– Media målar upp bilden av ensamkommande barn som problematiska, svåra att integrera och ett hot mot jämställdheten, när det i verkligheten är precis tvärtom, säger Mehrdad Darvishpour, docent i socialt arbete vid MDH.
Av 163 800 nyanlända är var fjärde ett ensamkommande barn. En av anledningarna till att många av dem som är framgångsrika är att de känner högre press på sig från familjen som är kvar i hemlandet och behöver pengar.
– Det ökar motivationen till integration och etablering, men det kan även innebära en hög belastning för individen som redan utsatts för traumatiska upplevelser. Dock ska man inte underskatta dessa upplevelser eftersom de kan leda till motståndskraft som påskyndar återhämtningen och viljan att lyckas i livet, säger Mehrdad Darvishpour.
Bättre möjligheter att lära sig språket
Ensamkommande barn har också bättre möjlighet att lära sig det svenska språket eftersom de placeras i redan etablerade familjer jämfört med de barn som bor med sina föräldrar och därför pratar sitt modersmål. I avsaknad av föräldrar blir de ensamkommande barnen snabbare vuxna och får på så vis möjlighet till självständigt liv och karriär.
– Min förhoppning är att kommuner, regeringen och politiker som jobbar med ensamkommande barn tar del av rapporten och att samverkan dem emellan kan förbättras och pappersarbetet med uppehållstillstånden påskyndas, säger Mehrdad Darvishpour.
Mehrdad Darvishpour tillsammans med kollegorna Ildiko Asztalos Morell, Niclas Månsson och Magnus Hoppe, har nyligen beviljats ett nytt forskningsprojekt där de ska följa nyanlända ungdomarnas integration och jämställdhetsutveckling under fyra år. De kommer att genomföra intervjuer och hålla i forskningscirklar med landsting, kommuner och annan personal.
Tidigare studier pekar på att mångfalden av växtlighet på tundran kommer att minska till följd av ett varmare klimat. Ny forskning ledd från Umeå universitet nyanserar bilden.
Det är viktigt att veta i vilken mån effekten påverkas av mängden betande djur, särskilt renar, sorkar och lämlar, som är väldigt vanliga i tundraekosystem. Forskarna bakom studien prövade detta genom att på experimentell väg värma upp växtligheten på ängar i tundraområden, med eller utan renar och sorkar.
– Vi fann att uppvärmningen ökade antalet växtarter på ytor som betades, eftersom det möjliggjorde för små tundraväxter att komma upp och etablera sig där. Men, när vi stängslade ute renar, sorkar och lämlar, blev växtligheten tätare och ljuset begränsades, och som ett resultat av det försvann långsamväxande växter, säger Elina Kaarlejärvi.
Växthus och staket Forskarna undersökte vilka arter som dök upp och försvann från försöksytorna under fem års tid. På det sättet kunde de pröva vilka typer av arter som påverkades mest av uppvärmning och bete. De nyligen publicerade resultaten pekar på att växtätande däggdjur kan hjälpa till att skydda mångfalden av växtlighet i ett varmare klimat genom att hindra förlusten av små och långsamväxande arter.
Studien gjordes i Kilpisjärvi i nordvästra Finland, där forskargruppen prövade betydelsen av betande djur, uppvärmning och tillgången på näringsämnen genom att kombinera små växthus som ökade sommartemperaturen med 1-2 grader Celsius, låga staket som stängde ute renar, sorkar och lämlar, och gödningsmedel.
Kontakt: Elina Kaarlejärvi, postdoktor, Climate Impacts Research Centre, Umeå universitet
Telefon: +32 4848 521 67 E-post: elina.kaarlejarvi@umu.se
Anu Eskelinen, forskarassistent, University of Ouly, Finland Telefon: +49 1575 7756447
E-post: anu.eskelinen@idiv.de
Johan Olofsson, universitetslektor, CIRC och Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet Telefon: 090-786 77 04 E-post: johan.olofsson@umu.se
Elina Kaarlejärvi är postdoktor och hennes forskning finansieras av Vetenskapsrådet, VR. Hon är knuten till Climate Impacts Research Centre, CIRC, vid Umeå universitet, men arbetar för närvarande vid Vrije Universitetet i Bryssel, Belgien.
I studien medverkade också Anu Eskelinen, forskarassistent vid Helmholtz Centre for Environmental Research och German Centre for Integrative Biodiversity Research, Tyskland, och Johan Olofsson, universitetslektor vid Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, och CIRC, Umeå universitet.
Forskarna vid Lunds universitet har analyserat kaotiska tillstånd på atomnivå. Här inne beter sig världen annorlunda än i den värld vi själva kan uppleva; protonerna och neutronerna i atomkärnan är vågor.
Forskningsstudien handlar om grundläggande principer för kvantkaos och teorin om slumpmässiga matriser. Bild: Lunds universitet
I detta mikrokosmos, den så kallade kvantvärlden, råder inte de vanliga naturlagarna, men vad gäller det tillstånd som kallas kaos så finns det universella drag som går igen oavsett på vilken nivå man betraktar tillvaron.
Kaos på kvantnivå
I en ny studie har forskare från bland annat Lunds universitet därför gett sig i kast med teorin om kvantkaos, det vill säga de har studerat kaotiska tillstånd på kvantnivå. Teorin om kvantkaos handlar om att förklara de oregelbundna rörelserna hos såväl elektroner som atomkärnor, men även de oregelbundna rörelserna hos exempelvis ljusstrålar i optiska instrument med komplicerad geometri eller exempelvis ljudvågor i ett möblerat rum.
Forskarna har i den aktuella studien analyserat statistiska egenskaper hos olika energinivåer i ett kvantkaos. Forskningen är teoretisk, men har praktiska tillämpningar. Kaosteori och det tillhörande begreppet slumpmässiga matriser används nämligen i olika sammanhang då man försöker beskriva och analysera kaotiska tillstånd, exempelvis gällande finansiella instrument och inom hjärnforskning men även vad gäller strängteorin för universum.
Energivågor stöter bort varandra
– I kaotiska kvantsystem stöter energinivåerna bort varandra, och de påverkar varandra även om de är långt från varandra, säger Vladimir Osipov, forskare vid Naturvetenskapliga fakulteten på Lunds universitet och en av författarna bakom den nya studien.
Han konstaterar att datorberäkningar av ett specifikt kvantkaos är svåra att göra eftersom kaotiska system är extremt känsliga för vilka inledande siffror man lägger in i sina beräkningar. Små skillnader i ingångsvärde kan ge stora skillnader i slutresultatet av beräkningen. Men tack vare resultaten i den nya studien kan man framöver alltså använda en exakt, matematisk ekvation för att förutspå egenskaper hos kaos utan ett lika omfattande sifferarbete.
– Ja, vi har fått fram en exakt ekvation. Personligen är jag faktiskt förvånad att det överhuvudtaget var möjligt, säger Vladimir Osipov.
Kontakt: Vladimir Osipov, postdoc, Kemiska institutionen, Lunds universitet. Tel 046-222 81 31. vladimir.osipov@chemphys.lu.se
Den första kontakten med en arbetsgivare är ett viktigt steg i invandrades etablering på arbetsmarknaden. Processen tar lång tid för många och mönstren har varit påtagligt stabila under de senaste 25 åren, visar en ny IFAU-rapport.
Rapportförfattarna studerar flykting- och anhöriginvandrare som kommit till Sverige under åren 1990–2014. De första åren efter uppehållstillståndet ökar andelen sysselsatta och förvärvsinkomsterna stiger. Efter fem år har cirka 70 procent av de invandrade haft någon form av förvärvsinkomst under åtminstone ett år. Männen börjar arbeta betydligt snabbare och har högre inkomster än kvinnorna.
Första kontakten viktig
De allra första arbetsgivarkontakterna är en väg till en mer stabil anställning. Små företag med låga inkomster är viktiga inkörsportar. Företag i hotell- och restaurangbranschen samt städbranschen är relativt vanliga arbetsgivare bland både kvinnor och män. Kvinnor arbetar oftare inom vård och omsorg och män tar relativt sett oftare steget in via tillverkningsindustrin eller transportbranschen. Servicenäringar har blivit en allt viktigare väg under den studerade tiden.
Lägre lön
En fastare etablering på arbetsmarknaden tar längre tid. Ungefär fem år efter uppehållstillståndet har hälften av invandrarna etablerat sig, i betydelsen att de har motsvarande hälften av medianinkomsten hos en 45-åring. Efter 15 år har 80 procent fullbordat inträdet. Sysselsättningsgraden och arbetsinkomsterna är dock betydligt lägre än de inföddas.
– Etableringstakten är förvånande stabil, säger Anders Forslund, som är en av rapportförfattarna. På lite längre sikt ser vi inga tydliga spår av konjunkturen och antalet personer som kommit ett visst år. Med tanke på det nuvarande läget då många är på väg in kan stabiliteten kanske tolkas positivt, men nivåerna är relativt låga. För många tar det lång tid att komma in på den svenska arbetsmarknaden.
Data och metod
Rapporten bygger på registerbaserad statistik från Statistiska centralbyrån (SCB) och Arbetsförmedlingen. Urvalet innehåller mer än 500 000 individer i åldrarna 16–64 år. Den grupp som studeras mest utförligt är personer som fick uppehållstillstånd under åren 1990–2014 och som då var 20–50 år gamla.
Ända sedan upptäckten av fossil från Australopithecus i södra och östra Afrika under mitten av 1900-talet har man trott att människosläktet har sitt ursprung i Afrika. Mer nyligen upptäckta fossiler funna i samma region, till exempel de ikoniska 3,7 miljoner år gamla Laetoli-fotspåren från Tanzania som visar människoliknande fötter och upprätt gång, har cementerat idén att homininer (tidiga medlemmar av människosläktet) inte bara härrör från Afrika utan också stannade där i isolering under flera miljoner år innan de spreds till Europa och Asien. Upptäckten av de ungefär 5,7 miljoner år gamla människoliknande fotspåren från Kreta omkullkastar denna förenklade bild och föreslår en mer komplex verklighet.
Människofötter har en väldigt distinkt form, olik fötterna hos alla andra landlevande djur. Kombinationen av en lång fotsula, fem korta framåtpekande tår utan klor och en hallux (stortå) som är större än de andra tårna, är unik. Fötterna hos våra närmsta släktingar, människoaporna, ser mer ut som en mänsklig hand med en tumliknande hallux som sticker ut åt sidan. Laetoli-fotspåren, som man tror gjordes av Australopithecus, är ganska lika dem hos moderna människor förutom att hälen är smalare och att fotsulan saknar ett ordentligt valv. Som kontrast hade den 4,4 miljoner år gamla Ardipithecus ramidus från Etiopien, den äldsta homininen som är känd från hyfsat kompletta fossil, aplika fötter. Forskarna som beskrev Ardipithecus menade att denna i direkta led är en anmoder till senare homininer, vilket skulle betyda att en människoliknande fot ännu inte hade utvecklats vid denna tid.
Liknar vår stortå De nya fotspåren från Trachilos på västra Kreta har en omisskännlig människoliknande form. Detta gäller särskilt tårna. Stortån liknar vår egen i form, storlek och position. Omedelbart innanför stortån ligger liksom hos oss en distinkt konvex trampdyna, något man aldrig ser hos apor. Fotsulan är proportionellt kortare än hos Laetoli-fotspåren men de har samma generella form. Kort sagt, formen på Trachilos-fotspåren ger en otvetydig indikation på att de tillhör en tidig hominin, aningen mer primitiv än den som lämnade avtrycken i Laetoli. Fotspåren i Trachilos lämnades på en sandig havsstrand, möjligtvis ett litet floddelta. Fotspåren i Laetoli formades i vulkanisk aska.
– Det som gör den nya upptäckten kontroversiell är åldern och platsen där avtrycken finns, säger Per Ahlberg, professor vid institutionen för organismbiologi vid Uppsala universitet och studiens sisteförfattare.
Marina mikrofossiler Med ungefär 5,7 miljoner år på nacken är de yngre än den äldsta kända hominen, Sahelanthropus från Tchad, och samtida med Orrorin från Kenya – men mer än en miljon år äldre än Ardipithecus ramidus med sina aplika fötter. Det här motsäger hypotesen att senare homininer härstammar från Ardipithecus. Vad gäller platsen så har, tills helt nyligen, alla tidigare upptäckta fossil som varit mer än 1,8 miljoner år gamla (åldern för de tidiga Homo-fossilen i Georgien) återfunnits i Afrika, vilket har lett de flesta forskare att dra slutsatsen att det var här gruppen utvecklades. De nyupptäckta fotspåren på Kreta har dock med stor säkerhet daterats till sen miocentid och blev till för ungefär 5,7 miljoner år sedan. För dateringen har forskarna använt en kombination av marina mikrofossiler från över- och underliggande lager samt det faktum att avtrycken ligger just under en väldig distinkt sedimentär bergart som formades då Medelhavet torkade ut under en kort period för 5,6 miljoner år sedan.
Tidigare i år omtolkade en annan forskargrupp de 7,2 miljoner år gamla fragmenten från primaten Graecopithecus från Grekland och Bulgarien som tillhörande homininerna. Graecopithecus är dock bara känd från tänder och käkar.
Semesterfynd Under sen miocentid när Trachilos-fotspåren gjorde existerade inte Saharaöknen och savannliknande miljöer sträckte sig från norra Afrika och upp och runt östra Medelhavet. Vidare hade Kreta ännu inte brutits loss från det grekiska fastlandet. Det är alltså inte svårt att tänka sig att tidiga homininer kan ha brett ut sig över sydöstra Europa såväl som Afrika och lämnat sina fotspår på en medelhavsstrand som en dag skulle forma en liten del av ön Kreta.
Fotspåren upptäcktes av en slump 2002 när Gerard Gierlinski (studiens försteförfattare) var på semester på Kreta. Han är paleontolog specialiserad på fotspår vid Polish Geological Institute och såg direkt att de var fossila fotspår av däggdjur men gjorde ingen närmare tolkning av dem då. 2010 återvände han till lokaliteten tillsammans med Grzegorz Niedzwiedzki (studiens andreförfattare), en polsk paleontolog som nu är verksam vid Uppsala universitet, för att studera spåren i detalj. De kom tillsammans fram till att det handlade om hominin-spår. Foto: Andrzej Boczarowski.
– Denna nya upptäckt utmanar den etablerade berättelsen om tidig mänsklig evolution det är troligt att den kommer att leda till en hel del debatt. Huruvida forskarsamhället som arbetar med människans härkomst kommer att acceptera fossila fotspår som övertygande bevis för att det fanns homininer på Kreta under miocentid återstår att se, säger Per Ahlberg.
I studien undersöks cirka 900 000 svar från ordförståelsedelen på högskoleprovet mellan åren 2000 och 2011. Under 2005 började klyftorna att öka, och det är framför allt de ungas resultat som försämras. Det fanns dock bara små skillnader mellan kvinnor och män.
– Det är ord med inhemskt eller germanskt ursprung som minskat mest i förståelse, medan ord med latinsk eller engelskt ursprung i stort sett ligger kvar på samma nivå, berättar Anna W Gustafsson som tillsammans med kollegan David Håkansson ligger bakom studien ”Ord på prov: en studie av ordförståelse i högskoleprovet” som i dagarna har släppts som bok.
Förklaringen till den nedåtgående trenden är komplex. Bland annat sammanfaller den med digitaliseringen och globaliseringen i samhället.
Läser färre dagstidningar
– Under den undersökta perioden slutar folk att läsa dagstidningar i den utsträckning man tidigare gjort och de yngsta provdeltagarna tillhör den första generationen som vuxit upp med internet, säger Anna W Gustafsson.
Forskarna har fokuserat studien på sådana ord i provet som förekommer i press och i det offentliga samtalet, till exempel ord som varsko, burdus, tjänlig och pådrag.
– Risken med minskad ordförståelse är att tröskeln blir för hög för att delta i det medborgerliga samtalet, alltså ett demokratiskt problem.
Fakta om högskoleprovet:
– har funnits sedan 1977
– fick ökad betydelse och fler provdeltagare när antagningen till högskolan ändrades 1991
– är i första hand ett urvalsinstrument till högskolan.
Eftersom ordförståelsedelen på högskoleprovet utformas för att hålla samma svårighetsgrad från år till år, så tycks försämringen inte bero på att högskoleprovet blivit svårare över tid.
Jobba aktivt i skolan
Forskarna hoppas att resultaten skall få spridning inom skolvärlden så att lärarna kan jobba aktivt med problemet.
– Som så mycket annat som man vill bli bra på finns det inga genvägar till att öka ordförståelsen. Genom att läsa mycket, det vill säga gång på gång utsättas för orden, blir man successivt bättre. Eleverna behöver också lära sig använda ordböcker eller ordboksappar, och kanske även träna på vissa svenska ord på samma sätt som de tränar sig på glosor på andra språk, säger Anna W Gustafsson.
– Ofta tränas barnen i ämnestypiska begrepp, men många av de ord som är svåra är skriftspråkliga ord som förekommer inom många områden, såsom ”synas” eller ”förankra”. Det är inte alltid läraren tänker på att också sådana ord behöver förklaras för eleverna.
Den nya studien, som har gjorts i 32 skärgårdsvikar längs Östersjökusten, visar att undervattensväxter kan bidra till en bättre vattenkvalitet, och på så vis också förbättra sin egen livsmiljö. Vattnet blir klarare när växterna tar upp näring och konkurrerar ut växtplankton i vattnet.
– Täta växtsamhällen såsom tång och nate saktar också ned vattenrörelsen vilket gör att sedimentpartiklar sjunker till bottnen, även detta gör att vattnet klarnar, säger doktoranden Åsa Nilsson Austin.
Bra om växterna bevaras
Det är sedan tidigare känt att grumligare vatten, som är ett kännetecken för övergödda vikar, har färre undervattensväxter. Detta förklaras av att om växterna får för lite ljus, så dör de. Men den nya studien visar alltså även på det omvända – att undervattensväxterna i sig kan påverka vattenkvaliteten positivt.
Undervattensväxter kan bidra till en bättre vattenkvalitet, visar en ny studie. Dykaren Marin van Regteren studerar vattenväxterna Chara horrida, Stuckenia pectinata, Myriophyllum sibiricum och Potamogeton perfoliatus. Foto: Joakim Hansen
Resultaten från studien antyder också att om växterna väl försvinner så kan det leda till en långsiktigt dålig vattenkvalitet på grund av att grumligt vatten försvårar tillväxten av nya växter, vilket leder till en negativ spiral med grumligt badvatten.
– Eftersom grumligt vatten ofta är en indikation på övergödning, kan man säga att växterna fungerar som en buffert emot det, säger doktoranden Åsa Nilsson Austin.
Skyddade vikar – extra känsliga
I skyddade skärgårdsvikar kan vattenutbytestiden vara flera veckor lång och därför är det lätt att det samlas mycket näringsämnen från land, med risk för övergödning. Men här finner man också ofta växter med rötter som, förutom att växa tätt och ta upp näring, kan stabilisera den mjuka botten och minska uppgrumlingen av sediment. Dessa vikar är också viktiga lekvikar för rovfiskar som abborre och gädda. Hit, där vattnet värms upp snabbt på våren, kommer fiskarna och leker och lägger sin rom på undervattensväxterna. Men det är också här, i de skyddade vikarna, som vi gärna lägger till med vår segelbåt för att njuta av semestern – och ett dopp i Östersjön.
– Svamparna är naturens stora nedbrytare av organiskt material, inte minst död ved, grenar och nedfallna löv. Enkelt uttryckt kan man säga att svamparna producerar näringsrik jord, den jord som bonden sår i, som skogens träd växer i och som en lång rad av djur och växter behöver för att leva. Denna cirkulation av organiskt material och näringsämnen, och där alltså svamparna utgör den centrala aktören, tycks vara helt nödvändig för flercelligt liv på jorden.
– Ibland bryter svamparna ned sådant vi helst skulle vilja ha kvar, huden mellan tårna i fallet med fotsvamp, eller bondens skörd i fallet med växtparasitiska svampar till exempel. Detta är svamparnas lite mörkare sida, att de orsakar skador och ger upphov till kostnader som parasiter på levande växter och djur. Men allvarliga svampsjukdomar är ovanliga hos varmblodiga djur, inklusive människan. Istället har vi svamparna att tacka för en lång rad mediciner, inte minst penicillin.
– Det finns närmare sex miljoner olika svamparter, och de påträffas precis överallt – i jord och mark, i sjö och hav, från klippor i Antarktis till diskhon i köket. Man har till och med hittat svampar inne i Tjernobyl.
– Många svampar lever underjordiskt, oftast i form av tunna svamptrådar (hyfer). Under sensommaren-hösten uppfattar svamparna att vintern är i antågande, och om tillräckligt mycket vatten finns att tillgå börjar de anlägga fruktkroppar, till exempel gula kantareller när det gäller den vanliga kantarellen. På fruktkropparna bildas sporer, som vi kan tänka på som svamparnas frön. När dessa blåser iväg och landar på något mysigt ställe, kan de, särskilt när vintern är över, gro och ge upphov till nya svamptrådar.
– Svamparna finns överallt och hela tiden, men vi observerar dem oftast bara som fruktkroppar, och då främst på hösten. Att man bara ibland snubblar på svampar kan få en att tro att svamparna inte rimligen kan spela någon särskilt framstående roll i naturen. Ingenting kunde vara mer fel.
– Det som gör svampforskningen – mykologin – så spännande är den totala kontrasten mellan de svampar du kan observera, på till exempel en skogsplätt, och de långt, långt fler svampar som faktiskt lever där, men som inte kan observeras direkt. DNA-sekvensering visar oss att en tesked skogsjord kan innehålla 100 olika svamparter. DNA-tekniken låter oss studera dessa ”osynliga” svampar: vilka de är och vad har de för sig.
– Och tack vare svamparna kan vi jäsa vårt bröd och – påpekar någon – brygga öl och vin. Åter andra svampar lever i symbios med växter i växternas rötter (mykorrhiza). Där nere i mörkret utbyter svampen och växten fördelar med varandra, och resultatet är friskare och mer konkurrenskraftiga växter som dessutom förmår växa på ställen de annars inte skulle mäktat med. Livet utan svampar hade med andra ord inte bara varit tråkigt – det hade kanske inte funnits alls.
Vad betyder svamp för allmänheten tror du?
– Min känsla är att svampar i första hand förknippas med höstens svampplockning – en folkkär, naturnära upplevelse för hela familjen. Jag är dock rädd för att svamparna i andra hand förknippas med negativa företeelser som svampförgiftning, möglande mat samt hus- och källarsvamp. Det är nog sällan man begrundar svamparnas oerhört viktiga roller i naturen. Just därför tycker jag att Svampens dag är så bra – det är ett utmärkt tillfälle att uppmärksamma en synnerligen intressant, men också slående förbisedd, organismgrupp.
– Jag hoppas att hela Sverige tar tillfället i akt till åtminstone en skogspromenad på Svampens dag. Jag törs lova att den som sliter blicken från mobilen och i stället låter den svepa över marken, eller för den delen trädstammar eller klippväggar eller vad man nu kan tänkas råka passera, kommer att stöta på en förbluffande mångfald av svampar i alla tänkbara färger och former.
Svampens dag inträffar alltid den första söndagen i september.
Tänker du uppmärksamma svampens dag på något sätt?
– På söndag siktar jag på att ta med familjen på en enklare skogspromenad för att se vad vi hittar i svampväg. Barnen brukar fokusera på kantareller, men jag är mest intresserad av att hitta ovanliga svampar, eller vanliga svampar på ovanliga ställen. Med lite tur kan vi steka ihop en kantarellgryta till middag.
Svampens Dag är ett rikstäckande arrangemang som genomförts årligen sedan starten 2008.
Kontakt:
Henrik Nilsson, Forskare vid institutionen för biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet, henrik.nilsson@bioenv.gu.se
Här följer fler filmer och några artiklar som forskning.se tagit fram på temat artificiell intelligens.
Varför har vi ett medvetande?
Medvetande kan beskrivas som upplevelse. Men är det sammansatt av atomer? Eller helt skilt från det fysiska? Och varför har vi ett medvetande? Frågan har ställts i flera hundra år utan att vi fått något svar. I artikeln: Varför har vi ett medvetande? tas ett antal teorier upp om varför vi har ett medvetande.
Att förstå medvetandet kräver ett nytt vokabulär
Alla medvetandeprocesser samverkar i hjärnans nervsystem – i växelverkan med omgivningen. Men vi vet lika lite om medvetandet idag som folk visste om universum innan Kopernikus visade att jorden snurrar runt solen. I artikeln: Att förstå medvetandet kräver ett nytt vokabulär intervjuas Hans Liljenström, professor i biometri, SLU.
Vad är det att vara?
Det är svårt att studera medvetandet eftersom det är en så subjektiv upplevelse att vara. Första person-perspektivet gör att vetenskapliga krav på objektivitet i undersökningen blir svåra att uppnå. I filmen, som är på engelska, intervjuas Paavo Pylkkänen, lektor teoretisk filosofi, Högskolan i Skövde.
AI har ingen vilja.
Vi vill gärna tillskriva prylar mänskliga egenskaper, men AI är egentligen bara en lista med kommandon och en databas med uppgifter. AI vill inget, tänker inte, planerar inget och har inga åsikter. Det är däremot mänskligt att tillskriva maskiner mänskliga egenskaper. I filmen intervjuas Karim Jebari, fil. dr. i filosofi, Institutet för framtidsstudier.
Vad är medvetandet?
Det är ingen som vet vad medvetandet är, men om vi tittar på vilken konkret nytta det har för oss, så hjälper det oss att fatta beslut, att vara flexibla och att koordinera våra beteenden. Dessutom kan vi anta att det är medvetandet som ger mening med livet. Filmen visar en intervju på engelska med Paavo Pylkkänen, lektor teoretisk filosofi, Högskolan i Skövde.
Kvantfysik och artificiellt medvetande
Vägen till artificiellt medvetande kanske går via kvantmekaniken. Filmen är en intervju på engelska med Paavo Pylkkänen, lektor teoretisk filosofi, Högskolan i Skövde.
De senaste 20 åren har medvetandeforskningen kretsat kring tre ord: The hard problem. Det svåra problemet.
Orden uttalades från en scen i en hörsal i University of Arizona i USA i april 1994. Där stod David Chalmers, då en långhårig, okänd filosof från Australien. Han var den tredje talaren på världens första vetenskapliga konferens om medvetandet. David Chalmers beskrev de enkla problemen: hur minnen lagras, vilka delar i hjärnan som styr de olika sinnena, hur smärta transporteras i nervsystemet. Allt det här är väldefinierade, ”enkla” problem som går att lösa.
Men varför upplever vi smärta? Varför upplever vi någonting över huvud taget? Hur går det till? Det var det här David Chalmers kallade ”Det svåra problemet”.
Vilken forskare vill inte anta en sådan utmaning?
Tjugo år senare, i mars 2014, stod David Chalmers, nu en av stjärnorna på medvetandeforskningens himmel, på en annan scen och höll ett TED-talk där han beskrev medvetandet som en inre film. Men något svar på frågan varför medvetandet finns, eller hur det uppstår, hade varken han eller någon annan forskare kommit fram till.
Medvetandet rör många forskningsområden
Forskningen om medvetande närmar sig ofta religion, och handlar så gott som alltid om tro – än så länge.
De forskare som studerar medvetandet tillhör alla möjliga discipliner: filosofer, psykologer, psykiatriker, läkare, neurobiologer, fysiker, matematiker. Vissa närmar sig frågan genom att studera hur hjärnan fungerar, alltså genom de enkla problemen. Andra använder sig av introspektion och går direkt på det svåra problemet.
Filosofi eller neurovetenskap
– Ofta skiljer man mellan filosofiska och neurovetenskapliga teorier, säger Paavo Pylkkänen, lektor i teoretisk filosofi vid Institutionen för biovetenskap vid Skövde Högskola.
Neurovetenskapen har utvecklat metoder för att kunna mäta olika processer i det som tillsammans bildar en helhetsbild av medvetandet, så kallade neurala korrelat.
Inom filosofin finns flera så kallade dualistiska teorier som går ut på att medvetandet, på något sätt, är skilt från det fysiska. Teorierna skiljer sig åt i beskrivningen av hur stor del av medvetandet som är icke-fysisk. Den stora frågan är då om medvetandet kan leva vidare när kroppen dör.
– En teori som är stark nu kallas substance dualism där en stor del av medvetandet är icke-fysisk, säger Paavo Pylkkänen. Då tänker man sig att även om den fysiska kroppen upphör så kan medvetandet leva vidare.
Panpsykism
Andra teorier, som panpsykismen, menar att medvetande finns överallt, i minsta atom. Allting består ju av atomer, ett medvetande är resultatet av atomer som är sammansatta på ett visst sätt. Den mest kände förespråkaren för den här teorin är Thomas Nagel, en amerikansk filosof som har gett medvetandet en kosmisk mening när han beskrev det som universums sätt att betrakta sig självt.
Panpsykismen, att allting har ett medvetande, är en av de två teorier som David Chalmers tar upp under sitt TED-talk. Han beskriver medvetandet som en anomali, någonting som inte passar in i de vetenskapliga förklaringsmodeller vi har. Därför behövs radikala idéer, sådana som till en början kan tyckas galna. Förutom panpsykismen nämner David Chalmers tanken att medvetandet är en av universums fundamentala byggstenar, som tid, rymd och massa.
”Än vet vi inte hur lagarna som styr medvetandet ser ut, men vi letar efter dem.”
Text:Johan Frisk på uppdrag av forskning.se
– Det är ingen som kan påstå att man vet vad medvetandet är, det gör det svårt att forska på, säger Hans Liljenström, professor vid Institutionen för energi och teknik vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
Ändå är det just vad han gör. Hans Liljenström är teoretisk biofysiker, och hans arbetsmetod är teoretiska modeller över sambandet mellan hjärna, kognition och medvetande. Han har tidigare modellerat hjärnans luktsystem för att förstå hur lukter kan kännas igen och minnas. Idag forskar han om beslutsfattande, ett projekt där frågan om den fria viljan kommer in.
Hans Liljenström är noga med att skilja mellan kognition och medvetande. Kognition är ett samlingsord för förmågan att lära, tänka och bearbeta information.
– Medvetande och kognition är olika saker, det missar många. Man tittar på djurs beteende och säger att det är ett intelligent beteende för att djuren kan lösa problem, kråkor till exempel, och jämställer det med en hög grad av medvetande. Men intelligens är inte det samma som medvetande.
Hans Liljenströms forskning rör sig i gränslandet mellan kognition och medvetande. Perceptionen, det vill säga hur vi uppfattar omvärlden – till exempel genom luktsinnet – är som en bro mellan de två.
– Det finns två aspekter av medvetende som jag ser det, attention och intention, perception är kopplat till attention medan intention är kopplad till viljestyrd handling.
Mycket av forskningen om medvetande är kopplad till hur vi uppfattar världen, men en viktig del är också hur vi når ut, hur vi interagerar med världen. Man får inte glömma bort den.
Saknar gemensamt språk
Många forskare har olika syn på medvetandet hos till exempel insekter – huruvida de har något medvetande och i så fall vilket slags medvetande det kan vara.
– Vi saknar ett vokabulär för att förstå olika grader av medvetande. När vi ska undersöka medvetandet hos andra organismer vet vi inte vad vi ska gå efter. Den allmänna synen är att åtminstone alla däggdjur har ett medvetande som troligen liknar vårt, men för reptiler eller mollusker behövs säkert andra termer för att beskriva deras typ av medvetande. Men det behövs också ett nyanserat språk för att beskriva olika grader av medvetande hos människor.
Kan man mäta medvetandet?
En metod för att mäta medvetandet skulle ha stor betydelse inte minst för skallskadade patienter som har hamnat i koma.
Den mest omtalade teorin för hur man skulle kunna mäta medvetandet har tagits fram av den italienske sömnforskaren Giulio Tononi. Hans teori, kallad Integrated information theory, går ut på att mäta komplexiteten i ett system.
Måttet, kallat Fi, blir högre ju fler integrerade delar systemet består av. Olika delar av hjärnan får därmed olika grader av medvetande, beroende på hur komplexa de är. Men även för de som anammar teorin återstår frågan om komplexiteten är en tillräcklig, eller bara nödvändig, förutsättning för medvetande.
Hans Liljenström menar att människans uppfattning av medvetandet är på samma nivå som vår uppfattning av universum innan Kopernikus visade att jorden roterar kring solen. För att komma framåt behövs såväl ett adekvat språk som experimentella resultat som kan kopplas ihop till en teori.
Vem ska ta fram det språket?
– Filosofer borde vara inblandade, men det göras nära kopplat till forskare som jobbar experimentellt. Det skulle kunna vara en grupp eller en kommitté som arbetar med att ta fram en vokabulär, ungefär som Linné gjorde.
Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se
Här följer fler filmer som forskning.se tagit fram på temat AI och maskininlärning.
Vad är algoritmer?
Algoritmer finns i allt som är datastyrt. De ligger bakom hur information struktureras och sorteras och nås i sökmotorer och i sociala medier. I filmen möter vi Jutta Haider, docent i biblioteks- och informationsvetenskap vid Lunds universitet, jämför algoritmerna med kakrecept.
Så lär sig datorn känna igen en katt
Maskininlärning innebär att datorn själv lär sig av sina erfarenheter. Då blir den flexiblare när den ska känna igen något den inte är van vid – till exempel en trebent katt. I artikeln: Så lär sig datorn känna igen en katt kan du läsa mer om maskininlärning.
Algoritmer är inte neutrala
Tror du att tekniken någonsin är neutral? I själva verket tjänar den syften som någon har tänkt ut, men som inte alltid synliggörs. Se filmen med Jutta Haider, docent i biblioteks- och informationsvetenskap, Lunds universitet.
Makten över algoritmerna.
De stora IT-jättarna tillhandahåller extremt efterfrågade tjänster, samtidigt vet de allt om dig och tjänar pengar på din data. I filmen hör man Sverker Janson, forskningsledare vid RISE SICS, om vilka som har tagit makten över algoritmerna.
Artificiell intelligens (AI) är skapad intelligens – hos maskiner. När Google ville visa hur långt företaget hade kommit inom AI bestämde de sig 2012 för att lära en dator att känna igen katter i videor publicerade på Youtube. Projektet tog flera år och krävde datorer med sammanlagt 16 000 processorer som fick studera en miljon bilder.
Det nya var inte att datorn lärde sig känna igen någonting, utan hur den gjorde det.
En dator kan lära sig känna igen ett visst objekt i en bild på två olika sätt:
Antingen matar programmerarna datorn med regler för vad som krävs för att objektet ska kunna kallas en katt. Men alla regler har undantag, och den dator som har lärt sig att en katt har fyra ben lär få svårt att känna igen en gatukatt som har förlorat ena benet i ett slagsmål.
Den andra metoden går ut på att programmera datorn med en algoritm som har förmågan att lära sig genom att iaktta, ungefär som ett barn. Metoden kallas maskininlärning, eller deep learning .
AI lär sig tolka text
Genom maskininlärning har datorer lärt sig känna igen bilder och mönster. Nästa steg är att få datorn att intressera sig för bokstäver.
Ett annat exempel är forskning vid Göteborg universitet, där algoritmer jämför inspelat tal från patienter med begynnande demens, med tal från friska personer för att identifiera tidiga tecken. Ju tidigare man börjar förebygga alzheimer desto mer kan man skjuta upp sjukdomen.
Förutom nöjet att utveckla ny teknik finns det pengar att hämta i kattprojektet – en mer riktad, och därmed dyrare, reklam.
I förlängningen kan AI-modellen ta lärdomar från ett område till ett annat. Förmågan att känna igen katter kan senare användas när datorn ska lära sig känna igen hundar.
How does your phone know this is a dog? (Film, engelska)
Maskininlärning hjälper läkarna att ställa diagnoser
I USA har flera forskargrupper använt maskininlärning för att lära datorer att ställa diagnoser. En av forskarna, Sebastian Thrun vid Stanford University, tidigare anställd på Google, har publicerat resultat där han hade lärt en dator att känna igen hudcancer genom att studera drygt 129 000 bilder på farliga och ofarliga hudutslag.
Det neurala nätverkets prestation jämfördes med 21 hudläkare. Resultatet blev oavgjort.
Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se
Här följer fler filmer som forskning.se tagit fram på temat AI och neurala nätverk.
Osynlig teknik är inte magi
Det finns en strävan att göra tekniken osynlig, men det betyder inte att den inte finns där. En filmad intervju på engelska med Finn Arne Jørgensen, docent i teknik- och miljö historia, Umeå universitet och Universitetet i Stavanger.
Drömmen om AI
AI är verkligare än någonsin, men det är samtidigt en bubbla och den kommer att spricka. En film med Sverker Jansson, fil.dr. forskningsledare, RISE Computer Systems.
Ett digitalt ekosystem
Sakernas internet är mer än bara en infrastruktur, visionen är ett ekosystem där också vi ingår. En film på engelska med Finn Arne Jørgensen, docent i teknik- och miljöhistoria, Umeå universitet och Universitetet i Stavanger.
Fler fordon
Trafiken ökar även om antalet bilar minskar. Dessutom: svårt att ha både vanliga och självkörande system på samma gator. Se intervjun med Anna Pernestål Brenden, tekn. dr, KTH.
Framtidens trafik
Om självkörande bilar och framtidens trafiksystem. En film med Anna Pernestål Brenden, tekn. dr, KTH.
Autonoma robotar
Är en åkgräsklippare autonom eller krävs det fri vilja för att kalla sig autonom? Det är viktigt att definiera autonomi när vi ska försöka ringa in frågor om ansvar hos AI. Film med Linda Johansson, fil. dr. Försvarshögskolan.
Självkörande bilar 2030
Drömmen om självkörande fordon, och ger oss några milstolpar på vägen dit. Redan idag rullar självkörande bilar på vägarna, men när kommer de att förändra trafiken på allvar? Filmad intervju med Anna Pernestål Brenden, tekn. dr, KTH.
Med samhälls- och teknikutvecklingen har energiförbrukningen förändrats och kraven på hållbara energilösningar inom el, vatten, värme, kylning och bränsle har ökat. De senaste åren har allt fler alternativ av förnybara motorbränslen tagits fram och det finns en stor potential att producera sådana bränslen på befintliga kraftvärmeverk.
I PolyPO-projektet ”Polygeneration and Process Optimization for Advanced Combined Heat and Power Plants” tar MDH-forskarna ett steg framåt genom att omvandla grundläggande energikällor till avancerade biobränslen genom processoptimering och polygenerering, det vill säga att kraftvärmeverket inte bara producerar el och värme utan även kemikalier som väte eller metan.
Utnyttja spillvärmen
PolyPO är ett projekt som länkar ihop forskning, teknik, utbildning och innovation.
– Det är viktigt att kunna vara flexibel när det gäller bränsle i kraftvärmeverk med tanke på variationerna i värmebehov, råvarupriser och tillgänglighet. Biomassabaserade kraftvärmeverk är allmänt dimensionerade för att kunna producera värmeöverskott i tider när värmebehovet är litet, men istället körs de oftast på lägre fart under dessa perioder.
– För att utnyttja full kapacitet, så stor del av året som möjligt, behöver kraftvärmeverk utvärdera alternativ för att utnyttja spillvärme och producera nya bränsleprodukter, säger Raza Naqvi, forskare i energi- och miljöteknik vid MDH.
MDH-projektet visar att det går att öka kapaciteten i kraftvärmeverk, alltså producera mer värme och kraft, genom att kombinera bioraffinaderi-system, som producerar flytande biobränslen, med befintliga kraftvärmeverk. Med bättre kontroll av produktionsprocesserna går det dessutom att spara energi genom att utnyttja bränslet på ett bättre sätt samtidigt som man undviker kostsamma driftstopp och onödigt underhåll.
En annan viktig del i projektet har varit att ta reda på hur kraftvärmeverk som använder avfall som bränsle kan styras på ett optimalt sätt. MDH:s forskare fokuserar på att utveckla modeller som kan beskriva komplexiteten och dynamiken i förbränningsprocessen.
Minska risken för att sand klumpar ihop sig
Dessa modeller kopplas till uppmätta värden av bränslets egenskaper där mätningar utförs med NIR-mätare (Near Infra Red), en mätmetod baserad på reflektion av ljus. Genom att koppla ihop mätningar och modeller kan processen styras på ett bättre sätt. Det huvudsakliga målet med styrningen är att minska risken för att den sand som finns i pannan klumpar ihop sig – då kan man minska mängden sand som behöver bytas ut – samt minska bildningen av föroreningar som kväveoxider.
PolyPO är ett samarbetsprojekt mellan MDH, Mälarenergi samt Eskilstuna Energi och Miljö. Projektet ingår i Future Energy, en internationellt konkurrenskraftig forskningsmiljö som omfattar över 50 forskare, och som finansieras av KKS-stiftelsen.
Mer information om forskningsmiljön och projektet samt kontaktuppgifter.
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
