Att vara anställd som personlig assistent åt sitt vuxna funktionshindrade barn har varit ifrågasatt sedan assistansreformen genomfördes i Sverige 1994. Kritiker menar att anhörigassistans hindrar funktionsnedsatta från att leva självständiga liv. Men föräldrarna själva anser att anhörigassistans är en förutsättning för att deras barn ska kunna få stöd och leva självständigt.

Forskarna Elisabeth Olin och Anna Dunér, båda professorer i socialt arbete, har intervjuat föräldrar som är personliga assistenter åt sina vuxna barn om deras erfarenheter av anhörigassistans. Resultatet visar att flera av föräldrarna upplever att de aldrig haft något annat val.

Väljer att sluta
– Intentionen för många är att kombinera sitt lönearbete utanför hemmet med omsorgen om barnet, men det blir för komplicerat och de väljer istället att sluta sina vanliga jobb, säger Elisabeth Olin.

Studiens deltagare menar att det finns både för- och nackdelar med anhörigassistans. En fördel är lönen som assistansgivaren får för ett arbete som annars hade utförts gratis. Anställningen som personlig assistent blir ett erkännande och ett sätt att minska inkomstbortfallet.

– Några av föräldrarna uttrycker också en besvikelse över att inte kunna fortsätta sin professionella karriär på grund av en oflexibel inställning från arbetsgivaren och otillräckligt fungerande stöd till deras barn, säger Anna Dunér.

Privat sfär
Flera föräldrar upplever det som positivt att hemmet kan behållas som en privat sfär. Familjerna har utvecklat egna strategier för att skilja på rollen som familjemedlem och anställd och för att se till att hemmet fungerar både som en offentlig arbetsplats och ett privat hem.

– Ett exempel är när det är dags för barnets sociala aktiviteter och någon extern assistent inte finns att tillgå. Då väljer en del föräldrar att inte utge sig för att vara ”mamma” eller ”pappa”. För att bevara en familjekänsla väljer föräldrarna också att ta kvälls- och helgpass själva och istället låta en extern assistent ta vid på vardagar, säger Elisabeth Olin.

Istället för att motverka självständigheten anser föräldrarna i studien att anhörigassistans snarare är en förutsättning för att deras barn ska få det stöd som krävs för att kunna leva självständigt och ha kontroll över livet.

– Flera av föräldrarna uttrycker en misstro mot myndigheter och välfärdssystemet, att myndigheterna inte vet vad som är det bästa för det egna barnet, säger Elisabeth Olin.

Idag har ungefär en av fyra assistansberättigade personer i Sverige en eller flera anhöriga som personlig assistent. Mammor är i betydligt högre utsträckning personliga assistenter åt sina barn än pappor och i studien framkom att kvinnorna upplever en större förväntan om att ta anställning som personlig assistent.

– Här finns en risk att föräldrarna tvingas in i traditionella könsroller, säger Anna Dunér.

Kontakt:
Elisabeth Olin, professor i socialt arbete, mobil: 076-618 57 80, telefon: 031–786 5780, e-post: elisabeth.olin@socwork.gu.se” target=”_blank” rel=”noopener”>elisabeth.olin@socwork.gu.se
Anna Dunér, professor i socialt arbete, telefon: 031– 786 5720, e-post: anna.duner@socwork.gu.se

Studien:
Studien A matter of love and labour? Parents working as personal assistants for their adult disabled children finns publicerad i den vetenskapliga tidskriften Nordic Social Work Research

Om studien
Studien är en del av forskningsprojektet Hybrid mellan traditionell familjeomsorg och modern välfärdspolitik – en studie om anhörigassistans till personer med funktionsnedsättning. Projektet är finansierat av FORTE med syftet att studera personlig assistans inom ramen för olika familjeband och hur de olika grupperna ser på det ömsesidiga beroendeförhållandet, självständighet och eventuella rollkonflikter. Totalt ingår fyra delstudier i forskningsprojektet. Forskarna har även intervjuat funktionshindrade som tar emot assistans från sina föräldrar. Dessa resultat presenteras i en senare studie.

 

Genom att kombinera kemi och nanoteknologi har forskarvärlden på senare år fått fram ett slags extremt små nanokomplex som består av enbart några få metallatomer. Sådana komplex är av stort intresse på grund av deras optiska egenskaper. De anses ha stor potential exempelvis vid utvecklingen av så kallade biosensorer där de kombineras med DNA-fragment. Sådana biosensorer är ett slags verktyg som används inom en rad olika områden, allt ifrån medicinsk diagnostik och läkemedelsindustri till att exempelvis upptäcka narkotika.

Absorberar ljus
I dagens biosensorer används olika slags molekyler, men det finns flera anledningar att undersöka möjligheten att istället utnyttja nanokomplex av atomer. En stor fördel med nanokomplexen är att de absorberar ljus mycket effektivt. En annan fördel är att de inte är giftiga. Dessutom är nanokomplexen väldigt fotostabila, det vill säga de råkar inte ut för kemiska förändringar då de utsätts för solljus.

– Man vet faktiskt väldigt lite om dessa nanokomplex. Ingen har hittills mätt vilka energinivåer som finns i dem, säger Donatas Zigmantas, kemiforskare vid Naturvetenskapliga fakulteten på Lunds universitet.

Ultrasnabba energiflöden
I en ny studie har han och kollegan Erling Thyrhaug tillsammans med forskare från Köpenhamns universitet därför undersökt ett nanokomplex bestående av 20 silveratomer. Forskarna har för första gången lyckats mäta exakta energinivåer och påvisa ultrasnabba energiflöden kopplade till strukturförändringar när ljus träffar dessa nanokomplex. Förloppet går obeskrivligt fort. Det sker på mindre än en miljondel av en miljondels sekund.

– I vår studie visar vi hur förändringen i energinivå är direkt kopplad till att atomernas struktur ändras i nanokomplexet. Denna typ av dynamik har aldrig påvisats förr i ett nanokomplex, säger Donatas Zigmantas.

Resultaten från den aktuella studien bidrar med kunskap om grundläggande egenskaper hos nanokomplexens inre värld, vilket enligt forskarna på sikt kommer att vara till nytta vid utvecklingen av produkter gällande såväl biosensorer som inom mikroskopi. Resultaten kan också bidra till en djupare förklaring kring vissa former av energiöverföring som inbegriper rörelser i både atomkärnan och elektronerna, vilket är av värde när det gäller att fånga in solljus på både naturlig och konstgjord väg.

Artikel:
Studien publicerades nyligen i den vetenskapliga tidskriften Nature Communications.

Kontakt:
Donatas Zigmantas, universitetslektor i kemisk fysik, Kemiska institutionen, Lunds universitet, tel 046 – 222 47 39, e-post: donatas.zigmantas@chemphys.lu.se

Under sensommaren och hösten 2016 observerades stora stim av blåfenad tonfisk vid flera tillfällen i nordöstra Atlanten: i Skagerak, Kattegatt och längs Bohuskusten.

– Den blåfenade tonfisken har inte synts till här på flera årtionden, men förra året fick vi plötsligt in rapporter om stora stim på hundratals vuxna individer som jagade makrill och sill. Nu när medelhavsbeståndet är på tillväxt kommer de tillbaka till tidigare utbredningsområden, men om de individer som siktats i Sverige verkligen kommer därifrån vet vi inte, säger Andreas Sundelöf, forskare vid institutionen för akvatiska resurser vid SLU (SLU Aqua).

Elektronisk sändare
I ett projekt finansierat av ICCAT (International Commission for the Conservation of Atlantic Tunas) ska cirka 20 stycken, 100-300 kilo tunga, blåfenade tonfiskar fångas i vattnen runt Sverige och Danmark under sensommaren och hösten, och märkas med elektroniska sändare. Informationen från sändarna kommer att komplettera den information om blåfenad tonfisk som redan idag finns i den så kallade GBYP-databasen (Grand Bluefin Tuna Year Programme), som är ett resultat av ett forskningsprogram om tonfisk som omfattar hela Atlanten. Där saknas dock idag data från de nordliga områdena.

– Data från märkningen kommer att ge oss en bättre förståelse för den blåfenade tonfiskens migrationsmönster och beteende, och därmed också ge stöd för en god förvaltning. För att tonfisken på allvar ska komma tillbaka till Nordsjön krävs till exempel en långsiktigt hållbar förvaltning av bestånden av sill och makrill, som är tonfiskens huvudföda, säger Max Cardinale, forskare vid SLU Aqua.

Genetisk information
Märkningen gör det också möjligt att samla in genetisk information, och kan därmed ge värdefull data om populationsstrukturer. Tack var det nuvarande låga fisketrycket på tonfisk räknar forskarna med att få in bra spårningsdata.

Fakta om fisket
Under 1930-1950 bedrevs kommersiellt fiske efter blåfenad tonfisk både i Sverige och Danmark. Flera hundra ton tonfisk landades varje år, med en topp på 2000 ton i Sverige år 1942. Sportfiske efter tonfisk förekom i Kattegatt och Öresund ända fram tills på 60-talet, men därefter blev fångster av tonfisk allt ovanligare. Idag är inget svenskt riktat fiske efter blåfenad tonfisk tillåtet.

Kontakt:
Massmiliano Cardinale, forskare, Institutionens för akvatiska resurser, max.cardinale@slu.se, 010-478 40 14

Andreas Sundelöf, forskare, Institutionen för akvatiska resurser, andreas.sundelof@slu.se, 010-478 40 69
Michele Casini, professor, Institutionen för akvatiska resurser, michele.casini@slu.se, 010-478 40 16

Ungfåglar känner igen och lär sig sin artspecifika sång även när de exponeras för sång från andra arter. De underliggande mekanismerna för detta har dock varit okända. I en ny studie visar forskare vid Uppsala universitet att det är de genetiska skillnaderna mellan arterna snarare än tidig inlärning eller andra mekanismer som ligger bakom fåglarnas förmåga. Resultaten publiceras i Nature Ecology & Evolution.

– Skillnader i sång mellan arter är central för fåglars förmåga att välja rätt partner att fortplanta sig med och för att förhandla i komplexa sociala interaktioner. En genetisk bas för förmågan att särskilja olika sånger redan tidigt i livet förklarar hur skillnader mellan olika fågelsånger kan behållas i en värld full av andra ljud, säger David Wheatcroft, forskare vid institutionen för ekologi och genetik vid Uppsala universitet och en av författarna till studien.

En utmaning
Inom forskningen fungerar sångfåglar som studiesystem för undersökningar av den beteendemässiga och neurala basen för sång- och språkinlärning och för hur inlagring av minnen i hjärnan fungerar i största allmänhet. Vi människor har länge fascinerats av fågelsångens enorma variation som även kan ses som en markör för arternas mångfald. Att förklara hur artskillnaderna i sången bevaras är en utmaning eftersom sångfåglar typiskt lär sig den sång som de har präglas av som ungfåglar.

Frågan är då vad som hindrar ungfåglar från att präglas av andra arters sånger i sin miljö. När de utsätts för en blandning av sånger från olika arter kan ungfåglar både urskilja och selektivt lära sig den artspecifika sången vilket tyder på en anmärkningsvärd finjustering av förmågan att uppfatta och tolka olika typer av ljud. Trots att denna betydelsefulla kunskap varit vägledande i vår förståelse av hur både sång och språkinlärning går till har själva mekanismen som ligger till grund för denna tidiga förmåga att urskilja sånger varit okänd.

Ljudinspelningar
Forskare från Uppsala universitet har nu genom en serie studier hittat svaret på frågan. De använde sig först av olika ljudinspelningar av fågelsång som spelades upp för flugsnapparungar, vars reaktioner undersöktes. Fågelungar som bara var tio dagar gamla visade att de kunde särskilja sin egen arts sång genom att tigga efter mat i större utsträckning efter att ha hört just den egna artens sång. Dessa fåglar har alltså förmågan att urskilja den egna artens sång redan innan de lämnat boet.

I nästa steg visade forskarna att flugsnapparungarna behöll förmågan att särskilja den egna artens sång även när de blivit uppfödda av föräldrar som tillhörde en annan art. Detta visar att det inte enbart är sociala faktorer som styr vilken sång fåglarna ”väljer” att präglas på.

Genetisk bas
För att slutligen utesluta alternativa förklaringar till en genetisk bas för styrningen av sånginlärning undersökte forskarna hybridfågelungars förmåga att särskilja sång. Eftersom hybrider mellan svartvitflugsnappare och halsbandsflugsnappare alltid uppvisade en preferens för svartvit sång (även när deras mamma var en halsbandsflugsnappare) kan en påverkan av substanser i ägget (som i sin tur skulle kunna styra hjärnans utveckling) uteslutas. Sammantaget visar resultaten att förmågan att särskilja den egna artens sång har en genetisk bas.

Sånginlärning hos fåglar och språkinlärning hos oss människor har förvånansvärt många beteendemässiga och neurala paralleller. En av de klassiska frågeställningarna handlar om att förstå hur minnen av ljudsekvenser inlagras i hjärnan. Resultaten från den här studien tyder på att början av den här processen styrs av en genetisk ”blåkopia” som uttrycks tidigt i livet.

Artikel: 
David Wheatcroft and Anna Qvarnström (2017) Genetic divergence of early song discrimination between two young songbird species. Nature Ecology and Evolution

Kontakt:
David Wheatcroft, tel: 072-2238327, e-post: David.Wheatcroft@ebc.uu.se

För ljudfiler med fågelsång från halsbandsflugsnappare och svartvit flugsnappare kontakta forskaren eller presstjänsten (linda.koffmar@uadm.uu.se)

Eiscat_3D byggs av European Incoherent SCATter Scientific Association (Eiscat), en internationell forskningsorganisation med huvudsäte i Sverige och stöd från bland annat Vetenskapsrådet samt forskningsråd i Norge, Finland och Storbritannien och forskningsinstitut i Japan och Kina.

Eiscat_3D kommer att bestå av radarstationer på tre platser – en nära Kiruna och de övriga två i Norge och Finland. Varje station kommer bestå av cirka 10 000 antenner. Det radarsystem som Eiscat använder idag på fastlandet kommer att fasas ut.

Vetenskapsrådet finansierar den nya anläggningen med 120 miljoner kronor. Fullt utbyggd beräknas Eiscat_3D att kosta ca 685 miljoner kronor.

– Som värdland för Eiscat har det varit vårt ansvar att leda diskussionerna med de andra parterna kring finansieringen av konstruktion och drift, säger Sofie Björling, chef för avdelningen för forskningsinfrastruktur vid Vetenskapsrådet. Vi är övertygade om att Eiscat_3D kommer ge unika möjligheter för svenska forskare men också för svensk industri som redan nu deltar aktivt i det tekniska utvecklingsarbetet.

Det finns flera anledningar till att Vetenskapsrådet, tillsammans med övriga finansiärer, valt att satsa på denna anläggning som kommer vara den första av sitt slag. Eiscat_3D ger helt nya förutsättningar att studera fenomen i den övre atmosfären och anläggningen kommer kunna användas av forskare från flera olika fält. Närheten till rymdraketbasen Esrange och Institutet för rymdfysik ger också synergieffekter.

Mer om Eiscat_3D

Eiscat_3D-radarn som ska vara klar 2021 blir världsledande i sitt slag. Anläggningen ger en kombinerad mätprestanda som inte finns någon annanstans. Instrumentet kommer att kunna mäta rymd- och atmosfärfenomen i större volymer och med mycket högre upplösning än de anläggningar som finns idag.

Detta ger viktig kunskap om hur energipartiklar och elektriska strömmar från rymden till exempel påverkar dagens satellitbundna kommunikation och vår elförsörjning.

Läs mer och hämta bilder på Eiscats webbplats.

Kontakt:
Magnus Friberg, forskningssekreterare, tel: 08-546 44 122
Tomas Andersson, forskningssekreterare, tel: 08 -546 44 173
Sofie Björling, chef för avdelningen för forskningsinfrastruktur, tel: 08-546 44 009

En metod är att särskilda experter agerar som konsulter, den andra att den personal som berörs direkt själva kommer fram till hur de ska gå vidare i etiskt svåra situationer.

– Jag tycker inte att något externt organ eller konsult ska fatta beslut eller ge råd i etiskt svåra situationer eftersom det då finns en risk att det moraliska ansvaret flyttar från vårdpersonalen som är direkt inblandad, säger Dara Rasoal, Örebro universitet.

I sin avhandling i medicinska vetenskaper med inriktning på hälso- och vårdvetenskap har han granskat etiska val som är ständigt närvarande i arbetsvardagen för personal inom hälso- och sjukvården: läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter och andra.

Anlita konsulter
De vanligaste sätten att stötta personalen är etiska konsulter, etiska kommittéer, etiska ronder, etiska reflektionsgrupper och etiska diskussionsgrupper. De olika tillvägagångssätt har olika utgångspunkter för hur etiskt stöd bör ges.

En etisk konsult kallas ibland för ”expert” och leder personalen mot en lösning. Dara Rasoals studier visar också att individuella konsulter kan ha rätt att fatta beslut när vårdpersonal och patienter är oense. Etiska kommittéer, med en grupp ”experter”, har också denna typ av “top-down”- perspektiv.

Däremot kan reflektioner i form av etiska ronder, etiska reflektionsgrupper och etiska diskussionsgrupper tolkas från ett “bottom-up”-perspektiv, där en så kallad facilitator leder ett möte där personalen har möjlighet att reflektera över ett autentiska fall i sin vardag. Målet är här att få personalen att själva hitta fram till en samsyn hur de ska hantera det specifika fallet, och där någon eller några i gruppen har ett patientperspektiv. Det finns inte någon “expert” med utan det handlar om att gruppen reflektera över vad som är rätt eller gott att göra.

Känner maktlöshet
Dara Rasoal visar också att vårdpersonalen ofta känner maktlöshet i etiskt svåra situationer. Det kan handla om att hantera patienter eller anhöriga som är krävande eller visar starka känslor, som ilska, eller problem med att motivera patienter att ta ett eget ansvar för hälsan.

– Personalen i studien utryckte också oro för att döende patienter skrivs ut från sjukhuset mot en mer osäker vård i hemmet. Det fanns också oro för orättvisor i vården, för att patienterna behandlas olika på grund av social status och beteende, säger Dara Rasoal och ger exemplet där en läkare kan få bättre behandling av sina kollegor än patienter med missbruksproblem.

Andra etiska svåra situationer är vilka beslut patienten själv ska få fatta och hur personalen ska berätta om livshotande sjukdomar för patienten eller anhöriga.

Personal i hemsjukvården har svårt att balansera olika krav, förväntningar och behov från olika aktörer där regelverken bland annat begränsar tiden med patienterna. Vårdpersonalen känner också osäkerhet om hur de ska hantera sina egna eller kollegornas värderingar om vilken vård som ska ges till vissa patienter och på vilket sätt.

– En del hanterar sina egna känslor genom att prata med kolleger. Ibland kunde det leda till att de pratade negativt om de personer som var i behov av vård genom att kalla dem ”krävande” eller ”svåra”, berättar Dara Rasoal som ser att resultaten i avhandlingen främst hjälper till att öka förståelse för och kunskap om etiskt svåra situationer hos vårdpersonal.

Avhandling:
Perspectives on clinical ethics support and ethically difficult situations: reflections and experiences

Kontakt:
Dara Rasoal, dara.rasoal@oru.se, 073-554 08 38

Hans avhandling behandlar det ömsesidiga förhållandet mellan religiositet och en livssituation som förändrats av att vara cancersjuk. Avhandlingen baseras på intervjuer av cancersjuka kristna som aktivt utövar sin tro.

I studien har Mikael Lundmark tittat närmare på hur ett antal uttryck för studiedeltagarnas religiositet inverkar på hur de hanterar sin förändrade livssituation och hur cancersjukdomen påverkar religiositeten.

– De flesta studier som avhandlar ämnet har redan bekräftat att religiositet påverkar hanterande av sjukdom eller andra svåra livsomständigheter, vanligtvis genom att på olika sätt vara ett stöd i processen, men ibland också en börda. Däremot saknas det en djupare förståelse för vad det är i religiositeten som påverkar hanterandet av svårigheter, och varför. Därför har jag valt att närmare studera detta, säger Mikael Lundmark.

Resultatet visar att studiedeltagarnas religiositet har en tydlig funktion i hanterandet av den förändrade livssituationen. Denna funktion kan se ut på olika sätt beroende på en rad olika bakgrundsfaktorer hos deltagaren. Detta inkluderar den egna livshistorien, psykologiska faktorer men också sådant som hänger ihop med den specifika diagnosen och dess behandling. Den vanligaste funktionen är att bevara sådant som upplevs som viktigt för deltagarna, som till exempel samhörighet, kontroll och mening.

– Religiositeten förändras för många av deltagarna. Det rör sig inte om stora förändringar men förändringarna är av sådant slag att religiositeten blir mer funktionell i hanterandet av den förändrade livssituationen.

– I analysarbetet använder jag mig framförallt av religionspsykologiska teorier om religiositet som hanteringsstrategi. Ett resultat av min studie är att jag visar att dessa teorier behöver modifieras och utvecklas. Jag ger också förslag på hur detta kan göras.

Avhandlingen:
Religiositet och coping: religionspsykologiska studier av kristna med cancer

Kontakt:
Mikael Lundmark, e-post: mikael.lundmark@umu.se, tel. 090-786 70 63

 

I en ny avhandling vid Malmö högskola utvärderar tandläkaren Anna Senneby en ny riskbedömningsmetod som kan vara vägen fram mot ett kariesförebyggande arbete inom tandvården.

Mått på risk för karies
Den nya metoden innebär mätning av andelen syratoleranta bakterier på tandytorna. Hög andel syratoleranta bakterier är en förutsättning för utveckling av karies.

– Vi har testat metoden kliniskt för att se om den kan förutsäga kariesutveckling hos patienter, säger Anna Senneby, som betonar att metoden måste utvärderas i kliniska studier med flera års uppföljning.

Studien visade, efter ett års uppföljning, att personer med en låg andel syratoleranta bakterier i munnen sällan utvecklade karies.

– Resultaten visar också på stora variationer i metodernas effektivitet beroende på egenskaper hos gruppen du undersöker. Effektivteten varierar bland annat beroende på om många i gruppen har karies och hur svåra kariesangreppen är.

Enligt socialstyrelsen har 35 procent av alla tolvåringar i Sverige karies.

Förhindra stora eller små hål
– Vi vill förstås hitta alla som riskerar få karies för hinna sätta in förebyggande åtgärder i tid, säger Anna Senneby

I avhandlingen har Anna Senneby också utvärderat de riskbedömningsmetoder som i dag används för att förutsäga vem som får karies. Gemensamt för dem är att de vetenskapliga bevisen för effektiviteten är svaga, vilket inte nödvändigtvis betyder att metoden är dålig.

Titta på karieshistoriken
– Man måste välja riskbedömningsmetod och tröskelvärde – vad som anses sjukt eller friskt – efter vad man vill uppnå. Hur mycket karies har patienterna? Var sitter kariesangreppen? Vill man exempelvis förhindra små hål hos alla ungdomar, då väljer man tillvägagångssätt efter det, säger Anna Senneby.
Att göra riskbedömning utifrån patientens tidigare karieserfarenhet är en rimlig metod i dagens kunskapsläge, enligt Anna Sennby.

– Den är väl utvärderad och ingår som en del i den kliniska undersökningen. Dess effektivitet varierar men generellt är metoden effektiv gällande de personer som inte har några tidigare kariesangrepp, de förblir friska även i framtiden, säger Anna Senneby.

Kontakt: Anna Senneby: anna.senneby@mah.se, 040 665 84 28

Hon har tittat på flera metoder, som vanligtvis används inom arbetshälsa och ergonomi, för att mäta mänskliga rörelser eller muskelaktiviteter när man ska bedöma fysisk belastning under arbete.

Målet för mycket av forskningen inom området, är att kunna mäta vad kroppen utsätts för under arbete, och att försöka finna ett samband mellan fysisk belastning och skador.

– Det har varit svårt att göra dessa direkta samband och en av orsakerna som påtalats, är att det sätt vi mäter på inte är bra nog, säger Jennie Jackson.

Äpplen och päron
Hon har försökt finna vägar att förbättra metoderna och då tittat på hur mycket det vi mäter skiljer sig från sanningen och hur stor skillnad det är från en mätmetod till en annan.

– Vi måste verkligen se till att vi är säkra på vad vi mäter och att vi gör det på det bästa sätt vi kan. Dessutom måste vi försöka komma överens forskare emellan, så att olika metoder görs jämförbara med varandra, annars blir det som att jämföra äpplen och päron.

– Metoderna ska också fungera, både i fält och i labbet och det ska inte spela någon roll var i världen som testen görs.

Två olika mätmetoder har undersökts för att se hur ofta man kommer till samma resultat om man mäter samma sak två gånger och hur resultaten skiljer sig från sanningen. Forskarna har också tittat på 11 metoder att göra mätningar jämförbara och rekommenderat vilka metoder som är de bästa.

– Fynden från avhandlingen är förstås direkt användbara på de mätmetoder som undersökts, men sättet att utvärdera verktygen är användbara för alla som mäter något.

Kunde inte mäta
Orsaken till att hon gjort studien är att hon vid en tidigare studie upptäckte att hon inte kunde mäta det hon ville. Det handlade den gången bland annat om att titta på människors ryggmuskler under sittande kontorsarbete.

I en annan studie, upptäckte forskarna att verktyget/metoden de använde, Inclinometer, inte gav de svar de förväntat sig. De observerade bagagearbetare vid flygplatsen dag efter dag och tyckte sig ha en klar uppfattning om vad de gjorde.

– Men på natten när jag tittade på datan från Inclinometern så stämde det inte med vad min egen uppfattning var.

När man jämförde med sanna/faktiska vinklar vid mättning i labbet kunde man se att Inclinometern ofta underskattade vinkeln med mer än 10 grader.

– Det är inte Inclinometern det är fel på. Avvikelsen beror på att när man placerar ett mätverktyg på en människas kropp så kan det lätt förändras i orientering under rörelser jämfört men de underliggande benen som vi försöker att mäta.

Människor skadas fortfarande
Tidigare bestod arbete av väldigt mycket muskelkraft och tunga lyft, grov- eller jordbruksarbete.

– Nu jobbar många med en lägre muskelaktivitet, men människorna skadas fortfarande och vi måste ta reda på varför.

– För att kunna fånga dessa små förändringar behöver vi ha exakta mätmetoder för att analysera vad det är som skadar, säger Jennie Jackson.

Jennie Jackson försvarade sin avhandling ”Bias and Precision in Biomechanical Exposure Assessment: Making the Most of our Methods” den 2 juni i Krusenstiernasalen, Högskolan i Gävle.

Kontakt:
Jennie Jackson, Akademin för hälsa och arbetsliv, Högskolan i Gävle, Centrum för belastningsskadeforskning, Högskolan i Gävle. Uppsala universitet, tel: 026-64 82 93, 070-794 12 54, e-post:jennie.jackson@hig.se

 

Forskningsresultaten om osteopetros eller marmorbensjukan som den kallades förr   presenteras i tidskriften Scientific Reports.

Osteopetros eller benskörhet leder till en felaktig bennedbrytning. I ett friskt skelett finns en balans mellan nybildning och nedbrytning av benmassa, som gör att mängden benmassa är konstant. Benet byggs upp av en celltyp som kallas osteoblaster, medan osteoklaster från benmärgen sköter nedbrytningen.

Ingen förmåga att bryta ner skelett
Vid osteopetros eller marmorbensjukan, som den kallades förr, saknas förmågan att bryta ned skelett. Eftersom benbildningen är normal ökar benmassan successivt så att utrymmet för benmärgen förträngs och blodbildningen störs. Det leder till blodbrist och ökad infektionsbenägenhet. Trots den kraftiga benmassan blir skelettet skört och frakturbenäget. De kanaler i skallbenet i vilka hörsel- och synnerver löper genom sätts igen av benet och patienterna blir ofta blinda och får hörselnedsättning.

Osteopetros är en mycket ovanlig ärftlig sjukdom. Det är känt att den förekommer i Västerbotten och har därför fått namnet Västerbottensformen av osteopetros. I nuläget finns det fem kända patienter i livet som har sjukdomen, varav en har fått en benmärgstransplantation och blivit frisk.

Ett forskarlag under ledning av Eva-Lena Stattin, forskare vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala universitet och överläkare på Uppsala akademiska sjukhus, Ulf Lerner, senior professor vid Centrum för Ben- och Artritforskning vid Göteborgs Universitet och Petra Henning, forskare vid Sahlgrenska Akademin, har nu visat att patienterna i Västerbotten har ett gemensamt ursprung, att sjukdomen beror på en mutation i genen som kodar för proteinet sorting nexin 10 (SNX10) och att mutationen uppkom redan för 950 år sedan.

Osteopetros

Ben är en vävnad som under hela livet omformas. Vid osteopetros är balansen mellan nybildning av ben och nedbrytning av det växande benet störd. Ben bildas men bryts inte ned som det ska.
Osteopetros förekommer i flera former: godartad (benign), elakartad (malign) och medelsvår (intermediär). Alla varianterna innebär att skelettet blir till varierande grad hårt och sprött och att risken för benbrott ökar.
Ordet osteopetros kommer från grekiskans osteon, som betyder ben, och petra, som betyder klippa. En annan benämning på sjukdomen är Albers-Schönbergs sjukdom, efter den tyske röntgenläkaren Heinrich Albers-Schönberg, som 1904 beskrev den lindriga vuxenformen.
I Sverige uppskattas att det föds cirka tre barn med malign osteopetros per miljon nyfödda, vilket innebär cirka ett barn vart tredje år. Västerbottenformen är ungefär lika vanlig. Källa: Socialstyrelsen

Västerbottenformen är en intermediär form av autosomal recessivt nedärvd osteopetros (IOP). Studien har visat att sjukdomen har en tidig debut med symptom redan vid födelsen. Trots att SNX10-genen uttrycks inte bara i osteoklaster utan även i andra celler har en omfattande klinisk kartläggning visat att den mutation som Västerbottenpatienterna har, endast drabbar skelettet. Förutom frakturer, ökad infektionsbenägenhet, syn- och hörselproblem leder mutationen även till tandutvecklingsstörningar och framför allt försenat tandframbrott.

Med hjälp av celler isolerade från patienternas blod och omfattande cell- och molekylärbiologiska tekniker tillsammans med konfokal mikroskopi och elektronmikroskopi har forskargruppen visat att mutationen inte påverkar bildning av osteoklaster men att dessa celler helt har förlorat förmågan att bryta ned skelett. Detta beror på att en specialiserad struktur som kallas ruffled border, som är nödvändig för att cellerna skall kunna lösa upp mineralet och bryta ned proteinerna i skelett, är defekt. Vidare studier får klarlägga hur SNX10 påverkar bildning av ruffled border.

Eftersom osteoklaster kommer från benmärgsceller kan denna form av osteopetros numera botas med hjälp av benmärgstransplantationer.

Artikeln: Eva-Lena Stattin et al, (2017), SNX10 gene mutation leading to osteopetrosis with dysfunctional osteoclasts, Nature, Scientific Reports, DOI:10.1038/s41598-017-02533-2

Kontakt: Eva-Lena Stattin, forskare vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala universitet och överläkare på Uppsala akademiska sjukhus, eva-lena.stattin@igp.uu.se, 076-8009975

– För spontaninskickade manuskript handlar det helt och hållet om magkänsla hos dem som gör urvalet på förlaget. Både författare och förlagsanställda i min studie skulle ibland önska någon form av på förhand given måttstock eller mall för ett bra manus. Men ingen har kunnat ge svar på vilka kriterier det är som gäller, och de erkänner sin okunskap, säger Henrik Fürst, som disputerat med en avhandling om mekanismer när det gäller möjligheten att bli publicerad.

I sin avhandling har han gjort 80 intervjuer och använt sig av en databas med över 800 författare och 150 bokförlag. Syftet var att undersöka hur denna grundläggande osäkerhet hanteras som förläggare och som aspirerande författare.

Magkänslan får styra
För förläggarna är bristen på kriterier till en början problematisk. I studien beskriver de hur de skaffar en professionaliserad attityd där de lär sig upptäcka spontaninskickade manuskript genom särskilda läsupplevelser. När de får frågor av aspirerande författare på vad som krävs, kan de inte svara på det.

– Det blir lite abstrakt. De pratar ofta om ”magkänsla” och att det ska ”kännas rätt”. De beskriver hur de fokuserar på ”läsupplevelsen”. I och med att de inte kan säga direkt om manuset är tillräckligt bra eller inte, måste manuset skapa vissa läsupplevelser som ”ska uppstå spontant”. Först när de har den upplevelsen kan de komma fram till att manuset håller för en publicering. Därefter måste de hitta skäl som försvarar publiceringen. De ser olika ut för en liten poesisamling och en deckare, som har helt olika ekonomiska förutsättningar, säger Henrik Fürst.

Eftersom förläggarna inte kan ge några generella svar på vad som krävs, måste skribenterna hitta andra sätt att få hjälp med bedömning av sitt material. De behöver andra trovärdiga källor som kan bedöma manuskriptet som om det skulle bli bedömt av ett förlag för att kunna veta om manuset håller för publicering.

Enligt avhandlingen kan de få det på två sätt:

De allra flesta som skickar in manuskript till förlag blir refuserade och misslyckas därmed i sina försök att bli utgivna. En del av avhandlingen handlar just om konsekvenserna av att bli bedömd och på vilka sätt som man kan hantera refuseringen. Henrik Fürst har hittat fyra olika strategier, som förklaras kort här:

Ursäkter. Att erkänna att det är ett misslyckande men förneka att man själv bär något ansvar, till exempel att skylla på att förläggarna har oklara kriterier och helt enkelt inte vet vad de gör. Eller att hävda att kriterierna är fel, att förlagen bara ger ut kändisar.

Rättfärdigande. Att man inte ser refuseringen som ett misslyckande, men tar själv ansvar för det inträffade. Man kan se försöket att bli utgivet som ett oseriöst försök, och att man nu har möjlighet att förbättra manuskriptet. Eller att man i efterhand inser att man inte ville bli utgiven. Det var kanske inte så dumt att bli refuserad.

Medgivande. Det innebär att man både inser att man misslyckat och tar ansvar för det. Här handlar det ofta om att komma på fötter igen, att försöka gå bortom misslyckandet. Detta kan involvera olika ritualer, som att bränna upp refuseringsbrev, eller att man nyttjar alkohol. För andra kan det vara mindre dramatiskt.

Förnekande är att man inte fullt ut inser och inte heller kan ta ansvar för refuseringen som ett misslyckande. Författare kan ha varit så inställda på att de ska bli utgivna att de helt enkelt inte är beredda på en refusering. Detta kan få författaren ur balans.

– Det finns olika typer av refuseringar och refuseringsbrev. Att bli refuserad och ändå lyckas fortsätta är en förutsättning för att kunna bli utgiven. Det krävs en särskild attityd för det: Att man kan studsa upp efter ett misslyckande och skapar energi för att försöka igen. Att ha tro eller hopp om att man kan bli utgiven. Det hela beror på hur man tolkar bedömningarna, säger Henrik Fürst.

Han drar två slutsatser av sin forskning:

– För författarnas del kan man spekulera i om det är tryggare för dem med egenutgivning, för att slippa alla osäkerhetsfaktorer. Men detta är bara att förflytta det grundläggande osäkerhetsproblemet. Författaren måste fortfarande få någon form av indikation på att manuset är utgivningsbart även om personen ger ut det själv.

– Jag tror att det här mönstret också finns i andra sammanhang, till exempel när det gäller musik och idrott. Som i talangtävlingar på tv, där deltagarna kan vilja hitta indikatorer på om de har vad som krävs för att nå framgång och inte, eller när folk vill avancera inom idrott och hamna i A-laget på sikt. De kriterierna måste också vara svåra att hantera. Hur gör man till exempel som hockeyscout för att bedöma om en tonåring kan bli en lysande stjärna någon gång långt in i framtiden?

De blev också refuserade

Astrid Lindgren: Bonniers refuserade Astrid Lindgrens manus om Pippi Långstrump. Stephen King: Debutromanen Carrie refuserades över 30 gånger innan den kom ut på marknaden. Margaret Mitchell: Sydstatseposet Borta med vinden som sålts i över 30 miljoner exemplar refuserades 38 gånger innan den slutligen antogs.Joseph Heller:  Andra världskrigs-satiren Moment 22 sågades av bokförläggare, men blev sen en 1900-talsklassiker. Rudyard Kipling: Författaren till Djungelboken fick Nobelpriset när han var 42 år, men hann också bli rejält refuserad. Stephenie Meyer: Författaren bakom Twilight-serien skickade första boken till femton förlag: nio svarade nej, fem svarade inte alls. J.K Rowling: Harry Potter-författaren blev refuserad 12 gånger innan dottern till en av cheferna för ett litet Londonförlag övertygade sin pappa om att den var bra nog för utgivning.

Fürst H, (2017) Selected or Rejected? Assessing Aspiring Writers’ Attempts to Achieve Publication

Kontakt: Henrik Fürst, sociologiska institutionen, Uppsala universitet, henrik.furst@soc.uu.se

15 procent av alla ljumskbråcksopererade drabbas av kronisk smärta och nästan var femte vattenbråcksopererad söker vård för en komplikation inom 30 dagar. Samtidigt dubblerades infektionsrisken efter prostatabiopsier under perioden 2006-2012.

Enligt Karl-Johan Lundström, doktorand vid Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap, har titthålsoperation för ljumskbråck, vars användning ökat mycket på senare år, en liten fördel avseende kronisk smärta jämfört med konventionell öppen operation. Men fördelarna med färre fall av kronisk smärta ställs mot en fördubblad risk för återfall och en 30-procentig riskökning för andra komplikationer i jämförelse med öppen nätoperation.

Risk med titthål
– Att kronisk smärta drabbar 15 procent av ljumskbråcksopererade är en påfallande hög andel. Titthålsoperationer ger minst smärta men innebär samtidigt en större risk för andra komplikationer och återfall. Sammantaget innebär detta att man i största möjliga mån bör vara återhållsam med kirurgi hos patienter med minimala symtom, säger Karl-Johan Lundström, som arbetar som urologspecialist på Östersunds sjukhus.

Forskningen visade också att vattenbråcksbehandling med kirurgi leder till att patienten måste söka sjukvård för en komplikation i nästan vart femte fall. Samtidigt visar sig vävnadslim som behandling av vattenbråck innebära en låg risk för komplikationer och har i stort sett lika god symtomlindring som den vanligaste operationen.

– Detta är en väntad siffra för mig som ofta träffar denna patientgrupp med vattenbråck. Resultaten pekar på att man antingen ska använda en lindrigare form av kirurgi eller behandla med vävnadslim, som dessutom verkar bättre ur ett komplikationsperspektiv, säger Karl-Johan Lundström.

Resistenta bakterier
I avhandlingen beskrivs också hur infektionsrisken efter prostatabiopsier dubblerats från 1 till 2 procent mellan 2006-2012. Riskökningen beror enligt Karl-Johan Lundström sannolikt på ökningen av antibiotikaresistenta bakterier.

– Men även om risken att dö av biopsi-relaterade infektionskomplikationer är negligerbar i svensk sjukvård så får ökningen stora konsekvenser eftersom mer än 20 000 män årligen biopseras. En ökning från en till två procent innebär därmed att 400 istället för 200 män drabbas varje år, vilket är mycket oroande, säger Karl-Johan Lundström.

Avhandlingen:
Outcomes and complications in surgical and urological procedures

Kontakt:
Karl-Johan Lundström, Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap, tel: 063-15 30 00, e-post: karl-johan.lundstrom@umu.se

Ett annat oroande problem är det utbredda överfisket av bestånden i Medelhavet. Bakom studien, som letts från University of Aberdeen, står ett internationellt forskarlag där Sverige representeras av SLU. Resultaten publicerades nyligen i tidskriften Nature Ecology & Evolution.

Havsfiske har en mycket lång historia i Europa, och EU har en långsiktig strategi, Blå tillväxt, som ska stödja hållbar tillväxt i havs- och sjöfartssektorerna. Haven och oceanerna ses som viktiga drivkrafter för den europeiska ekonomin och tillväxtpotentialen bedöms vara stor. Den ökande exploateringen av haven, i kombination med klimatförändringar, är samtidigt ett hot mot mångfalden av fiskarter och mot livsmedelssäkerheten.

Längre än 1,5 meter
Ett internationellt forskarlag bestående av 44 forskare har nu undersökt bevarandestatusen för 1020 havslevande europeiska fiskarter och identifierar faktorer som har betydelse för utrotningsrisken. Stora fiskarter, som kan bli längre än 1,5 m, visade sig vara mest utsatta. Hälften av dessa hotas av utrotning, och det handlar då främst om hajar, rockor och störar.

Analysen bygger på den senaste rödlistan för Europas havsområden (Nordostatlanten inklusive Östersjön, samt Medelhavet), som har tagits fram av Internationella naturvårdsunionen (IUCN) med stöd av experter från bl.a. SLU. När forskarna jämförde rödlistan med de råd om hållbart fiske som tas fram av olika statliga fiskerimyndigheter fann de en stor samstämmighet. För ingen av de arter som beskrivs som hotade i rödlistan, betraktas fisket som uthålligt av myndigheterna.

Forskarna fann också en anmärkningsvärd geografisk avvikelse när det gäller beståndens status: i norra Europa var de flesta bestånden inte överfiskade, medan nästan alla bestånd i Medelhavet var överfiskade.

Dyrt med övervakning
I ett pressmeddelande från University of Aberdeen säger Dr Paul Fernandes, som har lett studien, att skillnaderna hänger samman med hur fiskeförvaltningen och fiskeflottorna ser ut i de två områdena:

”I nordöstra Atlanten finns ett komplicerat och dyrt system för fiskeövervakning och kontroll, med fiskekvoter och andra bestämmelser som ska hålla fiskbestånden sunda. I Medelhavet skulle ett sådant system bli ännu dyrare, eftersom det finns många fler fiskare utspridda i många små fiskehamnar. Därför finns det i stort sett inga kvoter i Medelhavet, endast vissa skyddade områden och vissa begränsningar av fisketider. Medelhavsområdet har också större bekymmer när det gäller ekonomi och livsmedelssäkerhet.”

– Brugd och pigghaj är exempel på arter som är starkt hotade på Europanivå, och bedöms vara akut hotade i den svenska rödlistan från 2015, säger den svenska representanten i forskarlaget, Ann-Britt Florin från SLU. Lax och piggvar är arter som bedöms vara sårbara på europeisk nivå, medan de svenska bestånden bedöms vara livskraftiga.

Kontakt: 
Ann-Britt Florin, forskare, Institutionen för akvatiska resurser; Kustlaboratoriet, Öregrund, Sveriges lantbruksuniversitet,ann-britt.florin@slu.se

Artikel:
Paul G. Fernandes, Gina M. Ralph, Kent E. Carpenter m.fl. Coherent assessments of Europe’s marine fishes show regional divergence and megafauna loss. Nature, ecology & evolution 1, 0170 (2017).

 

Påståendet som finns med i SOM-institutets nationella undersökning handlar om svenska folkets inställning till att förbjuda skolavslutningar i kyrkan. Viktor Aldrin, universitetslektor i de samhällsorienterade ämnenas didaktik, har analyserat svaren från 2016.

– Det viktigaste resultatet är att svenska folket inte vill ha ett förbud. Hela 78 procent vill ha kvar möjligheten att fira skolavslutning i kyrkan, säger han.

De som tycker att ett förbud är bra eller ganska bra är bara 5 procent.

– Trots att detta är allmänhetens åsikt vill politiker, Skolinspektionen och Diskrimineringsombudsmannen införa olika former av förbud. Det är tydligt att myndigheterna inte gillar skolavslutningar i kyrkan.

Politiska samband och krossade myter
Han kan inte se i statistiken varför allmänhetens åsikt om traditionen skiljer sig så mycket från myndigheternas.

– Jag kan se några andra samband, till exempel ju yngre man är, desto mer tycker man att ett förbud är bra. Men det finns inga skillnader mellan utbildning, inkomst eller kön. Däremot finns en politisk koppling som visar att den politiska högerskalan är mer mot ett förbud. Mest positiva till ett förbud är de som röstar på Västerpartiet, Feministiskt initiativ och Miljöpartiet, förklarar han.

Han har också kunnat se ett samband mellan inställningen till ett förbud mot skolavslutningar i kyrkan och om man firar andra religiösa högtider. Undersökningen visar att 94 procent firar jul och att det är de som inte firar jul som är kritiska till skolavslutning i kyrkan. Men de som firar eid al-fitr (fastebrytandets högtid inom islam) vill inte ta ställning.

– Det finns en mytbildning om att det är muslimerna som vill förbjuda skolavslutningar i kyrkan. Men detta stämmer inte.

Het debatt om skolavslutningar
Debatten kring skolavslutningar i kyrkan går het i Sverige två gånger om året. Trots detta har lite forskning bedrivits kring frågan.

– Det är viktigt att skapa forskning i frågan. Som det är nu har många åsikter, men det finns inte mycket fakta. Jag tycker det är skönt att kunna bidra med fakta, säger Viktor Aldrin.

I sitt forskningsprojekt undersöker han tre aktörer där den första, i vilken han nu kan presentera resultaten, har fokus på allmänheten genom en analys av statistiken. I de andra delarna studerar han skolmyndigheternas samt svenska kyrkans åsikter i frågan, genom att studera policydokument, riktlinjer samt debatter i media. De resultaten kommer i slutet av 2017.

Läs hela rapporten ”Svenska folket om religion och tradition i skolan” på SOM-institutets webbsida

Kontakt: Viktor Aldrin, viktor.aldrin@hb.se, tfn: 033-435 4368

– För att förvalta de marina ekosystemen måste vi förstå interaktioner mellan olika arter, men också hur detta relaterar till ett modernt och hållbart resursnyttjande. Det kan till exempel vara nödvändigt att reglera fisket under vissa delar av året för att det ska finnas tillräckligt mycket föda för havsfåglar, menar Jonas Hentati-Sundberg, forskare vid institutionen för akvatiska resurser vid SLU (SLU Aqua).

I en nu pågående pilotstudie, som är ett samarbete mellan Stockholms universitet och Sveriges lantbruksuniversitet, används en ny teknik för att undersöka havsmiljön. Studien sker i vattnen väster om Gotland – ett område som utgör en hotspot för biologisk mångfald i Östersjön, med bland annat de största havsfågelkolonierna (Karlsöarna) och även ett delvis intensivt fiske efter små pelagiska arter (skarpsill och strömming). Karlsöarna hyser upp mot 80 000 individer av fiskätande fåglar, som preliminärt kan konsumera omkring 3000 ton fisk under häckningsperioden som pågår mellan april och juli.

Studerar dykande sillgrisslor
Den obemannade farkosten, Autonaut, har utvecklats i Storbritannien och drivs framåt av vågkraft. Instrumenten ombord drivs av solpaneler på däck. Data kan tankas ner via satellit eller VHF-radio. Autonaut kan programmeras att köra olika rutter men också styras direkt via satellit och VHF. ­Under testperioden kommer Autonaut kontinuerligt att samla in data med ett avancerat vetenskapligt ekolod, och därmed ge information om fiskens biomassa och utbredning.

Den nya tekniken är billigare än traditionella fartyg och har också fördelen att den kan samla in data om våra hav kontinuerligt, under lång tid. Den är dessutom liten och helt ljudlös vilket gör att man på ett miljövänligt sätt kan följa upp ekosystemen och upptäcka nya mönster. Bland annat har forskarna redan kunnat studera dykande sillgrisslor på ekolodet – något man inte kunnat göra med traditionell teknik.

Planer på studier i andra ekosystem
– På sikt finns möjligheter till att bearbeta och presentera information i realtid. Autonaut kan dessutom utrustas med andra typer av vetenskaplig provtagningsutrustning, vilket kan vara intressant för att öka kunskapen om andra delar av ekosystemet och Östersjöns miljötillstånd, säger Joakim Hjelm, avdelningschef för SLU Aquas havsfiskelaboratorium i Lysekil.

Om pilotstudien faller väl ut, planeras en studie i full skala under tre år 2018-2021 i det aktuella området. Det finns även preliminära planer på motsvarande studier i andra ekosystem, till exempel i Gullmarsfjorden på Västkusten.

Kontakt:
Olof Olsson, biträdande föreståndare, Stockholm Universitet, Stockholm Resilience Center, mobil 070-675 4509
Jonas Hentati-Sundberg, forskare, Institutionen för akvatiska resurser(SLU Aqua), Havsfiskelaboratoriet i Lysekil, mobil 073-938 7969
Joakim Hjelm, avdelningschef, Institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua), Havsfiskelaboratoriet i Lysekil, mobil 070-369 3004

Följ ytfarkosten Autonaut

Pressinbjudan:
På lördag den 10 juni mellan 8-17 finns möjlighet för media att träffa forskarna Jonas Hentati-Sundberg och Joakim Hjelm och följa arbetet på plats i Klintehamn på Gotland. Kontakta Jonas Hentati-Sundberg för närmare information.

– Samhällets fokus på hälsa och träning gör att just den fysiska aktiviteten legitimerar att man är frånvarande i familjen och istället ger sig tid för egen träning. Det finns inte alls samma kulturella förståelse för shoppingresor eller sparesor utan idrottandet har en särställning, säger Karin S Lindelöf vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet och projektledare för studien.

Sedan 2011 har Karin S Lindelöf och Annie Woube studerat hur så kallade tjejlopp fungerar och vad det är som gör dem så populära. Företeelsen växte fram i Sverige under 1980-talet och är idag en hel industri. Deras forskning bygger dels på deras egna, autoetnografiska rapporter, när de själva har deltagit i tjejlopp. De har också intervjuat deltagare och haft tillgång till berättelser från över 600 kvinnor som deltagit i Vårruset, Tjejmilen, Tjejvättern eller Tjejvasan. De flesta har delat med sig av sina upplevelser genom skriftliga berättelser, som svar på ett skrivupprop som forskarna gjorde 2011-2013 tillsammans med Nordiska museet. I samband med det uppropet rapporterades det mycket om forskningen i massmedier, men det är först nu som det finns ett färdiganalyserat komplett material. En del av detta presenteras i en vetenskaplig artikel.

Fortfarande huvudansvar
– Kvinnorna upplever fortfarande att de har huvudansvar för barn och hem och ständig omsorgsjour, som kontakt med skola, förskola och barnens fritidsaktiviteter, säger Karin S Lindelöf. Det är därför som de vill åka iväg. Kvinnor har exakt samma skäl idag för att åka på tjejloppsresor och komma bort, som staten angav som anledning till att införa husmorssemestern på 1940-talet, säger Karin S Lindelöf.

En av anledningarna var att kvinnorna skulle avlastas i sin ständiga oro och omsorg om de andra familjemedlemmarna, och omgivningens förväntan på att de alltid skulle vara nåbara. Att åka på familjesemester tyckte inte kvinnorna – eller staten – var något bra alternativ, även om familjen bodde på hotell så att husmodern slapp laga mat eller städa. Det var den mentala belastningen som kvinnorna skulle få vila ifrån.

Andningshål
I studien kommer det fram hur många deltagare beskriver tjejloppsresorna som ett andningshål i vardagen, en verklighetsflykt och en möjlighet till egen fri tid med egna aktiviteter, ofta tillsammans med väninnor. Inom ramen för rådande hälso- och träningsideal legitimerar också själva den fysiska aktiviteten – loppet i sig – frånvaron från familjen. Åtminstone under tiden som själva loppet är kan de inte ha omsorgsjour. Just då kan de inte svara.

Karin S Lindelöf och Annie Woube berättar också själva om sina upplevelser och observationer under en av de resor som de själva deltog i. Syftet med resan var att springa en mil i New York och de åkte på en paketresa med ett helhetsupplägg. I artikeln beskriver de hur arrangören förstärker bilden av att det inte är idrottsprestationen som är målet för resan, utan att det är just att ”unna sig” något. Att gå på restaurang, på museum, att få shoppa i lugn och ro. Att få tid för umgänge, nöjen och vila – och en efterlängtad flykt från vardagens plikter och krav.

Könsstereotypt
Själva inramningen har blivit mer kommersiell genom åren och med det mer könsstereotyp. Marknadsföringen handlar mycket om att vara härliga tjejgäng, att ha rätt kläder, att sminka sig och att ha rätt nagellack. Goodiebags är populärt, särskilt vid Vårruset där deltagarna får en picknickkorg om man är ett visst antal som anmäler sig. Alla deltagare är inte förtjusta i den stereotypa roll och de intressen som kvinnor tilldelas. De deltar i loppen trots inramningen, och kan vara nöjda med att det är coolt att veta att det är en kvinna som vinner.

– Tjejloppen väcker mycket känslor hos både förespråkare och motståndare. Det är lätt att raljera om den här företeelsen men loppen är oerhört populära och det finns nästan ingen forskning alls på motionslopp för kvinnor, och om villkor för kvinnors motionsidrottande, till skillnad från mäns idrottande, barn- och ungdomsidrott, skolidrott och elitidrott. Därför tycker vi att det är viktigt att studera dem, säger Karin S Lindelöf.

Artikel:
Lindelöf Karin S., Woube Annie (2017) Tjejhelg, umgänge – och ett lopp. Tjejlopp som en modern husmorssemester

Kontakt:
Karin Lindelöf, etnolog och universitetslektor vid Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet, karin.lindelof@gender.uu.se, tel 070-671 47 48

Annie Woube, etnolog och forskare vid Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet, annie.woube@gender.uu.se, tel 070-212 46 69