I en nyligen publicerad studie visar forskare vid Chalmers, KTH och Göteborgs universitet att tarmfloran reglerar ämnesomsättningen av både glutation och en mängd aminosyror i däggdjur. Forskarna har avslöjat skillnaderna i ämnesomsättning mellan bakteriefria och normala möss, med hjälp av en ny kombination av flera olika metoder.
Glutation är människans mest kraftfulla antioxidant och den viktigaste molekylen för att kroppen ska kunna göra sig av med gifter. Den har en betydelsefull roll inom immunförsvaret, näringsmetabolismen och regleringen av andra viktiga cellulära händelser. Glutation tillverkas inne i cellerna från tre aminosyror, som i sin tur kommer från kosten. Brist på glutation bidrar till oxidativ stress, som spelar en viktig roll i mekanismerna för ovan nämnda komplexa sjukdomar.
Forskarna har skapat en karta över musens ämnesomsättning, och vävnadsspecifika datormodeller för större musvävnader. Med hjälp av dem och experimentella data kunde de visa att mikroorganismer i tunntarmen förbrukar glycin, som är en av de tre aminosyror som krävs för syntes av glutation. Resultaten kunde bekräftas genom mätningar av nivån av glycin i blodet. Dessutom var nivån av glycin också lägre i vävnad från levern och tjocktarmen, vilket indikerar att tarmfloran reglerar glutationmetabolismen även där och inte bara i tunntarmen.
– Vissa bakterier i tarmen konsumerar glycin, som krävs för syntesen av glutation, säger chalmersforskaren Adil Mardinoglu som är studiens försteförfattare. Obalanser i sammansättningen av bakterier kan därför leda till utvecklingen av kroniska sjukdomar.
Andra studier har visat att obalanser i blodhalten av glycin och andra aminosyror är kopplat till fetma, typ 2-diabetes och fettlever.
Forskarna identifierar tarmflorans effekt genom att studera skillnader i ämnesomsättning mellan normala och bakteriefria möss, i flera olika sorters vävnader från tarm, lever och fettvävnad.
– Det är uppseendeväckande att personer med dessa sjukdomar har lägre glycinhalter i blodet än friska försökspersoner, säger chalmersforskaren Jens Nielsen, som leder forskningen. Därför skulle det vara intressant att undersöka de mikrobiella aminosyrorna i människans tarm och deras roll vid utvecklingen av sådana sjukdomar.
– Upptäckten att bakterierna i tunntarmen konsumerar glycin och reglerar glutationmetabolismen kan leda till utveckling av probiotika som etablerar nyttiga bakterier i matsmältningssystemet. Resultaten från studien kan användas för att förstå bakteriernas roll i metaboliska processer som påverkar utvecklingen av fetma, typ 2-diabetes, fettlever och undernäring.
Studien The gut microbiota modulates host amino acid and glutathione metabolism in mice har publicerats i tidskriften Molecular Systems Biology.
Kontaktinformation:
Adil Mardinoglu, Chalmers, +031-772 31 40, adilm@chalmers.se
Hjärtkärlsjukdom är en av de vanligaste dödsorsakerna i den rikare delen av världen. Vid en hjärtinfarkt dör muskelceller i hjärtat och det förlorar sin förmåga att arbeta effektivt. Ökad kunskap om hur det går till när hjärtmuskelceller förnyas är en nyckelfaktor för att hitta sätt att återställa hjärtats kapacitet efter en infarkt. Men tekniska svårigheter har länge satt käppar i hjulen för att ta reda på hur hjärtmuskelceller nybildas hos däggdjur.
I en studie som publicerades tidigare i år i Cell kunde forskarna Olaf Bergmann och Jonas Frisén och deras grupp vid institutionen för cell- och molekylärbiologi, Karolinska Institutet för första gången visa att nybildningen av hjärtmuskelceller hos människa främst sker tidigt i barndomen och att antalet hjärtmuskelceller bestäms redan under fosterstadiet. Det har dock ifrågasatts om samma gäller för möss, den djurmodell som är vanligast vid forskning om hjärt-kärlsjukdom.
I den nu aktuella studien i Cell visar forskarna att det sker en ansenlig nybildning av hjärtmuskelceller tidigt i livet hos möss. Precis som hos människa är denna nybildning begränsad till den första perioden efter födseln. Detta följs sedan under den andra och tredje veckan efter födseln av två vågor av DNA-syntes som inte leder till celldelning.
– Med andra ord så förlorar hjärtmuskelcellerna förmågan att dela sig men inte förmågan att syntetisera DNA. Det leder till att cellerna får olika mängd genetiskt material. Efter den tredje postnatala veckan sker knappt någon DNA-syntes alls och mushjärtat växer enbart genom att muskelcellerna blir större, säger Olaf Bergmann, som lett den senaste studien i Cell.
För att komma fram till resultaten använde forskarna bland annat en teknik där celldelning kan spåras med hjälp av den stabila isotopen kväve-15, ett icke-radioaktivt och ogiftigt ämne som utan bieffekter kan injiceras i djuren och stannar kvar i DNA hos de nybildade cellerna. Detta kombinerades med en teknik för att uppskatta det totala antalet celler, så att tillväxtpotentialen kunde studeras. På så sätt kunde forskarna se att nybildningen av hjärtmuskelceller är begränsad till neonatalperioden och inte fortsätter i unga djur.
– Nästa steg blir att ta reda på varför de flesta hjärtmuskelceller slutar att dela på sig så tidigt i livet. Målet är att få igång nybildningen av hjärtmuskelceller i det vuxna hjärtat som ersättning för förlorade celler vid exempelvis en hjärtinfarkt, säger Olaf Bergmann.
Studiens förstaförfattare var Kanar Alkass, postdoktoral forskare vid institutionen för cell- och molekylärbiologi, Karolinska Institutet. Forskningen har finansierats med anslag från Karolinska Institutet och Vetenskapsrådet.
Publikation “No Evidence for Cardiomyocyte Number Expansion in Preadolescent Mice”, Kanar Alkass, Joni Panula, Mattias Westman, Ting-Di Wu, Jean-Luc Guerquin-Kern, Olaf Bergmann, Cell, November 05, 2015 issue.
Kontaktinformation:
Olaf Bergmann, forskare, Institutionen för cell- och molekylärbiologi, Karolinska Institutet, Tel: 076-2404746. Epost: Olaf.Bergmann@ki.se
Kolerabakterien är någon tiondels millimeter stor, men kan döda en människa på några få timmar. Sommaren 1834 kom den för första gången till Sverige. Kolera hade funnits i tusentals år i Gangesdeltat, men på 1810-talet tog den sig ut i världen med förödande verkningar. Europa härjades svårt i slutet av 1820-talet och därefter spreds sjukdomen till Norden.
I slutet av juli 1834 fick timmermannen Anders Ryberg i Göteborg magsmärtor. Han blev snabbt sämre med kramper, diarréer och kräkningar. Hans familj insjuknade omgående, alla dog. Koleran hade kommit och fram till november lades cirka 12 600 människor i graven. Men smittan fick även positiva konsekvenser.
− Flera samhällshygieniska arbeten verkar ha skyndats på, inte minst på grund av fortsatta epidemier på 1850- och 1860-talen. De lokala hälsovårdsnämnderna har också sina rötter i kolerans härjningar på 1830-talet, säger Daniel Larsson.
God samhällshygien ansågs central för att stoppa smittan
Historien om koleran är en historia om fattigdom, vatten och trånga, smutsiga gränder. I boken kartlägger Daniel Larsson smittans vägar. Inte minst spelade trångboddhet och skeppsfart stor roll för spridningen. Han diskuterar även farsoten i skenet av tiden sociala, ekonomiska och politiska förhållanden och tar upp de medicinska idéer som då var rådande.
− Till en början ansågs sjukdomen smittsam, och Sverige intog en rätt strikt hållning med karantäner och bevakning. Tanken om kolerans smittsamhet undergrävdes sedan av erfarenheterna från Ryssland, Polen och Tyskland där de omfattande karantänerna och bevakning med soldater inte tycktes hjälpa, utan snarare orsakade stora problem i handel och försörjning. Till exempel bromsades och fördyrades handeln när handelsskepp tvingades in i tidsödande karantäner.
Detta ledde till upplopp och socialt färgade oroligheter på många håll ute i Europa, något som det togs fasta på i Sverige, där reglerna efterhand luckrades upp. Sjukdomen kom mer och mer – åtminstone från myndighetshåll – att betraktas som miasmatisk, det vill säga inte orsakad av något litet ”osynligt smittämne” som spreds från person till person och vissa varor, utan orsakad av dålig luft, förruttnelseprocesser och smuts, och där karantäner och spärrar inte var till någon hjälp. Slutsatsen var felaktig, men fick ändå positiva effekter i och med att en god samhällshygien ansågs central för att stoppa koleran.
− Smittan innebar ett uppvaknande när det gällde synen på hygienen. Inte så mycket att det var smutsigt och trångbott på många håll – det visste man sedan tidigare – utan att det faktiskt var dags att verkligen börja förändra.
Svårt att få gehör för kostsamma reformer
Att många ansåg att det var för smutsigt i städer och en del mindre samhällen står alltså klart. Men att få gehör för genomgripande och kostsamma reformer var svårt, och tog lång tid. Ett centralt problem var hur nya brunnar och vatten- och avloppsystem skulle bekostas, och hur långt nya rikstäckande regelverk rörande renhållning skulle sträcka sig utan att alltför hårt kollidera med tankarna om individens frihet. Den hälsovårdsstadga som såg dagens ljus 1874, och som kom att gälla i alla rikets städer, var i stora stycken en kompromiss, men innebar ändå ett rejält kliv framåt mot bättre hälsa och samhällshygien.
Daniel Larsson hoppas att boken kan bidra till att bättre förstå den långa och mödosamma process som arbetet med renhållning, rent vatten, hygien och hälsa har inneburit.
− Det gick ju vägen till slut, förekomsten av vettiga avloppssystem, renhållning och tillgång till rent, brunnsborrat vatten var långt mycket bättre i de svenska städerna i det tidiga 1900-talet än 40 till 50 år tidigare. Tillgången på rent vatten är emellertid minst sagt en fråga lika brännande idag på många håll i världen som den var i Sverige i mitten och slutet av 1800-talet, säger han.
Många av odlingslandskapets karaktärsfåglar missgynnas av det allt intensivare europeiska jordbruket, och det finns ett stort behov av åtgärder som gynnar biologisk mångfald. Sådana naturvårdsåtgärder gör i regel större miljönytta i slättbygder än i mer varierade landskap. Ersättningsnivåerna i naturvårdsinriktade EU-stöd har dock varit relativt låga, vilket har lett till att lönsamma lantbruk i slättområden har varit mindre benägna att genomföra åtgärderna.
Jonas Josefsson har i sitt doktorsarbete vid SLU undersökt hur fågellivet i det svenska odlingslandskapet påverkas av naturvårdsåtgärder, dels EU:s miljöstöd i form av skyddszoner och gröddiversifiering inom det s.k. förgröningsstödet, dels det deltagardrivna naturvårdsprojektet Fågelskådare och lantbrukare i samarbete.
Förgröningsstödet tycks ha begränsad effekt
Förgröningsstödet är ett nytt inslag i EU:s jordbrukspolitik för åren 2014–2020, och är ett stöd för jordbruksmetoder som är bra för klimat, miljö och biologisk mångfald. Det syftar bl.a. till gröddiversifiering på åkermark, ekologiska fokusarealer på åkermark och bevarande av permanenta gräsmarker.
Jonas Josefssons arbete bekräftar att biologisk mångfald i slättbygder kan gynnas av ett ökat antal grödor på gårdsnivå, men bara om denna ökning samtidigt leder till en större variation i struktur och skötsel mellan fält. Det bör alltså finnas en blandning av vår- och höstsådd säd och oljeväxter, samt vall och andra extensivt skötta grödor. Förgröningsstödet innebär bl.a. att ett lantbruk måste odla ett visst minsta antal grödor för att erhålla det arealbaserade gårdsstödet. Nivån i detta regelverk är dock så låg att merparten av de gårdar som ingick i studierna nådde upp till detta krav redan innan förgröningen trädde i kraft.
– Det är alltså inte särskilt troligt att det nya förgröningsstödet kommer att främja biologisk mångfald i det svenska odlingslandskapet i någon större utsträckning, säger Jonas Josefsson. Åtminstone inte när det gäller fågellivet.
Det personliga intresset är viktigt
Ett försök att öka intresset för naturvård i lantbruket är det deltagardrivna och landsomfattande naturvårdsprojektet ”Fågelskådare och lantbrukare i samarbete”, som samordnas av BirdLife Sverige och rådgivare hos Hushållningssällskapet. Jonas Josefsson visar att de lantbrukare som deltog i projektet blev mer intresserade av ersättningsberättigade naturvårdsåtgärder, men också av åtgärder där ingen ersättning betalas ut idag. Det senare handlar till exempel om blommande kantzoner, otröskade partier samt fågelanpassad fältskötsel, som att senarelägga skörden för att förhindra att fälthäckande fågelarters bon förstörs.
På gårdar som utförde föreslagna åtgärder, såväl ersättningsberättigade som frivilliga, dämpades den negativa trenden bland fågelarter som häckar utanför grödorna, såsom gulsparv och stare, men bara i de mest jordbruksdominerade landskapen. På gårdar i landskap med mindre andel jordbruksmark syntes inte någon märkbar effekt.
– Detta visar hur oerhört viktigt det är med naturvårdsstöd som särskilt riktar sig till slättbygderna, säger Jonas Josefsson.
Tyvärr utförde en stor andel lantbrukare i projektet få eller inga åtgärder, vilket pekar på vikten av att man i liknande projekt satsar på metoder för att öka engagemanget hos deltagande lantbrukare. Här har tidigare studier från andra forskargrupper visat att krav på förpliktelser, från lantbrukarnas sida, samt redovisning av enskilda gårdars biologiska mångfald i förhållande till exempelvis granngårdar, visat sig vara effektiva sätt att öka intresset för konkreta resultat.
Stöd för begränsat näringsläckage gynnade sånglärkan
Fälthäckande arter, såsom sånglärkan, gynnades inte av åtgärder utförda inom ramarna för projektet. Istället visade avhandlingen att dessa arter har stor nytta av gräsbevuxna skyddszoner som anläggs längs åkerdiken och vattendrag för att minska läckaget av växtnäring och bekämpningsmedel. Marklevande nyttoinsekter sprider sig nämligen från skyddszonen till åkermarken intill och sånglärkorna får därmed mer mat.
Kontaktinformation: Jonas Josefsson, Sveriges lantbruksuniversitet, 018-67 24 20 / 070-375 23 66, jonas.josefsson@slu.se
Världen över granskas, bedöms och rankas kvaliteten vid universitet och högskolor. Svenska lärosäten är inte något undantag. Sedan slutet av 1990-talet rankas lärosätena av externa organisationer, myndigheter, intresseorganisationer och kommersiella media. Granskningarna görs av både svenska och internationella aktörer, ofta av flera samtidigt.
– Min undersökning visar att rankingsystemen inte är tillförlitliga. En utbildning kan rankas högt i ett system och lågt i ett annat, säger Brita Bergseth, Linköpings universitet, vars licentiatavhandling behandlar kvalitetsmätning och ranking av universitet och högskolor, med fokus på utbildningsprogram inom medicin och vård.
I avhandlingen jämförs resultaten från tre modeller för bedömning av kvalitet vid svenska lärosäten. Bland annat jämför hon resultaten från två rankingar, U-rank, som görs av en enskild förening, med högskoleverkets utvärdering. Resultaten från de båda granskningarna visar endast ett slumpmässigt samband och i flera fall är skillnaderna betydande. Rangordningen mellan de 24 lärosätena som har granskats kan skilja sig upp till 16 placeringar. Endast i ett fall stämde bedömningarna överens.
Orsaken till skillnaderna är att de båda rankingarna bygger på olika system. Högskoleverket utvärderar utbildningsprogram enligt en fyrgradig skala av kvalitet, medan U-rank bygger på statistik från bland annat Högskoleverket och SCB. Gemensamt för aktörerna är dock att de baserar sina bedömningar på högskolelagen och att de använder samma övergripande definition av kvalitet i högre utbildning.
– Men vilka faktorer som anses utgöra kvalitet varierar. Man kan titta på exempelvis lärarkompetensen totalt på lärosätet, eller i utbildningen. Eller kan man se på sambandet mellan forskning och utbildning. Likaså varierar valet av data och metoder för mätning. Syftet med rankingarna är ge vägledning till blivande studenter, men jag tycker att det ligger en risk i att säga att de mäter kvaliteten i undervisningen, säger Brita Bergseth.
Undersökningen pekar på svårigheterna att finna valida, tillförlitliga och relevanta modeller för kvalitetsbedömningar och rankning och Brita Bergseth efterlyser en fortsatt metodutveckling för att etablera mer robusta granskningsmodeller.
Det finns ett stort intresse för friluftsliv och svenskarna uppskattar att vistas i naturen. Det visar en stor enkätundersökningen bland 8 400 svenskar i åldern 16 – 84 år. 83 procent anger att man är ute i naturen ”ganska eller mycket ofta” på längre ledigheter, 60 procent på helger och 51 procent på vardagar.
– Det främsta motivet för aktiviteter i naturen på vardagar är fysisk aktivitet. På helger och längre ledigheter har avkoppling och social samvaro störst betydelse, säger Peter Fredman, professor vid Mittuniversitetet och projektledare för kartläggningen.
Nöjes- och motionspromenader, vistelser i skog och mark och trädgårdsarbete är våra tre vanligaste friluftsaktiviteter. Mer än hälften av de svarande i undersökningen menar att de i hög grad har haft upplevelser av trygghet, återhämtning och en naturpräglad miljö vid det senaste friluftstillfället.
– Att vandra eller promenera kombinerar flera olika faktorer som upplevs som positiva. Det innebär fysisk aktivitet, ofta ett socialt umgänge och en naturupplevelse på samma gång. Det är viktiga skäl som ofta framhållas i liknande undersökningar, säger Peter Fredman.
Nästan hälften av de svarande upplever dock, i någon grad, brist på lämpliga platser eller områden för att ägna sig åt friluftsaktiviteter i den utsträckning man önskar. Brist på tid är det absolut vanligaste hindret för friluftsaktiviteter. Andra vanliga hinder är att man saknar någon att utöva aktiviteten med, att man saknar lämpliga områden eller att familjesituationen utgör ett hinder.
– Här har kommunerna en viktig roll som genom den fysiska planeringen kan verka för bättre friluftsmöjligheter. Även friluftsorganisationerna är viktiga när det kommer till den sociala sidan av friluftslivet, säger Peter Fredman.
Undersökningen är en del i arbetet med uppföljning av friluftsliv
i miljömålssystemet och målen i Sveriges friluftspolitik. Enkätundersökningen genomfördes av Mittuniversitetet på uppdrag av Naturvårdsverket.
I rapporten ”Friluftsliv 2014” redovisas alla resultat ur den nationella enkätundersökningen. Här hittar du hela rapporten.
Kontakt:
Peter Fredman, professor i naturturism, 070-667 08 06, 010-142 78 04, e-post: peter.fredman@miun.se
”Att tänka det tekniska: en studie i Derridas teknikfilosofi” är titeln på Björn Sjöstrands avhandling i filosofi. Han disputerar den 14 november på Södertörns högskola.
Avhandlingen är den första monografin i världen som tar ett samlat grepp om Derrida som teknikfilosof. Den nyanserar och kompletterar den gängse bilden av hans tänkande genom att teckna konturerna av en sammanhängande teknikens fenomenologi som på ett radikalt sätt utvidgar teknikbegreppet: tekniken är inte något som står i motsats till människan, utan den är från början sammanflätad med livet, tiden, etiken, politiken och religionen.
– Märkligt nog har dessa reflektioner mycket sällan analyserats eller diskuterats av hans många uttolkare, säger Björn Sjöstrand. Det är desto märkligare som Derrida själv underströk det nära sambandet mellan tänkande och teknik.
I sin avhandling visar Björn Sjöstrand hur Derrida genom en livslång dialog med i första hand Edmund Husserls och Martin Heideggers texter kom att förstå tekniken, inte som en tänkt motsats mellan det psykiska och det icke-psykiska, mellan liv och död, utan som relationen mellan det psykiska och det icke-psykiska, där det senare utgör ett nödvändigt supplement till det förra för att detta överhuvudtaget skall fungera.
– En sådan definition av det tekniska gör det möjligt för Derrida att förstå det politiska på ett helt nytt sätt, säger Björn Sjöstrand. Den moderna teknikens förmåga att blixtsnabbt sprida idéer, ljud och bilder över hela världen kommer gradvis att sudda ut gränserna mellan nationalstater, ett faktum som tvingar oss att tänka det politiska bortom politiken och det demokratiska bortom demokratin.
Det politiska är med nödvändighet sammanvävt med det tekniska. Detsamma gäller religionen. Derridas provokativa tankar om det nära sambandet mellan tro och vetande, religion och teknik, religion och media har inte tidigare undersökts på ett systematiskt sätt av Derrida-forskningen. Som studien visar är religionen en viktig aspekt av frågan om tekniken som ger nycklar till en mer heltäckande förståelse av hans tänkande över det tekniska.
Björn Sjöstrand har bedrivit sina doktorandstudier i filosofi vid Institutionen för kultur och lärande, Södertörns högskola, samt vid Institutionen för filosofi, Uppsala universitet.
Sepia, en förkortning för Swedish-ESO PI receiver for Apex, installerades på Apex-teleskopet tidigare i år. Nu visar de första resultaten från instrumentet att det fungerar väl. Dessutom får nu astronomer från hela världen ansöka om tid för observationer med Sepia.
Sepia är känslig för millimetervågor, ljus med våglängder i intervallet 1,4-1,9 millimeter (158-211 GHz), långt rödare än vad ögat kan se. Detta ljus blockeras av vattenånga i atmosfären på de flesta platser på jorden, men de enastående observationsförhållanden som råder på den extremt torra Chajnantor-platån i norra Chile innebär att härifrån kan de svaga signalerna från rymden ändå upptäckas.
Dessa våglängder är intressanta för astronomer eftersom det är här man hittar signaler från vatten i rymden. Genom att mäta upp signaler från vattenmolekyler i rymden kan forskare till exempel studera hur nya stjärnor och planeter bildas. Vatten tros dessutom spela en viktig roll i livets uppkomst. Sepia blir även ett viktigt verktyg för astronomer som vill förstå galaxernas roll i universums historia genom att spåra både molekyler av kolmonoxid (CO) och joner av kol i mycket avlägsna galaxer.
Under 2015 har det nya instrumentet använts för att göra testobservationer på Apex. Identiska mottagare installeras nu också hos antennerna i superteleskopet Alma. Teleskopen kompletterar varandra: Almas 66 antenner ger den skarpaste bilden av universum i ljus med våglängd runt en millimeter, medan Apex med dess enskilda 12-metersantenner, i stället snabbt kan avsöka större områden på himlen.
John Conway är föreståndare för Onsala rymdobservatorium vid Chalmers.
– De första mätningarna från Sepia på Apex visar att vi nu verkligen håller på att öppna upp ett nytt fönster, och därmed också kan observera vatten i rymden. Sepia kommer ge astronomer möjligheten att söka efter objekt som man senare kan följa upp med högre spatial upplösning när samma mottagare tas i drift på Alma, säger han.
Sepia har utvecklats av forskarna och ingenjörerna vid Gruppen för avancerad mottagarutveckling (Gard) vid Onsala rymdobservatorium och Institutionen för rymd- och geovetenskap vid Chalmers. Alexey Pavolotsky är en av forskarna i gruppen.
– Att bygga toppmoderna instrument för teleskop som Apex och Alma betyder för oss att kombinera olika tekniker på bästa möjliga sätt. Utmaningen att lösa problem inom många olika forskningsfält – till exempel halvledarelektronik och supraledarelektronik för mikrovågor och millimetervågor, mikrofabrikation, fysisk optik och kryoteknik – är det som gör det här arbetet spännande, säger han.
Bland de första att söka tecken på vatten med Sepia är Elvire De Beck, astronom vid Chalmers och Onsala rymdobservatorium, som tillsammans med kollegor gjort mätningar av vattenånga nära den röda jättestjärnan W Hydrae.
– Sepia fungerar riktigt bra. De här mätningarna visar hur tydligt vi kan detektera vatten och andra molekyler kring stjärnor som denna och andra som liknar den. Med hjälp av Sepia – och snart också med mer detaljskärpa med Alma – kommer mätningar som dessa att kunna berätta mycket för oss om röda jättar, och det i sin tur berättar om vad som händer med stjärnor som solen när de blir gamla, förklarar Elvire De Beck.
Bildtext: Ingenjörer från Gruppen för avancerad mottagarutveckling vid Onsala rymdobservatorium och Chalmers undersöker Sepias övre del innan den installeras på teleskopet Apex. Till vänster står Mathias Fredrixon och Denis Meledin, och bakom dem Igor Lapkin. Foto: Sascha Krause
För mer information, kontakta:
Robert Cumming, astronom och informatör, Onsala rymdobservatorium, 031-772 55 00, 070-49 33 114, robert.cumming@chalmers.se
John Conway, föreståndare, Onsala rymdobservatorium, Chalmers, 031-772 55 00, john.conway@chalmers.se
Victor Belitsky, professor i radio- och rymdvetenskap vid Chalmers, ledare för Gruppen för avancerad mottagarutveckling vid Onsala rymdobservatorium och Chalmers, 031-772 18 93, victor.belitsky@chalmers.se
Fakta om Sepia, Apex och Alma
Sepia, en förkortning för Swedish–ESO PI receiver for Apex, är en mottagare som utvecklades, byggdes och installerades på Apex-teleskopet av Gruppen för avancerad mottagarutveckling (Gard), Onsala rymdobservatoriet vid Chalmers, och som stöds av ESO. Sepia har plats för tre mottagarkanaler och för närvarande är en kanal, Band 5, på plats. Behållaren för mottagaren utvecklades, byggdes och testades för Almas Band 5 av Gard som en del av ett projekt under EU-kommissionens ramprogram FP6 (uppgradering av Alma). ESO levererade oscillatorkällan och rumstemperaturelektroniken som producerades av det amerikanska nationella radioobservatoriet NRAO.
Apex (Atacama Pathfinder Experiment) är ett samarbete mellan Max Planck-Institutet för Radioastronomi (MPIfR), Onsala rymdobservatorium och ESO, det Europeiska sydobservatoriet. Det är det största teleskopet med en enda antenn på södra halvklotet som är känsligt för signaler med våglängder strax under en millimeter. Driften av Apex vid Chajnantor sköts av ESO. Teleskopet ligger på något högre höjd på Chajnantor-platån (5104 meter över havet) än Alma.
Alma (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array) är ett samarbete ett samarbete mellan ESO, National Science Foundation i USA och Nationella instituten för naturvetenskap i Japan i samverkan med Chile, och är världens hittills största astronomiska projekt. Chalmers och Onsala rymdobservatorium har varit med sedan starten. Mottagarna för Band 5 är ett av flera bidrag till projektet.
Sverige har som mål att fosfor i slam ska tillvaratas genom att exempelvis slammet sprids på åkermark. Är slammet förorenat av olika kemikalier, som till exempel tungmetaller, är detta dock inte möjligt. Uppströmsarbete, vilket innebär att föroreningskällan identifieras och föroreningarna hanteras innan de når reningsverken eller förbränningsanläggningarna, kan användas för att minska mängden oönskade och farliga ämnen i dessa restprodukter.
Denna avhandling syftar till att undersöka diffusa utsläpp av några tungmetaller från olika konsumentvaror och vad detta har för konsekvenser för restprodukterna slam och till viss del aska. Med diffusa utsläpp menas utsläpp som inte kommer från så kallade punktkällor och därför kan vara svåra att uppskatta, både till storlek och ursprung. Avhandlingen använde metoden substansflödesanalys (SFA) för att kvantifiera inflödet, stocken (upplagrad mängd) och utflödet för ett visst ämne.
Resultatet visar urbana flöden och stock för tungmetallerna silver (Ag), vismut (Bi) och koppar (Cu) i Stockholm under ett år. Den restprodukt som är i fokus i dessa studier är avloppsslam. Den största identifierade källan till Ag som påverkar slammet hos det undersökta reningsverket är textilier medan det för Bi är kosmetika och för Cu tappvattensystem och bromsbelägg. Resultatet för Cu jämfördes med en studie genomförd omkring två decennier tidigare och en uppskattning att inflödet, stocken och utflödet har ökat/blivit större gjordes. Arsenik (As) diskuteras när det gäller diffusa utsläpp relaterat till virke som behandlats genom CCA-impregnering (krom, koppar och arsenik) och implikationer under/efter avfallshantering, då det kan förorena förbränningsaska vid felsortering. Också dessa resultat jämfördes med en äldre studie och en förbättring av graden CCA-impregnerat trä som sorterats rätt kunde ses.
Studien för Ag i Stockholm kan betraktas vara ett steg för att avhjälpa bristen på data för flödet av Ag. Vetenskapliga SFA:er saknas för Bi och studien i denna avhandling är ett första steg för att identifiera och kvantifiera källorna som ger diffusa utsläpp av Bi.
Mellan 2 och 5 % av de globala tillgångarna av dessa fyra metaller bryts årligen och det är eftersträvansvärt att metallerna efter användning tas tillvara inom en cirkulär ekonomi. Med tanke på att en viss del ändå hamnar i aska och slam, där de inte kan tas tillvara, kan således nuvarande användningen av metallerna ses som en förlust av resurser och inte bara ett potentiellt miljöproblem. I detta sammanhang är urban- och landfill-mining alternativ som behöver utforskas, där metaller i exempelvis oanvända elledningar eller deponier kan återvinnas. Även återvinningen bör öka, speciellt för Bi och As, vilka idag har en återvinningsgrad på under 1 %.
Bristen på lagstiftning försvårar för de viktiga aktörerna att genomföra åtgärder. Lagstiftning anpassad för diffusa utsläpp och kemikalier i konsumentvaror har således identifierats som ett viktigt steg för att hantera diffusa utsläpp från varor.
Avhandlingen Diffuse emissions from goods – influences on some societal end products försvaras den 6 november 2015 på Linnéuniversitetet i Kalmar. Opponent är Hans Bertil Wittgren, VA SYD, Malmö
Kontaktinformation Jennie Amneklev: 070 – 425 44 38 eller jennie.amneklev@lnu.se, Jonas Tenje, pressansvarig 070 – 308 40 75
Hur sprids kemikalier i miljön och hur omvandlas dessa? Vilka risker finns det när vi exponeras för dessa omvandlade kemikalier? Vilka åtgärder ska samhället vidta för att minska exponering och för att vi ska uppnå miljökvalitetsmålet – en giftfri miljö?
Det behövs en kunskapsbas som omfattar hur kemikalier sprids och sedan återfinns i komplexa blandningar, vilka risker som finns med kemikalieexponering samt hur man ska välja mellan olika åtgärder. Så ser några av huvuddragen ut i Formas analys av hur svensk forskning ska bidra till att uppnå en giftfri miljö. Rapporten har tagits fram på uppdrag av regeringen. Formas föreslår vidare en strategi för att bygga upp den efterfrågade kunskapen. Målet är att Sverige inom tio år ska påtagligt ha förbättrat förutsättningarna för att möta utmaningarna inom området.
– Svensk miljötoxikologisk och miljöteknisk forskning står sig väl i internationell konkurrens men vi behöver bygga upp en bredare kunskapsbas samt använda redan framtagen kunskap mer i samhället om vi ska klara målet om en giftfri miljö. Därför avser vi vidareutveckla satsningar på den här forskningen och dess kommunikation och samverkan med samhället, säger Gia Destouni, huvudsekreterare på forskningsrådet Formas.
Tillsammans med andra statliga forskningsfinansiärer söker Formas stöd från regeringen för satsningar på nationella forskningsprogram. Formas har identifierat giftfri miljö som ett tänkbart område för en sådan gemensam satsning med andra forskningsfinansiärer.
Rörande forskningsbehoven visar Formas analys på behov av kunskapsuppbyggnad inom tre övergripande områden:
Komplexa kemikalieblandningar
Riskbedömning och riskvärdering
Samhällets prioritering av åtgärder
-Våra undersökningar visar vidare att det finns ett stort behov av kunskapsutbyte och därför avser vi att initiera en samverkansplattform för olika aktörer med ansvar eller intresse för kvalitetsmålet giftfri miljö. Forskningen själv behöver också angripas med tvärvetenskapliga ansatser, som i stor utsträckning inkluderar humanistiska och samhällsvetenskapliga perspektiv.
Formas ser även ett ökat behov av kunskapssammanställningar hos centrala myndigheter och föreslår till regeringens forsknings-, utbildnings- och innovationsproposition att myndigheten får i uppdrag att bygga upp ett miljö-SBU*, som kan svara mot en stor del av de behov som centrala myndigheter beskriver.
Bakgrund:
Formas har på regeringens uppdrag genomfört en analys av forskning till stöd för att uppnå miljökvalitetsmålet giftfri miljö samt tagit fram förslag till en nationell forskningsstrategi för detsamma för åren 2015-2025. Uppdraget har genomförts med Kemikalieinspektionen och Vinnova. Analysen bygger på en rapport av en internationell expertpanel, enkäter, intervjuer och en workshop. Forskningens förutsättningar har kartlagts och dess kvalitet analyserats i en bibliometrisk analys. Analysen omfattar sex forskningsområden: Human exponering och toxikologi; Ekotoxikologi; Miljökemi; Miljöteknik och grön kemi; Samhällsvetenskaplig miljöforskning samt Utveckling och tillämpning av systemanalytiska metoder.
För mer information:
Georgia Destouni, huvudsekreterare Formas 0728-57 40 65
Emilie von Essen, presschef Formas, 0733-50 31 61
*SBU – Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, utvärderar metoder framförallt inom hälso- och sjukvården genom att systematiskt värdera den vetenskapliga litteraturen på olika områden och presentera sammanvägda synteser
– Vid av- och utvisningar av ensamkommande asylsökande barn har myndigheterna ofta olika uppfattningar om barnens behov och vad som utgör barnens bästa. Myndigheterna har också ibland svårt att förstå varandras utgångspunkter och uppdrag. Detta leder till slitningar och sätter barnen som redan är utsatta i ytterligare en svår situation, säger Mehdi Ghazinour, professor vid Umeå universitet.
Utgångspunkten i forskningsprojektet var den svenska regeringens krav på ökad effektivitet i arbetet med att verkställa av- och utvisningar, samtidigt som regeringen också betonade att ökad effektivitet inte får ske på bekostnad av respekt för barnens värdighet och mänskliga rättigheter.
Projektet handlade om Migrationsverkets, polisens, socialtjänstens och god mans samarbete och samverkan i av- och utvisningsprocesser som sker med tvång. Projektet lyfte dels myndigheternas upplevelser, erfarenheter och kunskaper, och dels de asylsökande barnens upplevelser och erfarenheter. Projektet bygger på ett stort antal intervjuer som genomförts i Västerbotten, Värmland och Skåne samt på en enkätundersökning riktad till poliser och socialsekreterare.
Resultaten i projektet visar på skillnader mellan de samverkande aktörerna. Poliserna såg främst värdigheten i mottagandet av barnen som kopplad till verkställigheten; de var inriktade på att göra det bästa av situationen. Tjänstemän på Migrationsverket ansåg att värdigheten låg inbäddad i den befintliga lagstiftningen. För båda myndigheterna var krav på ökad effektivitet – mätt i kortare handläggningstider och fler verkställda av- och utvisningar – fullt möjliga att förena med bibehållen respekt för barns rättigheter så som dessa uttrycks i Barnkonventionen. Socialtjänst och gode män hade däremot ofta ett helt annat perspektiv och förhållningssätt. De ansåg bland annat att Barnkonventionen och värdigheten ofta fick stå tillbaka.
De barn som medverkade i projektet uppgav att de ofta fick olika och motstridiga signaler från de olika myndigheterna. I vissa fall drog aktörerna åt märkbart olika håll och hade svårt att förstå varandras utgångspunkter och uppdrag. Projektet visar också att majoriteten av poliserna och socialsekreterarna upplevde arbetet med ensamkommande asylsökande barn som krävande. De hade dock strategier för att hantera stressen i samband med av- och utvisningar och hade dessutom tillgång till socialt stöd.
– För att få ett bättre samarbete och öka värdigheten i mottagandet behöver man kartlägga problemen och sätta in åtgärder, exempelvis i form av Barnahus, det vill säga att inblandade aktörer får en mer integrativ arbetsform, säger Mehdi Ghazinour och Malin E. Wimelius.
Om finansieringen:
År 2012 fick Institutionen för socialt arbete ett forskningsanslag från Europeiska flyktingfonden för att genomföra en utvärdering av hur mottagande av och andra insatser för ensamkommande flyktingbarn fungerade i Umeå kommun. I projektet, som avslutades i juni 2014, drogs ett antal slutsatser om behovet av tydligare och mer långsiktiga mål, mer utvecklad politisk styrning och behovet av bättre integrationsinsatser.
Nyligen beslutade Statens institutionsstyrelse, SiS, om anslag för ett nytt projekt med fokus på ökad kunskap om på vilka grunder ensamkommande flyktingungdomar placeras på SiS. Projektledare är professor Mehdi Ghazinour. I projektet arbetar också Malin Eriksson, Malin E. Wimelius och Mojgan Padyab.
För mer information, kontakta gärna: Mehdi Ghazinour, professor i Socialt arbete, forskningschef vid polisutbildningen, Umeå, Telefon: 070-213 83 12, E-post: mehdi.ghazinour@umu.se
Rektorer förväntas utveckla skolan, men har problem att genomföra de förändringar de planerar. En anledning är att krav på snabba reformer sätter hinder för utvecklingsarbetet – det visar en ny avhandling vid Göteborgs universitet.
– En bärande idé i både forskning och debatt är att rektorn är en nyckelperson för skolutveckling. Fokus läggs på rektorers handlingar och vad rektorer kan göra för att lyckas med sitt utvecklingsuppdrag, men det ger en förenklad bild, säger Jaana Nehez, doktorand i pedagogiskt arbete.
I sin avhandling undersöker Jaana Nehez vad som blir meningsfullt och möjligt för tio gymnasierektorer att göra inom ramen för ett gemensamt utvecklingsarbete där målet var att med aktionsforskning få igång det entreprenöriella lärandet i undervisningen. Detta har gjorts bland annat genom observation av rektorernas gemensamma möten, fokusgruppsamtal med rektorerna om den gemensamma arbetsprocessen och om hur de förankrar entreprenöriellt lärande bland sina lärare.
Resultatet visar att det rektorerna gjorde i utvecklingsarbetet blev annat än vad de hade planerat att göra. Skälen till detta var vaga idéer om vad som skulle förändras, brist på resurser för verksamheten, ojämlika relationer mellan rektorerna samt krav på snabba förändringar från förvaltningen.
Dessa förutsättningar gjorde det mer meningsfullt för rektorerna att engagera sig i uppgifter, eller praktiker som Jaana Nehez benämner dem, som handlade om att organisera den dagliga driften. Det blev också mer meningsfullt att ge sken av att lyckas med utvecklingsarbetet istället för att engagera sig i sådana uppgifter eller praktiker som kunde möjliggöra den planerade förändringen.
– För att rektorer ska kunna verka för utveckling krävs förändringar i de förutsättningar som formar rektorers utvecklingsarbete. Kraven från politiker och från förvaltning på snabba resultat formar en praktik som hindrar det planerade utvecklingsarbetet, säger Jaana Nehez.
Fakta: Rektors uppdrag att utveckla skolan preciseras i läroplanerna för både gymnasieskolan och grundskolan. Enligt läroplanen för gymnasieskolan ska rektor ”planera, följa upp, utvärdera och utveckla utbildningen i förhållande till de nationella målen”.
Området är i stort sett outforskat i Sverige. Syftet är att öka kunskapen om vilka konsekvenser utbredningen av algoritmer, robotar och andra tekniska system får för såväl medborgare som journalister och medieorganisationer.
Algoritmisk logik och system införs på bred front i medieorganisationer och påverkar både innehåll och journalisternas arbetssätt. Forskarna kommer att undersöka tre aspekter: ”robotjournalistik”, där en dator genererar innehållet genom att samla strukturerade fakta, bearbeta och sedan automatiskt presentera detta som en artikel. Den här formen är vanlig inom till exempel sport- och finansnyheter. En annan aspekt är CMS, Content Management Systems, ett verktyg som ger stöd för en effektiv hantering av nyhetsmaterial, såväl text som bild. Den tredje aspekten handlar om distributionen av innehåll. ”Sociala algoritmer” som Twitter, Facebook och Google där algoritmer som har att göra med annonsering påverkar spridningen av nyheter.
Hur påverkas mediebranschen och medborgarna?
– Det finns förvånansvärt lite forskning i Sverige som visar hur införandet av tekniken påverkar mediebranschen, journalisterna och medborgarna. Den ökade användningen av algoritmer väcker viktiga frågor om journalistens yrkesroll, integritet och redaktionell självständighet, säger Elizabeth Van Couvering, projektledare.
De logiker som bäddas in i olika system, CMS, och som styr produktion och distribution av innehåll påverkar det journalistiska arbetet som helhet. Journalistiskt innehåll blandas med flöden i sociala medier, användarbilder och läsarbidrag av olika slag. Publiken, mediekonsumenterna, har liten kännedom om hur dessa algoritmer fungerar och många som arbetar inom medieorganisationer, till exempel journalister, har liten kunskap om och kontroll över de algoritmer som formar det dagliga arbetet.
– Jag tror att det inom mediebranschen finns en ökande oro över utvecklingen och den mjukvara som på bred front gör sitt intåg. Den kan vara hämtad från ett helt annat sammanhang och skapad i ett annat syfte. Makten över journalistiken, processen och innehållet förskjuts åt det tekniska hållet, konstaterar Elizabeth Van Couvering.
Forskningsprojektet ”Algoritmer och medieorganisationer” finansieras med 3,7 miljoner kronor från Anne-Marie och Gustaf Anders stiftelse för medieforskning. Det startar i januari nästa år och kommer att pågå till och med 2018. I projektet ingår förutom Elizabeth Van Couvering som är projektledare, även Christer Clerwall, forskare i medie- och kommunikationsvetenskap. En doktorandtjänst kommer också att utlysas. Samtliga forskare är knutna till forskargruppen Geomedia vid Karlstads universitet.
Kontaktinformation:
Elizabeth Van Couvering, tel: 054-700 18 93 eller mobil: 076-100 96 39,e-post: elizabeth.van-couvering@kau.se
SiS beslutade nyligen att bevilja pengar till två forskningsprojekt som rör ensamkommande barn.
– Det är en viktig fråga och SiS behöver mer kunskap runt ensamkommande barn. Det behövs mer forskning om vad som kännetecknar målgruppen, vad de behöver och vilka insatser som bäst hjälper dem, säger Eva Franzén, chef på SiS forsknings- och utvecklingsenhet.
Grunder för placering
Mehdi Ghanzinour, professor i socialt arbete och forskningsledare vid polisutbildningen, Umeå universitet, får 4,9 miljoner kronor. Han ska under tre år, tillsammans med en grupp forskare, studera och analysera på vilka grunder socialtjänsten placerar ensamkommande ungdomar på SiS och om vårdinnehållet skiljer sig jämfört med andra placerade ungdomar.
Inom SiS finns i dag ingen specialiserad verksamhet för ensamkommande ungdomar. Men erfarenheten har visat att det hos ungdomarna kan finnas både specifik flyktingrelaterad problematik och tung social problematik.
Studien ska ge en systematisk och övergripande bild av placering och behandling på SiS genom att analysera alla steg i processen från utredning till inskrivning vid institution och till utskrivning och eventuella eftervård.
Bild av målgruppen
Åsa Backlund på Socialhögskolan i Stockholm får 2,4 miljoner för att under tre år studera och analysera vad som kännetecknar målgruppen ensamkommande.
Studien ska söka svar på frågan vad som föranleder socialtjänstens placeringar och om skälen att placera ensamkommande ungdomar inom SiS skiljer sig i förhållande till andra ungdomar som placeras.
Övriga forskningsprojekt som fått pengar är ett om hot och våld i slutenvård (425 000 kronor) och ett om datoriserad lästräning (1,2 miljoner).
SiS har ett uppdrag att svara för metodutveckling, forskning och uppföljning av vårdresultat och utvecklingsarbete. SiS finansierar varje år forskning för cirka tio miljoner kronor. Det handlar främst om forskning som rör SiS egen verksamhet.
Kontaktinformation:
Frågor: Isabelle Monell, utredare på SiS forsknings- och utvecklingsenhet, 010-453 40 08, Pressekreterare Judit Hadnagy, 010-453 40 90
Introduktioner av nya arter i ekologiska samhällen kan förändra ekosystem bland annat genom förluster av ursprungliga arter och ekosystemfunktioner.Biotisk resistens är ett begrepp som beskriver hur väl ekologiska samhällen kan ”stå emot” främmande arter och förhindra att nya arter etablerar sig. Det sker antingen genom stark konkurrens mellan de residenta arterna och den nya arten eller genom att de residenta arterna prederar på den nya arten.
I sin avhandling använder Anna Henriksson data från mer än 1 000 lyckade och misslyckade introduktioner av fisk i svenska sjöar för att testa hypoteser kring biotisk resistens. En allmänt vedertagen hypotes inom biotisk resistens är artrikedomshypotesen. Den förutsäger att ett artrikt samhälle bör ha större resistensförmåga än ett artfattigt då fler arter kan använda upp en större andel av resurserna. Hypotesen har inte så stort stöd i empiriska studier och ett viktigt skäl till det är att den förutsätter att alla arter bidrar till resistensen lika mycket och att alla har en negativ påverkan på den nya artens förmåga att etablera sig.
Anna Henriksson presenterar en ny metod att uppskatta artrikedom på som bättre återspeglar det ekologiska samhällets resistensförmåga. Metoden, som hon kallar viktad artrikedom, tar hänsyn till att residenta arter bidrar med olika styrka till resistensen, men också att residenta arter inte nödvändigtvis har en negativ påverkan på etableringen av den nya arten utan också kan ha en positiv påverkan.
– Mina resultat visar att denna metod att uppskatta resistensförmåga förutsäger introduktionens framgång bättre än den klassiska hypotesen. Detta innebär att de specifika interaktionerna de etablerade fiskarterna har med den nya fiskarten bestämmer utgången av introduktionen, säger Anna Henriksson
Vidare har Anna Henriksson utforskat hur motståndet i en sjö utvecklas över tid genom att analysera fiskarters prestation dels i rollen som den invaderande arten och dels som den residenta arten.
Hon kunde se att arters etableringsförmåga och resistensförmåga korrelerar positivt. Resistensen kommer att byggas upp över tid genom att de arter som har lättast för att etablera sig, såsom gädda och abborre, också bidrar mest till resistensen mot andra arter.
Röding och öring är två av de svagaste arterna med låg etableringsförmåga och resistensförmåga. Anna Henriksson fann att sådana arter är känsligast för utrotning när nya fiskarter etablerar sig. Det har betydelse för naturvården, menar hon.
– Det innebär att fjällsjöar som till stor del består av svaga arter såsom röding och öring är känsliga för introduktioner av arter såsom gädda och abborre. Går röding- och öringpopulationerna till och med förlorade är de också svårare att återintroducera.
Kontaktinformation:
Anna Henriksson, institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Telefon: 090-786 99 67, E-post: anna.henriksson@umu.se
– Rapporten är ett unik i sitt slag eftersom den bygger på en enkätstudie med cirka 330 av Sveriges främsta landslagsutövare. Någon liknande studie har aldrig tidigare gjorts i Sverige, säger PG Fahlström.
Syftet med rapporten var att undersöka hur vägen fram till idrottsutövande på elitnivå ser ut och upplevs av svenska elitidrottare.
Resultaten visar att landslagsutövarna genomsnittligt specialiserar sig och startar sin elitsatsning vid 15-16 års ålder. De allra flesta börjar med idrott i samband med skolstarten och sysslar med flera andra idrotter förutom huvudidrotten innan de startar sin elitsatsning. En övervägande del har genomgått idrottsprofilerad gymnasieutbildning.
Vidare framträder tydligt familjens påverkan. Landslagsutövarna kommer från ”idrottsfamiljer”. Föräldrarna har i stor omfattning själva varit tävlingsaktiva i samma idrott som blivit landslagsutövarna. Föräldrarna har också i många fall varit ledare och tränare. Dessutom har familjerna haft ekonomiska möjligheter att på olika sätt stödja sina barns idrottande.
Sammantaget visar resultaten att vägarna till landslagsnivå är varierande och individuella och att de svenska landslagsutövarnas vägar till landslaget i stor utsträckning karaktäriseras av en sen specialisering och elitsatsning.
Rapporten kommer att få stort värde för idrottsrörelsen då den ger en mera nyanserad bild av elitidrottskarriären än den som ofta framkommer i talangdebatten. Dessutom väcker den många intressanta frågor till exempel gällande ungdomsidrottens organisering och hur idrotten kan göras tillgänglig för bredare grupper av ungdomar, säger forskarna.
Om rapporten: Vägarna till landslaget – om svenska elitidrottares idrottsval och specialisering. Rapporten är skriven av PG Fahlström, Per Gerrevall, Mats Glemne och Susanne Linnér på Institutionen för Idrottsvetenskap vid Linnéuniversitetet.
Rapporten finns tillgänglig för nedladdning på Riksidrottsförbundets webbplats: Vägarna till landslaget – Om svenska elitidrottares idrottsval och specialisering
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
