Förpackningar används för att transportera, förvara och bevara mat, medicin och andra konsumentprodukter. För att utveckla nya paketöppningstekniker behövs prototyper och fysiska tester. Med hjälp av så kallade finita elementsimuleringar (FE-simulmeringar) kan designprocessen bli snabbare och robustare. FE-simulering är ett kraftfullt virtuellt verktyg för material-, produkt- och processutveckling.
Shafiqul Islam, forskare inom maskinteknik vid BTH, har studerat hur finita elementsimuleringar kan leda till att vi får livsmedelsförpackningar som är lättare att öppna samt förpackningar som är mer tåliga och hållbara. Simuleringsmetoden innebär att man med hjälp av en datormodell kan återskapa vad som händer i verkligheten. På så sätt kan man se hur lätt förpackningen är att öppna, var det eventuellt uppstår sprickor samt vilket material som är bäst att använda för att förpackningarna ska hålla.
Datorsimuleringarna gör att tillverkarna kan ta rätt beslut tidigt i utvecklingsprocessen, vilket gör att de kan ta fram förpackningar som är tåligare och mer hållbara till lägre kostnader. Producenten får med hjälp av simuleringarna även en större förstående för hela designprocessen.
Shafiqul Islams forskningsresultat går att tillämpa inom de flesta designprocesser, i livsmedelsindustrin men även inom bilindustrin.
Shafiqul Islam (engelsktalande), forskare inom maskinteknik vid BTH, shafiqul.islam@bth.se
Begreppet ”scary seafood” börjar få fäste bland krögare och besöksnäring i den rika världen. Det är ett samlingsnamn för mat från havet som vi i västvärlden av olika skäl inte anser vara ätbar. Den kan bli en bland många upplevelser på turistmål, men framför allt ett alternativ till kött, av miljö-, hälso- och försörjningsskäl.
– Vi måste ändra beteende kring vad vi äter. I den rika delen av världen vill vi bara ha filé från de finaste fiskarna i haven. Men i Afrika och delar av Asien äter man det mesta man får upp. Vi måste också skörda arter som är längre ner i näringsväven. Det handlar om en långsiktig förändring av vanor, säger Susanne Lindegarth på Institutionen för marina vetenskaper vid Göteborgs universitet och samordnare för projektet Scary seafood, som involverar både forskare och företag.
– Namnet ”scary seafood” har en stor attraktionskraft. Det vi vill utnyttja för att få fler att förstå att vi behöver ändra våra konsumtionsvanor för att få ett mer hållbart samhälle. Vi vill öka kunskapen både bland konsumenter och besöksnäringen.
Lång lista med okända godingar från havsdjupen
Projektet Scary seafood listar i en rapport från januari 2019 ett 30-tal potentiella arter av fiskar och skaldjur som vi inte äter i dag, som trollhummer (till sushi), maskeringskrabba, simkrabba och strandkrabba plus många arter av räkor och havssnäckor. Simkrabban är en vanlig bifångst som kastas i sjön, strandkrabban är den som barn gärna metar på Västkusten.
Bland räkorna finns sandräka, glasräka och inte minst tångräka. Den äts mer sällan i dag, men ansågs åtminstone förr som godare än nordhavsräkan som vi äter i dag. Tångräkan är originalet för ”pillede rejer” i Danmark.
Andra godingar på listan är öronmaneter, bläckfisk, valthornssnäcka, ett antal arter av alger, musslor, bläckfisk, sjöborrar och sjöstjärnor, sjögurkor och sjöpungar.
Att stoppa i oss något slemmigt som luktar illa på stränderna tillhör för många kategorin ”otänkbart”. Men tack vare sushins intåg på svenska menyer har vi lärt oss äta alger. Sedan några år odlas makroalger som socker- och fingertång kommersiellt i svenska vatten på Västkusten. Forskning pågår om hur den bäst tas till vara i förädlingsledet. Det sker inom ramen för projekt Seafarm, ett samarbete mellan KTH, Chalmers, Göteborgs universitet, Lunds universitet och Linnéuniversitetet.
– Ska vi torka, den, frysa den eller ensilera den? För mat kan frysning passa bra ibland, torkning ibland. Biomassan är ganska känslig, så man måste behandla den snabbt för att behålla kvaliteten. Det är viktigt när man ska jobba industriellt med många ton biomassa per dag, säger projektledaren Fredrik Gröndahl vid KTH.
Förutom till sushi kan algerna användas som de är, strimlade i sallad, blandad med fiskfärs i algburgare eller ingrediens i andra rätter. Forskare jobbar med att ta fram smakförstärkare, konsistensgivare, färgämnen, proteiner och annat i bioraffinaderier.
Utöver mat forskar man på bland annat nedbrytbara alternativ till plast och textilier. Resterna kan bli biogas – om förädlarna får mer betalt för att ta tillvara dem. Men alger innehåller både fosfor och kalium och skulle kunna bli alternativ till handelsgödsel. På så vis för man tillbaka näring som lantbruket läcker till havet.
Tarmtång havets tryffel
På Gotland pågår försök att odla potatis med bland annat tång, ”släke”, i gödningen. I ett annat projekt på ön testar man att odla östersjöalg, tarmtång eller Tarmalg (Ulva intestinalis) vid Ar forskningsstation. Den är trots namnet populär bland kockar, men mer säljbar som ”havets tryffel”.
Det har pratats länge om insekter som alternativa proteiner, men många drar sig för tanken på att stoppa larver och skalbaggar i munnen. Därför kan fler skaldjur – insekternas havssläktingar – vara ett alternativ där man tar ut köttet som crabsticks eller kräftstjärtar.
Skaldjur har också fördelen att de ses som lite lyxiga, och lättare kan locka konsumenter. Försök med odling av ett antal arter pågår på Nationellt centrum för marin vattenbruksforskning, Swemarc, vid Göteborgs universitet i samarbete med Rise, Chalmers och KTH. En art är hummer, där man redan producerar yngel som sätts ut i havet för att stärka naturliga bestånd. Det finns också intresse för att använda dem i kommersiell odling.
Näst längst har forskningen kommit kring havskatten. Där studerar man vilka förhållanden som är bäst för odling, med vattenkemi, temperatur, storlek på tankar, styrka i vattenflöden, bubbling.
– Vi studerar tillväxt, stressreaktioner och beteende vid olika förhållanden. Vi tittar också på nya foder. Det finns kommersiella standardfoder, men fiskarter kan vara olika som ko och kyckling. Behoven skiljer också mellan olika utvecklingsstadier, säger Kristina Snuttan Sundell, föreståndare för Swemarc och professor på institutionen för biologi och miljövetenskap vid Göteborgs universitet.
Havskatt kan bli odlad delikatess
Hälleflundra och tunga tillhör de arter som lämpar sig bäst för odling i havet, enligt en kartläggning av Göteborgs universitet. Ett antal arter har rankats efter hur efterfrågade de är, ifall odling förekommer i andra delar av världen och hur mycket man vet om arternas biologi.
Högst klassade är hälleflundra, tunga, piggvar, havskatt, torsk och lyrtorsk. Därefter listas kummel, bergtunga och sjurygg, där det saknas tillräckliga erfarenheter av odling men man inte sett uppenbara hinder för odling.
I nästa kategori finns långa, lubb, rödspätta, marulk, fjärsing (lik abborre) och slätvar, där man saknar tillräcklig kunskap om biologin och arternas lämplighet för odling. Rödtunga och makrill avfärdas som svåra att odla.
Arter längre ned i näringskedjan forskas det ännu inte lika mycket på, men öronmaneter används redan som ingrediens i bantningspreparat. De har lågt näringsvärde men är utmärkta som bukfylla.
Sjöstjärnor kan åtminstone bli foder för marina arter vi äter, medan sjögurkor och sjöpungar har potential som mat. De sistnämnda, som kanske motverkar en del cancerformer, odlas redan och säljs i Sverige som buljongextrakt med salt- och umamismak.
Däremot forskas det på olika sätt hur man kan minska svinn. Norska forskare studerar hur man kan få kvar mer kött när fisk benas. I Norge tas också lax- och torskhuvuden till vara för asiatiska marknader, där de ses som delikatesser. Även Swemarc och Chalmers forskar på hur spill kan tas tillvara i produktionen.
Sjöpung (Ciona intestinalis)
Vid Chalmers pågår forskning om hur man ska kunna undvika att slänga råvara där kvalitén försämras i produktionskedjan, genom att försvåra härskning. Forskning i världsklass bedrivs vid institutionen för biologi och bioteknik om extrahering av bioaktiva komponenter som proteiner och lipider.
Svalt intresse för hela fisken
Att omvandla forskning till kommersiella lösningar stupar ofta på att det krävs investeringar inom industrin för att minska svinnet. Det stupar än så länge på för litet intresse och kunskap bland konsumenter, enligt Kristina Bergman på avdelningen Miljö och uthållig produktion vid det statliga forskningsinstitutet Rise i Göteborg.
– Det borde finnas en nyfikenhet från konsumenter på att man utnyttjar hela fisken, som med kött. Men från laxen, som blivit dyrare, tar man till vara det mesta: nuggets, rökta fenor och nu pulled salmon-burgare av spillbitar, säger hon.
– Insjöfisk är också underutnyttjad, som mört, braxen och id, men även där verkar det hända saker. I Finland gör man till exempel burgare av mört och braxen. Jag ser att det finns ett sådant intresse även i Sverige nu.
Stort svinn i fiskindustrin – bara hälften bli mat
Fångster och svinn varierar från år till år, men bara kring hälften blir mat. Siffrorna är snitt för åren 2011-13 och har beräknats utifrån fiskestatistik och intervjuer med förädlare.
Svenska fiskare landar cirka 170 000 ton fisk per år. Till det läggs odlad och importerad fisk, medan export och foderfisk (86 000 ton) dras av. Kvar blir 115 000 ton till matproduktion. Av det antas drygt 100 000 ton gå till förädling. Endast 40 000 ton beräknas bli filé, framför allt av torsk, lax och sill.
Resterande 60 000 ton räknas som biprodukter. Av det används det mesta till minkfoder samt fiskmjöl och fiskolja. Inget blir till biogas på grund av för dålig betalning, enligt förädlare. En del av svinnet i alla led skulle kunna bli mat, anser forskarna.
Källa: ”Co-products in the Swedish Seafood Processing Industry (pdf)” (2015) från Göteborgs universitet.
Text: Mats Karlsson på uppdrag av forskning.se
Det är redan tufft som det är, att lyckas vara lönsam i en hårt konkurrensutsatt och stundom kritiserad bransch. En yrkesfiskare ska numera också vara välkomnande, flexibel, pedagogisk och miljömedveten. Det senare till följd av att flera periodvis även arbetar inom besöksnäringen, med allt med allt från att ordna fisketurer och driva restaurang till att ordna festivaler.
År 1938 arbetade totalt 14 000 personer i Sverige med att fånga fisk. Majoriteten av dem verkade längs havskusten, en yrkesgrupp som idag benämns som ”kustnära yrkesfiskare”. Idag finns bara runt tusen personer kvar i yrket.
En stor del av den fisk och de skaldjur vi numera äter importeras, fångas längre ut till havs av större båtar eller odlas i fiskodlingar.
Denna decimerade yrkesgrupp spelar fortfarande dock en roll i politikernas mål om en levande landsbygd och att man ska kunna bo och leva överallt i landet. Hamnbesökare ska kunna köpa lokalt fångad fisk och uppleva fiskerinäringen på nära håll.
Urgammal närig i förändring
För att bland annat förstå skärningspunkten mellan politisk styrning och vardaglig praktik, har Malin Andersson, doktorand i tjänstevetenskap vid Lunds universitet, studerat de sociala och kulturella aspekterna av denna urgamla näring i förändring. Hon har intervjuat fiskeförvaltare, yrkesfiskare längs västkusten samt insamlat etnografiskt material bestående av texter, observationer och bilder från västkusten.
Hennes sammanfattande resultat visar att dessa yrkesfiskare befinner sig i många olika förändringsprocesser samtidigt.
Utöver minskad lönsamhet till följd av att maten från havet numera hämtas från annat håll, påverkas yrkesgruppen av en växande besöksnäring, att fiskeripolitiken reformerades 2014, att flera olika organisationer inom både fiskeförvaltning och näringen har lagts ner samt nya politiska mål som handlar om att skapa en levande landsbygd. Dessa förändringar leder bland annat till en överbyråkratisering.
Frustration över krångliga regler
– Jag har fått ta del av otroligt många berättelser som handlar om en stor frustration kring krångliga regler och en oro för att göra fel. Många menar att de har drabbats av orättvis bötfällning. Situationen urgröper yrkesfiskarnas tillit till myndigheter och beslutsfattare, säger Malin Andersson.
Situationen blir inte bättre av att yrkesgruppen hör till en av de mest förolyckade enligt FN:s arbetslivsorgan ILO, att näringen har fjärde störst pensionsavgångar i landet och att unga har svårt att ta sig in på grund av höga investeringskostnader.
Många är också färgade av att bli ifrågasätta för att inte bedriva ett hållbart fiske, berättar hon. De ifrågasätter dock den bilden och menar att det småskaliga fisket inte bidrar till utfiskning.
– Om vi menar allvar med att man ska kunna arbeta och leva överallt i landet, så behöver vi förstå vad som händer på land, inte bara i vattnet. Min avhandling bidrar till de samhällsvetenskapliga perspektiv som saknas i forskning om fiskenäringen och fiskeriförvaltning, säger hon.
Andreas Eklund har i sin avhandling studerat hur sinnesmarknadsföring kan bidra till att göra att ett varumärke anses vara mer premium, vilket skapar värde både för företaget och dess konsumenter. Han förklarar:
– Jag har koncentrerat mig på upplevelsen av miljön inuti bilen via interiören, den som föraren tar del av. Jag har studerat hur ett företag planerar och designar en upplevelse och hur den upplevs av konsumenter och skapar värde med sinnesmarknadsföring som en lins.
Andreas Eklund har gjort en fallstudie hos Volvo personvagnar, där han specifikt har studerat deras premiumbil XC90. Han har intervjuat anställda och genomfört en enkätstudie med konsumenter som äger en Volvo. Detta för att få en så mångfacetterad bild av värdeskapande som möjligt.
”Skandinaviska värden”
– Företaget vill förmedla det som de kallar för skandinaviska värden, berättar Andreas Eklund. Det gör de till exempel genom att ha rymligt med utrymme och att använda skandinaviska naturmaterial som björk, kristall och läder som associeras med lyx. Biltillverkaren använder sig av flera sinnesintryck för att positionera sitt varumärke, såsom syn, känsel, hörsel och doft.
Enkätstudien med konsumenterna visar att de ofta är medvetna om emotionella och symboliska värden som varumärket ger. Dessa tenderar vara viktigare än den egentliga praktiska nyttan för bilen. Andreas Eklunds studie visar att konsumenters känslo-, harmoni och sinnesintryck från en varumärkesupplevelse påverkar konsumenternas varumärkesbild positivt. Det visar att emotionella och symboliska värden är mer viktiga för konsumenters faktiska värde av varumärket.
Skapar en helhet
– Alla delar är viktiga för varumärkesupplevelsen, de ska samspela för att skapa en harmoni. Jag liknar det vid en symfoniorkester – dirigenten och alla instrument bidrar var och en till att helheten ska bli fantastisk. Ett instrument i taget kanske inte är så storslaget, men spelar alla tillsammans harmonieras alla sinnesintryck för åskådaren. Om all interiör inne i bilkupén samspelar och utstrålar premium blir resultatet att varumärket uppfattas som sådan också. Det räcker med att någon interiör komponent inte stämmer överens med de övriga för att upplevelsen ska bli sämre, till exempel att ljudet på knapparna i bilen låter ”billigt”.
Just harmonibegreppet är något som Andreas Eklund fokuserar på i sin avhandling. Likt orkestern använder biltillverkaren interiören i bilen som en scen där olika delar av inredningen attraherar olika sinnen för att skapa en harmonisk varumärkesupplevelse, som leder till en positiv varumärkesbild.
I Östersjöns artfattiga miljö utgör sill och skarpsill den huvudsakliga födan för större torskar.
– Bristen på alternativa bytes- och rovdjursarter gör att arterna är väldigt beroende av varandra. En modell som gör det möjligt att förstå och rekonstruera hur predationen ser ut är därför väldigt användbar om man till exempel vill säkerställa att det finns tillräckligt mycket sill och skarpsill för torsken att äta, samtidigt som man kan bedriva ett bra fiske på dessa pelagiska arter, säger Nataliia Kulatska som doktorerat vid institutionen vid institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua).
I flerartsmodellen, som utvecklats av Nataliia Kulatska och hennes kolleger, rekonstruerades bestånden (antal och storlek) av torsk, sill och skarpsill under perioden 1974 till 2013 utifrån data från både yrkesfiske och vetenskapliga expeditioner. Baserat på fångstdata från det kommersiella fisket i kombination med unik data från torskmagar kunde man också uppskatta hur stora sillar och skarpsillar som fisket fångat och torsken ätit under samma tidsperiod.
Överlappande konkurrens om sill och skarpsill
– Min analys av vad torsken ätit visade att små torskar främst äter bottenlevande organismer – skorv och pungräkor – medan större torskar främst äter fisk. Torsken äter framförallt mindre sillar och skarpsillar än de som fångas i fisket. Men det finns ett överlapp i storlek, så torsken och fisket konkurrerar alltså i viss utsträckning om sillen och skarpsillen, säger Nataliia Kulatska.
Den flerartsmodell som forskarna tagit fram kan visa hur olika fiskescenarier påverkar bestånden av torsk, sill och skarpsill och kan användas som ett verktyg för ekosystembaserad fiskeriförvaltning. Om modellen utvecklas ytterligare skulle den också kunna användas för att räkna ut vilka förvaltningsscenarier som bäst säkerställer att det finns tillräckligt mycket sill och skarpsill så att det räcker både till torsken och fisket.
– En bättre förståelse för hur interaktionen ser ut mellan fiskarterna och mellan fisken och fisket kan minska risken för framtida överfiske och därmed göra fisket mer hållbart och lönsamt på längre sikt, säger Nataliia Kulatska.
Nataliia Kulatska, doktorand, Institutionen för akvatiska resurser, Havsfiskelaboratoriet, SLU, nataliia.kulatska@slu.se
– Vår studie visar att också medicinskt beslutsfattande påverkas vid upprepade beslut. Om det är så att viktiga medicinska prioriteringsbeslut påverkas av när på dagen man träffar en läkare, bör detta kanske tänkas över. Vi vill ju ha ett så effektivt och rättvist nyttjande av samhällets resurser som möjligt, säger Gustav Tinghög, biträdande professor vid Linköpings universitet. Han tillhör också det beteende- och neuroekonomiska forskningslabbet JEDI LAB (Judgement, Emotion, Decision and Intution Lab) vid Linköpings universitet.
Studien genomfördes på en svensk ortopedisk klinik där åtta kirurger arbetar. Kirurgerna arbetar antingen förmiddagspass fram till lunch, eftermiddagspass eller dubbla pass, det vill säga både före och efter lunch.
Undersökte 133 arbetspass
Forskarna undersökte sjukhusdata för 133 arbetsskift, som innefattade 848 patientbesök för knä- höft- och fotproblem. Vid patientbesöken beslutar kirurgen om patienten behöver opereras. Om så är fallet måste kirurgen vid patientbesöket anmäla det i en separat journal och ibland utföra en preoperativ undersökning, som EKG och blodprover.
Resultaten visar att patienter som träffade kirurgen i slutet av dennes arbetspass bokades in för färre operationer.
Fler operationer bokas in i början av ett arbetspass
När forskarna tittade på läkarnas arbetsskift visade det sig att fyra av tio patienter (40,2%) som träffade en läkare i början av passet bokades in för operation. Däremot bokades bara två av tio patienter (21,7%) i slutet av passet in för operation.
Resultatet av beslutsfattande inom medicin följer alltså den forskning man tidigare sett om beslutströtthet. I slutet av arbetsdagen blir kirurgen mer benägen att gå på rutin och att undvika stora beslut.
Linköpingsforskarnas resultat från den mindre studien indikerar att när ortopedläkare är utvilade så fattar de fler beslut om operation. Men Gustav Tinghög menar att mer forskning behövs på området, exempelvis om hur beslutsfattande ser ut för andra läkare än ortopeder.
Gustav Tinghög, biträdande professor vid Linköpings universitet, gustav.tinghog@liu.se
Efter avslöjanden om sexuella övergrepp i Hollywood spreds hashtagg-fenomenet #MeToo som en löpeld över världen. Danmark och Sverige anses vara några av världens mest jämställda länder, men mediebevakningen av #MeToo visar stora skillnader i danskarnas och svenskarnas inställning till fenomenet.
I en ny studie, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Nordicom Review, har medieforskarna Tina Askanius (Malmö universitet) och Jannie Møller Hartley (Roskilde universitet) gått igenom hundratals artiklar och jämfört den svenska och danska bevakningen av #MeToo.
I Sverige togs #MeToo på större allvar
Studien visar att #MeToo fick ungefär fyra gånger så mycket uppmärksamhet i de största svenska tidningarna som den fick i Danmark. I Sverige lyftes frågan oftast på nyhetsplats med uttalanden från svenska politiker, medan de danska tidningarna framför allt skrev om ämnet på kultur- och åsiktssidorna.
− I Danmark presenterades #MeToo som något man kan ha olika attityder till, inte som ett strukturellt problem som kräver svar från danska politiker eller ändrad lagstiftning. Det faktum att #MeToo behandlades som ett debattämne innebar att praktiskt taget inga danska politiker kommenterade frågan under perioden, säger Jannie Møller Hartley.
Olika syn på #MeToo
Studien visar att #MeToo beskrevs på olika sätt i Danmark och Sverige. I synnerhet var de danska manliga journalister kritiska mot #MeToo-rörelsen.
− Berättelsen om #MeToo som en ”häxjakt” och en ”olaglig folkdomstol”, som nästan saknas i svensk rapportering, genomsyrar dansk täckning. Samtidigt ser vi i svenska medier en berättelse om #MeToo som en folkrörelse och en kamp mot maktstrukturer. Svenska medier beskriver #MeToo med termer som ”en revolution”, en ”folkrörelse”, en ”ramaskri i tystnadskulturen”, en ”lavin”, ett ”paradigmskifte” och man hänvisar till en före och en efter #MeToo, säger Tina Askanius.
Tina Askanius och Jannie Møller Hartley menar att skillnaderna bör förstås i sitt sammanhang. I studien påpekas att jämställdhet försvann ur fokus i den danska debatten och den politiska retoriken på 1990-talet och att frågan sedan inte erkänts som ett politiskt problem, medan det motsatta gäller i Sverige. Detta bidrog till att Danmark och Sverige hade vitt skilda förutsättningar för en offentlig debatt om sexuella övergrepp, makt och ojämlikhet.
Tina Askanius, Associate Professor, Malmö universitet, tina.askanius@mau.se
Jannie Møller Hartley, Associate Professor, Ph.D, Roskilde universitet, jath@ruc.dk
Cecilie Ravik, kommunikatör, Nordicom, cecilie.ravik@nordicom.gu.se
Frågan om prästämbete och kön kan beskrivas som en olöst – och ständigt närvarande – icke-fråga i Svenska kyrkan. En gemensam nämnare, både för de grupper som förespråkat respektive motsatt sig tanken på ett prästämbete reserverat för män, har varit att argumenten främst uppmärksammat kvinnor.
– Kvinnans könade synlighet och den könade mannens osynlighet har varit ett mönster i den svenska debatten om prästämbete och kön, säger Johanna Andersson, doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Kvinnoprästmotståndare marginaliserades
När prästämbetet öppnades för kvinnor i Svenska kyrkan 1958 påbörjades en process som ledde till en positionsförskjutning för dem som motsatte sig kvinnliga präster, menar Johanna Andersson. Från att ha varit en normal majoritetsposition kom denna uppfattning med tiden att framstå som en allt mer extrem minoritetsposition.
– De som ville bevara ett exklusivt manligt prästämbete blev en synlig, problematiserad och marginaliserad grupp, istället för att som tidigare ha varit en osynlig och dominerande grupp.
I avhandlingen granskas konstruktioner av maskuliniteter i debatten. Några av de frågeställningar som undersöks är:
Vilka maskulinitetsideal – och feminitetsideal – formulerades och legitimerades i debatten?
Hur framställdes maskuliniteter, och särskilt prästmaskuliniteter?
Finns det ett samband mellan ämbetsfrågan och oron för en feminisering av kristendomen?
Vilka framställdes som legitima representanter för Svenska kyrkan i denna fråga och vilka argument användes för ett prästämbete fortsatt reserverat för män?
Innehållet i avhandlingen utgörs av protokoll från de tre kyrkomöten då frågan om prästämbete och kön stått i centrum: 1938, då det gällde en särskild kyrklig tjänst för kvinnor, samt 1957 och 1958 då det gällde prästämbetet. I den prövas också kristendomens potential för att destabilisera statiska könshierarkier. Ämbetsdebattens strikta uppdelning i män/kvinnor problematiseras, utifrån teologiska reflektioner kring prästens könsöverskridande representation av både brudgum och Kristi brud i gudstjänsten.
– Kan en kristen man representera Kristi brud, om inte en kristen kvinna kan representera brudgummen, är en av de frågor jag ställer, säger Johanna Andersson.
Undervisning i samhällskunskap har ofta som mål att eleverna ska våga uttrycka sin åsikt och delta i diskussioner. Men då riskerar undervisningen att motverka ett av syftena med ämnet – att utveckla elevernas kritiska omdöme och förtrolighet med samhällsanalytiskt tänkande.
Granska förslag snarare än att tycka
Tillsammans med fem lärarlag har doktoranden Malin Tväråna undersökt elevers uppfattningar av rättvisa och hur man kan utforma undervisning som gör det möjligt för eleverna att utveckla förmågan att resonera kritiskt granskande kring rättvisa.
– Undervisningen måste synliggöra att rättvisa är ett omtvistat begrepp. Syftet bör vara att pröva och granska antaganden för flera olika rättviseperspektiv, istället för att i första hand låta eleverna argumentera för sina egna åsikter.
– När eleverna ställdes inför uppgiften att bedöma och granska olika förslag på rättvisa lösningar i en samhällsfråga gjorde de oftare en kritisk analys än när de fick uppgiften att beskriva vad de själv eller andra tyckte. För att elevernas kritiska bedömningar ska bli bra krävs förstås att de har goda sakkunskaper på området som underlag, säger Malin Tväråna.
Även yngre barn analytiska
Hennes forskning visar att även elever i så unga år som i årskurs två kan utveckla förmågan att kritiskt analysera värdeladdade frågor.
– Många kanske tänker att det är för abstrakt för tidiga åldrar att ägna sig åt analys och inriktar sig mer på vad barnen tycker i olika frågor. Men den undervisning vi utvecklade fick även yngre barn att analytiskt granska olika perspektiv på rättvisa.
Med utgångspunkt i sina studier föreslår Malin Tväråna en modell som beskriver relationen mellan olika aspekter av samhällsanalytiskt resonerande. I förlängningen kan resultaten påverka hur man kan se på progression inom ämnet samhällskunskap. Alltså hur eleverna kan utvidga och kvalificera sina kunskaper och färdigheter i ämnet.
– Samhällsanalys innehåller alltid både argumentation, sakkunskaper och bedömning. För lärare är det viktigt att ha koll på vilken aspekt av samhällsanalytiskt resonerande som en uppgift ger eleverna möjlighet att öva på.
– Det finns ingen tydlig formulering av vad progression inom samhällskunskap består i. Med grund i min forskning föreslår jag att den kan bestå i att kunna utföra kritisk analys allt mer självständigt, välgrundat och innovativt. Snarare än att eleverna först ska lära sig hur saker och ting är för att i senare åldrar lära sig att analysera dem.
Malin Tväråna, Institutionen för de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnenas didaktik, malin.tvarana@hsd.su.se
Målet vid kirurgisk behandling av höggradiga cellförändringar är att få med en marginal av frisk vävnad runt den förändrade vävnaden som opereras bort. I en långtidsstudie från Karolinska Institutet ville forskarna undersöka hur långtidsrisken för återkomst av cellförändringar påverkas av förekomsten av cellförändringar i ”operationsmarginalen”, den så kallade resektionsranden. Flera riskfaktorer för återkomst av cellförändringar identifierades.
Begreppen ”positiv resektionsrand” eller ”positiv kirurgisk marginal” innebär att kirurgens snitt kommit för nära cancern med risk för att cancervävnad lämnats kvar.
16 års uppföljning
Nästan 1 000 kvinnor som behandlats vid Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm under åren 2000-2007 följdes upp med hjälp av data från det Nationella Kvalitetsregistret för Cervixcancerprevention. Under uppföljningstiden på upp till 16 år diagnostiserades 12 procent av kvinnorna med kvarvarande eller återkommande höggradiga cellförändringar.
Kvinnor som hade cellförändringar i resektionsranden hade en ökad risk för återkomst av cellförändringar jämfört med kvinnor med fri resektionsrand. Risken var nästan trefaldigt ökad om cellförändringarna fanns i resektionsranden mot livmodern eller om det var oklart om de fanns i resektionsranden mot livmodern eller mot slidan, och femfaldigt ökad om cellförändringarna fanns i bägge resektionsränderna. Däremot sågs ingen ökad risk om cellförändringarna bara fanns i resektionsranden mot slidan.
Flera andra riskfaktorer
Hos kvinnor där högriskvarianter av HPV (humant papillomvirus) kunde påvisas i uppföljningsprovet var risken för återkomst av cellförändringar också signifikant högre jämfört med kvinnor utan högrisk-HPV.
Livmoderhalscancer fjärde vanligaste cancerformen
Livmoderhalscancer, cervixcancer, eller livmodertappscancer är en cancer som uppstår från livmoderhalsen och endast drabbar kvinnor. Livmoderhalscancer är den fjärde vanligaste cancerformen i världen, och den fjärde vanligaste dödsorsakande cancern bland kvinnor.
Infektion med humant papillomvirus (HPV) är inblandat i fler än 90 procent av alla fall av livmoderhalscancer. Dock utvecklar de flesta som har haft HPV-infektioner inte livmoderhalscancer.
HPV-vaccin skyddar mot två högriskstammar av HPV-virus och förhindrar upp till 75 procent av cancerfallen.
Studien visade också att förekomsten av vissa andra sjukdomar, som autoimmun sjukdom, HIV-infektion, hepatit B eller C, cancer, diabetes, genetiska sjukdomar och organtransplantation, kan vara oberoende riskfaktorer som påverkar långtidsrisken för återkomst av höggradiga cellförändringar efter operation.
– Våra fynd antyder att riskbedömningen av patienter efter behandling av cellförändringar skulle kunna förbättras om man tog hänsyn till de här olika faktorerna, säger Sonia Andersson, överläkare och professor vid institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Karolinska Institutet och studiens sisteförfattare.
– Framtida studier bör undersöka möjligheten att kombinera fynden från resektionsranden med nuvarande praxis för att mer effektivt kunna förutsäga risken för återkomst av höggradiga cellförändringar, säger studiens försteförfattare Susanna Alder, AT-läkare och forskare i Sonia Anderssons grupp vid Karolinska Institutet.
Sonia Andersson, överläkare och professor vid institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Karolinska Institutet, sonia.andersson@ki.se
Det är en grupp forskare vid Göteborgs universitet och vid forskningsinstitutet CREAF-CSIC i Barcelona som har jämfört fågelkranier från muséer runtom i världen. Forskarna kom fram till att fåglar med större hjärnor oftare delar upp sig i nya arter jämfört med arter med mindre hjärnor.
Inte enbart slumpen styr
Den fysiska omgivningen och hur arterna använder den har betydelse när man ska förklara hur nya arter utvecklas. Men utvecklingen till nya arter kan alltså inte enbart förklaras med slumpen eller påtryckningar från den omgivande miljön, enligt den nya studien.
Papegojor kännetecknas av såväl stora hjärnor som hög artbildningstakt, vilket har resulterat i fler än 350 arter. En av dessa arter är svarthätteparakiten (Psephotellus dissimilis) från Australien. Foto med tillstånd från Simon Ducatez (CREAF & McGill University)
– Evolutionen och artbildningen handlar inte enbart om att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt, utan även om att det finns vissa särdrag som gör det möjligt för arterna att diversifieras, säger Ferran Sayol från Göteborgs universitet, som lett arbetet med studien.
Beteendeförändringar är ett första steg
Redan Charles Darwin var övertygad om att förändringar i ett djurs beteende kan vara det första steget i processen när en ny art bildas. Men tanken var då svår att bevisa. Ferran Sayol och hans kollegor testade dessa idéer med hjälp av analytiska metoder.
– Precis som teorin förutspådde visar våra studier att arter med stärkt förmåga att förändra sitt beteende, till exempel genom att de har större hjärnor, har uppvisat snabbare diversifieringstakt, alltså uppdelning i nya arter.
Forskarna fann också att den ökade diversifieringstakten bland arter med stora hjärnor snarare verkade hänga samman med artbildningstakten, än med en minskning av utrotningstakten.
Studerat tusentals fågelhjärnor
För att kunna utföra forskningen samlade Ferran Sayol och hans kollegor in information om hjärnans storlek för mer än 1 900 fågelarter. Genom att titta på hur arterna var besläktade med varandra kunde de beräkna hur ofta nya arter bildas.
– Vår forskning har bringar klarhet i vår förståelse av de evolutionära processerna, säger Ferran Sayol.
Men studien är också relevant i förhållande till FN:s senaste rapporter från IPBES, där biodiversitetsförluster till följd av hot från mänskliga aktiviteter undersöktes.
– Arter med stora hjärnor har visserligen varit framgångsrika tidigare, men det kan förändras nu under den pågående biodiversitetskrisen till följd av miljöförändringar orsakade av människan, säger Ferran Sayol.
IPES står för Intergovernmental Science-Policy Panel on Biodiversity and Ecosystem Services.
I en ny antologi har MDH-forskare Mehrdad Darvishpour, docent i socialt arbete tillsammans med Niclas Månson professor i pedagogik vid Södertörn högskola samlat den senaste forskningen kring ensamkommande barn och unga. Boken ger för första gången en riksomfattande bild av ensamkommandes inträde på arbetsmarknaden samt deras hälsa, både genom kvantitativ och kvalitativ forskning. Fokus ligger framförallt på framgångsfaktorer, men tar även upp hinder, när det gäller ensamkommandes livskvalitet, hälsa, välfärd, skolgång, arbetsmarknad och deras inkludering och integration i samhället.
– Samverkan kring ensamkommande unga kan vara framgångsrik när man samverkar med dem istället för att samverka för dem, säger Mehrdad Darvishpour, en av forskarna bakom antologin Ensamkommandes upplevelser och professionellas erfarenheter.
Egna röster istället för myndigheters
Till skillnad från tidigare forskning som i hög utsträckning utgått från ett myndighetsperspektiv ges här en stark röst åt de ensamkommandes egna upplevelser av mottagande, samhällelig etablering, integration och jämställdhetsutveckling. Istället för att börja med att prata om behov och problem är ingången deras egna upplever av samhällets bemötande och möjligheten till en inkluderingsprocess.
– Det går inte att först genom ett ”vi och dem”-tänkande exkludera en grupp för att sedan inkludera dem. Om utgångspunkten är att gruppen är en problemgrupp är det svårt att hitta hur man kommer framåt. Vi försökte istället att hitta resiliensen, motståndskraften: Vilka är framgångsfaktorerna för att lyckas? I skolan, i jämställdhetsutveckling, mottagandeprocessen, för ensamkommande flickor och så vidare.
Papperslösa marginaliseras
Ett av forskningsbidragen jämför papperslösa ensamkommande unga kontra ensamkommande unga som är vanliga asylsökande. Resultatet visar på en drastisk påverkan där ensamkommande i Sverige förlorar fler fördelar än i andra länder då de är papperslösa. De papperslösa marginaliseras enbart för att de saknar dokument. De går under jorden med en ökad risk för att bli ett lätt byte för kriminella kretsar. I de här fallen låg motståndskraften i deras nätverk genom kyrkan och andra civilorganisationer. Ett annat forskningsbidrag visar att det tenderar att öka segregationen då nyanlända och svenska elever delas upp. Ingen kontakt ger desorientering medan språkintroduktion som sker i klassen bidrar till inkludering.
21 forskare från olika discipliner: sociologer, nationalekonomer, socionomer och pedagoger har varit inblandade i projektet, fem av dem från MDH. I övrigt från Stockholms Universitet, Göteborgs Universitet, Linköpings Universitet Jönköping University, Malmö Universitet, och Röda Korsets Högskola.
– Det här är en bok som utmanar fördomar och ifrågasätter medias bild av ensamkommande i nästan alla avseenden. Det känns både roligt och spännande att den äntligen är här och vi känner oss stolta över detta, säger Mehrdad Darvishpour.
Patientutbildning utgör en viktig aspekt av rehabiliteringen efter en hjärtinfarkt. Individuell rådgivning och gruppsessioner fokuserade på livsstilsrelaterade påverkbara risker, som vikten av att bibehålla en hälsosam diet, fysisk aktivitet, och rökstopp är kärnkomponenter i vad som kallas “Hjärtskola” i Sverige.
Nästan alla patienter med en förstagångsinfarkt erbjuds deltagande i Hjärtskolan. Deltagandet är dock är frivilligt och färre än hälften av patienterna väljer att vara med. Denna studie utgör den första vetenskapliga utvärderingen av Hjärtskolan i relation till dödlighet efter hjärtinfarkt.
Tio års data från hjärtregistret
För att undersöka sambandet mellan deltagande i Hjärtskola och hur länge patienter överlever efter en första hjärtinfarkt användes tio års data från hjärtregistret SWEDHEART och Dödsorsaksregistret. Socioekonomiska variabler hämtades från SCB. 47,907 patienter som hade en första hjärtinfarkt under 2006-2015 ingick i forskarnas material.
Forskarna undersökte hur många som hade dött totalt (av alla orsaker) och hur många som dött av kardiovaskulära orsaker efter två respektive fem år. Data gjorde det möjligt att kontrollera för att en rad andra viktiga omständigheter inte påverkade resultatet, så som demografiska faktorer, socioekonomiska faktorer, och patienters övriga hjärthälsa.
Efter justering för störningsvariabler fann forskarna att deltagandet i Hjärtskolan var förknippat med en kraftigt minskad risk (tid till utfall) för dels total dödlighet men även kardiovaskulär dödlighet. Med upp till två års uppföljning hade Hjärtskolans deltagare reducerad risk att dö med 47 procent (50 procent riskreduktion gällande död av kardiovaskulära orsaker). Med upp till fem års uppföljning visade resultaten på en reducerad dödsrisk på 38 procent (43 procent riskreduktion för död av kardiovaskulära orsaker).
Närapå halverad dödlighet
– Vi kan konstatera att deltagande i Hjärtskolan var associerat med en närapå halverad total samt hjärtkärlspecifik dödlighet efter en första hjärtinfarkt, säger John Wallert, leg psykolog och doktorand vid institutionen för kvinnors och barns hälsa, Uppsala universitet.
Resultaten var konsistenta över flera känslighetsanalyser, inkluderat alternativa tidpunkter av deltagande i Hjärtskolan, tilläggskontroll för deltagande i andra hjärtrehabiliteringsprogram, bland patienter som också lyckades genomföra en komplett hjärtrehabilitering, efter köns- och åldersstratifiering med mera.
– Vi blev lite förvånade över hur pass robusta resultaten var. I denna studie har vi genom Sveriges exceptionella registerdata möjlighet att inte bara kontrollera för kliniska och demografiska faktorer, utan även självselektionsrelaterade, socioekonomiska faktorer såsom utbildningsgrad och inkomst. Nu vill vi fastställa om sambandet mellan Hjärtskola är ett genuint orsak-verkan samband eller inte. Idealt tar vi reda på detta i en tillräckligt stor randomiserad klinisk prövning, förslagsvis en registerbaserad sådan, säger John Wallert.
Inför varje älgjakt dyker påståendet upp; att jakten gör att älgarna rör på sig mer och kan dyka upp på bilvägarna. Men så är inte fallet, visar forskningen. Det som stämmer i påståendet är att älgarnas rörelsebeteende ändras under hösten, men anledningen är inte jakt utan brunst.
För att ta reda på detta har forskare vid SLU:s institution för vilt, fisk och miljö utrustat 172 älgar med GPS-halsband. De undersökte sedan om älgarna rörde sig mer och passerade vägar oftare under älgjakten och brunstperioden jämfört med andra tider under hösten. Analysen omfattar data insamlade under tio års tid.
– Vi såg att älgkorna blir mindre aktiva under hösten och verkar inte påverkas av jakten eller brunsten. Älgtjurarna däremot rör sig mer från mitten av september till början av oktober och passerade vägar oftare under brunstperioden men inte under jaktperioden, säger Wiebke Neumann.
Fakta om viltolyckor
Viltolycksstatistiken visar en ökning av antalet älgolyckor under september och oktober söder om Dalälven. I norra Sverige börjar antalet olyckor att öka under hösten och fortsätter att öka under hela vintern. Anledningen är älgtjurars ändrade rörelsebeteende på grund av brunstperioden, men också att älgarnas och människans aktivitetsperioder sammanfaller; när vi åker till och från jobbet på hösten är det ofta gryning och skymning. Det är också då älgarna vill korsa vägarna.
Under perioden då älgtjurarna rörde sig mer hade jakten i södra Sverige inte startat, och i många län i norra Sverige råder jaktuppehåll under brunstperioden.
Påverkas inte älgarnas rörelsebeteende alls av jakten? Jo, SLU:s tidigare forskning visar att jakten påverkar älgarnas rörelse tydligt men kortvarigt och den gör inte att fler älgar passerar bilvägar.
Älgens brunstperiod pågår mellan slutet av september och en bit in i oktober. Brunstperioden startar tidigare i södra Sverige än i norra.
Systemisk lupus erythematosus (SLE) är en reumatisk sjukdom som framför allt drabbar kvinnor i fertil ålder. ”Systemisk” innebär att patienterna kan få inflammationssymtom från flera olika organ i hela kroppen. Vissa patienter har enbart lindriga symtom från exempelvis hud eller leder, medan andra patienter har svårare symtom från till exempel njurarna eller det centrala nervsystemet.
Normalt ska kroppens immunsystem bara reagera på främmande strukturer, det vill säga inte reagera på den egna kroppen – något som kallas immunologisk tolerans. SLE är en så kallad autoimmun sjukdom, där immunsystemets tolerans mot kroppens egna vävnader har försvagats. Det innebär att patienternas immunceller bildar antikroppar mot kroppsegna vävnader, så kallade autoantikroppar. Vid SLE bildar patienterna sådana autoantikroppar mot olika komponenter i cellkärnorna (nukleus). Dessa kallas då anti-nukleära antikroppar och förkortas ANA.
Autoantikroppar hittas inte hos friska
Den genetiska informationen i levande celler lagras i cellkärnornas DNA. DNA:t ligger som långa strängar, hoptvinnade parvis som en dubbelsträngad spiral. Autoantikroppar mot dubbelsträngat DNA (dsDNA) utgör en mycket värdefull analys vid klinisk bedömning av patienter som man misstänker har SLE. Det är nämligen mycket ovanligt att påvisa sådana autoantikroppar hos friska personer eller hos patienter med andra sjukdomar. Påvisande av antikroppar mot dsDNA är alltså ett sätt att diagnosticera SLE.
Men metoden kan också hjälpa till att bedöma graden av SLE-sjukdom hos patienter som redan har fått diagnosen. Anti-dsDNA är ett tecken på ökad SLE-sjukdomsaktivitet, och nivån är särskilt hög hos SLE-patienter med njurinflammation, en allvarlig form av SLE.
Samtidigt är anti-dsDNA svårare att mäta än andra antikroppar som undersöks vid sjukhuslaboratorier, eftersom olika undersökningsmetoder påvisar olika undergrupper av anti-dsDNA-antikroppar.
Referenspreparat för samstämmighet
För att läkare på olika sjukhus ska kunna jämföra resultat från olika laboratorier är det viktigt att analyserna görs på ett enhetligt sätt. Om patienterna kan bedömas på samma sätt, oavsett var de befinner sig, blir behandlingen och vården bättre optimerad.
För att möjliggöra sådan standardisering finns ”referenspreparat” framställda av prover från patienter. 1985 framställdes ett referenspreparat för autoantikroppar mot dsDNA av Världshälsoorganisationen (WHO), den del av FN som hanterar sjukvård och hälsa på internationell nivå. Referenspreparatet har använts över hela världen av sjukhuslaboratorier och företag som utvecklar metoder för att mäta autoantikroppar mot dsDNA, och fått mätvärden som kunnat jämföras med varandra.
Men denna referenspreparation tog slut för över tio år sedan. Därför har en grupp forskare i en internationell studie tagit fram ett nytt referenspreparat för mätning av anti-dsDNA, 15/174, som WHO godkände i november 2017. Referenspreparat har nu undersökts av 36 laboratorier från 17 länder i en internationell studie.
Arbetet med att ta fram och värdera en ny referenspreparation for autoantikroppar mot dsDNA beskrivs i en artikel i tidskriften Annals of the Rheumatic Diseases.
Bättre diagnostik och behandling
– Det är betydligt svårare att standardisera mätning av autoantikroppar än vanliga laboratorieanalyser som mäter exempelvis blodsocker. Vi kan inte förvänta oss att mätning av autoantikroppar kommer att ge samma grad av samstämmighet mellan olika sjukhuslaboratorier som andra analyser, säger Bernard J Fox, forskningsledare vid NIBSC och försteförfattare till artikeln.
– Vår avsikt är att den nya referenspreparationen 15/174 från WHO ska komma att användas för att standardisera olika metoder för att mäta autoantikroppar mot dsDNA, och därmed förbättra diagnostik och behandling av patienter med den reumatiska sjukdomen SLE.
Johan Rönnelid, professor i klinisk immunologi vid Uppsala universitet, är sisteförfattare till studien.
– Vår internationella studie visade att även om referenspreparationen inte var perfekt så fick man mer jämförbara laboratorieresultat om laboratorierna använde referenspreparationen 15/174 som jämförelseobjekt, säger han.
Referenspreparatet 15/174 finns tillgängligt från NIBSC för alla företag som utvecklar och tillhandahåller metoder för att mäta autoantikroppar mot dsDNA, samt för kliniskt immunologiska laboratorier i hela världen.
Så gjordes det nya referenspreparat för SLE
En expertgrupp med 42 immunologiska laboratorier (knuten till den europeiska reumatologföreningen EULAR), identifierade ett prov från en SLE-patient, som bedömdes lämpligt för att framställa en referenspreparat – och som fanns i tillräckligt mängd (2,4 liter). Därefter framställde organisationen NIBSC i Storbritannien 4 300 frystorkade ampuller av referenspreparat från detta patientprov. Frystorkningen förbättrar hållbarheten för långtidslagring under de kommande årtiondena.
Johan Rönnelid, professor och överläkare i klinisk immunologi vid Uppsala universitet och vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, johan.ronnelid@igp.uu.se
Han är ordförande i den expertgrupp för autoantikroppar som karakteriserade patientprovet och rekommenderade att detta prov skulle användas för att framställa 15/174.
Bernard J Fox, försöksledare vid National Institute for Biological Standards and Control (NIBSC), Storbritannien, bernard.fox@nibsc.org
Han var huvudansvarig för att framställa referenspreparatet 15/174 och för den internationella studien där värdet av referenspreparationen värderades och bekräftades.
För att få fler yngre att bli yrkesverksamma fiskare i Sverige har forskare skapat fiskeredskap som är mer lätthanterliga och dessutom kan ge bra fångster.
– Förr hade vi lika många fiskebyar i Gävleborgs län som här finns fiskare idag. Genom att utveckla moderna ergonomiska fällor vill vi ändra på det, säger Lars Hillström, biolog och forskningsledare på Högskolan i Gävle.
– Vi har utvecklat en sälsäker, flyttbar, ergonomisk och effektiv multifälla som kan användas på alla djup och modifieras för olika ändamål.
Internationell framgång
Denna typ av fälla har blivit en stor framgång i Sverige och Finland, och används nu också av fiskare från bland annat Kamtjatka i Ryssland och Donaudeltat i Rumänien.
– Vi såg hur de fick kämpa med sina gamla redskap. Med vår nya utrustning blev det mycket lättare för dem att släppa tillbaka till exempel fredade störar.
Med hjälp av 7,6 miljoner kronor från EU:s fiskerifond ska nu dessa nya fällor, som är skonsammare mot fiskare, fisken och miljön, utvecklas vidare. Framför allt för strömming, abborre och siklöja. Projektet är ett samarbete mellan Högskolan i Gävle och fiskeriföretaget Harmånger Maskin & Marin AB, lett av Christer Lundin och Mikael Lundin. Mikael Lundin har tidigare doktorerat på selektiva fällor för strömming och sik. Hans avhandling visar att fisken här har god överlevnad, till skillnad mot på trålarna där överlevnaden är mycket sämre. När det gäller siklöjan samarbetar forskarna med fiskare i Kalix.
Skonsam mot både fisk och fiskare
– Detta är passiva fällor, och ingenting som dras. Då skadas inte heller fisken och den kan släppas tillbaka oskadd, säger Lars Hillström. Vi har sett att man med vanliga fällor dels kan störa botten och att botten också kan störa fällorna, abborrarna är inte lättlurade.
Han berättar att abborren är känslig för förändringar och att det fina med den nya abborrfällan är att den är anpassad för abborrens stora känslighet och att den inte når botten.
Vad gäller strömming har man tidigare fiskat den med fällor precis under vattenytan, men med de nya fällorna kommer man att kunna fiska strömming på bortåt 50 meters djup.
– Då kommer man att kunna fiska också på andra tider av året; en bra bit in på hösten skulle bli möjligt. Det blir även ett selektivt fiske då de små fiskarna kan simma ut genom redskapet.
För forskarna har det också varit viktigt att stimulera det kustnära fisket.
– Små båtar drar mindre bränsle och vi vet att de stora trålarna skadar bottnarna. Det är roligt att få vara med om att utveckla fångstmetoder som är skonsamma mot miljön och människan och som kan utveckla kustfisket så kulturlandskapet kan få en chans att leva.
Fällorna kommer att vara ergonomiska för fiskaren eftersom pontoner lyfter upp fällan med hjälp av en kompressor, vilket annars är ett väldigt slitsamt arbete.
Kontakta:
Lars Hillström, universitetslektor i biologi och ledare av det nya forskningsprojektet vid Högskolan i Gävle, lars.hillstrom@hig.se
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
