hultgren, universitetslektor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås observerade barn och intervjuade barnens föräldrar som besökte verksamheterna. De intervjuade även pedagoger från kulturverksamheter i Borås och politiker. Fokus var på hur barns och deras närståendes delaktighet kan stödjas.

– Utifrån våra studier har vi skapat en modell för delaktighet som verkar för inkludering, inspiration involvering och engagemang i kulturverksamheter för barn. Modellen tar sin utgångspunkt i synen på barn som människor i ständig tillblivelse, vilka är värda att respekteras på samma sätt som vuxna. Modellen kan ligga till grund för att skapa verksamheter där barns perspektiv får komma till uttryck, säger Frances Hultgren.

Modellen består av tre nivåer: den ontologiska nivån, den ideologiska nivån och genomförandenivån. Den första nivån handlar om att se varje varelse som en individ redan från födseln – att se barn som aktiva och kompetenta. Den andra nivån återfinns exempelvis i FN:s barnkonvention och den tredje handlar om inkludering, inspiration, involvering och utmaning.

Frances Hultgren berättar att barn ofta uppfattas som passiva mottagare i kulturverksamheter – de får se på teater eller lyssna på sagor. Men även en liten människa har rätt att göra avtryck.

– Ett exempel på det är att barnen får önska sånger eller att de har möjlighet att gå undan om de vill. Lika väl som de har rätt att vara delaktiga har de också rätt att välja hur mycket de ska delta, säger hon.

– Dessutom ska barnen själva kunna komma in i rummet och det som finns i rummet ska vara anpassat efter deras förutsättningar, till exempel i deras höjd. I rummet ska de vara trygga, de ska få synas och höras och det ska finnas plats för de närstående, förklarar Frances Hultgren.

Under projektet har forskarna också gjort observationer kring barns lek. De har observerat hur barn leker när de får anvisningar och hur de leker när de får hitta på helt själva. De upptäckte att platser som vuxna glömt bort, som vuxna inte definierat, är extra spännande. Där kan barnen leka på sina egna villkor.

– Barnen på en förskola fick fotografera platser som de tyckte var spännande. Många av de platserna fanns inte på förskolan. Till exempel pekade de ut en ödetomt på andra sidan staketet fullt med skräp, som kundvagnar och annat bråte, säger Frances.

FAKTA

Rapporten ”Rum för de yngsta. Barns och föräldrars delaktighet i kulturverksamheter” är nummer 32 i Högskolan i Borås rapportserie Vetenskap för profession.

Kontaktinformation
Kontakta författarna: Frances Hultgren: e-post: frances.hultgren@hb.se, telefon: 033-435 4354; Barbro Johansson: e-post: barbro.johansson@cfk.gu.se, telefon: 031-786 54 93

– Sten-, brons och järnålder framställs som automatiskt följande på varandra i berättelser där bronsåldern till stor del försvinner mellan motpolerna sten- och järnåldern. På samma sätt försvinner det som i berättelserna skulle kunna finnas mellan de skapade motpolerna kvinna och man. Det finns nästan aldrig med problematiseringar av historiska förlopp eller till exempel biologiska kön, sociala genus och olika könsroller i olika samhällsskikt, säger avhandlingens författare Annika Bünz.

Hon har studerat 36 svenska museers arkeologiska utställningar under 2010-2014 med fokus på hur de kommunicerar berättelser.

– Jag vill skapa förståelse för att berättelser i utställningar är komplexa och förmedlar betydelser i många olika lager, som språkliga och visuella arrangemang som betraktaren upplever med sin närvaro och sina rörelser i rummet.

Annika Bünz analys visar att människan skildras som tydligt tudelad i kvinna och man där mannen framstår som normen och kvinnan som det avvikande. Redan för 25 år sedan visade forskare på tydliga problem i hur både den arkeologiska forskningen och museernas berättelser framställer människor och samhällen.

– Många av de mönster som påvisades då är de samma som syns i mina resultat. Berättelserna skapar en tydlig normindivid som är man, vuxen, ”överklass-hövding”, ”ljushårig-ljusögd-ljushyad”, heterosexuell, frisk, funktionell och kristen. Den förhistoriska människan framställs visserligen inte som blond och blåögd, men den har inte mörkt hår, bruna ögon och definitivt inte lite mörkare hy. Ibland beskrivs det förhistoriska livet och de forntida människorna utifrån nutida gränsdragningar. Det ger en illusion av att de indelningar som finns idag alltid har funnits, säger Annika Bünz.

En annan viktig slutsats är att de som skapar utställningar i större grad behöver vara medvetna om och aktivt arbeta med alla medier som används i utställningsrummet, så som visuella berättelser, rumslighet, ljud, material och ljussättning.

– En av många tendenser är att betraktaren placeras i olika positioner gentemot berättelsernas karaktärer, i en maktposition gentemot den aristokratiska kvinnan och i en underordnad position gentemot manliga karaktärer som kallas för hövding, säger Annika Bünz.

Hennes resultat, och även den analysmetod hon har utvecklat, kan användas som redskap vid planering och utformning av nya utställningar och berättelser.

– Det är till hjälp för alla som vill undvika att skapa betydelser som inte var avsedda, säger Annika Bünz.

Avhandlingens titel: Upplevelser av förhistorier. Analyser av svenska arkeologiska museiutställningar

Tid för disputation: fredagen 29 maj kl 13, Olof Wijksgatan 6, sal T302, Humanisten, Göteborg

Fakultetsopponent: Mikela Lundahl, Köpenhamns universitetet

Avhandlingen finns digitalt publicerad

Kontaktinformation
Mer information:Annika Bünz, tel: 031-786 46 15, e-post: annika.bunz@gu.se

I början av juni varje år tar drygt 100 000 gymnasieelever studenten. Cirka hälften av dem kommer med stor sannolikhet att knyta en av sina första slipsknutar. Där och då väcks ett intresse för slipsen hos några, medan slipslågan för evigt släcks hos andra.

En person som har ett högst levande slipsintresse är KTH-matematikern Mikael Vejdemo-Johansson. Det var när han för några år sedan tittade på de två avslutande filmerna i Matrix-triologin som han noterade skurken The Merovingians udda slipsknut. Eftersom han kände till Cambridge-forskarna Yong Maos och Thomas Finks arbete runt ett matematiskt språk för att beskriva de manövrar som krävs för att knyta en slips tog han en titt på deras lista över möjliga knutar.

Listan var 85 slipsknutar lång men innehöll inte Merovingians version.

– Det finns en klick med Matrixfans som diskuterat hur Merovingians slipsknut ska kunna reproduceras. Detta har i sin tur lett fram till en rad nya slipsknutar vid namn Edeity, Eldredge och Trinity. Jag lärde mig att knyta dessa knutar, och för mitt eget höga nöjes skull kollade jag ifall knutarna fanns med Yong Maos och Thomas Finks lista. Det gjorde inte knutarna, säger Mikael Vejdemo-Johansson, forskare på avdelningen Datorseende och robotik (CVAP) på KTH.

Han berättar att vissa smärre förändringar av Yong Maos och Thomas Finks språk behövdes.

– Det var väldigt små korrigeringar som krävdes för att språket skulle bli komplett. Därtill hade Yong och Thomas bestämt sig för att slipsen var tvungen att avslutas på ett särskilt sätt, en begränsning vi tog bort, säger Mikael Vejdemo-Johansson.

När han säger ”vi” syftar han på Anders Sandberg från universitetet i Oxford University, Ingemar Markström (ingenjörsstudent, Datateknik, på KTH) samt Meredith L. Patterson och Dan Hirsh, två experter på formella språk som varit med och bidragit till forskningen.

Tillsammans utvecklade, förfinade och förenklade de Yong Maos och Thomas Finks språk. De gick från åtta till elva sätt att vinda och linda slipsen runt sig själv, så kallade drag eller manövrar. Detta fördelat på tre olika symboler eller bokstäver (W, T och U) i språket.

– Vi ökade på uttryckskraften i språket och tog som sagt bort vissa begräsningar. Resultatet blev 177 147 slipsknutar istället för 85 stycken. Efter en vetenskaplig granskning visade det sig dock att antalet möjliga slipsknutar var ännu fler, hela 266 682 stycken, säger Mikael Vejdemo-Johansson.

Förutom att förenkla människors vardag runt slipsknutsknytande, vad är då poängen med forskningen? Det är ju skönt nördigt att räkna ut hur många möjliga slipsknutar som finns, men sedan då?

Forskningsresultatet ger en ökad förståelse och möjligheter till bättre datasäkerhet, detta då forskningen bland annnat handlar om formella språk. Mikael Vejdemo-Johansson menar att programmeringsspråk kan konstrueras enligt samma grammatiska princip som slipsknutsspråket. Endast godkända ord eller bokstäver accepteras, resten ignoreras.

Det viktigaste enligt Mikael Vejdemo-Johansson är dock att resultatet i sig har ett inneboende värde när det kommer till vetenskapskommunikation.

– Genom att prata om slipsar är det väldigt lätt att fånga människors intresse eftersom detta är ett ämne som berör många. Då kan man fortsätta samtalet men med inriktning forskning. Det blir lättare att då börja prata om formella språk, lingvistik och programmering utan att börja med internetprotokoll eller annan grundläggande men komplex nivå. Detta har ett stort värde, säger Mikael Vejdemo-Johansson.

Om vi återgår till slipsknutarna: hur många har Mikael Vejdemo-Johansson testat själv och hur många av de 266 682 knutarna är användbara?<

– Mitt intryck efter att ha burit slips regelbundet i något år, och kanske knutit bortåt 100 olika slipsknutar, är att en hel del av dem är skeva, ganska fula och något av en knölig version av Trinity-knuten. Sedan har jag dragit slutsatsen att även om vi systematiskt kartlagt antalet knutar och numera kan kommunicera runt dem så är det fortfarande en konstart att knyta en slips. Det gäller helt enkelt att hitta skönheten i havet av möjligheter, säger Mikael Vejdemo-Johansson.

Forskningsartikeln ”More ties than we thought”som handlar om Mikael Vejdemo-Johansson och de andras arbete runt antalet möjliga slipsknutar och hur man kommunicerar runt dem, har precis tagit sig till en så kallad peer review, det vill säga vetenskaplig granskning.

Du hittar tidskriften PeerJ Computer Science från och med den 27 maj:

Bakom artikeln står förutom Mikael Vejdemo-Johansson också Ingemar Markström (ingenjörsstudent på KTH), forskare på universitetet i Oxford och säkerhetsforskare på Upstanding Hackers Inc.

Testa Mikael Vejdemo-Johanssons slumpmässiga slipsknytarguide här: alternativt här.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Mikael Vejdemo-Johansson på 070-645 02 83 eller mvj@kth.se.