I en ny avhandling av Linn Hentschel, Umeå universitet, studeras sång i högstadiets musikundervisning ur ett genusperspektiv. Resultatet visar att de flesta elever som deltog i studien sjunger, men att i de situationer när sång är valbart, så väljer fler flickor än pojkar att sjunga i musikundervisningen.
Studiens genusperspektiv visar att flickors och pojkars sjungande delvis anses som något som sker och bör ske i relation till traditionella stereotypa normer om hur flickor och pojkar förväntas vara. Normerna utmanas och förändras dock, framförallt när eleverna och musiklärarna leker sånglekar och när eleverna sjunger som olika ”roller” i en skolshow.
Om att våga – Många elever och musiklärare i studien talar om att sjunga som något att ”våga” till skillnad från att spela andra musikinstrument i musikundervisningen. Sång i studien visar sig som ett sätt att uppleva sig själv och andra, och som en förmåga möjlig att träna, säger Linn Hentschel.
– Studien visar att även om de flesta elever och musiklärare ser sångförmåga som möjlig att utveckla, så finns det några elever som anser att kunskaper i sång är något som vissa ”har” och andra inte.
Elevers sjungande sker ofta återhållsamt och imiterande i studien. Att sjunga återhållsamt innebär framförallt att inte sjunga ”för” starkt. När eleverna imiterar sångare är det framförallt populärmusiksångare och de musiklärare som deltar i studien som imiteras. Att imitera sångare kan vara ett sätt för eleverna att slippa låta som sig själva, eftersom de härmar någon annan.
– Resultatet visar även att sångvana elevers sångröster inte påverkas lika märkbart av målbrottet som ovana elevers sångröster, att flickor såväl som pojkar går igenom målbrottet, och att flickors målbrott till viss grad inte tas på allvar medan pojkars målbrott anses förväntat. När sång i musikundervisningen organiseras som körsång sker det huvudsakligen enligt en syn på flickors och pojkars sångröster som olika.
Får inte skoja
Trots att flickorna i studien visar större intresse för sång än pojkarna så tonar flickorna ner sina sångkunskaper i musikundervisningen. I vissa situationer framstår flickornas sätt att vilja visa sig okunniga som att de fogar sig till hur andra flickor agerar, som ett sätt att visa sig likadan som andra flickor.
Flickor förväntas även sjunga seriöst, till skillnad från pojkar som till viss del förväntas sjunga oseriöst. Det är enbart pojkar som ”skoj-sjunger” i studien, det vill säga, som sjunger med avsikt att låta skojigt. Om flickor försöker ”skoj-sjunga” händer det att de blir tillsagda av pojkarna att sluta.
De förväntningar som omger sjungande pojkar är färre och öppnare för olikheter än för flickor. Om pojkar sjunger på ett sätt som anses som ”feminint”, vilket i studien visar sig som att sjunga likt opera, blir de retade och tillsagda av sina klasskamrater.
Fredag 6 oktober försvarar Linn Hentschel i ämnet pedagogiskt arbete, musik, Umeå universitet, sin avhandling Sångsituationer: en fenomenologisk studie av sång i musikämnet under grundskolans senare år. Disputationen äger rum kl. 13.00 i Humanisthuset, Hörsal F. Opponent är Sidsel Karlsen, professor of music education, Campus Hamar, Høgskolen I Inlannet, Norge
Livet på jorden är anpassat efter vår planets rotation. Att levande organismer har en biologisk klocka som kan förutsäga och anpassa deras biologi till dygnets regelbundna växlingar har sedan länge varit känt, men hur fungerar ett sådant urverk? Jeffrey C. Hall, Michael Rosbash och Michael W. Young lyckades lyfta på locket till cellernas inre klocka och kunde visa hur den fungerade. Deras upptäckter förklarar hur växter, djur och människor optimerar sin fysiologi så att den är väl förberedd inför dygnets olika faser.
Undersökte det självreglerande urverket i våra celler
Årets Nobelpristagare började med att studera en gen som krävdes för bananflugans normala dygnsrytm. De visade att genen kodade för ett protein som anrikades under natten men bröts ned till låga nivåer under dagen. De identifierade ytterligare proteiner och kunde beskriva ett självreglerande urverk i våra celler. Klockan har sedan visat sig fungera enligt samma princip i andra flercelliga organismer, inklusive i människa.
En självgående inre klocka behövs för att anpassa och förbereda vår fysiologi till dygnets olika faser. Klockan styr viktiga funktioner som sömn, hormonnivåer, kroppstemperatur och metabolism. Vårt välbefinnande påverkas till exempel då kroppen under flera dagar behåller sin rytm från en annan tidzon vid jetlag. Forskning har även visat samband som tyder på att en välfungerande dygnsrytm är viktig för vår hälsa.
Växters inre klocka
Sedan urminnes tider har man känt till att levande organismer behöver anpassa sin biologi efter dygnets växlingar. Astronomen Jean Jacques d’Ortous de Mairan studerade under 1700-talet mimosaplantan, vars blad öppnas mot solen under dagen och slokar under natten. Han undrade vad som skulle hända om mimosaplantan placerades i ständigt mörker och fann att plantans blad – helt oberoende av solens ljus – fortsatte att följa sin normala dygnsrytm. Växter har alltså en egen biologisk klocka.
Vår inre klocka. Mimosaplantans blad öppnas mot solen under dagen och slokar under natten (övre bild). Jean Jacques d’Ortous de Mairan placerade plantan i ständigt mörker (nedre bild) och fann att bladen följde sin normala dygnsrytm även utan ljusets växlingar.
Andra forskare visade att inte bara växter, utan även djur och människor förbereder och anpassar sin fysiologi efter dygnets ljusa och mörka timmar. Denna regelbundna anpassning brukar kallas cirkadisk rytm, ett begrepp som härstammar från latinets cirka som betyder ”omkring” och dies som betyder ”dag”. Hur tidtagningsmekanismen fungerade förblev dock okänt.
Rubbade den inre klockan
Under 1970-talet frågade sig Seymour Benzer och hans doktorand Ronald Konopka om det vore möjligt att hitta arvsanlag som styr bananflugans dygnsrytm. De kunde visa att förändringar i en okänd gen rubbade flugornas cirkadiska klocka. Genen fick namnet period. Men hur kunde genen styra den cirkadiska rytmen?
Årets pristagare, som också studerade bananflugor, ville ta reda på hur urverket fungerade. Jeffrey Hall och Michael Rosbash var båda knutna till Brandeis University i Boston där de bedrev ett nära samarbete. Michael Young forskade vid Rockefeller University i New York. Båda forskarlagen lyckades 1984 isolera period-genen. Jeffrey Hall och Michael Rosbash visade att PER, det protein som kodas av period-genen, anrikades under natten och bröts ner under dygnets ljusa timmar. Nivåerna av PER-proteinet uppvisade alltså en 24-timmarscykel.
Ett självreglerande urverk
Nu ville forskarna förstå vad som låg bakom 24-timmarscykeln. Jeffrey Hall och Michael Rosbash visade att period-genens aktivitet också följde en 24-timmarscykel och föreslog att PER-proteinet hämmade period-genens aktivitet. I så fall oscillerade aktiviteten genom att PER – i ett återkommande, cykliskt förlopp – blockerade sin egen tillverkning.
Figuren visar den cirkadiska regleringen under en 24-timmarscykel. En enkel illustration som visar återkopplingsmekanismen som ger upphov till en cirkadisk rytm. Då period-genen är aktiv bildas period-mRNA. Från mRNA bildas PER-protein i cellens cytoplasma. PER-proteinet ansamlas i kärnan där period-genen hämmas. Tack vare denna återkopplingsmekanism kan en cirkadisk rytm uppstå.
Modellen med en återkopplingsmekanism var intressant men några pusselbitar återstod. För att blockera period-genens aktivitet måste PER ta sig in i cellkärnan där arvsmassan finns. Jeffrey Hall och Michael Rosbash visade att PER-proteinet finns i cellkärnan under natten, men hur kom det dit? Frågeställningen löstes av Michael Young som 1994 upptäckte ännu en gen, timeless, som kodar för proteinet TIM och var nödvändig för en normal cirkadisk rytm. Han visade att PER behöver binda till TIM för att de tillsammans ska kunna förflyttas till cellkärnan och därmed upprätthålla återkopplingsmekanismen.
En förenklad illustration som visar den cirkadiska klockans olika komponenter.
En sådan återkopplingsmekanism förklarade hur en biologisk rytm kunde uppstå, men man insåg att också pendlingens hastighet behövde anpassas efter dygnets växlingar. Michael Young identifierade ytterligare en gen, doubletime, som kodar för proteinet DBT. Han visade att DBT fördröjer PER-proteinets anrikning. Nu hade Nobelpristagarnas upptäckter visat principerna för hur ett självgående biologiskt urverk kan upprätthålla en cirkadisk rytm.
Under de följande åren identifierades allt fler detaljer som förklarar klockans stabilitet och dess funktion. Bland annat upptäckte årets Nobelpristagare ytterligare proteiner som är nödvändiga för period-genens aktivering och för hur ljus kan synkronisera klockan.
Vår fysiologi håller tiden
Vi vet nu att det biologiska urverket fungerar enligt samma princip i alla flercelliga organismer, inklusive i människa. En stor andel av våra gener styrs av den biologiska klockan. En väl kalibrerad cirkadisk rytm anpassar vår biologi till dygnets olika faser och reglerar bland annat sömn, födointag, hormonnivåer, blodtryck och kroppstemperatur. Forskning tyder på att en dåligt koordinerad inre tidtagning ökar risken för sjukdom, till exempel vid långvarigt skiftarbete. Sedan Nobelpristagarnas banbrytande upptäckter har cirkadisk biologi utvecklats till ett dynamiskt och snabbt växande forskningsfält, med stor betydelse för vår hälsa.
Den cirkadiska klockan förutser och anpassar vår fysiologi till dygnets olika faser och reglerar bland annat sömn, födointag, hormonnivåer, blodtryck och kroppstemperatur.
Monica Kaltenbrunner Nykvist, doktorand vid Högskolan i Gävle, har undersökt hur mycket av arbetsprocessen lean som införts inom primärvården, och hur detta påverkar personalen och vårdkvaliteten.
Även om implementeringen av varierar på vårdcentralerna i Gävleborg, förvånades hon över hur pass genomfört det ändå är och att personalen är så positiv.
– Primärvården är en ganska komplex del av sjukvården, vanligtvis finns lean på akuten, labb, eller på röntgen, säger Monica Kaltenbrunner Nyqvist.
Mindre svinn och högre effektivitet
Lean är en arbetsmetod som går ut på att effektivisera sitt arbetssätt, skala bort onödigt svinn och bli mer effektiva. Tidigare har metoden effektiviserat bilbranschen, men nu tillämpas den mer på att effektivisera människor och deras arbetsmoment.
Lean-metodens popularitet har under det senaste decennierna ökat markant inom både företag och offentlig förvaltning
Begreppet har funnits sedan 1990 och har sitt ursprung i Toyotas utvecklingsstrategi. Namnet kommer från engelskans ”lean meat” dvs kött utan fett, och är en metafor till de mål som man vill att organisationer ska arbeta mot.
Patienten först
Monica Kaltenbrunner Nykvists studie visar att personalen tycker att man är duktig på att se vad patienten värdesätter, vad det är som bidrar till vården på ett positivt sätt för patienten. Personalen tycker också att de är bra på att utveckla och följa rutiner.
– Att arbeta mer standardiserat – att göra likadant – gör det lättare att upptäcka fel. Det kan till exempel handla om att man lägger om såren utifrån de direktiv man har fått.
– Jag fann positiva samband, ju mera man arbetade enligt lean, desto bättre skattade personalen kvaliteten i vården.
Men man saknar ofta en viktig person på enheten som är drivande för att föra in lean i vardagen. I Gävleborg har man valt att anställa lean-samordnare, som via chefen ska föra ut metoden till de anställda.
– Tidigare forskning visar att både chefer och medarbetare är osäkra på vad lean egentligen är eller hur man praktiserar det.
Ständiga förbättringar
Att lösa problem och att ständigt förbättra i teamen är hörnstenar inom lean-processen, och att man utvärderar arbetet. Teamen måste också ha mandat för att förändra sitt arbetssätt.
– Min forskning visar att det inte var så vanligt att man löste problem strukturerat eller att man utvärderade sig själv.
Nu ska Monica Kaltenbrunner Nykvist fortsätta sin forskning med att undersöka hur lean påverkar den psykosociala arbetsmiljön och de anställdas hälsa.
– Inom industrin finns en tendens till att lean kan upplevas negativt för de anställda, genom att skapa mer stress och krav. Inom hälso- och sjukvården visar tidigare studier varierande resultat men lutar lite mer åt det positiva hållet. Det är dock för få studier gjorda för att säga något med säkerhet än.
– Än så länge ger forskningen få svar på hur lean fungerar i vården och vilken inverkan den har. Men det kommer min forskning kunna ge mer svar kring längre fram, säger Monica Kaltenbrunner Nyqvist.
Kortare väntetider och snabbare återhämtning
Huvudprincipen inom arbetsmodellen lean är att eliminera slöseri, standardisera och lösa problem. Kärnan i ”lean i vården” är att förbättra processer ur patientens synvinkel och låta medarbetare kontinuerligt förbättra arbetssätten.
Tidigare studier av lean i vården visar att:
* Väntetiderna kortas
* Patientsäkerheten ökade
* Snabbare återhämtning
* Dödligheten minskar
* Det finns också studier som visar att personalen uppskattar arbetsprocessen
För ytterligare information:
Monica Kaltenbrunner Nyqvist, doktorand i arbetshälsovetenskap vid Högskolan i Gävle.
Tel: 026-64 85 14, 070-636 31 63, E-post: monica.kaltenbrunner.nykvist@hig.se
Nätet och dess möjligheter har i de flesta avseenden utvecklats långt bortom vad många trodde var möjligt. I andra avseenden har vi bara skrapat på ytan.
Framför allt används webben för kommunikation mellan människor. Det mesta av innehållet, oavsett om det är text, bild eller video, är obegripligt för programvaror och maskiner. En sökmotor kan hitta information åt dig baserat på enstaka ord, men du måste själv tolka och sålla bland sökträffarna. Men om din telefon eller dator till exempel kunde förstå ett telefonsamtal om att din bil gått sönder, skulle mjukvaran kunna hitta lämpliga bilverkstäder i närheten av dig, jämföra priser och recensioner, boka en tid i din kalender och kolla vilken buss du ska ta för att komma hem. Visionen av en framtida webb där människor och maskiner delar information kallas för den Semantiska Webben.
Två kommunikationsnivåer
För att den Semantiska Webben ska bli verklighet, behöver människor och datorer komma överens om och standardisera kommunikation på två olika nivåer. Den första nivån rör formaten för informationsutbyte mellan datorer eller system, och där har flera standarder växt fram för texter, bilder med mera. Den andra nivån gäller saker som system och människor ska kunna kommunicera om, till exempel händelser och platser, och där finns mycket kvar att göra. Inte minst för att det är så komplext och att de flesta mjukvaruutvecklare saknar den kunskap och de verktyg som krävs.
En som har jobbat med de här frågorna i många år är Karl Hammar. I sin doktorsavhandling har han studerat så kallade ODP:er, eller Ontology Design Patterns. Ontologi är läran om vad som existerar och Design Patterns är återkommande mönster i det som behöver beskrivas. Vissa saker är gemensamma för till exempel alla händelser, oavsett om händelsen är en olycka, en konsert eller en resa; det finns en tid, det finns en plats, det finns personer som upplever eller berättar om händelsen, och så vidare. Sådana saker försöker Karl Hammar definiera och strukturera på ett sätt som datorer kan förstå. Men det handlar också om att hitta balansen mellan vad som är effektivt för en dator, och vad som är begripligt för en människa.
Standardisera informationen
Avhandlingen ökar kunskapen om hur ODP:er kan konstrueras och beskrivas, hur de används på bästa sätt och hur verktyg för att hantera dem bör fungera.
– Forskargruppen jag är med i bygger en infrastruktur som möjliggör användandet av kunskap, säger Karl Hammar.
Ett gemensamt sätt att organisera kunskap och information gör också att olika system kan kommunicera med varandra. Syftet är att hitta modeller som hjälper mjukvaruutvecklare att standardisera information. Det kan till exempel handla om att lägga in taggar på sin webbplats, som inte märks för människor men som ett program kan se och tolka. Det skulle göra det enklare att till exempel jämföra priser och tjänster, eller att se hur olika nyhetssajter rapporterar om en viss händelse.
Kontakt:
Maria Nordström, kommunikatör Jönköping University maria.nordstrom@ju.se036-10150, 0725-876102
Om vi vänder uppmärksamheten mot ljuden omkring oss, träder världen fram på ett annat sätt än inför vår blick. Medan synfältet breder ut sig framför oss, omsluter ljudet oss. Vi simmar i ljud, drunknar. När det gäller våra sinnesintryck färdas inte bara ljudet snabbare än ljuset, det påverkar också vad vi ser. Vi tilltalas och guidas dessutom allt oftare av förinspelade och syntetiska röster både i privata och offentliga sammanhang.
Det är hög tid att vända uppmärksamheten mot lyssnandet, menar Janna Holmstedt, som försvarar sin doktorsavhandling i fri konst Are You Ready for a Wet Live-In? Explorations into Listening.
Kontroversiella experiment
Den resa in i lyssnandets gränstrakter som erbjuds i Holmstedts doktorandprojekt tar avstamp i ett unikt arkivmaterial kring neurofysiologen John C. Lilly. Lilly utförde kontroversiella vetenskapliga experiment med delfiner och även på sig själv under 1950- och 60-talet i USA. Lilly och hans forskarkollegor försökte bland annat lära delfiner att tala engelska och spelade in resultaten på rullband.
Men Lilly och hans kollegors experiment skulle komma att veckla ut sig till en komplex rymd av relationer som satte det mesta av vad som då togs för givet på spel. Detta blir ingången till en berättelse om de nya områden som det ”elektroniska örat” har öppnat upp: från upptäckten av valsång i oceanernas djup, ut i rymden och förhoppningen om att kunna kommunicera med annat intelligent liv i universum, till livmodern och den ljudmiljö fostret formas av.
Installationer Centralt i Janna Holmstedts undersökning av lyssnandet är en serie installationer och performance som har gjorts som del av avhandlingsarbetet. En av de delarna, ljudinstallationen Then, the bark, visas fram till den 5:e oktober på Konstfrämjandet i Umeå.
Are You Ready for a Wet Live-In? Explorations into Listening, sex konstverk och en essä, finns dokumenterat i form av en e-bok som även innehåller ljud, film och bild. Boken finns tillgänglig digitalt.
Ytterligare en viktig pusselbit i människans historieskrivning ägde rum i södra Afrika visar en DNA-analys av förhistoriska människor från området KwaZulu-Natal, som letts av forskare från Uppsala universitet, tillsammans med kollegor från Sydafrika. Studien publiceras i tidskriften Science.
Forskarteamet från Uppsala, Johannesburg och Witwatersrand universiteten sekvenserade genomet av sju individer som levde i södra Afrika för mellan 2 300 och 300 år sedan. De tre äldsta individerna, som levde mellan 2 300 och 1 800 år sedan, var genetiskt relaterade till ättlingar till sydliga Khoe-San-grupper, medan de fyra yngre, som levde för mellan 500 och 300 år sedan, var besläktade med dagens bantutalande grupper i Sydafrika.
Befolkningsutveckling – Studien illustrerar den befolkningsutveckling som ägt rum i södra Afrika, säger en av förstaförfattarna, Carina Schlebusch, som är populationsgenetiker vid Uppsala universitet.
Forskarnas beräkningar visade att den moderna människan utvecklades för mer än 260 000 och 350 000 år sedan baserat på det kompletta genomet från en stenålderspojke från Ballito Bay på Sydafrikas östkust.
– Detta betyder att den moderna människan uppstod tidigare än vad man tidigare trott, säger professor Mattias Jakobsson, som lett studien tillsammans med stenåldersarkeologen Marlize Lombard vid universitetet i Johannesburg.
Flera människoarter samtidigt Kartläggningen av fossil från östra Afrika (f a Omo och Herto) har ofta använts för att datera den moderna människans ankomst till för 180 000 år sedan. Den nya dateringen sammanfaller med fossil från arkaiska människor som levde i Afrika för 300,000 år sedan, till exempel fossilen från Florisbad och Hoedjiespunt, liksom med den nyligen beskriva nya arten Homo naledi från södra Afrika. Det förefaller alltså som att det fanns två till tre människoarter i södra Afrika vid denna tid.
– Det kommer att bli intressant att se om vi i framtiden kan finna några genetiska bevis för överlapp mellan dessa grupper, säger Mattias Jakobsson.
I studien kunde forskarna också visa att nutida Khoe-Sanbefolkningen fick en genetisk inblandning från herdebefolkning, från östra Afrika, för lite över 1000 år sedan. Detta genom att de kunde jämför med DNA från stenåldersindivider med dagens Khoe-San-folk.
Bar med sig genvarianter Hos järnåldersindividerna hade tre åtminstone en genvariant som skyddar mot malaria, medan två hade en variant som skyddar mot sömnsjuka. Stenåldersindividerna hade inte dessa genvarianter.
– Det säger oss att järnålderjordbrukarna som migrerade till södra Afrika bar med sig dessa genvarianter, säger arkeologigenetikern Helena Malmström, från Uppsala universitet, även hon förstaförfattare.
Både paleoantropologiska och genetiska data ger allt starkare stöd till hypotesen att övergången till den moderna människan kan ha skett på flera olika platser i Afrika, såväl i söder som i norr, med genflöde mellan olika grupper. Möjligheten att nu kunna bestämma hela DNA-genomet från förhistoriska människor betyder mycket för den fortsatta forskningen.
Sammantaget visar dessa studier att det finns mycket kvar att upptäcka om människans historia och att utbytet mellan genetik och arkeologi har blivit allt viktigare.
Forskare vid Umeå universitet har för första gången kunnat koppla förekomsten av mutanter av kariesbakterien Streptococcus mutans och deras unika vidhäftningsmekanism till varför vissa barn har högre risk för karies. I en femårig studie, där saliv från ett stort antal barn analyserat och deras tandhälsa följts, har forskare konstaterat att högriskbarn har en mer virulent variant av kariesbakterien vars vidhäftningsmekanism gör den till en bättre överlevare. Resultaten, som kan leda till bättre sätt att identifiera högriskpatienter och behandla deras karies, presenteras nu i tidskriften EBioMedicine.
Överlever i munnen – Karies är ett livsstilstillstånd som oftast orsakas av ät- och munhygienvanor som leder till ett surt pH, vilket skadar tandemaljen och gynnar förekomsten av syreproducerande bakterier såsom S. mutans. Detta samband stämmer för ungefär de fyra av fem individer, som har en liten-till-måttlig risk att utveckla tandsjukdomen. Men vissa barn har en särskilt hög risk att utveckla karies, vilket vi nu visar beror på att de bär på särskilt sjukdomsframkallande varianter av S. mutans som antagligen betingar karies oberoende av livsstil. Varianterna har unika protein som gör kariesbakterierna bättre på att överleva i munnens antibakteriella saliv, säger Nicklas Strömberg, som är professor vid Institutionen för odontologi, övertandläkare vid Västerbottens läns landsting och sisteförfattare av artikeln.
Vart femte barn Vart femte barn i Sverige är en så kallad högriskindivid vad gäller risken att drabbas av tandsjukdomen karies. Högriskbarnen svarar inte på traditionell kariesprevention eller behandling och för gruppen kan inte heller livsstilmarkörer förutsäga risk för karies. Kronisk kariesinfektion och tandförlust är dessutom också en riskfaktor för systemiska sjukdomar som exempelvis hjärtkärlsjukdom.
I artikeln Streptococcus mutans adhesin biotypes that match and predict individual caries development beskrivs hur upp till hälften av högriskbarnen betingas av högvirulenta typer av S. mutans och att dessa varianter även kan utgöra en framtida förhöjd risk för hjärtkärlsjukdom och andra systemiska sjukdomar. De högvirulenta S. mutans-varianterna skiljer sig också i sin bindningsförmåga, vilket forskarna genom biokemiska studier kunnat koppla till förekomsten av vidhäftningsproteinerna SpaP och Cnm och deras bindning till saliv och salivproteinet DMBT1. Forskarna har kunnat visa att ju större denna bindning är desto högre är kariesutvecklingen över 5 års tid.
– Vetskapen om de identifierade bakterietyperna och hur de initierar kariessjukdom skulle kunna användas för att förbättra den individualiserade tandvården. Förekomsten av bakterietyperna skulle kunna användas som markörer för att tidigt identifiera riskindivider. Dessutom skulle deras vidhäftningsproteiner kunna utgöra nya potentiella måltavlor för behandling, säger Nicklas Strömberg.
Salivprov I den aktuella studien har en forskargrupp under ledning av Nicklas Strömberg följt 452 barn i Västerbotten över 5 års tid (vid åldrarna 12 och 17 år). Genom analyser av salivprov och isolerade bakteriestammar grupperades barnen i olika riskgrupper baserat på vilken genetisk typ av kariesbakterien de bar på. Tillsammans med kollegor vid institutionerna för Kemi och Medicinsk kemi och biofysik analyserades det insamlade materialet och forskarna kunde vid en femårsuppföljning se hur kariessjukdom utvecklats i de olika riskgrupperna.
– I ett annat arbete under publicering visar vi att andra högriskbarn har genetiska defekter i sitt salivfäste för bakterier och på så sätt liknar karies så kallade autoimmuna sjukdomar. Men det är viktigt att betona att karies i de flesta fall fortfarande orsakas av ät- och munhygienvanor, säger Nicklas Strömberg.
Karies är den vanligaste kroniska sjukdomen i Sverige och i världen. Tandvårdskostnader, inklusive kostnader för kariesbehandling, utgör 5 % av de totala vårdrelaterade kostnaderna i världen. Karies är också den vanligaste orsaken till omgörningar av tandfyllningar, kronor och broar.
Kontakt: Nicklas Strömberg, Institutionen för odontologi, Umeå universitet. Tel 090-785 60 30. Epost: nicklas.stromberg@umu.se
I en kyrka med många människor och tända ljus, bildas partiklar och koldioxid som måste ut och då räcker det inte med självdraget, utan man måste vädra ordentligt.
– Öppna ett fönster och/eller kyrkportarna. Om man har en port öppen under en timme så vädras 50 procent av luften, det vill säga 50 procent fräsch luft kommer in och de skadliga partiklarna vädras ut, säger Abolfazl Hayati.
Vädring och självdrag
Han forskar om naturlig ventilation, särskilt i kulturhistoriska byggnader som kyrkor, där man inte får installera mekanisk ventilation. Med naturlig ventilation menas både vädring och självdrag.
– Här är den enda möjligheten självdraget, som man får komplettera med vädring.
Vid naturlig ventilation handlar det om vinden och termiken. Att det finns en vind eller en temperaturskillnad mellan inne och ute, som driver luften in i byggnaden.
– Så vinden är viktig, det måste finnas en vind, eller vara en temperaturskillnad.
Vädring på två sätt
Vädring kan ske på två olika sätt. Finns endast en öppning på ena sidan, kallas det ensidig vädring. När man två öppningar, kan man använda korsdrag, och då blir vädringen mycket intensivare och effektivare.
Forskarna har funnit att ensidigt flöde är 10 gånger mer effektivt än rent självdrag och korsdrag 15 gånger mer än ensidigt.
– Om det finns mycket människor, och man vill ventilera ut partiklarna eller justera koldioxidnivån, då behöver man ganska kort med intensiv vädring och då är det bättre med korsdrag.
Konstskatterna
Under vintern är luften torrare, men under sommaren kommer fuktig luft in vid vädring.
– Då finns risk att det skapas kondens på de kalla ytorna inne i en kyrka och eftersom där finns målningar och möbler så kan de skadas. På vintern är det däremot torrare luft därute och då är risken för fuktskador mindre.
– Så på vintern kan man använda korsdrag och vädring mera och på sommaren ska man vara mer försiktig.
Skolor och idrottshallar
Om man vill justera temperaturen till exempel i en skola under en rast, eller idrottshallar, ljusgårdar och industrihallar, så måste man öppna lite längre.
– Värmen sparas både i luften och i väggar, golv och tak och därför tar det lite längre för att balansera temperaturen. Men om man bara tänker på luftkvaliteten, så räcker dem med lite kortare tid.
En procents energiförlust
Många tror att det kommer att kosta mycket energimässigt med vädring. Men att de kan visa att det endast blir en procents energiförlust, om man ensidigt vädrar en kyrka, en timme varje vecka, under hela året.
– Inte så mycket och man har stora vinster. Man får fräschare luft, får ut partiklar från brända ljus och det är ett sätt att bevara konsten. Så man vinner en hel del, säger Abolfazl Hayati.
Forskarna har utifrån fältmätningar med spårgasmätningar och IR-fotografering, datorsimuleringar samt vindtunnelförsök, utvecklat praktiska diagram, som är lätta att använda.
– Med hjälp av dem kan man enkelt beräkna när man behöver öppna och vädra. Hur mycket energi som behövs och hur mycket luftkvaliteten kan förbättras.
Inte bara kyrkor Resultaten gäller inte endast kyrkobyggnader, utan också det äldre vanliga beståndet av bostäder byggda för självdrag.
– Egentligen är detta den första studien i världen, när det gäller att utveckla scheman, för termikens och vindens betydelse för att ventilera stora byggnader.
– Jag har själv varit i en församling i Hamrånge kyrka, där vi presenterat resultaten. Präster och andra i kyrkorna blev jätteglada, att få ett verktyg där man kan se vilka möjligheter man har att ventilera.
Avhandling: Abolfazl Hayati försvarar sin avhandling ”Natural Ventilation and Air Infiltration in Large Single Zone Buildings: Measurements and Modelling with Reference to Historical Churches.” fredag den 29 september kl 10.00 i sal 12:108 (Lilla Jadwigasalen) vid Högskolan i Gävle.
Kontakt: Abolfazl Hayati, doktorand i Inomhusmiljö vid Högskolan i Gävle. Tel: 070-191 38 49. E-post: abolfazl.hayati@hig.se
Projektet är en del av Spara och Bevara – Energimyndighetens forskningsprogram för energieffektivisering i kulturhistoriskt värdefulla byggnader.
Tidigare studier på humlor har visat att de förbrukar lika mycket energi när de flyger framåt som när de ryttlar, det vill säga står stilla i luften. Nya rön från Naturvetenskapliga fakulteten i Lund visar att detta inte stämmer för alla insekter.
Biologen Kajsa Warfvinge har tillsammans med kollegor vid Biologiska institutionen, Lunds universitet, studerat stora nattfjärilar, så kallade tobakssvärmare, Manduca sexta. Resultaten visar att dessa, likt fåglar, förbrukar olika mycket energi vid olika flyghastigheter. Att flyga riktigt sakta eller riktigt fort är jobbigast.
Kan hjälpa andra forskare Upptäckten kan hjälpa andra forskare som studerar hur insekter migrerar från en miljö till en annan.
– Jag kan tänka mig att våra resultat indirekt kan användas för att förutse hur pass bra olika arter kan svara på förändrade temperaturer i och med global uppvärmning. Vet man hur mycket energi som krävs för att flyga vid olika hastigheter kan man räkna ut hur långt och hur snabbt djuren kan förflytta sig med en viss mängd energi, säger Kajsa Warfvinge.
Tobakssvärmare. Foto: Anders Hedenström
Experimenten har gjorts i en vindtunnel på Biologiska institutionen. Med hjälp av en särskilt utarbetad teknik, så kallad tomografisk PIV, kan forskarna registrera hur luften rör sig i tre dimensioner när tobakssvärmarna slår med sina vingar. Luftvirvlarna som uppstår kan liknas vid insektens fotspår i luften. Genom styrkan i virvlarna går det att mäta hur mycket rörelseenergi som insekterna tillför, något som i sig är ett mått på hur ansträngande det är att flyga i olika hastigheter.
Energikrävande flyga sakta Resultaten visar att klassisk flygplansteori även gäller för tobakssvärmare. Det vill säga det går åt mycket energi för att flyga långsamt, en meter per sekund, och skapa lyftkraft. Detsamma gäller när insekten flyger fort, fyra meter per sekund. Då är det luftmotståndet som gör flygningen mindre effektiv ur energisynpunkt.
– Vi visar att nattfjärilar har samma U-formade relation mellan hastighet och effekt som gäller för fåglar och flygplan. Det är mer ansträngande och kräver mer energi att flyga långsamt eller fort. Man kan säga att medelsnabbt är bäst, för nattfjärilar är två, tre meter per sekund den mest energisnåla hastigheten, säger Kajsa Warfvinge.
Syftet och målet med flygningen avgör dock vad som är den mest fördelaktigt. Vill nattfjärilarna stanna i luften så länge som möjligt bör de hushålla med energin och hålla en hastighet på cirka 2,5 meter per sekund. Är målet istället att flyga långt bör de öka hastigheten till cirka 4 meter per sekund. Trots luftmotståndet och att de inte kan flyga lika länge är det den mest effektiva hastigheten för långa sträckor.
Resultaten publiceras online i en artikel i den vetenskapliga tidskriften Royal Society Interface.
Rapportförfattarna finner att de som började på en arbetsmarknadsutbildning under perioden 1996–2002 på lång sikt hade högre inkomst än jämförbara arbetssökande som inte deltagit i en arbetsmarknadsutbildning. Direkt efter utbildningen gick inkomsten ner för deltagarna, troligen eftersom de under tiden i utbildningen sökt arbete i mindre utsträckning än jämförelsegruppen och därför blivit kvar i arbetslöshet. Efter fyra år hade deltagarna hämtat in skillnaden och hade 13 procent högre inkomst. Nio år efter utbildningen var inkomsten cirka 8 procent högre i deltagargruppen. Sett över en tioårsperiod var den totala inkomstökningen drygt 90 000 kronor för en genomsnittlig deltagare. Andelen sysselsatta ökade och andelen med försörjningsstöd minskade.
Viktiga erfarenheter – Utbildningen tycks ge de arbetssökande kunskaper och erfarenheter som är viktiga på arbetsmarknaden, säger rapportförfattaren Johan Vikström. Deltagarnas ställning förbättrades och effekten var kvar under lång tid. Våra resultat kompletterar därför många av de studier som gjorts med kortare uppföljningshorisont och där resultaten har varit mer varierande.
Större effekt för män
Samtliga år under den lite längre tidsperioden 1996–2010 har utbildning haft en positiv effekt på deltagarnas arbetsinkomst tre år efter påbörjad utbildning, men effektens storlek varierar. Forskarna hittar inget samband mellan programvolym och hur programmen fungerar, men drar slutsatsen att lågkonjunkturen i samband med finanskrisen bidrog till att effekterna av arbetsmarknadsutbildning gick ner. Effekterna är genomgående större för män än för kvinnor.
I rapporten studeras nästan 90 000 deltagare i arbetsmarknadsutbildning 1996–2002/2010. Dessa jämförs med arbetssökande som inte deltagit i utbildningen. I huvudsak används data från Arbetsförmedlingens register tillsammans med detaljerad information om deltagarnas sysselsättningshistorik från SCB.
Som de första i världen har forskare vid Åbo universitet, Helsingfors universitet och Sveriges lantbruksuniversitet kartlagt vilka bytesarter vuxna trollsländor fångar. Med hjälp av moderna laboratoriemetoder har de analyserat bytets DNA i trollsländornas minimala avföring. Forskarna såg då att trollsländorna har tiotals olika insektsgrupper på menyn. Resultaten belyser med en hittills ouppnådd precision trollsländornas ställning i naturens näringsväv.
Fångar andra insekter Trollsländorna är talrika och ganska stora insekter. Som fullvuxna behärskar de luftrummet som toppredatorer bland de ryggradslösa djuren. Trots det har man inte tidigare i detalj kunnat utreda deras diet, eftersom det är svårt att se när de fångar ett byte. Nu har en nordisk forskargrupp, som den första i världen, i detalj lyckats kartlägga bytena för tre olika trollsländearter: Pudrad smaragdflickslända (Lestes sponsa), sjöflickslända (Enallagma cyathigerum) och svart ängstrollslända (Sympetrum danae).
De tre trollsländornas meny illustrerad som en näringsväv. Här representeras trollsländorna av de tre klossarna upptill i figuren, medan de bytesdjur som påträffats visas av klossar nedtill i figuren. Ett streck mellan rov- och bytesart anger att just denna trollslända gett sig på just detta bytesdjur, vilket avslöjats med hjälp av DNA-spår i avföringen. Hur ofta detta skett anges av bredden på strecket.
Gruppen har utgått från trollsländornas avföring för att kunna utvinna och identifiera bitar av bytets DNA. Det visade sig att trollsländorna fångar många olika insektsarter. En stor del av dieten var tvåvingar såsom harkrankar och spyflugor, men de hade också skalbaggar, steklar med mera bland sina favoritbyten. Andra intressanta resultat är att de tre trollsländearterna i praktiken äter samma arter – och att de har samma diet som vissa fåglar och fladdermöss.
Forskarna i gruppen kommer från enheten för biodiversitet vid Åbo universitet, från institutionen för lantbruksvetenskaper vid Helsingfors universitet och från Sveriges lantbruksuniversitet.
Påverkar beståndet – Undersökningen är ytterst viktig, eftersom trollsländorna världen över befinner sig på toppen i insekternas näringsvävar och reglerar många andra insektsarters förekomst. Därför är det viktigt att veta exakt vilka arter de äter. När vi vet det kan vi beräkna till exempel hur trollsländorna påverkar beståndet av sådana insekter som är skadliga för människan. Trots det har kunskaperna om vuxna trollsländors bytesarter hittills baserat sig på enskilda observationer av deras jakt. Nu har vi äntligen en metod som lämpar sig för att utreda menyn hos trollsländor i allmänhet, berättar forskningprojektets ledare Kari Kaunisto, forskare vid enheten för biodiversitet vid Åbo universitet.
I undersökningen testades också hur olika DNA-metoder lämpar sig för att utreda trollsländornas bytesfauna. Det kan framtida undersökningar dra nytta av.
– När Kari lade fram sin idé blev jag entusiastisk. Jag blev förvånad över att det här inte gjorts tidigare och tog mig genast an utmaningen. Ofta ger tidigare undersökningar en utgångspunkt för laboratorieundersökningar, men i det här fallet måste allt göras från början. När ett nytt projekt inleds är det bra att testa olika metoder, och vi ville lägga en stadig grund för fortsatt forskning, beskriver forskare Eero Vesterinen arbetet.
Från SLU deltog Tomas Roslin, professor i insektsekologi.
Intressanta för forskare – Trollsländorna är stora insekter. Därför har de länge intresserat både forskare och naturvänner. Det finns ganska få arter av dem, och det är lättare att artbestämma dem än många andra insekter. I biologisk forskning är trollsländorna utomordentliga modellarter också därför att de berättar om naturens tillstånd både i vattnet och på land. Trollsländorna tillbringar sin ungdom i vattnet, och efter det behärskar de luftrummet som toppredatorer bland de ryggradslösa djuren. De här nya rönen belyser på ett utmärkt sätt deras roll i luftrummets näringsvävar.
Undersökningen har nyligen publicerats i den internationella, vetenskapliga tidskriften Ecology and Evolution: https://doi.org/10.1002/ece3.3404
Kontakt: Tomas Roslin, professor Institutionen för ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Tel 018-67 23 83. Mejl tomas.roslin@slu.se
http://www.slu.se/cv/tomas-roslin/
En forskargrupp vid Uppsala universitet har tagit reda på hur CRISPR-Cas9 – också känd som ”gensaxen” – kan söka igenom arvsmassan efter en specifik DNA-sekvens. Cas9 har redan många bioteknologiska tillämpningar och förväntas även revolutionera medicinen. De nya forskningsresultaten visar hur Cas9 kan förbättras för att göra gensaxen snabbare och säkrare. Studien publiceras i den vetenskapliga tidskriften Science.
Revolutionerat forskningen CRISPR-Cas9 har på mindre än ett decennium revolutionerat den biologiska forskningen. Cas9 gör det möjligt att på ett målinriktat sätt korrigera eller förändra i princip vilken DNA-sekvens som helst och förhoppningen är att gensaxen även ska göra det möjligt att bota och förebygga genetiska sjukdomar.
Det fantastiska med Cas9 är att det går att programmera molekylen med en bit konstgjord genetisk kod och sedan låta den leta upp motsvarande sekvens i arvsmassan. En forskargrupp vid Uppsala universitet har nu tagit reda på vilken strategi Cas9 använder när den letar sig fram till rätt sekvens.
– De flesta proteiner som söker efter DNA-kod kan bara känna igen en specifik sekvens genom att känna av utsidan av DNA-spiralen. Cas9 kan söka efter en godtycklig kod, men för att avgöra om den är på rätt ställe måste molekylen öppna DNA-spiralen och jämföra sekvensen med den programmerade koden. Det otroliga är att den ändå kan leta sig igenom hela arvsmassan utan att använda någon energi, säger Johan Elf som är ansvarig för studien.
Två metoder Forskarna har utvecklat två nya metoder för att mäta hur lång tid det tar för Cas9 att hitta sin målsekvens. Den första metoden visade att det tar hela sex timmar för Cas9 att söka igenom ett bakterie-genom på fyra miljoner baspar. Det smått osannolika resultatet kunde också verifieras med hjälp av den andra, oberoende tekniken. Tiden stämmer även med hur många millisekunder Cas9 har på sig att testa varje position, vilket forskarna kunde mäta genom att följa enstaka inmärkta Cas9-molekyler i realtid.
– Resultaten visar att priset Cas9 betalar för sin flexibilitet är tid. För att hitta målet fortare behövs fler Cas9-molekyler som letar efter samma DNA-sekvens, säger Johan Elf.
Medicinskt användbar De mycket höga koncentrationer av Cas9 som behövs för att hitta rätt sekvens inom en rimlig tidsperiod kan ställa till allvarliga problem för de celler man försöker alternera, men eftersom forskarna nu förstår hur sökprocessen går till har vi fått en viktig ledtråd till hur systemet kan förbättras. Genom att offra lite av flexibiliteten hos Cas9 skulle det vara möjligt att konstruera en gensax som fortfarande är tillräckligt mångsidig för att editera olika gener men samtidigt tillräckligt snabb för att vara medicinskt användbar.
– Resultaten har gett oss ledtrådar till hur man skulle kunna åstadkomma en sådan lösning. Nyckeln ligger i de så kallade PAM-sekvenserna som bestämmer var och hur ofta Cas9 öppnar DNA-spiralen. En gensax som inte behöver öppna DNA-spiralen lika många gånger för att hitta sitt mål är inte bara snabbare utan skulle också minska risken för bieffekter, säger Johan Elf.
Adenoidcystisk cancer är en långsamt växande men dödlig cancerform som kan uppstå i olika körtlar i kroppen, bland annat i huvud-halsregion, bröst, prostata och lunga.
Sjukdomen drabbar både yngre och äldre individer. Om tumörerna upptäcks tidigt går de att behandla kirurgiskt, men om de hunnit sprida sig eller om patienterna får återfall finns ingen fungerande behandling.
– Vare sig cellgifter eller strålbehandling har någon större effekt på adenoidcystisk cancer. Så trots att det är en långsamt växande cancerform är dödligheten på längre sikt mycket hög, säger Mattias Andersson, disputerad forskare vid Sahlgrenska Cancer Center.
Tillsammans med professor Göran Stenman leder han gruppen bakom de nya upptäckterna, som beskrivs i en artikel i tidskriften Journal of the National Cancer Institute.
Många års forskning Den nya behandlingen går ut på att med läkemedel blockera den cancergen som driver tillväxten av tumören. Behandlingen baserar sig på forskning som gruppen arbetat med under många år.
Redan för trettio år sedan upptäckte Göran Stenman och hans medarbetare att en viss kromosomförändring var typisk för dessa tumörer. Förändringen, som är slumpmässig och inte är medfödd, innebär att en bit genetiskt material från kromosom 6 kopplas ihop med genetiskt material från kromosom 9.
För åtta år sedan kunde forskargruppen både identifiera den nya cancergenen (MYB-NFIB fusionen), som uppkommer till följd av kromosomförändringen, och visa att den är specifik för adenoidcystisk cancer. De inledde då arbetet med att utveckla en ny behandlingsmetod baserad på upptäckten.
Snabbspår in i vården Genom att kartlägga olika signalvägar i cancercellerna har forskargruppen nu hittat ett sätt att stänga av cancergenen MYB-NFIB som driver tumörtillväxten. Gruppen har tagit fram en kombinationsbehandling som både kan stänga av den aktuella cancergenen och två andra viktiga signalvägar, vilket starkt hämmar tumörernas tillväxt såväl i laboratoriet som i djurförsök.
– Vår strategi har varit att leta efter befintliga läkemedelskandidater som redan ingår i kliniska prövningar. För sådana substanser återstår det inte mer än några få års utvärdering innan de kan användas i sjukvården. Detta har snabbat upp processen betydligt och gör att våra resultat kan komma patienterna tillgodo mycket tidigare än annars, säger Mattias Andersson.
– Vardagliga aktiviteter skulle kunna användas som omvårdnadsåtgärder för att främja trivsel på särskilda boenden, säger Sabine Björk, som är doktorand vid Institutionen för omvårdnad.
Hon har studerat de äldres trivsel i samband med förmågor och symptom, deltagande i aktiviteter samt faktorer i den fysiska och psykosociala miljön
– Min tolkning av resultatet är att det är viktigt att personer som bor i särskilda boenden ges möjlighet att fortsätta njuta av saker de tycker om att göra och som upplevs meningsfulla.
En rekommendation för särskilda boenden kan därför vara att noggrant och systematiskt samla in information om vad personer som bor där önskar och att införliva detta i omsorgen. Det handlar om helt vardagliga aktiviteter.
Klä sig fint och umgås med nära och kära
Aktiviteter med starkast samband till trivsel för deltagarna i studien, var att delta i ett aktivitetsprogram, klä sig fint och att spendera tid med någon de tycker om.
– Men även faktorer i boendemiljön, inte minst det psykosociala klimatet på avdelningen, verkar kunna ha en stor inverkan på de boendes trivsel, säger Sabine Björk.
Exempel på viktiga faktorer var ett positivt psykosocialt klimat på avdelningen, tillgång till dagstidningar, att bo på en enhet anpassad för personer med demens, och att boendets entrédörr är upplåst under dagtid.
– Den fysiska miljön har tidigare visat sig ha betydelse för trivsel. Utifrån mina resultat verkar det dock som att det psykosociala klimatet skulle kunna ha en större betydelse, säger Sabine Björk.
Förebygga vantrivsel
Sabine Björks avhandling visar också att svenska särskilda boenden för äldre har en hög andel personer med kognitiv svikt och neuropsykiatriska symtom. Förekomsten av försämrad kognitiv förmåga visade sig ha ett starkt negativt samband med hur personer trivs. Även förekomsten av aggressiva och depressiva symtom visade sig ha negativa samband med trivsel.
– Aggressivt och depressivt beteende skulle därmed kunna vara ett tecken på att personen inte trivs. Att inrikta omvårdnaden på att förebygga och lindra dessa symptom är därför något som borde prioriteras, säger Sabine Björk.
Avhandlingen är den första som skrivits inom ramen för forskningsprogrammet U-Age vid Umeå universitet. Forskningen baseras på data från enkätundersökningen Svensk nationell inventering av vård och hälsa inom särskilda boenden (SWENIS), som genomfördes 2013-2014. Totalt skattades trivseln hos ungefär 4 800 äldre samt 3 600 personal på 172 särskilda boenden. En del av resultaten har uppmärksammats tidigare i samband med en publicering i Journal of Advanced Nursing.
Om disputationen: Fredag 29 septemberförsvarar Sabine Björk i ämnet omvårdnad, Umeå universitet, sin avhandling med titeln: Trivsel i svenska särskilda boenden för äldre. Engelsk titel: Exploring resident thriving in Swedish nursing homes. Opponent: Docent Jimmie Kristensson, aktivt och hälsosamt åldrande, Institutionen för hälsovetenskaper, Lunds universitet. Huvudhandledare: Professor David Edvardsson. Disputationen äger rum kl. 9.00 i Vårdvetarhusets aula, Umeå universitet.
Vi har snart en närmast komplett bild av cellens molekylära maskineri. Frågan är nu hur detta mikrokosmos av samverkande proteinmolekyler kan vara stabilt och fungera så väl som det gör.
– Det är inte svårt att föreställa sig att systemet ibland havererar och ger svåra sjukdomar som ALS och Alzheimer, det kan det göra på många sätt. Det märkliga är att det fungerar över huvud taget, säger Mikael Oliveberg, professor i biokemi vid Institutionen för biokemi och biofysik vid Stockholms universitet.
– Det handlar om miljarders, miljarders processer som sköter sig själva i ett självorganiserande system.
Svårt förstå helheten
Tidigare har forskare mest studerat detaljer och isolerade processer och den allmänna åsikten har varit att helheten är för svår att förstå. Bara i en mänsklig cell finns det 30 000 olika sorters proteiner, vart och ett med unik funktion, berättar Mikael Oliveberg. Forskarnas utgångspunkt har därför varit att reglerna som styr i grunden måste vara mycket enkla och stabila, det gäller bara att hitta dem. Under de senaste åren har forskargruppen byggt upp en unik verksamhet där de kan följa proteiners molekylära egenskaper och samverkan i levande celler på atomär nivå.
Forskarna vid Stockholms universitet undersöker cellens inre liv på molekylärnivå. Bild: Stockholms universitet.
Nu har Mikael Oliveberg fått 20 miljoner kronor för projektet ”Deciphering the physicochemical codes for cellular function”, från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.
– Tack vare anslaget kan vi utveckla metoderna ytterligare och gå djupare. Redan nu ser vi regelmässighet, och kan designa proteiner som beter sig på nya sätt i ett levande system, säger Mikael Oliveberg.
– Vi kan också kvantifiera den underliggande fysiken och det är just det som fascinerar oss mest. Detta är ren grundforskning som förhoppningsvis kan ligga till bas för framtida tillämpningar inom medicin och bioteknik. För hur ska vi effektivt kunna ”bota” molekylära sjukdomstillstånd om vi inte vet hur cellerna fungerar på molekylär nivå?
För mer information:
Mikael Oliveberg, Institutionen för biokemi och biofysik, Stockholms universitet. Telefon: 08-16 24 59, e-post: mikael.oliveberg@dbb.su.se
Fotnot:
Knut och Alice Wallenbergs stiftelse satsar sammanlagt 55 miljoner kronor på forskningsprojekt vid Stockholms universitet. Projekten bedöms hålla högsta internationella klass och ha möjlighet att leda till framtida vetenskapliga genombrott.
De flesta grödor kan bilda symbios med svampar för att få näringsämnen i utbyte. Svampen får i sin tur kolhydrater som producerats genom växtens fotosyntes.
Symbiosen kallas för arbuskulär mykorrhiza och är viktig för ett hållbart jordbruk eftersom den hjälper växterna att bättre ta tillvara fosfat som gödslas på åkern.
– Svampsymbiosen är av stor betydelse eftersom fosfat som läcker ut från åkrar bidrar till övergödning i vattendrag, säger Cornelia Spetea Wiklund, professor vid institutionen för biologi och miljövetenskap vid Göteborgs universitet.
Symbiosen skyddar mot sjukdom och torka Svampsymbiosen gör också växterna mer motståndskraftiga mot vissa växtsjukdomar och miljöfaktorer som till exempel torka.
För att förstå hur symbiosen bättre kan utnyttjas inom jordbruket har forskarna försökt undersöka vad som ligger bakom växternas ökade tolerans. En faktor som påverkar är att svampen ökar växtens nivå av flera hormon både i rötter och skott.
– Studier på ärtväxten medicago truncatula, visar att syntes och signalering av två viktiga växthormoner ökar i plantor som bildar symbios, säger Lisa Adolfsson, forskare vid institutionen för biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet.
Ett av växthormonerna (ABA) är viktigt för växtens skydd mot torka eftersom det bidrar till att förhindra vattenavdunstning genom bladens klyvöppningar. Det andra växthormonet (jasmonat) bidrar till ökad produktion av sekundära ämnen som skyddar växten mot stress och sjukdomar.
Symbiosen påverkar hormonnivån hos växter Genom att mäta halten av olika ämnen i skottet på ärtväxten, som lever i symbios med svamp, och kombinera det med storskaliga genetiska studier, har forskarna sett att halten av sekundära ämnen (flavonoider och terpenoider) ökar i skottet, som ett resultat av förhöjda hormonhalter.
– Det är ett intressant resultat som kan förklara den ökade toleransen mot olika stressfaktorer och sjukdomar, säger Cornelia Spetea Wiklund.
Resultaten visar alltså att symbiotiska svampar påverkar hormonnivån hos grödor.
– Ärtväxten medicago truncatula används som modell för ärtväxterna. Därför är resultaten dessutom applicerbara på kommersiellt viktiga grödor som till exempel sojabönor, säger Lisa Adolfsson.
Kontakt: Cornelia Spetea Wiklund, professor vid institutionen för biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet E-post: cornelia.spetea.wiklund@bioenv.gu.se, Tel: 031-7869332
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
