Den ökade graden av demokratisering tar sig bland annat i uttryck i att chefens roll har förändrats och att förankringsarbetet med medarbetare inför exempelvis ett beslut har blivit viktigare. Vilket genererar fler möten.
Tidigare var arbetslivet mer hierarkiskt och chefen kunde i högre grad ensam fatta beslut och delegera arbetsuppgifter, enligt Malin Åkerström. Hon är professor i sociologi vid Lunds universitet och har skrivit boken ”Mötesboken – Tolkningar av arbetslivets sammanträden och rosévinsmingel” tillsammans med sociologen Vesa Leppänen och Patrik Hall, professor i statsvetenskap vid Malmö universitet.
– Demokratiseringen är både formell, genom att allt fler yrkesgrupper måste konsulteras inför ett beslut, och informell, med förväntade krav på medkonsensus och medbestämmande från olika grupper, säger Malin Åkerström.
Mer komplexa organisationer
Parallellt har det skett en ökad grad av komplexitet i arbetslivet. Den tar sig exempelvis i uttryck att allt fler organisationer ska samverka. I politiken krävs allt oftare samverkan med underordnade aktörer. Ibland har organisationer, såsom sjukvården, specialiserats i kliniker så att nya underorganisationer i teamform måste byggas upp för att undvika fördummande ”stuprörseffekter”.
Koordineringsproblem löser man i möten, men frågan om vem som slutligen beslutar är ofta otydligt i samverkansformer, varför det krävs förhandlingar – som också sker i möten.
I offentlig förvaltning har det blivit fler chefer. Därtill har antalet administratörer, ekonomer, personaltjänstemän, kommunikatörer och marknadsförare också blivit fler, i både privat och offentliga verksamhet. Sammantaget arbetar människorna inom dessa yrken ofta via möten.
Fler möten leder till ännu fler möten
Den ökade graden av möten leder till dominoeffekter i form av ännu fler möten, så kallade möteskedjor. Man går på morgonmöten, planeringsmöten, promenadmöten, för- och eftermöten, till exempel.
I takt med att möten blivit vanligare, har också kritiken ökat. Många upplever att de är bortkastad tid eller flyr till e-posten och sociala medier under tiden. Som ett svar på detta har det uppstått en mötesindustri som utlovar effektiva, meningsfulla och underhållande möten.
Något som är sig likt sedan tidigare är att möten fortfarande är en maktarena. Under själva mötet ges möjlighet att demonstrera kompetens och status inför de andra mötesdeltagarna.
Bara att bli kallad på möten är liktydigt att vara en efterfrågad och viktig person.
– Folk säger ofta bara ”jag ska på möte”. Men man säger inte ”jag ska gå och prata i telefon”.
Bok:
Mötesboken – Tolkningar av arbetslivets sammanträden och rosévinsmingel
Under konstruktionen av en rondell i Linköping 1953 påträffades en betydelsefull grav från stridsyxekulturen (även kallad båtyxekulturen). För 4 500 år sedan begravdes där en kvinna, en man och ett barn tillsammans med en hund och en rik uppsättning gravgåvor, inklusive en yxa av den typ som gett namn till denna arkeologiska kultur.
– Jag har varit nyfiken på den här graven, som vi idag kallar ”Bergsgraven” länge. Samarbetet mellan arkeologer och genetiker gör att vi nu förstår mer om dessa människor som individer, men också var deras förfäder kom ifrån, säger Helena Malmström, arkeogenetiker vid Uppsala universitet och en av studiens huvudförfattare.
I en ny tvärvetenskaplig studie har forskare kombinerat arkeologisk och genetisk information med isotopdata för att bättre förstå de demografiska processerna bakom stridsyxekulturen och dess intåg i Skandinavien.
Stridsyxekulturen liknar den snörkeramiska
Den skandinaviska stridsyxekulturen uppstår för ungefär 5 000 år sedan och har arkeologiskt många likheter mellan den europeiska snörkeramiska kulturen.
– Uppkomsten och utvecklingen av denna kultur har debatterats under lång tid, särskilt huruvida den var ett regionalt fenomen eller om den hängde samman med människors migrationsprocesser. Om den kom med invandrande människor – varifrån kom då de?, säger arkeologen Jan Storå vid Stockholms universitet, en av studiens seniora författare.
Genom att sekvensera genomet från förhistoriska individer som levde i dagens Sverige, Estland och Polen kunde forskargruppen visa att den skandinaviska stridsyxekulturen och den kontinentala snörkeramiska kulturen delar samma genetiska historia. Dessa personers förfäder hade inte varit i Skandinavien eller centrala Europa tidigare.
– Detta tyder på att introduktionen av den här nya kulturella manifestationen var associerad med människors förflyttning. Dessa människor har en historia som vi längst tillbaka kan spåra till den pontisk-kaspiska stäppen norr om Svarta havet. Återigen har vi med arkeogenetiska analyser kunnat avslöja nya och överraskande resultat rörande stenålderns demografiska processer, säger populationsgenetikern Torsten Günter, delad huvudförfattare till studien.
Folkvandring bakom kulturella förändringar
Samma forskargrupp har i tidigare studier kunnat visa att andra kulturella förändringar under stenåldern, så som introduktionen av jordbruk, kan kopplas till folkvandringar.
– Förhistoriska folkförflyttningar har spelat en avgörande roll för spridningen av innovationer. Men det förekommer också en del integration och återkopplingar till tidigare element. Till exempel ser vi att personer med genetiska kopplingar till stridsyxekulturen återanvände stenkammargravar för sina begravningar, säger Jan Storå.
Jämförelser mellan stridsyxeindivider och andra förhistoriska skandinaver gav fler värdefulla insikter.
– Det är intressant att herdarna från stridsyxekulturen skiljer sig från andra samtida grupper av jordbrukare och jägare-samlare i Skandinavien. Åtminstone tre genetiskt och kulturellt olika grupper levde sida vid sida under århundraden utan att blandas särskilt mycket, säger Mattias Jakobsson, populationsgenetiker vid Uppsala universitet.
Genetiskt överlapp
Det finns en del belägg för ett visst genetiskt överlapp mellan de invandrande herdarna och andra jordbrukande kulturer. Forskargruppen kunde dock inte avgöra om detta skedde före eller efter ankomsten till Skandinavien.
– Detta är fortfarande en öppen fråga för framtida studier att ta sig an. Mer data från fler individer och från fler geografiska regioner borde ge en tydligare bild, säger Helena Malmström.
Bergsgraven, såväl som en rekonstruktion av individerna i den, visas vanligtvis på Östergötlands museum i Linköping, men då museet för närvarande är stängt för ombyggnad och förnyelse är innehållet nedplockat i väntan på att en ny kulturhistorisk utställning tar form.
– I framtiden kommer Bergsgraven förstås att vara en central del i museets kulturhistoriska utställning, där vi vill integrera aktuell arkeologisk och historisk forskning, Det är inte ofta man får tillfälle att bygga en ny utställning, och självklart kommer vi där berätta om de nya analyser och tolkningar som gjorts på materialet, säger Per Nilsson, arkeolog vid Östergötlands museum.
Fotnot:
Studien är en del av Atlasprojektet, ett tvärvetenskapligt projekt där forskarna ska undersöka förhistoriska befolkningsmönster i Skandinavien och Eurasien genom genetiska data från förhistoriska individer. Projektet finansieras av Riksbankens Jubileumsfond och Vetenskapsrådet.
Traditionellt behandlas barn och tonåringar med läkemedel för att dämpa smärta och inflammation, men även med träning av rörlighet och styrka.
– Förhoppningen är att barn och tonåringar ska få antiinflammatorisk hjälp av kosten, som ett komplement till annan behandling eller som enda behandling av sin ledsjukdom. Det skulle kunna innebära ett mindre behov av långverkande antireumatisk läkemedelsbehandling och en möjlighet att kunna påverka sin sjukdom själv i vardagen, säger Lillemor Berntsson, barnreumatolog på Akademiska sjukhuset, som leder koststudien.
Även om reumatism är mer ovanlig i unga år så kan även barn och tonåringar drabbas. I Sverige insjuknar drygt 200 barn varje år i ledgångsreumatism (juvenil idiopatisk artrit (JIA), där de mest typiska symtomen är att en eller flera leder svullnar och blir varma.
Syftet med koststudien, som beräknas pågå fram till 2021, är att pröva om så kallad låginflammatorisk kost har effekt mot inflammation hos barn med konstaterad inflammatorisk ledsjukdom. Preliminära data inger hopp om att kosten kan ha en anti-inflammatorisk effekt.
– Fyra av de första 15 barnen/tonåringarna var aktuella för tillägg med så kallat biologiskt läkemedel när de gick med i studien, men detta behövdes inte efter en månads kostbehandling, säger Lillemor Berntsson.
Tarmen styr vårt immunförsvar
Tarmen utgör kroppens största immunologiska organ och reglerar till stor del hur vårt immunförsvar fungerar. Det finns vetenskapligt stöd för att processad halv- eller helfärdig mat innehåller komponenter som är ogynnsamma för immunsystemet. Detta beror bland annat på att födan värms upp under lång tid men också på olika tillsatser såsom konsistensgivare.
– Låginflammatorisk kost innebär att man äter livsmedel som i djurförsök haft en gynnsam inverkan på tarmens immunsystem. Kosten som används i studien är studerad i USA och har effekt mot inflammatorisk tarminflammation hos barn, men den gör inte att tarmslemhinnan läker fullt ut, förklarar Lillemor Berntsson.
Kosten består bland annat av kött, fisk, ägg, skaldjur, nötter, frukt och grönsaker, och är enligt Lillemor Berntsson en fullvärdig kost sett till näringsinnehåll. Den är också fri från gluten och socker samt innehåller en begränsad mängd mejeriprodukter. Lillemor Berntsson menar att gluten sannolikt inte är skadligt i sig, utan det handlar om att minska mängden av vissa kolhydrater. Det kanske viktigaste med kosten är att den är fri från ämnen som uppstår när man processar mat samt fri från konsistensgivare, resonerar hon.
För att medverka i studien ska man ha en konstaterad inflammatorisk ledsjukdom (juvenil idiopatisk artrit) men inte vara höginflammatoriskt sjuk. Målet är att deltagarna ska pröva kosten strikt i en månad, helst i tre månader. Under den tiden ändras inte den långverkande antireumatiska medicineringen.
– Att forska på kost är komplicerat, men vi behöver mycket mer forskning för att bli säkra på vad vi ska rekommendera föräldrar och barn och för att veta hur en optimal kost borde vara sammansatt om man har inflammatorisk ledsjukdom, avrundar Lillemor Berntsson.
Koststudie på låginflammatorisk kost till barn med ledgångsreumatism
Målgruppen är barn och tonåringar som fått diagnosen inflammatorisk ledsjukdom (JIA) i 1-16 årsåldern. Man ska inte vara höginflammatoriskt sjuk.
Målet är i första hand att man provar kosten strikt i en månad, helst i tre månader.
Enstaka leder kan vara inflammerade när kostbehandlingen startar, men om kostbehandlingen inte bedöms fungera väntar man inte längre än högst cirka tre veckor innan man behandlar en inflammerad led med en kortisonspruta.
Inför studien får familjen kontakt med en dietist som tillsammans med läkare följer dem under studien. Familjen får ett recepthäfte, olika tips och råd hur de kan gå tillväga, bland annat en lista över produkter som fungerar bra för kosten och en lista på födoämnen som man bör undvika.Föräldrarna behöver vara motiverade att sätta sig in i kosten och hjälpa barnet/tonåringen.
Innan man går in i studien träffar man barnläkare, fyller i formulär för hur man mår på olika sätt, lämnar blod- avförings- och urinprov.
Man får två veckor på sig att komma igång fullt ut med kosten. Barnen tar med sig mat till skolan och de får ett intyg från läkaren för att be om skolans stöd att hjälpa barnet kring matsituationen så att det går bra att äta med sina kompisar.
Efter två och fyra veckor med kosten träffar man läkare och man har möjlighet till kontinuerlig mailkontakt med dietist. Efter fyra veckor lämnar man en kostregistrering som dietisten bedömer och ger återkoppling till familjen.
I studien inkluderas inte:
Patienter med en särskild form av JIA, den systemiska formen
Patienter med högaktiv JIA enligt internationellt vedertagen skattning
Mycket är okänt om den levande naturen: Vi vet att artsamhällen världen över förändras på grund av till exempel klimatuppvärmningen, mer intensivt jordbruk och skogsavverkning. Men hur ser artsamhällena ut idag och vilka processer formar dem? Det har vi dålig koll på, eftersom hela 80 procent av alla arter ännu är okända – en hopplös utgångspunkt om vi ska förvalta naturresurserna hållbart, menar forskarna som nu börja arbetet med att kartlägga livet på jorden.
Massiv provtagning
Bilden är schematisk, och de exakta provtagningspunkterna inte slutgiltigt fastslagna
Projektet bygger på en massiv provtagning runtom i världen, i flera olika rumsliga skalor. På varje enskild lokal tas prover på luftburna sporer med ett slags sugapparat, på insekter med en tältliknande Malaisefälla, på däggdjur med kamerafällor, och på fåglar, och andra arter som har läten som kan registreras, genom automatisk ljudinspelning.
Genom automatiserad analys förvandlas dessa enorma data till uppgifter om vilka arter som förekommer var. Med nya statistiska metoder relateras de mönster som observeras till insikter om vilka processer som formar dem. Sammanlagt ska det samlas in prover från 450 platser i världen. Särskilt detaljerade blir studierna i Sverige och på Madagaskar, med 125 provtagningspunkter vardera.
Data som går att jämföra världen över
Tomas Roslin som är professor vid Institutionen för ekologi på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), har erfarenhet av studier där forskare samlat in material över stora områden eller till och med hela världen. I projektet samarbetar han med två andra forskare. Otso Ovaskainen är professor i matematisk biologi vid Helsingfors universitet, som utvecklar metoder för att sammanföra ekologisk teori med data. Den tredje forskaren är David Dunson, professor vid Duke university i USA och världsledande expert på tillämpandet av bayesianska metoder för jättelika datamängder.
De flesta arterna är okända
Av världens arter uppskattas hela 80 procent ännu vara okända. Bilden visar det ungefärliga antalet kända (svarta) vs okända (vita) arter till lands för alger, svampar, växter, protister och djur, enligt Mora m.fl. 2011. PLoS Biol 9(8): e1001127.
– Tillsammans bildar vi nog ett slags drömteam för att skapa en ny inblick i artsamhällen världen över, och att tolka enorma data så att vi får nya insikter om vad som formar artsamhällen. Den kunskapen behövs för att förstå den biologiska mångfaldens sammansättning och utbredning idag, och hur den förändras i framtiden, säger Tomas Roslin.
Allt detta är möjligt på grund av de revolutionerande metoder för provtagning av DNA, ljud och bild som har skapats under de senaste åren, och som också ska vidareutvecklas i projektet. Idén är att använda sig av automatiserade metoder för att observera arter, och därmed få data som är jämförbara mellan olika platser i hela världen. Projektet utvecklar också metoder för att handskas med de okända arterna.
Bönsyrsan Choeradodis rhombicollis.
– Att säga att vi jobbade hårt för att få anslaget är en underdrift. Under flera veckor före intervjun hos Europeiska forskningsrådet hade vi kontakt via skype varje dag. För handlar det om hundratals miljoner, då bör ju urvalet vara stenhårt, säger Tomas Roslin.
Nu är Tomas Roslin och hans kollegor minst sagt glada.
– Äntligen har vi möjlighet att göra det vi mest brinner för. Att bidra till förståelse, förvaltning och bevarande av den biologiska mångfalden Det finns helt enkelt inga andra anslag stora nog att ta sig an en så här monumental uppgift.
Forskningsprojekt med inbyggd risk
SLU-professorn Tomas Roslin tillsammans med två andra forskare har fått ett bidrag på över 135 miljoner kronor från Europeiska forskningsrådets ERC Synergy Grants. Bidragsformen går till toppforskare inom olika områden, som tillsammans kan skapa något nytt. Idén är att två till fyra ledande forskare går samman över vetenskapsgränserna. Projekten förutsätts innehålla både ett klart element av risk och en möjlighet till stora genombrott.
– Tanken är att bryta sig ut ur gamla banor och ge sig på frågor som endast kan lösas genom gränsöverskridande samarbeten. Om det skvallrar ju också anslagens storlek. Forskarna ställs inför frågan: om du fick pengar till att göra något riktigt stort, vad är det då du verkligen vill göra? Den utmaningen är lika stor som viktig, säger Tomas Roslin, professor i ekologi vid SLU.
Kontakt:
Tomas Roslin, professor vid Institutionen för ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Uppsala. tomas.roslin@slu.se
Renskötsel innebär hög fysisk arbetsbelastning och är ett riskfyllt arbete under tuffa klimatiska förhållanden. Renskötarna utsätts även för psykosociala och ekonomiska påfrestningar i form av försämrad lönsamhet, ökade krav från omgivande samhälle och förändringar i betesområdenas miljöer. Till exempel förändrat skogsbruk, utbyggnad av vindkraft och utökning av gruvdrift är yttre faktorer som påverkar villkoren för dagens renskötare.
Trots att renskötarnas arbetsmiljö, hälsa, säkerhet och liv i allmänhet i stor utsträckning påverkas av arbetet har deras arbetsvillkor hittills inte studerats i någon större utsträckning.
Öka kunskapen om arbetsvillkoren i Sapmi
Syftet med SLU-projektet, Arbetsmiljö, hälsa och säkerhet bland renskötare i svenska Sapmí, var att öka kunskapen om renskötselns villkor och att tillsammans med renskötare utarbeta förslag till åtgärder och informationsmaterial för att förbättra arbetsförhållanden och minska risken för belastningsbesvär och skador.
Den tvärvetenskapliga studien har involverat ett flertal forskare från institutionen för arbetsvetenskap, ekonomi och miljöpsykologi på SLU Alnarp, med kompetens inom arbetsmiljö, hälsa och säkerhet, ergonomi och organisationslära.
I projektet fokuserade forskarna på fysisk belastning, olycksfallsförekomst och förebyggande åtgärder, samt arbetsorganisation. Fältstudier genomfördes i tre samebyar med videofilmning och individuella intervjuer om det fysiska arbetet, olycksfall, tillbud och arbetsorganisation vid kalvmärkning respektive renskiljning.
Besvärande vibrationer och buller
Enkätresultat visade att vibrationer, klimat, motorgaser, buller, damm och ljus var fysiska arbetsmiljöfaktorer som regelbundet upplevdes som besvärande. Svåra arbetsställningar, tunga lyft och repetitivt arbete rapporterades ofta som anledning till fysiska besvär. De tre mest fysiskt krävande arbetsmomenten var manuell hantering av renar, motorfordonskörning med fyrhjuling, motorcykel och snöskoter samt lyft av tunga bördor.
Belastningsbesvär rapporterades ofta i axlar, nedre rygg, nacke, händer/handleder och knän. Endast 10 procent av renskötarna var helt besvärsfria. Två tredje delar av renskötarna hade någon gång skadats i arbetet och detta i samband med motorfordon och renar. En tredjedel av renskötarna hade permanenta hälsoproblem orsakade av skadorna.
Ergonomiska fordon och skyddsutrustningar
De flesta renskötare har genom överlämnad kunskap och erfarenhet i generationer lärt sig hur de kan arbeta på ett hållbart, hälsosamt och säkert sätt. Forskarna konstaterar dock att ytterligare åtgärder är nödvändiga för att genomföra goda arbetstekniker, förebygga skador, utveckla ergonomiska motorfordon och lämplig personlig skyddsutrustning för att förbättra renskötarnas arbetsmiljö, hälsa och säkerhet.
Två av studierna bygger på samma ursprungsstudie, där 61 personer deltog. De hade diagnostiserats antingen med depression eller bipolär sjukdom och var sjukskrivna och arbetslösa.
Traditionell stegvis metod
De delades slumpvis upp i två olika grupper med olika slags insatser. Ungefär hälften genomgick den traditionella stegvisa metoden där individen först behandlas för sina symptom. Sedan bedöms och tränas arbetsförmågan i olika steg, och där olika former av bidragsarbete ofta ingår.
Den andra halvan av gruppen fick delta i en nyligen utvecklad metod, Individual Enabling and Support (IES), speciellt framtagen för personer med depression där motiverande, kognitiva och tidsanvändande strategier bland annat ingår för att passa målgruppen. Metoden innebär att en arbetsspecialist arbetar i en arbetsallians med deltagaren och utgår från vad individen vill i relation till målet reguljärt arbete.
Interventionen integrerar vård och behandling med att söka arbete. Personen behöver inte vara fri från symptom. Intressen, tidigare erfarenheter och viljan att arbeta står i centrum. Stödet är inte tidsbegränsat och fortsätter vid anställning och gäller även arbetsgivare.
Samstämmiga om lyckade erfarenheter
Under tolv månader fick deltagarna de två olika insatserna. Alla, även de i IES, hade erfarenhet av den stegvisa rehabiliteringen, men då innan studien påbörjades. Av de 61 professionella
deltagarna som totalt ingick i studien intervjuades 16 deltagare efter att ha fått insatserna under tolv månader, åtta ur respektive grupp.
– Deras erfarenheter var tydliga och samstämmiga. Flera faktorer visade sig avgörande för en lyckad återgång i arbete. Att känna hopp och makt under rehabiliteringen. De professionellas bemötande, att de var positiva och trodde att individen kunde återgå i riktigt arbete samt att man arbetade personcentrerat och integrerade hälso- och sjukvård med arbetsinriktade insatser.
Negativa upplevelser av stegvis behandling
Dessa kritiska faktorer fanns i IES-metoden, men saknades till stora delar i den stegvisa rehabiliteringen där deltagarna istället ofta beskrev den motsatta upplevelsen, berättar Susanne Porter.
De positiva upplevelserna av IES bekräftades när alla 61 deltagare inkluderades för att studera deras egenmakt och grad av depression. Resultatet var igen tydligt med en signifikant skillnad mellan grupperna. IES-deltagarna ökade sin egenmakt och de depressiva symptomen minskade från måttlig depression till mild efter den årslånga insatsen. Hos deltagarna i den traditionella stegvisa metoden sågs ingen sådan förbättring.
Deltagarnas negativa upplevelse av den stegvisa rehabiliteringen styrks efter intervjuer som genomförts med olika professionella som arbetar inom arbetsrehabilitering (22 professionella).
Rehab saknar kunskap om psykisk ohälsa
– De bekräftar det som individerna upplevde, att de själva kan saknar tillräckliga kunskaper om psykisk ohälsa och att brister finns i samarbetet mellan individ, de professionella och arbetsgivarna i den stegvisa rehabiliteringen. Man säger att man tror att individer med psykisk ohälsa kan arbeta, men då menar man nästan alltid arbete med bidrag. Detta kan sända motsatta signaler till individen själv och även till arbetsgivare, säger Susanne Porter.
Bristerna i den stegvisa rehabiliteringen visade sig även efter intervjuer med 24 arbetsgivare. Resultaten visar att arbetsgivare vill stötta sina arbetstagare men saknar kunskap om psykisk ohälsa och behöver stöd från andra professioner när arbetstagare har psykisk ohälsa, stöd de efterfrågar men som ofta saknas i den traditionella metoden.
Fokus på nedsättningar skadar tron på egen förmåga
– De olika delarna i avhandlingen bekräftar varandra vilket är en styrka. Även om fler studier behövs om IES är resultaten i min avhandling tydliga. Det som individerna upplever som kritiska faktorer för att återgå i arbete saknas till stora delar i den stegvisa rehabiliteringen där fokus istället är på nedsättningarna, begränsningarna och bidragsarbete.
– Att begära att personer med psykisk ohälsa ska tro på sin egen arbetsförmåga när de professionella sänder signaler att de inte gör det genom att fokusera på nedsättningar och använda bidragsarbete är att begära för mycket, här måste det till en förändring, fortsätter Susanne Porter, som ställer sig frågan varför återgång i arbete för människor med psykisk ohälsa ofta ser ut så här.
Varför används den stegvisa rehabiliteringen så flitigt, istället för metoder som IES, som uppvisar mycket bättre resultat?
– Det kanske är så att beslutsfattare själva saknar kunskap om psykisk ohälsa och därför inte vet vad som krävs för att främja återgång i arbete. Det här är ett område som behöver studeras vidare: vilka kunskaper har svenska yrkespolitiker om psykisk ohälsa, och hur ser de på denna grupps möjligheter att arbeta?
Redan nu gör Susanne Porter sitt bästa för att undersöka detta lokalt. Inom kort drar hon sina resultat inför Lunds psykiatrinämnd, och hon har själv både bjudit in ansvariga politiker och själv blivit inbjuden för att diskutera psykisk ohälsa. Hon har även skrivit debattartiklar i Dagens Medicin.
– Det är viktigt att forskare och beslutsfattare ökar sitt samarbete i dessa frågor så att forskning inom området kan fortgå och att forskningsresultaten når ut till människor, säger hon.
Kungl. Vetenskapsakademien har beslutat utdela Nobelpriset i kemi 2019 till amerikanerna John B. Goodenough och Stanley Whittingham, och japanen Akira Yoshino ”för utveckling av litiumjonbatterier”.
Litiumjonbatterier används i världens alla länder för att driva den bärbara elektronik som vi använder för att kommunicera, arbeta, forska, lyssna på musik och ta del av kunskap. Litiumjonbatterier har också möjliggjort elbilar med lång räckvidd och lagring av energi från förnybara energikällor, som sol- och vindkraft.
Oljekrisen var bakgrunden
Grunden till litiumjonbatteriet lades under oljekrisen på 1970-talet. Stanley Whittingham, Binghamton University, State University of New York, arbetade med att utveckla metoder som kunde leda till fossilfri energiteknik. Han började forska på supraledare och upptäckte då ett extremt energirikt material. Från detta skapade han en nydanande katod i ett litiumbatteri. Den bestod av titandisulfid som på molekylnivå formar hålrum som kan härbärgera – interkalera – litiumjoner.
Bild: Johan Jarnestad
Batteriets anod bestod delvis av metalliskt litium, som har en enormt stark drivkraft att lämna ifrån sig elektroner. Resultatet blev ett batteri som bokstavligen bar på stor potential, strax över två volt. Men metalliskt litium är reaktivt och batteriet blev för explosivt för att vara användbart.
John Goodenough, The University of Texas at Austin, förutsåg att katodmaterialet skulle få en ännu högre potential om det byggdes av en metalloxid i stället för en metallsulfid. Efter ett systematiskt sökande visade han 1980 att koboltoxid med interkalerade litiumjoner kan ge en spänning på hela fyra volt. Det var ett viktigt genombrott som banade vägen för mycket mera kraftfulla batterier.
Lätt och hållbart batteri
Med Goodenoughs katod som grund, skapade Akira Yoshino, Meijo University, Nagoya, Japan, det första kommersiellt gångbara litiumjonbatteriet 1985. Istället för reaktivt litium i anoden använde han petroleumkoks, ett kolmaterial som i likhet med katodens koboltoxid kan interkalera litiumjoner.
Resultatet blev ett lätt och hållbart batteri, som gick att ladda hundratals gånger innan det förlorade sin prestanda. Fördelen med litiumjonbatterier är att det inte bygger på kemiska reaktioner som bryter ner elektroderna, utan på att litiumjoner flödar fram och tillbaka mellan anod och katod.
Sedan de första litiumjonbatterierna kom ut på marknaden 1991 har de förändrat vår tillvaro. De har lagt grunden för ett trådlöst och fossilfritt samhälle, och är till största nytta för mänskligheten.
Prissumman på 9 miljoner svenska kronor, delas lika mellan pristagarna.
Pristagarna:
John B. Goodenough, född 1922 (97 år) i Jena, Tyskland. Fil.dr 1952 vid The University of Chicago, USA. Virginia H. Cockrell Chair in Engineering vid The University of Texas at Austin, USA.
Stanley Whittingham, född 1941 (77 år) i Storbritannien. Fil.dr 1968 vid Oxford University, Storbritannien. Distinguished Professor vid Binghamton University, State University of New York, USA.
Akira Yoshino, född 1948 (71 år) i Suita, Japan. Fil.dr 2005 vid Osaka University, Japan. Honorary Fellow, Asahi Kasei Corporation, Tokyo, Japan och professor vid Meijo University, Nagoya, Japan.
Under de senaste 10-20 åren har riskerna från rymdväder uppmärksammats med ökande intresse och på bred internationell nivå. Rymdväder omfattar vissa fysikaliska tillstånd och fenomen i jordens närmiljö, som i grund och botten skapas av solens aktivitet genom strålning, energirika partiklar, samt elektriska och magnetiska fält.
Precis som vanligt väder är rymdväder väldigt dynamiskt. Under extrema förhållanden kan rymdväder leda till störningar och avbrott i till exempel elektriska kraftnät, järnvägar, navigationssystem för satelliter, flygplan samt en mängd andra nya samhällsviktiga applikationer baserat på GNSS. Strålningen kan även innebära risker för både astronauter och satelliter.
Rymdväder är alltså starkt förknippat med potentiella negativa effekter i vårt moderna vardagsliv. De infrastrukturer och tjänster som vi är beroende av kan påverkas – och till och med avbrytas – genom solens och rymdens aktivitet.
Effekter av rymdväder. European Space Agency / Science Office, CC BY-SA 3.0 IGO
Rymdväder är ett område där vetenskaplig kunskap, samhällsaspekter samt ekonomiska intressen är tätt sammanlänkade. En rapport av Umeåprofessor Hermann Opgenoorth och en grupp internationella experter förklarar utmaningarna vi står inför och presenterar ett antal vägledande rekommendationer.
– Vi har arbetat med observationer, fysikaliska modeller och efterforskningar om solens, heliosfärens och den jordnära rymdens plasmaprocesser å den ena sidan, och formulering av användarbehov och grundprinciper för operativa infrastrukturnätverk å andra sidan, säger professor emeritus Hermann Opgenoorth, Umeå universitet och European Space Science Committee (ESSC). Han har varit ordförande i den specialistkommitté som jobbat med rapporten.
Beredskap inför stormigt rymdväder
Baserat på två års ingående analys av rymdväder och våra Europeiska förhållanden presenterar specialistkommittén, som består av elva internationella experter vid European Science Foundation (ESF)/European Space Science Committee (ESSC), ett antal rekommendationer för hur den Europeiska rymdstyrelsen ESA och EU (samt deras respektive medlemsländer) kan stärka sin kunskap om och beredskap för rymdvädret.
I rapporten föreslås att Europa bör anstränga sig för att finna en stabil och koordinerad väg att bemöta riskerna med rymdväder, men även delta i de globala insatser som pågår.
Expertgruppen identifierar sex grundläggande och nödvändiga insatser och aktiviteter, som behöver koordineras på europeisk nivå:
1
Att stödja vetenskaplig forskning för att förbättra vår förståelse av rymdväder. Man måste även stödja nästa generations rymdfarkoster och underhållet och utökning av åldrande markbaserade instrumentnätverk.
2
Att utveckla och sammanlänka avancerade datamodeller genom att använda sig av en ansats som beskrivs bäst som system-orienterad vetenskap, där man utnyttjar kopplade fysikaliska modeller i stället för empiri och statistik.
3
Att analysera risker på nationell, regional och europeisk nivå. Detta kräver ett nära samarbete mellan beslutsfattare, rymdväderforskare, service-organisationer samt även slutanvändare.
4
Att konsolidera kunskapen om Europeiska användarbehov genom reguljära och återkommande konsultationer, där man tar hänsyn till regionala skillnader i sårbarheten av både infrastruktur och samhällen.
5
Att stöda en kontinuerlig iteration och återkoppling mellan forskare och framtida kandidat-organisationer för rymdvädertjänster, så kallad övergång från forskning till operativ service.
6
Att definiera och implementera att operativt nätverk av framtida rymdväderobservationer som kan ge underlag till prognoser, vilka tillåter oss att skydda och upprätthålla samhällets kritiska infrastruktur.
Effekterna är ofta lokala och behöver anpassade regionala samt trans-regionala åtgärder och koordinerade insatser i Europa, men utan tvivel utgör rymdväder också ett globalt hot och måste därför även bemötas på ett globalt plan. Många enskilda länder och internationella organisationer som till exempel FN börjar utöka sin beredskap för potentiella negativa effekter av rymdväder.
Mot bakgrunden av att allt fler länder utvecklar mer och mer avancerad – och därmed även känsligare – infrastruktur, är det av yttersta vikt att redan nu försöka att bygga in förbättrat motståndskraft i de nya systemen.
– Detta kan anses vara ett viktigt steg mot ett hållbart och stabilt modernt samhälle, byggd på avancerad men delvis rymdväderresistent högteknologi, säger Hermann Opgenoorth.
Hermann Opgenoorth, Institutionen för fysik, Umeå universitet
Ordförande för Solar System Panel, European Space Sciences Committee, hermann.opgenoorth@umu.se
En ny studie från Göteborgs universitet visar att socialtjänsten i allt fler kommuner har varit tvungen utöka sitt arbete med boendeinsatser.
– Gruppen som har socialtjänsten som hyresvärd har ökat markant samtidigt som bostadslösheten spridit sig från storstäderna till mindre kommuner, säger Matti Wirehag, doktorand i socialt arbete vid Göteborgs universitet.
Med hjälp av data från Socialstyrelsen och Boverket har han undersökt hur arbetet med hemlöshet i Sveriges organiseras i samtliga kommuner. Av de 1,8 miljoner hyreskontrakt som finns på den svenska bostadsmarknaden hanteras cirka 1,5 procent idag av socialtjänsten.
– Man kan säga att det har skett en förskjutning från hyresvärdar till socialtjänsten kring uppdraget att lösa boenden för de som har svårast att ta sig över tröskeln till ett eget hyreskontrakt, säger Matti Wirehag.
Enligt Socialstyrelsen uppgår antalet bostadslösa personer i Sverige idag till 33 250. En fördubbling skedde mellan åren 2005 och 2011, från cirka 17 000 personer till 34 000. Samtidigt har socialtjänstens boendeinsatser kring hemlöshet ökat i nästan samma utsträckning, både i större och mindre kommuner.
Pressad bostadsmarknad och ökade krav på hyresgäster
Orsakerna bakom ökningen av antalet bostadslösa vet forskare inte tillräcklig mycket om i dagsläget. Men enligt Matti Wirehag är den pressade bostadsmarknaden i kombination med ökade krav på hyresgäster två av de faktorer som ofta lyfts fram som möjliga förklaringar.
– Resultatet av studien visar att boendeinsatser har blivit en växande del av många kommunala socialtjänsters verksamheter, säger Matti Wirehag.
Hur kommunerna väljer att strukturera sitt arbete eller vilka metoder som används varierar. Till största delen handlar det om hyreskontrakt där socialtjänsten hyr ut lägenheter i andrahand till människor som är utan bostad under en begränsad tid.
– Det är viktigt att komma ihåg att det är ett nålsöga att bli beviljad en boendeinsats och att det sker efter socialtjänstens individuella bedömning, säger Matti Wirehag.
Att socialtjänsten blivit en allt större hyresvärd innebär ett dilemma.
– Lägenhetskontrakten som socialtjänsten tecknar skulle kunna finnas tillgängliga på bostadsmarknaden i form av förstahandskontrakt. Samtidigt kvarstår ju det ökade trycket på socialtjänsten att erbjuda boendeinsatser.
Matti Wirehag, doktorand i socialt arbete, institutionen för socialt arbetet, Göteborgs universitet, matti.wirehag@socwork.gu.se
Förekomsten av förökningsstörningen M74 hos Östersjöns laxkullar har alltså sjunkit. Det visar den sammanställning av miljöövervakningsdata från sju svenska laxälvar som Sveriges lantbruksuniversitet gjort. I år var i genomsnitt sju procent av laxkullarna drabbade, jämfört med den höga dödligheten på 39 procent som observerades 2017.
M74 är en reproduktionsstörning som beror på brist av b-vitaminet tiamin, och som leder till att laxynglen inte utvecklas som de ska. I gulesäcksstadiet stannar de upp i sin utveckling och dör.
Omfattningen av M74 följs genom årliga kontroller av avelsfisk vid ett antal älvar som genomför kompensationsutsättningar av lax. Förekomsten av M74 varierar mellan olika älvar och mellan olika år. Lägst i år var Ljusnan där ingen yngeldödlighet i M74 rapporterats, och högst i Skellefteälven med 24 procent drabbade kullar.
Sjukdomen hade en topp under mitten av 1990-talet då upp till 90 procent av laxynglen dog, men därefter klingade problematiken av. Under 2016 och 2017 ökade dock åter M74 och i genomsnitt 31 procent av laxkullarna drabbades. Samtidigt kom det in allt fler rapporter om orkeslös, sårig och svampangripen lax från flera områden längs Östersjökusten.
– Vi vet inte om hälsoproblematiken hos laxen har en koppling till M74, men det är glädjande att situationen för M74 ser ljusare ut igen, säger Elin Dahlgren, miljöanalysspecialist vid institutionen för akvatiska resurser vid SLU (SLU Aqua).
Miljön i Östersjön påverkar laxens hälsa
SVA, Statens veterinärmedicinska anstalt genomförde förra året en undersökning av laxhälsoproblematiken och resultaten visade att det inte bara rör sig om en tiaminbrist, utan en större problembild.
Vad det omfattande sjukdomsutbrottet hos lax i svenska älvar beror på utreds av flera aktörer. Under 2019 jobbar Elin Dahlgren tillsammans med forskare Douglas Jones och doktorand Philip Jacobsson vid SLU Aqua samt kollegor vid Stockholms universitet: Agnes Karlsson och Dennis Lindqvist vidare med att undersöka sambanden mellan laxhälsoproblematiken och laxarnas diet och uppehållsplats, samt exponering för algtoxiner. I ett annat projekt undersöks kopplingar mellan M74 hos lax i relation till diet och uppehållsplats i Östersjön.
– Det är viktigt att titta närmare på vad som orsakar tiaminbrist hos lax. Även om man sett att tiaminhalten kan kopplas till proportionen mellan skarpsill och strömming i laxens diet, så finns det mycket som talar för att det som drabbar laxen är del av en större miljöproblematik i Östersjön, säger Elin Dahlgren.
Nervceller i fåglarnas synorgan och hjärna identifierar och tolkar det optiska flödet. På så vis upplever de hur olika objekt under dem rör sig mot dem och kan avgöra avståndet till marken när de flyger på relativt låg höjd.
Forskarna beskriver det som en autopilot hos fåglarna som automatiskt justerar flyghöjden i förhållande till hastigheten.
– Det har funnits olika teorier men det är i och med den här studien som man för första gången bevisar att trutar använder synen för att avgöra avståndet till marken, säger Susanne Åkesson, professor vid Lunds universitet.
Autopiloten hjälper fågeln att spara energi
Forskarna har använt gps-data från silltrutar, Larus fuscus, som samlats in vid Stora Karlsö. Med hjälp av dessa data har de skapat en matematisk modell som beskriver autopiloten hos trutarna. Autopiloten registrerar det optiska flödet, det vill säga den hastighet med vilken havsvågorna rör sig över fågelns näthinna.
Fåglarnas mål är att hålla det optiska flödet konstant, vilket innebär att de flyger högre i medvind och lägre i motvind, något som sparar energi.
– Det är med hjälp av autopiloten som fågeln avgör höjden över vattenytan och kan landa smidigt, berättar Anders Hedenström, professor vid Lunds universitet, och en av de forskare som utvecklat den matematiska modellen för fåglarnas autopilot.
Undersökningen avser fåglar som flyger relativt lågt, som högst cirka 100 meter. Om fåglarna använder autopiloten på samma sätt även på högre höjder återstår att ta reda på.
Susanne Åkesson och Anders Hedenström står bakom studien tillsammans med kollegor i Frankrike, Storbritannien och Nederländerna.
Susanne Åkesson, professor zooekologi, biologiska institutionen, Lunds universitet, susanne.akesson@biol.lu.se
Anders Hedenström, professor teoretisk ekologi, Biologiska institutionen, Lunds universitet, anders.hedenstrom@biol.lu.se
Material där ström kan forsa fram utan något som helst elektriskt motstånd kallas supraledande. De uppträder än så länge främst vid riktigt låga temperaturer. Sådana spås kunna revolutionera vår vardag: Datorer som är miljontals gånger snabbare än dagens, förlustfria eltransporter, svävande tåg och energisnål utrustning.
Men forskningen lägger ständigt nya pusselbitar. År 1972 tilldelades Nobelpriset i fysik till forskare som visat att fenomenet med supraledare uppstår när två elektroner, med motsatt elektronspinn, kopplas samman, ett fenomen som benämns som Cooper-par. När elektronerna krokar arm på detta sätt, via en koppling till atomernas vibrationer, så kallade fononer, hindrar inte metallens atomer längre elektronernas framfart, utan den elektriska strömmen fortsätter totalt resistansfritt.
Nu har forskare från universiteten i Tokyo, Peking och Lund visat att fenomenet med Cooper-par kvarstår även när elektronerna ”injiceras” från supraledande aluminiumkontakter in i parallella halvledande nanotrådar, som är placerade vid sidan om varandra men utan direkt fysisk kontakt. Resultaten publiceras i tidskriften Science Advances.
Hopkopplingen kvarstår
Förklaringen till att effekten kvarstår, är att elektronerna är ihopkopplade via något som kallas kvantmekaniska sammanflätningar, eller på engelska ”quantum entanglement”. Denna sammanflätning finns kvar också över större avstånd, vilket på ett väldigt tydligt sett visas genom den aktuella studien.
De aktuella experimenten banar väg för nya koncept inom kvantinformationsteknik, enligt Lars Samuelson, professor i fasta tillståndets fysik vid LTH, Lunds universitet och medförfattare till artikeln:
– Detta är ett häftigt fysikfenomen med sammanflätande kvantmekaniska tillstånd som vi i denna studie kan bevisa fungerar i praktiken.
– Det intressanta är även att strömmarna till och med blir högre när elektronerna är separerade än då Cooper-paren går tillsammans genom var och en av nanotrådarna.
Det visar sig, och har teoretiskt förutspåtts, att när Cooper-par transporteras genom två ultratunna nanotrådar så blir det mer ”trångt” än om de, fortfarande sammankopplade, kan transporteras var och en genom sin egen nanotråd.
I en avhandling i socialt arbete från Lunds universitet framkommer att personer som arbetar med migranter inom välfärdsorganisationer och har en negativ inställning till dem, kan uppleva sitt arbete med dem som mer belastande.
Det finns redan kvalitativ forskning som visar att socialarbetare som är negativ inställda till migranter bemöter dem sämre i sitt arbete.
– Utifrån detta blev jag intresserad av att göra en större undersökning om välfärdsarbetares attityder till migranter i sitt arbete som krävde ett kvantitativt grepp, säger Carolin Schütze, socionom och doktor i socialt arbete vid Lunds universitet och numera postdoc vid Copenhagen Business School.
I undersökningen besvarade cirka 1600 anställda på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen en digital enkät. Resultaten från enkäten visar att det inte bara är attityder mot migranter som spelar roll. Sannolikheten för att arbetet med migranter upplevdes som svårare ökade även när arbetsbelastningen upplevdes som hög.
Mer tolerans genom minskad arbetsbelastning
– Detta är ganska komplext och något man måste forska mer om. Men att minska arbetsbelastningen är ju ett sätt, liksom att ge ökat handlingsutrymme, säger Carolin Schütze.
I de organisationer som Carolin Schütze undersökt genomförs förändringar som belastar välfärdsarbetare. Förändringarna kan handla om ökade effektivitetskrav, minskat handlingsutrymme samt även de känslor av osäkerhet som det nya arbetsklimatet ger upphov till.
Även om tidigare kvantitativ forskning visar att det finns ett positivt samband mellan positiva attityder och graden av kontakt med migranter hos befolkningen överlag, vet vi fortfarande lite om hur denna kunskap om kontakt förhåller sig i relation till faktorer som arbetsbelastning, betonar Carolin Schütze.
Christina Lindh har lång erfarenhet från skolvärlden men också som lärare vid lärarutbildningen.Hon har i sin forskning följt en sjundeklass under alla SO-lektioner, tre tillfällen i veckan, under åtta månader.
– Jag dokumenterade vad eleverna skrev, varför och hur. Jag är själv lärare i svenska och SO och skrivandet har alltid intresserat mig och varit en central del av min undervisning. Att skriva är ett sätt att möta ett ämne, att tänka och förstå.
Mål och resultat styr
En av hennes viktigaste slutsatser är att skolans mål- och resultatfokus satte ramarna för hur eleverna i studien jobbade med skrivande. Huvudfokus för eleverna var att strategiskt lagra, organisera och reproducera kunskapsinnehåll för att förbereda sig för att klara proven, bli bedömda och få betyg. De mätbara resultaten stod i centrum, enligt Christina Lindh.
– Formuleringar i kursplanerna leder till att lärarna känner sig detaljstyrda och att undervisningen i alltför hög grad inriktas mot bedömning och betyg. Det begränsar elevernas kritiska förhållningssätt. De får inte utveckla sin förmåga att ta ställning, reflektera och diskutera. Skrivandet blir istället instrumentellt.
Höga förväntningar på skrivförmåga
Samtidigt ställs det höga krav på elevernas skrivförmåga i de samhällsorienterade ämnena. Detta trots att förutsättningarna för eleverna att utveckla skrivandet alltså visade sig vara begränsade.
– Förväntningarna på elevers skrivförmåga är högt ställda i SO-ämnenas kursplaner, men underförstådda. Istället borde kraven formuleras tydligare så att eleverna ges möjlighet att öva de skriftspråkliga förmågor som undervisningen är tänkt att leda till.Jag hoppas att min studie kan inspirera lärare att reflektera över skrivandets funktion i deras egen undervisning, säger Christina Lindh.
Studien bygger på
En etnografisk studie om elevers skrivande i SO som bygger på ett omfattande och varierat material i form av klassrumsobservationer, film- och ljudinspelningar, foto, enkät, intervjuer, loggböcker, elevtexter, undervisningsmaterial och policydokument.
Att få läsa, diskutera varandras texter och att öppna upp för ämnesfördjupning, reflektion och demokratiskt samhällsdeltagande skulle lyfta skrivandet, menar hon.
– Gemensamt för SO-ämnena är ett starkt medborgarfostrande syfte som bland annat innebär att eleverna ska utvecklas i att tänka självständigt, uttrycka personliga åsikter och våga ta ställning. Ytterst handlar det om att utbilda människor till kritiskt tänkande individer som är det som ett demokratiskt samhälle bygger på.
Christina Lindh, forskare, Fakulteten för lärande och samhälle, Malmö universitet christina.e.lindh@mau.se
I dag finns allergivacciner för de allra svårast drabbade av pollen- och pälsdjursallergi. Men att komma till rätta med matallergier har visat sig betydligt svårare. Rådet som ges till matallergiker är att helt undvika de livsmedel, eller allergener, som ger en reaktion. Något som kan ge en ständig rädsla för en allergireaktion.
Men de senaste årtiondena har ny forskning gett mjölk, ägg- och jordnötsallergiker ökat hopp. Flera studier har visat hur kroppens immunförsvar faktiskt kan tränas upp. Metoden är enkel: en liten mängd allergen, till exempel i form av jordnötter, ges via munnen och sedan ökas dosen försiktigt. Behandlingen kallas oral immunterapi men är inget som du ska testa på dig själv.
– Det är en krävande behandling för patienterna eftersom de får mycket biverkningar i form av allergiska reaktioner. Hela 95 procent av deltagarna får någon form av biverkning. Och ett fåtal får en svår allergisk reaktion, säger Caroline Nilsson, barnläkare vid Sachsska barn- och ungdomssjukhuset i Stockholm och forskare vid Karolinska Institutet.
Under en behandling finns många faktorer som påverkar, betonar hon. Patienterna bör undvika att träna två-tre timmar efter en dos. De får heller inte duscha hett, bada bastu, dricka alkohol, ta andra läkemedel och bör vara fullt friska. De som har mycket svår matallergi får inte delta alls i vissa studier.
Vad är allergi?
En allergi innebär att du är överkänslig mot vissa ämnen, som då kallas allergener. Ämnena finns naturligt i vår miljö som till exempel pollen, kvalster, mögel och vissa livsmedel. Men vid en allergi får de immunförsvaret att reagera som om de vore skadliga. Kroppen sätter igång en inflammatorisk reaktion som kan vara allt från mycket lindrig, likt en vanlig förkylning, till livshotande.
IgE-molekylen (immunoglobulin E) är en viktig faktor vid de allra flesta allergier. Personer med IgE-medierad allergi har IgE-antikroppar mot det de inte tål. En jordnötsallergiker har IgE-antikroppar mot jordnöt och en äggallergiker har IgE-antikroppar mot ägg.
IgE-antikropparna aktiverar i sin tur en viss sorts vita blodkroppar som frisätter de ämnen som ger en inflammation i kroppen.
I början av sommaren 2019 publicerade den vetenskapliga tidskriften The Lancet en kanadensisk forskningsstudie som pekade på de många biverkningarna. Forskarna bakom artikeln menade att det krävs ytterligare kunskap innan oral immunterapi används brett.
Men Caroline Nilsson kan vara en lösning på spåren.
Mjölkallergin slog i taket
Allt började 2009 med att en ung tjej kom till akuten med en livshotande allergisk reaktion, så kallad anafylaktisk chock. Anafylaktiskt chock är den svåraste formen av allergireaktion och kan sluta med hjärtstopp om du inte får behandling i tid.
– Hon svävade mellan liv och död. Och hade hon inte bott så nära Södersjukhuset i Stockholm så hade hon inte överlevt, säger Caroline Nilsson, som blev hennes behandlande läkare.
Reaktionen kom ner hon råkat äta av ett bröd med ost vilket fick hennes mjölkallergi att slå i taket. Hon levde redan med ett flertal matallergier samtidigt, och upplevelsen fick henne att nästan tappa livsgnistan.
Strax efter händelsen deltog Carolina Nilsson i en forskarkonferens där brittiska forskare berättade om sina försök att kombinera oral immunterapi med ett läkemedel mot allergisk astma: Xolair. Läkemedlet förhindrar den allergiska reaktionen.
När hon berättade detta för kollegorna föddes en idé.
Läkemedel mot allergisk reaktion möjliggör träningen
En av hennes kollegor är professor Gunnar Johansson. Han var bland de första som upptäckte den molekyl som är inblandad i de allra flesta former av allergi: IgE-molekylen (en typ av antikropp). Efter upptäckten har han tillsammans med kollegan Anna Nopp utvecklat ett test för att undersöka en individs känslighet mot ett visst allergen. Testet mäter mängden IgE i ett blodprov.
Svenska forskare bakom upptäckten av IgE
Immunoglobuliner har till uppgift att upptäcka och känna igen främmande ämnen i kroppen. I slutet av 1960-talet upptäckte Gunnar Johansson och Hans Bennich en ny klass av immunoglobuliner, IgE. IgE-molekylen är en bidragande faktor vid de flesta allergier.
Forskarna insåg att det kunde användas i samband med oral immunterapi för att kontrollera att läkemedlet verkligen tvingade ned mängden IgE hos patienten.
Om det fungerade så kunde även de med mycket svår matallergi behandlas med oral immunterapi.
Bland de första som fick prova denna kombinerade metod var den unga kvinnan från Södermalm. När hon fick en viss mängd Xolair så visade blodprovet att hennes blodceller inte längre reagerade för mjölk. Under skydd av läkemedlet fick hon dricka en liten mängd mjölk. Efter ytterligare blodprover så ökades mängden mjölk.
– När hon hade nått en normal mängd mjölk för en vanlig dag, så trappade vi långsamt ned läkemedlet. Och den goda effekten fanns kvar även utan det, säger Caroline Nilsson.
– Hennes liv gick från att upplevas ganska så eländigt till att bli mer som ditt och mitt. När behandlingen var klar sa hon till mig: ”jag har fått ett helt nytt liv!”.
Även jordnötsallergi kan ”luras” bort
De goda resultaten ledde till en forskningsstudie med 23 ungdomar som alla hade svår jordnötsallergi. Samma tillvägagångssätt här: först läkemedel som pressade ned nivån av IgE i blodet. Sedan små mängder jordnötter som långsamt trappades upp.
Dosen gick från ett gram jordnöt till tio gram, vilket ungefär motsvarar ett drygt dussin nötter. Under behandlingen togs upprepade blodprover för att se att läkemedlet verkligen höll IgE-molekylerna i schack. Till slut trappades läkemedlet ned samtidigt som ungdomarna fortsatte med jordnötter.
– Totalt elva ungdomar fullföljde studien med goda resultat. Efter studien har de fortsatt med daglig dos av jordnötter utan att få allvarliga reaktioner.
Medicin som blockerar IgE
Xolair godkändes av Läkemedelsverket 2006 för behandling av svår astma. Det verksamma ämnet är omalizumab som är en så kallad IgE-blockerare. Ämnet trycker undan IgE-antikropparna som orsakar en allergisk reaktion. Läkemedlet ges genom injektioner och fungerar bara för de allergier som är IgE-medierade.
Men inte alla blev hjälpta av läkemedlet, vissa av ungdomarna fick verkligt besvärliga reaktioner och valde att hoppa av studien.
– Vi tror att lösningen kan vara att starta tidigare i livet. En amerikansk studie har gjorts på barn från nio månaders ålder och den visade mycket färre biverkningar. En så tidig behandling är också enklare att genomföra för alla inblandade, säger Caroline Nilsson.
Snart billigare läkemedel
Xolair är en kostsam medicin, priset kan vara så hög som 350 000 kronor per år. Men här kan finnas en lösning. Patentskyddet för läkemedlet har gått ut och det är därför fritt för alla att tillverka nya varianter.
– Nu hoppas vi att det utvecklas billigare versioner av det eftersom det är ett fantastiskt läkemedel, säger Caroline Nilsson.
Första läkemedlet på väg
Amerikanska läkemedelsbolaget Aimmune kan bli först med att lansera ett läkemedel för oral immunerapi mot jordnötsallergi: Palforzia. Nyligen tog läkemedlet, som är en tablett med en liten mängd jordnötsprotein, ytterligare ett steg mot ett godkännande av FDA, Food and Drug Administration. I utvecklingen har Aimmune samarbetat med flera internationella forskargrupper bland andra Caroline Nilssons grupp vid Karolinska Institutet.
I dag saknas färdiga vacciner mot matallergier med det finns för pollen- och pälsallergi. Användningen är dock mycket varierad över landet. En av förklaringarna kan vara själva vaccinsätten, berättar Lars-Olaf Cardell, professor vid institutionen för klinisk vetenskap, intervention och teknik, Karolinska Institutet.
– Vaccinet ges genom injektioner under skinnet. Under behandlingen måste patienten besöka sjukvården varje vecka under de första tre månaderna, och därefter var sjätte vecka under de följande tre-fyra åren, säger Lars-Olaf Cardell.
Vissa allergivaccin finns även i tablettform men även de kräver långa behandlingstider, upp till tre år. Dessutom är läkemedlen dyra.
– Många upplever det svårt att ta tabletter varje dag i tre år – även i kontrollerade studier är det många som misslyckas med det, säger han.
Vaccin direkt i lymfkörteln mer effektivt
Under sin tid som forskare vid Lunds universitet läste Lars-Olaf Cardell om en bättre metod: att ge injektionerna direkt i en lymfkörtel. Det är nämligen i lymfkörtlarna som vaccin leder till en reaktion i kroppen. Metoden kallas intralymfatiskt immunterapi och i dag har metoden studerats för gräs- och björkpollenallergier samt kattallergi.
– Vi ger tre injektioner med fyra veckors mellanrum sedan är det klart. Dessutom använder vi en tusen gånger lägre dos av vaccinet vilket ger mindre biverkningar. Effekten är ungefär likvärdig med traditionell vaccination, säger Lars-Olaf Cardell.
Att dosen kan minskas så kraftigt förklaras med att vaccinet inte behöver ta en omväg genom kroppen. Men varför behandlingstiden också kan minskas vet man ännu inte.
– Det finns många teorier kring varför du utvecklar en tolerans, men vad som verkligen styr är inte helt klarlagt. Det kan vara möjligt att vårt sätt att vaccinera aktiverar andra mekanismer än övriga metoder.
Lars-Olaf Cardells forskning bedrivs som ett samarbete mellan Lunds universitet och Karolinska Institutet samt Södra Älvsborgs sjukhus i Borås. I Sverige driver även Linköpings universitet egna studier kring metoden.
Ännu är inte metoden godkänd för allmän användning i sjukvården. Men blir den det så kan det betyda att många fler kan bli aktuella för ett allergivaccin, menar Lars-Olaf Cardell.
– I dag är det inte ekonomiskt försvarbart att behandla en person med lindrig pollenallergi med upprepade sjukhusbesök under tre år eller en ganska dyr tablett. Men att låta dig få tre injektioner under en tvåmånaders period borde vara fullt rimligt, säger Lars-Olaf Cardell.
Här finns dessutom stora mycket pengar att tjäna för samhället, menar han.
– Vi arbetar med en samhällsekonomisk studie som visar att här finns mycket stora samhällsvinster. I dag har pollenallergi en stor påverkan på människors förmåga att arbeta.
Hur är det då med matallergier – kan detta fungera även där?
– Nej, det vågar jag inte säga eftersom matallergi skiljer sig så mycket från pollen och pälsallergier. I den mån vi i framtiden kan isolera rätt gener och tillverka konstgjorda vaccin, så kan detta bli ett distributionssätt för ett nytt läkemedel mot matallergi. Men dit har vi inte kommit ännu.
Text: Magnus Trogen Pahlén på uppdrag av forskning.se
James Peebles idéer om fysikalisk kosmologi befruktade hela forskningsfältet och lade grunden till det senaste halvseklets omvandling av kosmologin från spekulationer om världsalltet till vetenskap. Hans teoretiska ramverk, som han utvecklat sedan mitten av 1960-talet, ligger till grund för vår tids bild av universum.
Den rådande bigbangmodellen beskriver universum från dess allra första ögonblick för nästan 14 miljarder år sedan då det var extremt hett och tätt. Sedan dess har det expanderat och blivit allt större och allt kallare. Knappt 400 000 år efter big bang blev universum genomskinligt och ljusstrålar kunde flöda fritt. Än i dag finns den urgamla strålningen kvar överallt runtom oss, och inkodade i den döljer sig många av universums hemligheter. Med sina teoretiska verktyg och beräkningar kunde James Peebles tolka dessa avtryck från universums tidigaste barndom och upptäcka nya fysikaliska processer.
Bara 5 procent av universum är känd materia
Resultatet visade ett universum där bara fem procent av dess innehåll är materia som vi känner till, den som bygger upp stjärnor, planeter, blommor och oss. Resten, 95 procent, är okänd mörk materia och mörk energi. Detta är ett mysterium och en utmaning för den moderna fysiken.
I oktober 1995 tillkännagav Michel Mayor och Didier Queloz sin upptäckt av den allra första planeten utanför vårt solsystem, en exoplanet, i bana kring en solliknande stjärna i vår hemgalax Vintergatan. Med hjälp av specialbyggda instrument kunde de vid observatoriet Haute-Provence i södra Frankrike observera planeten 51 Pegasi b, ett gasklot jämförbart med solsystemets största gasjätte, Jupiter.
Nya planeter i andra ”solsystem”
Upptäckten startade en revolution inom astronomin, och sedan dess har över 4 000 exoplaneter hittats i Vintergatan. Ständigt uppdagas nya märkliga världar, med en häpnadsväckande rikedom av former, storlekar och omloppsbanor. De utmanar våra föreställningar om hur ett planetsystem kan se ut och tvingar forskarna att revidera sina teorier om de fysikaliska processer som ligger bakom planeternas tillblivelse. Flera nya projekt för att hitta exoplaneter är nu på gång och så småningom får vi kanske svar på den allt överskuggande frågan – finns det liv någonstans därute?
Årets Nobelpristagare har skakat om vår bild av världsalltet. Medan James Peebles teoretiska upptäckter bidrog till att vi nu förstår hur universum utvecklades efter big bang, undersökte Michel Mayor och Didier Queloz rymden nästgårds på jakt efter främmande planeter. Sedan dess blir våra föreställningar om den värld vi lever i aldrig desamma.
Nobelkommitténs motivering
Nobelpriset i fysik delas ut ”för bidrag till vår förståelse av universums utveckling och jordens plats i universum”, med ena hälften till James Peebles, Princeton University, USA ”för teoretiska upptäckter inom fysikalisk kosmologi”. Den andra hälften går gemensamt till Michel Mayor, Université de Genève, Schweiz och Didier Queloz, Université de Genève, Schweiz och University of Cambridge, Storbritannien ”för upptäckten av en exoplanet i bana kring en solliknande stjärna”.
Prissumma: 9 miljoner svenska kronor, med ena hälften till James Peebles och med andra hälften gemensamt till Michel Mayor och Didier Queloz.
Om pristagarna:
James Peebles, född 1935 (84 år) i Winnipeg, Kanada. Fil.dr 1962 vid Princeton University, USA. Albert Einstein Professor of Science vid Princeton University, USA.
Michel Mayor, född 1942 (77 år) i Lausanne, Schweiz. Fil.dr 1971 vid Université de Genève, Schweiz. Professor vid Université de Genève, Schweiz.
Didier Queloz, född 1966 (53 år). Fil.dr 1995 vid Université de Genève, Schweiz. Professor vid Université de Genève, Schweiz och University of Cambridge, Storbritannien.
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
Av världens arter uppskattas hela 80 procent ännu vara okända. Bilden visar det ungefärliga antalet kända (svarta) vs okända (vita) arter till lands för alger, svampar, växter, protister och djur, enligt Mora m.fl. 2011. PLoS Biol 9(8): e1001127.
Bara 5 procent av universum är känd materia