Digitala vårdmöten med läkare är idag ett populärt sätt att kontakta vården, både privata och offentliga verksamheter inom hälso- och sjukvården har öppnat upp mottagningar via nätet. ”Men vilka är användarna”? ”Varför tar de kontakt”? Hur ser deras vårdmönster ut?
Det – och frågor som ”Vad är drivkraften eller motivet till att välja att ta kontakt med läkare via nätet”? ”För vilka vårdbehov söker de”? Hur upplever patienterna dessa möten och anses vårdbehovet uppfyllt av det digitala vårdmötet? – har undersökts i forskningsprojektet Digitala vårdmöten med läkare. Nu presenteras resultaten i en rapport.
Studien består av en kvantitativ del som bygger på 10 400 personers digitala kontakter med läkare i Jönköpings län och en kvalitativ intervjustudie med 26 patienter/användare från ett nationellt urval.
Digitala vårdmöten kan avlasta primärvården
En av de frågor som forskarna lyfter är om Digitala vårdmöten avlastar den ordinarie fysiska primärvården, eller om det är onödiga kontakter som ändå medför fysiska besök.
De tre vanligaste hälsoproblem som personer sökt digitala läkare för var akut övre luftvägsinfektion, hudutslag och hosta. Analysen visar också att endast 1,5 procent föregått av kontakt med 1177 sjukvårdsrådgivning per telefon, 1 procent har haft ett efterföljande besök på akutmottagning inom ett dygn och 3,6 procent ett fysiskt besök på vårdcentral inom en vecka.
– I registerstudien framkommer att väldigt få personer före kontakt med digital läkare haft andra kontakter med vården, som till exempel 1177 sjukvårdsrådgivning. I intervjuerna säger användarna eller patienterna att de själva gjort bedömningen att de hälsoproblem de sökt för inte skulle kunna bli löst genom kontakt med sjuksköterska.
– Majoriteten har bara haft ett enda digitalt vårdmöte med läkare och väldigt få har efter denna kontakt sökt fysisk primärvård eller akutmottagning. Även om det i stora delar är enklare problem de sökt för är det ändå sådant de har behövt hjälp med, till exempel råd kring egen eller sitt barns hälsa, vanligast är infektioner och hudåkommor eller recept på läkemedel, säger Felicia Gabrielsson Järhult.
Fler kvinnor söker vård på nätet
Av den kvantitativa delstudien framkommer det också att det är övervägande yngre användare i åldern 0–30 år som sammanlagt står för ca. 70 procent av kontakterna. Andelen kvinnor är högre, ungefär 60 procent kontra männens 40 procent.
I den kvalitativa delen av studien uppgav de svarande att de upplever att digitala vårdmöten med läkare gett dem frihet att själva välja tid och plats, vilket underlättar deras livspussel. Hög grad av tillgänglighet, att snabbt få kontakt med läkare för professionell hjälp och till exempel slippa ta ledigt från jobbet eller åka iväg till en mottagning med ett sjukt barn var några av de positiva aspekter som lyftes.
– Generellt har de som har besvarat frågorna i undersökningen upplevt sig ha fått ett kompetent, professionellt och respektfullt bemötande vid kontakten med läkaren, oavsett om detta varit i form av ett videomöte där personen sett läkaren eller via en chattfunktion, berättar Felicia Gabrielsson Järhult.
Kartläggningar av den totala arvsmassan hos en individ kallas helgenomsekvenseringar. Det är fortfarande relativt ovanligt inom sjukvården i dag, men det sker allt oftare, till exempel för att ställa en korrekt diagnos vid en sällsynt sjukdom. En genetisk kartläggning av en individ jämförs rutinmässigt med ett så kallat referensgenom, en beskrivning av den mänskliga arvsmassa som anses vara ”standard”. Vid en sådan jämförelse brukar ungefär 5 miljoner avvikelser hittas. De flesta är utan större betydelse, men en del av dem kan orsaka sjukdomar eller funktionsnedsättningar.
Nu har forskare vid Karolinska Institutet, i samarbete med Uppsala universitet, samlat in analyser av hela arvsmassan för tusen svenska individer och för var och en ringat in de avsnitt som inte matchar med referensgenomet. I nästa led har forskarna analyserat just denna icke matchande arvsmassa. I det arbetet identifierades 61 000 dna-sekvenser, vilket är en volym som motsvarar ungefär en hel kromosom. Dessa nya sekvenser, som alltså inte ingår i dagens referensgenom, påverkade drygt 80 gener, av vilka ett tiotal är kopplade till olika sjukdomar.
Uråldrigt och välspritt dna
Forskarna gick sedan vidare med ytterligare analyser av dessa nya sekvenser. De jämfördes med arvsmassebibliotek som finns för schimpanser, för den afrikanska populationen samt för islänningar. Och det arbetet gav napp – det visade sig att dessa nya sekvenser, identifierade i tusen svenska individer, till stor del återfinns i samtliga dessa populationer. Det betyder dels att de är mycket gamla, dels att de är välspridda i den mänskliga populationen.
– Den icke identifierade arvsmassa som vi tidigare inte har kunnat matcha mot referensbiblioteket vid helgenomsekvenseringar, visade sig alltså vara normala varianter av vår arvsmassa, i många fall uråldrig. Det här visar att det mänskliga genomet är mer heterogent än vad vi tidigare känt till och som en följd behöver vi uppdatera vårt referensgenom. Men det visar också att vi är mer lika schimpansen än vad vi tidigare trott och att djupare studier av schimpansens arvsmassa är nödvändigt för att förstå människans genetiska mångfald, säger Jesper Eisfeldt, civilingenjör med inriktning mot bioteknik samt doktorand vid enheten för sällsynta diagnoser vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi på Karolinska Institutet.
Jesper Eisfeldt, civilingenjör med inriktning mot bioteknik samt doktorand, Karolinska institutet, jesper.eisfeldt@ki.se
Anna Lindstrand, biträdande överläkare, docent, Karolinska institutet, anna.lindstrand@ki.se
När mikroorganismer får övermogen frukt att jäsa bildas alkohol. En del forskning har tytt på att fruktätande apor kanske använder denna alkohol i kosten som en källa till extra kalorier. Nu har forskare från Linköpings universitet och Universidad Veracruzana i Mexiko prövat den idén.
I ett första experiment, som utfördes på en fältstation i Mexiko, fick åtta stycken spindelapor välja mellan rent kranvatten eller låga koncentrationer av alkohol. Alkoholhalterna varierade mellan 0,5 och 3 procent alkohol, vilket motsvarar koncentrationer som kan bildas naturligt i jäsande frukt. Forskarna fann att djuren kunde detektera etanol i så låga koncentrationer som 0,5 procent. Som jämförelse är människans detektionströskel för etanol 1,34 procent. Aporna valde alla alkoholhalter upp till 3 procent framför vatten.
Mycket känsliga för etanolsmaken
– Resultaten visar att fruktätande spindelapor är utomordentligt känsliga för smaken av etanol. Vi såg också att de föredrar denna alkohol när den erbjuds i koncentrationer som förekommer naturligt i jäst frukt, säger professor Matthias Laska vid institutionen för fysik, kemi och biologi (IFM) vid Linköpings universitet.
I nästa test fick spindelaporna välja mellan en sockerlösning spetsad med etanol eller en sockerlösning av samma koncentration utan alkohol. Här var det tydligt att djuren föredrog sockerlösningen som innehöll alkohol. Men när aporna ställdes inför valet mellan en alkoholspetsad sockerlösning och en högkoncentrerad sockerlösning utan etanol blev resultatet ett annat. I det fallet föredrog djuren tydligt alternativet med rent socker, även när blandningen med socker och alkohol innehöll tre gånger så mycket kalorier.
Sötman viktigare än alkoholen
I ett liknande experiment fick spindelaporna välja mellan puréad frukt spetsad med etanol eller ren fruktpuré. Testerna med sockerlösning och med fruktpuré med eller utan tillägg av alkohol tyder på att sötma, och därigenom kolhydratinnehåll, kan vara en viktigare faktor för spindelapornas preferenser jämfört med de kalorier som alkoholen bidrar med.
– Fynden stöder därför inte idén att etanol i kosten används av fruktätande primater som en källa till extra kalorier. På liknande sätt stöder våra resultat inte heller tanken att icke-humana primaters förkärlek för övermogen frukt som innehåller alkohol speglar ett evolutionärt ursprung till alkoholism hos människan, säger Matthias Laska.
Matthias Laska, professor vid institutionen för fysik, kemi och biologi, Linköpings universitet, matthias.laska@liu.se
En dator har skrivit det här. Det vill säga datorn har översatt mina knapptryckningar till de bokstäver du nu läser. Men skulle datorn kunna göra mig överflödig? För enklare journalistiska texter är det redan ett faktum. Skulle den även kunna ersätta en romanförfattare?
”Catching me off guard, he slams me against the doorway. He’s pinning me to the doorway using his hips, and it’s so hot. He plants a soft wet kiss on my lips, and I surrender briefly to the sensation. Fuck, I’m panting already.”
Det här stycket skulle kunna vara hämtat ur romanen 50 Shades of Grey. Och är det också, på sätt och vis. Lisa Wray, programmerare från New York, var på en middag där ett diskussionsämne var hur uselt skriven den här boken var och tänkte: ”Ett datorprogram skulle säkert kunna skriva den.” Kort därefter kodade hon fram vad som fick namnet 50 Shades of Grey Text Generator. På hemsidan kan besökaren klicka fram mer eller mindre välskrivna parodier på stycken ur den storsäljande romanen.
Klarar knappast Turing-testet
De här datorgenererade alstrena skulle knappast klara det så kallade Turing-testet, som i korthet går ut på att förmå en dator att kommunicera på ett sätt som kan misstas för en människa. Flera programmerare har påstått att deras algoritmer har klarat testet. En av dem är Zackary Scholl, en student vid Duke University som skapade ett program som bröt ner dikter i mindre beståndsdelar för att själv lära sig hantverket. Scholl skickade in algoritmens alster till poesi-tidskrifter och en av dem, universitetets egna litterära tidskrift, antog den.
Den publicerade dikten var bara en av de 26 (en för varje bokstav i det engelska alfabetet) som Scholl skickade in, och frågan är om inte redaktörerna publicerade den mer utifrån välvilja än för dess litterära kvalitet.
De robotjournalister som allt fler mediehus nu börjar använda för att producera texter skulle möjligen klara Turings test. Men de korta referat från fotbollsmatcher eller redogörelser för fastighetsaffärer som robotarna skriver håller knappast tillräcklig verkshöjd för att göra testet giltigt.
– Litteratur och romaner är en helt annan femma, säger Hillevi Hägglöf, datorlingvist på Bonnier News. Datorer har svårt för det här med röda trådar och har svårt att producera längre stycken text som är sammanhängande.
Varför?
– En dator har ingen intention, den har ingen berättelse som den vill förmedla utan det hänger på vad vi matar in och vill få ut och då är det svårt att hålla den röda tråden. Vad är subjektet och vad ska hända? Att skriva en roman är ett väldigt komplicerat arbete.
Vad krävs då för att en dator ska kunna lära sig att skriva en roman? Först och främst måste människan vilja lära upp datorn till författare. Det måste finnas ett behov.
– När vi tänker på automatiskt genererade nyheter så finns ett tydligt behov, det händer något i världen som vi vill kunna berätta om. Men om en robot skriver litteratur blir det mer en filosofisk fråga. Nyhetsvärdet består i att en robot skriver litteratur. Det är säkert jätteballt att läsa ett par sådana romaner men finns det ett verkligt behov?
Om man inte talar om att författaren är en robot?
– Man kan kanske pumpa ut ett par halvbra kriminalromaner. Men det måste börja där, i att det är något som någon kan tjäna pengar på. Sedan är tekniken inte mogen och därför har man inte gett sig på problemet än. Jag är övertygad om att det kommer men det är väldigt mycket jobb som måste göras i att formalisera romanens karaktär och bryta ner den i dess beståndsdelar.
Följer typiska mönster
För att en dator ska kunna lära sig skriva en roman måste den matas med text, mycket text. Karim Jebari, forskare i filosofi vid Institutet för framtidsstudier, tror att AI har en lång väg att gå innan den kan bli en författare.
– Men det är fullt möjligt, säger Karim Jebari.
Det som datorn skulle kunna producera är litteratur som inte är så innovativ och följer ett tydligt mönster, som deckare och annan genrelitteratur. Ett språkexperiment som Jonas Hassen Khemiris bok Monticore är enligt Karim Jebari omöjligt för modern AI att skapa. Men den som hoppas på en svensk AI-deckare kanske hoppas förgäves.
– Om vi tänker oss en AI som ska vara bra på att skriva deckare kommer den att behöva bränna igenom ett par miljarder sidor, säger Karim Jebari. Det är kanske så att svenska är ett för litet språk, att det inte finns tillräckligt många ord i svenska deckare.
Men vad är det i den mänskliga hjärnan som gör den särskilt lämpad att skriva romaner? Och varför är det så svårt för en dator att erövra den förmågan?
Många dimensioner i språket
Martin Ingvar, professor vid Karolinska institutet, har nyligen publicerat boken Tänkandets maskineri om hur tänkandets mekanik fungerar och hur det kan överföras på AI.
– Vårt tänkande bygger på att vi har en modell som vi sakta uppdaterar i alla steg i vårt tänkande. Så det räcker inte med att ha en totalrepresentation av omvärlden utan vi måste ha en inre modell av hur omvärlden ser ut så att vi kan göra den uppdateringen.
Forskare har lyckats lära AI att måla som van Gogh och föra över konstnärens teknik till en annan bild.
– Det här är en sak man för några år sedan trodde var omöjligt, säger Martin Ingvar. Men det är ganska få dimensioner man använder inom målning jämfört med språket. Att skriva en roman är ju extremt mångdimensionellt och innehåller abstrakta dimensioner som ligger på värderingsnivå snarare än på faktanivå och ett övervägande som är kontinuerligt och ständigt uppdateras. Plus att man gör konstnärliga överväganden av vad som ska vara med.
Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se
– Den fotoelektriska effekten har studerats i många år och det är exalterande att plötsligt förstå hur det fungerar på ett djupare sätt, säger Marcus Dahlström, docent i matematisk fysik vid LTH, Lunds universitet som skrivit en vetenskaplig artikel tillsammans med kollegor i Lund och på Stockholms universitet.
Det forskarna har studerat är hur en elektron, som precis slitits loss från en atom via den fotoelektriska effekten, kan ändra sin vågrörelse med hjälp av ett laserfält. Den fria elektronen kan både absorbera och emittera laserljus vilket ändrar elektronens rotation på ett asymmetriskt sätt.
För att upptäcka detta fenomen använde forskarna ultrakorta laserpulser med en tidsprecision på en attosekunds-skala, vilket är svindlande kort: 0,000000000000000001 sekunder.
Elektronernas vanor rubbades
Upptäckten av asymmetrin i kombination av den höga tidsupplösningen gav forskarna möjlighet att sätta elektronernas invanda beteende i gungning. Från att endast röra sig upp och ner längs laserfältet lyckades forskarna få elektronerna att utbreda sig också sidledes.
– Nu när vi förstår att det finns en asymmetri i de fria elektronernas rörelse, kan vi förstå kvantdynamiken i fotojonisationen bättre, säger David Busto, doktorand i atomfysik vid Lunds tekniska högskola
I klassisk fysik rör sig partiklar deterministiskt från en punkt till en annan via Newtons lagar. I kontrast till detta säger kvantmekaniken att en partikel kan röra sig till flera platser samtidigt. Det senare har forskarna kunnat utnyttja:
– När vi ändrar elektronvågens riktning gör vi detta med hjälp av kvantmekaniska interferenser. Alltså, elektronen går flera vägar fram till sin ändrade vågform. Klassiskt skulle elektronen bara kunna gå en väg.
Asymmetriska rörelsemönster
Fenomenet med de asymmetriska rörelsemönstren har både bevisats i experiment och teori. Resultaten utgår från kunskapen att elektroner ökar sina roterande rörelser då de absorberar ljus, vilket den amerikansk-italienske fysiken Ugo Fano visade för trettio år sedan.
Forskningen bedrivs med viljan att bli bättre på att kontrollera elektroner i atomer och molekyler med större noggrannhet. I förlängningen kan man tänka sig att denna, och andra grundvetenskapliga kunskaper om hur atomer och molekyler fungerar, ger möjlighet att på ett bättre sätt kontrollera reaktioner i molekyler vilket i sin tur banar väg för en effektivare kemi.
Det blir allt vanligare att titta på film i sin mobiltelefon, men det har inte forskats mycket på filmupplevelsen i smarta telefoner. Doktoranden Kata Szita har i sin avhandling i filmvetenskap vid Göteborgs universitet kombinerat medieteoretiska och beteendevetenskapliga metoder för att bland annat undersöka interaktiv filmupplevelse, filmkonsumtion och deltagande, samt filmtittande i miljöer som inte ursprungligen är planerade för just detta.
– Det speciella med filmupplevelser i smartphones är att smarta mobiler har få sociala, tidsmässiga eller rumsliga begränsningar, säger Kata Szita.
Med andra ord: I mobilen går det i princip att titta var och när du vill, utan att vara bunden till vare sig en särskild lokal eller tid.
En del av avhandlingsarbetet bestod av ett beteendevetenskapligt experiment, vars syfte var att jämföra filmupplevelse i smartphones och miljöer som kan leda till störningar, med filmupplevelse framför stora filmdukar och i biografliknande utrymmen.
Påverkade empatin för filmens karaktärer
– Experimentet mätte uppmärksamhet, narrativ förståelse och känslan av närvaro genom ögonrörelse- och hudresponsmätningar (elektrodermal aktivitet), självutvärdering samt genom ett narrativt förståelsetest.
Resultaten visade att visningssituationen påverkade några av variablerna: förståelsen, känslan av närvaro och empati för filmens karaktärer.
Att skärmstorleken och yttre stimuli, alltså olika störningar och distraktioner, inte påverkade alla variabler kan förklaras med att experimentdeltagarna tillhörde den så kallade millenniegenerationen (personer födda från tidigt 1980-tal till slutet av 1990-talet) och är vana vid mobiler och det här sättet att se på film, menar Kata Szita.
– För dem kan visning på mobila skärmar bli lika bekväm, trevlig och effektiv som en visning på en stor skärm.
Ljud störde känslan av närvaro
Experimentet visade att användare kan kompensera den smarta telefonens lilla skärm genom skärmpositionering och tillfälliga anpassningar för en oavbruten visningsupplevelse. Men smartphonefilmtittare är ändå mottagliga för distraktioner, beroende på distraktionernas egenskaper.
Distraherande ljud eller visuella effekter distanserar tittaren från filmen och avbryter känslan av närvaro. Användarna antog visserligen en strategi för att filtrera bort stimuli som inte var relaterad till filmen, men var samtidigt uppmärksamma på om det som distraherade krävde en mer omedelbar uppmärksamhet eller någon typ av reaktion.
Långsiktiga effekter på inlärning
Kata Szitas avhandling belyser även det snabbt föränderliga medielandskapet och kan utgöra en grund för ytterligare film- och medieforskning som undersöker vilka konsekvenser det förändrade medielandskapet kan få.
– Nya trender vad gäller filmkonsumtionen och den tid som avsätts framför skärmar kan ha långsiktiga effekter på inlärning, fantasi och kognitiv utveckling och det måste ständigt utforskas, säger Kata Szita.
– Att systematiskt omhänderta dessa hjärtan skulle innebära ett genombrott för hjärttransplantationsverksamheten och fler patienter skulle kunna accepteras för transplantation, konstaterar Jonatan Oras, narkos- och intensivvårdläkare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.
Studien bygger på uppgifter om 641 potentiella hjärtdonatorer i Sverige under åren 2006-2016. Det handlar om hjärndöda personer som under sin livstid sagt ja till donation, eller vars efterlevande gett klartecken.
Hos hela 24 procent av de potentiella donatorerna rådde stressutlöst hjärtsvikt, eller broken heart syndrome, som innebär att en del av hjärtat har nedsatt funktion medan övriga delar slår som de ska. Tillståndet uppstår till följd av det kraftiga stresspåslag som ses vid utvecklandet av hjärndöd.
Hjärtan som återhämtar sig snabbt
Funktionsnedsättningen verkar vara övergående, hjärtat återhämtar sig inom några timmar eller dygn. Samtidigt finns det rekommendationer som säger att dessa hjärtan inte bör transplanteras.
Selekteringen ser därför olika ut på olika håll. Transplantationscentrum i Göteborg har sedan tidigare goda kliniska erfarenheter av att låta transplantera hjärtan med stressutlöst hjärtsvikt, och i den aktuella studien fanns 42 sådana fall.
Resultaten visar att utfallet för mottagaren inte blev annorlunda när hjärtat hade stressutlöst hjärtsvikt. Inte heller dödligheten påverkades utan låg i båda grupperna på förväntade 20 procent efter tio år.
Nedsättning tycks tillfällig men mer forskning krävs
– Nedsättningen av hjärtfunktionen tycks vara tillfällig, det är inte kranskärlssjukdom eller annan hjärtsjukdom som ligger bakom nedsättningen, vilket stämmer väl med stressutlöst hjärtsvikt. När man gör upprepade undersökningar av dessa hjärtan ser man att funktionen återhämtar sig snabbt, säger Jonatan Oras.
Den aktuella studien kommer att följas av fler, för att verifiera resultaten. Att inte behöva välja bort donatorer med stressutlöst hjärtsvikt ses som särskilt angeläget eftersom tillståndet oftare uppstår hos unga, med hjärtan som annars lämpar sig väl för donation.
– Vi uppskattar att man skulle kunna öka tillgången på hjärtdonatorer med 20-30 procent om dessa hjärtan kan användas, avslutar Jonatan Oras.
Mellan 2014 och 2018 rapporterades fler än 17 000 flyktingar och migranter döda eller saknade i Medelhavet. I södra Stilla havet utanför Australiens kust registrerades fler än 2 000 dödsfall under 2000–2018. Av folkrätten följer en allmän skyldighet att rädda den som befinner sig i sjönöd oavsett de nödställdas nationalitet, status eller omständigheterna under vilka de påträffas. Få aktörer ifrågasätter denna skyldighet. Vad som är mer omstritt är frågan om var de räddade ska sättas i land, inte minst om nödsituationen uppstod i samband med att de nödställda försökte ta sig in i kuststaten utan uttryckligt tillstånd.
Räddade till sjöss ska föras till säker plats
Folkrätten var länge i princip tyst i frågan. År 2004 antogs dock nya regler till de två huvudsakliga konventionerna om sjöräddningstjänst (SOLAS- och SAR-konventionerna) om landsättning av människor som räddas till sjöss. Av dessa framgår att alla som räddas till sjöss ska sättas i land och föras till en säker plats (place of safety) samt att ansvaret för att tillhandahålla en sådan plats eller att se till att den tillhandahålls ligger på den statspart inom vars sjöräddningsregion de nödställda togs ombord. Vad som avses med ”säker plats” definieras dock inte i konventionerna. Det finns visserligen riktlinjer från Internationella sjöfartsorganisationen, IMO, men dessa är inte bindande.
I avhandlingen ”International Law and the Rescue of Refugees at Sea”analyseras tolkningen av ”säker plats”. Genom att visa att begreppets innebörd ska fastställas med hänsyn till regler inom inte bara internationell havsrätt utan även andra relevanta folkrättsliga områden, så som internationell flyktingrätt, mänskliga rättigheter och internationell rätt mot gränsöverskridande brottslighet, drar avhandlingens författare slutsatsen att flyktingar och migranter som räddas till sjöss inte får sättas i land på platser där de riskerar att utsättas för förföljelse, tortyr eller annan allvarlig fara.
Säker med avseende på personlig säkerhet
– En säker plats ska alltså inte bara vara säker i traditionellt sjösäkerhetshänseende (”maritime safety”) utan även med avseende på grundläggande personlig säkerhet (”basic personal security”). Att exempelvis skicka tillbaka flyktingar och migranter som räddas till sjöss till Libyen är med tanke på säkerhetsläget där i princip inte tillåtet enligt folkrätten, förklarar avhandlingens författare, Martin Ratcovich.
Avhandlingen innehåller en omfattande analys av systematisk tolkning enligt folkrättens regler om tolkning av traktater som ligger till grund för fastställandet av begreppet ”säker plats”. Martin Ratcovich understryker att analysen i princip är tillämpbar även på andra områden inom folkrätten.
– Folkrätten är ett rättssystem och därför interagerar de olika delarna av systemet med varandra. Graden av samspel mellan olika rättsområden varierar. Jag menar att kravet på systematisk tolkning av traktater är en naturlig följd och återspegling av folkrättens karaktär som rättssystem, som förändras över tid.
Folkrätten
Folkrätten är det rättssystem som reglerar förhållandet mellan stater, i motsats till den rätt som gäller för medborgare inom stat. Men internationella organisationer, till exempel Förenta nationerna, Internationella Röda Korset och Internationella domstolen i Haag, företag och enskilda individer berörs också av folkrätten.
Folkrättens rättskällor utgörs av internationell sedvänja och av internationella avtal. Den primära folkrätten innehåller regler som är bindande även för de stater som inte ratificerat tillämpligt internationellt avtal eller erkänner viss internationell sedvänja.
Ett fungerande nätverk av blodkärl, som transporterar syre och näringsämnen till vävnaderna, är nödvändigt för att överleva. Blodkärlens insida täcks av så kallade endotelceller som behövs för att skapa de ihåliga kärl där blodet leds ut till alla vävnader.
I den nya studien kan forskarna visa på mekanismen för hur nya endotelceller bildas genom delning av existerande celler. Om denna mekanism inte fungerar bildas alltför få blodkärl. Det kan leda till döden redan under embryoutvecklingen eftersom hjärnan inte får tillräckligt med syre. För få blodkärl kan också leda till att en lång rad organ störs efter födseln.
Genetiska faktorer är viktiga
Ett särskilt intressant fynd var att mekanismen hade olika effekt beroende på genetiska faktorer. I vissa genetiska bakgrunder kunde man bara se en effekt under embryoutvecklingen medan i andra genetiska sammansättningar syntes effekten bara efter födseln.
– Vi blev mycket överraskade av att upptäcka hur viktig genetiken var för att kontrollera mekanismen bakom endotelcellernas delning. Vissa typer av möss överlevde inte embryoutvecklingen medan andra överlevde men uppvisade defekter efter födseln, säger Chiara Testini, försteförfattare till studien som gjorts av Lena Claesson-Welshs forskargrupp vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala universitet.
Kontrolleras av en enstaka aminosyra
Ett protein som kallas vascular endothelial growth factor (VEGF) har under lång tid betraktats som den huvudfaktor som reglerar endotelceller. Man vet att VEGF stimulerar endotelcellerna att dela och föröka sig genom att påverka aktiviteter i cellkärnan, men exakt hur det går till har inte gått att förklara. I den aktuella studien kunde forskarna visa på betydelsen av en enstaka aminosyra i proteinet VEGFR2, som är den receptor på cellytan som binder VEGF.
Till vänster: normal nivå av blodkärlsbildning. Till höger: Blodkärlsbrist. Foto: Uppsala universitet
Forskarna gjorde experiment med möss där denna aminosyra saknades i VEGFR2. I dessa möss, som hade allt som behövs för att bilda nya blodkärl – förutom denna specifika aminosyra – kunde cellerna inte längre skicka signaler till cellkärnan för att starta celldelningen.
– Att en så avgörande mekanism – bildandet av nya blodkärl – kontrolleras av en enstaka aminosyra var verkligen oväntat och vi fick lov att dubbelkolla våra resultat gång på gång med olika tekniker. Vi hoppas att dessa nya fynd kan utvecklas till att manipulera endotelceller så att de vid behov kan bilda fler eller färre kärl, säger Lena Claesson-Welsh, professor och forskningsledare vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala universitet.
Lena Claesson-Welsh, professor och forskningsledare vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala universitet, lena.welsh@igp.uu.se
En forskningsstudie från Lunds universitet presenterar en ny teknik för skridskoåkning som är mer energieffektiv än traditionell skärteknik. Studien kom till genom en fråga från skridskotekniktränaren Nina Nässén som har utvecklat den alternativa tekniken som kallas Easyskating.
Energieffektiv skridskoåkning
Easyskating är en skridskoteknik där man åker i en cirkelbåge, snarare än tar skär i olika riktning. Därmed blir åkningen mindre energikrävande. Åktekniken har utvecklats av skridskotekniktränaren Nina Nässén och fysikläraren Hans-Åke Nässén och bygger på de grundläggande fysikaliska lagarna.
Genom teoretisk analys kunde fysikforskarna Ann-Marie Pendrill och Urban Eriksson vid Lunds universitet slå fast skälen till att de skridskoåkare som använde den alternativa åktekniken gjorde av med mindre energi än ishockeyspelare som tog sig fram med traditionella skär. Studien bygger på analyser av ett omfattande filmmaterial.
Varje skär i ny riktning kostar energi
– Vår analys visar att spelarna förlorar energi i varje skär i ny riktning. Den förlusten sker inte vid cirkelbågesåkning. Genom att studera grundläggande fysikaliska begrepp som kraft, energi och rörelsemängdsmoment kunde vi komma fram till en djupare förståelse för hur åkarna kunde öka sin rörelseenergi, säger Ann-Marie Pendrill, fysikprofessor vid Lunds universitet.
Vid all skridskoåkning tappar åkaren successivt fart och måste tillföra ny energi. Traditionellt skjuter man ifrån med en skridsko och åker vidare på den andra i en annan riktning. Om en spelare istället skjuter ifrån åt sidan i en cirkelbåge flyttas åkarens tyngdpunkt närmare cirkelns osynliga centrum.
Film om studien: Skridskoteknik som kan revolutionera ishockeyn (1.05 min)
– Bevarandet av rörelsemängdsmomentet gör att farten då ökar, lite som i en konståkares piruetter. Den energi som tillförs från musklerna går då över i rörelseenergi utan de energiförluster som uppstår när man byter riktning i traditionella skär, säger Ann-Marie Pendrill.
Lättare att lära ut alternativ åkteknik
Tidigare studier av skridskoteknik utgår ofta från filmer och sensorer för att beskriva professionella spelares åkning. Resultaten presenteras ofta till exempel som att vinkeln i knät ska vara ett visst antal grader för bäst resultat. Däremot brukar den här typen av forskning inte ha någon koppling till fysikaliska och fysiologiska principer.
– Därför är det extra intressant att se hur grundläggande fysikaliska begrepp kommer in i verkligheten. De här forskningsresultaten kan bidra till effektivare skridskoåkning för ishockeyspelare, samt en stadigare teoretisk grund för att lära ut alternativa åktekniker. De kan också bli inspirerande lektionsexempel och spännande projektarbeten för ishockeyintresserade gymnasister och studenter, säger Ann-Marie Pendrill.
Digitaliseringen inleddes med en utbredd optimism kring internets möjligheter, inte minst som en demokratisk kraft. Idag uppdagas alltfler problem. En ständig kamp för ett öppet, fritt och säkert internet pågår i hela världen – mot övervakning, kontroll och censur. Fortfarande saknar närmare hälften av världens befolkning tillgång till internet samtidigt som skadliga och riktade cyberattacker blir allt vanligare.
Ytterst en demokratifråga
– Problemen rör balansen mellan integritet och säkerhet och förtroende-/trovärdighetsfrågor. Det handlar om yttrandefrihetens gränser, om etik och om moral, ytterst om demokrati, säger Ulla Carlsson, som sedan 2015 är Unescoprofessor i yttrandefrihet, medieutveckling och global politik, placerad på institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMG) vid Göteborgs universitet.
Hon är redaktör för den nya boken Understanding Media and Information Literacy (MIL) in the Digital Age. A Question of Democracy (JMG, 2019) där ett antal artiklar beskriver utmaningarna både på ett allmänt och internationellt plan samt med särskilt fokus på Sverige. Budskapet genomsyras av vikten att politiker tar ansvar för utvecklingen i ett brett och konstruktivt samarbete med samhällets olika aktörer.
Google och Facebook
– Dagens komplexa samhälle kräver tveklöst mycket kunniga och kritiska medborgare inom många områden om yttrandefrihet och demokrati ska kunna upprätthållas och utvecklas. Det gäller inte minst medie- och kommunikationskulturen där nya typer av transnationella företag som Google och Facebook har utvecklats från teknologiska konstruktioner till ekonomiska och socio-kulturella fenomen genom allt större makt över användarna. De har i grunden förändrat relationen mellan teknologi, kapital, innehåll och användare, konstaterar Ulla Carlsson.
– Nya förhållningssätt och lösningar efterfrågas eftersom detta är en förutsättning för att alla ska kunna delta aktivt i samhället.
Ulla Carlsson, Unescoprofessor i yttrandefrihet, medieutveckling och global politik, placerad på institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMG), Göteborgs universite, ulla.carlsson@gu.se
Vår arvsmassa består av dna, som i sin utgörs av två strängar med sockermolekyler och fosfatgrupper. Mellan dessa sitter kvävebaser, alltså de atomföreningar som utgör organismens gener, med vätebindningar mellan sig. Hittills har den rådande uppfattningen varit att de båda strängarna hålls samman i en spiralformad ”repstege” genom vätebindningar som sitter mellan de så kallade kvävebaserna på respektive sträng.
Forskare på Chalmers visar nu att dna:ts helixstruktur i själva verket upprätthålls främst av att molekylen har ett hydrofobt innehåll i en omgivning som normalt består mest av vatten. Miljön är alltså hydrofil, medan kvävebaserna i dna-molekylen är hydrofoba och därför stöter bort vatten som kommer i deras närhet. När hydrofoba enheter hamnar i en hydrofil miljö dras de till andra hydrofoba enheter för att minimera kontakt med vattnet.
De vätebindningar som man hittills har betraktat som avgörande för att hålla ihop dna-helixen fungerar snarare som en kraft som sorterar basparen så att de länkas samman i rätt sekvens.
Upptäckten är avgörande för förståelsen för dna:s kontakt med omvärlden.
Dna-molekylen vilar i vatten
– Cellen vill skydda sitt dna, och alltså inte utsätta det för hydrofoba miljöer, där det finns andra, ibland skadliga molekyler, säger Bobo Feng, en av forskarna bakom studien. Men samtidigt måste cellens dna öppna sig då och då för att kunna användas.
– Vi menar att cellen har sitt dna i vattenlösning för det mesta, men så fort en cell vill göra något med sitt dna, som att läsa av det, kopiera det eller reparera fel på det, så utsätter den sitt dna för en hydrofob miljö.
För att dna ska kunna läsas av, kopieras eller repareras måste dna-molekylen öppna sig. Det gör den när cellen använder ett hjälpprotein för att skapa en hydrofob miljö runt molekylen. Bild: Yen Strandqvist
Vid reproduktion, till exempel, löses basparen från varandra och helixen öppnar sig. Därefter kan enzymer kopiera de båda strängarna av helixen och skapa nytt dna. Även när det gäller att reparera trasigt dna försätts den trasiga delen i en hydrofob miljö, för att sedan bytas ut. Det är då ett hjälpprotein som skapar den hydrofoba miljön. Denna typ av protein kan komma att bli nyckeln till att bekämpa en mängd allvarliga sjukdomar eftersom den är central i all dna-reparation.
Kvävebaser är kemiska byggstenar (förkortade som A, C, T och G) som ingår i dna. Om man liknar DNA vid en spiraltrappa är kvävebaserna de enheter som motsvarar trappstegen. Det är den inbördes ordningen, i tripletter, som utgör själva den genetiska koden.
Ger förståelse för hur dna repareras
Att förstå dessa proteiner kommer att ge många nya insikter om hur man skulle kunna bekämpa resistenta bakterier och även bota cancer. Bakterier reparerar sitt dna med ett protein som heter RecA. Forskarna tror att deras resultat kan bana väg för nya upptäcker om hur bakterier reparerar och återskapar sitt dna, och även metoder för att stoppa detta och därmed ta död på bakterierna.
I mänskliga celler finns proteinet Rad51 som reparerar dna och återskapar muterade dna-sekvenser, som annars skulle kunna orsaka cancer.
– För att förstå cancer behöver vi förstå hur dna repareras, och för att förstå hur dna repareras behöver vi förstå dna i sig, säger Bobo Feng. Hittills har vi inte förstått dna, eftersom vi har trott att det är vätebindningar som håller ihop det. Nu visar vi att det i stället är den hydrofoba kraften som ligger bakom. Vi säger dessutom att dna beter sig helt annorlunda om man placerar det i en hydrofob miljö. Detta kan hjälpa oss att förstå dna och hur det repareras. Ingen har tidigare placerat dna i en miljö som gränsar till det hydrofoba och studerat hur det beter sig, så det är inte konstigt att ingen har upptäckt detta förrän nu.
Så visade forskarna hur dna hålls ihop
Chalmersforskarna har utvecklat en metod för att studera hur dna beter sig i en miljö som är mer hydrofob än normalt.
De använde det hydrofoba lösningsmedlet polyetylenglykol och bytte stegvis ut dna:ts omgivning från den naturliga hydrofila miljön till en hydrofob miljö, för att se om det finns en gräns då dna-spiralen börjar tappa sin struktur, alltså då dna inte längre har anledning att hänga ihop eftersom miljön inte längre är hydrofil. När lösningen nådde en gräns mellan hydrofil och hydrofob, observerade forskarna att dna-molekylens karaktäristiska spiralform började säcka ihop.
Vid en närmare undersökning visade det sig att när basparen lossnar från varandra (av yttre påverkan eller helt enkelt slumpmässiga rörelser) så bildas hål i strukturen så att vatten kan rusa in. Eftersom dna-molekylen ”vill” hålla sitt inre torrt, pressas de över- och underliggande basparen ihop igen och trycker på så sätt ut vattnet. I en hydrofob miljö saknas detta vatten, så att hålet stannar kvar.
Studien har gjorts av forskare vid Umeå och Uppsala universitet samt Karolinska Institutet och är publicerad i tidskriften Epigenetics.
– Vi kunde bland patienter som söker för hypersexualitet se en påverkan på gener som reglerar hormonet oxytocin i hjärnan. Det kan medföra förhöjda oxytocinnivåer, säger Adrian Boström vid Institutionen för neurovetenskap vid Uppsala universitet.
Hypersexuell störning räknas av Världshälsoorganisationen WHO som ett tvångsmässigt sexuellt beteende och är numera en diagnos bland impulskontrollstörningar i det internationella klassningssystemet ICD 11. Hypersexualitet kännetecknas av tvångstankar om sex, förlust av kontroll eller av sexuella vanor som medför potentiella problem eller risker. Både begreppet och hur vanligt det är, är dock omstritt. Enligt den medicinska litteraturen drabbar hypersexualitet 3-6 procent av befolkningen, medan en undersökning om sexualitet och hälsa i Sverige från 1996 antydde att så många som 12 procent av männen och 7 procent av kvinnorna led av sexmissbruk.
Koppling till oxytocin-nivån
Forskarna analyserade blodprov från 60 patienter som sökt för hypersexuellt beteende på den specialiserade kliniken ANOVA vid Karolinska Universitetssjukhuset. Dessa jämfördes med en frisk kontrollgrupp om 33 individer. Det man särskilt studerade i blodet var den så kallade DNA-metyleringen i mikroRNA som är delaktig i hur gener regleras och uttrycks. MikroRNA är korta gensekvenser som bland annat reglerar genuttryck, det vill säga hur mycket av en gen eller ett protein som produceras.
Över hälften av de proteinkodande generna hos människa tros regleras via mikroRNA. Ett enskilt mikroRNA kan teoretiskt sett reglera flera hundratals olika gener. Närmare 9 000 områden av DNA-metylering relaterat till mikroRNA i blodet analyserades. Forskarna kunde då identifiera två mikroRNA med ändrad funktion för DNA-metylering hos patienter med sexmissbruk. En närmare analys avslöjade att ett kopplat mikroRNA var undertryckt. Detta mikroRNA, nummer 4456, har till uppgift att rikta gener som normalt uttrycks i höga nivåer i hjärnan, där det antas reglera effekterna av hormonet oxytocin.
Små skillnader kan ha stora effekter
Skillnaden i DNA-metylering mellan patienterna och kontrollgruppen var bara 2,6 procent, vilket gör att det ännu inte går att dra helt säkra slutsatser om dess påverkan. Med minskad gendämpning kan resultatet förväntas bli förhöjda nivåer av oxytocin, vilket är fokus i framtida studier. Det finns dock mycket forskning som tyder på att även ytterst små skillnader i metylering kan ha stora effekter för komplexa tillstånd som depression och schizofreni. Tidigare studier har även visat att oxytocin har samband med parbildning, fortplantning och aggressivitet hos både män och kvinnor. I djurstudier har oxytocin visat sig kopplat till parningsbeteende hos sorkar och vissa primater, vilket gör fyndet extra intressant ur ett evolutionärt perspektiv.
Forskarna jämförde även DNA-metylering i blod mellan friska individer och från 24 alkoholberoende personer. Man kunde då se att samma DNA-område som hos patienterna med sexmissbruk hade signifikant ändring i metylering även hos patienter med alkoholberoende. Det talar för att de identifierade processerna främst skulle kunna ha koppling till de beroenderelaterade komponenterna av hypersexualitet, som tvång, impulsivitet och beroende.
– Ytterligare forskning behövs för att klarlägga den exakta rollen för oxytocin i hypersexuell störning och hur det regleras. Men våra resultat antyder att det kan vara värt att undersöka fördelarna med läkemedelsbehandling eller psykoterapi för att påverka oxytocin system hos patienter med sexmissbruk, säger professor Jussi Jokinen vid Institutionen för klinisk vetenskap vid Umeå universitet.
Hållbarhetsforskaren Wim Carton vid Lunds universitet förklarar vad det finns för nackdelar med storskaliga trädplanteringar.
Är trädplantering som klimatlösning en växande trend?
– Ja. Forskningsstudien som publicerades i somras kan ses som den senaste i en lång rad studier och miljökampanjer som visar potentialen för metoder som avlägsnar koldioxid från atmosfären. Just trädplantering lyfts upp som ett av de mest effektiva och populära sätten att göra det på. Detta reflekterar en trend där ökad kolinlagring alltmer har kommit att användas istället för att minska utsläppen till noll. Genom att exempelvis plantera träd kan vi reducera utsläppen långsammare och kompensera för kvarvarande utsläpp.
På vilket sätt är det problematiskt?
– Studien är enligt mig ett väldigt bra exempel på hur trädplantering som metod lätt kan blåsas upp till en universallösning på klimatkrisen. Genom att se det som en enkel metod som kan skalas upp och täcka stora markytor, bagatelliserar man de sociala, ekonomiska och politiska aspekterna av trädplantering och skogspolitik. Många studier som framhåller fördelarna med trädplantering är baserade på data från abstrakta modeller och speglar inte den komplexitet som finns i den verkliga världen.
Minskar det trädplanteringens praktiska betydelse för klimatet?
– Ja, dessvärre är det så. Som det ser ut idag har regeringar världen över inte ens klarat av att förhindra avskogning och de verkar också ovilliga att ta itu med de drivkrafter som ligger bakom fortsatt skogsförlust. Så länge beslutsfattare och politiker inte tar tag i detta, känns fokus på storskaliga trädplanteringsprojekt som inget mer än ett önsketänkande.
Vad måste till för att trädplantering ska fungera som metod för att ta bort koldioxid från atmosfären?
– Många studier om trädplantering missar att ta hänsyn till att det finns en avgörande skillnad mellan att reducera utsläpp och att ta bort koldioxid från atmosfären. På klimatspråk kallar vi detta utmaningen med permanens, beständighet. För att trädplantering på riktigt ska fungera som metod måste du kunna garantera att koldioxiden som träden tar upp kommer att lagras under en väldigt lång tid minst ett århundrade. Men som vi har sett den här sommaren, med skogsbränder i Amazonas, Sibirien och Alaska, finns en stor risk för att träd brinner upp, och istället släpper ut koldioxiden. Studier visar också att risken för skogsbränder kommer att öka i olika delar av världen på grund av klimatförändringarna.
– En annat viktigt skäl till varför metoden är så osäker är att det fortfarande finns väldigt starka ekonomiska intressen i storskalig skogsskövling. Titta bara på Bolsonaro i Brasilien. Förändringar i politiskt ledarskap kan lätt utplåna årtionden av strategiskt skogsskydd och skogsförvaltning.
Tycker du att man ska sluta med trädplantering i klimatarbetet?
– Nej. Självklart ska vi inte avskriva trädplantering helt och hållet. Det finns många bra skäl att skydda och utöka skogar, inte minst för att bevara biologisk mångfald och säkerställa alla de ekosystemtjänster som skogar bidrar till. Skogar ger oss resurser och utgör en viktig del i många länders landsbygdsamhällen. Trädplantering kan också ingå i klimatanpassningsarbetet, eftersom träd bidrar till att reglera temperaturer lokalt. Därmed kan de minska den så kallade urbana värmeö-effekten, som gör att vissa stadsområden blir mycket varmare än andra närliggande områden.
– Men vi måste göra en skillnad mellan naturlig skogsföryngring och storskaliga trädplanteringar med samma typ av träd. Det finns många fördelar med naturlig skogsföryngring. Inga trädplanteringspolicies kommer heller att vara hållbara om projekten inte tar människors rättigheter och behov på allvar.
– Överlag är det ett stort problem att måla upp trädplantering som en enkel och oproblematisk klimatlösning. Vi ska plantera träd för alla de andra fördelar som träd kan ge oss, på platser där det kan göras utan att kompromissa med samhälleliga rättigheter och livsmedelssäkerhet.
– Av klimatskäl å andra sidan, måste vi hålla fokus på att minska våra utsläpp så snabbt vi bara kan – både från fossila källor och från jordbruk och markanvändning.
Isbrytaren Polarstern ska under ett års tid driva fastfrusen i isen i Arktis. Fyra andra isbrytare, varav svenska Oden är en, helikoptrar och flygplan kommer att utrusta expeditionen under resans gång. Expeditionen har 600 deltagare från 17 länder, varav hälften är forskare. I omgångar ska de vara ombord på fartyget för att forska och samla data för att bättre kunna förstå klimatförändringarna.
Den tyskledda expeditionen MOSAiC (Multidisciplinary drifting Observatory for the Study of Arctic Climate) är den hittills största Arktisexpeditionen. Expeditionen leds av Alfred Wegener Institute, Helmholtz Center for Polar and Marine Research (AWI) och står inför utmaningar utan motstycke.
Ombord på Polarstern finns bland annat kemister, biologer och fysiker som kommer att studera isflaket de driver med. Runtom flaket, som är 1-2 kilometer brett, kommer det att finnas ett elektriskt skyddsfält, för att förhindra att isbjörnar tar sig in. Temperaturförhållandena är tuffa, vintertid kan det bli -50 grader vid Arktis.
Ska förutspå framtida ekosystem
En av forskarna som deltar är Pauline Snoeijs Leijonmalm, professor i marinekologi vid Stockholms universitet
– Vi vill förutspå hur ekosystemet kommer att se ut om 100 år. Hittills har det mestadels bara varit klimatforskare som studerat Arktis. De har kommit fram till att det kommer att ske stora säsongsväxlingar och att det ibland under året kommer att vara helt isfritt. Därför träder vi nu in, för att undersöka vilka konsekvenser säsongsväxlingarna får för djurlivet, säger Pauline Snoeijs Leijonmalm.
Om expeditionen
Data samlas inom fem delområden – atmosfär, havsis, hav, ekosystem och biogeokemi – för att få inblick i interaktionerna som formar det arktiska klimatet och livet i Arktiska havet
Frågorna som undersöks under expeditionen är nära kopplade till varandra.
Forskarna studerar hela klimatsystemet i centrala Arktis för första gången.
Under året kommer cirka 300 forskare från 17 länder att vara ombord, från Belgien, Kanada, Kina, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Japan, Nederländerna, Norge, Polen, Ryssland, Spanien, Sverige, Schweiz och USA.
De kommer att få stöd på land av forskare från Österrike och Sydkorea.
Budgeten för expeditionen är ungefär 140 miljoner euro.
.
Under expeditionen ska Pauline Snoeijs Leijonmalm studera allt från bakterier till fisk. Plankton kan bli större än en centimeter i Arktis på grund av gynnsamma förhållanden, till skillnad från i Östersjön där de bara blir några millimeter till exempel. Pauline kommer också att studera den arktiska torsken som kommer att driva med flaket, i och med att den följer årscykeln med sina lekområden.
Arktis epicentrum av för den globala uppvärmningen
Markus Rex vid Alfred Wegener Institute i Tyskland är chef för MOSAiC. Han ser det som ett banbrytande uppdrag då en så komplex arktisk expedition aldrig tidigare genomförts.
– För första gången kommer vi att kunna mäta klimatprocesserna i centrala Arktis på vintern, förstå denna region och se till att den representeras korrekt i klimatmodeller. Arktis är epicentrum för den globala uppvärmningen och har redan genomgått dramatiska förändringar. Regionen är även avgörande för vädret i Nordamerika, Europa och Asien.
– Extrema väderförhållanden, som nedströmning av kall arktisk luft på vintern eller värmeböljor på sommaren, är kopplade till förändringarna i Arktis. Samtidigt är osäkerheten i våra klimatmodeller störst i Arktis. Det finns inga pålitliga prognoser för hur det arktiska klimatet kommer att utvecklas eller vad det kommer att betyda för vädret. Vårt uppdrag är att förändra detta.
I Sverige står cyklister för närmare hälften av alla allvarliga trafikskador. När olyckan sker är risken att skadas 29 gånger högre för en cyklist jämfört med när någon krockar i en bil.
– Via registerdata har jag kunnat se att omkring 20 procent av de cyklister som skadades blev sjukskrivna under minst två veckor, säger Maria Ohlin, som skrivit en avhandling om cykelsäkerhet vid Göteborgs universitet.
Cyklister skadar huvud, ben, höfter och axlar
I avhandlingen har hon ringat in vilka skador bland cyklister som påverkar hälsan under lång tid, och hur de sker. Det som lyfts fram som mer allvarligt är till exempel skador på huvudet, benen, höfterna och axlarna.
– Att huvudskador ofta leder till svåra konsekvenser är känt sedan innan. Men jag visar också att andra skadetyper kan ge långsiktiga besvär, säger Maria Ohlin.
Singelolyckor oftast allvarligast
Det är främst i samband med singelolyckor som de allvarliga skadorna inträffar. I inte mindre än 70 procent av olyckorna är bara en enskild cyklist inblandad, enligt en genomgång av enkätsvar från omkring 950 personer som råkat illa ut.
Maria Ohlin har också analyserat omständigheter och olycksförlopp i samtliga 950 olyckor för att se vad som skulle kunna ha förhindrat skador bland cyklister.
Hjälm, underhåll och trafikseparering viktigast
Hennes slutsats är att störst effekt med lägst antal åtgärder skulle uppnås genom att kombinera de insatser som Trafikverket lyft fram som särskilt viktiga för cyklisters säkerhet – hjälmanvändning, säkra passager, samt bättre underhåll av cykelbanor – med förbättrad utformning av trottoarkanter och kantstenar samt att så långt som möjligt separera cyklister från både motorfordon och fotgängare.
Mycket av det som Maria Ohlin lyfter fram görs idag men inte i tillräckligt stor utsträckning och är av den karaktären att de snabbt skulle kunna göras i större utsträckning. Bland annat pekar hon på underhåll.
– Att förbättra underhållet av cykelbanor, till exempel med vinterväghållning, är en viktig insats som idag görs, men som måste ske mer systematiskt, enligt Maria Ohlin.
Ny teknik kan minska cykelolyckorna
Mjukare och energiabsorberande asfalt är också något som skulle behöva vidareutvecklas och genomföras i större utsträckning. Även implementeringen av automatisk nödbroms på personbilar, som gör att de bromsar innan de kör på cyklister, skulle vara effektiva insatser och bör enligt Maria införas i snabbare takt..
– Det finns inga genvägar, det krävs ett omfattande och systematiskt arbete. Redan idag finns det åtgärder som kan förverkligas i större skala för att få ner olyckstalen. Och vi behöver få saker att hända, säger Maria Ohlin.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
