Under den senaste reformen av EU:s jordbrukspolitik, som trädde i kraft år 2015, knöts vissa miljöåtgärder till det arealbaserade gårdsstödet. Inom ramarna för denna reform, som kommit att kallas förgröningen, finns numera ett åläggande på lantbruk som berör mångfalden av grödor som odlas. Målet är att öka odlingssystemens långsiktiga hållbarhet, bland annat genom att minska risken för storskaliga utbrott av skadedjur, sjukdomar och missväxt. Detta är särskilt viktigt då risken för sådana händelser kan öka med kommande förändringar i klimatet. Dessutom tros även den variation som fler grödor tillför odlingslandskapet kunna gynna den biologiska mångfalden.
Ingen effekt på svenskt jordbruk
Nu visar dock en studie från SLU:s institution för ekologi att förgröningens lägsta-krav gällande antal grödor är så lågt att EU:s nya krav inte resulterat i någon större förändring på svensk jordbruksmark. Kravet på lantbruk med en areal över 30 hektar är att odla minst tre olika grödor.
– Eftersom merparten av de studerade gårdarna levde upp till dessa krav redan innan förgröningen trädde i kraft har jordbrukslandskapet i princip inte påverkats av denna reform, säger Jonas Josefsson som är en av författarna bakom studien.
Studien, som täcker gårdsinventeringar av revirhävdande fåglar över hela södra Sverige, visar också att mer variation i valet av grödor främjar vissa fågelarter som häckar i det svenska odlingslandskapet, såsom gulsparv, stare och törnsångare, framförallt i slättbygder där landskapet idag saknar sådan variation.
Funktionellt olika grödor är bäst
För att ha en positiv inverkan måste de olika grödorna dock skilja sig åt angående växtstruktur och tidpunkt för exempelvis jordbearbetning, sådd, och skörd. Det är något som förgröningen idag helt bortser ifrån och kravet kan därmed uppnås med funktionellt väldigt likvärdiga grödor, till exempel olika former av höstsådda sädesgrödor.
– Dessa brister leder till att dessa potentiella vinster med förgröningens krav gällande antal odlade grödor går förlorade under nuvarande period fram till 2020, säger Jonas Josefsson.
Studien publicerades nyligen i den vetenskapliga tidskriften Journal of Applied Ecology.
För mer information:
Jonas Josefsson, forskare
Institutionen för ekologi
Sveriges lantbruksuniversitet
018-67 24 20, jonas.josefsson@slu.se
Afrika är den kontinent där utländska företag under 2000-talet mer än på andra håll i världen har arrenderat stora landområden med målet att producera billig mat, billigt timmer och billig råvara till biodrivmedel. En tvärvetenskaplig studie från Lunds universitet visar att bara cirka tre procent av de landområden som utländska företag arrenderar i Afrika har registrerats att vara i produktion och används till att odla grödor. Av olika anledningar har företagen dragit sig ur eller inte börjat producera på övriga arrenden.
Studien visar också att de grödor som utländska investerare väljer att odla, ofta kräver mer vatten än traditionellt odlade grödor. Studien visar dessutom att samma gröda kan ha väldigt olika vattenbehov beroende på i vilket klimat den odlas och vilket bevattningssystem som företagen använder.
Modell visar vattenbehovet i olika produktionssystem
Forskarna i Lund har tillsammans med en kollega i Frankrike tagit fram en modell som visar hur mycket vatten som behövs för olika produktionssystem i olika typer av klimat på skilda håll på kontinenten. Modellen tar hänsyn både till arealens storlek och typ av bevattningssystem.
Med hjälp av modellen skiljer de på områden i Afrika där regnvatten står för den största delen av bevattningen och områden där de utländska storjordbruken tar mer än hälften av sitt vattenbehov från färskvattenkällor som grundvatten, floder och dammar. På så vis lyckas forskarna peka på områden runtom på kontinenten där ökad konkurrens om vatten spär på risken för vattenrelaterade konflikter mellan olika sektorer och ekosystem.
Inte fokuserat på färskvattenåtgången tidigare
– De här hotspot-områdena har inte pekats ut på det här sättet tidigare. De studier som har gjorts har ofta fokuserat på arealens storlek och inte på hur mycket färskvatten som går åt för att odla de krävande grödor som utländska företag är intresserade av, säger naturgeografen Emma Li Johansson som lett studien.
Arrendekontrakten som skrivs gäller ofta perioder på 33 år upp till 99 år. I kontrakten anges sällan några regler eller gränser för vattenanvändning.
– Kanske kan vår forskning leda till att utländska investerare tar större hänsyn till hur mycket vatten som behövs kopplat till hur mycket vatten som faktiskt finns. Förhoppningsvis kan resultaten bli underlag för dokument som reglerar storjordbrukens vattenanvändning, säger Emma Li Johansson.
Resultaten publiceras i en artikel i den vetenskapliga tidskriften PNAS.
För mer information:
Emma Li Johansson, doktorand
Lunds universitet, Institutionen för naturgeografi och ekosystemvetenskap
+46-70-332 73 93, emma.johansson@nateko.lu.se
Forskare från Sverige, Finland, Danmark och Kanada har fokuserat på en vanlig arktisk växt – fjällsippan. Först noterade de vilka insekter som besökte fjällsipporna på 15 platser på nordöstra Grönland, sedan återvände de för att räkna hur många frön växterna satte. Resultatet var tydligt: ju fler flugor från den familj som vår husfluga hör till, desto fler frön satte blommorna. Och av dessa flugor var det en som verkade ha särskilt stor betydelse, Spilogona sanctipauli.
Med hjälp av flugpapper – likt det som vi hänger upp i till exempel ladugårdar – konstruerade forskarna en flugfälla som såg ut som en fjällsippa. Det var dessa fällor plus en annan innovation från forskarna som gjorde studien möjlig – istället för att artbestämma varje insekt utifrån dess utseende använde forskarna DNA-markörer.
– Om vi skulle ha skickat de 8 500 insekter som vi hittade i fällorna till experter runt om i världen så hade det tagit åratal, och en del av de klibbigaste exemplaren hade det varit helt omöjligt att artbestämma, berättar Tomas Roslin, professor i insektsekologi vid Sveriges lantbruksuniversitet.
Fjällsippan central i ekosystemet
Tidigare studier från regionen har noterat 30 insektsarter på fjällsipporna medan forskarna i den här studien hittade hela 177 arter. Det innebär att två tredjedelar av alla kända insekter i detta område besöker just fjällsipporna – något som visar hur centrala de är för hela ekosystemet.
– Med tanke på hur många olika besökare dessa blommor har är det ännu mer förvånande att en enda art har så stor betydelse för att de ska sätta frön, säger Tomas Roslin.
Därför är det oroande att de flugor som visade sig vara så viktiga för fjällsipporna minskar i regionen. En del av denna minskning kan bero på att flugornas och blommornas kalendrar inte längre passar ihop. När forskarna jämförde insektsbesök på fjällsippor under högsäsong respektive senare, när det finns färre blommor, så var det fler besökare sent på säsongen.
Ett varmare Arktis hotar flugan
– Detta är mycket oroande. Blommorna slår ut tidigare och tidigare i ett allt varmare Arktis medan insekterna inte verkar anpassa sig lika bra. För växterna innebär detta färre pollinatörer och för flugorna mindre mat. Om gapet är för stort blir det ett hot mot pollineringen i Arktis, säger Niels Martin Schmidt, chef för Zackenbergs forskningsstation där studien genomfördes.
Forskarna stötte också på andra utmaningar under studien.
– Ett djur som verkligen inte hjälpte oss var myskoxen. Den betar gärna där det finns fjällsippor – vilket också visar hur viktig den här växten är. När myskoxen kom flyttade vi på oss och när den gick därifrån var våra blommor både håriga och nertrampade, säger Mikko Tiusanen från Helsingfors universitet, huvudförfattare till artikeln, som publiceras idag i tidskriften Proceedings of the Royal Society B.
– Det andra arktiska djur som trakasserade oss var snösparven, berättar Tomas Roslin. En del av dem var lite för förtjusta i att äta upp flugor som fastnat i våra blom-flugfällor. Så det var tur att vi litade till DNA snarare än utseende. Det räckte att de lämnade kvar ett enda ben för att vi skulle kunna identifiera insekten.
För mer information:
Tomas Roslin, professor
Inst. för ekologi
Sveriges lantbruksuniversitet
018-67 23 83, +358 40 595 8098, tomas.roslin@slu.se
Mikko Tiusanen, doktorand
Inst. för lantbruksvetenskaper
Helsingfors universitet
+358 40 823 7584, mikko.tiusanen@helsinki.fi
Klibbiga blomattrapper användes för att fånga insekter som pollinerar fjällsippor. Flugorna på bilden visade sig vara nyckelpollinatörer i Arktis. Foto: Malin Ek
Studier som presenteras i specialnumret belyser bland annat hur korallreven på Hawaii påverkas av havsförsurningen och hur fiskar och mikroalger anpassar sig till den globala uppvärmningen.
− Den röda tråden i studierna är att om en individ utsätts för stress, så får det följder för nästa generation. Ofta är effekterna negativa men de kan också vara positiva, säger Pierre De Wit, forskare vid institutionen för marina vetenskaper, Göteborgs universitet.
Evolution måste vägas in i modellerna
Tretton forskningsstudier av internationella toppforskare i evolutionsbiologi presenteras i tidskriften, och har samordnats av bland annat forskare från Göteborgs universitet.
I specialutgåvan beskriver forskarna nya teknologier och sätt att designa experiment och redogör för olika sätt att identifiera möjliga framtidsproblem. I studierna framhålls även vikten av att inkludera evolution i de modeller som försöker förutsäga effekterna av miljöförändringar i framtiden.
− De modeller vi använder oss av idag för att förutsäga hur organismer kommer att klara sig i framtiden, saknar information om att djur och växter faktiskt kan anpassa sig till miljöförändringar. Men detta är väldigt svårt att studera eftersom det krävs experiment som varar under många generationer, säger Pierre De Wit.
Mycket stress försämrar anpassningsbarheten
Studierna i specialutgåvan visar att en del av de marina arterna, till exempel hoppkräftor och flera olika sorters alger, kan anpassa sig till framtida miljöförändringar. Men anpassningsbarheten har en gräns. När en art utsätts för mycket stress på grund av miljöförändringar får det konsekvenser i form av förlust av genetisk diversitet och förmåga att anpassa sig till ytterligare förändringar.
− Till exempel visar en studie av hoppkräftor att de kan anpassa sig till både förändringar i salthalt och temperatur om det inte sker samtidigt, men de klarar inte av att både salthalt och temperatur ändras på samma gång, säger Pierre De Wit.
En förståelse av evolutionens roll är viktig för att effektivt kunna hitta lösningar för att ta tillvara naturens resurser på bästa sätt och för att göra samhället redo för framtidens miljö, anser Sam Dupont, forskare vid biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet.
− Till exempel skulle vi kunna ta tillvara nuvarande genetisk diversitet hos arter som används inom vattenbruk, för att odla fram organismer som är tåliga mot framtidens miljö, säger han.
Kontakt:
Pierre De Wit, institutionen för marina vetenskaper, Göteborgs universitet, pierre.de_wit@marine.gu.se, 031-786 9550.
Sam Dupont, institutionen för biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet, sam.dupont@bioenv.gu.se, 031-786 9531.
.
En genomgång av 213 ryggmärgsskadade patienter från Stockholm och norra regionen visar en hög förekomst av riskmarkörer för hjärt-kärlsjukdom såsom högt blodtryck och blodfettsrubbningar. En stor andel uppgav dessutom att de hade smärta och en majoritet var fysiskt inaktiva.
– Den höga frekvensen av riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdomar visar på den här patientgruppens sårbarhet och hur komplexiteten att leva med en ryggmärgsskada skapar ett stort behov av regelbunden och livslång uppföljning, säger Peter Flank, som är doktorand vid Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering och författare till avhandlingen.
Långtidsöverlevnaden bland personer med ryggmärgsskada har ökat markant sedan mitten av 1900-talet, vilket ofta innebär att sekundära komplikationer uppstår. Hos patientgruppen är hjärt-kärlsjukdom den vanligaste dödsorsaken. Smärta, depression och ångest är andra vanliga hälsokomplikationer som i sin tur också vara relaterade till hjärt-kärlsjukdom.
En majoritet av patienterna, oavsett BMI och bukmått, hade minst en riskmarkör för hjärt-kärlsjukdom, där blodfettsrubbningar och högt blodtryck var mycket vanliga.
Självrapporterad fysisk aktivitet visade att endast 20-30 procent av patienterna angav att de var fysiskt aktiva mer än 30 minuter/dag, minst fem dagar i veckan.
Fysiskt aktiva patienter hade lägre diastoliskt blodtryck än inaktiva patienter, men i övrigt sågs ingen skillnad i förekomsten av riskmarkörer mellan aktiva och inaktiva.
Smärta var vanligt, men smärtintensiteten var generellt mild eller måttlig.
Ångest och depression var mindre vanligt förekommande hos patienterna i studien jämfört med andra liknande studier.
Traumatisk ryggmärgsskada drabbar varje år cirka 120 personer i Sverige. Den vanligaste skadeorsaken är trafikolyckor. Skadan är livsomvälvande för patienten med bland annat förlamning, känselbortfall, blås- och tarmfunktion, trycksår och spasticitet som följd.
– Det är viktigt att denna patientgrupp följs upp och utreds på kliniker som är specialiserade inom de områden som den enskilde patienten behöver. Vi behöver också vidareutveckla metoder och strategier för prevention och intervention av sekundära komplikationer såsom högt blodtryck, blodfettsrubbningar eller fysisk inaktivitet, säger Peter Flank.
Peter Flank kommer från Umeå. Han är legitimerad sjukgymnast och anställd på Neurorehab vid Norrlands universitetssjukhus. Peter har en magisterexamen i idrottsmedicin och är specialist i neurologi.
För mer information:
Peter Flank, Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, Enheten för rehabiliteringsmedicin, Umeå universitet
070-583 7972; peter.flank@umu.se
De råd för hållbart ålfiske som Internationella havsforskningsrådet (ICES) har tagit fram avser ålens hela utbredningsområde, men den strategin fungerar inte i praktiken. Den krockar med EU:s ålförvaltning och med bristande åtgärder i nästan alla länder.
Efter årtionden av kraftig nedgång i det europeiska ålbeståndet antog EU år 2007 en skydds- och återhämtningsplan. Genomförandet har dock gått i stå: år 2015 hade varken beståndet återhämtat sig eller det nödvändiga skyddet uppnåtts, och dödligheten har inte minskat ytterligare sedan 2012. Det europeiska ålbeståndet befinner sig fortfarande på en historisk bottennivå.
Många kunskapsluckor Willem Dekker från SLU:s institution för akvatiska resurser är bekymrad över ålens framtid, och i somras publicerade han en artikel i tidskriften ICES Journal of Marine Science, där han analyserar dödläget i den europeiska ålförvaltningen och försöker peka ut en väg framåt. I artikeln beskriver han det styrande ramverket i EU:s återhämtningsplan som ett socioekologiskt förvaltningsproblem.
– Ålfrågan är extremt komplicerad, bland annat för att det finns så många kunskapsluckor, för att den berör så många länder (hela Europa och Nordafrika) och för att den engagerar så många skilda intressen i samhället, säger Willem Dekker.
EU:s återhämtningsplan hanterar denna komplexitet genom att fördela ansvaret längs geografiska linjer, och tvingar varje land att genomföra nationella skyddsplaner. Denna avsiktliga fördelning av kontrollen har förbättrat dialogen mellan olika intressen inom länderna, och har lett till att det införts skyddsåtgärder i de flesta EU-länder och även på andra håll. Avsaknaden av internationell återkoppling på de nationella planerna har dock lett till bristande samstämmighet, och de gemensamma målen har inte uppfyllts.
– Dagens skyddsplaner täcker inte den europeiska ålens hela utbredningsområde. Medelhavet saknar skyddsplaner, och det finns stora brister i skyddet även på andra håll, också i Östersjöområdet. Och det kommer förmodligen inte att förbättras i framtiden heller – vi måste klara oss med vad vi har, säger Dekker.
Återkoppla skyddsåtgärder för varje land
Det internationella havsforskningsrådet (ICES), som tar fram vetenskapligt grundade råd om hållbart fiske, fortsätter samtidigt att sikta in sig på förvaltningsrekommendationer som utgår från varje fiskarts hela utbredningsområde, även för ål. Men det finns inte tillräcklig information för ålens hela utbredningsområde. Därför kommer havsforskningsrådet inte längre än att rekommendera ”högsta möjliga nivå på skyddsåtgärder för ål”, utan detaljer.
– Den nuvarande konservativa hållningen är varken anpassad till ålproblemets struktur eller till EU:s återhämtningsplan, säger Dekker. Den tar inte upp de många åtgärder som redan har vidtagits i alla länder, och utan sådan återkoppling kan skyddsåtgärderna inte justeras till den rätta nivån.
I artikeln skriver Willem Dekker att den konservativa internationella hållningen till problemet håller på att förlama allt arbete med återhämtningsplanen för den europeiska ålen. För att bryta dödläget måste fokus omedelbart skiftas.
– Om vårt arbete med skyddsåtgärder, utvärderingar och råd om dödlighetsmål och indikatorer redovisas separat för varje land (eller deras förvaltningsområden), blir det möjligt att göra återkopplingar till de nationella skyddsplanerna. Och därigenom kan dagens dödläge brytas och ålens status förbättras, säger Dekker.
Kontakt:
Willem Dekker, forskare
Sötvattenslaboratoriet, Drottningholm
Institutionen för akvatiska resurser, Sveriges lantbruksuniversitet
076-126 81 36 (på engelska), willem.dekker@slu.se
Det finns flera olika metoder att avbilda hjärnförändringar vid Alzheimers sjukdom. Den aktuella metoden (tau-PET) åskådliggör mängden av ett protein som finns i hjärnan, tau, med hjälp av en röntgenkamera och en särskilt utvald radioaktiv molekyl (F-AV-1451).
Tau har en viktig funktion för transporten av olika ämnen i hjärnans nervceller. Personer med Alzheimers sjukdom har förhöjda nivåer av tau, vilket leder till inlagring av proteinet i hjärnans celler och så småningom till celldöd.
Lunds universitet och Skånes universitetssjukhus finns bland dem som i forskningssyfte studerar patienter med tau-PET-metoden. Fram tills nu har dock ingen haft exakt kunskap om hur väl den nya bildmetoden återger de faktiska förändringarna i hjärnan vid Alzheimers sjukdom. Den aktuella fallstudien visar emellertid att bild och verklighet överensstämmer väl. I studien har forskarna för första gången kunnat jämföra tau-PET-bilder och hjärnvävnad från en och samma person. Hjärnvävnaden kom från en person som avlidit, men som nyligen hade undersökts med den nya avbildningsmetoden.
– Tau-PET kan förbättra diagnostiken, men framför allt kan bildmetoden få stor betydelse vid utveckling av nya läkemedel mot Alzheimers sjukdom, berättar Ruben Smith, forskare vid Lunds universitet och läkare vid Skånes universitetssjukhus. Han fortsätter:
– Det finns nya läkemedelskandidater som syftar till att minska inlagringen av tau. Med avbildningsmetoden öppnas möjligheter att på detaljerad nivå undersöka sjukdomens utveckling och hur tau-inlagringen påverkas av läkemedel.
Personen som undersöktes hade en mutation som leder till samma typ av ansamling av tau i hjärnan som vid Alzheimers sjukdom.
– Intresset i forskarvärlden för avbildningsmetoder inriktade på tau är stort och ökar. En tillförlitlig bildåtergivning av tau-protein i hjärnan bedöms som en mer relevant markör och ett bättre diagnosverktyg än konkurrerande metoder som redan är i användning, säger Ruben Smith.
Forskarna bakom studien inriktar sig nu på att följa hjärnans inlagring av tau över tid samt vilka samband som finns med diagnostik via s.k. ryggvätskeprover.
Tau-PET-avbildning anses intressant även vid andra, mindre vanliga neurologiska sjukdomar. Det gäller t.ex. frontallobsdemens och Parkinson-liknande diagnoser som PSP (progressiv supranukleär pares) och CBD (kortikobasal degeneration).
Resultaten publiceras i tidskriften Brain och studien har finansierats av bl.a. Europeiska forskningsrådet (ERC), Vetenskapsrådet (VR), Alzheimerfonden och Hjärnfonden.
Vetenskaplig artikel: Editor’s choice: “18F-AV-1451 tau PET imaging correlates strongly with tau neuropathology in MAPT mutation carriers”, Brain, publicerad online den 29 juni 2016.
Kontaktinformation: Ruben Smith, forskare vid Avdelningen för Neurologi, Institutionen för kliniska vetenskaper i Lund, Lunds universitet samt läkare vid Skånes universitetssjukhus, ruben.smith@med.lu.se
Oskar Hansson, docent vid Institutionen för kliniska vetenskaper i Malmö, Lunds universitet samt överläkare vid minneskliniken på Skånes universitetssjukhus, oskar.hansson@med.lu.se
– Vi ville titta närmare på samspelet mellan våra sinnen och ta reda på hur människors uppmärksamhet och köpbeteende påverkas av dofter. Vi rekryterade 100 personer på Kungsgatan i Stockholm. Deras ögonrörelser filmades med hjälp av eyetrackingglasögon samtidigt som de promenerade förbi Café Löfbergs Stockholm. Längs sträckan exponerades en del av deltagarna med doft från kaffe eller kaka, säger Poja Shams, lektor i företagsekonomi som tillsammans med professor Anders Gustafsson från CTF genomfört studien.
Dubbelt så mycket uppmärksamhet
Analysen av eyetrackingdatan visade var deltagarnas uppmärksamhet riktades, vad de fixerade blicken på och hur länge. Deltagarna som exponerades för doft ägnade dubbelt så mycket uppmärksamhet åt Löfbergs skyltmaterial, 27 procent fler kom ihåg att de sett skyltarna, köpintentionen ökade med 40 procent och de var mer positiva till varumärket.
– Slutsatsen av studien är att kaférelaterade dofter påverkar uppmärksamheten mot kaféet vilket förstärker minnet av upplevelsen och ökar köpintentionen. Det innebär att skyltmaterialet är avgörande för att lukten ska ha någon effekt på försäljningen då dofterna paras ihop med relevant information i omgivningen, säger Anders Gustafsson, professor i företagsekonomi vid CTF.
Kakor går före kaffe
Studien visar också på ett tydligt samspel mellan våra sinnen och att det är en serie av händelser som vägleder oss att fatta beslut om köp. Lukten påverkar synen som i sin tur hjälper minnet som påverkar köpintentionen.
– Det är främst den söta doften som är drivkraften för uppmärksamhet. Deltagarna som blev exponerade för kakdoft tittade 51 procent längre tid på skyltmaterialet och hade 21 procent högre villighet att köpa kaférelaterade produkter. Så om man vill öka försäljningen av kaféprodukter är det bättre att använda sig av en doft av kakor än kaffebönor, säger Poja Shams.
Konsumenter utsätts för tusentals säljbudskap per dag. Konkurrensen och metoderna för att locka vår uppmärksamhet ökar hela tiden. Att använda dofter är en av flera metoder som används inom handeln för att driva försäljning.
– Resultatet av eyetrackingstudien ger oss insikter i hur vi kan optimera vårt skyltmaterial och även mäta effekten av kombinationen budskapen och lukt för att driva försäljning, säger Leif Sjöblom, ansvarig för innovationer på Löfbergs.
Smart teknik gör det möjligt att se världen genom någon annans ögon
– Mer än 90 procent av våra handlingar sker undermedvetet och när du ombeds att återberätta vad du har sett kommer du inte kunna återge det korrekt. Eyetracking gör det möjligt att mäta dessa reaktioner som vi inte har kontroll över men som faktiskt visar vårt verkliga beteende, säger Tom Englund, affärsområdeschef Tobii Pro som utvecklat eyetracking-glasögonen.
Kontaktinformation: Poja Shams, lektor i företagsekonomi CTF, poja.shams@kau.se,
Studien är genomförd av CTF i samarbete med företagen Tobii Pro och Löfbergs inom ramen för CTFs forskningsprofil ”Tjänsteinnovation för hållbara affärer” som bedrivs 2011-2019 med stöd av KK-stiftelsen, Karlstads universitet samt ett antal partnerföretag.
Forskare Thomas Larzon vid Region Örebro län deltar i en internationell studie som fått forskningsmedel från EU. Anslaget kommer från Horisont 2020 och ingår i ett ramprogram för forskning och innovation.
– Vår forskning handlar om en ny behandlingsmetod för att minska risken för förlamning vid operation av utbredda pulsåderbråck. Det innebär att de omfattar större delen av stora kroppspulsådern, säger Thomas Larzon, överläkare på kärl-thoraxkliniken vid Universitetssjukhuset Örebro.
Vid operation oavsett om den sker med traditionell öppen kirurgi eller så kallad kateterteknik stängs blodflödet av akut till små blodkärl som försörjer ryggmärgen. Då kan en skada på ryggmärgen uppträda med förlamningssymtom i benen av varierande grad.
– Denna komplikation sker i 10-20 procent av fallen. Genom en förbehandling avses nu de små blodkärlen pluggas igen steg för steg med kateterteknik i lokalbedövning. Efter en tid kommer då nya blodkärl att kunna bildas och ta över blodcirkulationen till ryggmärgen och när det skett kan operationen på pulsåderbråcket utföras.
Teknik med ursprung i Tyskland Tekniken utvecklades i Tyskland mellan åren 2010-2012 och metoden kunde, efter att ha konfirmerats på djurförsök, börja användas på patienter vid ett centrum i Hamburg. Efter att tjugo patienter behandlats utan att någon drabbats av förlamningen tas nu ett nästa steg med fler deltagande patienter och sjukhus.
– Vi på kärl-thoraxkliniken har till vår glädje fått forskningsmedel från EU:s Horisont 2020. Universitetssjukhuset Örebro har fått ett anslag på cirka 2 miljoner. Vi ingår i den internationella multicenterstudien och sammanlagt ingår tjugo sjukhus i Europa. I Sverige ingår Skåne universitetssjukhus och Universitetssjukhuset Örebro.
Thomas Larzon är ansvarig för studien på Universitetssjukhuset Örebro när det gäller rekrytering, behandling och utvärdering av operationsresultat i enlighet med studieprotokollet. Kärl-thoraxkliniken är pionjärer inom operationer av pulsåderbråck med kateterteknik och Universitetssjukhuset Örebro var först i världen år 2009 med att helt och hållet ersätta den öppna operationsmetoden vid brustna pulsåderbråck.
Patienten kan fortsätta gå Huvudansvariga för hela internationella studien är universitet i Leipzig. Projektstart är planerad till efter årsskiftet.
– Huvudansvarig för projektet är professor Christian Etz. Hans forskningsgrupp i Leipzig har varit drivande kring forskningen och är värda all uppmärksamhet för detta och vi är jätteglada att få vara med i projektet. De påbörjade sin forskning för sex år sedan då de utförde tester i laboratoriemiljö innan de övergick till djurförsök.
Om behandlingsresultaten är positiva innebär det att patientens livskvalitet kan förbättras avsevärt istället för att drabbas av betydande gångsvårigheter eller bli rullstolsbundna.
– Det innebär också betydligt lägre kostnader för sjukvården och lägre utbetalningar för försäkringar. I Europa beräknas 2500 patienter opereras i denna högriskgrupp och räknat på en förlamningsskada hos 15 procent av patienterna blir det en besparing på över en miljard varje år.
Kontakt:
Thomas Larzon
Överläkare på Kärl-Thoraxkliniken vid Universitetssjukhuset Örebro
Tel: 019 – 602 22 66
Mail: thomas.larzon@regionorebrolan.se
Att leva som flykting i sitt eget hemland studeras i en ny avhandling vid Mittuniversitetet. Den visar att en gemensam etnisk bakgrund, kultur och språk mellan flyktingar och majoritetsbefolkning inte är någon garanti för integration och inkludering. På grund av olösta konflikter tenderar dessa situationer att bli långvariga.
I Georgien lever över 200 000 människor, de flesta etniska georgier, som så kallade internflyktingar sedan över 20 år. De politiska ambitionerna på nationell nivå har varit att återta makten över Abkhazien, ett område som utropade självständighet under 1900-talet, och att internflyktingarna ska återvända hem, vilket också har lett till bristande insatser för lokal integration.
Lever i gränsland Avhandlingen undersöker konsekvenserna av fysiska och sociala gränser för hur unga georgiska internflyktingar från Abkhazien förstår frågor om tillhörighet och återvändande.
Resultaten visar att strävan efter att återvändande och bristen på integrationsinsatser, till exempel separat samhällsservice och undermåliga tillfälliga bostäder, leder till att unga internflyktingar växer upp och lever i ett slags gränsland mellan det förflutna och framtiden och mellan Georgien och Abkhazien, och att det gränslandet kännetecknas av osäkerhet.
– Internflyktingarna delar etnisk bakgrund, kultur och språk med majoritetsbefolkningen i Georgien, vilket tyder på att bristen på lokal integration framförallt beror på politisk vilja och inte flyktingars kulturella eller språkliga bakgrund, säger Minna Lundgren, doktorand.
Svårt att återvända Avhandlingen tar också upp faktorer som påverkar möjligheten för internflyktingarna att återvända, både emotionella och materiella. Att ta sig in i Abkhazien idag är besvärligt då gränsen mellan Georgien och Abkhazien bevakas av både ryska och abkhaziska trupper. De internflyktingar som ändå återvänt vittnar om en svår situation och ofta förekommande etnisk diskriminering.
– Att ha kvar exempelvis ett hus och sociala relationer i Abkhazien bidrar till emotionella band och en starkare uppmaning till att återvända. Å andra sidan kan erfarenheter och berättelser om vardagens umbäranden i Abkhazien resultera i att internflyktingarna inte längre ser återvändande som ett alternativ. Om den lokala integrationen haltar på den nuvarande bostadsorten präglas både vardag och tankar om framtiden av stor osäkerhet, säger Minna Lundgren.
Avhandling Hela avhandlingen “Boundaries of displacement: Belonging and Return among Forcibly Displaced Young Georgians from Abkhazia” hittar du här. Den försvaras vid Mittuniversitetet, Campus Östersund 30 september.
Kontakt:
Minna Lundgren, doktorand i sociologi, 010-142 88 19, e-post: minna.lundgren@miun.se
En skandinavisk studie har undersökt biverkningar från strålbehandling hos män med mellanrisk prostatacancer. Forskare har jämfört biverkningar från hypofraktionerad strålbehandling (7 tillfällen med hög dos under 2,5 veckor) med en standardbehandling (39 strålningstillfällen med låg dos under 8 veckor), utan att se någon signifikant skillnad i andel biverkningar på urin-, tarm- samt sexuell funktion två år efter behandlingen.
Endast sju behandlingar över två veckor
– Vår studie visar att patienter upplever få och liknande biverkningar som vid standardbehandling, trots en kraftig ökning av dos per behandlingstillfälle, säger Anders Widmark, professor vid Institutionen för strålningsvetenskaper vid Umeå universitet och huvudprövare i studien.
– För patienterna skulle det innebära stora fördelar med 7 behandlingar under drygt 2 veckor, i stället för 39 behandlingar under 8 veckor, om effektiviteten är lika bra eller bättre. Dessutom sparar också sjukvården stora resurser.
Nu presenteras tidiga forskningsresultat från den skandinaviska studien HYPO-RT-PC vid det årliga vetenskapliga mötet för American Society for Radiation Oncology’s (ASTRO). Studien är en randomiserad multicenter fas III prövning som utformats för att utvärdera resultaten från så kallad extrem hypofraktionering (E-HF), där strålbehandlingen ges med ett mindre antal höga doser jämfört med konventionell standardfraktionerad (SF) strålbehandling.
Första gången som en kraftigt ökad dos prövas Tidigare randomiserade studier har bekräftat värdet av ökad stråldos vid SF-behandling av prostatatumörer och potentiella fördelar med större stråldoser i färre fraktioner antas kunna ytterligare öka den terapeutiska effekten för män med prostatacancer. Men hittills kända effekter av hypofraktionering bygger på studier där endast en måttlig ökning av fraktionsdosen till prostatan har använts. I HYPO-RT-PC-studien har för första gången en kraftigare ökning och således ytterligare förkortning av behandlingstiden prövats.
I studien har 1 200 män med mellanrisk (intermediärrisk) prostatacancer undersökts mellan 2005 och 2015. Patienterna randomiserades till antingen standardfraktionering (med 39 behandlingar, 2 Gy/dag till 78 Gy i totaldos till prostatan under 8 veckor) eller extrem hypofraktionering (med 7 behandlingar, 6,1 Gy/dag till totalt 42,7 Gy under 2,5 veckor). Ingen antihormonell behandling gavs.
Dosfördelning vid Image Guided Radiotherapy, en metod för preciserad strålning av en prostatacancertumör. Foto: Anders Widmark
Biverkningar under de två första åren efter strålbehandlingen analyserades både genom doktors- och patientrapporterade biverkningar på urin-, tarm och sexuell funktion. Symptomen mättes före strålstart, i slutet av behandlingen, och 3, 6, 12, 18 och 24 månader efter strålbehandlingens början.
Uppföljning efter två års forskning
Resultaten som nu rapporteras är baserade på de 866 (av totalt 1200) patienter som nått två års uppföljning i maj 2016. Andelen doktorsrapporterade påtagliga biverkningar vid två år efter behandling skilde sig inte signifikant mellan män som fått antingen E-HF eller SF. Urinbiverkningar rapporterades för 5,4 % av E-HF patienterna och 4,6 % för SF-gruppen (p = 0,59). Tarmbiverkningar rapporterades för 2,2 % i E-HF och 3,7 % i SF (p = 0,20). Impotens vid två år efter behandling var 34 % i båda grupperna, jämfört med 16 % innan strålstart.
Andelen patientrapporterade biverkningar vid två år efter behandling var också lika i de båda grupperna, med inga signifikanta skillnader noterade för urinbesvär (p = 0,17), tarmbesvär (p = 0,12) eller sexuell funktion (p = 0,71).
En del små men statistiskt signifikanta skillnader framkom för vissa specifika patientrapporterade tarm- och urinbiverkningar. Akut urintoxicitet (t.ex. ökad urineringsfrekvens, sveda och trängningar vid urinering), omedelbart efter behandlingsslut var likartad för båda behandlingsgrupperna (27,6 % för E-HF och 22,8 % för SF, p = 0,11) medan akut tarmtoxicitet (t.ex. ökat antal avföringar, slem eller blod i avföringen) vid slutet av behandlingen var högre för E-HF än för SF (9,4 % jämfört med 5,3 %, p = 0,023). Vid ett år efter behandling rapporterade patienter med E-HF behandling endast marginellt fler urinvägsbesvär än SF-patienter för 4 av de 14 symptom som mätts.
– Skillnader i tidiga biverkningar var i viss mån förväntade och är en negativ bieffekt av den korta behandlingstiden vid E-HF. De tidiga biverkningarna är dock oftast av övergående natur, vilket också visade vid 3 och 6 månaders uppföljning då skillnaderna mellan de båda studiearmarna suddats ut, säger Anders Widmark.
I nästa steg planerar forskarna bakom studien att analysera tumöreffekten, mätt som avsaknad av stigande PSA vid 5 år, samt göra en ny uppföljning av biverkningar om ungefär ett år.
Forskningsresultaten presenteras i detalj på ASTROs årsmöte i Boston, USA.
Kontakt:
Anders Widmark, Institutionen för strålningsvetenskaper, Umeå universitet
070-584 43 30; anders.widmark@umu.se
Följande sjukhus och forskare har deltagit i studien: Umeå universitet/Norrlands universitetssjukhus: Anders Widmark, Camilla Thellenberg-Karlsson, Per Fransson och Lars Franzén
Lunds universitet/Skånes universitetssjukhus: Adalsteinn Gunnlaugsson, Elisabeth Kjellén och Peter Nilsson
Sundsvalls sjukhus: Lars Beckman
Länssjukhuset i Kalmar: Magnus Lagerlund
Sahlgrenska akademin/Göteborgs universitet: Jenny Kindblom
Centralsjukhuset i Karlstad: Claes Ginman
Universitetssjukhuset Örebro: Bengt Johansson
Centrallasarettet Växjö: Mihalj Seke
Länssjukhuset Ryhov Jönköping: Kristen Björnlinger
Århus universitetssjukhus: Morten Høyer
Vete är den viktigaste livsmedelsgrödan i stora delar av världen, och bidrar med en betydande del av människans behov av både protein och energi. Under 20–30 år förekom nästan inga epidemier av svampsjukdomen svartrost och sjukdomen ansågs nästan utrotad. Men, 1999, upptäcktes en ny, mycket aggressiv ras (Ug99) av svartrost i Uganda.
Denna ras, tillsammans med andra nya raser, sprider sig sedan dess, främst i Afrika och Asien, men flera av raserna har också upptäckts i Europa. Dessutom har det utvecklats nya raser av den närbesläktade sjukdomen gulrost som nu angriper vete.
Den 15 april i år gick FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) ut med en varning om rostangreppen i vete i Afrika och Asien. I en känslig vetesort kan rostangrepp leda till en avkastningsminskning på 80–100 procent, och FAO:s varning gäller alltså ett hot mot den globala livsmedelsförsörjningen.
Kromosomfragment av råg
Mahbubjon Rahmatov från SLU har nu lagt fram en doktorsavhandling som pekar på en lösning på detta hot – nya resistensgener mot både svart- och gulrost. Resistensen hittades i ett vetematerial som innehåller kromosomfragment av råg, och som utvecklats av förre SLU-professorn Arnulf Märker (1945–2010) under 40 år av traditionell växtförädling.
Mahbubjon Rahmatov har också lyckats överföra en av dessa resistensgener, med resistens mot alla utvärderade raser av svartrost, till en ”normal” vetelinje. Resistensgenen är därmed tillgänglig så att den kan användas i förädling av nya vetesorter som är resistenta mot de nya raserna av svartrost. Han har också tagit fram en markör (ett slags DNA-test) för denna värdefulla gen, vilket gör det möjligt att identifiera de veteplantor som bär på denna resistens.
– Jag hoppas verkligen att min avhandling kan bidra till att det tas fram nya rostresistenta vetesorter som kan bidra till den globala livsmedelsförsörjningen för världens befolkning, säger Mahbubjon Rahmatov.
Berberisbusken allt vanligare Svartrostangrepp på vete är inget problem i Sverige idag. Om vi får in mer aggressiva
Berberis thunbergii.
stammar av denna skadesvamp i landet finns dock alla förutsättningar för allvarliga utbrott, likt dem som förekom fram till 1950-talet. Skälet är att svampens mellanvärd, berberisbusken, blir allt vanligare i jordbrukslandskapet.
Gulrost är ett ökande problem i Sverige. I avhandlingsarbetet identifierades förädlingslinjer som innehåller resistensgener mot alla nu kända raser av gulrost. Hittills har forskarna dock inte kommit så långt i arbetet att denna resistens har kunnat överföras till ”vanliga” vetesorter.
Fråga: Vad händer om kursmaterialet ändras till att innehålla mer könsneutrala formuleringar och uttryck, vardagliga exempel och en ökad betoning på det tvärvetenskapliga synsättet?
Svar: Fler studenter – män som kvinnor – blir godkända. Dessutom tar studenterna mindre tid på sig att slutföra kursen, och därtill kunde en förbättring av godkända studenters förmåga att ta till sig kunskaper skönjas.
– Vi minskade inte på skillnaden mellan män och kvinnor, men en ökad genomströmning inom båda grupper tyder på att fler inom båda grupperna uppskattade kursinnehållet mer, säger Maria Svedin, en av KTH-forskarna bakom arbetet.
Det är hon tillsammans med lektorn Olle Bälter, båda på avdelningen Medieteknik och interaktionsdesign, som reviderat kursmaterialet.
De noterade att i en introduktionskurs online i programmering låg kvinnors genomströmning drygt tio procentenheter lägre än mäns, trots att det motsatta förhållandet råder på många andra kurser vid KTH. I ett försök att råda bot på det första utan att uppmuntra ohållbara så kallade lärstrategier så gjordes kurslitteraturen om i enlighet med de principer som redan nämnts. Det vill säga bland annat genom könsneutrala formuleringar och uttryck samt allmängiltiga exempel.
– En ökad studietakt tyder också på ökad motivation att slutföra kursen. Studenterna i studien visade dessutom på ett negativt samband mellan slutförd kurs och en ytinriktad lärstrategi, vilket tyder på att vi lyckades med att uppmuntra de i längden mer hållbara sättet att tillägna sig ny kunskap, säger Olle Bälter.
Vilka konsekvenser kan resultatet få?
– En positiv upplevelse av en introducerande programmeringskurs ökar sannolikheten att studenter fortsätter att ta kurser inom området. Ökad genomströmning kan leda till fler som får en positiv upplevelse av programmering och därmed ett ökat intag till utbildningar inom IT. Om vi når fler så ökar sannolikheten för att intaget blir mer heterogent och att yrkeskåren därmed till större del reflekterar samhället i stort, säger Maria Svedin.
Hon berättar att det finns teorier om varför genomströmning ökar på grund av genusneutralitet.
– En hypotes är att materialet blir mer neutralt och därmed mer inbjudande. Det är enklare att placera sig själv i ett sammanhang om ramarna inte redan är satta, genom till exempel stereotypa representationer. Det gör det även enklare att tolka yrket och/eller ämnet utifrån sig själv och sina behov samt intressen om bredden i det betonas.
Går det – än en gång hypotetiskt – att säga att genomströmningen skulle öka även i andra utbildningar om man applicerade könsneutralitetet på kursmaterialet där? Maria Svedin tror och hoppas det.
– Genomströmningen kan nog öka åtminstone i teknikorienterade utbildningar där en stereotyp representation av utövarna florerar i bland annat populärkulturen, samt där lärarna på kursen inte tidigare har tagit problemet i beaktande.
KTH-forskarnas arbete är av sådan dignitet att artikeln Gender neutrality improved completion rate for all precis blivit publicerad i den vetenskapliga tidskriften Computer Science Education. Kontakt: Maria Svedin på 08 – 790 60 11, msvedi@kth.se eller Olle Bälter på 08 – 790 63 41, ob1@kth.se.
Jonna Larsson, Göteborgs universitet visar i sin avhandling hur barn möter fysikaliska fenomen i sin vardag, hur de tar sig an fenomenen och på den mångfald av möjligheter till fysikaliskt lärande som finns inbyggda i förskolan. Det handlar om fenomen som friktion, flyta och sjunka samt ljud.
För att fysik fullt ut ska fungera som ett lärområde i förskolan krävs att förskollärarna planerar, skapar och fångar tillfällena där det finns möjlighet att utforska och samtala om olika fysikaliska fenomen. För det krävs både ämneskunskaper, didaktisk kunskap och förmågan att hantera innehållet på ett begripligt vis.
Krävs ingen fysikexpertis
Den bäst fungerande formen är inom ramen för förskolans traditionella temaarbete, där barns lek, lärande och utveckling är centralt. Då är förskolläraren den som tar huvudsakligt ansvar för fysikinnehållet, utan att minska eller begränsa barns möjligheter till delaktighet och inflytande.
Barn i förskolan uppmärksammar, hanterar och talar om olika fysikaliska fenomen i en mängd olika sammanhang, både i aktiviteter som barn själva har initierat och genomfört, som i deras lek, samt i aktiviteter som förskolläraren har förberett och genomför tillsammans med barn.
– Förskollärarna behöver inte vara fysikexperter för att leva upp till läroplanen. Det som krävs är kunskap om det fenomen som är i fokus samt olika strategier för att stimulera barns lärande plus en rik miljö där de kan utforska olika innehåll med goda möjligheter till lek, säger Jonna Larsson.
Vad gäller den innehållsliga fysikkunskapen klarar sig förskollärarna med vad som kan betraktas som medborgarkunskapsnivån i fysik. Det kan fungera bra med att repetera högstadiets fysikkurs för att nå dit, anser Jonna Larsson.
Fakta: Läroplanen för förskolan anger bland sina mål bland annat att ”Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar sin förståelse för naturvetenskap och samband i naturen, liksom sitt kunnande om växter, djur samt enkla kemiska processer och fysikaliska fenomen” (Läroplan för förskolan Lpfö 98)
Jonna Larsson lägger fram sin avhandling När fysik blir lärområde i förskolan vid institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande, Göteborgs universitet, fredagen den 30 september, 13.00. Plats: Kjell Härnqvistsalen, Västra Hamngatan 25, Pedagogen hus A, källarplan.
– Vi testade via en metod som innebar tydlig information till gravida om deras rekommenderade viktuppgång och uppmuntrade även till fysisk aktivitet genom så kallad FaR, fysisk aktivitet på recept. Ett recept kunde vara trettio minuters promenad eller simning i ett visst tempo, säger Ann-Kristin Rönnberg, överläkare på kvinnokliniken vid Universitetssjukhuset Örebro och doktorand vid institutionen för medicinska vetenskaper på Örebro universitet.
Ref: Institute of medicine 2009.
I studien, som drevs inom mödrahälsovården i Region Örebro län, ingick 445 friska kvinnor som fick barn mellan 2007-2010. Kvinnorna följdes upp till ett år efter förlossningen och barnen följdes sedan inom barnhälsovården fram till 2015.
– Vår metod är relativt enkel för de gravida kvinnorna. Det har inte inneburit fler besök till barnmorskan men ändå gett en positiv effekt. Jag arbetar under hösten vidare, tillsammans med ansvariga inom mödrahälsovården, för att ta fram riktlinjer om vilka råd gravida bör få om viktuppgång men även generella riktlinjer om hur vi bäst tar hand om kvinnor som redan har en övervikt eller fetma under deras graviditeter och förlossningar.
Risk för fetma hos barnet
– Vi har valt att undersöka metodens påverkan på viktuppgång oberoende av vad kvinnan väger innan graviditeten. Ingen svensk studie har tidigare genomförts i den här breda målgruppen. Även internationellt finns en brist på den här typen av studier. Tidigare forskning har ofta fokuserat på kvinnor som redan har en fetma. Vi har ett tydligt folkhälsoperspektiv genom vår ansats att hjälpa även normalviktiga kvinnor att undvika överflödig viktuppgång och därigenom potentiellt undvika framtida övervikt.
Rekommenderad viktökning under graviditet varierar beroende på kvinnans vikt innan graviditeten. För en kvinna med normal vikt rekommenderas viktuppgång mellan 11,5–16 kg medan kvinnor med fetma rekommenderas att gå upp 5-9 kg under graviditet.
– Vår metod visade sig ge en lägre total viktuppgång under graviditeten oavsett kvinnans ingångsvikt. Vi kunde också se att kvinnor som fått ta del av metoden hade mindre överflödig vikt kvar vid sin efterkontroll. På lång sikt, cirka ett år efter förlossningen, kunde man dock inte se några säkra skillnader längre.
Metoden såg inte ut att minska barnens risk för fetma vid fem års ålder. Det som hade störst betydelse för barnens risk för fetma var inte kvinnans viktuppgång under graviditet utan vilket BMI hon hade innan hon blev gravid. Barn till överviktiga kvinnor hade en ökad risk att utveckla fetma vilket stämmer väl överens med andra tidigare studier.
– Vår förhoppning med att identifiera och kartlägga komplikationer och riskfaktorer för utveckling av biopsikomplikationer var att kunna överföra resultaten i den kliniska vardagen och på så sätt öka patientsäkerheten, säger Björn Peters, som är doktorand på Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå Universitet och författare till avhandlingen.
Avhandlingen visade att unga (under 45 år), smala (BMI under 26) eller kvinnliga patienter, samt patienter med en njurinflammation (IgA-nefrit) var grupper med högre risk för allvarliga komplikationer i samband med njurbiopsi. Patienter med njurtransplantat som är i riskzonen för att utveckla allvarliga biopsikomplikationer kan identifieras genom ett förhöjt värde av Resistivt Index (vilket är en radiologisk metod för mätning av njurarnas blodflöde).
Svenskt register över risker och komplikationer
För att utforska riskfaktorer och biopsikomplikationer har Björn Peters sedan 2006 byggt upp ett svenskt register över njur- och njurtransplantatbiopsikomplikation. Alla sjukhus i Västsverige (inklusive Skaraborgs sjukhus i Skövde, Sahlgrenska universitetssjukhuset och Transplantationscentrum i Göteborg, Norra Älvsborgs länssjukhus i Trollhättan, Södra Älvsborgs Sjukhus i Borås och Hallands sjukhus i Halmstad) samt Norrlands universitetssjukhus i Umeå har bidragit med data till registret.
Björn Peters är från Tyskland och flyttade till Sverige 2005. Han utbildade sig till både specialist i internmedicin och njurmedicin i Skövde, där han nu är verksam som överläkare på Skaraborgs sjukhus, Njurmedicinkliniken. Efter att ha jobbat några år påbörjade Björn sina doktorandstudier på Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin vid Umeå universitet.
Onsdagen den 28 september 2016 försvarar Björn Peters, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå Universitet, sin avhandling med titeln: Kliniska och kvalitativa aspekter vid njur- och njurtransplantatbiopsier i Sverige (Engelsk titel: Clinical and quality aspects of native and transplant kidney biopsies in Sweden). Opponent: Professor Ingela Fehrman-Ekholm, Institutionen för klinisk vetenskap, intervention och teknik, Enheten för transplantation, Karolinska Institutet, Stockholm. Huvudhandledare: Professor Bernd Stegmayr. Disputationen äger rum kl. 9.00 i Sal E04, R-1, Norrlands universitetssjukhus.
Kontakta:
Björn Peters, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet och Skaraborgs sjukhus, Njurmedicinkliniken, Skövde.
073-386 4973; bjorn.peters@vgregionen.se
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
