Växtbiomassa är en enorm naturtillgång för förnyelsebar energi som till exempel biobränsle. För att ta tillvara och utnyttja växtbiomassa på ett effektivt sätt i syfte att nå hållbara energimiljömål försöker forskare förstå hur mikroorganismer sköter naturens egen återvinning av döda träd och växter.
– Vårt mål är att på sikt få fram effektivare och miljövänligare processer för att bryta ned och ta till vara växtbiomassa för att möta upp det ökande behovet av hållbar förnyelsebar energi, säger Christina Divne, forskare på Skolan för bioteknologi vid KTH.
Ett exempel på förnyelsebar energi är bioetanol gjord av växtavfall, och hon betonar att naturen själv är bästa läraren.
– En bra strategi är att först studera hur naturen tar hand om de här processerna och försöka efterlikna dem. I naturen återvinns träd och växter väldigt effektivt av en mängd olika rötsvampar och bakterier. Vi vet ju också att det sker på ett sätt som inte innebär några negativa effekter alls på miljön vilket gör det ännu mer angeläget att rikta strålkastaren mot de naturliga processerna, förklarar Christina Divne.
Hon har under två decennier studerat hur enzymer som produceras av rötsvampar fungerar när de bryter ned cellulosa med förhoppningen om att man i framtiden ska kunna utnyttja denna kunskap för förnyelsebar energi.
– Den allmänna uppfattningen inom forskarvärlden har länge varit att nedbrytningen av cellulosa och andra sockerföreningar är resultatet av en så kallad ”hydrolytisk kaskad” där ett stort antal biokatalysatorer, det vill säga enzymer, samarbetar med att klyva kopplingarna mellan sockermolekyler, säger Christina Divne.
Hon berättar att man nu börjat förstå att oxidativa reaktioner kan spela en viktig roll även vid nedbrytning av sockerkedjorna i ved och växtmaterial. Nyligen upptäckte en annan forskargrupp små enzymer som fick namnet polysackaridmonooxygenaser (PMO) som verkade påskynda nedbrytningsprocessen genom att oxidera sockerenheter och klyva sockerkedjor.
– Man har vetat ganska länge att det bruna ”klistret” i veden som kallas lignin bryts ned med hjälp av enzymer som underlättar oxidativa reaktioner, det vill säga reaktioner där elektroner överförs från en kemisk förening till en annan. Men att även cellulosa och andra sockerkedjor kan brytas ned på det här sättet var en omvälvande insikt som blev startskottet för ett paradigmskifte vad gäller vår förståelse för hur nedbrytningen av cellulosa går till. Vi har studerat oxidativa enzymer från vedrötesvampar under väldigt lång tid så det är verkligen kul att de oxidativa processernas betydelse för cellulosanedbrytningen äntligen uppmärksammas, säger Christina.
Forskargruppen har arbetat med att kartlägga hur det elektrontransporterande enzymet cellobiosdehydrogenas (förkortat CDH) ser ut och fungerar.
– CDH är ett oxiderande enzym som samarbetar med PMO när cellulosa klyvs. Nu har vi äntligen lyckats bestämma enzymets detaljerade atomstruktur och hur det ”laddar upp sig” med elektroner som sedan kan skickas vidare till PMO, förklarar Christina Divne.
Hon betonar att arbetet med att bestämma strukturen har tagit lång tid.
– Vi har använt en metod som kallas högupplöst proteinröntgenkristallografi för att bestämma strukturen hos CDH, men till skillnad från små ”stela” proteiner som PMO är CDH ett stort protein som hela tiden ändrar utseende vilket har gjort arbetet svårt och tidskrävande. Det är därför väldigt roligt att vi äntligen lyckats bestämma positionerna hos samtliga drygt 6 000 atomer i CDH, säger hon.
Hur kan resultaten öka förståelsen för hur cellulosa bryts ned i naturen?
– Bilden är inte helt komplett ännu men vi börjar förstå hur de olika utseendena hos CDH möjliggör kommunikation med PMO. Detta var möjligt genom att kombinera röntgenkristallografi med lågvinkelröntgenspridning (SAXS) där vi lyckades ”fånga” de olika tillstånd hos CDH som möjliggör transport av elektroner till olika destinationer. Forskargruppen har även för första gången kunnat visa att CDH och PMO kommunicerar direkt med varandra, och kan därmed slå fast att CDH-PMO-systemet verkligen utgör en ny typ nedbrytningsmekanism hos rötsvampar.
På vilket sätt kan de nya resultaten leda till förbättrade processer för behandling av biomassa och förnyelsebar energi?
– Man vet att en kombination av CDH och PMO påskyndar nedbrytningen av cellulosa och att CDH även påverkar på vilket sätt PMO attackerar cellulosa. De nya resultaten gör att vi nu kan förändra olika delar i CDH för att förbättra och förändra dessa effekter.
Informationen ger även forskarna möjlighet att på ett mer rationellt sätt kombinera olika oxidativa och hydrolytiska enzymer för att ta fram högeffektiva enzymblandningar, så kallade ”enzyme cocktails”, för skräddarsydd behandling av biomassa för produktion av cellulosabaserad etanol.
Forskningsresultaten har precis publicerats som en artikel med titeln
Structural basis for cellobiose dehydrogenase action during oxidative cellulose degradation i den prestigfyllda tidskriften Nature Communication.
Forskningen har gjorts på Skolan för bioteknologi vid KTH i nära samarbete med en forskargrupp vid BOKU i Wien och med finansieringsstöd från Forskningsråden Formas och VR.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Christina Divne på divne@kth.se.
Den 28 augusti disputerar Tove Godskesen på en avhandling där hon undersökt varför cancerpatienter deltar i läkemedelsprövningar och om de förstått informationen de fått. Hon visar att de flesta har fått tillräcklig information, varit nöjda med sitt deltagande och kunde rekommendera andra att delta. Men det fanns en liten grupp av de svårast sjuka patienterna som hade problem med att förstå vad en läkemedelsprövning innebär. Enligt Tove Godskesen är det här ett etiskt dilemma för klinisk forskning som riskerar att urholka poängen med att be deltagarna om ett informerat samtycke.
Sannolikheten för att patienter skulle ha nytta av att vara med i en fas-1-studie (där man testar ett läkemedel på människor för första gången) är ganska liten eftersom doserna är låga och det huvudsakligen handlar om läkemedelssäkerhet. Ändå väljer många att delta. Tidigare forskning visar att patienter ofta väljer riskfylld och tuff behandling med liten chans för bot. Tove Godskesens forskning bekräftar detta. Hon såg att de hade orealistiska förväntningar om bot och bristande förståelse av syftet med läkemedelsprövningarna.
– Ett nytt läkemedel väcker självklart hopp om bot för en svårt sjuk patient. Det blir som att gripa efter varje halmstrå som finns och man är villig att utstå mycket för att få vara med i studien, säger Tove Godskesen.
Många patienter uppskattar den nära relation de får med forsknings-sjuksköterskorna och beskrev känslan av att få en typ av VIP-behandling. Det ger en känsla av trygghet för både patienter och anhöriga. Men häri ligger också ett dilemma: För att patienternas sista tid i livet ska bli som de vill är det viktigt att de förstår att detta slags studier inte syftar till att bota den enskilde patienten utan till att ta fram ny kunskap.
Förutom intervjuerna ingick en enkät till patienter som deltog i studier där man jämför den nya behandlingen med standardbehandling (fas-3). Dessa patienter är välinformerade, men enkäten visar att 20 procent ansåg att de inte fått tillräcklig information om biverkningar och att de inte visste hur de skulle ställa frågor till de som ansvarar för studien.
Även dessa patienter deltog framförallt för att de hoppades bli friska, men också för att hjälpa framtida patienter och forskningen. Män och patienter över 65 ställde oftare upp för att ”betala tillbaka” för den hjälp de fått, antingen utifrån en känsla av plikt eller för att deras anhöriga tyckte att de skulle delta i studien. En styrka med enkätstudien är att så många valde att svara: hela 92 procent.
Mer om Tove Godskesen: Tove Godskesen är sjuksköterska och har en magisterexamen i Vårdvetenskap och har studerat Folkhälsovetenskap på masternivå.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Tove Godskesen: telefon: 070-731 70 20, e-post: tove.godseksen@crb.uu.se
I dagens upplaga av tidskriften Nature presenteras en studie om hur och när den biologiska mångfalden på Mount Kinabalu på den tropiska ön Borneo bildades. Nature bjöd in Alexandre Antonelli, professor i biodiversitet vid Göteborgs Universitet och vetenskaplig intendent vid Göteborgs botaniska trädgård, att ge sin egen syn på studien och sätta den i ett bredare perspektiv.
– Det var roligt att få ett sådant uppdrag och jag hoppas att min analys kan bidra till att förstå den globala betydelsen av denna forskning. Den stora och på många sätt unika biologiska mångfalden i bergsmiljöer har länge fascinerat forskarna, men än idag återstår många frågor om hur den uppstått.
I studien undersökte forskarna DNA-sekvenser från många artgrupper – från växter och svampar till sniglar, fåglar och grodor – för att ta reda på utvecklingen av den unika mångfalden på Kinabalu. Alexandre Antonelli lyfter fram tre viktiga resultat:
– Den första upptäckten är att nästan alla arter i bergsområden var relativt unga. Det slår hål på myten att isolerade tropiska berg skulle vara tillflyktsort för gamla varelser, som i Conan Doyles roman En försvunnen värld. I den berättelsen bestiger en expedition ett berg i Amazonas för att där finna dinosaurier och andra utdöda djur – något som senare gav inspiration till filmerna Jurassic Park och Jurassic World
– Det andra intressanta resultatet är att arterna på Kinabalu har ett dubbelt ursprung. Cirka två tredjedelar kommer från andra områden på Borneo, medan resten har sitt ursprung i avlägsna områden. De kom till Borneo tack vare att deras förfäder var bra på att spridas över långa avstånd.
– Slutligen fann forskarna att de flesta arter behöll de miljömässiga förhållanden som de utvecklats i, även om de kom till nya områden och trots flera miljoner år av evolution.
Studien visar värdet av att studera flera grupper av organismer samtidigt när man försöker förstå hur olika ekosystem bildas och påverkas av t.ex. klimatförändringar, något som även min forskargrupp arbetar med, säger Alexandre Antonelli.
– Den här kunskapen kan användas för att bättre skydda den stora biologiska mångfalden på bergskedjorna runt om i världen – från de svenska fjällen till tropiska berg. Det står klart hur viktigt det är att bevara områden inom varje vegetationsbälte, från låglandsskogen till bergstopparna, men också att etablera naturliga korridorer mellan dessa zoner. På det sättet kommer vi kunna skydda mer av den biologiska mångfalden som finns idag och även säkerställa att nya arter bildas i framtiden.
Antonelli, A. (2015) Multiple origins of mountain life. Läs artikeln här
Merckx, V. S. F. T. et al. (2015) Evolution of Endemism on a Young Tropical Mountain. Läs artikeln här
Kontaktinformation
För mer information kontakta: Alexandre Antonelli; Professor vid Göteborgs Universitet och vetenskaplig intendent på Göteborgs botaniska trädgård. Telefon 0703 989570, e-post: alexandre.antonelli@bioenv.gu.se Hemsida: http://antonelli-lab.net
Resultaten visar att sambandet mellan snittlängd och metanpotential är mer komplext än förväntat och att det inte alltid är lönt att hacka fint – tvärtom kan det både leda till minskat energiutbyte och kosta mer. Den viktigaste slutsatsen är att optimera metanpotentialen hos biogasråvaran först och sedan kolla om det finns möjlighet att spara diesel och arbetstid.
I ett skördeexperiment med en exakthack visade vi att när snittlängden ökade från 3,5 till 9 mm, minskade diesel- och tidsåtgången med 17 respektive 33 %. Detta resultat baserades på uppgifter om dieselförbrukning och tidsåtgång från skördeexperimentet med en exakthack.
Snittlängden påverkar även metanpotentialen, det vill säga energiutbytet i form av biogas. För vall och vete ledde dock en finare hackning (4 istället för 12 mm) till att metanpotentialen minskade med 9 respektive 13 %, medan den ökade med 12 % när råg hackades finare. Grödornas mogenhet vid skörden kan vara nyckeln till förklaringen. Vallen skördades tre gånger per år, så gräset hann inte mogna och vete skördades redan vid mjölkmognad. Råg däremot skördades först vid degmognad. En möjlig förklaring är att metanpotentialen hos en mer mogen gröda påverkas positivt av fin hackning, till exempel när kärnorna hackas sönder i större utsträckning, medan en mindre mogen gröda påverkas negativt. Till exempel eftersom flyktiga ämnen, som finns i större omfattning i omogna grödor, går förlorad vid skörden. Om denna förklaring håller bör dock undersökas mer ingående.
Energivinsten för råg och vete, det vill säga energiutbytet minus insatt energi i form av diesel med mera, var mycket hög, 36 respektive 33 MWh/ha. Detta motsvarar ca 3500 respektive 3200 L diesel per hektar och är drygt 5 gånger den insatta energin. Energivinsten från vall blev 24 % lägre än för råg, 28 MWh/ha. Detta baserades på de skördenivåer för vall, råg och vete på 12,2, 12,1 respektive 12,1 ton torrsubstans per hektar, vilka vi uppmätte i våra fältexperiment.
Energivinsten för råg och vete kan vara ännu större, eftersom andra parallella studier har visat att skördeökningar på 25 -30 %, jämfört med ovan angivna skördenivåer, är möjliga. Däremot förväntas biomassaavkastningen i vall inte kunna öka på samma sätt, tvärtom, så visar tidigare studier att andra årets vallskördar kan vara upp till 30 % lägre än första årets.
Fordonsgas av råg och vete kostade minst i denna studie, 514 respektive 521 kr/MWh, vilket motsvarar 5,3 respektive 5,4 kr/L dieselekvivalent. Fordonsgas av vall blev 11 % dyrare jämfört med råg. Kostnaderna för alla tre biogasgrödor ligger på nivåer som skulle kunna betalas av en potentiell biogasanläggning, även när markkostnaderna på uppskattningsvis 3700 kr/ha inkluderas i kalkylen.
Helsäd hade högst energivinst och lägst kostnader, men enligt ett nytt förslag till EU:s hållbarhetsregler, ska livsmedelsgrödor nästan helt undvikas vid produktion av förnybara fordonsbränslen framöver. Däremot blir fordonsgas av vall mycket intressant, eftersom den kan räknas som andra generationens avancerade biobränsle, vilket berättigar till skattelättnader.
Skattelättnader behövs i dagsläget för att fordonsgas baserad på vall eller helsäd skall kunna konkurrera med fossila fordonsbränslen. Vall fungerar redan idag som en avbrottsgröda för många lantbrukare och odlas bland annat för dess markkolsuppbyggande effekt, vilket ökar markbördigheten.
Projektansvariga: Thomas Prade (thomas.prade@miljo.lth.se), Miljö- och Energisystemanalys, Lunds Tekniska Högskola (LTH,Sven-Erik Svensson (sven-erik.svensson@slu.se), Torsten Hörndahl (torsten.horndahl@slu.se) och Jan Erik Mattsson, Institutionen för biosystem och teknologi, SLU Alnarp samt Emma Kreuger (emma.kreuger@biotek.lu.se), Bioteknik, Lunds Tekniska Högskola (LTH).
Länk till rapporten
Kontaktinformation
Torsten Hörndahl (torsten.horndahl@slu.se) och Jan Erik Mattsson, Institutionen för biosystem och teknologi, SLU Alnarp
Martina Norling, forskare i didaktik på MDH, har studerat över 50 förskoleavdelningar i Sverige för att ta reda på vilka förutsättningar som skapas för barns lärande inom språk och skrivspråk i förskolan och vilka insatser som behövs.
– Att skapa en trygg miljö för barnen är en förutsättning för lärande, men det krävs även andra insatser. Förskollärare behöver samspela mer med barnen, ställa mer öppna frågor och utmana barnens tänkande såväl i inomhus- som utomhusmiljö. Barnen behöver även ha tillgång till material och leksaker som stöd i att uttrycka sig och skapa mening. På det sättet uppmuntras barnen att utveckla språket, säger Martina Norling.
Hon menar att barns språklärande sker hela tiden, inte bara vid planerade läs- och skrivfrämjande aktiviteter. Därför måste förskolan stimulera begreppsutveckling i alla aktiviteter för att på så vis skapa förutsättningar för lärande.
– I sin vardag möts barn av symboler, bilder, och texter som kan utmana deras perspektiv och förståelse, men de får sällan möjlighet att reflektera över betydelsen av dessa tillsammans med förskollärare och kamrater, säger Martina Norling.
Hon anser att det är mycket viktigt att det finns tid att prata med barnen. Genom att bekräfta, uppmuntra och ställa tankeväckande frågor kan personalen utmana barnens tankar och begreppsutveckling.
– Barn som kontinuerligt får öppna frågor och möjlighet till ett större och mer varierat språk fortsätter ofta på egen hand att ställa frågor till sina kamrater.
Språklärandet bygger, enligt Martina Norlings forskning, på lekstrategier samt emotionella och kommunikativa strategier. I dagens förskola är fokus främst på emotionella strategier, vilket är viktigt för att skapa en trygg miljö, men för att få det bästa lärandet behövs balans mellan alla tre strategierna.
För barn i åldern ett till fem år behövs verktyg i form av lekmaterial för att kunna kommunicera. Tillgång till lekmaterial har därför betydelse för språklärandet, inte minst i utomhusmiljön, där barnen tillbringar en stor del av sin tid. Förskolor har i vissa fall, av okunskap, medvetet begränsat barnens tillgång till leksaker i utomhusmiljön, då de menar att det stimulerar barnens fantasi att hitta på egna lekar, något Martina Norling vänder sig mot.
– Leksaker och material som barn känner igen och har erfarenhet av fungerar snarare som ett stöd för barns fantasi, kreativitet och samspel, säger hon.
Hon menar också att utomhusmiljön många gånger är en oreflekterad miljö i förskolan med stora barngrupper och förskollärare som inte är lika närvarande i leken.
– Förskollärare behöver ges bättre förutsättningar för att kunna delta i leken för att där kunna bekräfta och svara på barnens frågor. För att åstadkomma ett sådant arbetssätt behövs både kompetensutveckling och mer tid till planering för att anpassa undervisningen efter gruppen och individernas behov, säger Martina Norling.
Kontaktinformation
Martina Norling, filosofie doktor i didaktik, 021-10 70 67, 073-662 09 32, martina.norling@mdh.se
Att rinnande vattendrag avger betydande mängder av växthusgasen koldioxid är sedan tidigare känt. Det finns därför oro för att utflödet av koldioxid från dessa vattendrag kan öka till följd av ett förändrat klimat, och att det kan påskynda ökningen av denna växthusgas i atmosfären. Var koldioxiden kommer från har varit en källa till debatt bland forskare under det senaste decenniet. Bäckar får sitt vatten från omkringliggande mark och den mest vedertagna idén har varit att koldioxiden som frigörs i bäckar har förts dit från mark i anslutning till bäcken. Nu har ett forskarlag från Umeå universitet, i samarbete med forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet samt i USA vid University of Wyoming och University of Washington) visat att en betydande del faktiskt kommer från organismer som lever i bäcken.
– Även svampar och bakterier måste andas och när de gör det genom nerbrytning av terrestert organiskt kol frigör de koldioxid, vilket utgör cirka 30 procent av all koldioxid som frigörs från bäckar och floder, förklarar Erin Hotchkiss, forskare vid institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå Universitet.
Forskarlaget har lyckats uppskatta hur mycket av koldioxiden som frigörs från andningsprocesser från de allra minsta bäckarna till stora system som Mississippifloden i kontinentala USA. De visar att andningsprocesser stödjer utflödet av koldioxid från även de minsta bäckarna, men också att den roll som andningen har ökar med storleken på bäckar och floder. Att betydande mängder kommer från andningsprocesser överraskar, då det betyder att nedbrytningen av terrestert organiskt kol i rinnande vattendrag går snabbare än vad man tidigare trott.
– Rinnande vattendrag är inte bara passiva ledningar av vattenoch terrestert koldioxid, utan fungerar även som reaktorer som genererar och frigör koldioxid under transporten nedströms, säger Erin Hotchkiss.<br /><br />Att förstå mekanismerna bakom produktionen av koldioxid i rinnande vattendrag är viktigt. Det ökar möjligheten att förutspå hur till exempel en förändrad markanvändning eller ett varmare klimat kan påverka källorna och de globala halterna av växthusgaser i atmosfären.
– Det är väldigt viktigt att veta källan till koldioxiden i rinnande vattendrag och vilka processer som ligger bakom om vi skall kunna förstå vad som händer om miljön ändras, säger Erin Hotchkiss, forskare vid Umeå Universitet.
Om studien: E. R. Hotchkiss, R. O. Hall Jr, R. A. Sponseller, D. Butman, J. Klaminder, H. Laudon, M. Rosvall och J. Karlsson. Sources and control of CO2 emissions change with the size of streams and rivers. Nature Geoscience 2015 10 August doi: 10.1038/ngeo2507
Kontaktinformation
För mer information, kontakta gärna: Erin Hotchkiss (engelsktalande), forskare, institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet. Telefon +15142127807, ehotchkiss@gmail.com. Jan Karlsson, professor, institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet 090-786 60 02, jan.p.karlsson@umu.se
Beth Dahlrup, doktorand i geriatrik vid Lunds universitet, har undersökt sambanden mellan anhörigbörda och hälsa. Sverige har en stor befolkningsgrupp som tar hand om anhöriga i hemmet. Dessa anhörigvårdare drabbas i olika grad av fysiska och psykiska symtom, kopplat till sin situation. Beth Dahlrup har tagit fram fakta som visar att de flesta av de anhörigvårdare som har hög belastning, vilket mer än var tredje anhörigvårdare i undersökningen uppger att de har, även lider av nedstämdhet, spänningssymtom och olika sorters smärtor från muskulatur och rörelseorgan.
– Intressant är att i det omvända fallet, när anhörigvårdaren rapporterar låg belastning, så är hälsa och livskvalitet bättre för den här gruppen än i motsvarande grupp av dem som inte vårdar anhörig, säger Beth Dahlrup.
Tidigare rapporter från Socialstyrelsen, bland annat, har visat att omkring 40 procent av dem som vårdar anhöriga säger sig ha dåligt med tid för sina egna vänner och familj. Risken att den egna hälsan försämras ökar också ju mer tid som läggs på att vara anhörigvårdare. Och ju närmare band mellan den som vårdar och den sjuke, desto högre stress och börda.
– Skillnaderna i livstillfredställelse mellan personer som vårdar respektive ej vårdar anhöriga väcker frågor om vård och samhälle, säger Beth Dahlrup.
Forskningsrapporten är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Archives of Gerontology and Geriatrics. Resultatet har tagits fram med hjälp av insamlade uppgifter i forskningsprojektet Gott åldrande i Skåne, GÅS, som bedrivs inom den geriatriska forskningen vid Lunds universitet.
– Vår forskning visar att en stor andel av anhörigvårdarna är belastade och att behov finns att utveckla stödstrategier för denna grupp. Behov av ökad medvetenhet om anhörigas hälsosituation inom vård och omsorg är också angeläget, säger Sölve Elmståhl professor i geriatrik vid Lunds universitet och ansvarig för GÅS-projektet.
– Anhöriga är en nyckelgrupp för att hantera kommande utmaningar med allt fler äldre vårdtagare inom kommun och landsting, avslutar Sölve Elmståhl.
”Coping as a caregiver: A question of strain and its consequences on life satisfaction and health-related quality of life”, Beth Dahlrup, Henrik Ekström, Eva Nordell och Sölve Elmståhl, Archives of Gerontology and Geriatrics, doi:10.1016/j.archger.2015.06.007
Kontaktinformation
Beth dahlrup epost beth.dahlrup@med.lu.se
Forskarna har tidigare utvecklat MTH1-hämmare som har potential att utvecklas till läkemedel mot cancer. Det fanns dock risk att andra proteiner som till exempel MTH2 skulle kunna “rädda” cancerceller genom att ta över MTH1:s aktivitet, om MTH1 stoppades.
– Vi visar nu att MTH2 och andra proteiner inte kan ta över MTH1:s funktion. Det är mycket bra för möjligheterna att stoppa cancerceller genom att stoppa MTH1, säger Pål Stenmark som är docent vid Institutionen för biokemi och biofysik, Stockholms universitet.
Pål Stenmark och hans forskarkollegor har bestämt strukturen på MTH2 och visat att det är stor skillnad mellan strukturen på MTH2 och MTH1. Tillsammans med en forskargrupp vid Karolinska institutet som leds av Thomas Helleday visar de också att MTH2 inte har samma aktivitet som MTH1 i celler.
– Vi har också lärt oss mycket om MTH2:s aktivitet och varför MTH2-proteinet är viktigt för hur känsliga vi är mot en grupp av läkemedel som heter thiopurines, säger Pål Stenmark.
Film som visar MTH2:s struktur:
Kontaktinformation
För ytterligare information: Pål Stenmark, docent vid Institutionen för biokemi och biofysik, Stockholms universitet, tfn 08- 16 37 29, mobil 0739-84 12 16, e-post pal.stenmark@dbb.su.se
Malmö högskola har ansvarat för forskningsdelen i projektet som totalt 12 kommuner och 31 skolor deltagit i
Från politiskt håll hävdas ofta att resultaten i skolan måste höjas. Samtidigt vet de som jobbar i skolan att det inte är någon ”quick fix” att få alla elever att lyckas lära sig.
Forsknings- och utvecklingsprojektet heter Inkluderande lärmiljöer och rör både elever i svårigheter och elever som behöver utmanas i skolan. Projektet har pågått i tre år, är omfattande och har inbegripit alla nivåer i skolan; förvaltningschefer, inkluderingskoordinatorer, skolledare, skolteam, lärare och eleverna själva.
—Syftet har varit att skapa en inkluderande lärmiljö för alla elever, säger universitetslektor Lisbeth Ohlsson.
Hur hanterar skolor att elever har olika förutsättningar att lära och att eleverna kommer från olika sociala och kulturella miljöer? Hur kan undervisning, organisation, användbara metoder och djupare samarbete utvecklas och spridas vidare till fler? Hur ska man få attityder att ändras för att stödja elevers lärprocesser?
Första året gjordes en kartläggning och skolteamen med exempelvis rektor, specialpedagoger och lärare fick ange vad de hade för mål med sin verksamhet och hur de konkret planerade att gå tillväga framöver. Vad hoppades de att forskaren skulle se när han/hon kom tillbaka om två år?
I forskningen ingick även studier kring inkluderingsstrategier på förvaltningsnivå och hur förvaltningscheferna vill implementera sina strategier i sina kommuner. Även att höra alla elevers röster i årskurs tre och sju har ingått i forskningsprojeket.
Andra året ägnades åt fyra fördjupningsområden ; elevers delaktighet, kollegialt lärande, didaktiskt handlingsutrymme och didaktiskt samarbete kring inkluderande undervisning.
Tredje året kom forskarna tillbaka ut till skolorna för att se hur fördjupningsprojekten landat och för att se vilka förändringar som skett. Forskarna undersökte också vad som hänt genom intervjuer med förvaltningschefer och inkluderingskoordinatorer.
– Ett tydligt tecken är att de inblandade talar om lärmiljöer i stället för att fokusera på elevernas brister, säger Lisbeth Ohlsson. Vi har lagt märke till ett förändrat språkbruk och att kollegor samarbetar. Man vänder sig till varandra och frågar ”hur gör jag för att hjälpa eleven” i stället för att peka ut eleven och föreslå att eleven flyttas.
Lisbeth Ohlsson och hennes kollegor ser också en ökad medvetenhet och analys av didaktiska frågor och att undervisningen beskrivs som mer strukturerad. Resultaten visar även att det i mindre utsträckning handlar om att särundervisa elever på små enheter utanför skolan, något kommunerna undviker. Den kompetenta personalen utnyttjas bättre. Det finns en fortsatt flexibilitet och dynamik i gruppsammansättningen. De ser också fler konkreta exempel vad gäller skolors ombyggnad och fysiska utformning att man tänker inkluderande.
– Glädjande var också att vi såg att eleverna klarade varandras olikheter bättre. De blev tryggare och öppnare och det handlar både om de som befinner sig i svårigheter och de som klarar skolan bra.
Kontaktinformation
Kontakt: Lisbeth Ohlsson: http://forskning.mah.se/id/lulioh
Många celler i kroppen är utrustade med små mikroblåsor i cellmembranet som kallas caveolae. De är viktiga för cellens förmåga att ta in molekyler och partiklar från cellytan, in i cellen. Fungerar inte detta störs cellernas funktion med sjukdomar som följd. Att ha för få blåsor är förknippat med förmaksflimmer. Saknas blåsorna helt, drabbas man av ett tillstånd av fett- och muskelförtvining i kombination med dödliga hjärtrytmrubbningar.
– Det senare är en obehaglig sjukdom, CGL4, som oftast leder till döden i tonåren. Troligen avlider också många barn med den här sjukdomen under den första levnadsveckan utan någon annan diagnos än ”plötslig spädbarnsdöd”, säger Karl Swärd forskare vid Lunds universitet som tillsammans med kollegan Catarina Rippe gjort fyndet.
Ungefär tio olika gener bidrar i bildandet av caveolaeblåsorna. Fram tills alldeles nyligen har det varit okänt hur dessa gener samordnas. Forskare vid Lunds universitet visar nu i en nypublicerad studie i tidskriften PLOS ONE (1) att en familj av så kallade transkriptionsfaktorer som kallas ”myokardinlika koaktivatorer” styr bildandet av blåsorna. Transkriptionsfaktorer är proteiner i cellen som behövs för att en gen ska börja användas.
Den upptäckta genetiska styrmekanismen uppfyller alla krav för att utgöra vad man skulle kunna kalla en huvudströmbrytare: Faktorerna är aktiva i alla celler som har caveolae och antalet caveolae ökar och minskar om man ökar respektive hämmar transkriptionsfaktorernas aktivitet.
Fyndet ger förståelse för hur våra celler fungerar och insikt i hur man skulle kunna komma till rätta med de sjukdomar som brist på caveolae orsakar.
Dessutom öppnar fyndet upp för vidare studier av caveolaeblåsornas betydelse vid cancer och njursjukdomar.
– Transkriptionsfaktorerna reglerar cellers förmåga att röra sig och spelar därför en viktig roll vid till exempel metastasering, säger Karl Swärd, som tillsammans med kollegor vid Lunds universitet även undersöker om reglermekanismen aktiveras vid njurskada.
Publikationen:
Myocardin Family Members Drive Formation of Caveolae. Katarzyna K. Krawczyk, Ingrid Yao Mattisson, Mari Ekman, Nikolay Oskolkov, Rebecka Grantinge, Dorota Kotowska, Björn Olde, Ola Hansson, Sebastian Albinsson, Joseph M. Miano, Catarina Rippe, Karl Swärd
Kontaktinformation
Karl Swärd, forskare vid institutionen för experimentell medicinsk vetenskap,karl.sward@med.lu.se 0727-43 10 22 046-222 06 31
Blodtransfusioner är i vissa fall nödvändiga och räddar liv. Det finns dock studier som visar att icke-livsnödvändiga transfusioner i samband med hjärtoperationer kan leda till ökad sjuklighet och dödlighet, både på kort och lång sikt. Det finns andra studier som visar att en minskning av andelen blodtransfusioner i samband med hjärtkirurgi inte ökar risken för komplikationer.
Detta tog thoraxkirurgin på Sahlgrenska Universitetssjukhuset fasta på och ville testa att minska på antalet blodtransfusioner i samband med hjärtoperationer, utan att äventyra den medicinska säkerheten. De utformade ett blodbesparingsprogram för bättre hantering av blodtransfusioner.
I sin avhandling vid Sahlgrenska akademin har Lisa Ternström, specialistläkare i thoraxkirurgi, studerat effekterna av resultatet från åtgärdsprogrammet.
– Innan vi startade programmet fick drygt 60 procent av alla våra patienter blodtransfusioner. Efter att vi startat programmet minskade andelen patienter som fick blodtransfusioner i samband med sin hjärtoperation med 21 procent, säger hon.
– Vi kunde inte se några negativa effekter av det minskade antalet transfusioner.
Blod är också en bristvara på landets sjukhus, i synnerhet under sommaren. Dessutom är sjukvårdens kostnader för blodtransfusioner höga.
– Därför finns det all anledning att minska andelen blodtransfusioner till hjärtkirurgiska patienter, om det kan göras utan att riskerna för patienterna ökar, säger Lisa Ternström.
nder 2011 när programmet startades lyckades thoraxkirurgin spara uppskattningsvis 1 600 blodpåsar och sjukhusets direkta kostnader för blodprodukter minskade med 1,6 miljoner kronor under ett enda år. Enligt andra beräkningar av Sahlgrenskas ekonomiavdelning var besparingen ännu större.
– Det blir stora besparingar då blodtransfusioner är vanliga bland patienter som behöver hjärtopereras, säger Anders Jeppsson, professor och överläkare i thoraxkirurgi och ansvarig för projektet.
En av anledningarna till att projektet lyckades så bra, menar Anders Jeppsson, var att de nådde ut till all personal. Alla medarbetarna på thoraxkliniken undervisades om vinster och risker med blodtransfusioner och projektledarna förklarade nyttan med att genomdriva projektet, trots att det initialt fanns en viss oro bland personalen för hur patienterna skulle påverkas av att dra ner på blodtransfusioner.
Andra faktorer som påverkade det positiva resultatet var att nya transfusionsriktlinjer utarbetades och alla blodtransfusioner dokumenterades noggrant. En sjuksköterska arbetade på heltid under projektåret som projektledare, men i övrigt innebar det inga ökade kostnader för verksamheten utan de lyckades istället spara in på kostnader.
Det gjordes även nyligen en ny uppföljning som visade att andelen blodtransfusioner fortfarande ligger kvar på en lägre nivå, trots att det hade gått tre år efter införandet. Samtidigt är patientsäkerheten och vårdkvaliteten lika god i jämförelse med tidigare år. Både Lisa Ternström och Anders Jeppsson är övertygade om att blodbesparingsprogram skulle kunna tillämpas även inom andra områden i sjukvården.
– Det skulle kunna var ett komplement för att råda bot på blodbristen, sänka kostnaderna för blodprodukter, vilket kan frigöra resurser på andra håll inom sjukhuset, utan att det påverkar den medicinska säkerheten. Många patienter skulle slippa riskerna med icke-livsnödvändiga blodtransfusioner.
Kontaktuppgifter:
Avhandlingen Clinical aspects of bleeding and transfusion in cardiac surgeryförsvarades 24 april. Länk till avhandling
Kontaktinformation
Ring presstjänsten på Sahlgrenska Universitetssjukhuset 031-342 96 00 eller mejla till massmedia.su@vgregion.se för mer information.
Den traditionella förklaringen är att denna anatomi utvecklades för att ge ett bra djupseende, stereopsis, genom att två ögon betraktar ett föremål från något olika vinklar och att hjärnan utifrån vinkelskillnaden lättare kan beräkna avståndet.
Men den aktuella studien av Matz Larsson, forskare vid Karolinska Institutet och Örebro universitet, visar att primaters stora andel okorsade banor och djupseendet tycks vara spinoff av något mycket mer grundläggande, nämligen att se till att hand och öga ska bli samtrimmade. Primaternas halvt om halvt okorsade synnerver tillsammans med framåtriktade ögon, får syninformation om handen att hamna i ”rätt” hjärnhalva. Syninformation om t ex höger hand leds till vänster hjärnhalva som sköter högra handens motorik och som dessutom får all sensorisk information om denna hand. Synnervskorsets anatomi medför att det blir färre synapser, nervförbindelser, att passera. Det resulterade sannolikt i snabbare motorik och ökad precision, och inte minst att hjärnans volym och tyngd kunde minimeras.
Ögats styrning av handen är viktig för människan liksom för trädklättrande primater. Primater, kattdjur och trädklättrande pungdjur har uppemot 50 procent okorsade nervbanor samt framåtriktade ögon. Detta medför att ögat och handen/tassen blir samtrimmade.
Krokodiler, flertalet fåglar, fiskar samt delfiner har enbart korsade synbanor, vilket stämmer väl med hypotesen. Dessa djur brukar sällan använda de främre extremiteterna (tassen, vingen, fenan) framför sig av anatomiska och funktionella skäl.
Ormar och andra djur som saknar extremiteter har relativt rikligt med okorsade banor. I artikeln förklaras detta med att de saknar extremiteter. De har ingen hand, fena eller tass att samordna med ögat. Dessutom kan vänster och höger kroppshalva inte röra sig oberoende. (När en orm rullar ihop sig medsols kan vänster öga granska den vänstra kroppshalvan och om ormen rullar ihop sig motsols kan samma öga se högra kroppshalvan. Det blir alltså funktionellt att ha ett visst mått av okorsade synbanor.)
Publikation: Binocular vision, the optic chiasm,and their associations with vertebrate motor behavior
Matz L. Larsson, Frontiers in Ecology and Evolution 3:89, 29 juli, 2015,
DOI: 10.3389/fevo.2015.00089.
Kontaktinformation
För mer information om studien, kontakta: Matz Larsson, forskare och läkare, Mobil: 073-8090228
Vi har cirka 1,5 kg bakterier i våra tarmar, som bidrar till både hälsa och sjukdom. Sedan tidigare är det känt att tarmfloran är förändrad hos patienter med typ 2-diabetes och att möss som saknar tarmbakterier inte utvecklar fetma. Under de senaste åren har forskning även visat att tarmfloran kort efter operationen är förändrad efter fetmakirurgiska ingrepp som gastric bypass.
Samtidigt har de långsiktiga effekterna av denna metod varit okända liksom hur andra kirurgiska tekniker påverkar tarmfloran. I en studie som publiceras i Cell Metabolism visar nu forskare vid Sahlgrenska akademin och Chalmers att tarmfloran är förändrad mer än nio år efter operationen.
Forskarna undersökte hur tarmfloran var förändrad hos 14 kvinnor som behandlades med antingen gastric bypass eller med gastric banding, som förminskar magsäcken. I studien ingick patienter som gått ner lika mycket vikt efter operationerna och forskarna fann att båda metoderna ledde till en förändrad tarmflora som också återspeglades bland de ämnen som cirkulerar i blodet.
För att undersöka om den förändrade tarmfloran bidrog till den förbättrade ämnesomsättningen transplanterade forskarna bakteriefria möss med tarmflora från patienter. Möss som koloniserades med tarmflora från patienter som behandlats med gastric bypass blev mindre feta än de som koloniserats med tarmflora från patienter som inte opererats. Forskarnas fynd tyder även på att möss som koloniserats med tarmfloran från patienter som opererats med gastric bypass hade en ökad användning av fett från maten.
– Våra fynd kan bidra till kunskapen om hur fetmakirurgi fungerar, säger professor Fredrik Bäckhed som ansvarat för studien.
– Då kirurgiska ingrepp alltid medför en risk så är det viktigt att identifiera de mekanismer som leder till viktnedgång och en förbättrad ämnesomsättning. Kanske kan till och med behandling med bakterier bli en del av behandling av ämnesomsättningsrelaterade sjukdomar i framtiden, säger han.
Studien Roux-en-Y Gastric Bypass and Vertical Banded Gastroplasty Induce Long-Term Changes on the Human Gut Microbiome Contributing to Fat Mass Regulation publiceras i Cell metabolism den 4:e augusti. Länk till artikeln
Kontaktinformation
Kontakt: Fredrik Bäckhed, professor i molekylärmedicin vid Göteborgs universitet, 031-3427833, 070-2182355 fredrik.backhed@wlab.gu.se
Proteiner är cellernas arbetshästar och utför allt arbete i våra celler. För att fungera måste proteiner, som är långa kedjor av aminosyror, veckas ihop till unika tredimensionella strukturer. Vi har tusentals olika proteiner i våra celler som gör olika saker. När proteiner veckar ihop sig fel eller veckas upp kan sjukdomar uppstå. Flera sjukdomar har på senare tid funnits kopplade till felveckning och aggregering av proteinkedjor till långa ordnade fibrer, så kallade amyloida sjukdomar. Exempel på dessa sjukdomar är Parkinsons, Alzheimers, typ 2-diabetes och galna kosjukan.
Vid Parkinsons sjukdom är det proteinet alpha-synuclein som aggregerar med sig själv och bildar långa fibrer som till slut leder till att hjärnceller dör. Vid typ 2-diabetes, är det ett protein som heter amylin som aggregerar till liknande amyloida fibrer i bukspottkörteln. Proteinet amylin fungerar tillsammans med insulin för att reglera blodsockernivåerna i blodet. Det finns ett enzym, alltså ett protein som kan påskynda kemiska reaktioner flera miljoner gånger, som heter Insulin Degrading Enzyme, IDE, som normalt klyver små peptider så som insulin och amylin.
Helena Edlund, professor vid Umeå centrum för molekylär medicin, har med sin forskargrupp nyligen visat att om IDE-proteinet inte fungerar (tas bort) så utvecklar möss typ 2-diabetes. En överraskande upptäckt var att dessa möss utan IDE fick ökade mängder med alpha synuclein vilket indikerade en möjlig koppling mellan de två proteinerna. Alpha-synuclein finns i de flesta av kroppens celler, och det samma gäller IDE som också återfinns i hjärnan.
Nu har Helena Edlunds forskargrupp tillsammans med Pernilla Wittung-Stafshedes forskargrupp vid kemiska institutionen studerat om alpha-synuclein och IDE proteinerna kan kommunicera med varandra. Genom att göra biofysikaliska studier i provrör med framrenade proteiner har de tillsammans upptäckt att proteinerna faktiskt kan binda till varandra. När de binder varandra så blockerar detta att alpha-synuclein aggregerar till amyloida fibrer och samtidigt gör det IDE mer effektivt att klyva små proteinkedjor så som insulin.
Genom att använda spektroskopiska metoder tillsammans med mikroskopi och aktivitetstudier har de funnit att IDE binder till alpa-synuclein då det bildat små aggregat, så kallade oligomerer. Denna binding håller IDEs aktiva säte öppet så substrat lättare kommer in och ut. Samtidigt blockerar bindingen att alpa-synuclein oligomererna trasslar ihop sig till längre fibrer. Två flugor i en smäll; inga amyloida fibrer och bättre enzymaktivitet.
– Studier av patienter har visat att personer med typ 2-diabetes har högre risk att få Parkinsons sjukdom än andra men man vet inte varför. Våra studier implicerar att IDE kan vara den gemensamma länken. Om IDE slutar att fungera vid diabetes, kan detta leda till att alpha-synucleinet lättare aggregerar, säger Pernilla Wittung-Stafshede, professor och forskningsledare vid kemiska institutionen.
Studien pekar på en koppling mellan proteinerna i provrör som nu måste studeras vidare i levande cellkulturer och djur innan säkra slutsater kan dras.
– Forskning i provrör kan ge detaljerad och molekylär information om möjliga interaktioner mellan proteiner, och förklaringar varför de dras till varandra. Detta kan guida efterföljande studier i levande organismer som är mycket mer komplicerade. Båda typer av studier (in vitro och in vivo) behövs som komplement till varandra, säger Pernilla Wittung-Stafshede.
Upptäckten har kunnat göras tack vare ett brett vetenskapligt samarbete mellan den medicinska fakulteten och teknisk-naturvetenskaplig fakultet som initierades då Pernilla Wittung-Stafshede och Helena Edlund träffades under en kunglig KVA-konferens i Seoul i Sydkorea för några år sedan.
Huvudförfattare till artikeln är Sandeep Sharma som gjort sin postdoktor-tjänst vid Umeå universitet men som nyligen flyttat tillbaka tillbaka till sitt hemland, Indien.
Originalartikel
Kontaktinformation
Pernilla Wittung-Stafshede, kemiska institutionen vid Umeå universitet Telefon: 073-034 52 41 E-post: pernilla.wittung@chem.umu.se Helena Edlund, Umeå centrum för molekylär medicin (UCMM) Telefon: 090-785 44 29 E-post: helena.edlund@umu.se
Patienter med IgA brist löper större risk att drabbas av återkommande infektioner, allergier och autoimmunitet. De bakomliggande genetiska faktorerna till IgA-brist är dock fortfarande till stor del okända.
Samma forskargrupp som nu presenterar nya kandidatgener har tidigare identifierat ett flertal hundraser där IgA-brist är vanligt förekommande. De fann också att IgA nivåerna varierade mycket mellan olika hundraser [doi: 10.1016/j.vetimm.2014.05.010.160.].
I den nu aktuella studien har forskarna använt sig av fyra högriskraser för IgA-brist och genomfört så kallade helgenoms-associationsstudier (genome wide association studies, GWASs).
– Eftersom vissa hundraser är så tydligt predisponerade för IgA-brist och sjukdomsbilden i så hög grad liknar människans så utgör hund en lovande modell för att kartlägga vilka gener som är inblandade i IgA-brist även hos oss människor, säger Mia Olsson, postdoc vid institutionen för medicin vid Karolinska Institutet och en av studiens förstaförfattare.
Forskarna bakom studien identifierade i synnerhet tre nya kandidatgener: KIRREL3 och SLIT1, som är viktiga både för hjärnans och immuncellernas utveckling, och SERPINA9 som utrycks enbart i de sekundära lymforganen där B-celler producerar IgA antikroppar. En mer detaljerad beskrivning går att läsa i den vetenskapliga artikeln.
Forskarna beskriver även en nyutvecklad metod för att analysera en egenskap som är baserat på kontinuerliga värden, i detta fall IgA-nivåer. Katarina Tengvall, doktorand vid institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi vid Uppsala universitet och en av studiens förstaförfattare, poängterar att en ny metod behövdes för att studera IgA-brist hos hund.
– Eftersom IgA-nivåerna varierar så mellan hundraser så finns inte ett etablerat diagnostiskt kriterium för IgA-brist hos hund. Detta underminerar användningen av en klassisk GWAS där genomet jämförs mellan friska och sjuka individer.
Dessutom, menar forskarna, kan IgA nivåer uppvisa en viss naturlig variation vilket gör att nivåerna hos en individ inte bör användas som exakt definition av en fenotyp.
– För att kunna genomföra en robust GWAS så delade vi in hundarna i grupper baserat på den uppmätta IgA-koncentrationen hos varje hund. Grupperna definierades genom att använda percentiler utifrån den rasspecifika IgA-distributionen och GWAS utfördes i en serie av gruppindelningar som i slutändan kombinerades till en (slutgiltig) GWAS per ras. På så sätt filtrerade vi bort falska signaler och kunde definiera genetiska regioner associerade med IgA-produktion, berättar Katarina Tengvall.
Genom att använda hund som modell så kunde forskarna genom denna studie identifiera nya gener som misstänks ligga bakom en vanlig immunbristsjukdom.
– Vi kommer att fortsätta studera dessa gener för att bättre förstå deras potentiella involvering i IgA-produktion. Vi hoppas att denna kunskap också kan vara ett värdefullt bidrag till förståelsen av IgA-brist hos både hund och människa, säger Mia Olsson.
Länk till “Genome-Wide Analyses Suggest Mechanisms Involving Early B-Cell Development in Canine IgA Deficiency”
Kontaktinformation
För mer information, kontakta: Katarina Tengvall, tel: 073-9452665 e-post: katarina.tengvall@imbim.uu.se eller Mia Olsson, tel: e-post: mia.olsson@ki.se
För att kunna föda jordens växande befolkning måste jordbruksproduktionen intensifieras. Men det sker ofta på bekostnad av den biologiska mångfalden och jordbrukslandskapets förmåga att leverera ekosystemtjänster, via t.ex. naturliga fiender till skadegörare eller pollinerande insekter.
För att råda bot på det intensifierade jordbrukets negativa inverkan på biodiversiteten kan jordbrukarna vidta åtgärder som t.ex. ska underlätta för naturliga fiender som jordlöpare och nyckelpigor att hitta föda eller gömma sig.
Det är emellertid inte alltid som gräsbevuxna kantzoner och liknande åtgärder får avsedd verkan. Man har visat att det är i de medelkomplexa landskapen som åtgärderna har bäst effekt för att gynna t.ex. pollinerare, men det har hittills inte varit klart om det även är fallet för biologisk kontroll av skadegörare som bladlöss och kålmal.
I en internationell studie, ledd av ekologen Mattias Jonsson vid SLU, har forskarna nu testat vilken effekt en blommande kantzon av bovete har på graden av biologisk kontroll (andel parasiterade skadegörare och antal skadegörare) och på skörden.
Kantzonerna lades ut i jordbrukslandskap med olika grad av komplexitet – från mosaikartade landskap med stor andel gräsmark (flerårig vall etc.), till landskap som är mer dominerade av annuella grödor. Landskapen låg i regionen Canterbury på Nya Zeelands sydö.
– Det visade sig, som väntat, att det inte är i de mest variationsrika, mosaikartade landskapen som effekten är störst, utan i fält belägna i medelkomplexa landskap, säger Mattias Jonsson.
Den troliga orsaken till detta är att det i de mest komplexa landskapen redan finns tillräckligt med föda och platser att söka skydd för naturliga fiender, medan det i de måttligt komplexa landskapen råder brist på sådana resurser. I riktigt enkla landskap som helt domineras av stora fält råder det ofta brist på naturliga fiender och därför kan effekten av åtgärder bli liten även där.
Forskarnas slutsats blev att landskapets sammansättning är avgörande för hur effektiva lokala åtgärder är för att förbättra ekosystemtjänster som biologisk bekämpning.
– Genom att styra de biodiversitetsfrämjande åtgärderna till fält i de medelkomplexa landskapen får man ut mest för de satsade pengarna, säger Mattias Jonsson.
Experimental evidence that the effectiveness of conservation biological control depends on landscape complexity, Journal of Applied Ecology.
Forskare Mattias Jonsson, Institutionen för ekologi, SLU
Kontaktinformation
Kontakt: mattias.jonsson@slu.se, 072-532 65 56
