Den 21 september börjar årets hummerfiske och forskare vid SLU:s havsfiskelaboratorium räknar med nya fynd av förvildad amerikansk hummer, framför allt kring Lysekil.
Nu ber forskarna vid SLU hummerfiskare om hjälp med kartläggningen av artens utbredning, och utlovar en belöning för varje inlämnad amerikansk, eller sjuk, hummer. Under hösten 2014 rapporterades 19 amerikanska humrar som fångats av fiskare i Gullmarsfjorden, varav de flesta inom ett mindre område vid Lysekil. Av dessa var 4 honor med yttre rom varav 1 hona hade hybrid-ägg.
Det är okänt vad det skulle kunna innebära om hybrider sprids i våra vatten. Det finns en uppenbar risk att amerikansk hummer även kan sprida främmande sjukdomar och parasiter till den inhemska europeiska hummern och andra skaldjur.
– De humrar som fångats hittills är sannolikt bara toppen på ett isberg och det är en kamp mot klockan att stoppa import av levande amerikansk hummer innan det är för sent, säger Vidar Øresland och Mats Ulmestrand, forskare vid SLU:s havsfiskelaboratorium.
Totalt har det sedan första fyndet 2008 rapporterats 26 amerikanska humrar mellan Marstrand och Smögen. Fångsterna kommer sannolikt från rymningar från olagliga sumpningar av hummer i havet. Amerikansk hummer vandrar inte in till svenska vatten, utan deras förekomst är ett resultat av människors okunskap.
Havsfiskelaboratoriet betalar nu ut en belöning på 500 kr för varje amerikansk hummer eller sjuk hummer.
Läs mer om hummerhotet på SLU:s webb.
Kontaktinformation
Vidar Øresland, docent Havsfiskelaboratoriet i Lysekil, Institutionen för akvatiska resurser, Sveriges lantbruksuniversitet vidar.oresland@slu.se, 010-478 40 53
– Min forskning visar att barn som bor i familjer som får all sin inkomst från det egna jordbruket oftare måste stanna hemma och arbeta. Att människor lämnar den egna gården för att lönearbeta är ett viktigt steg för ett lands utveckling och för att minska fattigdomen. Och att öka andelen hushåll som får en inkomst utanför jordbrukssektorn kan alltså även vara bra för barnen.
Elin Vimefall, forskare i nationalekonomi, har kvinnors och barns situation i fokus. I Kenya går fler barn än tidigare i skolan, speciellt sedan utbildningen blev gratis 2003. Men det är många olika faktorer som spelar in för om barn får gå i skolan eller inte.
– En sådan sak är vilken språk/etnisk grupp de kommer ifrån. Vi kan se att inom de språkgrupper där det är mindre sannolikt att barnen får gå i skolan drabbas flickorna värst. Detsamma gäller flickor som växer upp i fattiga familjer, säger Elin Vimefall.
Det gäller inte bara i Kenya utan i länder söder om Sahara är det generellt färre flickor som får gå i skolan. Bland de yngsta barnen är det 92 flickor per 100 pojkar som går i skolan men bland de äldre barnen är det 64 flickor per 100 pojkar.
Elin Vimefalls forskning visar dessutom att ett hushåll, som styrs av en kvinna, är mer beroende av bidrag och får oftare all sin inkomst från det egna jordbruket. För att minska fattigdomen behöver flickor och kvinnor få tillgång till både utbildning och arbete.
– Annars är det svårt för kvinnor att ta sig ur fattigdomen, avslutar Elin Vimefall.
Avhandling
Essays on child education, child labor and the agricultural economy
Kontaktinformation
Elin Vimefall: E-post: elin.vimefall@oru.se Telefon: 019-30 37 20, 076-845 84 83
Tonåren är för många en turbulent period som kännetecknas av många och snabba fysiska och psykologiska förändringar. Att diagnosticeras med cancer under tonåren innebär att tvingas hantera påfrestningar kopplade till cancer och cancerbehandlingen utöver de många utmaningar som tonåren i sig innebär.
Även tiden efter cancerbehandlingen innebär många utmaningar, till exempel att hantera kvarstående besvär orsakade av sjukdomen eller behandlingen, återgå till skola eller arbetsliv och att hantera oro för att bli sjuk igen.
Att drabbas av cancer i tonåren kan därför vara särskilt påfrestande och påverka det psykiska måendet långt in i vuxenlivet. I ett unikt projekt som genomförts vid institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap har en forskargrupp ledd av Louise von Essen följt 61 tonåringar som drabbats av cancer från kort efter diagnos till och med tio år efter diagnos för att undersöka hur livskvalitet och nivåer av ångest- och depressionssymtom utvecklas över tid.
Vid åtta tillfällen har deltagarna besvarat frågeformulär som mäter livskvalitet samt ångest – och nedstämdhetssymtom via telefon. Resultaten som nu publiceras i den vetenskapliga tidsskriften Psycho-Oncology visar att utvecklingen av livskvalitet och symtom på ångest och depression inte följer en rak bana.
– När det gäller mental livskvalitet ser vi att deltagarna rapporterade låga nivåer vid diagnos, men att livskvaliteten sedan ökade upp till fyra år efter diagnos. Därefter verkar den dock återigen ha sjunkit, säger Helena Grönqvist, forskare och en av studiens huvudförfattare.
Ångest- och depressionssymtom visar liknande utvecklingsbanor; symtomen minskade åren efter diagnos och verkade sedan öka. Vid alla studiens åtta mättillfällen rapporterade en viktig undergrupp förhöjda ångest- eller depressionssymtom och tio år efter diagnos rapporterade nästan en tredjedel av personerna i studien en förhöjd nivå av ångestsymtom.
– Resultaten understryker vikten av att inkludera psykologiska aspekter i den långsiktiga uppföljningen av denna grupp för att identifiera personer som är i behov av psykologiskt stöd, säger Malin Ander, doktorand och PTP-psykolog och en annan av studiens huvudförfattare.
Kunskap om när den psykologiska risken är som störst samt vilka psykologiska interventioner som är effektiva för denna grupp saknas fortfarande och är viktiga områden för framtida forskning, menar Malin Ander. Ansvarig forskare för projektet är Louise von Essen, professor vid institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap, klinisk psykologi i hälso- och sjukvård, Uppsala universitet.
Artikel
Development of health-related quality of life and symptoms of anxiety and depression among persons diagnosed with cancer during adolescence: a 10-year follow-up study, Psycho Oncology (2015) DOI: 10.1002/pon.3965
Kontaktinformation
Malin Ander vie e-post: malin.ander@pubcare.uu.se eller telefon: 018-4713514
Snabb och lyckad återbeskogning har på sikt en stor betydelse för skogsägarnas lönsamhet och samhällets tillgång till förnybar råvara. Men förutsättningarna för att föryngra skogen ser annorlunda ut efter en brand, jämfört med normala förhållanden.
– Hur man föryngrar efter en skogsbrand beror mycket på hur branden har påverkat marken och träden, säger Jan Weslien, forskare på Skogforsk. Men det är alltid bra att låta marken vila minst en hel vegetationsperiod. På hårt bränd mark behövs normalt ingen markberedning. Rotmurkla men framförallt snytbagge kan ställa till stora problem om man föryngrar för tidigt efter branden. Vid plantering rekommenderas tre säsongers hyggesvila. Vid sådd minst ett år.
– Det här är givetvis en högaktuell fråga för alla skogsägarna i brandområdet i Västmanland. Men skogsbränder är något som inträffar varje sommar, så det finns många andra runt om i Sverige som också berörs av den här frågan, säger Jan Weslien.
Eftersom råden varierar beroende på förutsättningarna finns alla råden samlade i Skogforsks kunskapsbank på webben – www.skogforsk.se/skogsbrand
Mer om föryngring efter skogsbrand
Eldens påverkan på ekosystemet är stor. En stor del av den befintliga biomassan på marken brinner upp och försvinner. En effekt blir att näringskonkurrensen mellan växter helt upphävs och nya pionjärarter vandrar in. Med tunnare humustäcke och svart färg blir marken dessutom varmare vilket skapar nya förutsättningar för olika organismer. Föryngring efter brand bör inte följa samma mönster som vid nyetablering efter en föryngringsavverkning. Behovet av maskinell markberedning är ofta mindre, och trycket från skadegörare större. Nysatta plantor kan vara det enda ätbara för insekter och vilt i den annars döda miljön. Rekommendationer bygger dels på gamla erfarenheter från 1960-talet efter hyggesbränning men framförallt på resultat från början av 2000-talet där forskarna studerade plantering och sådd efter hygges- och naturvårdsbränningar i Bergslagen. De resultaten har nu omtolkats för att bättre passa läget efter bränder som den i Västmanland 2014.
Kontaktinformation
Jan Weslien Forskare Natur & Miljö jan-olov.weslien@skogforsk.se 018-18 85 05 070-698 59 29
SELMA-studien bedrivs vid Karlstads universitet i samarbete med Landstinget i Värmland och en rad nationella och internationella forskargrupper inom området miljö och hälsa. Studien följer mer än 2000 mor-barn-par från tidig graviditet (vecka 10), över förlossning och upp i skolåldern för barnet
– Med data från hälsundersökningarna kommer vi att kunna undersöka den övergripande frågeställningen i SELMA-studien, det vill säga om exponeringen för hormonstörande ämnen under tidig graviditet kan påverka barnets och mammans naturliga hormonsystem och därmed störa barnets utveckling i olika avseenden.
Studien har redan visat att exponering under graviditet för kemikalier från mjuk plast (ftalater som har visat sig vara hormonstörande) kunde kopplas till påverkad könsutveckling hos en grupp pojkar när de var 21 månader gamla. Just nu pågår analyser om eventuella kopplingar mellan exponering för ftalater och språkutveckling hos förskolebarn, tidiga hudproblem, samt om exponering för så kallade perfluorerade ämnen kan kopplas till barnets tillväxt under tidig barndom.
Redan publicerade fynd
SELMA-studien är unik i världen och redan publicerade fynd har rönt stort internationellt intresse.
– Men det blir först i och med de hälsoundersökningar som nu startar som vi kommer att kunna studera eventuella konsekvenser av miljöexponeringarna på ett vetenskapligt bra sätt, säger Carl-Gustaf Bornehag.
I SELMA-studiens första fas som startade 2007 rekryterades mer än 2 000 gravida kvinnor inom mödrahälsovården i Värmland.
– Vi sparade blod och urin från kvinnor och barn och har sedan analyserat sådana prover för innehåll av ett tjugotal hormonstörande ämnen, säger Carl-Gustaf Bornehag, professor i folkhälsovetenskap och projektledare för SELMA-studien.
Familjerna har också svarat på flera enkäter som belyser barnets och familjens hälsa, livsstilar, bostadens utformning, tobaksbruk, matvanor, med mera.
Tvåtusen sjuåringar bjuds in för hälsoundersökningar
Nu när SELMA-studien går nu in i en andra fas, kommer mer än 2 000 barn att bjudas in för omfattande hälsoundersökningar.
Denna undersökning genomförs när barnet är drygt sju år och det kommer att ta två år att innefatta alla barnen. Barnen kommer att undersökas för deras känslomässiga utveckling, förmåga till kunskapsinhämtning, könsutveckling, effekter på ämnesomsättning och tillväxt, astma och allergi med mera.
Genomförandet av hälsundersökningarna har blivit möjligt till följd av ett stort anslag från EU inom ramen för forskningsprogrammet Horizon 2020.
– Detta innebär att vi nu kan analysera ytterligare ett trettiotal hormonstörande ämnen hos mamman och barnet vilket gör SELMA-studien till en av världens största studier inom området, säger Carl-Gustaf Bornehag.
Anslaget har också inneburit att vi har kunnat anställa ett tiotal personer, inklusive fyra sjuksköterskor och fyra psykologer för att arbeta med hälsoundersökningarna.
Kontaktinformation
Carl-Gustaf Bornehag, professor i folkhälsovetenskap och projektledare för SELMA-studien, tel 070-586 65 65
Reproducerbarhet, att upprepade studier ger samma resultat, är en av hörnstenarna i den vetenskapliga metoden. Att forskningsresultat ändå kan vara svåra att reproducera är en fråga som uppmärksammats av forskare inom vitt skilda ämnesområden.
Vid institutionen för psykologi, Uppsala universitet, och Karolinska Institutet (KIND) finns forskning kring hur man kan öka forskningens transparens och reproducerbarhet.
Det kan finnas flera förklaringar till att det kan vara svårt att upprepa studier med samma resultat, men till stor del handlar om hur forskare delar med sig av sina forskningsmetoder, menar Pär Nyström, forskare vid institutionen för psykologi, Uppsala universitet.
– När det blir otydligt hur någon har gjort studien blir det svårt att reproducera forskningen och idag är analysprocedurerna ofta svarta lådor inom psykologisk forskning, säger han.
I slutet av augusti publicerades en artikel i den ansedda tidskriften Science där slutsatsen var att mindre än hälften av de undersökta studierna i psykologi fick samma resultat vid upprepning. Bara några veckor tidigare publicerades deras egen studie i Behavior Research Methods.
– Den kom strax före, och man kan säga att där Science-artikeln slutar tar vår studie frågan ett steg vidare och pekade på en möjlig lösning, säger Pär Nyström.
Idag har många vetenskapliga tidskrifter ett krav på att forskningsdata ska finnas tillgängligt men kravet gäller inte analysalgoritmerna eller analysflödet. Detta utgör ett uppenbart hinder för andra att göra liknande studier och reproducera de ursprungliga fynden. Forskning visar också att får forskningen större genomslagskraft och citeras oftare när hela analysflödet finns tillgängligt.
Pär Nyström och hans kollegor har utvecklat ett nytt arbetsflödessystem, ett så kallat scientific work flow system, kallat ”the TimeStudio Project”, som gör det lätt att följa hela analysprocessen. I systemet kan forskare organisera hela flöden av analyser, vilket automatiskt förbereder allt nödvändigt material för reproduktion och gör det lätt att dela till sina nätverk. Möjligheten att använda denna typ av teknikstöd används sällan. Troligen för att det finns ett teknikmotstånd, tror Pär Nyström.
– Därför har vi utvecklat vårt system med ett fokus på beteende- och neurovetenskaperna, som gör det lätt både för oss själva och andra inom dessa områden att förstå terminologi och arbetskoncept. Vi har gjort det så lätt som möjligt att använda, säger han.
Artikel
Nyström, P., Falck-Ytter, T., & Gredebäck, G. (2015). The TimeStudio Project: An open source scientific workflow system for the behavioral and brain sciences, Behavior Research Methods, 1-11.
Läs Artikeln i Sciencemagasin där den bristande reproducerbarheten uppmärksammades
Läs kommentaren om Science-studien i Dagens Nyheter.
Mer information om TimeStudio.
Kontaktinformation
Pär Nyström, forskare vid barn- och babylabb, institutionen för psykologi, Uppsala universitet, tel: 070-748 18 18, e-post, par.nystrom@psyk.uu.se
Wagner Ourique de Morais disputerar vid Högskolan i Halmstad 16 september. Hans doktorsavhandling handlar bland annat om en speciell metod för att designa smarta hem. Den gör att känslig information som hämtats och lagrats, inte behöver lämna databasen.
– Med min metod så flyttas inte informationen till beräkningen utan beräkningen flyttas till informationen. Detta är något nytt inom smarta hem området, säger Wagner Ourique de Morais.
Moderna databaser brukar annars vanligtvis endast hämta och lagra information. Men den nya metoden visar att det går att använda moderna mekanismer i själva databashanteraren som en plattform för att designa smarta hem.
Information som överförs i dessa bostäder är personlig och därmed också mycket känslig. Exempelvis kan den handla om hur man agerar och beter sig i vardagslivet. Det är därför viktigt att denna information är säker från att snappas upp av utomstående.
Behov i framtiden
En ytterligare aspekt är att tekniken i smarta hem kan vara till hjälp för äldre människor på olika sätt. Det kan röra sig om att äldre, tack vare den hemmabaserade teknologin, kan leva självständigt längre i sina hem och att de kan få hjälp med att utföra sina dagliga aktiviteter.
– Människor lever allt längre och i framtiden kommer så många äldre behöva hemtjänst att det inte kommer finnas tillräckligt med personal, säger Wagner Ourique de Morais.
Han har därför även fokuserat på hälsofrämjande åtgärder för äldre i sin forskning om smarta hem. Men syftet med Ourique de Morais forskning är inte att ersätta människor med teknik, utan att istället berika och förbättra hälsovården.
Hälsoteknik för äldre
Avhandlingen beskriver också den säng, som han utvecklat, som kan övervaka och bedöma äldre personers sömnbeteende. Bädden registrerar alltifrån hjärtrytm och andning, till hur den sovande personen ifråga rör sig under sömnen. Detta kan alltså vara en värdefull hjälp för hemtjänst som på så sätt kan upptäcka avvikelser när äldre är ensamma hemma.
Wagner Ourique de Morais har även tagit fram ett datorspel som hjälper äldre att, genom imitation, öva tai chi för att förebygga fall. Personen som övar ska försöka efterlikna en tränares rörelser, som visas på en skärm.
– Det är ett seriöst spel, som har ett annat syfte än att bara vara underhållande och som kan bidra till förbättrad eller bibehållen hälsa, säger Wagner Ourique de Morais och betonar att han vill tacka alla som samarbetat och hjälpt honom under hans forskning.
Om disputationen Datum och tid: 16 september klockan 13-16. Opponent: Professor Diego López-de Ipiña González-de-Artaza, Deusto Tech-INTERNET, Bilbao, Spanien Huvudhandledare: Professor Bertil Svensson, Högskolan i Halmstad Biträdande handledare: Docent Nicholas Wickström, Högskolan i Halmstad Avhandlingen heter ”Architecting Smart Home Environments for Healthcare: A Database-Centric Approach”.
Kontaktinformation
Wagner Ourique de Morais E-post: wagner.demorais@hh.se Telefon: 035-16 78 57
– Gravida kvinnor oroar sig ofta och har många frågor om vad som är ohälsosamt och förbjudet att äta, med tanke på risken att barnet ska ta skada.
Barnmorskorna å sin sida upplever sig ofta ha otillräckliga kunskaper i kostfrågor, framför allt om risker säger Anna Lena Wennberg, doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, som har skrivit avhandlingen.
Hon har i sin forskning studerat barnmorskors kostrådgivning till gravida kvinnor och hur de tar emot kostråden. I studierna har hon bland annat genomfört intervjuer med både gravida kvinnor och barnmorskor, och delat ut en kostenkät till de gravida kvinnorna vid tre tillfällen under graviditeten, samt tolv veckor respektive sex månader efter förlossningen.
Avhandlingen visar att gravida kvinnor ofta bekymrar sig över att kosten kan innebära risker för det ofödda barnet. Kvinnorna de känner oro och skuld för att barnet ska ta skada om de råkar äta något ohälsosamt eller förbjudet. De läser tidningar, broschyrer och, framför allt, söker information på internet. Kvinnorna upplever dock ofta att det är svårt att hitta bra information och kostråd om vad man bör äta under graviditeten.
De upplever sig också stressade och pressade av omgivningens krav att välja och äta hälsosam mat, och kan även känna sig övervakade, ifrågasatta och kommenterade av såväl vänner och bekanta som av hälsovården.
Trots detta visade kostenkätstudien att kvinnornas kost under graviditet inte nådde upp till det rekommenderade intaget och dessutom försämrades den efter graviditeten. Anna Lena Wennberg visar också i avhandlingen att barnmorskor – som i sin yrkesroll är auktoriteter – som regel uppfattar att deras information tacksamt tas emot av de gravida kvinnorna.
Samtidigt är barnmorskorna osäkra på om kvinnorna verkligen följer rekommendationerna. Vanligtvis handlar barnmorskornas kostråd om vilka livsmedel som gravida kvinnor bör undvika och om ohälsosamma matvanor generellt.
Kostrådgivning till exempelvis kvinnor med fetma eller ätstörningar, invandrarkvinnor, veganer eller kvinnor med låg socioekonomisk status beskrivs i avhandlingen som särskilt utmanande.
Anna Lena Wennberg är född och uppvuxen vid Kalixälvens strand i Morjärv, men är sedan länge bosatt i Umeå. Hon är distriktssköterskebarnmorska och har arbetat både inom förlossningsvård och inom mödrahälsovård, samt som adjunkt vid institutionen för omvårdnad, Umeå universitet.
Avhandlingen
Anna Lena Wennberg, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, försvarar sin avhandling med titeln: Gravida kvinnor och barnmorskor möts inte i kostrådgivning – studier inom svensk mödrahälsovård. (Engelsk titel: Pregnant women and midwives are not in tune about dietary counseling – studies in Swedish antenatal care). Opponent: Margareta Larsson, docent, institutionen för kvinnors och barns hälsa – obstetrik och gynekologi, Uppsala universitet. Huvudhandledare: Katarina Hamberg. Disputationen äger rum 18 september kl. 13.00, i Vårdvetarhuset, Aulan, Umeå universitet.
Kontaktinformation
Anna Lena Wennberg Telefon: 090-786 90 61, 070-394 90 44 E-post: anna-lena.wennberg@umu.se
– Vi ska undersöka problemet på molekylär-, cell- och organismnivå. Vi kommer att titta på alger, kräftdjur och fisk. Vi vill börja från början och kommer därför starta med ”ren plast”, säger Steffen Keiter, forskare i ekotoxikologi vid Örebro universitet som arbetar i projektet tillsammans med professor Magnus Engwall vid forskningscentrum Människa-Teknik-Miljö.
Ren plast är helt enkelt olika sorters plast, som inte har några tillsatser. Forskarna kommer tillsätta olika miljöfarliga ämnen för att se vilken effekt olika ämnen har var och ett för sig. Det går bara att göra i labbet eftersom det är en mix i havet – plastartiklar innehåller ofta till exempel mjukgörare och färgämnen och plasten drar dessutom till sig gifter, bekämpningsmedel och olika industriella kemikalier, som släppts ut. Resultatet riskerar att bli en soppa av giftig plast.
– Vi behöver få kontroll för att kunna ta reda på hur skadlig varje kombination av plast och ämne är i olika doser. Dessutom ska vi undersöka vilken sorts plast som drar till sig giftiga ämnen och hur lätt olika typer av plast släpper ifrån sig kemikalier, säger Magnus Engwall.
– Det vill säga om en fisk har ätit plast – sitter gifterna kvar på plasten och följer med ut den naturliga vägen? Eller släpper gifterna från plasten och tas upp av fisken?
– Vi kommer använda oss av zebrafiskar eftersom de är en bra modellorganism för effekter i sjöar och hav. Dessutom är zebrafiskar även om det låter konstigt på många sätt lika oss människor. 70 procent av de mänskliga generna har en tydlig motsvarighet i zebrafiskarnas arvsmassa. De kan ge oss en fingervisning om hur vi människor kan tänkas påverkas av plastpartiklar och de gifter som kan binda till dessa partiklar, berättar Steffen Keiter.
Det tillverkas ungefär 300 miljoner ton plast varje år och mängden ökar med cirka nio procent år för år. Det finns inga exakta beräkningar för hur mycket plast som släpps ut i naturen men 2010 hamnade mellan 5 och 13 miljoner ton plast i haven.
Plasten stannar i havet men ändrar form. Vind, vatten och sol gör plasten skör och delar den i mindre och mindre bitar.
– Till slut är bitarna så små att man inte längre kan se dem och det är lätt att tro att plasten försvunnit. Men flera studier har redan visat att mikroplasten, de mikroskopiskt små plastfragmenten, flyter runt i vattnen som ett slags konstgjort plankton och tas upp av olika havsorganismer, säger Magnus Engwall.
– Vi vet redan att de olika kemikalierna ger till exempel beteendestörningar och kan orsaka cancer. Men vad händer med plasten om den har blivit liten som en nanopartikel – kan den då tas upp i levande celler? Vad leder det till? Det finns många frågor att besvara, avslutar Steffen Keiter.
– Det finns många saker som kan göras bättre. Om vi kan identifiera vilken plast som är bättre eller sämre för miljö och människa, får industrin en möjlighet att anpassa sin tillverkning. Det skulle vara ett steg i rätt riktning, avslutar Magnus Engwall.
Kontaktinformation
Steffen Keiter: E-post: steffen.keiter@oru.se Telefon: 019-30 36 04 Magnus Engwall E-post: magnus.engwall@oru.se Telefon: 019-30 36 06, 070-290 38 91
– Digital distansundervisning har blivit en lockande lösning för att erbjuda undervisning på platser där man annars inte skulle ha tillräckligt med elevunderlag eller för att effektivisera undervisningen. Men vi behöver bli bättre på att reflektera över vad som faktiskt sker i samspelet – dels mellan studenterna, dels mellan studenter och lärare – och anpassa förutsättningarna för undervisningen därefter.
Giulia Messina Dahlbergs avhandling fokuserar på en grupp studenter som läst italienska på distans vid en svensk högskola. Hon menar att det i grunden inte är någon skillnad mellan språkundervisning i vanlig klassrumsmiljö och i en virtuell miljö som till exempel en videokonferens. Den stora skillnaden består av att man inte kan se varandras gester och kroppsspråk på samma sätt som i ett fysiskt klassrum. Det gör att samtalet inte alltid flyter lika naturligt. Emellanåt kan det bli helt tyst och andra gånger pratar alla samtidigt.
För att lektionerna ska fungera krävs en aktiv handling från dem som deltar. Det blir mycket viktigare att deltagarna berättar för varandra vad de tänker göra, att faktiskt säga: ”nu sätter vi igång”.
– Det intressanta var att se hur studenterna och lärarna löste de problem som uppstod. Hur de hjälptes åt att uppmärksamma varandra när någon hade skrivit i chatten och hur de ofta kommunicerade med en blandning av uttryck från olika språk när kunskaperna i italienska inte räckte till.
Det viktiga var samspelet och att man tillsammans försökte förstå. När Giulia Messina Dahlberg började med distansundervisning i början av 2000-talet fascinerades hon över den entusiasm som studenter och lärare visade när de genomförde seminarier över internet – trots halvhörda meningar och trasslande uppkopplingar.
– Det fick mig att börja fundera mer över hur det faktiskt går till. Vad händer under seminarierna? Hur gör studenterna? På ett sätt ger distansundervisning alla som vill möjlighet att ta del av en utbildning. Genom tekniken kan människor som annars inte skulle ha tid eller fysisk möjlighet att ta sig till en studieort få chans att studera. Samtidigt finns det komplikationer. Till exempel har inte alla tillgång till samma avancerade teknik.
Giulia Messina Dahlberg hoppas att hennes forskning ska leda till att pedagoger och politiker börjar reflektera mer över hur undervisning via internet kan bli en fråga för alla. Både när det gäller att kunna se för vem och i vilka sammanhang den passar och när en vanlig klassrumsmiljö är att föredra. Hon hoppas få se mer gränsöverskridande samarbeten och att människor från olika yrkesområden bidrar med sin kunskap för att skapa en bättre helhet.
– För att förstå hur man kan använda internetundervisning behöver man ta reda på hur de som studerar gör mer på detaljnivå när de kommunicerar med varandra. Det kan bli en hjälp för att tänka vidare i ett större perspektiv och leda till en diskussion om vad vi menar med språk, identitet och lärande. Det kan få oss att fundera över hur vi skulle kunna göra för att skapa bättre förutsättningar för människor på den södra delen av halvklotet att delta – de som kanske har mest nytta av distansutbildning över nätet – och inte utgå från de omständigheter som gäller för oss som lever på den norra halvan.
Kontaktinformation
Giulia Messina Dahlberg 073 639 67 35
– Våld är ett folkhälsoproblem, både nationellt och internationellt. Att vara utsatt för våld kan få betydande konsekvenser för hälsan och därför är det viktigt att öka kunskaperna om våldförekomst och dess konsekvenser säger Helena Blom, doktorand vid Institutionen för klinisk vetenskap.
Helena Blom har i sitt avhandlingsarbete utgått från två olika enkätstudier. En där deltagarna var unga kvinnor och män som sökte till nio nationellt spridda ungdomsmottagningar och en där alla klasser vid samtliga gymnasieskolor i en medelstor stad i Sverige medverkade.
Studierna genomfördes våren 2007 och ungdomarna fick svara på frågor om våldsutsatthet, sociodemografi, alkohol, rökning, drogbruk samt sexuellt riskbeteende och sexuell och mental ohälsa.
I gymnasieskolan deltog 1658 flickor och 1589 pojkar. Bland de unga, mellan 15-23 år, som sökte på ungdomsmottagningarna var det totalt 2250 unga kvinnor och 920 unga män som svarade på enkäten. Avhandlingen påvisar en hög förekomst av utsatthet för psykiskt, fysiskt och sexuellt våld bland unga, med tydliga könsskillnader.
Det fanns starka samband mellan att varit utsatt för två eller tre typer av våld och mental ohälsa hos både kvinnliga och manliga gymnasieelever. Bland de sexuellt erfarna fann Helena Blom ett samband mellan att ha varit utsatt för två eller tre typer av våld och sexuell ohälsa och sexuellt riskbeteende.
Fler unga kvinnor än män uppgav att de hade blivit utsatta för psykiskt våld senaste året. Det var även fler unga kvinnor som hade blivit utsatta för sexuellt våld, medan de unga männen i större utsträckning uppgav att de blivit utsatta för fysiskt våld.
Bland unga män förekom fysiskt våld ofta som ensam våldsexponering, medan fysiskt våld hos de unga kvinnorna förekom i hög grad samtidigt med psykiskt och sexuellt våld. För både kvinnor och män förekom sexuellt våld ofta samtidigt med psykiskt och fysiskt våld.
Studien visar även att unga med utsatthet för psykiskt, fysiskt och sexuellt våld före 15 års ålder också i hög grad hade erfarenhet av våldsutsatthet det senaste året.
– Kunskaper om den höga förekomsten av våld hos unga och våldets samband med ungdomars hälsa är viktiga för personal som möter unga inom skolhälsovården. Att fråga unga som söker till ungdomsmottagningar om erfarenheter om våld bör ingå i mötet med unga. Utsatthet för flera typer av våld bör särskilt uppmärksammas. Genom att ställa frågor om våld kan utsatta ungdomar erbjudas en möjlighet att synliggöra och bearbeta sina erfarenheter, säger Helena Blom.
Helena Blom arbetar som specialistläkare vid Kvinnokliniken, Länssjukhuset Sundsvall-Härnösand, och är doktorand vid Institutionen för klinisk vetenskap, Umeå universitet.
Om disputationen
Fredagen den 18 september försvarar Helena Blom, Institutionen för klinisk vetenskap, sin avhandling med titeln: Ungdomars utsatthet för våld – ett svenskt perspektiv. (Engelsk titel: Violence exposure among Swedish youth. Opponent: Lena Marions, docent, institutionen för klinisk forskning och utbildning, Södersjukhuset, Karolinska Institutet. Huvudhandledare: Ingela Danielsson.
Kontaktinformation
Helena Blom Telefon: 070-676 85 74 E-post: helena.blom@lvn.se
Den 18 september disputerar Niklas Nilsson, doktorand vid Södertörns
högskola och Uppsala universitet, i statsvetenskap med sin avhandling.
Genom en djupgående fallstudie av Georgiens relationer med USA under åren 2004-2012 har han studerat stabilitet och förändring i utrikespolitiska roller, deras koppling till politiska beslut och hur de påverkas av politiska kriser.
När Mikheil Saakashvili valdes till president i Georgien 2004 deklarerade han en utrikespolitisk linje som skulle göra Georgien till ett föregångsland avseende reformer och demokratisering i det postsovjetiska området, och ge ett viktigt bidrag till euroatlantisk säkerhet.
Under hela sin tid vid makten och fram till förlusten i parlamentsvalet 2012 vidhöll Saakashvilis regering sin ambition att upprätta dessa internationella roller för Georgien, trots att de över tid blev alltmer motsägelsefulla och ifrågasatta såväl internationellt som inrikespolitiskt. Avhandlingen visar hur den georgiska regeringens uppfattning om sina roller som ett demokratiskt föregångsland och en aktiv medlem i den euroatlantiska säkerhetsgemenskapen utgjorde stabila referenspunkter för Georgiens utrikespolitik under denna period. Dessa roller var framförallt relevanta i relationen mellan Georgiens och USA:s regeringar och mötte allvarliga utmaningar över tid, framförallt i samband med upploppen i Tbilisi i november 2007 och kriget mot Ryssland i augusti 2008.
I båda fallen tvingades den georgiska regeringen hantera konflikter mellan sina egna rolluppfattningar, förväntningar från sina amerikanska motparter samt behovet att fatta snabba beslut i krissituationer. Gradvis harmonisering Genom att tillämpa utrikespolitisk rollteori och krishanteringsteori visar avhandlingen hur utrikespolitiska roller växer fram genom interaktion mellan aktörer och viktiga motparter över tid och bidrar till en gradvis harmonisering av egna rolluppfattningar och omvärldens förväntningar. Men avhandlingen demonstrerar också hur politiska kriser och hanteringen av dessa kan hota rollers trovärdighet och legitimitet och skapa incitament för förändring av både roller och utrikespolitik.
Empiriskt fokuserar avhandlingen på den georgiska regeringens utrikespolitik gentemot USA under åren 2004-2012 med särskilt fokus på de kriser som uppstod 2007-2008 och de åtgärder den georgiska regeringen vidtog för att hantera konsekvenserna av dessa kriser. Analysen bygger på ett unikt förstahandsmaterial, inklusive intervjuer med medlemmar i de utrikespolitiska eliterna i Georgien och USA och konfidentiell diplomatisk korrespondens.
Avhandlingens slutsats är att den relativa stabiliteten i Georgiens utrikespolitik under dessa år grundade sig på en djupgående ideologisk samsyn mellan den georgiska regeringen och dess amerikanska motparter angående Georgiens internationella betydelse. Men också på den georgiska regeringens förmåga att anpassa både sina rolluppfattningar och sin utrikespolitik till krissituationer, förväntningar från viktiga motparter, samt kontextuell förändring.
Kontaktinformation
Niklas Nilsson e-post: niklas.nilsson@statsvet.uu.se
På den italienska landsbygden, ungefär fem mil norr om Rom, har arkeologer från Svenska Institutet i Rom sedan 2011 dokumenterat etruskiska kammargravar.
Fältarbetet har skett runt San Giovenale, en plats där det uppstod en mindre etruskisk stad under 700-talet f.Kr. Platsen är framför allt berömd för de utgrävningar som bland annat Gustaf VI Adolf deltog i från 1956 till 1965.
Under dessa tidigare undersökningar var arkeologerna nästan helt inriktade på de rester av antika hus och hyddor som hittades på platsen. Trots att man visste att det fanns många kammargravar i området blev de aldrig kartlagda i detalj.
Resultaten av de senaste årens arbete med att dokumentera gravarna har överträffat alla förväntningar. Sammanlagt har 290 gravar identifierats, och över 200 av dem är inte kända sedan tidigare. De största gravarna på platsen har tre eller fyra kammare och plats för åtminstone ett tiotal avlidna medan de minsta gravarna har plats för bara en kropp.
Alla gravar som har identifierats har varit plundrade, men vissa av dem har innehållit krukskärvor och skelettdelar. Tack vare dessa fynd och tack vare gravarnas arkitektur kan de dateras till mellan 700 och 300 f.Kr.
Genom att studera hur gravområdena växte fram över tid vet vi nu att man inte hade ett centraliserat begravningsväsende på platsen, utan att många mindre gravplatser användes parallellt. Man föredrog också vissa sorters platser i landskapet för sina gravar, framför allt platser som vette mot den antika staden.
Etrusker är termen som används för de antika människor som hade etruskiskan som modersmål. Språket talades framför allt i området mellan dagens Rom och Florens, men dog ut när Romarrikets utbredning innebar att latin blev det dominerande språket.
Etruskiskan är inte besläktat med något annat känt språk, men skrevs däremot med grekiska bokstäver så det kan läsas utan problem. Ungefär tiotusen etruskiska inskrifterna har bevarats och idag kan det mesta av deras innehåll tolkas tack vare att de ofta följer välkända mönster.
Fredrik Tobin, doktorand i Antikens kultur och samhällsliv vid Uppsala universitet, har lett projektet med att dokumentera San Giovenales kammargravar. Den insamlade informationen utgör grunden för hans doktorsavhandling, The Chamber Tombs of San Giovenale and the Funerary Landscapes of South Etruria, som försvaras i Uppsala lördagen den 19 september kl. 13.15 i Universitetshuset, sal IX.
Kontaktinformation
Fredrik Tobin, tel: 018-471 6237, e-post: Fredrik.Tobin@antiken.uu.se
Den nya mätstationen blir Sverige med råge modernaste mareograf – ett instrument för att mäta havsvattenstånd. Stationen har byggts av Chalmers på Onsala rymdobservatorium i samarbete med SMHI. Med dess nya data kommer man att få bättre information för att utvärdera klimatmodeller som förutsäger den framtida havsnivån och tillhörande översvämningsrisker. Mareografen invigs i Onsala den 17 september av Rolf Brennerfelt, generaldirektör för SMHI, och Mats Viberg, prorektor för Chalmers.
– Långa mätserier är viktiga för att följa havsvattenståndet. I Sverige har vi gjort mätningar av havsnivån ända sedan 1774. Nu ser vi fram emot ett långsiktigt samarbete med Chalmers, säger Rolf Brennerfelt. I uppbyggnaden av den nya mareografen i Onsala har SMHI bistått med teknisk kompetens. Henrik Lindh är teknisk projektledare vid SMHI.
– Samarbetet har resulterat i en unik supermareograf med förfinad mätteknik för havsvattenstånd vid Onsala rymdobservatorium. Stationen ger högkvalitativa data som kan användas av alla som är intresserade av havsvattenstånd, säger han.
Med hjälp av stationen kan nu forskare med stor noggrannhet mäta hur havsnivån förändras både på kort och lång sikt. En ökad temperatur i atmosfären kan leda till att isarna i till exempel Arktis smälter fortare än de byggs på, och även till att havets temperatur stiger och vattenmassan därmed utvidgar sig. Följden blir en global höjning av havsvattenståndet. Hur nivån förändras är en klimatindikator som SMHI följer.
– När klimatet förändras kommer det globala medelvattenståndet att stiga. Mareografen i Onsala är viktig i vårt arbete med att följa utvecklingen. Den ger noggranna mätningar med hög tillgänglighet och kompletterar våra andra mätstationer på ett bra sätt, säger Thomas Hammarklint, oceanograf vid SMHI.
Mätningar av havsvattenstånd är också ett viktigt underlag för varningar. SMHI har ett antal stationer som mäter havsvattenstånd längs Sveriges kust. Observationerna används bland annat för att göra modellberäkningar som underlag för varningar.
SMHI utfärdar varningar när väderutvecklingen väntas innebära risker för allmänheten och störningar i samhällsfunktioner, bland annat för såväl lågt som högt vattenstånd.
Vid Onsala rymdobservatorium används teknik som utvecklats inom radioastronomin för att göra olika mätningar av jorden och dess rörelser. Mätningar av avlägsna galaxer används för att definiera jordens koordinatsystem, och dessa kompletteras av andra instrument som mäter bland annat landhöjning och vattenånga i atmosfären.
Den nya mareografen kompletterar dessutom observatoriets GNSS-mareograf, som använder signaler från satelliter i omloppsbana för att mäta havsnivå. För både Gunnar Elgered, professor i elektrisk mätteknik på Chalmers och John Conway, föreståndare för Onsala rymdobservatorium, blir ”supermareografen” ett viktigt tillskott till utrustningen i Onsala.
– Nu kan vi samtidigt och med en noggrannhet på några millimeter mäta både havsnivån relativt kusten och jordskorpans rörelser relativt jordens centrum. Det betyder att vi kan studera ändringar i havsnivå relativt jordens centrum, säger Gunnar Elgered.
– Onsala rymdobservatorium har fått ännu ett viktigt och spännande nytt instrument. Mareografen ingår i en lång tradition av att göra mätningar i världsklass både inom radioastronomi och inom forskning om jorden, säger John Conway.
Onsalas nya mareograf. I en brunn i betong och en liten röd stuga döljer sig toppmodern utrustning för att mäta hur havsnivån ändras under lång tid framöver. I bakgrunden syns observatoriets 25-metersteleskop (till vänster) och 20-metersteleskopet i sin vita radom (till höger). Foto: Onsala rymdobservatorium/L. Wennerbäck
Invigningen den 17 september
Invigningsprogrammet börjar kl 11:00. Medierepresentanter är välkomna att delta vid invigningen av den nya mareografen vid Onsala rymdobservatorium. För ackreditering kontakta Robert Cumming på 031-772 5500, 070-493 31 14, eller robert.cumming@chalmers.se.
Fakta/mareografen
Mareografen mäter havsnivå med två olika metoder samtidigt: med radar och bubbelsensorer. En radarantenn sänder ut och tar emot en signal som reflekteras mot vattenytan. Tiden det tar för signalen att återvända ger avståndet mellan radarantennen och vattenytan. Bubbelsensorn trycker ut luftbubblor i vattnet genom en tunn slang. Genom att mäta trycket som behövs för att bubblorna ska ta sig ut ur slangen kan man räkna ut hur mycket vatten det finns ovanför munstycket, och därmed också avståndet till vattenytan. Stationen kommer att ingå i SMHI:s nationella observationsnät. Data från mareografen kvalitetssäkras och lagras hos SMHI. Där kommer de att finnas tillgängliga bland myndighetens övriga öppna data. Data från stationen kommer också att göras tillgängliga i flera av SMHI:s internationella samarbeten, till exempel inom Östersjösamarbetet Boos och det globala vattenståndsprogrammet Gloss.
Fakta/Onsala rymdobservatorium
Onsala rymdobservatorium är Sveriges nationella anläggning för radioastronomi. Observatoriet förser forskare med utrustning för studier av jorden och resten av universum. I Onsala, 45 km söder om Göteborg, drivs två radioteleskop, en station i teleskopnätverket Lofar, samt utrustning för GNSS, havsnivåmätningar, gravimetri, seismologi och atmosfärsforskning. Observatoriet medverkar även i flera internationella projekt. Institutionen för rymd- och geovetenskap på Chalmers tekniska högskola är värd för observatoriet. Verksamheten drivs på uppdrag av Vetenskapsrådet. Under 2015 och 2016 byggs Onsalas tvillingteleskop. Det består av två 13,5-meters antenner som kommer att användas för att mäta jordens rörelser.
Kontaktinformation
Robert Cumming, informatör, Onsala rymdobservatorium vid Chalmers, 031-772 55 00, 070-493 31 14, robert.cumming@chalmers.se Gunnar Elgered, professor och prefekt, Institutionen för rymd- och geovetenskap, Chalmers, 031-772 55 65, gunnar.elgered@chalmers.se AnnaKarin Norberg, kommunikatör, SMHI – Swedish Meteorological and Hydrological Institute 011-495 86 95, 0767-201 927, annakarin.norberg@smhi.se
Spasticitet och relaterade komplikationer är relativt vanligt förekommande efter stroke och de strokepatienter som drabbas får minskad rörlighet, mer ont samt sämre känslighet i armen ett år efter sin stroke. En studie vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, visar att det med relativt hög grad av sannolikhet går att förutsäga vilka strokepatienter som kommer att drabbas av spasticitet efter ett år, med hjälp av ett senso-motoriskt test (Fugl-Meyer Assessment) som genomförs under den första månaden.
I studien deltog 117 patienter, bosatta i Göteborgsområdet och med en medelålder på 67 år. Samtliga patienter hade fått stroke för första gången och hade en minskad funktion i armen tre dagar efter sin stroke. Under det närmsta året mättes motorisk funktion, rörlighet och spasticitet i armen vid olika tillfällen.
– Våra studier visar att man genom att genomföra systematiska undersökningar av den senso-motoriska funktionen kan identifiera de patienter som löper risk att utveckla spasticitet, vilket gör att de tidigt kan få rätt behandling. På så vis öppnar sig möjligheter för att reducera de negativa följderna av spasticitet, som smärta och nedsatt funktion, säger Arve Opheim, forskare vid Sahlgrenska akademin.
Artikeln Early prediction of long-term upper limb spasticity after stroke: Part of the SALGOT study publicerades i Neurology den 14 augusti 2015.
Fakta
Spasticitet är benämningen på en rörelserubbning som uppstår på grund av skador i det centrala nervsystemet, det vill säga hjärnan och ryggmärgen. Dessa skador kan uppkomma i samband med en stroke och innebär att man drabbas av ofrivilliga muskelsammandragningar och kramper, vilket kan orsaka smärta. Cirka 40-50 procent av de som insjuknar i stroke drabbas av spasticitet i armen.
Spasticitet är benämningen på en rörelserubbning som uppstår på grund av skador i det centrala nervsystemet, det vill säga hjärnan och ryggmärgen. Dessa skador kan uppkomma i samband med en stroke och innebär att man drabbas av ofrivilliga muskelsammandragningar och kramper, vilket kan orsaka smärta. Cirka 40-50 procent av de som insjuknar i stroke drabbas av spasticitet i armen.
Kontaktinformation
Arve Opheim, forskare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet + 47 9800 5122 arve.opheim@neuro.gu.se
En studie av forskare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, visar att patienter med en dålig blodsockerkontroll löper 50 procent högre risk att bli inlagda på sjukhus med diagnosen demens, jämfört med de patienter som har en god kontroll på blodsockernivån.
– Våra resultat tyder på en stor möjlighet att kunna förebygga demens med en förbättrad blodsockerkontroll för patienter med diabetes typ 2, säger Aidin Rawshani, forskare vid Sahlgrenska akademin.
Omfattande kliniska data har studerats för att undersöka sambandet mellan HbA1c – ett blodprov som mäter blodsockernivån över en längre tid och som används för att kontrollera att behandlingen mot diabetes fungerar bra – och risken för demens.
Forskarna använde sig av Nationella Diabetesregistret och identifierade alla patienter med diabetes typ 2 som inte hade någon tidigare känd demenshistoria, omkring 350 000 patienter mellan 2004 och 2012. Dessa patienter följdes sedan upp tills de antingen lades in på sjukhus med demens, avled eller tills studien avslutades 31 december 2012.
Drygt 11 000 patienter (3,2 procent) lades in på sjukhus med en primär eller sekundär demensdiagnos under en genomsnittlig uppföljning på 4,6 år. Studien visade att patienter med ett HbA1c-värde på 10,5 procent eller högre löpte 50 procent högre risk att få diagnosen demens jämfört med de patienter som hade ett HbA1c på 6,5 procent eller lägre.
En tidigare stroke hos dessa patienter ökade sannolikheten för att drabbas av demens med 40 procent. Studien presenteras vid årsmötet för EASD (the European Association for the Study of Diabetes), som hålls i Stockholm 14-18 september.
Kontaktinformation
Aidin Rawshani, Nationella Diabetesregistret och forskare vid Sahlgrenska akademin. 0763-158 970 aidin.rawshani@gu.se
