– Förklaringen kan vara att ett stabilt klimat gör att skilda populationer kan leva kvar så att de hinner bilda nya arter utan att dö ut eller blandas med andra arter innan artbildningen är klar, säger Roland Jansson, docent vid Umeå universitet som har lett forskningsprojektet.
Hur livet på jorden har utvecklats från ett enkelt ursprung till flera miljoner arter är en av biologins centrala frågor som fortfarande är olöst. Framsteg i genetik och bioinformatik har gjort att vi nu vet mycket om hur olika arter är besläktade och deras ursprung, men vi vet relativt lite om vilka miljöförhållanden som får arter att mångfaldigas.
I ett projekt om hur klimatförändringar påverkar evolution av biologisk mångfald försöker forskare att fylla denna kunskapslucka. Man har studerat fågelsläkten som är endemiska, det vill säga lokalt avgränsade, för Nord- och Sydamerika för att undersöka vilka geografiska och klimatiska faktorer som kan förklara varför fler arter ackumuleras i vissa släkten jämfört med sina mer artfattiga systersläkten.
Stabilt klimat ger ro att utvecklas Det visade sig att fågelsläkten som levde i områden som varit mer klimatiskt stabila under de senaste årmiljonerna hade delat upp sig till fler arter jämfört med sina närmaste släktingar som levde i områden där klimatet hade skiftat mer. Det har tidigare funnits en hypotes om att klimatförändringar skulle gynna bildandet av nya arter, men det gäller alltså åtminstone inte för fågelarter under de senaste årmiljonerna.
Frågan vad de nya rönen innebär för den framtida biologiska mångfalden med tanke på klimatförändringarna är dock inte helt lätt att besvara. Å ena sidan beräknas den globala uppvärmningen bli mindre i områden som har haft stabilt klimat, å andra sidan kan arter i klimatiskt stabila områden vara mindre tåliga mot klimatförändringar.
– Klimatförändringar har alltid förekommit. Men den uppvärmning vi nu står inför gör klimatet varmare än på flera miljoner år och ligger bortom vad många arter tidigare genomgått, säger Roland Jansson.
En annan faktor som gör det svårare för naturen att anpassa sig till klimatförändringar än tidigare, är att de flesta ekosystem idag domineras av människan. Det finns därmed inte samma möjlighet längre för arter att anpassa sig till förändringar genom att sprida sig till nya områden.
Kontakt:
Roland Jansson
Universitetslektor, docent
Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet
Telefon: 070-368 66 05
E-post: roland.jansson@umu.se
Det visar forskare vid Uppsala universitet och East Anglia-universitet i Storbritannien I en ny studien. Resultaten kan få stor betydelse för adaptiv evolution och forskning om assisterad befruktningsteknik såsom IVF.
Hittills har man antagit att alla fertila spermier i en enda ejakulation från ett djur är lika kapabla att alstra en livsduglig avkomma. Mycket lite forskning har gjorts för att undersöka betydelsen av val av spermie och den avkomma som denna alstrar. Valen består av olika miljöfaktorer som avgör vilka typer av organismer som klarar sig bättre än andra.
Goda egenskaper håller i sig I studien, som publicerades i tidningen PNAS, användes zebrafisk, Danio rerio, för att visa att valet även mellan intakta fertila spermier i en enda ejakulation påverkar avkommans hälsotillsånd (fitness). Skillnaderna i hälsa och andra egenskaper förs även vidare till nästa generation.
– Vi fann att valet av långlivade spermier alstrade avkommor som hade större chans att överleva och klarade sig bättre som vuxna än sina syskon som var avkommor av kontrollspermier som inte hade valts ut. Det är således möjligt att bli kvitt spermier av sämre kvalitet i en ejakulation genom att välja utifrån spermiernas egenskaper, säger Simone Immler, forskare vid Uppsala universitet och vid East Anglia-universitetet.
– Särskilt hanavkommor av långlivade spermier uppvisade högre fitness. Hos båda könen fördes effekten även vidare till nästa generation.
Studien visade att spermier med olika egenskaper i en och samma ejakulation från en enda zebrafiskhanne även skilde sig åt när det gällde deras genetiska sammansättning. Detta visade med andra ord att generna i varje spermie kunde påverka dess egenskaper – en uppfattning som hittills har avvisats.
Särskilt tydlig skillnad hos hannar Forskarna valde spermier utifrån livslängd och använde dem för experimentell befruktning i en Petri skål, för att kunna mäta tiden mellan aktiveringen av spermierna – som sker vid kontakt med vatten – och befruktningen.
Spermierna aktiverades antingen omedelbart och tillsattes till ägg i en behandling med så kallad ”kort aktiveringstid” (SAT) eller hölls kvar tills 50 procent av spermierna inte längre var rörliga varpå de tillsattes till ägg i en behandling med ”lång aktiveringstid” (LAT).
Avkomma från LAT-spermien visade på en ökning i överlevnad som var 7 procent högre jämfört med avkomman från SAT-spermien. Hanavkommor från LAT-spermier producerade dessutom spermier som simmade betydligt snabbare.
Sedan bedömdes den reproduktiva framgången hos den vuxna han- respektive honavkomma som alstrades genom det första experimentet. Det var ingen skillnad i reproduktiv framgång mellan LAT-honorna och SAT-honorna, medan den reproduktiva framgången var 4 procent högre hos LAT-hannarna. De honor som parades med LAT-hannar producerade även 20 procent fler ägg än de som parades med SAT-hannar.
– Detta visar tydligt hur valet av en viss spermieegenskap i en enda ejakulation – i detta fall spermiens livslängd – kan ha en betydande effekt på den alstrade avkomman. Spermievalet påverkade starkt fitnessegenskaperna hos den direkta avkomman men denna påverkan kvarstod även hos den nästföljande generationen, säger Simone Immler.
– Skillnader hos spermier som produceras av samma hanne i en och samma ejakulation har uttalade effekter på olika fitnessrelaterade egenskaper genom hela livet och denna skillnad är genetisk betingad. Dessa forskningsresultat är intressanta och kan förklara varför sådana skillnader finns bland spermier.
– Våra forskningsresultat kommer sannolikt att få stor betydelse för viktiga evolutionsprocesser och även ge insikter som är avgörande för tekniker för assisterad befruktning – såsom IVF – hos såväl människor som djur. För närvarande utesluter dessa tekniker många, om än inte alla, naturligt förekommande steg i processen att välja spermier i en ejakulation och vi behöver förstå konsekvenserna av detta.
Kontakt: Simone Immler, universitetslektor vid institutionen för ekologi och genetik vid Uppsala universitet, simone.immler@ebc.uu.se, telefon: +44 74 97543009 (Storbritannien).
Hos djur uppkommer flockbeteenden till synes spontant i en grupp av självständiga individer utan någon tydlig ledare. Beteendet förekommer hos alla möjliga typer av organismer, från bakterier till människor. Ett antagande är därför att det finns grundläggande principer för flockbildning som inte är beroende av enskilda individer. Nu har forskare från Lunds universitet tillsammans med kollegor från Storbritannien och Frankrike kommit fram till att flockbeteendet hos mikroorganismer är mer avancerat än vad vi tidigare har trott.
– Vår forskning är en fysikalisk förklaringsmodell till hur mikroorganismer transporterar sig. Ur ett biologiskt perspektiv är det användbart att utreda de evolutionära grunderna bakom flockbeteenden hos bakterier eftersom sambanden kan öka förståelsen för förloppet vid infektionssjukdomar, säger Joakim Stenhammar, kemiforskare vid Naturvetenskapliga fakulteten på Lunds universitet.
Hittar varann genom svallvågor När en människa eller djur simmar bildas det vätskeflöden, svallvågor, som andra kan känna av. Forskarna har nu skapat en teoretisk modell som beskriver hur enskilda mikroorganismer kommunicerar med varandra via de vätskeflöden som varje organism skapar när den simmar. Den fysikaliska principen skiljer sig åt från vanliga svallvågor, men flödena i sig gör att bakterier känner av varandras närvaro och påverkas av varandra vid mycket låga koncentrationer. Mikroorganismer kan då inte beskrivas som isolerade individer.
Sedan tidigare är det känt att vissa simmande bakterier, exempelvis E. coli och Salmonella, bildar flockar vid höga koncentrationer. I den aktuella studien har Stenhammar och hans kollegor visat att det endast är vid mycket låga koncentrationer, mindre än tio procent av det man ursprungligen har trott, som bakterier kan anses vara individer.
– Till skillnad från individuella bakterier kan flockar röra sig synkroniserat över långa längdskalor och flera gånger snabbare än vad en individuell bakterie kan simma, säger Joakim Stenhammar.
– Vår forskning lägger en pusselbit till förståelsen av hur flockbeteende i biologiska system fungerar, och modellen kan appliceras på en lång rad olika simmande mikroorganismer, säger Joakim Stenhammar.
Studie: ”Role of Correlations in the Collective Behavior of Microswimmer Suspensions” Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Physical Review Letters.
SVA bjuder in allmänheten att hjälpa till med att fånga och skicka in myggor, rullar på under sommaren.
– Vi vill ta reda på om det finns nya arter av mygg i landet. Vi letar särskilt efter nilfebersmyggan, som jag själv fann ett exemplar av förra sommaren, och en variant av den sydliga husmyggan, säger Anders Lindström, entomolog och myggforskare vid Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA).
Så fångar du myggan
Istället för att bara smälla till myggan när den biter så ber myggforskaren att man fångar in den i en burk, ask eller liknande. Burken läggs i frysen så att myggan dör. Före transport bör man lägga till exempel hushållspapper eller bomull i botten på behållaren, myggan ovanpå och sedan ytterligare ett lager med papper eller bomull över så att myggan inte skadas i transporten. Myggforskaren Anders Lindström berättar mer i filmen:
Den som hittar en mygga som bits – skicka in den till SVA, MIK, Anders Lindström, 751 89 Uppsala. Mygginsamlingen pågår juni – augusti 2017.
– Nilfebersmyggan är en mygga som kan sprida flera sjukdomar, och därför är vi intresserade av att få reda på var den finns. Därför önskar vi att folk som attackeras av myggor i öppna, kustnära områden i Sydsverige fångar och skickar in myggor till oss på SVA för artbestämning. Personal från SVA kommer också att åka runt i Skåne i sommar och leta efter den här myggan och även andra spännande myggarter, säger Anders Lindström.
– Bästa tiden för nilfebersmyggan är nu från mitten av juli till början av september. De förökar sig kontinuerligt hela sommaren och det gör att det finns som allra flest myggor i slutet på säsongen.
Nilfebersmyggan, Culex modestus. Foto: Anders Lindström/SVA.
Söker variant av sydlig husmygga
SVA vill också få in myggor som fångas i städer i södra delen av landet. Kyrkogårdar, koloniområden och mindre vattensamlingar kan ha ganska mycket mygg och det är intressant att se vilka arter som finns där. Det finns en variant av sydlig husmygga som förökar sig i städer, under marken i kloaker, tunnelbanor eller översvämmade källare. Den är ofta inblandad i smittspridning längre söderut i Europa.
– I år har vi redan fått in exemplar av den här myggan från Göteborg och Malmö och jag har tidigare själv fångat den i Stockholm.
Grodmyggan, Culex territans. Foto: Anders Lindström/SVA
Om kyrkogårdsmyggan, som sprider sig i Europa, kommer till Sverige är chansen stor att den påträffas på en kyrkogård någonstans i södra Sverige. Även den sällan sedda grodmyggan, Culex territans, har samlats in nu, både i Skåne och Uppland.
– Det här är en mygga som inte biter människor, den suger bara blod från groddjur. Larverna är knallgröna och den verkar vara mycket mer utbredd än vi tidigare trott, säger Anders Lindström.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) finansierar med 3,5 miljoner kronor ett projekt för att utveckla verktyg för att beräkna risker och platser för myggangrepp. Projektet, som leds av Anders Lindström och involverar flera myndigheter och organisationer, pågår 2016–2017.
– Forskningen är samstämmig om vad problemet är. Vi har för mycket näring i Östersjön, vilket gynnar de små växterna, alltifrån cyanobakterier till det fintrådiga slemmet på stenarna. Sen finns det olika syn på vilka åtgärder som är mest effektiva för att komma framåt, säger Tina Elfwing, föreståndare för Östersjöcentrum vid Stockholms universitet.
Under högsommarens finaste dagar är förutsättningarna som bäst för cyanobakterier och de kan till skillnad från alger själva utvinna kväve från luften, vilket ger en konkurrensfördel. Med gott om annan näring förökar de sig i stor mängd och om vädret är lugnt och stilla samlas de vid ytan.
Den giftiga cyanobakterien Nodularia spumigena. Katthårsalg på svenska. Bild: Wikipedia
Det är inte bara störningsmoment för semesterfirare utan kan också vara ett hälsoproblem. Vissa arter av de blommande cyanobakterierna producerar ämnen som direkt orsakar sjukdomssymptom på människor och djur. Algförgiftning kan ge hudutslag, kräkningar och feber. Hundar och katter som dricker vatten med algblomning i riskerar att dö.
Nu blommar cyanobakterierna
Redan under andra halvan av maj visade cyanobakterierna tecken på att börja blomma i sydöstra Östersjön, enligt stellitbilderna i SMHI:s övervakningssystem, Baltic Algae Watch System. Den tidigaste starten för algblomning sedan övervakningen började 2002. Ytblomningarna stannade därefter av. Det ombytliga vädret, framförallt den ihållande blåsten och låga vattentemperaturer var orsaken, enligt SMHI. Den första veckan i juli visar satellitbilder att blomningen börjat ta fart igen, i södra halvan av Östersjön. I norra delen av Östersjön däremot var blomningen fortfarande diffus. Men det krävs nu bara en kortare period med lugnare väder för att cyanobakterierna ska flyta upp och samlas som en gulgrön gegga på ytan, uppger smhi.se 7 juli. Hur omfattande algblomningen blir 2017, beror på sommarens väder.
På senare tid har ämnet BMAA som kan produceras av cyanobakterier fått uppmärksamhet. Det misstänks kunna ha betydelse för uppkomst av nervsjukdomar som ALS, men forskningen har inte kunnat visa några sådana samband i Östersjöområdet och det är oklart om ämnen som produceras av cyanobakterierna och andra växtplankton anrikas i näringskedjan. Däremot finns det god kunskap om andra ämnen som lagras upp i näringsväven, såsom dioxin i fet Östersjöfisk.
– Vi har ett stort problem med hormonstörande ämnen och höga dioxinhalter i den fisk som finns i Östersjön och dessutom använder vi fler och fler kemiska ämnen i vår vardag som vi inte vet så mycket om och som till slut hamnar i Östersjön, säger Tina Elfwing.
Finns bra miljö även i Östersjön
Efter alla larm kan det vara lätt att se på Östersjön som ett dött hav fullt av farligheter, men forskarna vill samtidigt nyansera bilden. Det finns en mängd välfungerande miljöer i Östersjön och det har också visat sig att man med åtgärder kan förbättra situationen i innanhavet. Reningen av vattnet från S:t Petersburg-området i Ryssland har till exempel haft en mycket positiv inverkan på havsmiljön.
– Om vi går tillbaka 50 år innan reningsverken var det nästan förenat med livsfara att bada i inre Stockholms skärgård, så det är ju dramatiskt hur mycket bättre det har blivit. På olika skalor och olika utmaningar har det gått framåt enormt, säger Tina Elfwing.
Hur ska man då göra för att motverka algblomningarna?
Genom att analysera sedimentkärnor har forskarna konstaterat att fenomenet även förekom för tusentals år sedan. Innanhavet har mängder av inbyggda problem, berättar Helén Andersson, chef för oceanografisk forskning på SMHI.
– Man får komma ihåg att Östersjön är en besvärlig balja, med algblomningar och syrefria bottnar redan innan människan hade satt så stort tryck på det. Stora avrinningsområden och den lilla kontakten med öppet hav vid Danmark skapar en mix av sötvatten och saltvatten som gör det svårt för många arter. Rätt länge påverkade vi det känsliga systemet utan att förstå vad vi gjorde. Nu tar det lång tid att komma rätt igen, säger Helén Andersson.
En stor bidragande orsak till överskottet av näringsämnen i Östersjön, som leder till algblomningarna, är läckage från jordbruket på land. Där finns en del av lösningen.
Algblomning utanför Gotland. bild: NASA
– Vi har kunnat visa att i genomsnitt går bara hälften av all gödsel som vi lägger på åkermark tillbaka via skörd, resten läcker ut i miljön och en stor del hamnar till slut i Östersjön. Men det finns tekniker för att förbättra utnyttjandegraden och pengar inom EU:s jordbrukssystem borde stödja den strukturförändring som behövs. Det här måste vi förtydliga och förklara för politikerna, säger Christopher Humborg, professor på Stockholms universitet och vetenskaplig ledare på Östersjöcentrum.
Brist på större rovfiskar
En annan orsak till att grunda vikar växer igen är bristen på större rovfiskar. Den yrkesmässiga trålningen, fritidsfisket vid kusten och störda lekmiljöer leder till att arter som torsk, abborre och gädda minskar. De behövs för att hålla ekosystemet i balans. Många forskare tycker att fler kustnära områden skulle vara fiskefredade och att trålningen efter torsk stoppas helt, i alla fall tills beståndet återhämtat sig rejält.
– Jag rekommenderar ett trålningsförbud för torsk på fem år. Det är få båtar som orsakar detta och de sätter ett jättestort tryck på torsken. Fakta är så tydliga. I Öresund går det inte att tråla på grund av båttrafiken och där väger torsken dubbelt så mycket. Det vore bra om forskarna gick ihop och gjorde det väldigt tydligt: låt torsken vara i fred, säger Christopher Humborg.
Andra lösningar på övergödningsproblematiken i Östersjön som föreslagits är stora ingenjörsprojekt, som att dammsuga upp näringsrikt bottensediment i Östersjön eller att tillföra syre genom bubbling. Det måste i så fall ske samtidigt med andra åtgärder påpekar Helén Andersson.
Hög köttkonsumtion bidrar till algblomningen
– Det är klart att man kan behandla baksmälla, men först måste man kanske fundera på vad som orsakade baksmällan. Det långsiktiga arbetet med jordbruk, avloppsutsläpp och så vidare måste fortsätta. Och innan vi ger oss på hela Östersjön bör man också visa exempel på att så stora och dyra ingenjörsförsök fungerar.
Något som sammantaget spelar stor roll är vad och hur mycket vi lägger på grillen under sommarkvällen. Att äta mycket kött bidrar till övergödningen eftersom det sätter tryck på jordbruket att bli allt mer intensivt.
– 70 procent av alla grödor vi producerar använder vi för att föda upp djur. Grisfarmar som producerar 60000 grisar om året skapar hotspots där det läcker riktigt mycket kväve och fosfor och de har etablerats helt utan koppling till produktionen av grödor som geografiskt finns på ett helt annat ställe. Fodret produceras ibland inte ens i Östersjöregionen utan i länder som Brasilien. Det är ganska vansinnigt tycker jag, säger Christopher Humborg.
Text: Dag Kättström på uppdrag av Forskning.se
– Att det är så få som får den skyddande behandlingen beror ofta på okunskap och bristande rutiner i sjukvården, säger Mattias Lorentzon, professor i geriatrik på institutionen för medicin, Sahlgrenska akademin, och överläkare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Höftfraktur drabbar i regel äldre och leder ofta till funktionsnedsättning, försämrad livskvalitet och för tidig död. Många över 80 år klarar inte kombinationen av omfattande kirurgi, immobilisering och lång sjukhusvistelse med risk för infektioner, blodpropp och förvirring.
Vid kortisonbehandling mot inflammatoriska tillstånd, exempelvis ledgångs- eller muskelreumatism, fördubblas risken för höftfraktur. Den aktuella studien visar dock att bara var fjärde kortisonpatient får behandling med alendronat mot benskörhet.
Rejäl riskreduktion Studien har möjliggjorts genom samkörning av flera register; Senior Alert, patentregistret, läkemedelsregistret, dödsorsaksregistret och folkbokföringsregistret.
Utifrån ett underlag på över 400 000 äldre patienter gjordes ett urval av 1802 personer som förskrivits alendronat efter insatt behandling med kortisonpreparatet prednisolon i tablettform. De hade tagit läkemedlet i minst tre månader, och med en dos på minst fem milligram per dag.
Gruppen med matchade kontroller, också 1802 personer, åt prednisolontabletter men hade inte fått skyddande behandling i form av alendronat.
Av dem som åt kortisontabletter, men inte fick skyddande behandling, hade 4,1 procent brutit höftbenet efter drygt 15 månader (1,3 år). I gruppen som också fick den skyddande substansen alendronat var motsvarande andel 1,5 procent. En kraftig riskreduktion, med 65 procent, som även omfattade andra frakturer.
– För en patient som fått skyddande behandling reduceras risken dramatiskt att få en ny fraktur, framför allt en ny höftfraktur som är det vi helst vill undvika, säger Kristian Axelsson, medförfattare och doktorand, verksam som ST-läkare i ortopedi vid Skaraborgs Sjukhus.
– I dagsläget är behandlingsgraden låg, men i och med den här studien hoppas vi fler prednisolonpatienter får frakturskyddande behandling, fortsätter han.
Flest höftfrakturer bland kvinnor De flesta höftfrakturer inträffar hos äldre kvinnor. Snittåldern i studien var cirka 80 år och sju av tio patienter var kvinnor. Alendronatbehandlingen var inte förknippad med ökad risk för biverkningar, och för Mattias Lorentzon är konsekvenserna av studien givna.
– Det här är ett läkemedel som kostar cirka 200 kronor per person och år, i princip ingenting, eftersom det är generika utan kvarstående patent. Sannolikt kommer inget företag att satsa hundratals miljoner på en randomiserad studie för att undersöka om det skyddar mot höftfrakturer hos kortisonpatienter. Det kanske inte heller är så etiskt lämpligt eftersom det finns indirekta bevis på att det borde fungera, säger han.
– Det var därför vi ville titta på frågetställningen i en stor retrospektiv observationsstudie. Våra data ger nu rejält stöd för att det är effektivt också mot höftfraktur, en av de mest kostsamma åkommorna inom svensk sjukhusvård och något som många i den här åldern dör av. Kan man undvika det är väldigt mycket vunnet, avslutar han.
Svenskt lantbruk domineras av två olika produktionssystem – ekologisk och konventionell odling. Skillnaden på dessa två är synen på användning av kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel.
I den konventionella odlingen är fungicider riktade mot olika grupper av skadegörare en grundbult, medan den ekologiska odlingen förespråkar andra metoder, som en varierad växtföljd och biologisk bekämpning.
Kemiska bekämpningsmedel för dock med sig betydande risker för att de sjukdomsalstrande mikroberna utvecklar motståndskraft mot bekämpningsprodukterna, som dessutom kan få oönskad spridning i miljön med oförutsägbara konsekvenser. Detta har gjort att regelverket kring sådana bekämpningsmedel blivit allt strängare.
Fungicider dödar mer än det var tänkt
Risken för resistenta mikrober eller kemikalierester i det som ska bli föda och foder är inte den enda kritik som framförts mot ett ensidigt nyttjande av fungicider. Det finns en omfattande flora av mikroorganismer på och i all växtlighet. Denna är mycket dynamisk och ständigt inbegripen i en intern kamp över de resurser det levande bladet kan erbjuda.
Oavsett hur sofistikerade eller riktade fungiciderna är, är det ofrånkomligt att många fler mikroorganismer än just de avsedda kommer att påverkas av behandlingen. Detta gäller dels den mikrobiella mångfalden, räknat i antalet representerade arter, men också balansen mellan dem.
Svampdödare
Fungicider kallas ämnen som är giftiga för svampar. Ordet används om de bekämpningsmedel som används för att skydda jordbruksgrödor mot svampangrepp. Ordet kommer av latinets fungus = svamp + ändelsen -cid = dödande.
Vilka konsekvenser detta skulle kunna leda till är svårt att överblicka, det finns fördelar med att ha en diversifierad mikroflora på växterna. Exempelvis ökar detta möjligheterna att någon mikrob i den, är en effektiv antagonist mot en sjukdomsspridande inkräktare. En fungicidbehandling mot en patogen skulle alltså kunna råka slå ut ett osynligt försvar mot en helt annan samtidigt.
Viktigt ha koll på det mikrobiella samhället
Av dessa anledningar är det viktigt att veta hur denna mikroflora skiljer sig i grödor odlade med ekologiska metoder jämfört med konventionella. Om detta handlar en ny studie från Sveriges lantbruksuniversitet. Hanna Friberg är en av författarna.
– Med hjälp av djupgående DNA-analyser har vi studerat det mikrobiella samhället i blad från veteplantor från fält som brukats med konventionella respektive ekologiska metoder”, säger Hanna Friberg.
– Jämförelserna har gjorts parvis, där varje par innehållit en åker av respektive odlingsmetod som varit belägna mellan femhundra meter och en mil ifrån varandra. Vi undersökte skillnader i mängden svamparter och dessas inbördes storleksförhållande.
Större mångfald med ekologisk odling
Forskarna kunde konstatera att antalet svamparter i de ekologiskt odlade fälten var i genomsnitt 40 procent större än i de konventionellt odlade fälten. För tre av åkerparen var förhållandet dock det omvända, med ett större antal i det konventionellt odlade.
Intressant nog var de konventionella odlingarna i dessa tre par de som använde minst fungicider och tillsatte minst gödningsmedel, det vill säga låg närmast den ekologiska odlingens principer. Liknande observationer av betydelsen av odlingsform för mångfalden har tidigare gjorts hos bland annat insekter, fåglar och växter.
Mot minskat kemiskt växtskydd
All växtproduktion inom EU måste tillämpa så integrerat växtskydd (IPM), vilket innebär en kombination av olika icke-kemiska metoder för att minska användningen av kemiska bekämpningsmedel. Men de icke-kemiska metoderna har inte varit tillräckligt effektiva. Tidigare forskning har fokuserat på enskilda växtskyddsåtgärder utan att undersöka hur de kan kombineras på ett optimalt sätt, säger SLU-forskaren Johan A. Stenberg som nu tagit fram en vetenskaplig färdplan mot ett effektivt växtskydd på ekologisk grund. Läs mer om färdplanen mot integrerat växtskydd.
Dessutom kunde forskarna konstatera att de inte såg någon skillnad i andelen kända sjukdomsalstrande arter i svampsamhället mellan odlingsformerna, trots den riktade fungicidbehandlingen.
– Det var starka angrepp av sjukdomsalstrande bladsvampar det året studien gjordes, med en stor variation mellan olika fält. De stora mängderna av dessa svampar skulle kunna dölja den mätbara effekten av fungicidbehandlingen och förklara att vi inte såg någon skillnad mellan odlingssystemen, säger Ida Karlsson, en annan av studiens författare.
– Fungicidbehandlingen verkade eliminera mer sällsynta arter. Den negativa effekten på andra arter än skadesvamparna är en potentiell risk, eftersom det bland de utslagna arterna kan finnas arter med antagonistiska egenskaper, vars närvaro bidrar till att hålla skadorna nere.”
Ogräs ökar artrikedomen mest
– Vi samlade också in data från varje åker för att närmare definiera den exakta orsaken till skillnaderna. Vi tittade på väderförhållanden, mängden ogräsväxtföljd, gödsling, fungicidanvändning med mera. Vi kunde då se att fungicidanvändandet visserligen hade en signifikant påverkan på artrikedomen, men det fanns en betydligt större korrelation med förekomsten av ogräs.
– Ju mer ogräs, desto fler svamparter. Ingen annan studerad faktor påverkade signifikant artrikedomen. Vad detta beror på kan vi bara spekulera i. Två tänkbara orsaker är att förekomsten av ogräs skapar ett mikroklimat som gynnar ett större antal arter, eller att den större mängden ogräsarter i sig innebär fler artspecifika mikroorganismer, vilket skulle öka sannolikheten att ett antal av dem även kan sprida sig till grödan. Den mikrobiella floran i ogräs, och hur denna påverkar den odlade grödan, vore därför ett intressant framtida forskning, avslutar Ida Karlsson.
De växande sälpopulationerna skapar problem för kustfisket. Programmet Sälar och fiske vid SLU har sedan 1994 arbetat för att minska sälskadorna och hitta lösningar på konflikten mellan fisket och sälarna. Att skrämma eller locka bort sälarna från fiskeredskapen fungerar dåligt. En del av en hållbar och långsiktig lösning på konflikten är att utveckla sälsäkra fiskemetoder som fällor och notfiske.
– De skador på fisket som sälarna orsakar är ett hot mot det lokala, småskaliga kustfisket med nät och fällor. Vi har Europas längsta kust och stora förutsättningar för att leverera hållbart fiskad fisk av god kvalité till konsumenterna, istället för storskaligt trålad, odlad eller importerad fisk från tredje världen, säger Sven-Gunnar Lunneryd, forskare vid institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua).
De direkta sälskadorna i redskapen beräknas till över 30 miljoner kronor årligen, vilket motsvarar cirka 30 procent av kustfiskets infiskningsvärde. Till detta kommer många indirekta kostnader som att fiskarna tvingas överge fiskeplatser och förkortad livslängd hos redskapen.
Bråttom hitta lösningar för hållbart fiske Konflikten mellan säl och fiske har pågått sedan början på 1990-talet. Redan då insåg man att redskapsutveckling var en viktig pusselbit för att lösa problemen. Program Sälar och Fiske, ett råd bestående av representanter från SLU, Havs- och vattenmyndigheten (HaV), Naturvårdsverket, Jordbruksverket, Länsstyrelser och yrkesfiskare, startades 1994.Programmets mål är ett livskraftigt kustfiske parallellt med ett starkt sälbestånd. I en ny rapport sammanfattas nu programmets arbete fram till 2017.
– Det har visat sig vara svårt att skrämma bort sälar från fiskeplatserna för att minska skadorna. Det som måste till är redskapsutveckling, och här har vi gjort många viktiga framsteg främst med framtagande av den sälsäkra pushup (ponton) fällan. Den har räddat det kommersiella yrkesfisket efter lax i Norra Östersjön, i de gamla redskapen hade det varit närmare 100 procent sälskador, säger Sara Königson, forskare vid SLU Aqua.
Arbetet inom program Sälar och fiske fokuseras nu på att lösa problem för torskfisket i södra Östersjön, men det finns många svårigheter som måste lösas. Torskburar ger vissa årstider acceptabla fångster och har börjat användas kommersiellt, men stora sälsäkra fällor och mer aktiva redskap som mindre notar måste utvecklas.
– Det är bråttom att hitta lösningar. Idag tillväxer exempelvis gråsälstammen årligen med flera tusen individer, det är lika många som det totalt uppskattades finnas när Sälar och Fiske startade sina verksamhet år 1994. Alla som jobbar med kustfiskare ser detta tydligt. Förutom jakt måste det fokuseras på redskapsutveckling, säger Sven-Gunnar Lunneryd.
De flesta barn har mer eller mindre ihållande perioder av viss kräsenhet med maten. Ena veckan kan det vara bara grissini som gäller, den andra är det bara korv som går ner. För de flesta går denna kräsenhet över med åldern, men för vissa kan den hålla i sig i hela livet. En liten procent av dessa kan dessutom lida av diagnosen ”selektiv ätstörning”, även känd under sin engelska förkortning ARFID, Avoidant restrictive food intake disorder.
– Selektiv ätstörning ingår i det som kallas ”undvikande restriktiv ätstörning”. Selektivt ätande är vanligt i småbarnsåren, men minskar påtagligt när man närmar sig skolåldern. Det kan vara mycket bekymmersamt för föräldrar även om det inte klockar in på diagnos.
– En diagnos motiveras dock med att svårigheterna med ätandet medför en påtaglig närings- eller energibrist och/eller ett påtagligt psykosocialt lidande, säger Ulf Wallin, överläkare i barnpsykiatri, forsknings- och utvecklingsledare vid kompetenscentrum ätstörningar syd i Region Skåne och handledare i barn- och ungdomspsykiatri vid Lunds universitet.
Diagnosen är sedan 2013 erkänd och beskriven i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, en diagnosmanual för psykiska sjukdomar som ges ut av American Psychiatric Association.
Begränsat antal livsmedel – helst kolhydrater
Det är ännu oklart vad som ligger bakom ätstörningen, men enligt Ulf Wallin är en viktig faktor en medfödd ökad känslighet vad gäller lukt, smak och konsistens hos mat. Det är exempelvis inte ovanligt att svårigheterna börjar redan under barnets första levnadsår.
Oftast består dieten hos barn med diagnosen av 10-15 olika livsmedel, ofta av samma färg eller konsistens eller ur samma matgrupp. Många av de drabbade äter främst kolhydrater och även om det finns allvarliga hälsorisker med att äta så ensidig kost är det för många drabbade den sociala biten som är jobbigast. För en del finns svårigheterna kvar upp i vuxenlivet, men för många minskar det påtagligt.
– Det är en förhållandevis ny diagnos, så forskningen är i sin linda. I en studie från Schweiz på barn i tidig skolålder fann man dock att cirka tre procent hade ARFID, med lika fördelning mellan pojkar och flickor, säger Ulf Wallin.
Andra studier visar dock att fördelningen mellan flickor och pojkar inte är konstant. I en studie vid Kyoto University Hospital på vuxna patienter visade sig samtliga patienter som diagnostiserades med ARFID vara kvinnor, medan en amerikansk-kanadensisk studie som undersökte barn mellan 8-18 år ansåg att 30 procent av de undersökta pojkarna hade diagnosen.
Skeptisk till diagnosen
Per Johnsson, docent i klinisk psykologi vid Lunds universitet är till skillnad från Ulf Wallin betydligt mer tveksamt inställd till att selektiv ätstörning nu har blivit klassad som en diagnos.
– Tidigare har man identifierat att barn har ett speciellt synsätt på mat och att nästan alla barn har perioder av selektivt ätande. Det är först nu som man tycker att det har blivit en ätstörning. Visst, det är ett problem, men i min värld kan det också vara ett problem att man patologiserar beteendet.
Han har svårt att se att ätstörningen är ett problem som man bör söka hjälp för eftersom det i de flesta fall går över med åldern.
– Hela uppväxten handlar om att skapa trygghet och när ett barn upptäcker nya saker vill det ha mer trygghet, vilket maten kan vara. Selektivt ätande blir först ett problem när det pågår för länge och om barnet minskar antalet saker som det är tryggt med att äta. Men för det mesta går det över, man måste bara vara öppensinnad och inte fastlåst.
I övrigt har en brittisk-amerikansk studie visat att föräldrarnas press på barnet att äta ofta är associerat med ätstörningar under tonåren. En viss typ av uppfostran kring maten kan alltså indirekt störa utvecklingen av intuitiva och anpassningsbara matvanor, enligt den amerikanska studien.
Lider ofta av ångest
Eftersom diagnosen är så ny finns det ännu inte någon omfattande forskning vad gäller behandlingsmetoder. Utifrån erfarenhet tror Ulf Wallin inte att ARFID går att bota, däremot går det att hjälpa barn och föräldrar att hitta ett sätt att vidga menyn och hjälpa skolan att förstå barnets svårigheter.
– De med en uttalad energi- och näringsbrist kan ha hamnat i en svält och ha ett tillstånd som påminner om anorexia nervosa, vilket kräver en likartad behandling. De som drabbas har ofta även en samsjuklighet med olika ångesttillstånd och en del har svårigheter inom autismspektrat, vilket givetvis påverkar hur man lägger upp behandlingen.
Hans påstående backas upp av flera separata studier som menar att patienter med ARFID oftare lider av ångestsymtom jämfört med patienter med anorexia och bulemi.
– Maten är en central del i våra liv, och att barn krånglar och vinglar, trotsar och testar utan att det är en diagnos är självklart – men bland dessa barn finns en liten grupp som har en ätstörning. För de som är drabbade är det ett problem som ger ett lidande och stör vardagen.
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av Forskning.se
– Vår metod kan bli ett sätt underlätta detta steg väsentligt, säger professor Per Artursson vid Uppsala universitet och huvudansvarig för en studie, som gjorts tillsammans med kollegor från Kemisk biologiplattformen inom SciLifeLab och GlaxoSmithKline i Stevenage, England.
Majoriteten av nya lovande läkemedelskandidater är endast effektiva inuti kroppens celler, men det saknas generella och snabba metoder för att bestämma läkemedelsmängder inne i cellerna.
Den nya metoden mäter den fria läkemedelsmängden inne i cellerna och tar därmed hänsyn till att en del av läkemedlet ”försvinner” genom att det binds till olika cellkomponenter där det inte kan utöva sin avsedda effekt.
Användbar i tidig läkemedelsutveckling
– Mängden läkemedel som ”försvinner” varierar från en molekyl till en annan och har tidigare varit svår att förutsäga men nu kan vi bestämma den på ett enkelt sätt med vår småskaliga metod, säger Per Artursson..
Forskargruppen visar också att denna biotillgänglighet mätt med den nya metoden kan användas för att förutsäga läkemedelsmolekylernas effekt i olika, mer avancerade cellmodeller för specifika terapiområden, såsom cancer, inflammation och demenssjukdomar.
– Det tar tid att utveckla modeller för specifika terapiområden och därför kan vår metod bli speciellt användbar i tidig läkemedelsutveckling. Stora läkemedelsföretag har redan visat stort intresse och metoden erbjuds nu vid läkemedelsutvecklingsplattformen på SciLifeLab, säger Per Artursson.
Blodprov ett trubbigt instrument
Forskarna undersöker för närvarande om metoden kan förutsäga läkemedelseffekter även i kroppen, som är mer komplicerad än en cellodling. Eftersom det är enkelt att ta blodprover och betydligt svårare att ta vävnadsprover brukar man förutsäga biotillgänglighet utifrån blodets läkemedelsmängder, vilket är ett ganska trubbigt instrument.
Mängden läkemedel som tar sig in i målcellen kan både vara högre eller lägre än i blodet. Läkemedlet kan till exempel bindas till cellens fettmolekyler, brytas ned eller transporteras ut ur cellen vilket minskar den tillgängliga fraktionen av läkemedlet inne i cellen, alltså den cellulära biotillgängligheten. Därför tvingas man ofta i efterhand införa korrigeringsfaktorer för att ta hänsyn till sådana mekanismer när man utreder ett läkemedels väg i kroppen i så kallade farmakokinetiska modeller.
– Våra preliminära studier visar att korrigeringsfaktorerna verkar kunna ersättas med en enkel bestämning av den lokala biotillgängligheten inne i cellerna, men flera försök krävs innan vi vet hur tillämpbar vår princip är på vävnads- och organismnivå. Klart är att den intracellulära biotillgängligheten är på väg att bli ett viktigt tidigt instrument inom läkemedelsforskningen, säger Per Artursson.
Kontakt: Per Artursson, professor vid institutionen för farmaci, Uppsala universitet, per.artursson@farmaci.uu.se, 018-471 44 71
Pär Matsson, forskare vid institutionen för farmaci, Uppsala universitet, par.matsson@farmaci.uu.se, 018-471 4630
Det är biologer vid naturvetenskapliga fakulteten i Lund som studerar hur långörade fladdermöss manövrerar när de jagar och fångar exempelvis insekter. Per Henningsson, forskare vid biologiska institutionen vid Lunds universitet, redogjorde för undersökningen så här långt i samband med en konferens arrangerad av Society for Experimental Biology.
– Fladdermössen utför en prestation för det kräver hög precision i fart samtidigt som de måste hantera vind, turbulens, lövverk och andra hinder runtomkring, säger han.
Filmar hur vingarna rör sig i luften
För att öka kunskapen om fladdermössens aerodynamik och teknik vid olika manövrar låter Per Henningsson och hans kollegor djuren jaga byten i en vindtunnel på institutionen. Med hjälp av flödesvisualiseringsteknik analyserar de aerodynamiken och med höghastighetsfilmning hur vingarna rör sig genom luften. De studerar hur en manöver påbörjas, hur den genomförs och hur den slutligen avslutas.
– Särskilt insektsätande fladdermöss måste vara riktigt skickliga på att manövrera eftersom de ofta fångar sina byten i flykten. Ibland flyger insekten själv, ibland sitter den på ett löv eller en trädstam och ändå lyckas fladdermusen fånga insekten, säger Per Henningsson.
Jämföra flygteknik med insekter och fåglar
Det är en pågående studie och därför finns inga färdiga resultat än så länge. Utöver långörade fladdermöss studerar Per Henningsson och hans forskarlag även manövreringsflykt hos insekter och fåglar. Målet är att få tillräckligt med data för att kunna jämföra de tre grupperna och på så vis öka kunskapen om aerodynamiken bakom djurens manövrering i luften.
– Vingarna är ganska olika hos de tre grupperna så man kan tro att aerodynamiken skiljer sig ganska mycket, men vi vet redan att det finns en hel del likheter. Än så länge vet vi inte hur olika eller lika de slutligen visar sig vara, man kan nog tänka sig att det blir en del överraskningar, säger han.
Långörad fladdermus (Plecotus auritus) eller brunlångöra är en fladdermusart i familjen läderlappar (Vespertilionidae). Brunlångöra är en liten fladdermus med stora öron. Kroppslängden är 4-5 centimeter och öronen kan bli närmare 4 cm långa. Bredden mellan vingarna blir 22 – 29 cm och väger upp till 13 g.
Den jagar sent, först när det blivit riktigt mörkt. Jaktflykten är långsam, arten flyger fram och tillbaka och ryttlar gärna, det vill säga står still i luften genom att snabbt, flaxa upp och ned med vingarna och samtidigt resa upp kroppen en aning. Den äter myggor, flugor och småfjärilar.
Långörad fladdermus finns i skog som inte är alltför gles, men också i parklandskap och i andra planterade områden. Den övervintrar gärna inomhus, som i kyrkor, ladugårdar, på vindar och under takbeklädnad. Och helst håller den till på liknande ställen dagtid.
Den lilla läderlappen låter med ett svagt knäppande på omkring 50 kHz, och har också ett smackande på omkring 20 kHz, som bara kan uppfattas av unga människor. Brunlångöra finns i Sverige från Skåne upp till sydligaste Norrland. I Sverige är alla fladdermusarter fridlysta.
I en ny VTI rapport redovisas resultaten från en studie om hur turisters resande och hur turistresandets hållbarhet hanteras i infrastrukturplaneringen. Resultaten visar att fokus i planeringen ligger på framkomlighet och trafiksäkerhet generellt och att det saknas ett systematiskt sätt att bedöma besöksnäringens behov.
Tillväxtverkets statistik visar att turismen i Sverige ökar och därmed dess betydelse för ekonomi, export och sysselsättning. Samtidigt uppkommer miljöeffekter och andra effekter, exempelvis trängsel och olyckor. Infrastrukturplaneringen och samhällsplaneringen i stort kan påverka turisternas behov av att förflytta sig och deras färdmedelsval, på såväl nationell som regional och lokal nivå.
– Den samlade bild som framträder i studien är en relativt fragmenterad planering. Många olika perspektiv och målsättningar ska hanteras regionalt och lokalt, men planeringsstödet och kunskapsnivån bland dem som är involverade i planeringen motsvarar inte behoven, säger Kerstin Robertson, som varit med och arbetat fram rapporten.
Ser möjligheter för hållbart resande
Flertalet av de intervjuade i studien ser möjligheter att öka turistresandets hållbarhet med hjälp av allmänna kommunikationer. De har i synnerhet identifierat utmaningar när det gäller transfertrafik från stationer och flygplatsen, men turisternas behov av förflyttning inom destinationen för att nå andra målpunkter än boendet tas inte upp.
– Det finns en medvetenhet om behovet av att vidareutveckla turistresandet på ett sätt som leder till ökad hållbarhet. Det är dock framförallt miljöperspektivet av hållbarhet som tas upp, mest med fokus på klimatfrågan. Effekter på turistresandets hållbarhet av åtgärder i länstransportplanerna bedöms eller presenteras inte på något tydligt sätt, säger Kerstin Robertson.
Forskarna har fokuserat på den regionala och lokala planeringen kring turistresandet, men tar även upp nationella perspektiv och diskuterar behovet av samordning och samverkan i planeringen. I rapporten har de också identifierat utvecklingsbehov. Exempel på utvecklingsbehov är: tydligare och uttalat ansvar för turism och hållbarhet i den nationella planeringen, vidareutveckling av processer, rutiner, information och kommunikation i samordnad planering samt kompetenshöjning avseende tillämpningen av riktlinjer och verktyg i planeringen.
Fyra destinationer
Forskarna har genomfört en dokumentanalys och en intervjustudie för fyra destinationer av olika karaktär: Kiruna, Åre, Sälen och Vimmerby/Astrid Lindgrens Värld. De har intervjuat fjorton tjänstemän som representanter för fyra organisationstyper: kommuner, näringslivsorganisationer, regionala organ och Trafikverket (regionkontor). Intervjuerna har genomförts i form av semistrukturerade djupintervjuer. Studien är en del i ett större projekt: Hållbara turistresor 2014–2016, finansierat av Trafikverket. Läs studien i VTI rapport 934: Hållbara turistresor i transportplaneringen. Analys och utvecklingsförslag.
Specialiserade celler i bukspottkörteln – betacellerna – frisätter insulin för att kontrollera våra blodglukosnivåer och störningar i den processen bidrar till uppkomsten av typ 2-diabetes. Processen styrs av ett komplicerat samspel mellan flera budbärarämnen och proteiner men de precisa mekanismerna är inte kända.
En forskargrupp vid institutionen för medicinsk cellbiologi vid Uppsala universitet har nu kunnat visualisera hur ett av de viktigaste budbärarämnena för insulinfrisättningen fungerar. Det är sedan tidigare känt att den universella budbärarmolekylen cykliskt AMP bildas i betacellerna i samband med måltid och att den förstärker insulinfrisättningen genom att binda till proteinet Epac2A. Vissa nya diabetesläkemedel utnyttjar just denna mekanism.
Mängden Epac2A-protein vid vesiklarna avgör
Genom avancerade mikroskopitekniker har forskarna nu upptäckt att cykliskt AMP gör att Epac2A förflyttas till cellmembranet och bildar ansamlingar just där små vesiklar, blåsor, med insulin görs beredda att frisätta sitt innehåll och att mängden Epac2A vid vesiklarna bestämmer hur mycket insulin som frisätts. Intressant nog ackumulerades betydligt mindre Epac2A på vesiklarna i betaceller från patienter med typ 2-diabetes jämfört med celler från friska individer.
Resultaten kastar nytt ljus över orsakerna till försämrad insulinfrisättning vid diabetes och kan underlätta utvecklingen av nya diabetesläkemedel som förbättrar betacellernas funktion.
Forskningen presenteras i den vetenskapliga tidskriften Diabetes.
Anders Tengholm, professor vid institutionen för medicinsk cellbiologi, Uppsala universitet, anders.tengholm@mcb.uu.se.
Det finns en bred enighet om att Så kallat integrerat växtskydd ska tillämpas för att minska användningen av kemiska bekämpningsmedel i det konventionella lantbruket. Trots detta är merparten av alla grödor i hög grad beroende av bekämpningsmedel. För att påskynda omställningen till ett mer hållbart lantbruk har SLU-forskaren Johan A. Stenberg publicerat en vetenskaplig färdplan som har potential att skapa ett effektivt växtskydd på ekologisk grund.
All växtproduktion inom EU måste tillämpa så kallat integrerat växtskydd (IPM). Detta koncept går ut på att kombinera olika icke-kemiska metoder för att minska användningen av kemiska bekämpningsmedel. Trots stor politisk enighet och god vilja så har tillämpningen av IPM inte blivit någon succé. De icke-kemiska metoderna har inte varit tillräckligt effektiva för att ersätta kemiska bekämpningsmedel.
Synergi utan kemiska preparat
I en ny debattartikel i tidskriften Trends in Plant Science visar SLU-forskaren Johan A. Stenberg att det finns stora möjligheter att förbättra det integrerade växtskyddets effektivitet.
– En stor del av den bristande framgången beror på att IPM-forskningen fortfarande är väldigt ung och omogen, förklarar Stenberg, som är biträdande lektor i ämnet integrerat växtskydd vid SLU. Tidigare forskning har fokuserat på enskilda växtskyddsåtgärder utan att undersöka hur de kan kombineras på ett optimalt sätt. När lantbrukare sedan har kombinerat olika växtskyddsåtgärder samtidigt har dessa inte sällan motverkat varandra.
I den nya färdplanen mot ett effektivt integrerat växtskydd presenteras sju nya forskningsområden som ska undersöka hur växtresistens, växtvaccinering, samodling, feromoner och biologisk bekämpning kan kombineras för att uppnå synergistiska växtskyddseffekter. Denna tvärvetenskapliga forskning har potential att på allvar minska behovet av kemiska växtskyddsmedel.
– IPM har till stora delar varit en papperstiger, säger Stenberg, men med de vetenskapliga framgångar som nu växer fram kan det kemiska beroendet utmanas på riktigt. En sådan utveckling skulle inte bara ge oss en hög och säker livsmedelsproduktion, utan också leda till en giftfriare miljö och en bättre arbetsmiljö för våra lantbrukare.
Kontakt: Johan A. Stenberg, docent i biologi och biträdande lektor i integrerat växtskydd
Institutionen för växtskyddsbiologi, SLU Alnarp 040-41 53 78,johan.stenberg@slu.se
Ryssland och Kina genomför flera gemensamma flottövningar i Östersjön i sommar och incidenter med ryskt stridsflyg som går väldigt nära svenska och amerikanska signalspaningsplan har blivit vanligare.
Gotland ligger i spelplanens mitt och under politikerveckan i Almedalen visade det svenska försvaret dagligen sin närvaro genom att flyga över Visby med Jas Gripen. På marken hölls det samtidigt flera seminarier om den nya säkerhetssituationen.
Upprustning i Östersjöområdena
– Det här är en jätteviktig fråga för svensk och europeisk politik, men man måste börja med att försöka förstå vad som ligger bakom Rysslands agerande. Annars är risken att man gör saker som leder till att situationen blir värre, säger Elias Götz, forskare vid centrum för Rysslandstudier vid Uppsala Universitet.
Bakgrunden till de senaste årens utveckling är att Ryssland under Vladimir Putin har upprustat kraftigt och börjat använda militär styrka för att uppnå politiska syften och utvidga sin maktsfär. Det tydligaste exemplet är att man har annekterat Krim i Ukraina. Men man visar även i ökande utsträckning militära muskler runt Östersjön.
Ryska marinsoldater under en övning på en sandstrand i Östersjön, sommaren 2015. Foto: vagrig
Följden har blivit att Sverige och andra stater i området svarar både med politiska och militära åtgärder. Sverige har stationerat fast militär på Gotland igen och Nato har stärkt närvaron i Baltikum och Polen. Ryssland har uppgraderat sitt missilsystem vid Östersjökusten. En upprustningsspiral tycks vara igång.
Hypoteserna om rysk aggressivitet
Hur ska då Ryssland bemötas i den här farliga situationen? Elias Götz anser att det första steget är att försöka förstå varför landet har blivit mer aggressivt. Inom forskningen finns det olika teorier.
– En hypotes är att Ryssland ser sig själv som en stormakt med rätt att kontrollera sitt närområde. En annan att de ser sig som ett offer som hotas av Nato och att man därför måste försvara sig. En tredje förklaring kan vara att Rysslands ledning medvetet skapar utrikespolitiska kriser för att avleda befolkningens uppmärksamhet från de inrikespolitiska och ekonomiska problemen som landet har.
Demonstration av ryska stridsflygplan i Moskva maj 2015.
Svaret på Rysslands agerande måste enligt Elias Götz baseras på en analys av landets drivkrafter. Stormaktsambitioner bör mötas med militära markeringar, men om det är så att Ryssland baserar sitt agerande på att de känner sig hotade kan en sådan strategi leda helt fel. Då är det istället fredstrevare som behövs. Och om landets ledning behöver en yttre fiende så krävs helt nya strategier.
Säkerhetsgemenskap kan vara en lösning
– Om det är inrikespolitik som styr landets politik så är det frågan om vad vi ska göra. En hård politik skulle spela Putin i händerna. Då får han den konflikt han vill ha. En mjukare linje skulle inte heller lösa problemen. Det kan uppmuntra den ryska regeringen skapa nya konflikter. Här måste man utveckla helt nya strategier.
Magnus Ekengren, professor vid Försvarshögskolan, anser att det finns möjligheter att bryta den oroande trenden.
– Perspektiven är dystra, men istället för att fråga sig hur vägen mot en konflikt ser ut, så kan man vända på det och ställa sig frågan: Varför bryter fred ut?
Nato-skepp i hamnstaden Gdynia, vid Östersjön i Polen.
Magnus Ekengren lyfter fram begreppet säkerhetsgemenskap. Det är enligt försvarsforskningen något som uppstår när alla i en grupp är övertygade om att de andra inte kommer att ta till våld för att lösa motsättningar. Hur når man då dit? Magnus Ekengren ser EU-samarbetet som ett mycket lyckat exempel.
Vi har gått i fällan
– Syftet med EU var ju att motverka nationernas spel med varandra som har lett till så mycket krig och elände i Europa. Vi måste gå tillbaka till den ursprungsidén med EU för att stå emot den här spiralen, säger Magnus Ekengren.
Han menar att man kan använda sig av de lösningar som har fungerat i Europa. Det handlar om att stoppa den eskalerande spänningen med ekonomiskt, kulturellt och socialt utbyte och gemensamma lösningar.
– Problemet är att vi har gått i fällan. Vi håller på med utrikespolitik gentemot Ryssland, men det är mycket bättre att skicka dit experter och forskare och få igång ett ekonomiskt utbyte och på sikt gemensamma institutioner. Då kan vi undanröja de här konflikterna som Putin försöker spela upp, säger Magnus Ekengren.
Rester av militär verksamhet i Östersjön under andra världskriget.
EU och regionala myndigheter i de nordvästra delarna av Ryssland har sedan tidigare etablerat flera typer av samarbeten. Det gäller till exempel Östersjöns miljöproblem, nedmontering av kärnkraftverk och hälsofrämjande åtgärder. Som en följd av EU:s sanktioner mot ryska regeringen i samband med Ukrainakrisen har dock många av dessa projekt stoppats. Det är ett misslyckande för EU enligt Magnus Ekengren.
Bättre rikta sanktionerna mot regimen
– Det är bra att rikta sanktioner mot regimen i Moskva, men inte mot de projekt som drivs tillsammans med civilsamhällets representanter i nordvästra Ryssland. Här tycker jag EU inte har tänkt till. De följer inte sin stolta tradition att bygga fred underifrån.
Elias Götz tror att sådana samarbetsmodeller är mest effektiva om det är så att Ryssland baserar sitt handlande på att det känner sig hotat. Annars är det inte tillräckligt.
– Om det är så att den ryska ledningen behöver konflikt av inrikespolitiska skäl så kommer inte samarbetsmodellerna att leda hela vägen fram. Den ryska regeringen är inrikespolitiskt mycket stark och de har inte ett intresse av att bygga en säkerhetsgemenskap.
Text: Dag Kättström på uppdrag av Forskning.se
Lövsångarna som häckar i södra Sverige migrerar till Västafrika. Artfränderna i norra delen av Sverige, i Finland och i Baltikum flyttar till södra eller östra Afrika.
Enligt en ny undersökning som letts av biologer vid naturvetenskapliga fakulteten, Lunds universitet, finns nyckeln till lövsångarnas olika flyttmönster sannolikt i deras gener.
Forskarna har undersökt hela arvsmassan hos lövsångare som häckar i södra och norra Sverige, i Finland och i Baltikum. Jämförelsen visar att arvsmassan är nästan helt identisk, men det finns avgörande skillnader mellan de fåglar som häckar i södra Sverige och de som häckar i norra delen av landet samt öster om Östersjön.
Gener bestämmer riktningen på flytten
Olikheterna i arvsmassan är två intervall på olika kromosomer där jämförelsen visar omfattande skillnader på över 200 gener.
– Av dessa drygt 200 gener är det flera som kan tänkas vara viktiga för fysiologiska anpassningar till flyttning och andra som i dagsläget har en bristfällig eller okänd funktion, säger Max Lundberg, forskare vid biologiska institutionen i Lund.
Enligt honom och hans kollegor är sannolikt de genetiska skillnaderna avgörande för att lövsångare i södra Sverige migrerar till Västafrika, medan de mer nordliga lövsångarna flyttar sydost.
Sedan tidigare har forskare känt till att migrationsbeteendet hos många fåglar är starkt genetiskt betingat. Nedärvd information i generna bestämmer riktning för flytten och ett tidsschema som innehåller information om när och hur länge fåglarna ska flytta.
Nedärvd förmåga att lagra fett för den långa färden
Migrationen över hundratals mil kräver också nedärvda fysiologiska anpassningar, exempelvis för att lagra och använda fett och energi så effektivt som möjligt. Tills nu har det emellertid varit nästan helt okänt vilka specifika förändringar i arvsmassan som ligger till grund för vart fåglar, i det här fallet lövsångare, migrerar.
– Våra resultat utgör ett viktigt tillskott till förståelsen av flyttningens genetik och kommer att vägleda framtida studier i ämnet, säger Staffan Bensch, professor vid biologiska institutionen i Lund.
Forskarna publicerade nyligen sina rön i en artikel i Evolution Letters.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
Långörad fladdermus (Plecotus auritus) eller brunlångöra är en fladdermusart i familjen läderlappar (Vespertilionidae). Brunlångöra är en liten fladdermus med stora öron. Kroppslängden är 4-5 centimeter och öronen kan bli närmare 4 cm långa. Bredden mellan vingarna blir 22 – 29 cm och väger upp till 13 g.
