Ett år efter starten av robotprojektet har alla intressenter haft en första utvärdering av projektet med den rökseende roboten och professor Achim Lilienthal vid Örebro universitet är mycket nöjd.
– Det har gått bra. Till och med mycket bra. Vi ligger före tidsschemat och hittills motsvarar SmokeBot mycket väl våra förhoppningar.
Smokebot klarar av att navigera i rökfyllda rum.
Han är koordinator för 35 miljoner kronorsprojektet som handlar om att få en robot att kunna navigera på egen hand i en miljö där sikten är noll och där det också kan finnas gaser och andra risker.
I samband med den nyligen genomförda utvärderingen i Wien, samlades alla intressenter för att se SmokeBot i aktion, forskare, industri, användare och finansiärer.
Navigerar i ett tvådimensionellt radarsystem – Än så länge använder vi ett tvådimensionellt radarsystem. Men vi kunde ändå se hur roboten klarade att navigera i ett helt rökfyllt utrymme. I framtiden kommer vi att utveckla 3D-radar och då blir det ännu bättre.
Nu kunde SmokeBot visa, hur en operatör med hjälp av robotens sensorer kan navigera i det rökfyllda rummet. På grund av röken går det inte att navigera med hjälp av kamera och inte heller en laserscanner kan se igenom röken. Med hjälp av radarsystemet kan roboten bygga upp kartor av det rökfyllda rummet, som operatören använder för att navigera. SmokeBot kan alltså ge en god bild av en olycksplats dit ingen människa kan ta sig eller se något.
– Det vi redan nu kan göra med SmokeBot, har ingen kunnat göra tidigare. Den kan alltså bli ett mycket värdefullt hjälpmedel när bränder ska bekämpas. Den kan också göra nytta i andra rökiga eller dammiga miljöer.
Robust robot med motor och larvband
Det forskarna vid Örebro universitet framförallt sysslar med är att utveckla själva robottekniken, alltså hur SmokeBot kan navigera. Tillsammans med andra parter i projektet utveckla man också gassensorer och radarsystem. Räddningstjänsten i tyska Dortmund bidrar med praktiska kunskaper och behov.
Den robusta roboten, alltså själva fordonet med motor och larvband, finns sedan tidigare, men utrustas nu med SmokeBot-projektets speciella sensorer, radar och kameror.
I slutet av juni är Achim Lilienthal inbjuden som talare till Shanghai Tech University och deras stora årliga symposium, som i år handlar om robotics, virtual reality samt datorteori och –system.
– Det blir ett utmärkt tillfälle att få presentera SmokeBot för över 1000 forskarkolleger, studenter och andra intresserade från hela världen, säger han.
SmokeBot finansieras med 35 miljoner kronor från EU-kommissionen, som också hade representanter på plats vid utvärderingen i Wien. Där fanns också de andra parterna i projektet Leibniz Universität Hannover, Fraunhofer-Institut für Hochfrequenzphysik und Radartechnik, Taurob GmbH (Austria), University of Warwick och Berufsfeuerwehr Dortmund.
– Vi har upptäckt förändringar som sker hos så kallade NOD-möss, icke-feta diabetiska möss, innan de utvecklar diabetes. En bättre förståelse av den mekanism som initierar uppkomsten av denna vanliga sjukdom kan vara viktigt för framtida behandlingsstrategier. Det kan antingen handla om att dämpa sjukdomen eller ringa in de celler som utgör kärnan i det beta-celldödande maskineriet, säger Viqar Banday, doktorand vid Institutionen för klinisk mikrobiologi, Umeå universitet.
Typ 1-diabetes är en av de vanligaste autoimmuna sjukdomar som drabbar barn, och det är kroppens eget immunförsvar som angriper insulinproduktionen. Miljöfaktorer och problem i immunsystemet som utlöser sjukdomen är fortfarande dåligt kända. Viqar Banday och hans kollegor har använt NOD-möss eftersom de utvecklar en typ 1-diabetes som liknar den hos människor.
Resultaten visar att mössen har förändrade avfallsprodukter, metaboliter, i blodet inklusive förhöjda nivåer av glutaminsyra, redan i mycket tidig ålder. Det skapar en giftig miljö för de insulinproducerande betacellerna.
Viqar Banday har också studerat hur NOD-möss reagerade på vaccination. Mössen uppvisade en stark reaktion på vaccinerna, och enligt forskarna kan det bero på brister i en viss grupp av vita blodkroppar som kallas B-lymfocyter.
Fotnot:
Viqar Banday kommer från Kashmir, Indien. Vid sidan av sina doktorandstudier vid institutionen för klinisk mikrobiologi medverkar Viqar i biomedicinkurser som laboratorieassistent. Han har en bakgrund inom biokemi.
Viqar Banday, Institutionen för klinisk mikrobiologi, immunologi, Umeå universitet
Telefon: 076-796 37 70
E-post: viqar.banday@umu.se
– Det är en avvägning mellan beroende och självständighet. När vi talar om barnets religionsfrihet kan vi inte bara fokusera på individens val. Barn föds in ett socialt sammanhang med familj, skola och samhälle, och har rätt att få nycklar och vägledning in i det sammanhanget. Vi behöver inte vara rädda att ge barnet tillgång till tradition, säger Maria Klasson Sundin, teologie doktor vid Uppsala universitet, som nyligen lagt fram sin avhandling.
I avhandlingen utgår hon från FN:s barnkonvention från 1989 och hur den formulerar barnets rätt till religionsfrihet. I de tidigare FN-konventionerna var det föräldrarna som hade rätt att bestämma över barnens religiositet. I och med artikel 14 uttrycks att det är barnet som själv ‘utövar’ rättigheten.
Föräldrar är skyldiga att vägleda
Samtidigt sägs att föräldrarna har rätt och skyldighet att vägleda barnet i detta utövande och att de i sin vägledning måste ta hänsyn till barnets ‘växande förmågor’. Successivt övergår ansvaret från föräldrar till barn, det sker inte vid ett enda tillfälle, på myndighetsdagen.
Vad ’växande förmågor’ innebär är något som olika kulturella sammanhang ser olika på. Vad är det som gör ett barn moget nog att själv ta större ansvar? Vilka kunskaper och färdigheter är det som behövs? Vi behöver bli mer medvetna om hur vi ser på vad som präglar övergången från barndom till vuxet ansvarstagande, menar Maria Klasson Sundin.
Att se religion som enbart en fråga om trosföreställningar räcker inte när man tittar på rätten till religionsfrihet. Ett sådant fokus gör inte rättvisa åt hur de flesta människor i världen ser på sin religion. Religion bör istället ses som ett mångdimensionellt fenomen, där såväl tro, som praxis och identitet ingår.
Tillhörighet i vardagen
– Det är viktigt att inte hamna i fällan, som man så ofta gör, att man ser religionsutövande enbart som ett intellektuellt beslut. Det är att ha väl höga krav på barnet, och för all del även på vuxna, att tycka att det ska ha en färdigutvecklad syn på frågor om troslära för att betraktas som tillräckligt kompetenta för att utöva sin religionsfrihet. Det måste få finnas en praktisk sida av religionsutövande, som handlar om tillhörighet i vardagen. Det kan vara att sjunga i kör, vilja bära särskilda kläder eller att inte äta fläsk.
En diskussion kring barn och religion som ofta återkommer är om kommunala skolor ska få ha skolavslutning i kyrkan.
– Det går inte att ge ett rakt ja eller nej på den frågan. Det beror på sammanhang och hur det utformas. I religionsfriheten ingår att slippa utsättas för indoktrinering men inte att slippa möta andra människors tro och religionsutövning. Det vi behöver sträva efter är att alla barn ska få kunskap om och respekt för både den egna och andras traditioner. Där har skolan ett ansvar, men det är inte säkert att skolavslutningen, som ska vara allas gemensamma högtid, är det bästa sättet att lära känna den kristna tradition, som format Sverige.
Viktigt inkludera alla i skolavslutningen
– Om skolavslutningen hålls i skolan är det viktigt att den utformas så att inget barn riskerar att bli utpekat eller lämnat utanför. Det gäller barn från alla traditioner, både religiösa och ickereligiösa..
Maria Klasson Sundins avhandling är den första svenska studien av barnkonventionen ur ett religionsfilosofiskt perspektiv, många andra har ett juridiskt perspektiv. Fokus i avhandlingen är balansen mellan barnets rätt att själv utöva sin religionsfrihet, och barnets rätt att få föräldrarnas vägledning i religionsfrågor.
I avhandlingen analyserar Maria Klasson Sundin olika teorier om rättigheter för att se om de rymmer de här båda dimensionerna och hennes slutsats är att några av de klassiska rättighetsteorierna inte gör det. Hon prövar olika sätt att förstå vad barnkonventionens tal om barnets ‘växande förmågor’ kan tänkas innebära. Hon undersöker också hur olika sätt att förstå begreppet ‘religion’ påverkar synen på vad det är som religionsfriheten ska skydda.
Slutligen presenterar hon ett eget tentativt förslag till hur vi kan förstå barnets religionsfrihet, där barnet kan vara både subjekt och beroende av omvärlden. Det är en ‘ömsesidighetsorienterad’ modell, där både barn och vuxna ses som beroende och subjekt och där samspel i sociala och språkliga sammanhang är det viktiga.
Vem har mest rätt när det gäller barns religionsfrihet? Är det barnet eller föräldrarna?
– Det är en avvägning mellan barnets rätt att själv få bestämma och ta ställning till religioner, och barnets rätt att få vägledning av sina föräldrar. Det går inte att separera de två utan måste vara ett ömsesidigt samspel mellan föräldrar och barn och med samhället. Ingen av oss är helt och hållet självständig eller helt och hållet beroende, säger Maria Klasson Sundin.
Kontakt: Maria Klasson Sundin, teologie doktor i religionsfilosofi vid Uppsala universitet E-post: maria.klasson-sundin@teol.uu.seMobil: 0707-59 50 81
Efter utbrottet av Ockelbosjukan i norra Sverige under 2013, kunde forskare vid Umeå universitet isolera viruset från myggor i Lövångertrakten, där många också drabbats av Ockelbosjukan. Forskarna har därmed visat att mygglarver även i Västerbotten bär på sjukdomsframkallande virus, bland annat Sindbisvirus, som orsakar Ockelbosjukan, en virussjukdom som kännetecknas av feber, utslag och långdragen ledvärk.
I den nya studien, som publicerats i tidskriften Vector-Borne and Zoonotic Diseases, visar forskarna att Sindbisvirus kunde påvisas i mygglarver under våren, året efter utbrottet, vilket tyder på att virus kan överföras direkt från honmyggan till myggäggen.
Virus bland myggor
– Myggorna är då infekterade av virus redan när de kläcks, vilket inte tidigare visats. Tidigare har man trott att Sindbisvirus förs in via flyttfåglar varje vår, eller att virus finns i fåglarna som stannar under vintern. Nu tyder resultaten på att virus också kan cirkulera bland myggor, men att nya virusvarianter introduceras med fåglar, säger Magnus Evander, som är professor i virologi och en av forskarna bakom studien.
Tidigare har Umeåforskarna visat att infektioner med Sindbisvirus har ökat sex gånger på de senaste 30 åren i norra Sverige och upp till 3 procent av befolkningen har någon gång varit infekterade. Troligen är sjukdomen underdiagnostiserad och kan orsaka långvarigt lidande i form av ledvärk.
– Även Inkoovirus har isolerats från både myggor och larver. Inkoovirus är ett relativt okänt myggburet virus, som kan orsaka feber och hjärninflammation. Oväntat så hade så många som 41 procent av befolkningen i Norr- och Västerbotten någon gång blivit infekterad av detta virus. Det är dock troligt att de flesta inte tänkt på att det kan vara en myggburen virusinfektion eftersom den troligen orsakar milda symtom för de flesta smittade.
Artbestäms genom DNA
Forskarna i Umeå har också kartlagt vilka myggarter som är bärare av dessa virus och hur de olika arterna varierar under säsongen. För att kunna göra det så har de också utvecklat en molekylär metod för att snabbt artbestämma myggor och mygglarver. Genom att använda ett specifikt avsnitt av myggans DNA, så kan alla myggarter ”streckkodas” och artbestämmas.
Forskargruppen leder ett Formas-finansierat projekt, MOBOZO, som kartlägger myggarter och myggburna virus i hela Sverige. Detta är viktigt för att kunna förstå vilka myggarter och virus vi nu har i Sverige, samt för att kunna påvisa invasiva myggarter som kan bära med sig nya sjukdomsframkallande virus. Inom projektet undersöks också om svenska myggor är kapabla att överföra virus från andra delar av världen.
– Forskningen leder till att kunskapen och förståelsen ökar för hur myggburna virus överlever i naturen, vilket också kan leda till bättre preventiva åtgärder i framtiden. De metoder och tekniker som vi har utvecklat i Umeå kommer att kunna utnyttjas för alla myggburna virusinfektioner, även i andra delar av världen.
Forskningen som pågår gör också att sjukvården är bättre förberedd på förekomst och utbredning av dessa sjukdomar och att myndigheter som förbereder Sverige på invaderade sjukdomar kan vidta adekvata åtgärder.
För mer information:
Magnus Evander, Institutionen för. Klinisk mikrobiologi
Telefon: 090-785 1790
E-post: magnus.evander@umu.se
Forskargruppen vid Umeå universitet består av:
Magnus Evander, professor i Virologi, UmU, Inst. Klinisk mikrobiologi, virologi
Clas Ahlm, professor i Infektionssjukdomar UmU, Inst. Klinisk mikrobiologi, infektionssjukdomar
Göran Bucht, FOI Umeå
Jonas Näslund, FOI, Umeå
Cecilia Engdahl, doktorand, Inst. Kemi UmU
Olivia Wesula Lwande, postdoktor, Inst. klinisk mikrobiologi, virologi
Samarbetspartners:
Helsingfors Universitet, Finland
SVA (Sveriges veterinärmedicinska anstalt) Uppsala
En stor del av jordens kol och kväve finns lagrat i arktiska ekosystem där marken ständigt är frusen, så kallad permafrost. Klimatförändringar leder till att sådan mark värms upp. Johannes Rousk vid Lunds universitet har tillsammans med kollegor från Köpenhamns universitet och Center för Permafrost (CENPERM) i fältförsök utanför Abisko undersökt vad som händer med nedbrytningen av organiskt material när klimatet blir varmare.
Buskar i ställer för mossa
– När Arktis blir varmare blir det i stället för mossa, som är svår att bryta ned, mer buskar. Buskarna har löv och rötter som är lätta att bryta ned och som läcker socker. Det vi visar är att nedbrytningsorganismer som bakterier och svampar triggas att söka sådant näringsrikt organiskt material som innehåller mer kväve, samtidigt som den totala nedbrytningen minskar, säger Johannes Rousk.
Johannes Rousk kollar växtligheten i Arktis. (Foto: Kathrin Rousk)
När det näringsrika materialet bryts ner, anrikas den näringsfattiga delen av det organiska materialet. Mängden kol kommer då sannolikt att öka. I existerande klimatmodeller tas det inte hänsyn till sambandet mellan den buskvegetation som pågående klimatförändringar orsakar och att marken blir mer näringsfattig.
– Det blir spännande att se hur detta påverkar markens kolomsättning i längden. Kanske kan våra resultat bidra till att komplettera framtida klimatmodeller, säger Johannes Rousk.
Det är idag ingen som vet vad det leder till när det blir mindre mängd näring i marken i arktiska ekosystem samtidigt som den totala nedbrytningen av organiskt material minskar. Johannes Rousk vågar sig ändå på en gissning.
– Jag misstänker att det får en bromsande effekt på uppvärmningen, säger han.
Publikation: Artikeln publiceras i den vetenskapliga tidskriften Global Change Biology.
För mer information:
Johannes Rousk, universitetslektor, Lunds universitet, biologiska institutionen
Tel: 046-222 37 45, 070-750 75 22 johannes.rousk@biol.lu.se
Hon har precis fått ta emot ett anslag på 22 miljoner kronor för forskning om och utveckling av ett robotsystem som ser och kommunicerar med användare och samtidigt kan spåra tidiga tecken på demens.
– Jag jobbar med att systematiskt kartlägga hur människor kommunicerar icke-verbalt. Det kan handla om ansiktsuttryck, gester, hur ofta och hur långa pauser man gör när man pratar och så vidare. Utifrån detta bygger jag sedan olika datormodeller, säger Hedvig Kjellström.
Just vårt kroppspråk säger en hel del om oss människor. Detta utan att vi direkt är medvetna om det. Det handlar bland annat om hur vi uppfattar varandra bortom det talade ordet. Men vårt kroppspråk, våra gester, vårt sätt att prata, som vi själva uppfattar, kan också berätta saker om vår hälsa. När mönstren avviker, vill säga.
Två användningsområden
Hedvig Kjellström berättar att det finns åtminstone två användningsområden här, det vill säga två nyttor med hennes forskning.
– Om vi vet hur människor uppfattar varandra så kan vi använda denna lärdom på robotar. Det kan handla om allt från blickriktningsmönster till armgester. Med den här kunskapen kan vi göra robotar mänskliga, får dem att framstå som mer socialt kompetenta. Kan robotarna tolka människors omedvetna signaler uppstår det färre missförstånd i kommunikationen, säger Hedvig Kjellström.
Den andra tillämpningen är att först studera mänsklig icke-verbal kommunikation för att sedan använda denna kunskap till att ställa diagnoser.
– Om man har en sådan robot som jag vill bygga kan man använda den exempelvis till att ställa Alzheimerdiagnoser, men också se hur demenssjukdomar fortskrider, säger Hedvig Kjellström.
Fler ”besök” för patienten
En sådan diagnos görs idag genom samtal mellan läkare och patient och genom olika minnestester. Dock är sjukvårdens resurser begränsade. Att få en första diagnostid kan ta månader och ibland kan demenssjukdomar komma smygande utan att den drabbade eller omgivningen märker av den. Samtidigt är det mycket viktigt att en behandling i form av minnesträning eller läkemedel sätts in så tidigt som möjligt så att sjukdomsförloppet kan bromsas.
Med ett robothuvud som kan ställa demensdiagnoser kan sjukdomens utveckling följas mycket noga med undersökningar hur många gånger som helst per dag. En mängd funktioner byggs in i robothuvudet, till exempel spel eller Skype. Ett samtal eller två till släktingar eller en stunds nöje kan göras parallellt med diagnoser ställs. Detta ska sedan jämföras med dagens situation där återbesök hos läkaren kanske sker en gång per månad.
– Detta är utomordentligt bra, för ju snabbare en behandling sätts in desto bättre är det för patienten och patientens nära och kära. Robothuvudet kan därmed bidra med en förbättrad vårdkvalitet för demenspatienter. Att ställa diagnoser ofta är dessutom bra ur perspektivet att till exempel tidiga Alzheimersymptom bara visar sig då och då, inte hela tiden. Det kan innebära att människor drabbade av Alzheimer i värsta fall kan gå utan diagnos i åratal, säger Hedvig Kjellström.
Själva forskningsarbetet mot ett robothuvud som kan ställa diagnoser kommer att gå till så att demenspatienters icke-verbala kommunikation spelas in och analyseras. Även friska människor ska studeras så att roboten lär sig skillnaden mellan kroppsspråket hos friska och sjuka individer, förstå kopplingarna mellan demens och kommunikation.
Kommer människor att känna sig bekväma med robothuvuden i hemmet?
Hedvig Kjellström ser inga problem med detta.
– Många äldre använder ju datorer flitigt redan idag, så tekniken är nog inga problem. Men det är förstås viktigt att gränssnittsdesignen är bra och begriplig. En doktorand kommer att studera användbarhetsaspekter. Både i Italien och Japan har det tidigare gjorts vetenskapliga studier som visar att äldre är mycket positiva till robotar i hemmen. Så jag tror i alla fall inte det finns något principiellt motstånd, säger Hedvig Kjellström.
Hon tillägger att den största utmaningen i forskningsarbetet kommer att vara att få till ett så robust robothuvud som möjligt. Som klarar av att detektera rätt saker. För det krävs mycket ingenjörsarbete.
– Vi måste testa robothuvudet på tillräckligt många patienter – något vi får tillgång till via vår partner på Karolinska institutet. Att erhålla rättvisande resultat är ett omfattande arbete, säger Hedvig Kjellström.
Forskningsprojektet går under namnet ”EACare: Fysisk agent för att stödja äldres mentala välmående”. 22 000 000 kronor har erhållits från Stiftelsen för strategisk forskning för att jobba med robothuvudet.
I detta projekt jobbar Hedvig Kjellström tillsammans med professorerna Joakim Gustafsson och Jonas Beskow från avdelningen för tal, musik och hörsel vid KTH samt demensforskaren och professorn Miia Kivipelto från Karolinska institutet. Hedvig Kjellström har varit i kontakt med psykologer och gör bedömningen att robothuvudet efter en forskningsinsats även ska kunna ställa diagnoser om depression.
Cancer är en av de vanligaste dödsorsakerna hos hundar, och juvertumörer är den vanligaste formen av tumörer hos tikar som inte har kastrerats. Framförallt drabbas medelålders och äldre tikar. Tumörerna är överrepresenterade hos vissa raser, som engelsk springer spaniel, och man kan därför misstänka att ärftliga orsaker bidrar till att hundarna får tumörer.
En forskargrupp, där flertalet är knutna till Uppsala universitet eller SLU, har nu kartlagt de ärftliga orsakerna genom att jämföra arvsmassan hos friska och sjuka tikar av rasen engelsk springer spaniel. På detta sätt har de kunnat ringa in gener där hundarna som utvecklat tumörer skiljer sig från de som är friska.
– Våra misstankar riktas särskilt mot en gen som påverkar celldelning, CDK5RAP2, säger Malin Melin, en av forskarna från Uppsala universitet. Den finns i det område på kromosom 11 där vi ser tydligast skillnader mellan friska och sjuka hundar.
Förfinad diagnostik
Denna upptäckt kan i förlängningen leda till utveckling av en förfinad diagnostik och på sikt bättre behandlingar. Juvertumörer hos hund påminner mycket om bröstcancer hos människa och det är möjligt att resultaten också kan leda till bättre kunskap och möjligheter för kvinnor med bröstcancer.
– Vi föreslår nu att det görs studier med både tikar och kvinnor, för att se vad denna gen har för inverkan på sjukdomsutveckling och svar på cancerbehandling, säger Henrik Rönnberg, en av SLU-forskarna bakom studien.
Vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Uppsala Universitet (UU) pågår intensiv forskning om genetiken bakom hundars sjukdomar. Syftet med denna forskning är att få ökad kunskap om biologin bakom ärftliga sjukdomar samt att stödja en avel för friskare hundar. Kunskaperna kan användas till att förbättra såväl veterinärmedicin som humanmedicin. Forskningen täcker många av hundens genetiska sjukdomar, från olika typer av cancer till hjärt- och kärlsjukdomar och inflammatoriska sjukdomar, epilepsi och ögonsjukdomar.
För mer information: Malin Melin, PhD
Science for Life Laboratory
Institutionen för immunologi, genetik och patologi , Uppsala universitet
018-471 45 88, malin.melin@scilifelab.uu.se
Henrik Rönnberg, professor
Fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap
Sveriges lantbruksuniversitet
018-67 13 63, henrik.ronnberg@slu.se
Partikelfysiker världen över väntar just nu spänt på besked om de spår av en helt ny partikel som upptäcktes i den senaste körningen av partikelacceleratorn Large Hadron Collider vid Cern. En av dem är Christoffer Petersson på Chalmers, som i en nyligen publicerad artikel i tidskriften Physical Review Letters redogör för hur han förutspådde partikelspåren redan 2013.
Christoffer Petersson har en förklaring till den nya partikeln. (Foto: Anna Wallin)
– En ny partikelupptäckt nu skulle vara det största som hänt på 40 år. Mycket, mycket större än upptäckten av higgspartikeln, som var väntad och inte innehöll några överraskningar, säger Christoffer Petersson, doktor i subatomär fysik och plasmafysik vid institutionen för fysik på Chalmers.
Genom partikelkollisioner på Cern upptäcktes 2012 higgspartikeln, som varit förutspådd i över 40 år och som fullbordade den så kallade standardmodellen. Det är den modell som hittills fungerat som en karta över alla elementarpartiklar i universum, men som till exempel inte kunnat ge svar på vad mörk materia är. Under 2015 körde man igång Cern-acceleratorn igen, efter uppgraderingar med 60 procents högre kollisionsenergi. Med den högre energin skulle det nu bli möjligt att skapa och se tyngre partiklar som alltså inte har någon given plats i standardmodellen. Och det var just spår av en sådan partikel man kunde presentera den 15 december 2015.
Ge viktiga ledtrådar
– Efter higgs-upptäckten visste vi lika lite om hur vi skulle gå vidare som vi gjorde innan, men en ny partikel skulle ge oss viktiga ledtrådar för vilken väg vi ska gå för att hitta en ny teori som kan ersätta standardmodellen. Det skulle kunna innebära flera generationers arbete för både teoretiker och experimentalister och därför är många extremt taggade och exalterade nu, säger Christoffer Petersson.
Än behöver man analysera mer data för att upptäckten av den nya partikeln ska anses vara bekräftad, men hoppet om att ett sådant besked ska kunna ges mot slutet av sommaren väcktes ytterligare när man i mars 2016 kunde presentera nya resultat från Cern-acceleratorn som gjorde spåren ännu tydligare. Då stod det också klart för Christoffer Petersson och hans kollega Riccardo Torre, på École Polytechnique Fédérale de Lausanne i Schweiz, att det man hittat stämde precis in på de teoretiska förutsägelser som de publicerat redan 2013.
– Vi hörde rykten om att man hittat fler kollisioner än förväntat som gav upphov till två fotoner, eller ljuspartiklar, och eftersom det stämde precis in på vår teori satte vi oss direkt och skrev en artikel som byggde på den teorin. Det faktum att de här spåren stämde överens med den teori vi redan tidigare hade föreslagit gör vår förklaring väl motiverad. Det finns ju väldigt många andra möjliga förklaringar, men de allra flesta är efterkonstruktioner, säger Christoffer Petersson.
Tyngre superpartiklar
Det man alltså upprepade gånger har hittat är två stycken fotoner vars totala energi blir till en massa som motsvarar sex gånger higgspartikelns massa. Orsaken till detta resultat skulle kunna vara att en ny tung partikel har skapats i kollisionerna och sedan sönderfallit till två fotoner. Christoffer Petersson och Riccardo Torres teori utgår ifrån den så kallade supersymmetrin, som målar upp en möjlig förlängning av standardmodellen genom att säga att varje partikel i den har en mycket tyngre superpartner. Det innebär därmed att det för alla kända elementarpartiklar finns ytterligare lika många att upptäcka.
Forskare har under 40 år letat efter alternativ till standardmodellen. Nu ser det alltså mer lovande ut än någonsin att man kommer att få experimentella resultat som kan användas för att antingen stärka eller utesluta många av de föreslagna teorierna. Men även om Christoffer Peterssons artikel nyligen har blivit uppmärksammad i flera vetenskapliga tidskrifter så tycker han själv att det mest spännande är att få vara med under en omvälvande tid.
– Nu är den första drömmen att det här spåret blir bekräftat. Det skulle vara som att börja om från början, och bara att få vara aktiv i en tid där hela området går in i en ny era skulle vara helt fantastiskt.
Mjölkkon har varit motorn i svenskt jordbruk genom sin förmåga att omvandla betesväxter till högvärdigt protein och gödsel till våra grödor. Idag pekas hon dock ut som en av de största miljöbovarna i lantbruket, genom idisslarens speciella foderjäsning som ger ett bidrag till växthuseffekten.
Går det då att minska kornas metanproduktion? Det finns kor som producerar mer metan än andra och sådana som producerar mindre, men vad detta beror på har varit långtifrån klarlagt. Rebecca Danielsson har i sitt doktorsarbete undersökt vad djurens foder har för betydelse för metanproduktionen och om den individuella variationen är kopplad till vomflorans sammansättning.
I idisslarnas största mage, vommen, finns ett mycket komplext ekosystem bestående av en mängd grupper av mikroorganismer, bland annat metanbildande metanogener. Vid nedbrytning av cellulosa (till exempel i gräs) bildas koldioxid och vätgas, och det är dessa gaser som metanogenerna omvandlar till metan. För att minska metanproduktionen görs försök att minska mängden metanogener, att minska deras aktivitet eller att på andra sätt hämma bildningen av metan.
Mer grovfoder ökade inte metanproduktionen
Fodret till dagens mjölkkor innehåller en stor andel kraftfoder – i konventionella foderstater oftast mer än hälften av torrsubstansen. Samtidigt finns en strävan att bättre utnyttja kons förmåga att bryta ner grovfoder (till exempel gräs), istället för att utfodra kraftfoder som enkelmagade djur eller människor kan livnära sig på. En farhåga är att en övergång till en grovfoderdominerad foderstat skulle öka utsläppen av metan.
Rebecca Danielssons utfodringsförsök tyder på att det inte behöver bli så. Kor som fick 90 procent grovfoder släppte inte ut mer metan än de som fick 50 procent grovfoder. Andelen grovfoder i foderstaten påverkade inte heller antalet metanogener i vommen. När kor som släppte ut mer respektive mindre metan jämfördes syntes dock tecken på att vomflorans sammansättning skilde sig mellan dessa grupper.
Skillnad på metanogen och metanogen
En fördjupad studie, där DNA-teknik användes för att studera artsammansättningen bland vommens mikroorganismer, bekräftade att det finns en koppling mellan en kos metanutsläpp och dess vomflora. Kor som släppte ut mindre metan hade en karaktäristisk vomflora som kännetecknades av vissa grupper av bakterier och arkeer. Denna skillnad påverkade alltså metanutsläppen, men den hade ingen betydelse för kons foderutnyttjande eller mjölkproduktion.
Fodertillsatser kan minska metanproduktionen
Rebecca Danielsson har också gjort laboratorieförsök med tänkbara metanhämmande tillsatser. När en tillsats av extrakt av cashewnötskal användes i ”konstgjorda” vommar förändrades den mikrobiella sammansättningen i dessa och metanproduktionen minskade med 18 procent. I extraktet finns ett ämne som hämmar bakterier och kanske även vissa metanogener. Dessa resultat måste dock verifieras på kor innan man kan säga något om hur det skulle fungera som tillsats i utfodring.
Ökad kunskap om vad som egentligen sker i vommen skulle ge bättre underlag om vad som kan göras för att reducera metanproduktionen.
För mer information:
Rebecca Danielsson, agronom, institutionen för husdjurens utfodring och vård
018-671628, rebecca.danielsson@slu.se
http://www.slu.se/sv/institutioner/husdjurens-utfodring-vard/kontakt/personliga-cv-sidor/cv-sidor-katalog/rebecca-danielsson/
Korallrev är extremt artrika ekosystem och erbjuder hem åt hundratusentals djur. Idag finns många hot mot korallrev världen över och platser som en gång i tiden var fantastiskt vackra korallträdgårdar, vibrerande av liv, är idag täckta av döda korallskelett, övervuxna av alger. Dessa ändrade förhållanden påverkar hur djuren som bor där interagerar med varandra.
Studien som nu publiceras i Proceedings of the Royal Society B visar att korallens död och nedbrytning påverkar hur korallrevsfiskar svarar på kemiska signaler som anger närvaron av ett hungrigt rovdjur.
– Unga fiskar använder kemiska alarmsignaler som frigörs från huden hos skadade individer för att lära sig känna igen nya och okända rovdjur, säger professor Mark McCormick som studerar korallrevsfiskar på James Cook University.
När revet förändras försämras signalerna Genom att koppla samman alarmsignalen från deras skadade kamrat med doften eller synen av det ansvariga rovdjuret, så kan fiskar lära sig vilka individer som är farliga och bör undvikas i framtiden, berättar han.
– Men när korallen dör och blir överväxt av alger förändras korallrevens doftlandskap. Det påverkar denna livsviktiga inlärningsmekanism hos unga fiskar, berättar Oona Lönnstedt, forskare i marin biologi på Uppsala universitet.
Det svensk-australiensiska forskningsteamet har genom att studera en typ av frökenfisk (ambon damselfish) visat att doften av en skadad kamrat, förenat med ett rovdjur, lärde fisken som höll till på levande korall att undvika nya rovdjur. Artfränder som höll till på död korall hade däremot inte lärt sig reagera på doft och synintryck på samma sätt.
Intressant nog visade det sig att en annan art, som bara hittas på död korall, kunde lära sig känna igen nya rovdjur genom att använda kemiska alarmsignaler på både död och levande korall.
Många arter försvinner
– Om processen att lära sig undvika okända rovdjur försvinner hos vissa arter till följd av att korallen bryts ner och försvinner så kan en stor del av artrikedomen bland korallrevsfiskar också gå förlorad. Många fiskar behöver väldigt specifika miljöer som endast levande koraller tillhandahåller, säger Oona Lönnstedt.
Det Stora Barriärrevet undergår just nu den värsta massblekningen i dess historia vilket har lett till att korallen på majoriteten av reven har försvunnit eller dött.
– Om död korall maskerar livsviktiga kemiska signaler som används för att lära sig att undvika rovdjur, så kan påfyllningen av fiskbestånden vara allvarligt hotad, säger Oona Lönnstedt.
För mer information:
Oona Lönnstedt, institutionen för ekologi och genetik, Uppsala universitet, tel: 018 471 6404, 0700 218346, e-mail: oona.lonnstedt@ebc.uu.se eller Mark McCormick, James Cook University,+ 61 409 371 015, mark.mccormick@jcu.edu.au.
Att stanna i sina hemtrakter eller flytta för att söka lyckan på annat håll, är ett dilemma de flesta av oss ställs inför någon gång i livet. I naturen är det vanligt att djuren återvänder till platsen de föddes för att föröka sig, men anledningen är inte alltid uppenbar.
Gäddan är en stor rovfisk som lever både i söt- och brackvatten. Den kan bli uppemot 25-30 år och är en nyckelart som står överst i den akvatiska näringskedjan.
I Östersjön finns det gäddor som lever tillsammans i havet under hela sitt liv, men när det är tid för lek vandrar en del av dem upp i bäckar, åar och våtmarker för att föröka sig. Destination är oftast den plats där de själva föddes.
Flyttade romkorn
Forskare vid Linnéuniversitetet ville ta reda på vad som orsakar detta beteende och vad det skulle kunna ha för konsekvenser. Genom att förflytta 2 500 befruktade romkorn mellan två skilda – men närliggande våtmarker, där två av sådana del-populationer av gädda normalt leker, kunde de svara på om gäddorna verkar vara anpassade till de lokala lekområdena.
– Resultaten från experimentet visar att avkomman klarar sig bättre när de föds i sin lokala miljö. Detta visar att de två olika populationerna av gäddor har utvecklat lokala anpassningar till sina skilda lekområden trots en ytterst kort separation i tid och rum – vilket är ganska ovanligt, berättar studiens huvudförfattare Hanna Berggren.
Även om de flesta gäddor klarar sig bättre i sin hemmiljö visade experimentet också att effekten av att flyttas till ett främmande lekområde inte var densamma för alla gäddfamiljer.
– Vi upptäckte att vissa familjer klarade sig sämre när de kom till en främmande miljö, men andra påverkades inte alls eller gjorde till och med bättre ifrån sig. Resultaten är både intressanta och viktiga eftersom populationer med stor innevarande variation samt förmåga till flexibilitet kan klara miljöförändringar bättre, säger Hanna Berggren.
Fördelade sina energiresurser olika
Forskningsteamet undersökte också om gäddhonorna från olika populationer fördelade sina energiresurser olika inför reproduktion som en konsekvens av avkommans olika förutsättningar i de olika lekområdena. Medförfattare Oscar Nordahl utvecklar:
– Beroende på vilken population gäddhonorna tillhörde lade de olika mycket energi på fortplantning, en del honor investerade mer fördelat på många små romkorn, medan andra investerade mindre fördelat på färre och större romkorn.
Studiens resultat är intresseväckande då de visar att lokal anpassning kan uppstå under förhållanden där man kanske inte förväntar sig skillnader mellan populationer, menar forskningsledaren Anders Forsman, professor i evolutionär ekologi:
– Lokala anpassningar som leder till ökad framgång för avkomman i deras hemma-miljö kan gynna hemvändarbeteende och bidra till fortsatt isolering av populationerna under lek, vilket i sin tur kan leda till att populationerna fortsätter drivas isär.
Studiens resultat är viktiga när det gäller att förstå hur mångfald i naturen uppstår och bevaras. Att organismers beteenden kan påverka populationers genetik även där det geografiska avståndet inte är särskilt stort är viktig kunskap som bör tas i beaktning i allmänhet, men särskilt när man arbetar med att bevara vår natur, menar studiens författare.
Kläder tillverkade med växthusgas och luft. Det är inte science fiction, utan ett verkligt projekt inom Smart Textiles. För varför nöja sig med att producera kläder så miljövänligt som möjligt när det faktiskt kan gå att producera plagg som bokstavligen bidrar positivt till miljön?
– Fungerar tekniken har den potential att bli en ”game changer” inom textilindustrin, konstaterar Lena-Marie Jensen, koordinator för projektet ”From Air”.
Positivt för miljön
Tillsammans med forskare på Högskolan i Borås satsar Smart Textiles på projektet där man vänder på begreppen för att åstadkomma ett systemskifte i textilbranschen med hjälp av den nya tillverkningsmetoden.
Tanken är att binda metangas i textilfibrerna, vilket påverkar klimatet positivt genom att motsvarande andel minskar från atmosfären. Dagens konsumtionssamhälle bidrar till stora utsläpp av växthusgaser, som i sin tur ökar växthuseffekten. Därför leder den nya metoden till att man istället får plagg som faktiskt är positiva för miljön.
– Idag består hälften av alla textila fibrer av syntet som tillverkas av fossilbaserade råvaror, till exempel polyester, säger Lena-Marie Jensen.
– Kan vi ersätta dessa med fibrer som binder växthusgaser får vi en dubbel miljöeffekt genom att både minska den fossila användningen och samtidigt minska växthusgaser.
Prototyp av luft
Målet är nu att ta fram en konkret prototyp, gjord på växthusgas och luft, för att visa marknaden att det går. Förhoppningen är att konsumenterna ska inse betydelsen av att shoppa så klimatsmart som möjligt. Blir det sedan även ett cirkulärt tänkande när det gäller textilfibern, så att producenter och återförsäljare gör det enkelt för kunden att lämna plagg för lagning eller återvinning, behöver textilfibrer aldrig bli sopor.
Fotnot: Projektet ”From Air” är ett samarbete mellan Smart Textiles, Högskolan i Borås och Dedicated Institute.
För mer information: Lena-Marie Jensen, koordinator Smart Textiles, telefon: 033-435 41 55, 072-710 15 40, e-post: lena-marie.jensen@hb.se
– Resultatet leder förhoppningsvis till att fler kvinnor kommer att fullfölja behandlingen, säger läkaren och forskaren Maria Ekholm.
Tamoxifen brukar ges som tilläggsbehandling efter hormonberoende bröstcancer för att minska risken för återfall och död i sjukdomen. Hittills har det varit oklart vilken betydelse läkemedlet har på mycket lång sikt. Det är detta som utretts i studien, som publicerats i den ansedda tidskriften Journal of Clinical Oncology.
Jämfördes med och utan tamoxifen
Studien omfattar 564 kvinnor som på 1980-talet opererades för bröstcancer i Södra och Sydöstra sjukvårdsregionerna. Kvinnorna, som inte hade passerat klimakteriet, lottades därefter till att antingen få tamoxifen under två år eller ingen ytterligare behandling. Resultatet visar att efter 25 års uppföljning var risken att dö i bröstcancer 27 procent lägre i gruppen som behandlats med tamoxifen, jämfört med de kvinnor som inte fått någon behandling.
– Detta är viktiga nyheter för våra patienter, menar Maria Ekholm. Hon är överläkare i Jönköping och doktorand vid Lunds universitet, och har genomfört studien, som leds av docent Lisa Rydén vid Lunds universitet, tillsammans med en forskargrupp från Lund och Linköpings universitet.
Många kvinnor avbryter nämligen behandlingen eftersom den kan ge klimakterieliknande biverkningar som svettningar, vallningar och torra slemhinnor.
Minskar risken för återfall
– Den rekommenderade behandlingstiden är idag 5-10 år. Det ska vi inte ändra på, men förhoppningsvis kan våra resultat övertyga de kvinnor som tidigt vill avbryta behandlingen om vikten av att åtminstone hålla ut under 2-3 år, framhåller Maria Ekholm.
– Risken för återfall vid bröstcancer blir aldrig noll, hur väl vi än försöker behandla våra patienter. Men det handlar om att på bästa sätt utnyttja de behandlingsalternativ vi har för att minska riskerna.
Ett annat problem kan vara att vissa kvinnor som tagit tamoxifen känner otrygghet när behandlingen närmar sig sitt slut.
– Våra resultat visar att den positiva effekten av tamoxifen kvarstår under en mycket lång tid efter det att man slutat ta tabletterna. Detta kan öka patienternas trygghet, menar Maria Ekholm.
Eftersom studien visar att tamoxifen verkligen gör skillnad på lång sikt, så anser hon att kvinnor som tvekar på grund av biverkningarna bör erbjudas stöd för att fullfölja behandlingen.
– Vi kommer att bli mer och mer beroende av teknologi för medicinsk användning, så det gäller att säkerhetskraven ställs högt, säger Gurvinder Virk professor i robotik vid Högskolan i Gävle.
Världsledande experter
I veckan träffas ett 30-tal världsledande experter inom robotsäkerhet på Högskolan i Gävle för att diskutera säkerhetsstandarder när det gäller medicinska robotar och annan intelligent medicinsk utrustning.
Arbetet med att standardisera säkerheten för medicinska robotar är en ung disciplin som startade för bara 10 år sedan. Tidigare existerade inte medicinska robotar, det som då fanns kallades medicinsk elektrisk utrustning.
På ett sjukhus idag finns så många medicinska utrustningar och fler än 100 olika standarder för olika typer av sådan utrustning.
Ett intensivt arbete för gemensamma säkerhetsstandarder inom detta område leds nu av tre grupper av experter och professor Gurvinder Virk är ordförande för en av dessa.
Vad är en medicinsk robot?
En robot definieras utifrån ISO standard som ett elektromekaniskt system som rör sig och har en grad av självständighet, där graden av självständighet är nyckelordet.
Fram till nu har robotar bara varit en maskin och reglementet för dessa är en sak.
– Här talar vi om en medicinsk robot och den kommer inte att vara en maskin men en medicinsk anordning, säger Gurvinder Virk.
Om en robot gör något av dessa tre saker så är den en medicinsk robot:
Diagnostiserar
Behandlar
Rehabiliterar.
– En medicinsk robot är en robot som är en medicinsk anordning, det är definitionen av en medicinsk robot just nu.
Insulinpumpen som står för behandlingen och ger insulinet skulle kunna vara en medicinsk anordning. Sedan finns maskiner som tar blod och står för diagnosen.
– Men all medicinsk utrustning är inte en robot, för oss måste en medicinsk robot ha en viss grad av självständighet, det är nyckeln. Om en insulinpump fattar egna beslut så är den en robot.
De får inte kunna lära sig
– Självständighet kan var en bra sak och även en riskabel sak. Du måste fråga dig, varför ger jag denna utrustning makten att själv besluta?
Experternas slutsats är att där det finns en stor risk, där ska inte självständigheten finnas och där risken ökas genom att ge utrustningen självbestämmande där ska det inte finnas. Men där självbestämmande förbättrar situationen ska det tillåtas.
Om man har en situation med medicinsk strålning av cancer där det är en tumör som flyttar sig när patienten andas så behöver man en automatisk strålkniv, men om patienten skulle sluta andas så måste kniven stanna förstås.
– Vi tittar på varje tänkbar situation där man vill ha en grad av självständighet och avgör om det är en bra situation eller inte och vi ger råd till tillverkare som vill utveckla smartare maskiner och utrustningar.
– Säkerheten innebär även att certifikatet endast gäller robotar som inte har förmågan att lära. Medicinsk utrustning får inte ha förmågan att förändra sig för då förlorar utrustningen sitt certifikat.
Väsentlig prestanda
En annan fråga gäller medicinska robotar för kirurgi, till exempel införande och skärande, och om en robot ska göra det så innebär det naturligtvis mycket riskbedömning.
Här gäller två saker, grundläggande säkerhet och något som kallas väsentlig prestanda. Grundläggande säkerhet är att maskinen inte ska kunna skada.
– Man tittar på alla möjligheter till felbeslut och sedan bedöms konsekvenserna av detta och man ser till att det inte kan hända.
Dessutom måste man definiera vad denna medicinska utrustnings väsentliga prestanda innebär. En insulinpump får till exempel inte orsaka skada och måste också under alla omständigheter leverera rätt mängd insulin.
– En tillverkare av medicinsk utrustning måste kunna säga vilken som är utrustningens väsentliga prestanda och detta måste fungera under alla omständigheter.
Vi måste göra detta rätt
Medicinska robotar blir nödvändiga beroende på brist på utbildad personal samtidigt som de äldre och sjuka blir flera. Detta händer redan, kötiderna vid operationer måste kortas, om du är 80 år så kan du hinna dö innan det blir din tur.
Teknologin är det enda sättet att lösa detta och medicinsk utrustning blir nu mer och mer självständig intelligent.
– En människa kan ju säga ok till hundra diagnostiserande robotar. Det är dit det kommer att gå.
– Vi måste göra detta och vi måste göra det rätt och vi bestämmer hur det ska göras rätt och detta är konferensens syfte.
En människa måste säga OK
Hur långt borta är sjukhus där man inte träffar någon människa?
– Vi har redan en situation där du i vissa situationer kan få ett recept, men vi litar inte ännu på maskiner när det gäller att diagnostisera.
Det är alltid en människa som fattar det slutliga beslutet om att roboten fattat ett rätt beslut. Så kommer det att vara under lång tid, att människan är den slutliga medlaren. Vi är långt ifrån redo för att lita fullständigt på maskinerna.
– Jag kan inte nu se att en människa helt tas bort i detta beslutsfattande. En människa måste säga OK…
För mer information:
Gurvinder Virk Singh, professor i robotik vid Högskolan i Gävle, tel: 026-64 87 04, e-post: gurvinder.virk@hig.se
Text: Douglas Öhrbom, Högskolan i Gävle
– Innan sekelskiftet var det tradition att kastrera män med hög risk eller aggressiv lokal prostatacancer utan spridning, eftersom man räknade med att den redan var obotlig, säger Anders Widmark, som är överläkare vid Norrlands universitetssjukhus och har lett studien.
– När vi publicerade de första resultaten av den här studien i Lancet 2009 bidrog vi till att ändra inställningen kring strålbehandling av äldre patienter med avancerad prostatacancer. I denna uppföljningsstudie presenterar vi ännu tydligare resultat som klart visar hur patienter som tidigare ansågs obotliga kan botas i stor utsträckning och att de därför skall erbjudas tillägg av strålbehandling.
Jämförde med och utan strålning I studien, som publiceras i majnumret av European Urology, har forskare jämfört en vanlig nordisk tablett-baserad antihormonbehandling (med så kallade antiandrogener) med och utan tillägg av lokal strålbehandling. Resultaten vid en långtidsuppföljning 15 år efter diagnos visade att behandlingar med tillägget av strålbehandling halverade risken för patienterna att avlida av sin prostatacancer – från 34 procent till 17 procent.
Forskare vid Umeå universitet har tillsammans med kollegor i Norge och Danmark rekryterat totalt 875 patienter som behandlats för lokalt avancerade prostatatumörer eller mindre tumörer med aggressivt beteende, vid ett 40-tal kliniker i Sverige och Norge mellan 1996-2002, och sedan fortsatt att följa dem. Studien är gjord inom ramen för Skandinaviska Prostatacancergruppen (SPCG) och Svensk Förening för Urologisk Onkologi (SFUO), under ledning av Anders Widmark. 2009 publicerade gruppen de första resultaten i tidskriften Lancet, vilket bidrog till att förändra inställningen vad gäller behandling av äldre personer med prostatacancer.
– Vi håller också på att utvärdera hur antihormonbehandling av prostatacancer påverkar patienternas livskvalitet. Även den studien kommer vi snart att publicera, säger Anders Widmark.
Prostatacancer vanligaste cancersjukdomen
Prostatacancer är den absolut vanligaste enskilda cancersjukdomen i Sverige. Varje år diagnostiseras ungefär 9 000 patienter. I Sverige används traditionellt antiandrogen, vilket är en antihormonell behandling med mindre biverkningar än kastrering. Behandlingen bromsar cancercellernas tillväxt genom att blockera den stimulerande effekten av testosteron.
För mer information:
Anders Widmark, Institutionen för strålningsvetenskaper, Enheten för onkologi, Umeå universitet, telefon: 090-785 2857; 070-584 4330, e-post: anders.widmark@umu.se
Tvärtemot vad forskare tidigare har ansett om fladdermöss visar Christoffer Johansson Westheim och hans kollegor vid Lunds universitet att långörade fladdermöss har nytta av sina stora öron när de flyger.
– Vi visar att luften bakom kroppen på en långörad fladdermus accelereras nedåt, vilket innebär att kroppen och öronen skapar lyftkraft. Detta skiljer de långörade fladdermössen från andra arter som studerats och tyder på att de stora öronen inte bara skapar ett stort motstånd, utan även är till nytta och hjälper djuren att hålla sig uppe i luften, säger Christoffer Johansson Westheim.
Resultaten innebär en större förståelse för hur fladdermöss flyger. Men också för den evolutionära konflikt som finns mellan att flyga så effektivt som möjligt och att samtidigt ekolokalisera, det vill säga upptäcka föremål genom att sända ut ljudvågor och uppfatta de ekon som uppstår.
Kan leda till förbättrade drönare
En annan upptäckt som gjorts under försöken och som inte beskrivits av forskningen tidigare är hur fladdermössen skapar en framåtdrivande kraft när de flyger långsamt. Kraften skapas när vingarna hålls högt och ut från kroppen under slutet av vingslaget.
– Just det sättet att skapa kraft kan i framtiden leda till nya aerodynamiska kontrollmekanismer för drönare, inspirerade av flaxande djur, säger Christoffer Johansson Westheim.
Undersökningen har gjorts i en vindtunnel där tränade fladdermöss flugit genom tunn rök till en pinne med mat. Samtidigt har forskarna skjutit med en laser på röken bakom fladdermössen och tagit bilder på de upplysta rökpartiklarna. Genom att mäta hur röken rört sig har forskarna räknat ut krafterna som fladdermössens vingslag skapar.
Artikeln publiceras i den vetenskapliga tidskriften Scientific Reports.
Kontaktinformation: Christoffer Johansson Westheim, universitetslektor, Lunds universitet, biologiska institutionen, christoffer.johansson@biol.lu.se
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
