– Flitiga hörapparatsanvändare kände att de hade mer nytta av sin hörapparat, och andra började använda den mer när de förstod vad de kunde förvänta sig av den, säger Milijana Malmberg, audionom och disputerad vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi.
I arbetet med sin avhandling har hon följt totalt 163 hörapparatanvändare, 67 kvinnor och 96 män, i åldern 31-81 år. Syftet har varit att utvärdera möjligheterna och effekterna av kompletterande rehabiliteringsprogram på distans via brev eller internet.
Räcker inte med genomgångar
Milijana Malmbergs erfarenhet är att traditionella besök på hörselklinik med genomgångar och information ibland inte räcker. Den första entusiasmen över en ny hörapparat förbyts inte sällan i besvikelse när apparaten inte är den snabblösning som patienten kanske väntat sig. Ibland leder de kvarstående hörselproblemen till att hörapparaten läggs åt sidan.
– Patienten har en hörselnedsättning, vi har pratat om kommunikationsproblemen som de har hemma och på jobbet, och ändå kommer de på återbesök och säger att de inte vill använda sin hörapparat. Då gör det nästan lite ont, man vill att de ska ha nytta av detta, och man vill att de ska komma tillbaka till det sociala livet, säger Milijana Malmberg.
Problemen handlar dels om att kunna ta till sig all information, och dels att vänja hjärnan vid den nya ljudbild som hörapparaten ger. Ju längre en person gått med hörselnedsättning utan hjälpmedel ju svårare är det att acceptera ljudet av exempelvis tidningsprassel, som man kanske inte hört ordentligt på flera år.
Fem veckor lång distanskurs
De fem veckor långa distansprogram som provades, med post- eller mejlutskick varje vecka, innehöll både läsning och praktiska övningar som deltagarna fick utföra i sin egen miljö. Det kunde handla om hur ljud beter sig i ett rum, hur avstånd påverkar och hur man bäst placerar sig i förhållande till andra personer och ljudkällor. Insikten om att hörapparaten inte ger normal eller komplett hörsel var också viktig.
– De lärde sig vad som är realistiska förväntningar. Att man inte längre kan prata mellan olika rum, att man kanske måste dra ner på fläkten, och att man behöver se den man pratar med. Det kan låta väldigt basalt, men vi är vanemänniskor och det gäller att få insikt om de här beteendemönstren, säger Milijana Malmberg.
Patienterna som genomgick distansprogrammen blev mer orädda för att fråga om när de inte hörde, istället för att låtsas höra. De sökte sig åter till större sociala sammanhang, och började tillämpa de kunskaper som de i och för sig ofta hade redan innan.
– De fick sina kunskaper bekräftade i och med programmet, och började använda andra strategier. På det stora hela fick de ett annat begrepp om nyttan med en hörapparat, vilket gjorde att de vågade kommunicera mer än vad de hade gjort tidigare, säger Milijana Malmberg.
– Ofta kan du inte känna lukten av gas men om vi använder robotar som redan finns i området och ger dem ett luktsinne kan de varna människor, säger Achim Lilienthal.
Det finns sensorer för gas men de är för dyra för att ha överallt och används bara där du kan förvänta dig gasutsläpp. Ingen visste att fabriken stod ovanpå en ledning med naturgas som hade börjat läcka.
När Achim Lilienthals släkting kom till jobbet på morgonen och tände lampan – då exploderade hela fabriken. Det var 18 september 1973 i Baden Baden i Tyskland.
Sensorer som kartlägger omgivningen
– Vi har vidareutvecklat en prisvärd sensor, billig nog att sätta på alla robotar, även om deras främsta uppgift inte är att upptäcka gas, säger Achim Lilienthal.
Han har tillsammans med en internationell grupp forskare använt en så kallad Mox-sensor. Den ska inte bara kunna identifiera att det finns gas i rummet utan dessutom hitta källan. När sensorn har upptäckt gas börjar den leta sig fram.
– Tänk dig röken från en cigarett och hur den sprider sig i vinden. Röken virvlar iväg åt olika håll. Om du står långt bort kommer det en pust med rök då och då och den är ganska tunn.
– Ju närmare du kommer desto fler och tätare områden med rök passerar du, säger Erik Schaffernicht, som tillsammans med Achim Lilienthal och Victor Hernandez Bennett vann pris för bästa artikel på konferensen International Symposium on Olfaction and Electronic Nose.
Genom att kartlägga omgivningen och hur gasen sprider sig letar sensorn sig fram till källan. Örebroforskarnas mål är att sensorer ska finnas på fler platser för att undvika olyckor i framtiden.
Korsningar mellan två arter, så kallade hybrider, har enligt teoribildningen inte överlevt möten med rovdjur i lika hög grad som föräldrarna. Fältstudien vid biologiska institutionen från Lunds universitet visar att teori och verklighet stämmer överens. Hybridbarn efter de närbesläktade fiskarterna mört och braxen blev uppätna i långt högre grad än föräldrarna av fiskätande skarvar.
Enligt forskarna beror det sannolikt på att hybriderna inte fullt ut kan utnyttja de egenskaper som gör att rovdjur har svårt att fånga och äta föräldraarterna: snabbhet och kroppsform.
Förlorar specialegenskaper för överlevnad
Det är vanligt att de två arterna mört och braxen får gemensam avkomma. Avkomman är fertil men utvecklar inte de egenskaper som hos mört och braxen sannolikt fungerar som försvar mot rovdjur. Hybriden blir inte lika strömlinjeformad och snabb som en mört. Den blir inte heller lika högryggad och bred som braxen. Att en hybrid bara delvis utvecklar dessa egenskaper gör det enligt forskarna sannolikt lättare för fiskätande fåglar som skarvar att fånga och svälja den.
Uppifrån och ned: braxen, hybrid, mört. Fotograf: Christian Skov
Studien har gjorts av biologer vid naturvetenskapliga fakulteten i Lund. Tillsammans med kollegor från Danmark, Storbritannien och Schweiz har de undersökt hur fiskätande skarvar påverkar överlevnaden bland mört, braxen och korsningar mellan de två arterna. Enligt äldre teoribildning blir hybrider inte lika starka och överlever inte i lika hög utsträckning som föräldraarterna. Tills nu har forskare haft svårt att bevisa teorin i naturen.
Fler mikrochip från hybridfiskarna
Forskarna fångade 456 mörtar, braxnar och hybrider i en sjö. Varje individ märktes med ett mikrochip innan de släpptes ut i sjön på nytt. Tre år senare började forskarna undersöka marken vid skarvarnas övernattningsplats intill sjön och vid en skarvkoloni några kilometer bort. Med hjälp av en bärbar detektor som reagerar på mikrochipens signaler lyckades forskarna hitta 80 chip som skarvarna kräkts upp. Det motsvarar 17,5 procent av samtliga chip från de märkta fiskarna.
Fynden visade en markant skillnad i risken att bli uppäten av skarvar. Av alla chip som mörtarna märkts med återfann forskarna 14 procent. Motsvarande siffra för braxnar var 9 procent, medan hela 41 procent av hybridernas mikrochip hittades.
– Våra resultat kan vara en förklaring till varför nya och även närbesläktade arter inte får fler gemensamma avkommor som överlever. Hybriderna har helt enkelt en sämre anpassningsförmåga och blir uppätna, säger Kaj Hulthén, postdoc vid biologiska institutionen i Lund.
Rovdjur upprätthåller gränserna
– Rovdjur upprätthåller gränser mellan arter och bidrar till att det inte blir en massa nya hybrider, säger Anders Nilsson, professor vid biologiska institutionen i Lund samt Karlstads universitet.
Om det inte hade funnits några skarvar eller andra rovdjur i den undersökta sjön så hade hybriderna förökat sig och blivit vanligare. Det som skulle kunna hända under sådana förutsättningar är enligt forskarna att gränsen mellan föräldraarterna suddas ut och att de två arterna mört och braxen skulle kunna bli en gemensam art.
Kontakt:
Anders Nilsson, professor akvatisk ekologi, Biologiska institutionen, Lunds universitet +46 (0)46 222 83 65 +46 (0)70 346 25 66 anders.nilsson@biol.lu.seeller Institutionen för miljö- och livsvetenskaper – biologi, Karlstads universitet +46 (0)54 700 12 18, p.anders.nilsson@kau.se”>p.anders.nilsson@kau.se
Kaj Hulthén, postdoc akvatisk ekologi, Biologiska institutionen, Lunds universitet +46 (0)46 222 84 37, +1 (919) 397 9510 Kaj.hulthen@biol.lu.seSkype: kajan8306
Det finns ett akut behov av nya behandlingsstrategier för patienter med glioblastom – den mest aggressiva varianten av hjärntumör. Överlevnaden bland de drabbade är i genomsnitt 15 månader.
– Mycket tyder på att det enbart är en liten del av cellerna i en tumör – de så kallade cancerstamcellerna – som är resistenta mot behandling och därför påverkar tumörens återväxt, förklarar Alexander Pietras som lett studien på Lunds universitet.
– I våra studier dels i möss men även i mänskliga gliomceller, kartlagt de signalvägar som tycks skilja sig mellan behandlingsresistenta och behandlingskänsliga gliomceller och en del av förklaringen handlar om cellens svar på syrebrist.
Växer fortare än blodkärl bildas
Syrebrist uppstår ofta i tumörceller, dels på grund av att dessa växer fortare än nya blodkärl hinner bildas, och dels för att blodkärlen i tumörer ofta är av sämre kvalitet och därför inte kan tillföra syre i samma utsträckning. Sedan tidigare känner man till att tumörer med syrebrist ofta är mer aggressiva. Nu har forskargruppen i Lund upptäckt att en specifik markör (CD44) som finns på cancerstamcellernas yta interagerar med ett protein (HIF-2a) som är centralt vid syrebrist.
– När en cell får syrebrist stabiliseras HIF, vilket leder till en rad anpassningar som bland annat sparar energi och bidrar till bildandet av nya blodkärl. I just cancerstamceller tycks denna signalväg vara aktiv även då cellerna inte upplever någon syrebrist. Våra fynd tyder på att interaktionen med CD44 – som är specifik för cancerstamceller – är avgörande för denna syre-oberoende stabilisering av HIF.
Annorlunda svar på syrebrist
I vanliga fall regleras de här signalvägarna väldigt noggrant, men i cancerstamcellerna i glioblastom tycks dessa funktioner vara delvis satta ur spel. Fynden förklarar hur cancerstamceller kan utnyttja HIF trots att de i hjärntumören ofta befinner sig i de bäst syresatta delarna, alldeles intill blodkärl. Cancerstamcellernas svar på syrebrist regleras alltså annorlunda och följden blir mer aggressiva celler som inte svarar på behandling. Möjligen är det dessa cancerstamceller som sedan ger upphov till återfall i sjukdomen menar forskarna bakom studien.
– Vi vill använda dessa nya kunskaper för att påverka de resistenta cellerna i en mer behandlingskänslig riktning, genom att hämma signalvägen mellan CD44 och HIF-2a – en strategi som kan vara intressant även vid en rad andra tumörformer där HIF och CD44 tros vara av betydelse, som till exempel njurcancer, avslutar Alexander Pietras.
Kontakt: Alexander Pietras, forskare, Institutionen för laboratoriemedicin, Lunds universitet, 0709-928629, alexander.pietras@med.lu.se
Studien har finansierats med forskningsmedel från Ragnar Söderbergs stiftelse, Barncancerfonden, Vetenskapsrådet och Cancerfonden samt Ollie & Elof Ericssons stiftelse, Crafoordska stiftelsen, Jeanssons stiftelser, Gyllenstiernska Krapperupstiftelsen, Gunnar Nilssons cancerstiftelse, Segerfalkstiftelsen, Gösta Miltons minnesfond, Mary Beves stiftelse, Magnus Bergvalls stiftelse.
Älgarnas pälsfärg är ett exempel på leucism – ett samlingsnamn för olika orsaker till vit eller blekgul pälsfärg hos djur där ögonen fortfarande är mörka, till skillnad mot albinos som har röda ögon. Forskarna har tillgång till prov från en vit älg och det är möjligt att den ståtliga ”kändisälgen” är far till den provtagna älgen. Fler prover från vita älgar ska också samlas in.
Sofia Mikko, som leder arbetet, berättar att forskarna ska jämföra arvsmassan hos de vita älgarna med den hos vanliga bruna älgar för att hitta den unika mutationen. Förekomst av vita och vitfläckiga älgar har inte bara beskrivits i västra Värmland. Även i Nordamerika har rapporter om vita älgar förekommit och bland ursprungsbefolkningen har dessa älgar setts som heliga och kallas för ”White spirit moose”.
Generna bakom den vita pälsen
– Den tekniska utvecklingen inom molekylärgenetiken har varit revolutionerande under de senaste åren och med den utrustning vi idag har på SLU, kan vi läsa DNA-sekvensen från en individs hela arvsmassa, säger kollegan Tomas Bergström.
För Sofia Mikko, som studerat färggenetik i över 20 år, finns dock redan några misstankar om vilka gener som kan vara inblandade och orsaka den unika pälsfärgen hos älgar i Värmland.
– Nu väntar vi bara på att DNA-sekvenseringen ska bli färdig så att vi kan börja leta efter den genetiska avvikelsen, säger Sofia Mikko. För mig är det extra roligt att göra den här studien eftersom älgen kommer från mina hemtrakter, Arvika. Jag har hört många berättelser om vita älgar, men aldrig sett någon själv, hittills.
De övriga SLU-forskarna i studien är Margareta Stéen och Göran Andersson.
Kontakt: Sofia Mikko, forskare, Institutionen för husdjursgenetik, SLU
018-67 19 79, 072-7348870, sofia.mikko@slu.se
En stor andel högtrafikerade vägar i Sverige har omvandlats till så kallade 2+1-vägar. Detta för att minska risken för frontalkrockar. Mötesfria vägar gör att säkerhetsnivåer liknande de på motorvägar kan åstadkommas till en mycket lägre kostnad än vid en ombyggnation till motorväg eller vägbana med dubbla körfält.
Men det nya rapporten från VTI visar alltså att mötesfria vägar bryts ner snabbare än traditionellt utformade vägar.
– Jämförelser har visat att utvecklingen av spårdjup ökade upp till 60 procent på de enfiliga sträckorna av mötesfria vägar. Det blir färre sidoförflyttningar av fordonen, vilket resulterar i slitage och att belastningen koncentreras till smala spår längs med vägsträckan, säger Terence McGarvey, forskningsingenjör på VTI.
Finns inte plats för rörelser i sidled
Forskarna har kvantifierat omfattningen av problemet genom att jämföra olika datauppsättningar med vägytors karakteristiska egenskaper. Dessutom gjordes undersökningar av fordonens position på vägen. Analysen bekräftade att fordonens begränsade utrymme att röra sig i sidled utgör en väsentlig del av problemet.
På enfiliga sträckor av 2+1-vägar minskade sidoförflyttning med 24 procent bland lätta motorfordon och 19 procent bland tung trafik. Minskningen för 1+1-vägar är ännu större: 44 procent respektive 39 procent.
– Den accelererade nedbrytningen uppstår på grund av designen. För att minska nedbrytningen behövs en förbättrad design, till exempel breddade mitt- och sidovägrenar som ökar sidoförflyttning av fordon eller modifierade asfaltsblandningar som står emot deformation. Sådana åtgärder kräver dock större initiala investeringsinsatser, säger Terence McGarvey.
Undermåliga slitlager ökar slitaget
Faktorer som filbredd, kantbredd, total bredd mellan vägkanten och den centrala barriären hade alla en viss inverkan på fordonets position och sidoförflyttning.
En genomgång av tekniska krav visade att det kanske inte är lämpligt att använda ett existerande slitlager när man designar mötesfria vägar. Beroende på volymen av trafik kan det behövas ökade tekniska krav i omvandlingen från en traditionell väg till mötesfri väg. Användande av undermåliga existerande slitlager kan öka slitaget med 30 procent.
Att göra intervjuer med yngre barn är utmanande, särskilt när det är viktigt att det berättade stämmer med det som hänt. Det är viktigt att det finns bra och tillförlitliga intervjumetoder i sådana situationer.
I studien intervjuades 60 barn i 4–5-års åldern. Under intervjun användes antingen en metod som liknar den poliser använder vid barnförhör, eller en datorassisterad metod som kallas In My Shoes.
Forskarna har använt de viktigaste evidensbaserade delar som används i dagens barnförhör. Till exempel genom att berätta för barnet att hen får säga ”jag vet inte” om hen inte vet svaret, att ställa öppna frågor till barnet, helt undvika ledande frågor samt att skapa en stödjande atmosfär där barnet har rätt att när som helst avbryta intervjun. Barnen har inte blivit förhörda i studien.
I In My Shoes sitter den vuxne och barnet tillsammans vid datorn och barnet uppmuntras berätta om sina känslor och upplevelser och har hjälp av bland annat förenklade bilder av känslor, personer och situationer. Det är en strukturerad intervju med olika moduler och barnet kan välja att peka på skärmen som svar. Dessutom har barnet mer kontroll över tempot och kravet på ögonkontakt minskar, vilket kan vara skönt för många barn.
Blyga barn berättar mer med hjälp av dator Forskarna ville ta reda på om barnen började kommunicera mer beroende på om de intervjuades med den ena eller andra metoden och beroende på om de var blyga. Därför observerade de hur barnen betedde sig i början av intervjun, under den del som går ut på att skapa kontakt med barnet och berätta vilka regler som finns. Därefter observerade de hur barnen betedde sig i början av den del som kallas den substantiella fasen, där barnet uppmuntras berätta om sina upplevelser.
– Det visade sig att blyga barn som intervjuades med In My Shoes började prata mer, de svarade snabbare och behövde mindre uppmuntran för att prata. De blyga barnen som intervjuades med polismetoden började inte kommunicera mer. För oblyga barn spelade intervjumetoden ingen roll, säger Karin Fängström, doktorand vid institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap vid Uppsala universitet och legitimerad psykolog.
Hon påpekar att det är viktigt att komma ihåg att studien har gjorts på en liten grupp barn och att fler studier måste göras för att resultaten ska kunna bekräftas.
– Våra tidigare studier pekar på att In My Shoes hjälper barn att ge lika tillförlitlig information som när de intervjuas med den metod som liknar barnförhör. Nu kan vi också säga att In My Shoes verkar passa blyga barn som verkar spända och oroliga, särskilt bra, säger Karin Fängström.
Om metoden In My Shoes
In My Shoes utvecklades av forskare och psykologer i England som såg ett behov av ett datorassisterat hjälpmedel för att prata med barn som misstänkts ha varit utsatta för övergrepp eller vanvård. För att arbeta med In My Shoes behöver man genomgå en två-dagarskurs samt certifiering, därefter är programmet kostnadsfritt att använda. Kursen ges av den icke vinstdrivande organisationen Child and Family Training.
– Tyvärr har första generationens bioetanol fått så mycket kritik i Sverige att vi håller på att missa genombrottet för andra generationens biodrivmedel, säger Henrik Aspeborg.
Älgen, främst dess inre myller av magbakterier, kan bidra till utvecklingen av nya produkter baserade på skogsbiomassa.
Ny forskning från KTH om älgens magbakterier ger en inblick i hur dessa mikroorganismer bryter ned fiberrikt växtmaterial. Forskningen visar på möjligheter att förbättra hållbara processer för förädling av skogsråvara och även ta fram helt nya produkter baserade på vad skogen kan ge.
– Syftet med vårt arbete är att visa de möjligheter som finns för förädling av skogsråvara. Det kan i ett senare skede innebära framtagandet av helt nya produkter baserade på vad skogen kan ge, som till exempel bioplaster eller miljövänliga förnybara kemikalier. Framförallt så kan studien leda till effektivare och billigare produktion av andra generationens biodrivmedel, säger Henrik Aspeborg, en av de två forskarna och verksam vid skolan för bioteknologi vid KTH.
Han berättar vidare att första generationens biodrivmedel som idag är dominerande på marknaden, görs av stärkelse och socker från olika grödor. Kritik har dock riktats mot denna bioetanol eftersom produktionen kan konkurrera med samma naturresurser som används för livsmedelsproduktion.
Utmaning att bryta ner hårda växtdelar Alternativet är att använda växtdelar som människan inte äter, till exempel halm eller trä. Eftersom dessa växtdelar mest innehåller cellulosa, hemicellulosa och lignin brukar de kallas lignocellulosa. För att bioetanol baserad på lignocellulosa ska kunna konkurrera med fossila bränslen ekonomiskt, måste det enzymatiska nedbrytningssteget bli billigare och effektivare. Det är här Henrik Aspeborg och Anders Andersson arbete kommer in i bilden.
– Det är viktigt att förstå att det är en mycket större utmaning att enzymatiskt bryta ned lignocellulosa, jämfört med stärkelse eller sackaros, det vill säga vanligt bordssocker. Vi hoppas alltså med vår studie att hitta effektivare enzymer för nedbrytning eftersom älgvåmmen är en miljö där vi vet att effektiv nedbrytning pågår.
Älgens mat består till stor del av fiberrik föda. Särskilt under vintern då älgen betar grenar och bark från olika slags träd. För att tillgodogöra sig näring från svårsmälta växtdelar behöver älgen ha mikrober i sitt mag-tarmsystem som producerar vissa typer av enzymer som älgen saknar. De här mikroorganismerna finns främst i älgens förmage, våmmen. Mikroberna och enzymerna i älgvåmmen har utvecklats under miljontals år och är mycket väl anpassade för nedbrytning av de växter och träd som ingår i älgens diet, exempelvis tall och asp.
För att bättre förstå hur nedbrytningen går till har den internationella forskargruppen som leds från KTH, nu lyckats kartlägga arvsmassan av nästan hundra olika typer av bakterier i våmmen genom att använda en metod som kallas metagenomik vilket innebär att alla organismers DNA i ett prov extraheras, kartläggs och och analyseras.
Bakterier som sönderdelar växtfibrer Det är de senaste årens utveckling av snabba DNA-sekvenseringsteknologier och avancerade analys-algoritmer som banat vägen för metegenomiken och den stora fördelen är att även mikroorganismer som inte går att odla på laboratoriet kan identifieras och sekvensbestämmas.
– Vi har hittat många bakterier i våmmen som tillhör tidigare outforskade släkten och arter. Förmodligen har de förblivit outforskade just därför att de inte kunnat odlas.
Utöver de okända mikroberna har forskarna dessutom hittat släktingar till bakterier som anses vara bland de bästa på att sönderdela växtfibrer. En av studiens styrkor är just att forskarna lyckats sätta ihop så många i bakteriegenom från älgvåmmen, säger Anders Andersson, den andre av de båda KTH-forskarna.
– Vi vill gärna bidra till omställningen till bioekonomi och vi hoppas att få anslag för nästa steg. Det vore oerhört trist om vi på grund av brist på resurser inte kan få fortsätta studera det unika material vi har tagit fram. Vem vet, kanske är det just i älgvåmmen vi hittar bättre och mer verkningsfulla enzymer för miljövänlig och hållbar omvandling av växtbiomassa. Det finns säkerligen ett stort antal enzymer med kommersiell bioteknologisk potential bland alla de tusental som forskarna har identifierat i älgvåmmen, säger Henrik Aspeborg.
Tidigare har flera små virvlar som bildas runt varje vingspets bara förknippats med stora glidflygare som örnar, gamar och storkar. Nu har biologerna Anders Hedenström, Christoffer Johansson och Marco Klein Heerenbrink vid naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet upptäckt samma fenomen hos kajor som flaxar med vingarna när de lyfter och flyger.
Försöken har gjorts i en vindtunnel på biologiska institutionen i Lund. Kajan har fått lyfta och flyga genom en tunn dimma som reflekterar laserljus, som fångas upp av avancerade kameror. Genom att använda flera bilder från flera kameror har forskarna kunnat bygga upp tredimensionella bilder av luftflödet runt kajans vingspetsar.
– Pennorna på vingspetsarna kan liknas vid spretande fingrar på handen. Vingspetsen genererar flera små luftvirvlar istället för en stor virvel som på ett flygplan med rektangulär eller elliptisk vingspets. Det går åt mer energi och kostar mer att lyfta när det bara skapas en enda stor vingspetsvirvel, säger Anders Hedenström, professor i teoretisk ekologi.
Flygplan med uppåtböjda spetsar Att forskarna nu lyckats visa att det inte bara är hos stora glidflygare som multipla vingspetsvirvlar skapas, öppnar för möjligheten att vingspetsar med spretande pennor från början utvecklades för att göra flaxande aktiv flykt mer effektiv.
Flygplansindustrin har insett att det finns pengar att tjäna på att minska vingspetsvirvelns styrka. Redan nu byggs vissa flygplan med uppåtböjda vingspetsar. På så vis minskas virvelns styrka och därmed bränsleförbrukningen.
Anders Hedenström tror att hans och kollegornas upptäckt kan få betydelse även för hur framtidens drönare konstrueras.
– Möjligen kan vi bygga effektivare drönare som flyger med aktiva vingslag. Inom en tioårsperiod kanske vi kan se drönare som har en kajas morfologi, säger han.
Kontakt: Anders Hedenström, professor teoretisk ekologi Biologiska institutionen, Lunds universitet
+46-46-222 41 42
+46-70-543 19 36 anders.hedenstrom@biol.lu.se
Förädlingen av moderna grödor har lett till förluster av många fördelaktiga egenskaper, till exempel resistens mot sjukdomsangrepp eller torkstress. Idag försöker växtförädlare återinföra sådana ”förlorade egenskaper”, men det är svårt eftersom förädlingen också gjort att många växter blivit ”polyploida”. Det innebär att de fått fler än två kromosomuppsättningar i sina celler – och då utvecklas inte fröerna normalt.
Aborterade triploida frön. Foto: Hua Jiang
Denna barriär, även kallat den triploida spärren, som förhindrar korsningar av arter som skiljer sig i ploiditetsnivå, har varit föremål för mycket forskning. Men dess underliggande orsaker har varit okända.
Hittat molekylära grunden
Claudia Köhler, professor vid institutionen för växtbiologi vid SLU, har tidigare identifierat en gen som gör att frövitan inte utvecklas normalt vid korsning av växter med olika antal kromosomuppsättningar. Nu presenterar hennes kollega Hua Jiang, på samma laboratorium, ytterligare detaljer som förklarar den molekylära grunden för detta viktiga hinder för växtförädlare jorden runt.
Triploida frön ”räddade” genom mutationer i kromatinmodifierande gener. Foto: Hua Jiang
Problemet uppstår i frövitan – den näringsrika vävnad som stöder tillväxten och som ger eftertraktade kalorier i livsmedel och djurfoder. När växter med olika kromosomantal korsas, förändras sättet som arvsmassan packas ihop på i frövitans celler. Detta leder i sin tur till att aktiviteten hos de gener som främjar tillväxten i frövitan förändras kraftigt – med dödliga konsekvenser för det växande fröet.
Forskarna har nu identifierat de gener som orsakar detta fenomen och banar därmed väg för nya metoder som gör det möjligt att kringgå korsningsbarriärerna.
I studien användes modellplantan backtrav (Arabidopsis thaliana). Växtvarianter med mutationer i kritiska positioner i arvsmassan gjorde det möjligt att identifiera nyckelgenerna och de molekylära mekanismerna.
Mer information:
Professor Claudia Köhler
Institutionen för växtbiologi
Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala http://kohlerlab.se/
Allt eftersom jordens befolkning växer ökar efterfrågan på bomull och så även efterfrågan på återvunnen bomull. Hittills har dock industrin haft svårt att möta efterfrågan, vilket främst beror på att bomullsfibrerna återvinns mekaniskt och då utsätts för stort slitage. Lösningen har varit att tillsätta jungfruliga bomullsfibrer, vilket gör att efterfrågan på den vattenkrävande bomullen fortfarande kvarstår.
För att råda bot på åtminstone en liten del av problemet grundade forskare vid Kungliga tekniska högskolan textilmassaföretaget re:newcell år 2012, vars idé går ut på att skapa viskos- och lyocellfiber av återvunnen bomullstextil.
– Tyvärr kan man inte ta en använd bomullströja och göra en ny eftersom bomullsfibrerna tappar i kvalitet vid varje användning. Däremot går det att lösa upp cellulosafibern och regenerera den till exempelvis viskos- eller lyocellfiber som har egenskaper som liknar bomull, säger Hanna de la Motte, forskare vid Sveriges Tekniska Forskningsinstitut och Mistra Future Fashion, MFF, där även re:newcell ingår.
Viskos istället för bomull
Den viskos och lyocell som finns på marknaden i dag utvinns från cellulosa från trä- och pappersmassaproduktion. Re:newcell använder istället kasserade textilier, osålda plagg och produktionsspill.
– Vi tar cellulosabaserade textilier – framförallt bomull – och klipper det i mindre bitar, slänger ner det i en lösning där färgen försvinner och drar ut cellulosan. Denna torkas sedan till en dissolvingmassa som man kan spinna viskos- och lyocellfiber på, säger Louise Norlin, företagsutvecklare på re:newcell.
Någon storskalig produktion är ännu inte igång, vilket beror på att pilotanläggningen är klar först i sommar. Målet är dock att börja sälja dissolvingmassa till marknaden i september.
– Anläggningen har en produktionskapacitet på 7000 ton textilier, vilket motsvarar ungefär 11500000 jeans. För att nå upp till 7000 ton har vi behövt ta in 8 000 ton pre- och post consumer textilier. Det är inklusive knappar och blixtlås med mera som ökar volymen, men som inte går att använda. Målet är dock att får vi in en t-shirt i 100 procent bomull så ska vi kunna återvinna 100 procent av den.
Bättre produkt
Förutom den uppenbara miljöfördelen att ta tillvara på textilier som redan har producerats så menar Louise Norlin att det även finns kvalitetsmässiga fördelar.
– Viskos som är gjort på vår massa har bland annat en högre våtstyrka än den som har producerats av skogsmassa. Man får alltså ut en bättre produkt än vad som säljs i dag.
Inledningsvis kommer re:newcell främst att fokusera på utvinning av cellulosa ur bomullsfibrer, men det finns planer på att undersöka hur man kan separera oljebaserade fibrer, till exempel polyester, från cellulosa för att återvinna så stor mängd av dagens textilier som möjligt.
Olika typer av textilier
Kläder kan vara gjorda av både naturfibrer och konstfibrer.
Naturfibrer kommer antingen från växtriket, till exempel bomull och lin, eller från djurriket, till exempel silke och ull.
Konstfibrer är just konstgjorda, antingen regenatfibrer eller syntetfibrer. Regenatfibrer är utvunnet ur ett naturmaterial, oftast trämassa från gran. Där är viskos och lyocell vanliga exempel. Syntetfibrer skapas på rent kemisk väg och är en slags plast som ofta utvinns ur petroleum. Det är polyester, akryl och fleece vanliga exempel.
Detta är dock något som Hanna de la Motte och hennes kollegor vid MFF redan forskar på. För tre år sedan inleddes projektet Polycotton Pilot som går ut på att separera bomull och polyester ur servicetextiler från sjukhus och hotell för att materialåtervinna bomullsfibern till bland annat viskos.
– En av fördelarna med servicetextilier är att lakanen är chippade, vilket gör att vi vet hur många gånger ett lakan har blivit tvättat. På så sätt kan vi också jämföra hur fiber påverkas av att tvättas och användas, säger Hanna de la Motte.
Svensk skogskunskap bakom återvinning
Förutom utvinningen av bomull bryter metoden även ner polyestern till byggstenar som sedan kan användas för att bygga ny polyester eller andra plastpolymerer.
Ren polyesterutvinning finns redan i stor skala i Japan, men det som gör MFF:s projekt speciellt är att forskarna använder en kemi som är känd från svensk skogs- och massaindustri.
– Skogsindustrin jobbar i så stor skala och tänker ekonomiskt på vad som är rimligt. Det är en fördel att använda en kemi som redan är känd eftersom det då blir lättare att integrera i deras processer. Det är även lättare att göra kostnadsberäkningar eftersom man vet vad kemikalierna kostar.
Just nu befinner sig projektet i uppskalningsstadiet och det är också nu som Hanna de la Motte tror att de kommer att stöta på flest hinder.
– Det svåraste blir att skala upp detta så att det blir hållbart både ekonomiskt och miljömässigt. Det finns så många aspekter som måste undersökas, till exempel om materialet är färgat eller kontaminerat, och hur detta kommer att påverkas när volymerna blir större.
Hon skrattar och fortsätter:
– Hade det varit lätt hade tekniken redan funnits på marknaden.
Visste du detta om våra textiler?
Varje år deponeras eller förbränns 4,3 miljoner ton textilavfall i EU.
Sverige importerar och producerar 13,1 kilo textil per person och år.
Av dessa slängs åtta kilo textil i soporna – en stor del är plagg som vi har tröttnat på och som skulle kunna användas igen.
Konsumtionen av textilier står för 2-3 procent av svenskarnas utsläpp av växthusgaser, sett ur ett konsumtionsperspektiv.
En studie från 2014 visar att 2,4 kilo textil per år och person samlas in till välgörenhet i Sverige.
Det går åt 7 000 liter vatten för att producera en t-shirt.
Ett kilo olja krävs för att producera ett kilo bomull.
Klädproduktion förbrukar en stor andel av den totala användningen av jordbrukskemikalier och inte mindre än 25 procent av den totala mängden insektsbekämpningsmedel.
Att producera ett kilo textil (bomull, viskos eller polyester) ger utsläpp på motsvarande 15 kg växthusgaser.
Källa: IVL, Naturskyddsföreningen och Naturvårdsverket
Text: Izabella Rosengren, på uppdrag av forskning.se
Både Världshälsoorganisationen WHO och Smittskyddsinstitutet menar att antibiotikaresistens är ett av de största hoten mot människors hälsa globalt. En viktig bidragande orsak till resistensutvecklingen är att man använder fel antibiotika vid behandling. Tillförlitliga metoder att snabbt och enkelt kunna identifiera bakteriens resistensmönster och sätta in rätt behandling från början, det vill säga redan vid läkarbesöket, är en lösning på problemet. Detta har hittills inte varit möjligt eftersom de existerande testen för antibiotikaresistens tar för lång tid.
Rätt antibiotika vid första läkarbesöket Nu har forskare vid Uppsala för första gången visat att det går att utveckla ett antibiotikaresistanstest som är så snabbt att man kan få med sig rätt antibiotika hem från vårdcentralen vid första besöket. Testet är i första hand tänkt för urinvägsinfektion, en åkomma som globalt drabbar cirka 100 miljoner kvinnor varje år och som står för 25 procent av antibiotikaanvändningen i Sverige.
Klebsiella pneumoniae bakterier som växer i ett mikroflödeschip fotad i faskontrast. Bakterierna är 0.003mm långa och delar sig varje halvtimma. Foto: Johan Elf
– Vi har utvecklat en ny metod som möjliggör en bestämning av resistensmönster hos bakterier vid urinvägsinfektioner på 10 till 30 min. Som jämförelse kräver den resistensbestämning som gäller idag 1 till 2 dagar. Det snabba testet bygger på ett nytt mikroflödesplastchip där bakterierna fångas och växer samt metoder för att analysera bakterietillväxt på encellsnivå, säger doktorand Özden Baltekin som utfört huvuddelen av det experimentella arbetet.
Känslig teknik spårar bakterier Metoden är mycket känslig och bygger på tekniker som utvecklats för att studera beteendet hos enskilda bakterier med mycket hög känslighet. Genom att följa om cellerna växer i närvaro av antibiotika (det vill säga de är resistenta) eller inte (de är känsliga) kan man inom några minuter säga om de är resistenta eller känsliga.
– Det är superkul att grundforskningsmetoderna som vi utvecklat för helt andra frågeställningar kan komma till nytta för en så oerhört viktig medicinsk tillämpning, säger Johan Elf en av forskarna bakom studien.
Detektionsmetoden utvecklas nu till en användarvänlig produkt av ett företag i Uppsala, Astrego AB. Företaget räknar med att ha ett automatiserat test för urinvägsinfektioner redan om ett par år.
– Förhoppningen är att metoden i framtiden ska kunna användas på sjukhus och vårdcentraler för att snabbt ge korrekt behandling och dessutom minska den onödiga användningen av antibiotika, säger Dan Andersson, en av forskarna bakom studien. Dessutom tror vi att metoden också kan användas vid andra typer av infektioner, till exempel blodinfektioner där ett snabbt och korrekt val av antibiotika är livsavgörande för patienten.
Forskningen har finansierats av Vetenskapsrådet och Knut och Alice Wallenbergs stiftelse och sker inom ramen för det nyligen startade nationella centret för forskning om antibiotikaresistens vid Uppsala Universitet, UAC (Uppsala Antibiotic Center).
Kranskärlssjukdom är vanligt. Åderförkalkning ger förträngningar i hjärtats egna blodkärl (kranskärl) vilket i sin tur ger upphov till syrebrist i hjärtat, framförallt vid ansträngning. Detta ger ofta ansträngningsutlösta bröstsmärtor (kärlkramp). Även om kranskärlssjukdom är en av de vanligaste dödsorsakerna, är risken att dö av sjukdomen olika stor hos olika individer. Men hittills har behandlingen varit densamma, oavsett risk.
– Det här verktyget skulle kunna göra det möjligt att ge patienter med kranskärlssjukdom en mer precis och skräddarsydd behandling. Verktyget gör det möjligt att hitta de som har högst risk, och därmed sannolikt störst nytta av nyare, intensiva och förebyggande behandlingar, säger Daniel Lindholm, vid institutionen för medicinska vetenskaper och Uppsala Clinical Research Center vid Uppsala universitet, och en av dem som lett studien.
Bättre diagnos och prognos I studien studerades 13 164 patienter med stabil kranskärlssjukdom. Studien visar att två blodprov, NT-proBNP och högkänsligt Troponin T, innehöll mer information om prognosen än någon annan faktor.
Troponin T är ett protein som i princip enbart finns i hjärtmuskelcellerna. Detta används ofta när man ställer diagnosen hjärtinfarkt; men nu med hög-känsliga metoder, kan mycket lägre nivåer mätas, vilket ger prognostisk information även i ett stabilt skede. NTproBNP utsöndras av hjärtat när det är stressat, till exempel vid hjärtsvikt, men även vid stabil kranskärlssjukdom.
Genom att kombinera de specifika blodproven med några kliniska faktorer kunde forskarna konstruera en modell som med stor precision kan förutspå risken att dö av hjärt-kärlsjukdom. Modellen visade sig också användbar för att förutspå insjuknande i hjärtsvikt hos patienter med stabil kranskärlssjukdom.
Resultaten från studien publiceras i tidskriften the Journal of the American College of Cardiology, JACC.
Kontakt:
Daniel Lindholm, institutionen för medicinska vetenskaper och Uppsala Clinical Research Center vid Uppsala universitet daniel.lindholm@ucr.uu.se
tel. 070-3963306
Lars Wallentin, institutionen för medicinska vetenskaper och Uppsala Clinical Research Center vid Uppsala universitet lars.wallentin@ucr.uu.se
tel. 018-611 95 00
Proteinet p53 har normalt många uppgifter, bland annat förhindrar det friska celler från att omvandlas till cancerceller. I muterad form kan den förmågan förloras. För att bättre förstå hur detta protein fungerar har en forskargrupp ledd av Greta Hultqvist och Per Jemth lyckats producera ett så kallat fylogenetiskt träd för p53, samt för proteinet MDM2 som reglerar p53.
Ett fylogenetiskt träd förklarar hur gener och proteiner är besläktade med varandra, inom arter eller mellan arter, samt hur kopiering eller radering av gener har skett. Det finns sedan tidigare fylogenetiska träd för de flesta gener. För p53 har det varit komplicerat att göra ett sådant träd eftersom proteinet förändras så fort. Forskarna lyckades med uppgiften genom att enbart inkludera arter med p53-proteiner som innehåller en proteinsekvens som kan interagera med MDM2.
– Det funkade att göra så här eftersom de delar av protein som har en viktig funktion, inte kan mutera lika fort som andra delar. Genom att exkludera vissa proteiner på liknande sätt som vi gjort i den här studien borde man även kunna lösa andra, tidigare svårproducerade, fylogenetiska träd, säger Emma Åberg, doktorand i forskargruppen, som arbetat med att göra de fylogenetiska träden.
Spåras tillbaka i tiden Det fylogenetiska trädet som publicerats i studien avslöjar att genen för p53 har duplicerats i olika arter vid olika tillfällen och att delar av proteinet raderats vid flera oberoende tillfällen i evolutionen.
– Det är förvånansvärt mycket förändringar i genen för att vara en så viktig familj. Tidigare har man baserat analyser av evolutionen av p53 på hela proteinet och undersökt vilka delar som finns och vilka som saknas. Vi ser att det inte fungerar eftersom det har skett så många förändringar i olika arter vid olika tidpunkter, vilket lätt leder till felaktiga slutsatser. Vårt fylogenetiska träd löser dessa problem, säger Greta Hultqvist.
Artikel: ”Evolution of the p53-MDM2 pathway”, Åberg et al., BMC Evolutionary Biology (2017) 17:177, DOI 10.1186/s12862-017-1023-y (Open access)
Resultaten ökar förståelsen för hur insekternas hjärnor fungerar; vad de reagerar på och hur de reagerar. Forskningen från Lunds universitet kan bidra till förbättrad insektsbekämpning.
Genom tidigare forskning har man hittat de nervceller som insekterna använder för att detektera minskad luftfuktighet. Nu har man även upptäckt nervceller som känner av ökad luftfuktighet. Det gör det möjligt att beskriva hur insekterna kombinerar information om temperatur och luftfuktighet i hjärnan och hur de reagerar på informationen.
– Man kan beskriva det som ett sjätte sinne eller som att insekterna har en karta i hjärnan som läser av både temperatur och luftfuktighet. När det blir riktigt varmt och torrt försöker de ta sig någon annanstans. Hög temperatur och torka är mycket farligare för insekter än fukt och lite lägre temperatur, säger Marcus Stensmyr, universitetslektor vid biologiska institutionen, Lunds universitet.
Han och kollegan Anders Enjin, båda biologer vid naturvetenskapliga fakulteten i Lund, har studerat nervceller hos bananflugor. Tillsammans med en forskargrupp vid Northwestern University i USA har de kartlagt cellerna på flugornas antenn och hur information om temperatur och luftfuktighet förs vidare till hjärnan där den bearbetas.
Studierna har gjorts i laboratoriemiljö med kontrollerad temperatur och luftfuktighet. Genom att använda fluorescerande molekyler kunde forskarna i mikroskop se vilka nervceller i bananflugans hjärna som reagerade på värme, kyla, fuktighet och torka. Genom att inaktivera de nervceller som reagerade på torr luft upptäckte forskarna att flugorna förlorade förmågan att inse det kombinerade av torka och hög temperatur. Resultatet blev att bananflugorna inte längre märkte skillnad på torr och fuktig värme.
Bananflugan är en av de mest använda modellorganismerna inom biologisk forskning. Enligt forskarna är resultaten generella och kan appliceras på andra insekter också. Exempelvis myggor.
– Kan vi slå ut vissa nervceller i deras hjärnor så öppnar det nya dörrar för myggbekämpningen. Om bekämpningen blir effektivare går det att komma tillrätta med insektsburna sjukdomar på ett helt annat sätt än i dag, säger Marcus Stensmyr.
Tidigare forskning har visat att en många föräldrar till barn som behandlas för cancer upplever symptom på traumatisk stress och depression. I den nya studien visar Uppsalaforskarna att dessa föräldrar skulle kunna ha nytta av stöd via internet, något som också gör det möjligt för flera att få hjälp oberoende av var man bor i landet.
Behandlingen bestod av ett 10-veckorsprogram bestående av självhjälp via internet, med stöd via e-post från en psykolog. Grunden i programmet bygger på kognitiv beteendeterapi.
I studien jämfördes föräldrar som lottats till att genomgå programmet, med föräldrar som lottats till så kallad väntelista. Föräldrarna på väntelistan fick tillgång till programmet senare. Resultaten visar att föräldrar som fick tillgång till programmet minskade sina symptom på traumatisk stress och depression i högre utsträckning än de som var på väntelista. Vid uppföljning tolv månader efter programmets slut höll resultaten i sig.
Hjälp hantera jobbig situation Programmet fokuserade på att informera deltagare om vad som händer med människor när man befinner sig en påfrestande situation. Det gav även tillgång till konkreta verktyg och övningar för att hjälpa föräldrarna att hantera stress och jobbiga tankar. avslappningsträning, problemlösning och olika hanteringsstrategier för jobbiga tankar och känslor.
– Vi skulle önska att resultaten verifierades i en större studie men tills vidare så tyder resultaten på att denna form av stöd är lovande för föräldrar till barn som behandlas mot cancer och som kan tänka sig att få stöd och hjälp via internet. På detta sätt skulle programmet som har testats kunna utgöra ett komplement till det stöd som i dagsläget erbjuds dessa föräldrar, säger Louise von Essen, professor, klinisk psykologi i hälso- och sjukvård vid Uppsala universitet.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
