Statusen för kustfisk varierar mellan områden, men bara drygt hälften av alla områden som inkluderats i utvärderingen når upp till god status. Generellt är statusen bättre i de norra delarna av Östersjön där abborre är nyckelart i kustfisksamhället, jämfört med mer sydliga delar. Statusen för karpfiskar som mört är otillfredsställande i flera områden även i norr, framförallt beroende på höga tätheter.
Resultaten presenterades nyligen i HELCOM rapporten Status of coastal fish communities in the Baltic Sea during 2011-2016 – the third thematic assessment som beskriver tillståndet för kustfisk i Östersjön under de senaste åren. Rapporten sammanfattar statusen för kustfisk i de områden där HELCOMs medlemsländer utför provfisken. Den är skriven av expertnätverket för kustfisk i Östersjön, HELCOM FISH PRO II, används som underlag för uppföljning av HELCOMs aktionsplan för Östersjön och EU’s havsmiljödirektiv.
HELCOM
Helsingforskommissionen, förkortat HELCOM, är det styrande organet i ”Konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö”. I HELCOM ingår de nio Östersjöstaterna samt EU. Huvudkontoret ligger i Helsingfors. HELCOM:s huvudsyfte är att skydda Östersjön från alla föroreningskällor och att säkerställa säker navigation. HELCOM har beslutat om en Aktionsplan för Östersjön, HELCOM Baltic Sea Action Plan (BSAP), med syfte att återställa god ekologisk status i Östersjön till 2021
– Fisken på kusten är mycket viktig för flera ekosystemtjänster i Östersjön, såväl för samspelet mellan arter och funktionen i det kustnära ekosystemet som för det småskaliga yrkesfisket och fritidsfisket, säger Jens Olsson, forskare vid institutionen för akvatiska resurser vid SLU (SLU Aqua) och ordförande för expertgruppen HELCOM FISH PRO II.
Fisken längs kusten påverkas av flera olika faktorer i miljön som övergödning, klimat, fiske och exploatering av nyckelhabitat. Samspelet med andra arter i födoväven som andra fiskar, fåglar och däggdjur påverkar också hur mycket fisk det finns. Hur viktiga dessa faktorer är varierar dock mellan olika kustområden och fiskarter, visar rapporten.
I rapporten presenteras också vilket vetenskapligt stöd det finns för olika åtgärder som kan vidtas för att stärka och återskapa kustfisksamhällen i Östersjön. Bland de åtgärder som kan anses verksamma finns olika former av fiskeregleringar som fiskeförbud, reglering av tillåtna fiskeredskap, skydd av nyckelhabitat och habitatrestaureringar.
– Uppföljning och utvärdering av åtgärder är idag tyvärr ofta en eftersatt del av förvaltningen. Vi hoppas att rapporten kan bidra med ny kunskap om tillståndet för fisken på kusten och även utgöra underlag för framtida hållbar förvaltning av denna viktiga resurs, säger Jens Olsson.
Jens Olsson, forskare, Institutionen för akvatiska resurser, Kustlaboratoriet, SLU jens.olsson@slu.se
Raderingspoesi, eller Erasure Poetry som är den amerikanska och mer vedertagna benämningen, handlar om poetiska verk som tillkommit genom ett konkret återbruk av texter som genomgått någon form av raderingsprocess.
– Det rör sig om litteratur som skapats med hjälp av verktyg som symaskiner och knivar, snarare än genom skrift producerad av sådant som pennor, skrivmaskiner eller tangentbord. Det är, kort sagt, en litterär metod som går ut på att skriva genom andra, säger Lisa Schmidt, som forskar vid Institutionen för litteratur, idéhistoria & religion på Göteborgs universitet.
I skärningspunkten mellan litteratur och bildkonst
Hennes avhandlingRadera – tippex, tusch, tråd och andra poetiska tekniker ger en bred överblick och djupgående analyser av en hittills marginaliserad tradition som befinner sig i skärningspunkten mellan litteratur och bildkonst. Fokus ligger på verk från sent 1960-tal fram till idag, av poeter och konstnärer från såväl Nordamerika och Asien som Sverige och andra europeiska länder.
Denna samtida experimenterande poesiform placeras i en historisk kontext vilket synliggör det poetiska återbrukets långtgående rötter, som sträcker sig ända till antiken. Här aktiveras även frågor om originalitet, plagiat, intertextualitet, appropriering, censur och poetisk aktivism vid sidan av analyser som fokuserar på hur olika mediala former, material och tekniker integreras och används som betydelsebärande komponenter.
Återvinning populärt idag
– Återvinning i olika former utgör en viktig del av vår samtid, inte minst utifrån en miljömässig horisont.
Även på den kulturella arenan är återbruk väl implementerat, menar Lisa Schmidt. Filmatiseringar av böcker, datorspelversioner av filmer eller tonsättningar av dikter är bara några exempel på det kulturella återbruk som dagligen omger oss. Dessa omarbetningar aktualiserar ofta äldre verk genom tillförandet av samtida reflektioner och perspektiv vilket ger verken nytt liv.
– Vad som skiljer raderingspoesi från mer etablerade former av återbruk är framförallt det materiella förfarandet. Att exempelvis skära sönder en bok kan te sig som en våldsam, kanske till och med förbjuden, aktion. Men jag lyfter dessa metoder till diskussion och visar hur spåren av de materiella ingreppen kan läsas som poetiska element.
En poesiform där ord möts över tid och rum
I avhandlingen analyseras en poesiform där textmediets gränser utmanas men också vad som sker i mötet mellan texter som agerar i och på varandra. Med blicken riktad mot visuellt ikoniska aspekter (det vill säga betydelsebärande element som uttrycks genom visuella medel) undersöks kommunikationen mellan de olika textlagren i raderingspoesi.
Till sin hjälp har Lisa Schmidt utvecklat begreppet dialogisk ikonicitet som pekar på förekomsten av dialogiska relationer mellan det verk som raderas och det som raderar och som kan utläsas i raderingspoemets visuella skikt.
– Härigenom synliggörs dialoger mellan litterära verk, dialoger som sträcker sig över både tid och rum och som artikuleras med långt mer än bara ord.
Avhandling:
Radera – tippex, tusch, tråd och andra poetiska tekniker
Fotnot:
Lisa Schmidt har tidigare utkommit med diktsamlingen Kärrmunsblomma, eller berättelsen om hur fadern försvinner i en symbolisk trädgård (Bladstaden, 2007) samt barndiktboken Plocka bumlingbaluns (Bladstaden, 2011).
Kontakt:
Lisa Schmidt, Institutionen för litteratur, idéhistoria & religion, Göteborgs universitet, lisa.schmidt@lir.gu.se
Inom tidigare forskning om djurs beteende har ibland hävdats att korpar kan planera bättre än fyra år gamla barn. Den nya studien ”What can associative learning do for planning?” förkastar dock idén att korpar och människoapor planerar likt människor.
– Djur kan fatta beslut i nuet som ger önskvärda resultat i framtiden. Andra forskare har hävdat att människoapors och korpars planerande uppstår genom tänkande, att de mentalt simulerar olika framtida scenarier och väljer utifrån det. Min studie visar att beteenden som planering och självkontroll hos djur inte kräver mänskliga förmågor för att uppstå, utan är snarare ett resultat av djurs goda inlärningsförmåga, säger Johan Lind, docent i etologi, vid Centrum för evolutionär kulturforskning, Stockholms universitet.
Ny inlärningsmodell för djur
Studien bygger på datorsimuleringar av tidigare utförda experiment på människoapor och korpar. Vid Centrum för evolutionär kulturforskning har en ny matematisk inlärningsmodell för djur skapats, snarlik de modeller som används inom forskning på artificiell intelligens.
Den nya inlärningsmodellen utsattes för liknande scenarier som korparna och människoaporna, för att undersöka vad som krävs för att planera så som dessa djur gör. Datorsimuleringarna visade att inlärningsmodellen, som varken kan tänka eller simulera framtida scenarier, kunde lära sig att planera lika bra som dessa djur. Modellen kan även lära sig självbehärskning. Den kan alltså lära sig att ignorera små matbelöningar i nuet för att i stället välja till exempel ett verktyg som bara får användas långt senare i framtiden, men då för att få en stor matbelöning.
– Vi vet idag att program med liknande inlärningsmodeller från artificiell intelligensforskning kan lära sig spela brädspel och vinna över mänskliga spelare. Men inlärningsmodeller ignoreras ofta inom forskning på djurs kognition. Djur är oerhört effektiva på att använda tidigare erfarenheter för att överleva i sin omvärld, säger Johan Lind, författare till den nya studien.
Johan Lind, docent i etologi vid Centrum för evolutionär kulturforskning, Stockholms universitet, johan.lind@zoologi.su.se
– Med tanke på risken för långvariga smärtor och besvär i ansikte och käkar skulle det vara en fördel om patienter med ett nacktrauma, tidigt efter olyckan även får en bedömning av käksystemet. De som får besvär i käkar-ansikte bör utredas av tandläkare som är specialiserade inom bettfysiologi, säger Ewa Lampa, doktorand vid Institutionen för odontologi vid Umeå universitet.
Hade smärtor i käke och nacke
I sin avhandling har Ewa Lampa följt 176 personer som drabbats av whiplashtrauma samt en kontrollgrupp om 116 personer. Inom en månad från olyckan undersöktes alla med frågeformulär om smärta och funktionsstörning i käk- och nackregionerna, om övriga fysiska och psykiska symtom samt med ett tuggtest.
Ungefär en tredjedel av de whiplashdrabbade hade smärta i både käk- och nackregionen. Det var betydligt mer än i kontrollgruppen. Det fanns även ett samband mellan smärtintensitet i käke/nacke och andra kroppsliga symtom samt tecken på nedstämdhet. Jämfört med kontrollgruppen hade de whiplashdrabbade också sämre tuggkapacitet som var relaterad till svårighetsgraden av nackbesvär.
Besvären kvar efter två år
Vid en uppföljning efter två år med samma test och frågeformulär, kvarstod fortfarande käksmärtorna för en majoritet av de whiplashdrabbade som hade besvär vid den första undersökningen.
– Frekvensen av besvär och att de kvarstår så länge var överraskande. Det talar för att det är viktigt att tidigt identifiera drabbade för utredning och behandling innan smärtorna blir kroniska. Ett enkelt tuggtest och några frågor kan vara en tillräcklig första undersökning, säger Ewa Lampa.
Whiplash, eller pisksnärtskada, är ett nacktrauma som drabbar tiotusentals individer i Sverige varje år, ofta i samband med en bilolycka. Många utvecklar långvariga symtom, som nacksmärta, nackstelhet och huvudvärk. En del utvecklar även smärta och funktionsstörning i käksystemet som kan ge en negativ inverkan på livskvalitet.
Den slutsatsen drar Fredrik Hoppstadius, som följt turister, intervjuat företagare och analyserat kommunernas strategier för destinationen inom biosfärområdet Vänerskärgården och Kinnekulle.
Lokal förankring betydelsefull
Hållbar utveckling är brett, svårfångat, spretigt och helt nödvändigt, både miljömässigt, ekonomiskt och socialt. Men hur kan det översättas till handling, bli begripligt och ett sätt att leva i vardagen? I sin avhandling lyfter Fredrik Hoppstadius fram betydelsen av lokal förankring för platser där hållbar utveckling sker i praktiken tillsammans med de turister som besöker området.
-Hållbar utveckling är mer än ett mål som man sätter upp på checklistan. Det handlar om en förändring, en process för ett annat sätt att skapa tillväxt, utveckling, livskraft. Det är något vi gör tillsammans, det är föränderligt och beroende av geografiskt sammanhang.Turism är på många sätt en spegling av vår samtid. Att studera turismen i ett känsligt naturområde är en bra utgångspunkt för att förstå hur en hållbar utveckling kan bli möjlig, berättar Fredrik Hoppstadius.
En drivkraft som kom av sig
Vänerskärgården och Kinnekulle är sedan 2010 ett av Sveriges fem biosfärområden. Att bli utsedd till biosfärområden gav både områdets småföretag inom turismnäringen och berörda kommuner ytterligare drivkraft i arbetet med hållbar utveckling och en skjuts framåt för marknadsföring av området. När Fredrik Hoppstadius intervjuade småföretagarna om hur de ser på sig själva och sin roll i samhället, blev det tydligt att de känner ett stort ansvar för arbetet för en hållbar utveckling och ser vikten av att vara förebilder för en hållbar tillväxt.
Hållbarheten gisslan när destinationsmarknadsföringen tar över
Under en period drev biosfärkontoret och kommunerna gemensamt ett större marknadsföringsprojekt för att ge ytterligare skjuts åt en växande turism. Det var en del av ett nationellt arbete med att samla några exportmogna destinationer, där man lade ett större fokus på paketering, marknadsföring och infrastruktur.
– De större företagen var positiva till höjningen av ambitionsnivån, liksom kommunerna. Nu blev hållbarhet ett marknadsföringsargument för turismen. Men intresset bland småföretagarna och även hos turisterna svalnade och projektet föll inte ut så bra. Inom biosfärområdet insåg man att satsningen inte passade och gick la ned projektet. Det var ett aktivt val kring hur man ser på hållbarhet och hur man vill jobba inom området, berättar Fredrik Hoppstadius.
Ett aktivt val av semester
Turisterna då? Vilka är de och varför besöker de Kinnekulle, Läckö Slott, Götene eller någon av de andra platserna i området? För att få svar på frågan gjorde Fredrik Hoppstadius djupintervjuer samt ”skuggade” några av besökarna. Bland annat fotade han samma platser, samma motiv som besökarna fotade för att lägga upp på Instagram och Facebook.
– Den gemensamma nämnaren är att landskapet är viktigt och man vill på något sätt bidra till en hållbar konsumtion. Det är ett aktivt val. Barnfamiljen som väljer att paddla kanot vid Läckö slott istället för att flyga till Kanarieöarna, till exempel. Andra skäl kan vara att vilja ha en aktiv semester – en cykeltur i vacker natur eller att platsen betyder mycket – man kanske gifte sig där en gång i tiden. Det är både en ideogisk grund för turismen och en naturupplevelse av landskapet, där hållbarheten ger en extra, positiv eko-dimension, konstaterar Fredrik Hoppstadius.
Ett biosfärområde är ett område som ingår i Unescos nätverk inom programmet ”Man and Biosphere” (MAB). Tanken är att biosfärområdena ska fungera som modellområden för hållbar utveckling. De ska ha höga kulturhistoriska och biologiska värden som ska värnas, men till skillnad från naturreservat handlar det inte enbart om bevarande. Dessa landskapsområden ska nyttjas på ett långsiktigt hållbart sätt, där aktiviteterna utformas genom lokal samverkan i en demokratisk och inkluderande process. Biosfärområden utses av Unesco efter nominering från medlemsländerna.
För patienter som saknar en hand är oförmågan att vrida handleden en av de allra största utmaningarna för att återfå god funktionalitet. Eller som det kallas, att pronera och supinera handleden. När du lägger din hand platt på ett bord med handflatan neråt, är den fullt pronerad. Om du sedan vrider handleden 180 grader, så handflatan vänds uppåt, är den helt supinerad.
Svårt att öppna ett dörrlås
En sådan vridning är förmodligen inget de flesta av oss tänker särskilt mycket på, men rörelsen är betydelsefull och vi gör den dagligen. Tänk dig att du öppnar ett dörrlås, använder en skruvmejsel, sätter på spisen med ett vred eller helt enkelt vänder på ett vanligt papper. För den som saknar en hand är sådana saker mycket besvärligare och obehagligare att göra, och nuvarande protesteknik kan bara delvis avhjälpa problemet.
– En person som har amputerat underarmen kan använda ett motordrivet proteshjälpmedel som vrider handleden, styrd av elektriska signaler från de återstående musklerna. Emellertid är det samma signaler som också används för att styra handprotesen, förklarar Max Ortiz Catalan, docent vid institutionen för elektroteknik på Chalmers. Detta medför att styrningen blir mycket besvärlig och onaturlig att hantera, eftersom patienten enbart kan aktivera antingen handleden eller handen, och därför måste byta fram och tillbaka. Dessutom får patienterna ingen återkoppling genom känseln, så de har ingen uppfattning om handens position eller hur den rör sig.
Förankras i benet
Den nya konstgjorda leden har istället ett benförankrat, osseointegrerat, implantatsystem som utvecklats av en av parterna i projektet, det svenska företaget Integrum AB. Ett implantat förankras i vart och ett av de två benen i underarmen – armbågsbenet (ulna) och strålbenet (radius). Sedan fungerar en handledsliknande konstgjord led som ett gränssnitt mellan de båda implantaten och handprotesen. Detta tillsammans gör det möjligt att utföra rörelser som är mycket mer naturtrogna, med naturligt intuitiv styrning och återkoppling genom känseln.
Patienter som har förlorat såväl hand som handled har ofta tillräckligt med muskler kvar för att kunna vrida strålbenet över armbågsbenet – den avgörande handledsrörelsen. En vanlig hylsprotes, som fästs vid kroppen genom att stumpen komprimeras, låser fast skelettbenen. Det förhindrar all tänkbar vridning av handleden och därigenom slösas den användbara rörelseförmågan bort.
Ett implantat förankras i vart och ett av de två benen i underarmen – armbågsbenet (ulna) och strålbenet (radius). Sedan fungerar en handledsliknande konstgjord led som ett gränssnitt mellan de båda implantaten och handprotesen. Bild: Biomechatronics and Neurorehabilitation Laboratory/Chalmers
– Beroende på hur omfattande amputationen är kan patienten fortfarande ha de flesta biologiska kopplingarna och känselpunkterna kvar och använda dem i handledsvridningen. Det gör det möjligt att känna, exempelvis när du vrider om nyckeln för att starta en bil. Du behöver inte titta efter bakom ratten för att veta hur lång vridningen ska vara – du känner det helt enkelt. Innovationen vi nu har tagit fram innebär att rörelseförmågan hos patienten inte behöver gå förlorad på grund av en bristfällig teknisk lösning, som en hylsprotes. Man kan fortsätta att göra rörelsen på ett naturligt sätt, säger Max Ortiz Catalan.
Kan underlätta vardagen
Utbytesstudenterna Irene Boni och Jason Millenaar deltog som medicintekniska ingenjörer i projektet tillsammans med Max Ortiz Catalan i hans laboratorium, Biomechatronics and Neurorehabilitation Lab, på Chalmers. Arbetet har även bedrivits i samarbete med företaget Integrum AB. Dr. Marco Controzzi vid The Biorobotics Institute, Sant’Anna School of Advanced Studies, Italien deltog också i forskningen.
– I tester som mäter fingerfärdighet har vi visat att en patient med vår konstgjorda led får betydligt bättre resultat än när en protes med konventionell hylsteknik används, förklarar Jason Millenaar.
– Den nya leden ger en mycket mer naturlig räckvidd för rörelsen, vilket minimerar behovet av kompenserande rörelser i axeln eller bålen. Det kan förbättra vardagen betydligt för många som behövt amputera underarmen, säger Irene Boni.
Forskarna fann att det inte är nödvändigt att återskapa underarmsbenens hela rörelseförmåga i alla frihetsgrader. Det viktigaste för att återfå en verklighetstrogen handledsrörelse är den axiella, eller cirkulära, rörelsen av armbågsbenet och strålbenet.
– Handleden är en ganska komplicerad led. Även om det är möjligt att återskapa full rörelsefrihet i armbågsbenet och strålbenet, kan detta ibland leda till obehag för patienten. Vi fann att förmåga till axiell vridning är den viktigaste faktorn för att möjliggöra naturtrogna handledsrörelser utan att framkalla obehagskänslor, förklarar Max Ortiz Catalan.
Max Ortiz Catalan, Institutionen för elektroteknik, Chalmers, maxo@chalmers.se
Om detta berättar en ny avhandling i ekonomisk historia av Karolina Wiell vid Uppsala universitet.
Under 17- och 1800-talet växte synen på befolkningens värde fram, inte bara ur ett individperspektiv utan även ur ett samhällsperspektiv. Om man kunde förbättra befolkningens hälsa så var det både av värde för samhället, företagen och framförallt för den enskilda individen. I sin doktorsavhandling behandlar Karolina Wiell läkarnas roll i framväxten av den preventiva hälsovården i form av personlig hygien utifrån tanken ”en sund individ i ett sunt folk”.
Enkla råd om badning
I slutet av 1800-talet inleddes i liten skala byggandet av offentliga badstugor på den svenska landsbygden. Efter en långsam tillväxtfas uppfördes under perioden 1920-1949 tusentals nya badstugor. Därefter avtog byggandet snabbt. Samtidigt spreds råd och budskap som ”Ett bad i veckan” och ”Bad är hälsa” till befolkningen främst genom skolböcker och veckotidningar. Kvinnor och barn skulle bli friskare och starkare genom enkla råd om badning.
Badhuset, år 1914. Byggår 1897, då det första badet med inomhusbassäng utanför Stockholm. Länsmuseet Gävleborg
Karolina Wiells avhandling undersöker med ett medicinhistoriskt perspektiv bakgrunden till badstugubyggnationen lika väl som hur idén om folkbad och behovet av en förbättrad personlig hygien uppstod, formulerades, förmedlades, förankrades och förverkligades i slutet av 1800-talet och under 1900-talets första hälft efter att provinsialläkarna gjort den personliga hygienen till sin fråga i samband med provinsialläkareföreningens bildande 1881.
Avhandlingen visar hur den förändrade synen på personlig hygien och byggnationen av badstugor är ett bra exempel på hur det svenska samhället förändrades, moderniserades och hur den svenska välfärdsstaten växte fram lika väl som att läkarnas syn att oavsett ekonomi och bakgrund är alla värda att må bra.
Fågelfamiljerna fnittertrastar, timalior, glasögonfåglar och sylvior och några till kallas oftast med ett gemensamt namn för ”babblers” på engelska. Sammanlagt finns drygt 450 arter, som huvudsakligen förekommer i södra Asien, många även i Afrika. I Europa och Sverige finns bara några få arter, såsom svarthätta, trädgårdssångare och ärtsångare, och endast en art har koloniserat Nordamerika.
Många av dessa har aldrig tidigare analyserats med hjälp av genetiska metoder, och detta är den mest omfattande studie som gjorts hittills av denna stora fågelgrupp.
Den internationella forskargruppen från Sverige, Kina, Danmark, Schweiz och USA som nu studerat fågelgener som aldrig förr, har identifierat sju huvudgrenar av ”babblers”.
Nytt familjenamn för alkipporna
De olika grenarna uppskattades ha påbörjat sin utveckling för 18–20 miljoner år sedan, under den tidsperiod som kallas Miocen. Alla dessa huvudgrenar klassificerades som olika familjer. En av dessa familjer var inte tidigare namngiven och gavs namnet Alcippeidae, och omfattar endast ett släkte (Alcippe, alkippor) med små gråbruna fåglar som lever i södra Asiens skogar. Den stora familjen sylvior (Sylviidae) delades upp i två familjer, som representerar utvecklingslinjer som skildes åt för 19,5 miljoner år sedan.
Studien avslöjade även många andra oväntade släktskapsförhållanden. I flera fall visade det sig att vad som idag betraktas som olika underarter av en och samma art sannolikt inte är varandras närmaste släktingar och följaktligen bör betraktas som olika arter. En art, diademyuhinan, visade sig vara så distinkt att den som enda art placerades i ett nytt släkte, Parayuhina.
Bubblers föredrar tät undervetegation
”Babblers” finns framför allt i skog, där de flesta föredrar tät undervegetation, men vissa bor i buskmarker i torrare områden samt i våtmarker med riklig vegetation. Olika arter förekommer från lågländer ända upp till ovanför trädgränsen.
– Det finns en enorm variation i storlek (ca 6–155 g), kroppsform och fjäderdräkt hos dessa fåglar. Vissa är mycket intetsägande färgade medan andra har klara färgteckningar i frapperande mönster. Många av arterna är kända för sina vackra sånger, och hos flera av dessa sjunger hanar och honor duett, säger professor Per Alström, verksam vid Uppsala universitet och SLU.
Denna omfattande studie kommer att utgöra en ny grund till uppföljningsstudier av dessa fåglars ekologi, utveckling och skydd.
Professor Per Alström, Uppsala universitet och SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, per.alstrom@ebc.uu.se
Varför är jorden grön – varför äts inte all växtlighet upp av växtätare? Åtminstone en del av svaret ligger i växtätarnas risk att själva bli mat, det vill säga predationsrisken. Genom att äta växtätare minskar rovdjuren den mängd munnar som tuggar på växterna.
Vetenskapen har klart påvisat att klimatförändringar också leder till förändringar i arternas utbredning. Hos oss innebär det bland annat till att sydliga arter sprider sig norrut, och att låglandsarter vandrar uppför bergssluttningarna. Nu har det kommit en studie som visar att klimatförändringen också återspeglas i samspelet mellan arter – åtminstone när det gäller predationsrisken.
Högre rovdjurstryck desto varmare
Högre temperaturer och ett stabilt klimat bidrar båda till ett högre predationstryck. Den pågående klimatförändringen är förknippad både med stigande temperaturer och med ett mindre stabilt klimat, med regionala variationer. Därför kan den leda till olika förändringar i predationstrycket i olika regioner. På lägre breddgrader kan predationstrycket sannolikt minska, på högre breddgrader (som i Sverige) kan det öka. Genom att exponera dessa allmänna kopplingar visar studien hur klimatförändringar kan förändra markbundna ekosystem och de ekosystemtjänster som de står för.
Förutspådda förändringar i predationstryck. Färgskalan visar hur sannolikheten för högt predationstryck kan förväntas förändras under det närmaste halvseklet. I gröna regioner minskar sannolikheten för ett högt predationstryck, i röda regioner ökar den. På lägre breddgrader kan predationstrycket alltså sannolikt minska, på högre breddgrader (som i Sverige) kan det öka.
Den nya studien baserar sig på ett tidigare insamlat material. I en artikel som publicerades i Science demonstrerade Tomas Roslin, professor vid SLU, med stöd av en stor forskargrupp hur växelverkan mellan arter varierar med breddgraden och med höjd över havet. Nu får forskningen en uppföljare till artikeln som publiceras i en annan topptidskrift, Nature Climate Change.
– I den tidigare studien visade vi globala mönster i bytestryck. Nära polerna är sannolikheten för en växtätare att själv bli äten bara en bråkdel av vad den är vid ekvatorn. I den nya studien spårar vi orsakerna till dessa mönster, och påvisar att de ligger i just klimatfaktorer, förklarar Tomas Roslin. Temperatur och nederbörd förklarar mönstret bättre än breddgraden eller höjden över havsnivån.
Påverkar växelverkan mellan arter
– Den viktigaste konsekvensen är enkel: om nu en gång det nuvarande klimatet påverkar det nuvarande predationstrycket, då kan vi förvänta oss att en förändring i klimatet också leder till en förändring i predationstrycket. Klimatförändringen återspeglas således inte bara i förändringar i arternas utbredning, utan även i förändringar i växelverkan mellan arterna.
– Ur jord- och skogsbrukets synpunkt vore det förstås viktigt att kunna förutspå effekterna inom varje bestämt område på Jorden, men på den nivån blir nog förutsägelserna tillsvidare rätt oprecisa, befarar Tomas Roslin. Det vi kan säga mer bestämt är att predationstrycket kommer att förändras, och att detta är en ny dimension av klimatförändringen som vi måste hålla ögonen på.
Materialet bakom studien insamlades med relativt enkla medel. Forskarna klistrade fast tusentals fjärilslarver gjorda av modellera på 31 platser i världen, inklusive två ställen i Finland och ett i Danmark. Genom att studera bitmärken på larverna kunde forskarna sedan se hur många larver som blivit attackerade och av vad.
Kontakt:
Tomas Roslin, professor, Inst. för ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), tomas.roslin@slu.se
Ekologiskt och fair trade i all ära, men när det gäller leksaker släpar de hållbara materialen efter. Senast i somras (2018) varnade den danska Miljöstyrelsen för att den populära leksaken squishy innehöll stora mängder skadliga kemikalier.
En av kemikalierna var dimetylformamid som kan orsaka nerv- och leverskador samt irriterar ögon och andningsorgan hos barn. Vissa av exemplaren innehöll även cancerframkallande ämnen.
Visserligen finns det specialbutiker som säljer så kallade giftfria leksaker, men leksakerna är till stor del okända för den stora massan och kostar dessutom ofta tredubbelt så mycket som vanliga märken.
Därför är de flesta hänvisade till den vanliga leksakshandeln, tyvärrr visar forskning på skadliga ämnen i flera av de vanligaste leksakerna.
Begagnat lego under luppen
Våren 2018 rapporterade brittiska forskare om hur lego från 1970- och 80-talet innehåller flera skadliga ämnen som överstiger EU:s gränsnivåer. I det fallet handlar det inte om själva plasten i byggklossarna, utan om färgerna. Och då främst röd, gul och svart.
Bland annat upptäckte forskarna höga halter av antimon, barium, brom, kadmium, krom, bly och selen, som redan i låga halter kan vara giftiga om barn exponeras under lång tid. Speciellt farliga är de begagnade legobitarna för små barn, med benägenhet att stoppa saker i munnen, eftersom de då exponeras extra mycket.
Nytt lego är giftfritt
Lego är en tekniskt hållbar leksak och finns det en stor begagnatmarknad. Ett stort problem, enligt de brittiska forskarna:
Risken finns att det begagnade legot bidrar till socioekonomiska skillnader i hälsa. De som tjänar mindre är mer benägna att handla begagnat till barnen, medan de som tjänar mer hellre köper nytt och således giftfritt.
När det gäller nytillverkat lego verkar det inte finnas några tveksamheter.
– Lego har haft en väldigt tur. Plasten har aldrig varit ifrågasatt och släpper inte ifrån sig någonting, säger Carl-Gustaf Bornehag, professor i folkhälsovetenskap vid Karlstads universitet.
Gamla leksaker läcker gift
Det är känt sedan tidigare att gamla plastleksaker, till exempel Barbie och My Little Pony, kan läcka giftiga ämnen. En amerikansk studie som publicerades för några år sedan fann till exempel alarmerande höga halter av bly, kadmium och arsenik när de undersökte leksaker från från 1970-80-talet. Totalt innehöll var fjärde leksak för höga halter av någon miljö- eller hälsofarlig kemikalie.
Nya leksaker inte alltid bättre.
Tidigare i år (2018) anmälde Kemikalieinspektionen 16 företag för bristande kemikaliekontroll efter att ha hittat bland annat ftalater, som används som mjukgörare i plaster, i en docka som såldes hos en stor butikskedja. Vissa ftalater är hormonstörande och kopplas till bland annat astma, allergier, övervikt med mera. Enligt en studie för två år sedan, även den gjord av Kemikalieinspektionen, återfinns kemikalier förbjudna av EU i var sjunde ny leksak.
Ftalater och försenad språkutveckling
Mammors tidiga exponering för ftalater under tidig graviditet har kopplats till försenad språkutveckling hos barn i en studie publicerad i den vetenskapliga tidskriften JAMA. Information samlades in från 963 gravida svenska kvinnor och deras barn och 370 amerikanska kvinnor och deras barn. En fördubblad exponering av ftalaterna DBP och BBzP hos mammorna var relaterad till en 28-48-procentigt förhöjd risk för språkförsening hos barnen.
Dessvärre är inflödet av leksaker tillverkade utanför EU enormt och EU-kommissionens informations- och varningssystem Rapex har ofta med diverse platsleksaker, till exempel dockor, hoppbollar och byggsatser, på sin ”serious risk”-lista på grund av att de innehåller ftalater och farliga kemikalier.
– Det går inte att säga att alla leksaker tillverkade inom EU uppfyller alla krav i lagstiftningen, det kan alltid ske misstag. Dock är risken att leksakerna innehåller förbjudna ämnen lägre om tillverkningen sker inom EU. Vad jag känner till är det dock relativt få leksaker som faktiskt tillverkas i EU, även om varumärket ägs av ett europeiskt företag, säger Frida Ramström, inspektör vid Kemikalieinspektionen.
Tryggt med gosedjur – få med farliga kemikalier
Gosedjur är ofta med i sängen och inte sällan nära ansiktet, vilket innebär att små barn lätt skulle kunna få i sig skadliga kemikalier. Turligt nog verkar majoriteten av gosedjuren inte innehålla några farligheter.
– Det är inte särskilt många av de farliga ämnen som regleras som finns i tyg som gosedjur är gjorda av. Vad jag kommer ihåg har det varit något enstaka fall, men då kan det ha varit någon plastdel, till exempel nosen, som har innehållit något farligt ämne, säger Frida Ramström.
2012 kom boken Den onda badankan av Katarina Johansson som sammanfattade vilka farliga kemikalier det finns i våra barns leksaker. Bland annat visade det sig att badleksaker, till exempel badankor och uppblåsbara saker, som ofta är gjorda av PVC-plast, innehåller mjukgörande ämnen som har farliga egenskaper.
Akut giftiga badleksaker
En svensk undersökning från 2011 visade att lakvattnet efter produkter med mjukgörande ämnen var akut giftiga för försöksdjuren vattenloppor. Fem av 13 produkter som var avsedda för barn var giftiga, till exempel badleksaker och flythjälpmedel som uppblåsbara armkuddar.
– Det går inte att säga att om man har många badankor med ftalater i så kommer barnen automatiskt att skadas. Halterna är generellt sett låga. Å andra sidan är det ämnen vi exponeras för varje dag hela livet. WHO drog 2012 slutsatsen att riskerna med hormonstörande ämnen sannolikt är underskattade, säger Christina Rudén, professor i regulatorisk toxikologi och ekotoxikologi vid Stockholms universitet.
Borsyra i slajm
Tidigare i år visade en brittisk undersökning att slajm kan innehålla upp till fyra gånger mer borsyra, ämnet som ger slajmet dess konsistens, är vad som är tillåtet inom EU. Läget har inte blivit bättre sedan dess och under hösten har Rapex flera gånger haft med slajm på sin special alertlista på grund av för hög borhalt.
Bor kan det ge allvarliga hudskador, diarré och kräkningar och i värsta fall påverka reproduktionsförmågan.
– Halterna i slajm är relativt låga och vid hudkontakt tar inte kroppen upp så mycket. Det är större risk om man skulle råka få slajm i munnen och svälja ner det. Det finns dock slajm som uppfyller kraven i lagstiftningen så allt slajm är inte farligt, säger Frida Ramström.
Det går även att tillverka eget slajm. Dessvärre innehåller vissa av recepten borsyra och/eller lim för att få rätt konsistens. Försäljningen av borsyra till privatpersoner är förvisso förbjudet inom EU, men ämnet förekommer i små doser i vissa produkter, till exempel linsvätska. Försäljning till företag är tillåtet.
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av forskning.se
– Det kan handla om att personer med högre utbildning och bättre ekonomi lever ett hälsosammare liv med bättre kost och mer friluftsliv så att de tar hand om sin diabetes bättre än socioekonomiskt utsatta personer. Utmaningen för vården är att se till att alla får samma hjälp och stöd att hantera sin diabetes, oavsett bakgrund, säger Cecilia Toppe.
Cecilia Toppe har använt ett antal nationella register, som Svenskt barndiabetesregister, Nationella diabetesregistret och njurregistret, för att studera vilka personer med diabetes typ 1 som utvecklar njursvikt och behöver dialys.
– Vi ser en positiv utveckling vad gäller hälsa och överlevnad för personer med diabetes som får njursvikt, men större vikt behöver läggas vid socioekonomiska faktorer som ekonomi och utbildning för att alla ska få del av förbättringen, säger Cecilia Toppe, doktorand vid Institutionen för klinisk vetenskap vid Umeå universitet.
Bland dem som fått typ 1-diabetes som barn eller unga vuxna drabbades drygt en på tjugo, cirka fem procent, av njursvikt som kräver dialys. Sett över tid är det färre patienter idag som utvecklar njursvikt och de är minst tre år äldre när de påbörjar dialys än på 90-talet. De som drabbas av njursvikt idag överlever också längre än de som fick det på 1990- eller början av 2000-talet. Bäst överlevnad sågs hos patienter som fick en ny njure med transplantation, vilket drygt hälften av patienterna med dialyskrävande njursvikt i studien fick.
Den enskilt starkaste socioekonomiska riskfaktorn för att utveckla njursvikt var patientens egen utbildningsnivå. Om man inte gått ut gymnasiet var risken att få njursvikt mer än fem gånger stor som om man gått färdigt gymnasiet. När man undersökte riskerna på föräldranivå gick det att se att båda föräldrarnas, men särskilt mammans, högst uppnådda utbildning också var en stark faktor. Det gick även att se en viss ökad risk för njursvikt om någon i familjen vid något tillfälle hade fått försörjningsstöd av samhället.
Vad är njursvikt?
Njurarna renar blodet från ämnen och för bort vatten som kroppen inte behöver. Vid njursvikt klarar njurarna inte längre av att göra det och då stannar skadliga ämnen och vatten kvar i kroppen. Njursvikt kan vara akut eller kronisk. Vid kronisk njursvikt försämras njurarnas funktion långsamt, under flera år. Akut njursvikt utvecklas snabbare, inom några dagar eller ett par veckor. Den vanligaste formen är kronisk njursvikt.
KNS är en bakterie som tillhör vår normalflora, men som också är en vanlig orsak till sepsis hos extremt för tidigt födda barn. Barn som föds extremt tidigt brukar ofta vara inskrivna på sjukhuset till fullgången tid, det vill säga så länge som de egentligen skulle ha varit kvar i mammans mage.
Den förhöjda risken gör det extra viktigt att förebygga sepsis på avdelningarna för prematura barnd.
– I min forskning kunde vi se att användande av metoden scrub the hub minskade risken att få sepsis orsakad av en bakterie som kallas KNS, koagulasnegativa stafylokocker, säger Louise Björkman Hjalmarsson, specialistläkare på barn- och ungdomskliniken vid Universitetssjukhuset.
Varnat för farliga alkoholkorkar
Som en vidareutveckling av scrub the hub-metoden har en alkoholkork utvecklats som minskar risken att bakterier kan fästa på infarten och därmed minskar risken att bakterier överförs till blodbanan. En tidigare studie hade visat att det fanns en risk att alkohol läcker från korken.
Skrubba kopplingarna
Årligen föds cirka 3500 barn inom Region Örebro län. Ungefär 3,3 barn per tusen i Sverige är extremt för tidigt födda och behöver omvårdnad på neonatalavdelning. EXPRESS (Extremely Preterm Infants in Sweden Study) är en nationell studie som genomfördes i Sverige mellan åren 2004-2007. I studien ingick alla för tidigt födda barn som föddes före vecka 27. Syftet med studien var att kartlägga omhändertagande av dessa barn och hur det gick för dem på sikt. Flera uppföljningar av dessa barn har skett över tid. ”Scrub the hub” är en förebyggande rutin som innebär att man mekaniskt rengör öppningen på infarter med en alkoholindränkt tuss i 15 sekunder. Det gör man för att minska risken för att bakterier överförs från utsidan av infarten till blodbanan.
– Vi testade två alkoholkorkar i kombination med två infartskopplingar i labbmiljö. Sen mätte vi hur mycket alkohol som hade kommit över i blodet om infarten suttit på en riktig patient. Resultatet visade att det läckte alkohol och därför bör produkterna inte användas på för tidigt födda barn. Därför använder vi inte de korkarna på vår neonatalavdelning och vi har varnat för dem i Sverige, säger Louise Björkman Hjalmarsson.
Hygienrutinerna har förbättrats över tid
Louise Björkman Hjalmarssons avhandling utgår tre från den nationella studien EXPRESS som betyder Extremely Preterm Infants in Sweden Study. I ett av arbetena genomfördes en enkätundersökning av vilka hygienrutiner som användes på sjukhuset under åren 2004-2007 jämfört med när enkäten skickades ut år 2013.
– Vi fann att hygienrutinerna hade förbättras över tid, speciellt basala hygienrutiner och kontroller av att hygienrutinerna följdes. När vi undersökte kopplingen mellan hygienrutiner och risk för sepsis, fann vi en koppling mellan kateterrutiner, blododlingsrutiner, användande av förebyggande antibiotikabehandling och risk för att insjukna i sepsis.
Hur tidigt är för tidigt född?
Ett barn som föds graviditetsvecka 35 eller 36 kan ofta vårdas på en vanlig BB-avdelning och komma hem redan några dagar efter förlossningen.
Barn födda graviditetsvecka 34 och tidigare behöver i stort sett alltid vård på en neonatalavdelning. Det är en avdelning där för tidigt födda och sjuka nyfödda barn vårdas.
Barn födda före graviditetsvecka 32 behöver ofta någon form av intensivvård till en början. Det kallas för att barnet är ”mycket för tidigt född”.
Om ett barn föds före vecka 28 kallas det för att barnet är ”extremt för tidigt född”.
Ett barn kan överleva om det föds redan kring graviditetsvecka 22. Källa: Vårdguiden
Risk att insjukna i lungsjukdom
Förebyggande av infektioner är också viktigt för att sepsis under nyföddhetsperioden kan leda till sjukdomar på sikt. Forskningsresultatet visade en koppling mellan sepsis och risk att insjukna i svår lungsjukdom.
– Det är en lungsjukdom som innebär andningsbesvär för barnet och behov av syrgas under olika lång tid. Över tid kan barnen utveckla ett astmaliknande tillstånd, avslutar Louise Björkman Hjalmarsson.
Antibiotika används inom djurproduktionen världen över för att behandla och förebygga sjukdomar hos livsmedelsproducerande djur, och i många fall även för att få djuren att växa snabbare. I många låg- och medelinkomstländer finns ingen reglering av försäljningen av antibiotikan, något som ofta leder till att antibiotika används både felaktigt och i onödan, vilket i sin tur bidrar till ökad förekomst av antibiotikaresistens.
Gunilla Ström Hallenberg har i sitt doktorsarbete vid SLU bland annat undersökt hur antibiotika används på grisgårdar runt om Kambodjas huvudstad Phnom Penh, samt förekomsten av antibiotikaresistens hos vanliga tarmbakterier från gårdarnas grisar.
Oreglerad användning bäddar för resistens
Genom intervjuer med grisuppfödarna fann man att nästan alla använde antibiotika i sin grisproduktion och att uppfödarna ofta själva bestämde vilken typ av antibiotika som skulle användas, samt justerade både dosering och behandlingslängd beroende på hur sjuka grisarna var och på hur snabbt de tillfrisknade.
Nästan hälften (45 procent) av de intervjuade hushållen hade inte hört talas om antibiotikaresistens. Bild: Gunilla Ström Hallenberg
– Den här typen av oreglerad och ofta onödig användning av antibiotika leder i många fall till ett ökat selektionstryck hos bakterier, vilket kan resultera i att fler bakterier utvecklar resistens, inte bara mot den antibiotika som används utan också mot annan antibiotika av liknande typ, säger Gunilla Ström Hallenberg.
Antibiotikaresistens var vanligt förekommande bland grisarna och 79 procent av bakterierna klassificerades som multiresistenta, det vill säga resistenta mot tre eller fler antibiotikaklasser. Man fann även att antibiotikaresistens var vanligare på gårdar där man behandlade grisarna i förebyggande syfte och där man behandlade hela besättningen vid tecken på sjukdom.
Svårt att ta vara på gödseln
Förutom antibiotikaanvändning har Gunilla Ström Hallenberg undersökt vilka risker människor utsätts för genom grishållning i stadsnära områden. När djur och människor lever tätt tillsammans finns en ökad risk för smittspridning mellan djur och människor. Ett stort problem i de här områdena är också hanteringen av gödsel, eftersom dålig hantering av gödsel kan innebära att bakterier, parasiter och andra mikroorganismer i gödseln sprids till och infekterar människor.
Bristfällig kunskap och avsaknad av jordbruksmark gör gödselhanteringen problematisk. Att behandla och transportera bort gödseln på ett säkert sätt innebär i många fall stora kostnader för hushållen. Bild: Gunilla Ström Hallenberg
– I de här områdena är tillgången till jordbruksmark ofta begränsad vilket innebär att det inte finns något bra sätt att göra sig av med gödseln. Många djurhållare väljer helt enkelt att dumpa gödseln i omgivningen istället för att transportera den till jordbruksmark i andra områden, säger Gunilla Ström Hallenberg.
Gödsel med antibiotikaresistenta bakterier
Man fann att nästan hälften av grishållarna runt Phnom Penh vanligtvis dumpade grisgödseln i omgivningen, vilket var vanligare bland hushåll som inte hade tillgång till jordbruksmark och bland hushåll där man inte visste om att sjukdomar kunde spridas mellan djur och människor. Eftersom gödsel även kan innehålla antibiotikaresistenta bakterier, resistensgener och antibiotikarester kan dåligt hanterad gödsel dessutom utgöra en risk för ökad uppkomst och spridning av antibiotikaresistens.
En stor del av hushållen (60 procent) ansåg att grishållningen var en av de viktigaste inkomstkällorna. Bild: Gunilla Ström Hallenberg
– Riktade informationskampanjer, tillsammans med sjukdomsförebyggande åtgärder och en regional eller nationell plan för gödselhanteringen, kan leda till de förbättringar som är nödvändiga för att djurhållning i stadsnära områden ska kunna bedrivas i länder som Kambodja, säger Gunilla Ström Hallenberg.
Gunilla Ström Hallenberg, Institutionen för kliniska vetenskaper
Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala, gunilla.strom@slu.se
Att tillsätta bakterier till elektrokemiska system är ofta ett miljövänligt sätt att omvandla kemisk energi till elektricitet. Applikationer finns inom vattenrening, bioelektronik, biosensorer och för att skörda och lagra energi i bränsleceller.
En utmaning är att hög signalstyrka hittills har krävt stora elektroder och stor vätskevolym.
Nu har forskargruppen vid Linköpings universitet, tillsammans med kollegor vid Lawrence Berkeley National Laboratory i Berkeley, Kalifornien, tagit fram en metod där de bäddar in den elektroaktiva bakterien Shewanella oneidensis i PEDOT:PSS, ett elektriskt ledande polymermaterial, på ett substrat av kolfilt.
Sammanflätad struktur av bakterier
Forskarna kallar resultatet en flerlagers ledande bakterie-kompositfilm, multilayer conductive bacterial-composite film, MCBF. En mikroskopisk analys av filmen visar en sammanflätad struktur av bakterier och ledande polymerer som kan vara upp till 80 µm tjock, betydligt tjockare än vad som är möjligt med andra tekniker.
– Våra experiment visar att över 90 procent av bakterierna är livskraftiga och att bakterie-kompositfilmen, MCBF, ökar flödet av elektroner till den externa kretsen. När filmen används som anod i en biokemisk bränslecell blir strömstyrkan 20 gånger så hög som med anoder i andra material, och den förblir hög i alla fall i flera dagar, säger Gábor Méhes, forskare vid Linköpings universitet.
Tidigare forskning har bland annat testat kolnanorör för att öka ytan vid anoden, men utan att få samma goda resultat.
Levande elektroner är mångsidiga
Möjligheten att kunna koppla biologiska processer till avläsningsbara elektriska signaler är även värdefullt för exempelvis miljösensorer eftersom det krävs snabb svarstid, låg energikonsumtion och möjlighet att lägga in en stor mängd olika receptorer.
Nyligen har forskare bland annat demonstrerat hur Shewanella oneidensis producerar elektrisk ström som svar på arsenik, arabinos (socker) eller organiska syror.
– Vi presenterar här en typ av ”levande elektrod” där elektrodmaterialet och bakterierna sammanfogas till en enda elektronisk biofilm. Allt eftersom våra kunskaper ökar om den viktiga roll som bakterier spelar för vår egen hälsa och välbefinnande kommer det sannolikt att utvecklas nya typer av levande elektroder. Det ger oss mångsidiga och anpassningsbara verktyg för att utveckla nya former av bioelektronisk teknik och terapier, säger Daniel Simon, forskningsledare inom organisk bioelektronik vid Laboratoriet för organisk elektronik.
Temperaturerna på våra nordliga breddgrader ökar på grund av klimatförändringen och det kan medföra att bestånd av gran kommer att uppleva allvarligare episoder av torka på sommaren och dessutom kommer förändringar i årstidernas längd att orsaka mer frostskador på gran under våren. Denna typ av stress påverkar inte bara produktiviteten utan kan till och med hota förekomsten av gran i våra skogar.
Nyckeln ligger i generna
Genetisk forskning och förädling av granplantor med syfte att öka stresstolerans för miljöfaktorer såsom torka och frost skulle kunna bidra till att förbättra granens förmåga att anpassar sig till klimatförändringar. Julia Haas arbete ger en grund för identifiering av kandidatgener som är involverade i molekylära toleransmekanismer hos gran.
I sina studier jämförde hon stress-responsiva gener i granplantor med kända mekanismer i modellväxten backtrav, vilken vanligen används på laboratoriet. Resultaten visade att väl karakteriserade transkriptionsfaktorer som i backtrav reglerar uttrycket av gener som ingår i flera stressresponser antingen saknade motsvarigheter i gran, eller var differentiellt uttryckta. Detta indikerar att stressresponserna har utvecklats annorlunda i gran jämfört med backtrav.
Gran växer ofta i tuffa miljöer och i extrema klimat. Detta, tillsammans med dess evolutionära avstånd till yngre blomväxter, kan förklara de observerade skillnaderna.
– Vad det också betyder är att en enkel övergång av kunskap från backtrav, jordbruksgrödor och bredbladiga träd inte är möjlig. Gran kräver sin egen uppsättning verktyg för förädling och genteknik och min forskning ger en första förståelse för granspecifika mekanismer. Denna kunskap kan vara till nytta för växtförädling av mer toleranta träd, säger Julia Haas.
Dynamiska ekosystem
Symbiotiska mikroorganismer spelar också en roll för växters vitalitet. Bakterier och svampar kan ha fördelaktiga effekter på tillväxt och förbättra den abiotiska stresstoleransen hos växten. Men klimatförändringar och mänskliga aktiviteter som ökar näringstillförseln till ekosystemen kan ha oförväntade effekter på mikroorganismer, båda positiva och negativa.
Julia Haas studerade mikroorganismer i granar i bestånd som erhållit långsiktig gödsling under 25 år. Förvånansvärt visade resultaten positiva effekter på diversitet av symbiotiska svampar och bakterier vid ökad tillgång till näringsämnen och etablering av mikrobiella samhällen med högre näringspreferenser.
– Responsen i denna typ av ekosystem är mycket dynamisk. Vi måste expandera den klassiska forskningen med fokus på mykorrhizasvamparna och börja titta på ytterligare tjänster som mikroorganismer kan ge till växterna för att fullt ut förstå betydelsen av dessa förändringar i mikrobiomets sammansättning. Dessutom är identifiering av fördelaktiga växtmikrobiota och applicering i plantskolan ett intressant alternativ för skogsindustrin för att säkerställa trädproduktion och tillväxt i utmanande klimatförhållanden i framtiden, säger Julia Haas.
Julia Haas, Umeå Plant Science Centre, Department of Plant Physiology, Julia.haas@umu.se
Blå kortvinge finns i ett stort område från Himalaya till sydöstra kinesiska fastlandet, Taiwan, Filippinerna och Indonesien. De kontinentala och taiwanesiska populationerna har nyligen studerats av en grupp forskare från Sverige, Kina, Storbritannien och USA med avseende på DNA, fjäderdräkt, kroppsform, sång och geografisk utbredning. Forskarna har kommit fram till att de inte är några underarter utan tre helt självständiga arter.
Skiljer sig i färg och sång
De tre arterna skiljer sig åt i samtliga studerade egenskaper. Till exempel är hanarna hos de två fastlandsarterna blågrå, medan den taiwanesiska artens hanar är bruna, precis som honorna av alla tre arterna. Hos en av de två kontinentala arterna är unga hanar lika de vuxna hanarna, medan hos den andra arten är de lika honorna.
Tre arter som tidigare betraktades som en art, blå kortvinge (Brachypteryx montana). Eftersom de inte har svenska namn än, har de svenska namnen citationstecken. a) ”kinesisk kortvinge” (Brachypteryx sinensis), adult hane, Jiangxi, Kina, 25.4 2013; b) ”himalayakortvinge” (B. cruralis), adult hane, Yunnan, Kina, 5.5 2016; c) ”kinesisk kortvinge”, ung hane, Sichuan, Kina, 19.6 2015; d) ”himalayakortvinge”, ung hane, Sichuan, Kina, 19.6 2015; e) ”taiwanesisk kortvinge” (B. goodfellowi) Taiwan, 4.5 2004 (Chengte Yao); f) ”himalayakortvinge”, ung hane, Sichuan, Kina, 14.5 2015 (Tang Jun/China Bird Tour). Bilder: Per Alström, förutom e och f.
Dessutom skiljer sig sångerna markant, framför allt mellan de två kontinentala arterna. Forskarna upptäckte att båda de kontinentala arterna häckar i samma område i centrala Kina. Tidigare var bara den ena arten känd från det området.
Kan finnas fler arter
Enligt de genetiska analyserna har de tre arterna utgjort olika utvecklingslinjer sedan minst 4,1 miljoner år. Forskarna fann även att den underart som finns på Java är mer avlägset besläktad med övriga och alltså bör betraktas som ytterligare en art. Det finns ytterligare ett antal former av ”blå kortvingar” i Filippinerna och Indonesien som ännu inte är studerade i detalj. Kanske kan även de delas upp i flera arter.
Denna studie, som alltså kom fram till att den blå kortvingen är minst fyra arter, stödjer uppfattningen att antalet fågelarter i världen är underskattat – trots att fåglarna är den i särklass bäst kända av alla organismgrupper.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
