Ett forskarteam, lett av Högskolan i Skövde, har upptäckt den tidigare okända genetiska variationen som orsakar så kallad artrogrypos AMC – missbildningar hos nyfödda. Upptäckten är en förändring av DNA i en särskild gen som orsakar en svår form av artrogrypos AMC, som är relaterad till den mer kända sjukdomsgruppen dystoni*
Homa Tajsharghi, professor i biomedicin vid Högskolan i Skövde, har lett forskarteamet. Forskningen är ett samarbete med Henry Perkins Institute of Medical Research i Perth, Australien, Kariminejad & Najmabadi Pathology and Genetics Center i Teheran, Iran samt Sahlgrenska akademin i Göteborg. Finansieringen kommer från Västra Götalandsregionen och EU-kommissionen och projektet har pågått under ett år.
Medfödda missbildningar
Forskarteamet har laborerat och modifierat celler med genförändring och resultatet visar att man genom små förändringar av DNA-frekvensen kan skapa genförändringen som orsakar en svår form av artrogrypos AMC. AMC är medfödda missbildningar som kännetecknas av felställningar i fler än två leder i olika delar av kroppen.
– Det vi upptäckt är att om båda föräldrarna bär på genen med den ändrade DNA-frekvensen föds barnen med den svåra formen av artrogrypos AMC. Dessutom gör det att barnen är senare i sin utveckling än jämnåriga och i större utsträckning skelar. Eftersom vi nu vet vad som orsakar sjukdomen kan vi hjälpa vården att ställa rätt diagnos och vi får dessutom bättre förståelse för hur biologin i kroppen fungerar. Utan kunskap kan vi inte hjälpa de drabbade på ett bra sätt. På sikt kan det också bidra till att man kan utveckla medicin. För familjer där båda föräldrarna bär på genen kan kunskapen också innebära en annan familjeplanering, förklarar Homa Tajsharghi.
Nedärvd gen
Idag är det inte känt hur många barn i världen som föds med den här svåra formen av artrogrypos AMC, men beräkningsvis ungefär 1 av 5 000 barn föds med den. Genen har ärvts ner genom årtusenden och risken att ärva genen är större om man gifter sig med någon från samma område över en längre period i släkten. För att barnen ska drabbas av den här svåra formen av Artrogrypos AMC krävs att båda föräldrarna är bärare av genen, till skillnad från den närliggande sjukdomen dystoni där det räcker med att en förälder har den dominanta genen.
Forskarteamet har följt barn i Teheran, där sjukdomen ger en sämre livskvalitet för såväl barn som föräldrar. I förlängningen drabbas också samhället som inte kan ta hand om de drabbade och deras familjer på ett bra sätt.
*Dystoni är en grupp sjukdomar som drabbar rörelseorganen. Dystoni orsakas av en störning i hjärnans rörelsecentrum som styr muskelaktiviteten. Dystoni är kronisk och drabbar människor i alla åldrar, men är sällsynt hos barn och unga. www.dystoni.se
Teorin om deras ursprung har funnits länge, men har nu bekräftats av en grupp arkeologer, varav flera är knutna till Stockholms universitet.
När och hur guancherna kan ha kommit till Kanarieöarna har länge varit omgärdat av frågor, inte minst eftersom folkgruppen lär ha saknat både båtar och kunskap om sjönavigation.
Linus Girdland-Flink arbetar i laboratoriet. Personalen använder ansiktsmask, dubbla lager laboratoriehandskar och överdragskläder för att minska risken att introducera kontaminerande DNA till det som analyseras. Foto: Karolyn Shindler
När européerna koloniserade öarna under 1400-talet upptäcktes en kultur som i mycket påminde om kulturer från sen stenålder som fanns i andra delar av Nordafrika, Europa och kring Medelhavet. Det ledde till många spekulationer om guanchernas ursprung, men inga avgörande bevis kunde presenteras, förrän nu.
– Genom att för första gången ta fram och analysera genetiska data på autosomal nivå från denna befolkning kan vi visa att guancherna stod närmast moderna nordafrikaner. Vi kan se att de härstammar från berberna när vi jämför med andra befolkningar som är inkluderade i studien, säger Ricardo Rodríguez Varela, forskare vid Institutionen för arkeologi och antikens kultur vid Stockholms universitet.
Vad är en autosom?
Människan har 23 stycken kromosompar, varav 22 stycken är autosomala. En autosom är en kromosom som inte är en könskromosom, det vill säga alla kromosomer utom X-kromosomen och Y-kromosomen. Autosomala kromosomer finns i samma uppsättning hos båda könen och innehåller gener som bestämmer kroppslängd, ögonfärg, funktioner i olika organ med mera. Det 23:e kromosomparet bestämmer i huvudsak vilken kön barnet får. Källa: wikipedia
Resultatet ger stöd åt tidigare teorier om guanchernas ursprung, men vår undersökning innehåller mer detaljer och fler nyanser.
Tidigare studier av guancherna har byggt på enstaka genetiska markörer, förklarar medförfattaren Linus Girdland-Flink, som är osteolog och forskar om arkeologiskt DNA. Han har tidigare varit knuten till Stockholms universitet, men är numera verksam vid Liverpool John Moores University i Storbritannien.
– Sådana undersökningar ger viktiga insikter, men saknar ofta den analytiska precision som behövs för att få fram fler nyanser. Genom att sekvensera autosomalt DNA, som ger mer detaljerad information, har vi fått unika insikter i denna befolknings historia och ursprung, säger Linus Girdland-Flink.
Europeiska stenåldersbönder inblandade
I studien görs också upptäckten att en liten del av guanchernas genetiska arv kommer från befolkningar som står nära europeiska stenåldersbönder.
– Andra nordafrikanska befolkningar har olika proportioner av detta arv, men det är ännu inte helt klart hur och när det sprider sig över Nordafrika, säger Anders Götherström, professor vid Institutionen för arkeologi och antikens kultur.
– Invånarna på Gran Canaria har mellan 16-31 procent av sitt genetiska arv från guancherna, säger uppsala-forskaren Torsten Günther, medförfattare till artikeln om forskningsresultatet i den vetenskapliga tidskriften Current Biology.
En så kallad Principal Components Plot som visar hur guancherna såg ut genetiskt i jämförelse med moderna referenspopulationer från Nordafrika, Europa och Mellanöstern
Undersökningen, som har finansierats av Vetenskapsrådet, visar också att dagens invånare på Kanarieöarna bär på ett genetiskt arv från urbefolkningen.
Artikel: Genomic analyses of pre-European conquest human remains from the Canary Islands reveal close affinity to modern North Africans, Current Biology.
Kontakt:
Dr Ricardo Rodríguez Varela, Stockholms universitet, E-post: ricardo.rodriguez.varela@arklab.su.se, mobil: +46-(0)72-839 86 62. Linus Girdland-Flink, Liverpool John Moores University, e-post: linusflink@hotmail.com, mobil: +44-(0)7491335633
Marie Thavenius har gjort en etnografisk studie där hon följt en grupp studenter som ska bli svensklärare i gymnasieskolan. Hon har valt en grupp som är långt framme i sin utbildning och försökt få fatt på vad som händer i denna sociala miljö under två års tid.
Det övergripande syftet är att bredda och fördjupa förståelsen för litteraturläsningens praktik och funktion i svensklärarutbildningen.
Varför, var och hur?
För att gå på djupet med vad som händer har Thavenius analyserat styrdokument, skickat enkäter, gjort intervjuer med studenter och lärarutbildare och spelat in olika undervisningstillfällen. Övergripande forskningsfrågor – där studenterna hela tiden är i centrum – rör varför man ska läsa skönlitteratur i svensklärarutbildningen, vilka texter man läser och hur texterna läses.
– Jag är trött på eländesbeskrivningar av okunniga och ointresserade studenter och därför var det viktigt att följa en grupp studenter under en längre tid, säger Marie Thavenius.
– Min studie visar även att studenterna på ett moget och intressant sätt både resonerar om och hanterar skönlitteratur.
Ett centralt begrepp i Thavenius avhandling är läspraktiker; det vill säga hur man läser och hur man talar om litteratur och läsning. Det handlar alltså både om vad man gör och det man säger att man gör.
– När studenterna talar om litteraturläsning i utbildningen rör de sig gärna med litteraturvetenskapliga begrepp som berättarperspektiv, huvudkaraktärer, berättartekniska drag och kulturanalytiska begrepp, säger Marie Thavenius.
Komplex bild
– Men när jag analyserat själva görandet framträder en mycket mer komplex bild. Läspraktiken är både mer innehållsrik och skiftande och man läser texter på olika sätt, beroende på kurs och sammanhang.
Detta, menar Thavenius, bör ställas mot den litteraturdidaktiska forskningen i Sverige. Den förordar på många sätt att texten ska vara i centrum och att litteraturen har ett värde i sig och ska läsas för sin egen skull.
Så vilka är dina viktigaste resultat?
– Studenterna i min studie använder en hel del av litteraturanalytiska begrepp men de kombinerar detta med jämförelser med världen utanför texten. De kan exempelvis värdera huvudkaraktärernas handlingar och reflekterar över dem och göra kopplingar till omvärlden. Vissa personer i fiktionen kan upplevas som hotfulla och så fortsätter funderingar kring det egna jaget och den verkliga världen.
Marie Thavenius menar att dessa analytiska kommentarer och känslomässiga reaktioner befruktar varandra, skapar liv i texten och visar på litterär mognad bland studenterna.
Vem ska läsa avhandlingen?
– Jag vill gärna att studenter, lärare och forskare läser avhandlingen. Men jag tror också den kan intressera alla som är intresserade av litteraturläsning.
Nu är det dags att gå över till vintertid och klockan ställs tillbaka en timme. Morgnarna blir ljusare och eftermiddagarna mörkare. Men hur påverkar omställningen vårt psyke och vår biologi? Bara fint säger forskarna.
– Övergången till vintertid är bara positiv. Vi får ett påslag av morgonljus som ger effekt i flera veckor framåt innan det värsta vintermörkret har lagt sig, säger Arne Lowden som är docent i psykologi med speciell inriktning mot sömn och ljuspåverkan vid Stressforskningsinstitutet på Stockholms universitet.
Växlingen till vintertid för egentligen inte med sig några nackdelar. Arne Lowden säger att det inte går att upptäcka någon ökad risk för sjukdomar eller annan ohälsa i någon av de stora studier som undersökt sambandet mellan hälsa och vintertid. Det är heller ingen större svårighet att anpassa sig till en timmes tidsskillnad.
– Det har skrivits ett flertal motioner i riksdagen om en önskan att bibehålla sommartiden. Men vi som forskar på området tycker att återgången till vintertid är viktig. Det ökade ljuset på förmiddagen som vintertiden för med sig hjälper hjärnan att förstå skillnaden mellan natt och dag, säger Arne Lowden.
Ljuset styr en rad funktioner i vår biologi. När dagsljuset är otillräckligt får inte hjärnan de ljuspulser som signalerar till kroppen att det är dag och att det är tid att bli aktiv. Skillnaden mellan dagsljus och nattljus blir otydlig och vi kan reagera med att bli trötta och håglösa. Men ljuset på morgontimmarna kan ge ny energi.
– Fram till klockan tio har ljuset en tydlig effekt på cellerna i kroppen som gör att de blir aktiva. Därefter förändras ljusets sammansättning vilket gör att kroppen inte längre svarar med samma aktivitet.
Människor naturligt dagsaktiva
Närmare hälften av alla celler i kroppen har en dygnsrytm. Den ligger nedärvd i våra gener och är något vi delar med alla levande varelser. Cellernas rytm justerar balansen mellan aktivitet och vila och kallas det cirkadiska systemet. Upptäckten av det cirkadiska systemet belönades för övrigt med årets nobelpris i medicin.
– En viktig funktion hos celler är att kunna återhämta sig. Vi är genetiskt anpassade för att vara dagaktiva och vår återhämtning sker under natten, säger Arne Lowden.
Dygnsrytmen i cellerna förutsäger skiftet mellan natt och dag. Redan klockan tre på natten börjar kortisolet att dra igång och väcka kroppen. Det är ett stresshormon som förbereder oss för aktivitet och rörelse. Inför kvällen behöver vi bli trötta för att kunna somna.
– Utan återhämtning skulle vi dö och därför behövs en stark signal till hjärnan att det är dags för vila. Den uppgiften har påslaget av sömnhormonet melatonin, säger Arne Lowden.
Under vinterhalvåret är ljuset i Sverige på extremt låga nivåer. På hösten når bara 14 procent av det globala ljuset hit. Under vintermånaderna har det minskat till fem procent. Eftersom vår biologi är så knuten till ljusets växlingar ger det svaga dagsljuset konsekvenser på flera olika sätt.
Arne Lowden ser till exempel i sin forskning att november är den månad då skolelever känner sig mest nedstämda. Men det kan också ge upphov till depression. Ett fenomen som är så vanligt att det har ett eget namn, årstidsbunden depression.
– Årstidsbunden depression är kopplad till minskat ljus. En förklaring till att depressionen uppstår kan vara att hos de människor som drabbas är produktionen av melatonin för hög under dagen. Men varför vissa människor är känsligare för att ljuset minskar vet man inte, säger Katja Valli, lektor i psykologi vid Skövde högskola som forskar om årstidsbunden depression.
Känslor av meningslöshet
Tillståndet blir vanligare ju längre norrut från ekvatorn människor lever. Det är också dubbelt så vanligt bland kvinnor som bland män. Åtta procent av kvinnorna drabbas jämfört med fyra procent av männen. Men sannolikt är antalet högre eftersom många inte är diagnostiserade, menar Katja Valli.
Årstidsbunden depression är allvarligt och kan i värsta fall leda till självmord.
En mildare variant är vinterblues då är man trött och deprimerad men alla kriterier för en fullständig diagnos uppfylls inte.
För den som lider av årstidsbunden depression kommer känslorna av meningslöshet och tomhet smygande under hösten. De förstärks under vintern och klingar av till våren. Typiska tecken är också trötthet under hela dagen, att vilja sova mycket och att längta efter socker och kolhydrater. Något som är ett sätt att kompensera för tröttheten.
– I andra typer av depressioner är det motsatta istället vanligt, som att tappa aptiten och att lida av sömnproblem. På det sätter är årstidsbunden depression annorlunda, säger Katja Valli.
Även Katja Valli uppskattar omställningen till vintertid. Morgonljuset kan inte bota en depression som brutit ut men det kan verka förebyggande och göra att nedstämdheten inte blir lika stark, säger hon.
Utomhusljus dubbelt så starkt
Bästa sättet att inte förlora humöret under den mörka perioden är att vara utomhus minst en timme före klockan tio på morgonen, säger Arne Lowden. Det ljus vi då utsätts för har en styrka på 1000 lux jämfört med inomhusljuset som bara är ungefär 500 lux.
– Förr klarade vi årets mörkare perioder bättre eftersom vi var ute stor del av dagen. Att vistas inomhus på dagarna är ett nytt fenomen som kom med elektriciteten för lite mer än 100 år sedan.
Men även om det artificiella ljuset inte är lika starkt som naturligt dagsljus så hjälper det att bara tända en lampa.
– Så fort vi tänder ljuset blir vi mer alerta. Ljuset är kopplat till flera olika hjärncentra som direkt aktiveras. Det kan också göra stor skillnad att på arbetsplatser byta från det gula ljus som till exempel ofta är i lysrör till ljuskällor med vitare ljus.
Så finns de ett mer drastiskt alternativ och det är att helt enkelt fly mörkret.
– Solresor är ett mycket effektivt sätt att må bättre när ljuset på våra breddgrader inte räcker till, säger Arne Lowden.
Ljusterapi mot årstidsbunden depression
Ljusterapi kan bromsa årstidsbunden depression. Genom att tidigt på morgonen exponeras för starkt ljus minskar kroppens produktion av sömnhormonet melatonin.
– En orsak till den trötthet och det stora sömnbehov som följer av årstidsbunden depression kan vara att halten av melatonin inte sjunker under dagen. Att utsättas för starkt ljus motverkar produktionen av melatonin och ljusterapi kan därför göra att människor mår bättre. Men behandlingen måste sättas in innan depressionen brutit ut, säger Katja Valli, lektor i psykologi vid Skövde högskola som forskar om årstidsbunden depression.
Ljusterapi innebär att man sitter framför en lampa eller har ett par glasögon på sig med en skärm som ger ljus på upp till 2500 lux. Det är ungefär fem gånger så starkt som på en ordinär arbetsplats. Helst ska ljuset vara i den blå – lila skalan eller vitt. De delar av hjärnan som reglerar dygnsrytm är mer känsliga för blå våglängder. Det är ljus som finns i dagsljus och i lampor med dagsljuskaraktär.
Behandlingen görs på morgonen varje dag under minst 20 minuter och för de flesta människor uppstår inga biverkningar. Men personer som är känsliga för starkt ljus kan få huvudvärk.
– Ljuset gör att man genast blir piggare på morgonen och det ger också en signal till vår dygnsrytm som gör att det blir lättare att somna på kvällen. Medicinering mot sömnstörningar ökar men istället för att ta en melatonintablett kan man tanka ljus, säger Arne Lowden docent i psykologi med speciell inriktning mot sömn och ljuspåverkan på Stockholms universitet.
För att undersöka hur ungdomars humör påverkas av ljusterapi genomför Arne Lowden just nu en studie på ett 60-tal gymnasieelever. Varje morgon i 20 minuter under två veckor utsätts de för ljus som är ca 1000 lux, som är samma styrka som dagsljuset under det mörka halvåret.
Innan ungdomarna börjar använda glasögonen har de fått uppskatta hur de känner sig: glada, trötta, nedstämda etc. Efter de två veckorna med ljusglasögon gör de en ny uppskattning.
– Även om vi måste ta hänsyn till att det kan finnas en viss placeboeffekt kan vi redan nu se en stark effekt av ljusbehandlingen. Ungdomarnas humör har signifikant förbättrats, säger Arne Lowden.
Text: Lotta Nylander på uppdrag av forskning.se
Det pågår en diskussion om när screening bör avslutas och vilka kriterier som ska gälla för detta. Olika länder avslutar screening vid skilda åldrar och i Sverige höjdes nyligen den övre åldersgränsen till 64 år.
Att screenas på nytt i 60-årsåldern minskar risken för cancer i livmoderhalsen för kvinnor som har haft onormala cellprover tidigare, visar forskning från Karolinska institutet. Trots screening med gynekologiska cellprover drabbas relativt många kvinnor över 60 år av livmoderhalscancer.
Forskarna har genomfört en nationell studie, där de har följt över en halv miljon kvinnor födda mellan 1919 och 1945, för att undersöka förekomsten av livmoderhalscancer efter 60 års ålder.
Risken minskade med 58 procent
De har tittat på hur stor risk kvinnorna har att drabbas av livmoderhalscancer mellan 61 och 80 år beroende på kvinnornas screeninghistorik i 50-årsåldern. De jämförde också risken att drabbas av livmoderhalscancer beroende på om kvinnorna hade screenats efter 60 års ålder eller ej.
Resultatet visar att fem av tusen kvinnor över 60 år som inte hade screenats med några cellprover i 50-årsåldern insjuknade i livmoderhalscancer. Men om kvinnorna screenades i åldern 61-65 år minskade risken med 58 procent, motsvarande 3,3 cancerfall per tusen kvinnor. För kvinnor som tidigare haft onormala cellprover i 50-årsåldern var riskminskningen från screening i 61-65-årsåldern också påtaglig.
Titta på tidigare screeningresultat
– Det är möjligt att man bör ta närmare hänsyn till resultatet av kvinnornas tidigare screeningundersökningar när man avgör vid vilken ålder screeningen kan avslutas, säger Pär Sparén, professor vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik på Karolinska Institutet som lett studien.
För den grupp kvinnor som enbart haft normala cellprover i 50-årsåldern minskade inte cancerrisken med nya cellprover. Däremot observerade forskarna ett lägre antal avancerade cancerfall i åldrarna 61-65 år i och med att cancerfallen upptäcktes i ett tidigare stadium med hjälp av screening.
Studien har finansierats av stiftelsen för Strategisk Forskning, Cancerfonden och Vetenskapsrådet.
Artikel: Effectiveness of cervical screening after age 60 according to screening history: nationwide cohort study. Jiangrong Wang, Bengt Andrae, Karin Sundström, Alexander Ploner, Peter Ström, K. Miriam Elfström, Joakim Dillner, Pär Sparén. PLOS Medicine, online 24 oktober 2017.
Kontakt: Pär Sparén, professor, Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, Karolinska Institutet. Mobil: 070-794 46 74. E-post: par.sparen@ki.se
– De låga trösklar som ibland presenteras som en fördel med turismjobb undergräver snarare sektorn genom att man har svårt att attrahera utbildad personal och lider av hög personalomsättning. Trösklarna är låga åt båda håll, både för den som vill in och för den som lämnar. För att stärka branschen måste man nog också förändra bilden av jobbet, säger Kajsa G. Åberg, doktorand vid Institutionen för geografi och ekonomisk historia vid Umeå universitet.
I sin avhandling har Kajsa G. Åberg med hjälp av databaser jämfört utbildningsnivån inom turismsektorn med utbildningsnivåerna inom handel och tillverkning. Det visade sig att turismbranschen inte har större andel lågutbildade än de andra sektorerna men att det är stora regionala skillnader.
Turismutbildade hamnar inte där de behövs Hon studerade även i vilken utsträckning de som har genomgått turismutbildningar sedan jobbar i turismsektorn. Det visade sig att det var ovanligt att personer som har utbildats i turism jobbar inom näringen. De flesta med turismutbildning återfinns dessutom i landets mer urbana regioner, medan de kommuner med störst andel turismarbeten tvärtom finns i de glesare befolkade delarna.
– Det innebär att mycket av den turismspecifika kunskap som ges inom utbildningsväsendet aldrig kommer näringen till del, säger Kajsa G Åberg.
I avhandlingens andra del undersöktes utbildningsbakgrund och tidigare yrkeserfarenheter hos de som anställts som ledare i destinationsorganisationer. Fokus var där på destinationer där privat och offentlig sektor samverkar för turismutveckling. Det visade sig att det är stor skillnad mellan de kunskapskrav som presenterats inom turismforskningen och vad som i praktiken prioriteras vid rekryteringarna.
– Kompetens inom turism låter sig inte enkelt mätas genom formella nivåer. Det är snarare mjuka färdigheter som avgör i den operativa delen. Sådana tillägnar man sig till stor del genom långvarigt arbete. Därför är branschens stora personalomsättning ett verkligt problem. Å andra sidan ska man inte underskatta den kompetens som behövs för att bygga livskraftiga destinationer. Där efterfrågas bred kunskap om samhällsbyggande och det är något som bör uppmärksammas när utbildningar planeras, säger Kajsa G. Åberg.
Kajsa G. Åberg är uppvuxen i Göteborg. Hon har tidigare i många år drivit turismverksamhet på fyren Högbonden och varit aktiv i uppbyggnaden av destinationen Höga kusten.
Vilken smärtlindring är bäst vid operation av höftledsartros? Det ville forskare Ján Kuchálik inom Region Örebro län undersöka i sin avhandling. Årligen genomförs 16 000 så kallade totala höftartrosplastiker i Sverige. Det är därför viktigt att patienten får bra vård både före och efter operation.
– Det höga antal höftledsoperationer kräver effektivt omhändertagande av patienterna. Både före operationen och efter när de ska komma hem och tillbaka till arbetslivet så snabbt som möjligt, säger Ján Kuchálik, överläkare på anestesi- och intensivvårdskliniken vid Universitetssjukhuset Örebro och doktorand vid Institutionen för medicinska vetenskaper vid Örebro universitet.
Han understryker att bland det viktigaste är bra smärtlindring efter operationen. Det innebär att patienten blir nöjd, får snabbare hemgång och återhämtning.
Smärtlindring med positiva effekter – Vi har studerat en relativt ny teknik som kallas LIA (lokal infiltrationsanalgesi). LIA kom till Sverige för cirka 10 år sen. Vi har jämfört den tekniken med våra standardtekniker, exempelvis morfinbaserad smärtlindringsteknik, som har använts i tiotals år, säger Ján Kuchálik.
LIA, lokal infiltrationsanalgesi
LIA är en blandning av 3 olika läkemedel: lokalanestetikum – ropivacaine, smärtstillande – ketorolac, vasokonstriktor – adrenalin. Studien vid Örebro universitet visar att LIA ger färre biverkningar än till exempel morfinbaserade smärtlindringar, där de vanligaste biverkningar hos morfinbaserade smärtlindringar är andningsdepression, klåda, illamående/kräkningar och så vidare. LIA ger inte dessa biverkningar. Men det går inte att dra slutsatsen att ”LIA-patienterna” återhämtar sig snabbare. Läs mer i avhandlingen Postoperative pain, inflammation and functional recovery after total hip arthroplasty. Prospective, randomized, clinical studies.
Forskarna har tittat på smärta efter operation och smärtlindring samt studerat återhämtning, komplikationer och biverkningar. Båda studiegrupperna var slumpmässigt uppdelade vilket innebär att de inte visste vilken patient som fick vilken behandling.
– Forskningsresultatet visar att den nya tekniken är minst lika bra som de äldre standardteknikerna vad gäller smärtlindringseffekt. Den har även färre biverkningar, säger Ján Kuchálik.
Vad gäller komplikationer är det en mycket säker teknik som kräver mindre övervakning jämfört med de äldre teknikerna. Studien visar att det inte finns några betydande skillnader gällande återhämtning.
Kontakt: Ján Kuchálik, överläkare vid Anestesi- och intensivvårdskliniken, Universitetssjukhuset Örebro, Region Örebro län. E-post: jan.kuchalik@regionorebrolan.se.Telefon: 070 – 733 90 33
Våren kommer åtta dagar tidigare numera jämfört med för 35 år sedan, kan forskarna konstatera efter att ha undersökt barrskogar på norra halvklotet, i såväl Sverige och Finland som Ryssland och Kanada.
– Det är förvånansvärt att effekten var så pass stor. Ur klimatsynpunkt är 35 år en kort period, säger Anders Lindroth, naturgeograf vid Naturvetenskapliga fakulteten på Lunds universitet.
Spelar viktig roll Anders Lindroth och hans internationella forskarkollegor har i den aktuella studien tittat närmare på hur förändringar i klimatet påverkar skogarnas förmåga att ta upp koldioxid från atmosfären. Eftersom växtsäsongen startar allt tidigare innebär det enligt studien att träden genom sin fotosyntes ökar sitt upptag av koldioxid från luften.
Skogar spelar rent allmänt en viktig roll när det gäller upptag av koldioxid från luften, vilket hjälper till att mildra effekten av alla utsläpp från transporter, industrier, uppvärmning med mera. Globalt sett är nettoupptaget av koldioxid med trädens hjälp cirka 25 procent av de utsläpp som människan orsakar via fossilt kol och via avskogning i tropikerna.
– Skogarnas kolupptag hjälper på detta sätt till att minska ökningstakten i atmosfären. Och i Sverige spelar skogens upptag ännu större roll än på den globala nivån, säger Anders Lindroth.
Frågor att besvara I ljuset av den allt tidigare ankomsten för våren skulle skogarnas kolupptag då ytterligare bidra till att dämpa ökningen av växthusgaser i atmosfären. Men ännu återstår en hel del frågetecken innan det går att veta exakt hur mycket skogarna samverkar med klimatsystem och växthusgaser. Exempelvis är det inte känt hur mycket koldioxid som skogarna faktiskt släpper tillbaka ut i luften via marken på grund av de varmare höstarna, en process som kallas markrespiration.
– Trots att vi bara befinner oss i början av en klimatförändring så kan vi redan nu se effekter av den på hur ekosystemen fungerar. Det ser jag som en varningssignal att verkligen ta klimatförändringarna på allvar, säger Anders Lindroth.
Den aktuella studien har nyligen publicerats i den vetenskapliga tidskriften PNAS.
Kontakt: Anders Lindroth, professor, Institutionen för naturgeografi och ekosystemvetenskap, Lunds universitet, tel 046-222 04 74, 070-573 86 33, e-post: anders.lindroth@nateko.lu.se
Problemet med antibiotikaresistens ökar i snabb takt och till synes enkla infektioner kan redan idag leda till döden på grund av resistenta bakterier. Behovet av alternativa antibiotikabehandlingar är akut.
Antimikrobiella peptider är små proteiner som utgör en del av kroppens eget immunförsvar. De tar snabbt död på bakterier i kroppen genom att slå hål på bakteriens skal, vilket leder till att den går sönder och dör. Denna process gör det svårt för bakterien att hinna utveckla resistens mot peptiderna.
Fungerar inte så bra i tabletter
De är också aktiva mot bakterier som är resistenta mot tillgänglig behandling. Den antimikrobiella förmågan hos peptiderna är känd sedan länge, men på grund av att de ofta är mycket känsliga och bryts ned för fort fungerar de inte optimalt i traditionella läkemedel som till exempel tabletter och injektioner.
Men kanske kunde de antimikrobiella peptider, kroppens egna bakteriedödare, bli ett alternativ till antibiotika med hjälp av nanoteknik? Den frågan ställde sig EU-projektet FORMAMP. Genom att packa in peptiderna i nanopartiklar har forskarna försökt förbättra stabiliteten vid lagring och i kroppen, men även styra var peptiderna släpps ut.
Labbtester visar på spännande resultat.
– Det ser mycket lovande ut, säger Lovisa Ringstad, forskare på RISE och koordinator för projektet.
– I FORMAMP har vi tagit fram bärare i form av olika nanostrukturer för att få peptiderna mer stabila och effektiva. Med våra nya formuleringar har vi fokuserat på lokal behandling av sårinfektioner och lunginfektioner som cystisk fibros och tuberkulos.
Gel eller pulver för inhalation
En lokal behandling av infektionen har flera fördelar jämfört med traditionell antibiotikabehandling. Det ger färre biverkningar och därmed minskat lidande för patienten, samtidigt som det minskar risken för spridning av resistenta bakterier. Målet har varit att formulera peptiden och bärarstrukturerna i relevanta produkttyper, som en gel för administrering till huden och ett pulver för inhalation.
– Vi har inte bara lyckats stabilisera peptider, utan vi har även kunnat förbättra effektiviteten. Dessutom har vi sett att kombinationen av bärare och peptid till och med stärker effekten när det gäller nedbrytning av bakteriella biofilmer, vilket är en svårbehandlad komplikation när det gäller sår- och lunginfektioner, säger Lovisa Ringstad.
Förhoppningen är nu att de mest framgångsrika formuleringarna från FORMAMP-projektet utvecklas vidare till färdiga läkemedel i nya projekt.
Kontakt: Lovisa Ringstad, koordinator FORMAMP och forskare vid RISE Research Institutes of Sweden, division Biovetenskap och material
E-post: lovisa.ringstad@ri.se Tel: 010-516 60 17
Projektet FORMAMP med 16 ingående parter, varav 11 från Sverige, inom akademi, kommersiella läkemedels- och bioteknikföretag och myndigheter har pågått i fyra år och finansierats med 70 miljoner kronor från EU. RISE har koordinerat projektet som avslutas inom kort. Forskningen har finansierats inom ramen för EUs sjunde ramprogram ([FP7/2007-2013]), projekt nr604182, FORMAMP.
I en av sina delstudier har hon granskat matvanor, BMI och tandhälsa hos 271 förskole- och skolbarn i Västra Götaland. Barnens längd, vikt och matintag under ett dygn jämfördes med förekomsten av kariesbakterier i saliven, och kopplingen var tydlig: De 18 procent av barnen som hade mycket kariesbakterier hade också högre BMI och sämre matvanor. De åt både oftare och mer sockerrikt.
– Det finns absolut möjlighet att fånga upp de här barnen och prata kostvanor, särskilt i Sverige där folktandvården träffar dem så tidigt, men för detta behövs bra samarbeten mellan tandvård, barnhälsovård och skola, säger Louise Arvidsson.
En positiv spiral Med bra mat följer ökad självkänsla, bättre kompisrelationer och färre känslomässiga problem, konstaterar Louise Arvidsson i en annan delstudie. Barn som i högre grad följde kostrekommendationerna – med fullkornsprodukter, 400-500 gram frukt och grönt per dag, fisk två-tre gånger i veckan och lågt intag av socker och mättat fett – mådde överlag psykiskt bättre.
Effekterna uppnåddes oavsett socioekonomisk bakgrund, och oavsett barnets vikt. Hennes forskning visar dessutom att självkänslan kunde kopplas till att barnet åt enligt rekommendationerna också två år senare. Bra kost och psykiskt välbefinnande tycktes alltså växelverka i en positiv spiral.
– Man vet att vuxna med depression mår bättre om de utöver annan behandling också får träffa dietist. Frågan är om det även kan hjälpa små barn. Det har varit mycket fokus på fysisk aktivitet och mental hälsa hos barn men kosten är en aspekt som kommer allt mer, säger Louise Arvidsson.
Matstopp ingen lösning Hela avhandlingen är baserad på data från en stor europeisk studie, Idefics, där Göteborgs universitet har huvudansvar för Sveriges medverkan och vars syfte är att förebygga barnfetma.
I sin avhandling har Louise Arvidsson också ringat in vad som inte fungerar när barn ska skyddas från övervikt. Barn som i 2-10-årsåldern stoppats att äta av föräldrarna var i större utsträckning överviktiga 5-6 år senare.
– Det fungerar uppenbarligen inte att stoppa barnet från att äta för mycket, eller att banta sitt barn som vissa också övervägde. Man måste verkligen fundera på andra metoder för att förbättra barns matvanor, säger Louise Arvidsson.
– Ställer du fram morötter som snacks, eller både morötter och kex? Vad man har hemma är en jätteviktig fråga, och att man själv försöker välja hälsosamt. Barnen gör som vi gör, inte som vi säger.
Cancervårdens riktlinjer har länge föreskrivit att patienter med mindre neuroendokrina tarmtumörer ska opereras så snart en tumör konstaterats trots att den spridit sig till andra organ. Nu visar en ny studie från forskare vid Uppsala universitet att kirurgiska ingrepp som utförs innan patienten uppvisar bukrelaterade sjukdomssymptom inte påverkar överlevnadslängden.
Däremot medför de ökad risk för komplikationer, bland annat i form av tarmvred, som kan föranleda behov av ytterligare operationer.
Behandlingspraxis kan komma att ändras
– Förloppet är relativt vanligt eftersom små neuroendokrina tumörer ofta upptäcks först när de spridit sig utanför tarmen, vanligtvis till levern, och då förordas snar operation, säger Peter Stålberg, adjungerad professor och en av forskarna bakom studien.
– Men vi har i vår studie följt upp 363 patienter som behandlats sedan 1985, och hittar inget som tyder på att kirurgiska ingrepp utförda inom sex månader efter ställd diagnos skulle ge bättre resultat än icke-kirurgisk behandling till dess att patienten uppvisar bukrelaterade sjukdomssymptom såsom smärta eller tecken till tarmvred.
Resultaten kan redan inom kort påverka praxis inom cancervården, då svenska riktlinjer för behandling ska ses över hösten 2017 och de europeiska riktlinjerna är föremål för översikt 2018.
Mindre komplikationer
– Vi hoppas att våra resultat får stor betydelse, dels genom mer effektiv användning av vårdens resurser, men framför allt för de många patienter som i framtiden löper minskad risk för onödiga operationer och komplikationer, säger Olov Norlén, en annan av studiens författare.
Forskarna bakom resultaten förbereder nu en prospektiv randomiserad studie där de kommer att göra ytterligare jämförelser av effekter mellan tidiga kirurgiska ingrepp och att avvakta med operation till patienten uppvisar bukrelaterade sjukdomssymptom.
Institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua) utför varje år provfisken för att undersöka fiskbestånden både längs kusten, i hav, sjöar och vattendrag.
Provfisket med nätlänkar i Muskö är en del av den svenska övervakningen av kustfisk. Tack vare övervakningen kan man både följa utvecklingen av fisksamhället och upptäcka när nya arter etablerar sig.
Kustfiskövervakningen finansieras övergripande av Havs- och Vattenmyndigheten (HaV). I vissa områden delas kostnaden mellan HaV och länsstyrelsen.
Näten fulla av smörbultar
– 2013 fick vi för första gången svartmunnad smörbult vid provfisket i Muskö och sedan dess har antalet ökat närmast exponentiellt. Men trots att vi väntat oss fler svartmunnade smörbultar blev vi faktiskt lite förbluffade när vi i år drog upp näten och de var helt fulla av smörbultar, säger Susanne Tärnlund, forskningsassistent vid SLU Aquas kustlaboratorium som genomfört provfisket tillsammans med Mikael Pettersson.
Smörbult med ursprung i Kaspiska havet
Svartmunnad smörbult (Neogobius melanostomus) är en fisk i familjen smörbultar.
Som vuxen är den mellan 10-25 centimeter lång. Den har ett kraftigt huvud och har oftast en karakteristisk svart fläck på främre ryggfenan. Färgen är fläckigt gulgråbrun och under lekperioden blir hanen svart.
Den svartmunnade smörbulten kommer ursprungligen från området kring Kaspiska havet. Därifrån har den spridit sig till stora delar av Europa och Nordamerika, troligen via fartygens barlastvatten. Det finns också en möjlighet att arten kan spridas genom att befruktad rom sätts fast på skrov, linor etcetera och på detta sätt förflyttas.
2013 fångades en svartmunnad smörbult i Muskö, 2014; två stycken, 2015; 61 stycken och 2016; 297 stycken. I år fångades totalt 1835 stycken.
– Den snabba ökningen är oroande, men vi är egentligen inte förvånade. Så här har det sett ut på flera andra ställen i Östersjön där arten fått fäste. Den svartmunnade smörbulten har flera egenskaper som gör att den snabbt ökar i antal när den väl etablerat sig i ett område. Arten klarar skiftande temperaturer och låga syrehalter. Den blir könsmogen tidigt, kan leka vid flera tillfällen per år och fortplantar sig dessutom i både salt- och sötvatten, säger Ann-Britt Florin, forskare vid SLU Aquas kustlaboratorium.
Andra arter kan trängas undan
Svartmunnad smörbult har också fångats av SLU Aqua i provfisken i Bråviken norr om Oskarshamn, och i Torhamn i Karlskrona skärgård. I provfisket i Torhamn som ingår i den nationella övervakningen av kustfisk ses också en ökning men den är inte alls lika kraftig som i Muskö.
Vid årets provfiske vid Muskö var den svartmunnade smörbulten den vanligaste arten. Näst vanligast var skrubbskädda, följd av torsk. 2016 var skrubbskäddan den vanligaste arten, men den fångade även då i ungefär samma antal som i årets fiske. För att kunna uttala sig om förändringar i fisksamhället på en plats behöver man dock titta på provfiskets totalfångst år för år under en längre tidsperiod.
– Vi vet ännu inte säkert vilka konsekvenser som etableringen av svartmunnad smörbult kommer att få för fisksamhället längs svenska kusten på sikt. I värsta fall kan det innebära att andra bottenlevande arter som tånglake och skrubbskädda trängs undan, säger Ann-Britt Florin.
Kan finnas positiva effekter
Den svartmunnade smörbulten kan äta upp rommen för kustlekande fiskarter, och beta ner musselbankar, men samtidigt kan den också själv bli föda för andra fiskar. Risken finns att den blir så vanlig att fiske efter andra arter försvåras. Men även här finns en möjlig positiv effekt.
– I Polen, Lettland och Litauen som är några av de andra länder i Östersjön där svartmunnad smörbult också har etablerat sig så fiskas den numera antingen kommersiellt eller i fritidsfisket. Det är inte omöjligt att den kan bli en resurs också här i Sverige, säger Ann-Britt Florin.
Att utrota den svartmunnade smörbulten när den väl etablerat sig är princip omöjligt, men det går att begränsa spridningen. SLU Aqua och Enetjärn Natur har på uppdrag av HaV arbetat fram ett hanteringsprogram för svartmunnad smörbult som väntas gå ut på remiss under hösten.
– Arten sprids framför allt med människans hjälp och fartygstrafik är den främsta orsaken. Störst effekt skulle rening av fartygens barlastvatten troligen få men införande av båttvätt i synnerhet när man flyttar båten från kust till inlandsvatten skulle också kunna begränsa spridningen. Att stärka rovfiskbestånden skulle troligen även det minska risken för etablering i nya områden, säger Ann-Britt Florin.
Chalmersforskarna Svetlana Alekseeva och Christoph Langhammer har tillsammans med danska forskare upptäckt varför polykristallina nanopartiklar av metallen palladium beter sig så nyckfullt när de kommer i kontakt med vätgas.
Kunskapen behövs för att kunna utveckla bättre optiska vätgasdetektorer, som väntas spela en viktig roll när det gäller säkerhet för vätgasbilar.
Kornen avgör reaktionen
– Våra experiment visade tydligt hur reaktionen med vätgas beror på detaljer i hur nanopartiklarna är uppbyggda. Det var överraskande att se hur starkt sambandet mellan egenskaper och reaktion var – och hur väl man kan räkna på det, säger Svetlana Alekseeva, postdoktor på institutionen för fysik på Chalmers.
En nanopartikel av ett visst ämne är uppbyggd av ett antal mindre korn eller kristalliter. Antalet korn och hur dessa sitter samman är alltså avgörande för hur partikeln reagerar i en viss situation eller med ett visst ämne.
Svetlana Alekseeva har tagit fram kartor, ja nästan porträttbilder, av enskilda nanopartiklar av palladium. Bilderna visar kornen som ett antal fält som är sammanfogade till en karta. Vissa partiklar består av många korn, andra färre, och fälten gränsar till varandra på olika sätt.
De åtta bilderna visar åtta olika nanopartiklar av samma ämne, palladium. Varje nanopartikel består av ett antal korn, som på bilderna visas som olikfärgade fält. Egenskaperna och reaktionsmönstret hos de olika kornen skiljer sig åt, vilket i sin tur styr egenskaperna och reaktionerna hos nanopartiklarna när de kommer i kontakt med andra ämnen. Bild: Svetlana Alekseeva
Den nya metoden för att karaktärisera nanopartiklar bygger på en kombination av elektronmikroskopi och optisk mikroskopi. Samma individer undersöks med båda metoderna och det går att följa deras beteende när de träffar på andra ämnen. Därmed kan man kartlägga nanopartiklars grundläggande materialegenskaper på individnivå, och se hur de hänger samman med partiklarnas beteende när de växelverkar med sin omgivning.
Sensorer i sig själva
Det innebär att nästan oändliga möjligheter öppnas för att forska vidare och utveckla produkter och nanomaterial som är både tekniskt optimerade och säkrare ur ett miljö- och hälsoperspektiv.
Nanopartiklarna som har undersökts fungerar också som sensorer i sig själva. När de blir belysta berättar de om hur de reagerar med andra ämnen, såsom olika gaser eller vätskor. Just nu arbetar Christoph Langhammers forskargrupp med flera projekt inom detta område, bland annat alltså när det gäller vätgas.
Men kunskap om nanopartiklar behövs inom en rad olika områden i samhället. De finns till exempel i nya elektronikprylar, batterier, bränsleceller, katalysatorer, textilier och inom kemi- och bioteknik. Ändå är det mycket vi inte vet om hur de små partiklarna fungerar eller kommer att påverka oss och miljön på lång sikt.
Nanosäkerheten eftersatt
– Nanotekniken i världen utvecklas snabbt, men forskningen inom nanosäkerhet håller hittills inte samma takt. Därför behöver vi få mycket bättre koll på riskerna och vad som skiljer en farlig från en ofarlig nanopartikel, säger Christoph Langhammer, docent vid institutionen för fysik på Chalmers.
– Vårt arbete visar att allt inte är vad det ser ut att vara, utan att det är detaljerna som avgör. För att kunna förstå om och varför nanopartiklar är farliga för människor, djur eller natur, måste vi alltså också titta på dem var och en för sig. Det blir nu möjligt att göra med vår nya metod.
I framtiden kommer nästan all ny teknik att bygga på nanoteknologi i någon form. Och den nya metoden har banat väg för både bättre nanomaterial och säkrare nanoteknik.
Kontakt: Svetlana Alekseeva, postdoktor, institutionen för fysik, Chalmers, 031-772 30 07, svetlana.alekseeva@chalmers.se
Christoph Langhammer, docent, institutionen för fysik, Chalmers, 031- 772 33 31, clangham@chalmers.se
Från skogen får vi trä, vilket är ett förnybart och återvinningsbart råvarumaterial som behövs i vår vardag. För att utnyttja denna resurs används i dag avancerade tunga maskiner i processen, till exempel skotare.
En skotare är ett skogsbruksfordon som samlar och lyfter stammar från skördeplatsen i skogen till vägsidan. För att utföra detta arbete utbildas operatörer för att manuellt kunna styra robotarmen, kranen, som är monterad på skotaren. Denna uppgift är dock inte lätt, psykiskt krävande och påverkar ofta skotarförarens produktivitet.
Förbättrad skotarkran
Den första delen av avhandlingen handlar om semi-automatiseringsfunktioner, vilket innebär att kranen utför automatiska rörelser som initierats av operatören. Under tiden som kranen utför sina rörelser kan operatören vila eller fokusera på andra aspekter av kranhanteringen.
Szabolcs Fodor använde mestadels tekniker från konventionell robotteknik och kontrollteori och anpassade dem för att passa in i en semi-automationskontext.
– Fördelen med de metoder och tekniker som jag har utvecklat består av deras enkelhet och praktiska egenskaper, men också att de enkelt är tillämpbara på riktiga skogsmaskiner, säger Szabolcs Fodor.
I den andra delen av avhandlingen har Szabolcs Fodor studerat effekterna av vibrationer som skapas av att lyfta och sänka kranen i vertikalplanet. Å ena sidan är dessa vibrationer resultatet av ryckiga operatörskommandon som också orsakar otrevnad i förarhytten, och å andra sidan medför detta slitage, vilket minskar livslängden på huvudlyftcylindern.
Bra vibrationer i förarhytten
Dessa vibrationer reduceras med aktiva vibrationsdämpningsmetoder, vilket innebär att de särskilda sensorer aktivt övervakar magnituden av kranoscillationer och ett elektroniskt styrsystem använder denna information för att tillföra ytterligare energi till ingångskontrollsignalen för att minska vibrationerna.
Alla föreslagna metoder och tekniker har Szabolcs Fodor verifierat experimentellt på en prototyp av en skotarkran för att testa deras genomförbarhet. Den finns på plats på Institutionen för tillämpad fysik och elektronik.
Disputationen: Fredagen den 27 oktober försvarar Szabolcs Fodor, Institutionen för tillämpad fysik och elektronik vid Umeå universitet, sin avhandling med titeln: Towards semi-automation of forwarder cranes: automated trajectory planning and active vibration damping. Svensk titel: Halvautomatisering av skogskranar: automatisk rörelsebanplanering och aktiv vibrationsdämping. Disputationen äger rum klockan 13.00 i sal N420, 4 tr, Naturvetarhuset, Umeå universitet. Fakultetsopponent är professor Torben Ole Andersen, Institutionen för Energiteknik, Hydrauliska och Mekatroniska System, Aalborg universitet, Aalborg, Danmark.
Szabolcs Fodor kommer från Transsylvanien, Rumänien. Han har en ingenjörsexamen i automation och tillämpad elektronik från Sapientia, Hungarian University of Transylvania och en kandidatexamen i datavetenskap från Petru Maior University.
Kontakt: Szabolcs Fodor, Institutionen för tillämpad fysik och elektronik. Telefon: 072-563 94 80. E-post: szabolcs.fodor@umu.se
Trakthyggesbruk, eller kalavverkning, bryter skogskontinuiteten och skapar en-skiktade skogsbestånd med få gamla träd och låg volym av död ved, och bidrar till fragmenteringen av landskapet. Det har medfört problem för många skogslevande arter. Trots åtgärder som ökad hyggeshänsyn i form av kvarlämnade träd och skapande av död ved är det många arter som har svårt att överleva i det nya skogslandskapet.
Jägmästare Klara Joelsson, vid SLU i Umeå, har i sin avhandling undersökt hur hyggesfritt skogsbruk påverkar mångfalden av skalbaggar, en artgrupp som påverkats negativt av trakthyggesbruk, både jämfört med trakthyggesbruk och obrukad, skiktad skog utan och med dokumenterade naturvärden (nyckelbiotoper).
Mer kontinuitet Det alternativ till trakthyggesbruk som Joelsson har studerat är blädning. Vid blädning lämnas en stor del, cirka 70 procent av träden kvar vid avverkning, och istället sker avverkningarna mer frekvent, med 20-30 års intervall. Ett syfte med blädning är att efterlikna de processer och strukturer som skulle finnas i en skog präglad av småskalig störningsdynamik. Genom att bevara skogskontinuiteten är förhoppningen att de arter som är knutna till äldre skogar ska kunna fortleva i livskraftiga populationer.
– Resultatet från min avhandling stöder förutsägelsen att hyggesfritt skogsbruk bättre kan bevara artrikedomen. Ett hyggesfritt system, som blädning, verkar vara gynnsamt för arter som är beroende av äldre skog och har begränsad spridningsförmåga. Ett stabilt mikroklimat bibehålls och viktiga habitat som död ved och gamla träd skapas kontinuerligt eftersom äldre träd och ett kontinuerligt trädskikt alltid kvar i bestånden.
I avhandlingen jämfördes fem olika beståndtyper; blädad skog, nyligen kalavverkad skog, nyligen gallrad skog (äldre hyggen, kalavverkade för ca 50 år sedan), olikåldrig obrukad skog samt nyckelbiotoper (obrukad skog och skog med dokumenterat höga naturvärden). Alla beståndstyper var grandominerade. Skalbaggarna fångades med två olika metoder, fönsterfällor och sållning av barken från fångstved. Död ved samt diameter-, höjd- och trädslagsfördelning på tre provytor per bestånd inventerades.
Annan artssammansättning Studierna visade att skalbaggssamhället i blädningsskogen och den obrukade skogen inte skiljde sig åt, medan både den nya skogen och gallringskogen hade en annan artsammansättning än den obrukade skogen. De nya hyggena skiljde sig från alla andra beståndstyper, inklusive gallringsskogen. Trots att artsammansättningen skiljde sig åt, hade gallringsskogen en artsammansättning mer lik den obrukade skogen än den i nyligt kalavverkad skog.
– Det tyder på återhämtning av skalbaggssamhället allteftersom skogen växer upp igen. Artsammansättningen i gallrade skogar skiljde sig inte från de vi hittar i blädade bestånd. Blädningsskogen innehöll en mix av arter, både sådana som är vanliga i brukad skog (ofta hittade på hyggen och i gallringsskogar), och sådana som är knutna till mer naturlig skog. Blädningsskogarna hamnar alltså lite ”mitt emellan” när det kommer till artsammansättningen.
Samtidigt visar en jämförelse mellan blädning, obrukad skog och nyckelbiotoper att vissa arter potentiellt gynnades av blädning. De skalbaggar som konsumerar den döda vedens innerbark, hade liknande artsammansättning i blädad skog som i nyckelbiotoper, medan båda skiljde sig från den obrukade skogen. Många av de trender som sågs i blädningsskogsbruket kan ha koppling till förändringarna i ljusinsläpp efter avverkning. Tidigare studier har kopplat ihop ökat ljusinsläpp med en ökad artrikedom. Luckor i skogen kan dessutom öka heterogeniteten. Trots att körvägarna skapar relativt små luckor, är dessa tillräckliga för att påverka både mikroklimatet och skalbaggssamhället.
– Blädning kan vara ett bra skogsskötselalternativ för att kombinera bevarande av artmångfald med fortsatt virkesproduktion.
Alla kvinnor i Sverige mellan åldrarna 23–64 år erbjuds att delta i screening för livmoderhalscancer. Att utveckla livmoderhalscancer tar cirka 10–12 år, vilket medför att cellförändringar kan hittas och behandlas innan de utvecklats till cancer. Att få ett avvikande svar leder ofta till oro och nedstämdhet. I en ny avhandling gjord av Marie Rask, doktorand i vårdvetenskap, betonas vikten av att berörd personal är utbildad och att kommunikationen mellan sjukvårdspersonal och patient optimeras.
Främsta orsaken till livmoderhalscancer är ett sexuellt överförbart virus, humant papillomavirus (HPV). Kopplingen mellan HPV och livmoderhalscancer har lett till att screeningprogrammet övergår från cytologi, till HPV-test som primärt screeningtest. Varje år erhåller cirka 49 000 kvinnor ett avvikande gynekologiskt cellprovsvar. Idag belastas sjukvården med samtal från oroliga kvinnor som vill ha förklaringar på vad provsvaret innebär.
Inte förberedda – Resultaten i avhandlingen visade att kvinnorna inte var förberedda på att provsvaret kunde visa cellförändringar och inte förstod vad provsvaret innebar, säger Marie Rask. Kvinnorna blev chockade och kände vemod och ångest.
Ångest rapporterades hos 48,4 procent av kvinnorna men i övrigt rapporterades god hälsorelaterad livskvalitet. Anledningar till att kvinnorna upplevde ångest var att provsvaret associerades med cancer och rädsla att fertiliteten påverkas. Ett muntligt provsvar menade kvinnorna skulle kunna minska ångesten.
Kvinnorna hanterade sin ångest främst genom att söka emotionellt stöd och information. Information söktes dels via internet, dels via hälso- och sjukvårdspersonal på kvinnokliniken. Kvinnorna angav att de inte erhöll efterfrågad information från hälso- och sjukvårdspersonalen. Vidare rapporterade kvinnorna en låg medvetenhet om HPV, inkluderat HPV:s samband med cellförändringar och livmoderhalscancer samt dess sexuella överförbarhet. Dock verkar inte en medvetenhet om HPV som sexuellt överförbar infektion leda till högre nivå av ångest, mera depressiva symtom eller sämre hälsorelaterad livskvalitet än vid en omedvetenhet.
Ökad medvetenhet – Det är viktigt att kvinnor blir medvetna om HPV, bland annat för att HPV har en stor roll när screeningprogrammet för livmoderhalscancer har bytt primärt screeningtest, säger Marie Rask.
Förändringarna i screeningprogrammet kommer att påverka landstingens infrastruktur och IT-system, och medför även att allt fler kvinnor kommer att erhålla ett avvikande gynekologiskt cellprovsvar som kräver uppföljning.
Avhandlingen visar att forskning och utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal kommer att behövas och att kommunikationen till patienterna måste optimeras. Resultaten kan ligga som grund för att förbättra för kvinnor med ett avvikande gynekologiskt cellprovsvar; hur kvinnor informeras om sitt provsvar, hur vården kan möta den individuella kvinnans behov. Genom att utveckla provsvarshanteringen kan den enskilda kvinnans ångest minimeras samtidigt som sjukvårdens kostnader sparas. Resultatet från denna avhandling kan dessutom vara ett underlag i debatter när andra screeningprogram skall införas.
Forskningen finansierades av Linnéuniversitetet och Familjen Kamprads stiftelse, Kalmar, Sverige.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
