Det är en komplicerad resa som fotbollens juniorspelare gör när de tar klivet upp i A-laget. För att hantera övergångsreglerna gäller det att inte bara behärska själva fotbollen, utan det är i lika hög grad en fråga om oskrivna lagar och social navigation i förhållande till A-lagets äldre spelare och tränare.
– Att lära sig det sociala och kulturella spelet – allt från att kunna hälsa, ta plats och ändå vara lagom ödmjuk i förhållande till A-lagets spelare – är helt nödvändigt för unga spelare. De väljer olika strategier, från kvickhet både på och utanför plan till att utnyttja styrka och storlek. Och det skiljer sig åt hur tränare i såväl juniorlag som A-lag väljer att coacha de unga spelarna, konstaterar Henrik Gustafsson, docent i idrottsvetenskap vid Karlstads universitet.
Undersökningen om unga spelares övergång till professionella fotbollsspelare i engelska Premier League har gjorts av idrottsforskarna Henrik Gustafsson vid Karlstads universitet samt Øystein Røynesdal och Tynke Toering vid Norges idrottshögskola. Forskarna har undersökt hur elittränare i engelska Premier League-klubbar arbetar med unga spelare i övergången från det som kallas akademilag till professionella A-lagsspelare.
– En inställning bland huvudtränare tycks vara att unga spelare ska vara ”klara” när de kommer till A-laget. De unga spelarna ska inte ”sänka nivån.” Utmaningen är att de unga spelarna hanterar förflyttningen väldigt olika, några kommer snabbt in i elitnivåns kultur och regler medan det för andra tar längre tid. Men elittränarna har inte alltid det tålamod som behövs för att de unga spelarna ska lyckas i laget. Det är också vanligt att tränaren byts ut, vilket bidrar till att unga spelare snabbt måste anpassa sig till nya krav, konstaterar Øystein Røynesdal forskare vid Norges idrottshögskola.
Forskningsstudien är en av få studier om fotbollsspelares förflyttning upp till den absoluta toppnivån. Studien omfattar djupintervjuer med åtta utvecklingstränare för elitnivå i engelska Premier League. Tränarnas ålder varierade från 28 till 59 år och de hade mellan 6 och 28 års erfarenhet som coacher på elitnivå.
Forskarna ville främst få svar på tre frågor: Vilka faktorer i A-lagets miljö anser elittränarna påverkar en juniorspelares progression och utveckling? På vilket sätt anser de att unga spelare bör hantera de sociala och kulturella utmaningar de ställs inför? Vilka strategier har tränarna för att stötta de unga spelarna i övergången till A-laget?
Studien visar hur tränare i klubbarnas utvecklingslag, akademilag, arbetar strategiskt för att förbereda unga spelare på vad som väntar efter att de har blivit utvalda för en förflyttning till A-laget. Olika former av stöd, socialt och kulturellt, visar sig vara framgångsrikt eftersom dessa klubbar ofta lyckas med att ta fram ”självproducerade” spelare till A-truppen.
– Utvecklingstränarna i juniorlagen, akademilagen, kommunicerar ofta med A-lagstränarna för att ta reda på vad de vill ha. De utbildar sedan sina spelare i vad som krävs – både spelmässigt och kulturellt. De här tränarna vet att det är lättare för en del individer än för andra att anpassa sig. Fler behöver förstå den utmaning det innebär för en ung spelare att förflytta sig till elitnivån – beteendemässigt, kulturellt, socialt likväl som spelmässigt. Ofta är förutsättningarna och kulturen oklara, vilket kan innebära att lagen missar duktiga, unga spelare som aldrig får en rättvis chans. Förhoppningsvis kan vår studie bidra till en kunskap och medvetenhet, säger Henrik Gustafsson.
Är glaset halvtomt eller halvfullt? Frågan brukar användas för att mäta optimism hos människor. Vanligtvis svarar vi att glaset är halvfullt, om vi inte är deprimerade. Metoden som forskarna använde för att mäta om djur har en mer optimistisk eller pessimistisk hållning är en slags motsvarighet till att fråga om glaset är halvfullt eller halvtomt.
Lärde sig skilja mellan svart och vitt Kycklingarna fick lära sig att skilja mellan svart och vit, där den ena färgen var kopplad till en belöning, så kallad associativ inlärning. Sedan ställdes kycklingarna inför en ny utmaning: Olika nyanser av grått, som ju ligger mellan den belönade och den obelönade färgen. I testet mätte forskarna hur snabbt kycklingarna sprang fram till färgen. Kycklingar som reagerar på samma sätt mot grått som de gör mot färgen som associeras med belöning anses vara optimistiska. De kycklingar som är tveksamma till färger som liknar den obelönade färgen anses vara mindre optimistiska.
Forskarna mätte också halterna av dopamin, en viktig signalsubstans i hjärnan, hos hönsen. Hos människan är dopamin kopplat till välmående, och också optimism. Forskarna visade att höns som bedömdes vara optimistiska i testet hade högre halter av dopamin.
– Med den här studien ville vi undersöka hur stress påverkar optimism och om en mer komplett uppväxtmiljö kan buffra mot negativa effekter av stress, säger Hanne Løvlie, biträdande professor vid institutionen för fysik, kemi och biologi (IFM) vid Linköpings universitet, som har lett studien.
Livsmiljön påverkade förmågan att hantera stress I studien fick en grupp kycklingar växa upp i en tristare miljö, medan en annan grupp hade en mer komplex och stimulerande livsmiljö.
– En intressant sak som vi såg var att kycklingarna i de båda uppväxtmiljöerna var lika optimistiska innan de utsattes för stress, säger Hanne Løvlie.
För att skapa en oförutsägbar miljö för kycklingarna möblerade forskarna om saker i djurens hemmiljö och använde oregelbundet ljus och störande ljud. Djuren utsattes för sådana stressande moment under en begränsad tid. Det var först när kycklingarna utsattes för stress som skillnaden blev synlig: individer som levt i en enklare miljö förlorade sin optimistiska hållning efter att de utsatts för stress, medan kycklingarna i en mer komplex miljö verkade kunna hantera stressen bättre.
Har betydelse för djurhållningen – Om en kyckling har möjlighet att gömma sig under eller flyga upp på något har den lättare att hantera en stressig situation. Vi tror att möjligheten att hantera situationen resulterade i att dessa individer kunde bibehålla sin optimism även efter en period med mycket stress, säger Josefina Zidar doktor i etologi från Linköpings universitet.
Att skillnaden mellan grupperna uppstod först efter att djuren utsatts för stress tyder på att upprepad stress kan minska optimism.
– Additiv stress har tidigare visat sig ha olyckliga konsekvenser. Detta är därför något vi behöver tänka på när det gäller hållning av djur, säger Josefina Zidar.
Studien gjordes i samarbete med forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet, Uppsala universitet och Neiker-Tecnalia i Spanien. Forskningen har finansierats med stöd av Formas.
– Mönstret i bevakningen av terrordåden var likartat. Först fanns ett fokus på själva attackerna och de efterföljande dagarna handlade mycket om jakten på terroristerna. Det faktiska händelseförloppet stod i centrum, och artiklar och inslag som satte in händelsen i ett större sammanhang var mindre vanligt förekommande, säger Lars Nord, professor i politisk kommunikation och centrumledare för forskningscentret DEMICOM på Mittuniversitetet.
Kunskap om mediebild viktig för bra krishantering
I undersökningen har forskargruppen fokuserat på attacken mot Charlie Hebdos redaktion och gisslansituationerna i Paris i januari 2015, attentaten i Köpenhamn i februari 2015, de samlade terrorattackerna i Paris i november 2015 samt terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm i april 2017. Studien har genomförts på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.
– Vi har stor nytta av att öka kunskapen om hur mediebilden ser ut under kriser. Vi vet att människor idag till stor del hämtar sin information om en pågående kris via medierna och det har i sin tur betydelse för hur samhället i stort klarar krishanteringen, säger Lars Nord.
Polis beskrevs mer positivt vid svenska terrordådet När det gäller rapporteringen om terrordådet i Sverige finns en del intressanta avvikelser jämfört med rapporteringen kring övriga dåd i Europa. Såväl polisen som sociala medier beskrevs mer positivt och inslaget av nationell samling och uppslutning var mer tydlig. Vid sidan av de första fasansfulla ögonblicksbilderna fylldes nyhetssajterna snart också med berättelser om hur människor hjälpt varandra och hur stockholmarna slutit sig samman i stöd för det öppna samhället.
– Jämförelsen visar att nyhetslogiken slår igenom generellt, men att denna tar sig lite olika uttryck i inrikes och utrikes rapportering om terrordåd, säger Lars Nord.
I undersökningen granskades allt webbaserat material från Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet om terrordåden under de första fem dagarnas rapportering.
Kontakt:
Lars Nord, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet och centrumledare för forskningscentret DEMICOM, lars.nord@miun.se, 070-550 93 33,
Eftersom jordens medeltemperatur fortsätter att öka, kan vi förvänta oss oundvikliga och oåterkalleliga effekter på vår natur. Tecknen är särskilt synliga i Arktis där frusna jordar tinar, trädlinjen klättrar uppför fjällen och buskar breder ut sig över en annars öppen tundra.
Har undersökt hur klimatförändringar påverkar arktiska bäckar När man reser västerut från Kiruna mot Norge förändras landskapet dramatiskt. Den börjar i varm barrskog, med höga, spensliga granar – den typen som har stått midjehögt under tung snö varje vinter. Längre västerut blir skogen glesare och barrträden byts successivt ut mot björkar. Så småningom befinner man sig i öppna områden som domineras av björkskog i dalarna och bortom dessa träd finns till synes ändlösa vidder av kall tundra. Doktorand Maria Myrstener och hennes forskarkollegor använde denna landskapsgradient som en naturlig framtidsbild av hur klimatförändringarna kommer att påverka arktiska bäckar och älvar.
Deras fältstudie i Abisko-området visar att fjällbäckar inte nödvändigtvis reagerar på samma sätt som landekosystem, det vill säga med ökad produktivitet.
– Vi fann att produktiviteten i alla bäckar som vi studerade, oberoende av deras placering i landskapet, var starkt och i första hand begränsad av näringsämnet kväve. Det betyder att alger och bakterier, så kallade biofilmer, som lever på botten av bäckarna bara kan växa mer om mängden kväve i vattnet skulle öka, säger Maria Myrstener, doktorand på Climate Impact Research Centre vid Umeå universitet.
Minskat kväve påverkar livet i bäckarna Först när forskarna tillsatte kväve i ”näringskoppar” i försöksbäckarna kunde de se en koppling mellan tillväxt av biofilmer och klimatvariabler, så som ökande temperatur och ljustillgång, längs landskapsgradienten.
– Om vi sätter detta resultat i förhållande till vad vi har sett de senaste decennierna, nämligen att kvävehalterna har minskat i älvarna i norra Sverige, så är det ingen bra kombination för det som växer i bäckarna.
Denna minskning av kväve har förklarats av forskare både genom avtagande kväveutsläpp till luften och av ökad skogstillväxt på grund av klimatförändringarna, där träden binder in kväve när de växer.
– Så det som faktiskt kan hända när klimatet blir varmare i denna region är att produktiviteten i bäckar och älvar minskar på grund av näringsbrist, i detta fall av kväve. I slutändan kan det ha effekter även högre upp i näringskedjan i vattendrag, som för fisken, och de människor som är beroende av fiskbeståndet.
Kontakt: Maria Myrstener, Institutionen för ekologi, miljö och geovenskap, CIRC, maria.myrstener@umu.se, 073-8477683
– Med tanke på hur farligt det faktiskt är att andas in luftburna partiklar är det viktigt att hitta metoder som gör att man så enkelt som möjligt kan hålla koll på föroreningarna, säger Mariam Shirdel, doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin vid Umeå universitet.
Hon har studerat en passiv partikelprovtagare som ursprungligen tagits fram vid University of North Carolina. Den har tidigare visat lovande resultat för partiklar större än 2,5 mikrometer men har visat alltför låga koncentrationer för mindre partiklar i jämförelse med kontrollprovtagare.Men med hjälp av en ny analysmodell blev det en god överensstämmelse med kontrollinstrumentet vid stationär provtagning.
Passiv partikelprovtagning bäst på en plats
Att använda passiv provtagning underlättar mätning av damm i exempelvis arbetsmiljön jämfört med den teknik som idag används med aktiv provtagare, där en eldriven pump suger in damm som samlas upp i en avskiljare. Passiva provtagare kan göras mindre och man slipper ordna med strömförsörjning vid provstället.
Om den undersökta provtagaren sattes på en person visade den också dammet från arbetsmiljön och inte exempelvis störande faktorer som hud och kläder. Dock visade den passiva provtagaren då betydligt högre värden än kontrollinstrumentet.
– Slutsatsen är att tekniken med passiv partikelprovtagare fungerar bra på en plats men ännu inte är riktigt mogen för att bäras på personal, säger Mariam Shirdel.
Undersökningen gjordes i en gruva, en miljö där dammexponering kan vara ett arbetsmiljöproblem. För att utvärdera resultaten av provtagaren tas bilder på dammet med ett svepelektronmikroskop.
– Vi som samhälle måste kraftigt minska utsläppen av växthusgaser för att säkra framtiden för våra vinodlingar. Vinodlare måste också anpassa sina odlingar till ett förändrat klimat, och våga överge de mest odlade druvorna, säger Kimberly Nicholas.
Idag odlas endast 12 olika druvsorter på 70–90 hektar av den totala ytan i många länder, vilket representerar 1 procent av den totala variationen av vinsorter som odlas i världen. Några av de mest odlade druvorna är Cabernet Sauvignon, Chardonnay och Pinot Noir.
Anledningen till att dessa druvsorter har blivit så dominerande är att odlare i länder i ”Nya Världen” – Chile, Sydafrika, USA och Australien – under tidigare århundranden importerade traditionella vinsorter från Europa istället för att satsa på att odla druvor som var mer lämpade till deras geografiska förutsättningar.
Mognar tidigare Men, att odla endast ett fåtal druvsorter lämnar vinnäringen öppen för negativ påverkan av klimatförändringarna menar forskarna. Det beror på att många av de mest populära sorterna har en tendens att mogna tidigare och kräver mer vatten än andra druvor. Det gör dem mer sårbara för ett förändrat klimat, där traditionella vinodlarregioner kanske måste anpassa sig till högre temperaturer, tidigare vårar och inslag av frost i odlingssäsongen. Samtidigt tyder forskning på att det är just druvor som mognar senare som är bäst lämpade för ett varmare klimat.
– Vinnäringen gör sig själva en stor otjänst genom att fokusera på ett så litet fåtal druvsorter. Samtidigt som kulturella traditioner är något att värna om måste vinodlarna se bortom dem, säger Kimberly Nicholas.
Måste tänka om
Arbetet med att anpassa vinnäringen till ett förändrat klimat kräver insatser på olika nivåer menar forskarna. Odlare och forskare måste arbeta tillsammans för att samla in och dela data om mognadsmönster, skördar och druvor för att ta fram projektioner för vilka vindruvor som passar bäst för olika geografiska regioner i framtiden.
Först när den här datan finns på plats kan odlare börja välja de mest lämpliga vinsorterna att odla på sina vingårdar.
Även konsumenterna måste börja tänka om och våga bli mer öppna för att dricka viner baserade på olika druvor från samma vinodlarregioner menar forskarna.
– Alla måste ställa om: vinodlare, vinförsäljare, och inte minst vindrickare. Och vi måste ställa om till ett samhälle med radikalt minskade utsläpp för att kunna fortsätta vårt vindrickande, oavsett druva, avslutar Kim Nicholas.
Perovskit-materialen ses som det största löftet för utvecklingen av framtidens billiga, miljövänliga och effektiva solceller. Energieffektiviteten har på några år ökat från några få procent till över 22 procent. De perovskiter som hittills använts inom solcellsforskningen innehåller dock bly.
Ett nytt steg har nu tagits mot att kunna tillverka solceller och lysdioder i bly-fria perovskit-material. Filmer av hög kvalitet med lovande egenskaper för framtidens solceller har tagits fram i ett samarbete mellan Linköpings universitet och NTU i Singapore.
Ett stort steg mot effektivt solcellsmaterial
I laboratoriet vid LiU har nu Weihua Ning och Fang Wang, postdoktorer vid avdelningen Biomolekyär och organisk elektronik, lyckats tillverka tunna filmer, en kristall tjocka, av tätt packade kristaller av en dubbel perovskit. Filmen kan användas för det aktiva skiktet i solcellen, där solljuset absorberas och skapar laddningsbärare, och är av mycket hög kvalitet
– Våra kollegor vid Nanyang Technological University i Singapore har visat att sträckan laddningsbärarna kan diffundera i materialet är lång, vilket också är en förutsättning för att det ska vara lämpligt för användning i solceller, säger Feng Gao.
Den gula solcellen i förgrunden är den blyfria varianten av dubbel perovskit.
Energieffektiviteten är ännu så länge låg, bara lite drygt en procent av energin i solen blir till elektricitet, men det bekymrar varken Feng Gao eller Weihua Ning.
– Nej, vi har tagit det första stora steget och funnit ett sätt att tillverka det aktiva skiktet och vi har flera goda idéer hur vi i en nära framtid ska kunna öka effektiviteten, säger Feng Gao.
Enligt forskarnas beräkningar finns det över 4000 olika möjliga kombinationer av material som bildar dubbla perovskiter. Med hjälp av teoretiska beräkningar ska de nu också identifiera vilka som är bäst lämpade i framtidens solceller.
Genombrottet för forskningen inom dubbla perovskiter är också ett resultat av den gemensamma forskarutbildning som bedrivs inom material- och nanovetenskap vid Linköpings universitet och Nanyang Technological University.
– Vi kompletterar varandra på ett mycket bra sätt, gruppen som leds av professor Sum vid NTU har de djupa kunskaperna inom ljusets fysik och här kan vi materialfysiken, säger Feng Gao.
Selma Lagerlöf fick omkring 40 000 brev under sin författarkarriär: från läsare, släktingar, vänner och förläggare. Breven sparades och finns numera på Kungliga biblioteket i Stockholm, och för några år sedan kartlades de i forskningsprojektet Läsarnas Lagerlöf.
– När vi var ute och föreläste om det fick vi alltid frågan ”vad svarade hon på breven då?”. Vi kan se att det ibland blev en brevväxling, ibland fanns det en notering om att hon ”skickat 10 kronor”, säger Jenny Bergenmar.
– Men breven som Selma Lagerlöf skickade iväg finns inte sparade någonstans, de finns lite överallt runtom i Sverige. Nu vill vi försöka hitta dem.
Minnena av Selma
Tillsammans med Maria Karlsson vid Uppsala universitet leder hon det nya projektet Minnen av Selma Lagerlöf, en uppföljning på deras tidigare arbete. Webbplatsen minnenavselma.org ska sammanföra bägge projekten: där ska det både gå att botanisera bland de brev Selma Lagerlöf fick, och se exempel på vad hon svarade.
Via webbplatsen är det enkelt att bidra med släktens eget Selmabrev – det räcker med att ta en bild på brevet med en vanlig mobil och skicka in.
– Vi har redan fått in en del spännande material, till exempel en bondson som ville bli författare. Det finns ganska många sådana exempel, personer som har skickat texter till Selma Lagerlöf och velat få ett utlåtande eller hjälp med att publicera dem.
När det gäller bondsonen har Lagerlöf läst och kommenterat materialet, och skickar ett relativt uppmuntrande svarsbrev.
Tyckte bondsonen skulle skriva på sidan av
– Men hon skriver också att han behöver studera mer för att kunna bli författare. Tanken är att den här mannen ska ta över sin fars gård, och det tycker hon ändå att han ska göra. Hon tycker att han kan skriva vid sidan av, till exempel på vintern när det inte är lika mycket att göra för en bonde.
Jenny Bergenmar och Maria Karlsson har också skapat en Facebook-sida där de letar mer brett: där kan vem som helst dela med sig av bilder, souvenirer, vykort eller teckningar med Lagerlöf-tema, eller skriva personliga berättelser om möten med Selma Lagerlöf.
Selmas svar
Selma Lagerlöf (1858-1940) fick Nobelpriset år 1909, som första kvinna. I de runt 40 000 brev hon fick finns bland annat vanliga läsarbrev, tiggarbrev, frågor om en autograf eller bild, personer som ber om utlåtande på texter, lärare och skolelever som skriver uppskattande om hennes verk eller ber om böcker, brev med religiöst tema, politiska brev om kvinnorörelsen eller fredsrörelsen, gratulationer, kondoleanser och inbjudningar. Lagerlöf verkar ha försökt att svara på de flesta brev, antingen personligen eller genom att någon annan skrev ett svar som hon undertecknade.
– I studier med möss har vi från ett område som inte är det epileptiska anfallets fokus, men har direkt koppling till det genom nervcellernas nätverk, lyckats dämpa anfallsaktiviteten. Får vi samma resultat i fler, längre studier kan det här öppna för behandling på personer med svår epilepsi i framtiden, säger Mérab Kokaia, professor i neurofysiologi och föreståndare för Epilepsicentrum i Lund.
Forskarna har lyckats dämpa aktiviteten vid epileptiskt anfall i hippocampus, ett område i hjärnan som är viktigt för bland annat minne och inlärning. Det är just i denna del av hjärnan som ett epileptiskt anfall oftast startar hos de svårast sjuka personerna.
Behandla områden som inte går att operera
De har använt sig av så kallad kemogenetik, en metod som möjliggör att man kan påverka och minska aktiviteten i just de områden och nervceller som är delaktiga i ett epileptiskt anfall, medan andra delar och celler i kroppen förblir opåverkade. Detta till skillnad från dagens mediciner som påverkar mer eller mindre alla delar och celler i kroppen, och som kan leda till biverkningar.
Kemogenetik
Kemogenetik innebär att man överför en gen för ett modifierat membranprotein (hM4D) till en viss grupp nervceller i hjärnan. hM4D kan inte aktiveras av någon naturligt förekommande signalsubstans, och påverkar därför inte nervcellernas normala funktion. Man kan sedan specifikt aktivera hM4D genom att ge en väldigt låg dos av ett visst läkemedel, som inte kan påverka övriga celler i hjärnan. Aktiverad hM4D hämmar nervcellernas signalering, men när läkemedlet lämnat kroppen så är nervcellerna återigen opåverkade och fungerar normalt igen. Detta gör att man temporärt kan minska exempelvis epileptiska urladdningar, utan att påverka normal hjärnfunktion under övrig tid. Tekniken för kemogenetik är framtagen av en amerikansk forskargrupp.
– Väldigt få liknande studier har gjorts tidigare, och det här är första studien där man lyckats dämpa det epileptiska anfallet med hjälp av kemogenetik i ett område i hjärnan genom att påverka ett annat område som inte är fokus av anfallet. Det här öppnar för möjligheter att behandla epilepsi med fokus i områden som till exempel inte går att operera bort eller behandla direkt, säger Mérab Kokaia.
I Sverige finns i dag cirka 60 000 personer som lider av epilepsi, ungefär en tredjedel av dessa har så svår epilepsi att dagens behandling med befintliga mediciner inte fungerar.
– Vi hoppas naturligtvis att den här kunskapen i framtiden ska bidra till att hjälpa personer med så svår epilepsi, men även att den kommer andra patienter med sjukdomen till nytta.
Kontakt: Mérab Kokaia, professor i neurofysiologi vid Institutionen för kliniska vetenskaper i Lund, Lunds universitet, merab.kokaia@med.lu.se
Fredrik Berglind, doktorand vid Institutionen för kliniska vetenskaper i Lund, Lunds universitet, fredrik.berglind@med.lu.se
Hunden och människan har många gemensamma ärftliga sjukdomar och detta utnyttjas allt mer i forskningen. Liksom människor kan hundar av olika raser drabbas av autoimmuna sjukdomar, vilket innebär att kroppens immunförsvar felaktigt angriper egna vävnader. Vid dessa sjukdomar förekommer ofta så kallade autoantikroppar – antikroppar som riktas mot kroppen egna proteiner.
Dessa autoantikroppar kan användas som markörer för autoimmun sjukdom och därmed som hjälpmedel vid diagnos.
Stel efter vila
Hanna Bremer från SLU arbetar med en typ av reumatiska autoimmuna sjukdomar hos hund som har likheter med SLE (systemisk lupus erythematosus) hos människa. Hon arbetar framför allt med hundar av rasen Nova Scotia duck tolling retriever (tollare), eftersom denna ras verkar vara särskilt drabbad av den variant av SLE som kallas reumatisk ledvärk.
– Det vanligaste symtomet vid reumatisk ledvärk är stelhet efter vila, säger Hanna Bremer. Andra typiska symtom är hälta från olika ben, svårighet att resa sig, gå i trappor och hoppa in i och ut ur bilen.
Vid SLE eller SLE-liknande sjukdomar förekommer autoantikroppar riktade mot olika strukturer i cellkärnan. Hos människan vet vi ganska väl vilka dessa målstrukturer är, men när det gäller hundar har kunskapsläget varit betydligt sämre. Det test som finns idag för att ställa diagnos, ANA-testet, är relativt ospecifikt och det finns ett behov av mer specifika tester.
Humanmedicinskt test på hundar
Vad Hanna Bremer och hennes kollegor nu har visat är att hundar med SLE-liknande sjukdomar ofta har autoantikroppar mot två specifika proteiner (ILF2 och ILF3) som har kopplingar till kroppens immunförsvar. Dessa specifika autoantikroppar påvisades via blodprov hos tollare med hjälp av en analysmetod som har utvecklats inom humanmedicinen, men som nu för första gången har testats på hundar. Med denna metod går det att undersöka tusentals olika autoantikroppar samtidigt.
För att bekräfta resultaten gjordes därefter tester med andra laboratorietekniker, och då visade det sig att dessa autoantikroppar även förekom hos hundar av flera andra raser. Intressant nog så har dessa autoantikroppar tidigare hittats hos laboratoriemöss med SLE-liknande sjukdom och även hos enstaka människor med vissa autoimmuna sjukdomar.
– Hur dessa autoantikroppar kan komma att användas rent praktiskt behöver studeras ytterligare, men de har potential att användas för diagnos av SLE-liknande sjukdomar hos hund, och kanske även hos människor, säger Hanna Bremer.
Studien är ett av många exempel på det fruktbara samarbetet mellan veterinär- och humanmedicinsk forskning vid Sveriges lantbruksuniversitet och Uppsala universitet, och ofta även ytterligare parter.
Kontakt:
Hanna Bremer, doktorand, Institutionen för kliniska vetenskaper, Sveriges lantbruksuniversitet. hanna.bremer@slu.se
Studien, som nyligen publicerades i tidskriften Scientific Reports, var ett samarbete mellan forskare från SLU, Uppsala universitet, Karolinska Institutet, SciLifeLab, KTH, Broad Institute i USA och Euroimmun i Tyskland.
Artikeln: Bremer, H.D., Landegren, N., Sjöberg, R., Hallgren, Å., Renneker, S., Lattwein, E., Leonard, D., Eloranta, M.-L., Rönnblom, L., Nordmark, G., Nilsson, P., Andersson, G., Lilliehöök, I., Lindblad-Toh, K., Kämpe, O. & Hansson-Hamlin, H. (2018). ILF2 and ILF3 are autoantigens in canine systemic autoimmune disease. Scientific Reports, 8(1), p. 4852.
DNA kan bevaras väldigt länge i sjösediment. Normalt bryts fria DNA-molekyler ner inom några dagar, men vissa DNA-fragment binds hårt till lerpartiklar och det förhindrar vidare nedbrytning. På senare år har forskare utvecklat nya metoder både för att få fram tillräckligt rent DNA och för statistisk bearbetning av data. DNA i sjösediment utgör sålunda ett naturligt ”arkiv” där man kan utröna när olika fiskarter koloniserade sjöar så långt tillbaka i tiden som efter senaste istiden för 10 000 år sedan.
Det är umeåforskaren Göran Englund som i samarbete med forskare från NTNU i Trondheim som ska analysera gammalt DNA i sedimentprover från norska Raudsjöen, som ligger nära Lillehammer i södra Norge.
Gammal runskrift förtäljer om fiskinplantering
Sjön är intressant eftersom en runsten omtalar att en viss Elifir Elg planterade in fisk där på Vikingatiden. Runskriften bör vara ganska precis 1000 år gammal och är därmed det äldsta dokumenterade exemplet på att människan har introducerat främmande fiskarter.
Nu finns det frågetecken kring historien. Runstenen observerades i slutet av 1700-talet på gårdsplanen vid gården Lie, men försvann redan i början på 1800-talet. Enligt legenden användes den i grunden till ett fähus. Många har försökt hitta den men utan framgång. Allt som finns i dag är en avskrift.
Den mytomspunna runstenen.
Det finns också en nyare historia som säger att sjön hade öring på 1800-talet och att öringen dog ut när en okunnig bondpojke satte in gädda.
– Är historien om runstenen en bluff eller var det Elifir som bluffade? Om en utsättning gjordes då för 1000 år sen – var det verkligen öring? Dog öringen ut därför att gädda introducerades på 1800-talet? I dag finns gädda, abborre och sik Raudsjöen – när satte man in abborre och sik? Det finns många frågeställningar som vi nu har möjlighet att besvara med hjälp av DNA-analys, säger Göran Englund, professor vid Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet.
Den tredje maj startar provtagningen i Norge. Den innebär att forskarteamet åker skoter några kilometer ut på Raudsjöen, sågar upp en vak med motorsåg, bankar ned ett rör i sjöbotten och tar upp två sedimentproppar som är 3-4 meter lång och 8 centimeter i diameter.
– Sedan ska vi analysera sedimenten med en ny digital PCR-metod som visar både vilka arter som levde i sjön, och ungefär hur vanliga de var, under olika tidsperioder. Resultat från vår undersökning och hur det var med Elefir Elg hoppas vi kunna presentera inom ett år.
Kontakta: Göran Englund, professor, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet, goran.englund@umu.se
För tio år sedan gjordes en studie om 45 tonåringar som begått sexuella övergrepp. I sin avhandling har Sara Ingevaldson följt upp hur det gått dessa. Ur brottsstatistik kunde hon konstatera att tjugonio hade återfallit i någon typ av brottslighet, men ingen hade återfallit i endast sexualbrott.
– Det är i linje med internationell forskning som visar att majoriteten av de som begår sexuella övergrepp i tonåren inte fortsätter med det i vuxen ålder, säger Sara Ingevaldson.
De faktorer som är kopplade till att en gång ha begått ett sexuellt övergrepp verkar inte vara samma faktorer som är kopplade till att återfalla i brottslighet generellt.
Uppväxt med övergrepp
– Och eftersom de som återfaller i sexuella övergrepp också är inblandade i annan brottslighet bör fokus i deras behandling ligga på att förebygga allmän kriminalitet, snarare än att hantera dem som en särskild grupp.
Av den ursprungliga gruppen kunde Sara Ingevaldson sedan nå tjugo för en ny datainsamling. Med djupintervjuer och självskattningar fick Sara Ingevaldson fram en bild av hur de här männen har det idag. Den långa uppföljningstiden och den breda datainsamlingen är unik i Sverige.
Gemensamt för de tjugo var att alla kom från svåra uppväxtförhållanden med övergrepp eller andra svåra händelser i bagaget. Ofta med föräldrar som själva haft stora problem att brottas med.
– Det är här nyckeln finns för att förstå beteenden senare i livet. Barn som har det svårt när de är små får det också ofta tufft sen, med kanske självskadebeteende, kriminalitet etcetera, säger Sara Ingevaldson.
Känslomässigt ensamma
Ute i vuxenlivet har intervjupersonerna haft svårt att knyta an till andra människor och är därför känslomässigt ensamma med låg självkänsla och destruktiva beteenden.
– Hade de här unga männen kunnat ha kvar en kontakt med behandlingshemmet in i vuxenlivet utanför så skulle det steget varit lättare att överbrygga för dem, säger Sara Ingevaldson.
– Idag har de inte en stabil tillvaro, även om de fungerar i samhället. För att få ett mer drägligt liv, skapa sociala band och kanske själva gå in i en föräldraroll på ett bra sätt, så behöver de fortsatt stöd efter behandlingshemmet.
Sara Ingevaldson konstaterar också att det internationellt blir mer och mer intresse kring vad som kallas ”good life”-modellen. Den lyfter fram allmänmänskliga behov och livsförhållanden som en socialt skyddande faktor.
– Det är bättre att koncentrera sig på detta än att leta riskfaktorer som kan leda till återfall i brott, säger Sara Ingevaldson.
– Och eftersom det finns stora brister i förmågan att skapa och upprätthålla intima relationer hos de här unga männen bör behandlingen också fokusera på detta.
Det är känt att nervtransmittorn beta-aminosmörsyra (GABA) har betydelse för diabetes, men mer kunskap behövs för att förstå sambanden i detalj. GABA syntetiseras med hjälp av ett enzym som kallas GAD, dels från aminosyran glutamat i nervceller, men också i de insulinproducerande beta-cellerna i Langerhanska öar i bukspottskörteln. GAD finns två former i, GAD65 och GAD67. Vid typ-1-diabetes förstörs beta-celler medan typ-2-diabetes är associerad med nedsatt beta-cellfunktion och insulinresistens.
Patienter som nyligen har insjuknat i typ-1-diabetes har ofta antikroppar mot GAD65. Däremot har det inte funnits någon stark länk mellan GABA och typ-2-diabetes tills alldeles nyligen när det påvisades att GABA är viktigt för att kunna bevara och även bilda nya beta-celler.
I de två nya studienar publicerade i EBioMedicine visar en internationell forskargrupp ledd från Uppsala universitet resultat som förstärker nervtransmittorn GABAs betydelse vid både typ-1 och typ-2-diabetes.
GABA och diabetes
Två nya studier från en internationell forskargrupp ledd från Uppsala universitet förstärker nervtransmittorn GABAs betydelse vid både typ-1 och typ-2-diabetes:
Forskarna använde jonkanaler som GABA öppnar, GABAA-receptorn, som biologisk sensor för GABA och kunde på så sätt bestämma GABAs fysiologiska koncentrationsnivå i Langerhanska öar från människa. De kunde även visa att dessa jonkanaler blev mera känsliga för GABA vid typ-2-diabetes och att GABA hjälper till att reglera utsöndringen av insulin.
Forskarna isolerade sedan immunceller från blod från människa och studerade effekten av GABA på dessa. De visar att GABA bromsade dessa och även minskade utsöndring av ett stort antal inflammatoriska molekyler.
– GABAs antiinflammatoriska effekt är viktig för bukspottskörtelns Langerhanska öar eftersom överlevnaden hos insulinproducerande beta-cellerna ökar när toxiska vita blodkroppar hämmas. När beta-celler minskar i antal och försvinner, som är fallet i typ-1-diabetes, minskar även GABA och dess skyddande effekt på beta-cellerna. När inflammatoriska molekyler ökar kan dessa försvaga eller till och med döda de återstående beta-cellerna, säger Bryndis Birnir, en av forskarna bakomstudierna.
I sina fortsatta studier fokuserar forskarna på att klargöra verkningsmekanismerna för GABA i immunceller och i beta-celler från människa. De kommer också att studera hur läkemedel som redan finns kan öka, minska eller härma effekten GABA, säger Bryndis Birnir.
Resultaten gäller även efter att forskarna tagit hänsyn till genetiska effekter, livsstilsfaktorer, ålder och kön hos deltagarna i studien.
Förvånades över den stora påverkan Vanliga mediciner mot exempelvis högt blodtryck tas ofta av användarna under lång tid, ibland livslång behandling med få eller inga omedelbart kännbara biverkningar för individen. De nya resultaten baseras på en storskalig undersökning av metaboliska konsekvenser och visar för första gången påverkan av vanlig medicinering på proteinnivå i en studiegrupp på över 900 personer.
– Vi har kartlagt nivåer för över 450 proteinbiomarkörer i blod och tittat specifik på vad som skiljer sig i biomarkörnivåer mellan individer som tar vanliga mediciner och de som inte tar dem, efter att ha justerat nivåerna beroende på individernas livsstil och ärftliga faktorer. Det som förvånade oss var att en del mediciner hade stor påverkan på hundratals biomarkörer medan andra påverkade bara en eller två, säger Stefan Enroth en av forskarna som skrivit studien.
Forskarna hittade även oväntade effekter på en del proteinmarkörer som vanligtvis är förknippade med ökad risk för sjukdom eller försämrad prognos, men även positiva effekter.
Behövs bred kartläggning av vanliga mediciners effekt – Våra resultat understryker behovet av bred kartläggning av vanliga mediciners effekter på det mänskliga proteomet. För att förstå alla metaboliska konsekvenser av kronisk medicinering behövs stora studier med patientgrupper som studeras före och under medicinering, säger Ulf Gyllensten, professor i medicinsk genetik vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala universitet.
I artikeln presenteras även över åtta tusen kovariat-biomarkörpar där kovariaten har inverkan på proteinnivåer och över 17 000 genetiska markörer som påverkar en eller fler av 109 proteiner. Resultaten har publicerats i open access-tidskriften Scientific Reports.
Kontakt:
Stefan Enroth, forskare vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala universitet, stefan.enroth@igp.uu.se
Ulf Gyllensten, professor i medicinsk genetik vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala universitet, ulf.gyllensten@igp.uu.se
– Detta är en fråga som det finns mycket åsikter och känslor kring och därför var det angeläget med forskning för att så långt som möjligt ta reda på fakta, säger projektledare Lisbeth Slunga Järvholm, docent vid Umeå universitet.
I projektet har forskarna följt och utvärderat en flytt av cirka 400 tjänstemän i Örnsköldsviks kommun till nya kontor. De hade tidigare i huvudsak arbetat i cellkontor med egna rum. Drygt hälften flyttade till ett nytt aktivitetsbaserat kontor och knappt hälften till ett annat cellkontor där man hade egna eller delade rum. Mätningar med enkäter, intervjuer och observationer genomfördes på bägge grupperna sex månader före flytt samt sex respektive 18 månader efter flytten.
Arbetets art avgör hur man trivs
Nöjdheten med det aktivitetsbaserade kontoret varierade kraftigt beroende på arbetsuppgifterna. Chefer och medarbetare som arbetade mycket i grupp och hade behov av att diskutera med kollegor var nöjda med det öppna kontoret. Anställda som hade mycket enskilt koncentrationskrävande arbete vid dator blev störda av ljud och andra intryck, och upplevde att produktiviteten blev lägre. Anställda som hade tidigare besvär med stress och psykisk ohälsa upplevde också problem med den öppna miljön och ville hellre arbeta på cellkontor med eget eller delat rum.
– Resultaten visar att det är viktigt med en noggrann kartläggning av arbetsuppgifter och olika medarbetares behov innan man flyttar till en aktivitetsbaserad arbetsplats. Utformningen av själva kontoret är också avgörande. Det måste finnas tillräckligt med ytor för alla de olika uppgifter som ska utföras, säger Lisbeth Slunga Järvholm.
– Sedan är det också viktigt med samverkan och att man tar fram gemensamma spelregler för kontoret och rutiner för det fortsatta systematiska arbetsmiljöarbetet. Man bör från början också fundera över vilken miljö som är lämplig för den typ av verksamhet man har. För arbetsplatser med många olika typer av arbetsuppgifter kanske det är bäst med en blandning av aktivitetsbaserat och egna rum, beroende på arbetsuppgifter och individuella behov.
Kontakt
Lisbeth Slunga Järvholm, Yrkes- och miljömedicin, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet, lisbeth.slunga-jarvholm@umu.se, 090-785 24 54
– Att röra på sig, även om du inte svettas eller blir andfådd, kan sänka graden av inflammation, säger de.
Fawzi Kadi och Andreas Nilsson har tillsammans med doktoranden Oscar Bergens undersökt hur fysisk aktivitet påverkar inflammationsnivåerna hos äldre personer. Deras studie har publicerats i tidskriften Medicine & Science in Sports & Exercise.
Kronisk låggradig inflammation i blodomloppet förekommer oftast hos äldre personer. Tidigare forskning har visat att denna åldersinflammation kan bidra till att muskelmassan minskar hos äldre.
Åldersinflammation föregår eller samspelar även med metabolt syndrom. Det metabola syndromet är inte en sjukdom i sig utan ett samlingsnamn för riskfaktorer. Det innebär ett tillstånd med förhöjda värden av blodsocker, blodfetter och blodtryck som tillsammans med stort midjeomfång ökar risken för diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar.
En promenad om dagen håller inflammation i schack Örebroforskarna studerade en grupp äldre personer genom att mäta hur mycket de rörde på sig respektive satt stilla under en genomsnittlig dag. Därefter undersökte de vad som hände med inflammationsnivåerna om 30 minuter av stillasittande ersattes med lika lång tid där deltagarna var fysiskt aktiva med olika intensitet.
– En halvtimme fysisk aktivitet, såsom promenad i raskt tempo, är den gräns man utgår från i rekommendationerna om hur mycket vi bör röra på oss, förklarar Fawzi Kadi.
Örebroforskarna ville bland annat veta om fysisk aktivitet minskade graden av inflammation även hos dem med metabolt syndrom. Det visade sig att den raska promenaden hade den effekten. Hos båda grupperna – de som hade respektive inte inte hade syndromet – sänktes graden av inflammation.
– Ur folkhälsosynpunkt är det viktigt att veta att det lönar sig att röra på sig även för dem som har metabolt syndrom. Genom att göra det löper de mindre risk att utveckla sjukdomar, säger Fawzi Kadi.
Studien visar även att något så enkelt som att gå i vanlig gångtakt i 30 minuter kunde kopplas till lägre nivåer av enstaka inflammationsmarkörer.
– Resultaten öppnar upp för att även lågintensiv fysisk aktivitet kan ha en positiv effekt. Samtidigt behövs dagliga aktiviteter i lite raskare tempo för att få störst effekter på grad av inflammation, konstaterar Andreas Nilsson.
Nästa studie handlar om kostens påverkan på inflammation Det är tre så kallade inflammationsmarkörer som han och Fawzi Kadi mätt. Två av dem är proinflammatoriska, det vill säga att de orsakar inflammation. Den tredje markören, adiponektin, har däremot en dämpande inverkan på inflammation. Här kunde Örebroforskarna konstatera att den fysiska aktiviteten inte hade någon som helst effekt, halterna av proteinet var oförändrade.
Nästa steg blir därför att undersöka om adiponektin, som produceras i fettväv, påverkas av det vi äter.
– Jättespännande, säger Fawzi Kadi och Andreas Nilsson. Vi har satt igång flera undersökningar där vi tittar på kostens betydelse för den här antiinflammatoriska markören.
Inflammationsmarkörer i studien Fibrinogen. Ett protein som är viktigt för blodets förmåga att levra sig. Fibrinogen är normalt starkt kopplad till utveckling av hjärt- och kärlsjukdomar. Den här markören påverkades av både den raska gångturen och en promenad i vanlig gångtakt.
CRP – C reaktivt protein. CRP är ett protein i blodet som kan användas för att undersöka om du har en inflammation i kroppen. CRP-prov är vanliga inom vården, de tas ofta genom ett stick i fingret. Studien visade att CRP-värdet bara påverkades av den raska promenaden.
Adiponektin. Ett protein som till skillnad från de två andra markörerna är antiinflammatoriskt. Låga nivåer av proteinet verkar öka risken för metabolt syndrom. Adiponektinet påverkades inte av den fysiska aktiviteten som deltagarna i studien fick utföra.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
