Genom att analysera enkätsvar från Sverige, USA och Japan har forskare från Institutet för social forskning, SOFI, vid Stockholms universitet tillsammans med amerikanska och japanska forskare undersökt vilka positioner kvinnor haft som utsatts för sexuella trakasserier på arbetsplatsen. I studien fann man att kvinnor med arbetsledande positioner har mellan 30 och 100 procent högre utsatthet för sexuella trakasserier. Steget till att bli lägre chef ger den största ökningen av risken för sexuella trakasserier på jobbet. Det finns en stor utsatthet också hos högre kvinnliga chefer, även om risken är något lägre jämfört med de lägre nivåerna av chefskap.
– När vi började studera sexuella trakasserier förväntade vi oss en högre utsatthet för kvinnor med mindre makt på arbetsplatsen. I stället fann vi det motsatta. När man tänker på saken är förklaringen ganska naturlig: en chef exponeras för nya grupper av potentiella förövare. Det rör sig om både underordnade och chefer på ännu högre nivåer än kvinnan själv, vilket är det vi såg när vi frågade de utsatta kvinnorna om vem som trakasserat dem, säger Johanna Rickne, professor i nationalekonomi vid SOFI.
Konsekvenser för karriären
I alla dessa tre länder har kvinnor med arbetsledande positioner en klart högre utsatthet för sexuella trakasserier än de som arbetar längre ner i hierarkin. Resultaten visar också att kvinnor som är chefer över män har en betydligt mer utsatta.
– Sexuella trakasserier blir ett hinder för kvinnor att göra karriär på samma villkor som män, och det gäller särskilt i mansdominerade branscher och företag. Förutom att cheferna utsätts mer visar enkätsvaren från USA och Japan att trakasserierna också åtföljs av fler negativa konsekvenser på arbetsplatsen. De utsatta får ett rykte om sig att vara besvärliga och går miste om befordringar eller kompetensutveckling, säger Olle Folke, affilierad forskare vid SOFI och lektor vid Uppsala universitet.
Så mättes sexuella trakasserier
Studien tillämpade två olika mätinstrument. I USA och Japan användes frågebatteriet Sexual Experiences Questionnaire som utvecklats för studier av den amerikanska militären och som mäter upplevelser av en rad specifika beteenden under de senaste tolv månaderna. I alla tre länderna användes även en subjektiv fråga om personen ansåg sig ha utsatts för sexuella trakasserier.
En risk med att mäta sexuella trakasserier som självupplevda händelser är att personer i chefsställning har en lägre smärttröskel för känsliga händelser eller har en bredare uppfattning om vad begreppet sexuella trakasserier innebär. Enkätsvar visade dock att chefer och icke-chefer definierade begreppet sexuella trakasserier på ett snarlikt sätt.
De svenska resultaten bygger på data från SCB:s arbetsmiljöundersökning under åren 1999–2007 och med totalt 23 994 kvinnliga respondenter. I USA och Japan genomförde forskarteamet egna enkätundersökningar under 2019. Totalt svarade 1 573 kvinnor i USA, varav 62 procent hade arbetsledande funktioner i sitt arbete. I Japan svarade 1 573 kvinnor varav 17 procent med arbetsledande funktioner.
Förutom att svara på frågor om sexuella trakasserier fick respondenterna också frågor om arbetsledande funktioner, vem som utsatt dem för sexuella trakasserier och om trakasserierna lett till olika sociala och karriärmässiga konsekvenser.
Det såg först ut som att det skulle sluta väl. Den fjärde augusti låg tre valar på grunt vatten i Åbyfjorden, strax utanför djurparken Nordens Ark i Sotenäs kommun. De levde och slog med stjärtfenorna, men verkade ha stora problem att själva ta sig därifrån. Personal från Nordens Ark vadade ut och kunde med gemensamma krafter baxa alla tre till djupare vatten där de vände nosarna åt rätt håll – ut mot havet.
Det var tre Sowerbys näbbvalar som av någon anledning hamnat i Åbyfjorden. Det är skygga valar som man inte vet så mycket om och som vanligen håller till långt ute på Nordatlanten, där de dyker djupt och länge för att få tag på fisk och bläckfisk. Att de nu plötsligen befann sig på svenska västkusten var sensationellt ovanligt.
Sowerbys näbbval
(Mesoplodon bidens) är en art i familjen näbbvalar. Den förekommer främst i norra Atlanten, föredrar djup på mellan 500 och 2 000 meter och blir upp till 5,5 meter lång. Arten var den första i släktet som beskrevs vetenskapligt, vilket skedde först 1804 av den brittiska zoologen James Sowerby, som också fått ge arten dess trivialnamn.
De stora djupens valar
De finns 32 olika arter av näbbvalar. Alla är specialiserade på att dyka djupt och länge. Sowerbys näbbval har visat sig kapabel att under 28 minuter dyka till 1 524 meters djup. Rekordet har en Cuviers näbbval som 2014 gjorde ett 137 minuter långt dyk ned till 2 992 meters djup.
Sowerbys val (Mesoplodon bidens) och Cuviers val (Ziphius cavirostris). Bild: Wikimedia
De tre näbbvalarna var i sämre skick än man först trodde. En av dem hittades död i Åbyfjorden senare samma dag. Dagen efter återfanns en i Gullmarsfjorden, nu på ännu grundare vatten och liggande på sidan. Man backade därför undan för att låta den dö i fred. Den tredje näbbvalen dog i Åbyfjorden efter ytterligare ett dygn.
Redan när den första näbbvalen dog började Naturhistoriska riksmuseet (NRM), Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) och Kristinebergs marina forskningsstation att försöka samordna logistiken för att ta hand om minst en val.
Vägde drygt 800 kilo
Peter Nilsson är biolog och konservator vid NRM. Tillsammans med två kollegor och personal från Nordens Ark fick de upp den första näbbvalen ur Åbyfjorden.
– Det blev snabba ryck för att få upp den, berättar han. Det var den största av de tre och jag uppskattar att den vägde drygt 800 kilo.
Valen fraktades till en återvinningscentral i Lysekil. Då hade den varit död i två dygn.
– Den var i hyfsat bra skick. Vi mätte valen på ett standardiserat sätt, även späcklagret, och jag hade förväntat mig att det skulle vara tunnare om den svultit länge.
Letade efter plast i magen
Efter det öppnades valen kontrollerat, bit för bit. Mage och tarmar var särskilt intressanta med tanke på att plast kan vara förödande för marint liv. En Cuviers näbbval som strandade på norska kusten för två år sedan hade trettio plastpåsar i magen.
Valar på tillfälliga besök
Tumlaren är den enda valen som hör till vår marina fauna, men andra valar kan tillfälligt dyka upp i våra kustvatten; späckhuggare grindval, knölval, kaskelot, vikval och små valar som delfiner. Ibland slutar det illa, men vanligen vänder de bara ut igen.
– Forskarna var intresserade av att leta genom hela mag-tarm-kanalen efter plast. Men vi fann ingenting, inte heller mindre bitar. Det skulle jag ha sett och känt, säger Peter Nilsson.
Den stipulerade gränsen för makroplast i haven är fem millimeter. Allt mindre än det betraktas som mikroplast. Det fanns heller inga synliga bytesrester i magen på valen.
– Den var helt tom, allt hade gått ur systemet. Men vi tog prover på det som ändå var där – mest galla och vatten – för att kunna spåra födan med e-DNA.
Biologiska prover samlas
Den teknik som kallas för e-DNA (environmental DNA) bygger på att organismer lämnar efter sig mycket små DNA-fragment. Kanske går det att få reda på vad valen hade livnärt sig på under sin sista tid.
Peter Nilsson och hans kollegor skar rent skelettet för att ta det till NRM:s samlingar, och tog även med bitar av valens inre organ. Bitarna hamnar i miljöprovbanken på NRM som innehåller biologiskt material från olika arter. Där finns redan prover från en Sowerbys näbbval, en ung hona som irrade runt i Östersjön 2015 innan hon strandade och dog utanför Karlshamn.
Anna Roos är intendent vid NRM och forskar om miljögifter i uttrar och marina däggdjur.
– Nu har vi fyra näbbvalar och det blir betydligt intressantare när de är flera. Många analyser gör vi själva, men forskare från hela världen kan också ansöka om att få ta del av prover från NRM:s miljöbank, säger Anna Roos.
Skada på ryggraden
De tre näbbvalarna var alla unga hannar. Ingen av dem hade ännu fått synliga tänder i underkäken, vilket de skulle haft om de vore vuxna och könsmogna. Då man vet så lite om hur Sowerbys näbbval lever och vilket socialt system de har, finns nu en möjlighet till ny kunskap.
– Var de bröder, hade de samma pappa, eller var de inte alls släkt? Genetiska analyser skulle kunna visa på släktskap.
När skelettet var kokat och rengjort på NRM upptäcktes en gammal skada på ryggraden. Det innebär att valen kan ha fått en kraftig smäll – i havet är det mest troliga att den i så fall kolliderat med ett fartyg – eller att den läkt ut en ovanlig bakterieinfektion.
Obducerades i Uppsala
De två andra näbbvalarna fraktades med kyltransport till SVA i Uppsala. Där arbetar Aleksija Neimanis som veterinär och viltpatolog, och tillsammans med kollegor obducerade hon näbbvalarna enligt internationella protokoll.
En av valarna som obducerades på SVA. Bild: Therese Selén, SVA
– Det är för att vi ska kunna jämföra fynd, förklarar Aleksija Neimanis. Vi börjar alltid med att gå igenom valen på utsidan för att se om det finns tecken på trauman, som skador av fiskeredskap, och om det går att se hudinfektioner.
Valar kan drabbas av influensa och andra virussjukdomar. Morbillivirus kan exempelvis orsaka epizootier (stora sjukdomsutbrott), och det finns ett allt större intresse att förstå uppkomst och spridning av sjukdomar hos marina däggdjur.
– Vi tog vävnader och tittade i mikroskop, men såg inga tecken på infektion hos de här valarna. Men vi sparar prover för molekylära, bakteriologiska och virologiska analyser.
Hörselstenar avslöjar fiskfångst
Dessa två valar hade också tomma magar och tarmar. Man fann ändå ett 10-tal små otoliter (hörselstenar) från fisk som kan analyseras för att förstå vilka byten de klarat att fånga.
Även om valarna inte hade ätit på ett par, tre dygn var späcklagret relativt bra.
– Vi har inte så mycket normaldata, men jämfört med den unga honan som hade simmat en månad i Östersjön och var utmärglad med insjunken muskulatur, så var dessa i bättre hull.
Den mindre näbbvalen hade sår i magsäcken, vilket kan bero på att den levt under stress de senaste veckorna, men för övrigt kunde Aleksija Neimanis inte se några större mängder parasiter eller sjukliga förändringar som exempelvis tumörer eller bölder.
Dykarsjuka hos valar
Människor som dyker med tuber kan drabbas av dykarsjuka om de stiger för snabbt mot ytan. Det kväve som på grund av vattentrycket finns löst i kroppens vävnader övergår då till gasform och blir farliga embolier.
För drygt tjugo år sedan insåg man att även valar – som dyker med luft i lungorna – kan drabbas av dykarsjuka. Det var efter att näbbvalar upprepade gånger strandat i samband med att kraftfulla militära sonarer, en slags ekolod, använts för ubåtsjakt. De skrämda valarna hade rusat mot ytan och dött av inre blödningar.
Valars fysiologiska och beteendemässiga anpassningar för att undgå dykarsjuka är nu ett nytt och intressant forskningsfält.
För djupdykande valar som Sowerbys näbbvalar finns ett särskilt vetenskapligt intresse att söka efter tecken på dykarsjuka.
– Ja, vi letade efter det men det är problematiskt när de har börjat ruttna. Då bildas det gaser som är svåra att skilja från gasbubblor på grund av dykarsjuka. Det finns teknik som kan skilja på förruttnelsegas och kvävgas, men SVA har inte tillgång till den i nuläget.
Man har sett att dykarsjuka hos valar kan leda till blödningar i hjärna och inneröronen. När de två näbbvalarnas huvuden undersöktes med en CT-skanner så syntes förändringar, men de var inte möjliga att tolka på grund av förruttnelsen.
Gåta varför de dog
Varför de tre näbbvalarna hamnade i en svensk fjord – och varför de dog – kommer att förbli en gåta.
– Det är frustrerande att inte kunna fastställa dödsorsaken, säger Aleksija Neimanis uppriktigt. Men vi får ändå mycket information och näbbvalar är så sällsynta. Varje individ är värdefull.
Text: Anna Bisther på uppdrag av forskning.se
Minskningen av däggdjur började tidigt och till följd av konkurrens om mat, enligt studien från forskare i Sverige, Schweiz och Storbritannien.
– Utrotningar av arter, som vi kan se den i fossilregister, förklaras ofta med klimatförändringar. Men klimatförändringarna i Afrika under de senaste miljoner åren var relativt små och våra analyser av fossilregistret visar att klimatförändringar inte är den huvudsakliga förklaringen till dessa utrotningar, säger Søren Faurby, forskare vid Göteborgs universitet och huvudförfattare till studien.
– Våra analyser av fossiler visar att den bästa förklaringen till utrotningen av köttätare i östra Afrika är en följd av direkt konkurrens om mat med våra utrotade förfäder, säger Daniele Silvestro, beräkningsbiolog och medförfattare till studien.
Stal dödade djur från andra rovdjur
Människans förfäder fanns under de senaste miljoner åren i hela östra Afrika och under denna period förekom det flera djurutrotningar, enligt Lars Werdelin, medförfattare och expert på afrikanska fossil.
– Med hjälp av de afrikanska fossilen kan vi se en drastisk minskning av antalet stora rovdjur under de senaste miljonerna år, en minskning som började för cirka 4 miljoner år sedan. Ungefär samtidigt kan våra förfäder börjat använda en ny teknik för att få mat – kleptoparasitism, säger han.
Dinofelis, målning av Mauricio Antón. Bilden visar en sabeltandad katt Dinofelis som äter. Dinofelis har ansetts vara ett rovdjur som människans förfäder levde i rädsla för. Men ny forskning tyder på att det var människans förfäder som kan ha orsakat den slutliga utrotningen av arten tillsammans med andra stora rovdjur.
Kleptoparasitism innebär att stjäla nyligen dödade djur från andra rovdjur. Till exempel när ett lejon stjäl en död antilop från en gepard.
Forskarna framför nu, med hjälp av fossilbevis, teorin att människans förfäder stal nyligen dödade djur från andra rovdjur, som därmed inte fick tillräcklig med mat. Som ett resultat av detta kom rovdjursarter att svälta och utrotas.
Lärde sig försvara sina rov
– Detta kan vara förklaringen till att de flesta stora köttätare i Afrika har utvecklat strategier för att försvara sitt rov. Till exempel genom att ta upp bytet i ett träd som vi ser att leoparder gör. Alternativt genom att bli sociala, som vi ser hos lejon. Dessa samarbetar för att försvara sitt rov, säger Søren Faurby.
Människan påverkar idag världen och de arter som lever i den mer än någonsin tidigare.
– Men detta betyder inte att vi tidigare levde i verklig harmoni med naturen. Monopolisering av resurser är en färdighet som vi och våra förfäder har haft i miljoner år, men först nu har vi möjlighet att förstå och ändra vårt beteende och sträva efter en hållbar framtid. “Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”, säger Søren Faurby och citerar Astrid Lindgrens bok om Pippi Långstrump.
Hittills saknas effektiva behandlingar mot fetma som hindrar viktökning eller främjar viktminskning utan problematiska biverkningar. Vid många av nuvarande behandlingar ges mediciner som kan påverka kroppen negativt på flera sätt.
– Vi har utvecklat en innovativ, alternativ strategi. Mesoporösa kiseldioxidpartiklar är en typ av producerade partiklar som man kan svälja. Partiklarna kan tillverkas med olika porstorlekar, säger Tore Bengtsson, Institutionen för molekylär biovetenskap, Wenner-Grens institut, Stockholms universitet, som är den som har lett arbetet med forskargruppen.
Blockerar matsmältningsenzymer
Forskarnas hypotes var att partiklar med specifika porstorlekar skulle kunna användas som ”molekylära fällor” i tarmen och fånga och blockera matsmältningsenzymer som bryter ner maten, med minskat energiupptag som effekt.
I studien som publiceras i Nanomedicine fick möss mat med högt fett- och kaloriinnehåll för att stimulera kraftig viktuppgång och andra möss samma mat blandat med speciellt konstruerade kiselpartiklar. Resultaten visade att energiupptaget mätt som mateffektivitet minskades med 33 procent hos de möss som också fick speciella kiseldioxidpartiklar vilket ledde till en signifikant minskad viktökning, lägre nivåer av fettvävnad och lägre mängd cirkulerande insulin och en förbättrad ämnesomsättning.
Kiseldioxidpartikel. Bild: Stockholms universitet
– Resultaten i denna studie tyder på att skräddarsydda mesoporösa kiseldioxidpartiklar skulle kunna användas för att behandla fetma och även diabetes hos människor, särskilt med tanke på den utmärkta säkerhetsprofilen hos dessa kiseldioxidpartiklar. Medan vi slutfört detta arbete har kliniska försök planerats och pågår för närvarande, säger Tore Bengtsson.
Tore Bengtsson, Institutionen för molekylär biovetenskap, Wenner-Grens institut tore.bengtsson@su.se
Över hela västvärlden, särskilt i Sverige, ser forskarna att kvinnor är överrepresenterade när det gäller sjukskrivning för värk i nacke-, skuldror och rygg, men kunskapen om varför vissa kan återgå till arbete är begränsad.
Mamunur Rashid har under lång tid följt över 200 kvinnor, sjukskrivna av denna orsak, för att utröna vilka faktorer som gynnar och vilka som missgynnar en återkomst till arbete. Tron på sig själv är den starkaste faktorn för ändrat beteende och återgång till arbete, visar studien.
– Om jag tror på att kunna återgå i arbete så innebär det också att jag utvecklar strategier för att hantera min smärta, säger Mamunur Rashid.
Måste hantera sin smärta
Han slår fast att smärtpatienter måste lära sig att hantera sin smärta och att de strategier de använder för att handskas med sina besvär är mycket viktiga.
Forskarna såg att patienterna genom att ändra sitt beteende och ha regelbundna aktiviteter kunde minska sin stress. Genom att bli mer aktiva flyttades också fokus från smärtan.
– Om någon har bra strategier för att hantera sin smärta så kan vi se att det innebär en snar återgång till arbete.
Arbetsförmåga och välbefinnande inte samma sak
I den undersökta gruppen var arbetsförmåga och välbefinnande inte samma sak. Trots att en person sade sig må bra kunde hon inte återgå till jobbet. Medan någon annan, trots dåligt välbefinnande, fortfarande kunde återvända till jobbet.
Forskarna överraskades av att socialt stöd och välbefinnande utanför arbetet, från familj, vänner eller från samhället, inte spelade någon roll, eller till och med var negativt, för att komma tillbaka till arbete.
– För mycket stöd kommer att öka rädslan för att återgå till arbetet. Vi ser också att dessa patienter försöker undvika aktiviteter som kan ge styrka för att hantera sin situation, vilket påverkar den avgörande tron på att kunna återgå till arbete igen, säger Mamunur Rashid.
Arbetsinriktad rehabilitering
Det här är forskning som är direkt användbar vid rehabiliteringscenter och av den medicinska professionen, säger Mamunur, och han efterlyser en terapi, till exempel kognitiv beteendeterapi, som fokuserar på aktiviteter som ökar hanteringsstrategin och utvecklar tron på att kunna återgå till arbetet.
Slutsatser från studien:
Stark tro på att komma tillbaka innebär återgång till arbete
Bra strategier för att hantera sin sjukdom innebär snar återgång till arbete
Arbetsförmåga och välbefinnande är inte samma sak
Avhandlingen:
Women on sick leave for long-term musculoskeletal pain: Factors associated with work ability, well-being and return to work
DNA-molekylerna i människans arvsmassa är uppbyggda av byggstenarna cytosin, guanin, adenin eller tymin och bildar oftast dubbelsträngade spiraler. Men under de senaste decennierna har forskningen visat att det även finns andra alternativa DNA-strukturer i cellen.
Fyrsträngad DNA-struktur bildas när fyra guaninbaser från en DNA-sträng binder till varandra och sedan staplar sig på varandra. Sådan G4-DNA finns ofta i närheten av regioner i arvsmassan som slår på aktiviteten av cancerdrivande gener. Detta är en av anledningarna till varför G4-strukturen är ett potentiellt mål för anti-cancerpreparat.
Fler G4-strukturer i cancerceller
– I vår forskargrupp studerar vi G4-strukturer för att förstå deras biologiska funktion i friska celler och i cancerceller. Vi kan ännu inte med säkerhet säga var i cellen dessa strukturer bildas. Tidigare studier har visat att det bildas fler G4-strukturer i cancerceller än i friska celler och detta är en viktig anledning till varför G4-strukturer är ett mål inom cancerterapin som både vi och andra forskarlag fokuserar på, säger Nasim Sabouri, forskare på Institutionen för medicinsk kemi och biofysik vid Umeå universitet.
Biträdande universitetslektor Erik Chorell och hans forskningsgrupp på Kemiska institutionen vid Umeå universitet arbetar med att designa och utveckla läkemedelslika molekyler som binder till G4-strukturer för att förstå deras funktion och för att utveckla framtida cancerläkemedel. G4-strukturer kan bildas på hundratusentals positioner i den mänskliga arvsmassan så det är helt avgörande att utveckla molekyler som kan binda bara till vissa av dessa.
Fluorescerande aggregat
Genom ett långt samarbete har de två forskarlagen nu tillsammans publicerat en vetenskaplig artikel i Angewandte Chemie. I studien har forskarna designat en särskild molekyl som bildar hopfogade aggregat som är svagt fluorescerande. Dessa aggregat omvandlas endast till intensivt fluorescerande monomerer då de binder till en viss typ av G4-struktur men inte när de binder till den dubbelsträngade DNA-spiralen. När ett G4-monomermolekylpar bildas avges en fluorescerande signal som kan detekteras i provröret och inne i cancerceller.
– Vår upptäckt är spännande och motiverande för att fortsätta och fördjupa vår forskning. Molekylen är värdefull som verktyg för unika studier om hur G4-strukturer fungerar och de biologiska processer de är involverade i. Vårt långsiktiga mål är att vidareutveckla våra molekyler mot både cancerdiagnostik och läkemedel, säger Erik Chorell.
Om MIMS
MIMS står för Laboratoriet för molekylär infektionsmedicin Sverige (MIMS) inom det nordiska EMBL-partnerskapet för molekylär medicin. MIMS hemsida.
– Vi är väldigt friska och har god syn i Sverige, och att vara 70 innebär inte att man ska behöva se dåligt. Det är lätt att kolla upp synen hos en optiker som kan erbjuda rätt glasögon, eller remittera till ögonvården om det behövs, säger Lena Havstam Johansson, doktorand vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, och ögonsjuksköterska på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
I studien var de allra flesta av 70-åringarna nöjda med sin syn, men många överskattade hur bra de faktiskt såg. Över hälften (61,5 procent) visade sig ha möjlighet att se betydligt bättre, genom att skaffa glasögon eller genom att byta styrka på de glasögon de redan hade.
Överskattar sin syn
– Försämringar i synen kan komma smygande, och det kan vara svårt att själv lägga märke till att man ser sämre. Därför är det en bra idé att besöka en optiker med jämna mellanrum när man blir äldre även om man själv inte upplever att synen blivit sämre, säger Lena Havstam Johansson.
Studien visar att folks egen uppfattning om sin syn stämmer dåligt med verkligheten. Av dem som hade försämrad syn ansåg de flesta att de ändå hade god syn.
– Framför allt var det nedsatt förmåga att se kontraster som gjorde att man upplevde dålig syn. Nedsatt synskärpa eller synfältsdefekter hade inte lika stor inverkan på hur man uppfattade synförmågan, säger Madeleine Zetterberg, professor i oftalmologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, och medförfattare till studien.
Enkät och synkontroller
Studien omfattar 1 200 göteborgare som alla fått svara på en enkät om hur de själva upplever sin syn och hur de tycker att deras vardag påverkas av synproblem. Tillsammans med en kollega undersökte Lena Havstam Johansson dessutom synen för nästan hälften av dessa 70-åringar (560 personer) på flera olika sätt.
De undersökte studiedeltagarnas centrala syn (den vi använder när vi exempelvis tittar på tv eller på en tavla), deras perifera syn (den som låter oss ana vad som sker utanför vårt fokusområde), och deras förmåga att uppfatta kontraster. Deltagarnas lins och näthinna fotograferades också för att upptäcka eventuell ögonsjukdom.
Att ha fel styrka på glasögonen var lika vanligt bland män som kvinnor, men i studien hade männen överlag något bättre syn än kvinnorna. Detta kan delvis förklaras av att grå starr är vanligare bland kvinnor, vilket bekräftas i den aktuella studien.
Grå starr vanligast
Drygt 27 procent av kvinnorna hade grå starr, jämfört med drygt 19 procent av männen. Många av dem som visade sig ha grå starr kände redan till att de hade ögonsjukdomen medan andra fick veta det i samband med sin undersökning.
Vanligaste ögonsjukdomen bland de undersökta deltagarna var just grå starr (23,4 procent), följt av sjukdom i gula fläcken (4,7 procent) och glaukom, eller grön starr som det också kallas (4,3 procent). Förändringar i näthinnan som en följd av diabetes fanns hos 1,4 procent av deltagarna.
Studien, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Acta Ophthalmologica, är en del av befolkningsstudien H70 som pågått vid Göteborgs universitet sedan början av 1970-talet. H70-studien ger en bild av hur livet och hälsan utvecklas bland 70-åringar, och ger möjlighet att jämföra hur det varit att bli äldre för olika generationer.
Vetenskaplig artikel:
Vision‐related quality of life and visual function in a 70‐year‐old Swedish population;
Kontakt:
Lena Havstam Johansson, doktorand, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, lena.havstam.johansson@gu.se
Madeleine Zetterberg, professor, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, madeleine.zetterberg@gu.se
Studien undersöker vilka normer och värderingar som skapas och reproduceras i grundskolans bildundervisning och hur dessa påverkar elevers möjligheter att berätta om erfarenheter, åsikter och upplevelser i bild.
Att få berätta i bild syftar till att stärka elevens förmåga att både framställa bilder och kommunicera i bild, vilket i sin tur är tänkt att stödja elevens personliga utveckling.
– Resultatet visar att det är svårt och komplext att arbeta med ett sådant långsiktigt mål när en övergripande diskurs i skolan betonar nyttoaspekter och framhåller vikten av mätbar kunskap. Lärarna uppger att de nya kunskapskraven gör det svårare att arbeta på ett utforskande vis i bild, säger Frida Marklund, som skrivit en avhandling vid Umeå universitet.
Traditionella bildlösningar bejakas
I studien framkommer att både lärare och elever reproducerar traditionella värderingar i bildarbetet, vilket bejakar tvådimensionella bildlösningar i framför allt teckning och måleri.
– Att lärarna bejakar traditionella tekniker och material tolkar jag både som en anpassning till krav på mätbara kunskaper och som en form av motståndshandling – som ett sätt försvara långsamma bildframställningsprocesser och den handlingsburna kunskap som finns i ämnet.
Elevernas reproduktion kan i sin tur handla om en önskan att nå ett högre betyg. Bland annat härmar de gärna exempelbilder. De kan även välja enkla motiv eller föredra material och tekniker som de redan behärskar och känner sig trygga med.
Eleverna tenderar att ta fasta på konkreta och mätbara kunskapsmål, som att exempelvis uppvisa teknisk skicklighet, snarare än att de ska utveckla en kommunikativ förmåga som kan upplevas som ett mer abstrakt mål.
– Elevernas bilder uppvisar samtidigt en mångfald av motiv, teman och berättargrepp, vilket tyder på att bilduppgifterna medger individuella och personliga bildlösningar.
Frida Marklund, Institutionen för estetiska ämnen i lärarutbildningen, Umeå universitet, frida.marklund@umu.se
Det finns en utbredd uppfattning om att konst inte ska beblanda sig med marknadskrafter. Samtidigt blir graffiti och gatukonst en allt vanligare konstform som kan köpas både i form av murala och mobila konstverk.
– Det är flera steg i processen för att gatukonst ska kunna bli säljbar. Först och främst så måste konsten bli möjlig att äga, sedan behöver man definiera vad det är för typ av konst och till sist måste man även kunna värdera konstverket, säger Hanna Borgblad, som skrivit en avhandling vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.
Gatukonst och graffiti kan finnas på en vägg utomhus, men det kan också vara mobila konstverk som görs på duk eller trycks på papper.
Svårare att äga gatukonst
– Att konstverk på duk kan byta ägare är ju inte så konstigt. Ägandemöjligheten, objektifieringen, kan tyckas lite mer komplex när gatukonst är gjord på en vägg utomhus. Då blir ju frågan hur man gör målningen på väggen möjlig att äga. Det görs möjligt genom fysiska kontrakt där det framgår vem som äger väggen, vem som har beställt och betalat för konstverket och även genom att konstnären själv tillåter att konstverket blir ägt av någon annan, berättar Hanna Borgblad.
För att kunna göra konsten till marknadsprodukt behöver man också kunna klassificera vad det är för typ av konstform.
Klassificeringen varierar
– Klassificeringen görs på olika sätt beroende på var konsten ska säljas. En som vill sälja sin konst på ett jättetjusigt galleri kanske kallar det för contemporary urban art som låter lite mer legitimt än graffiti. När städer och kommuner ska köpa konstverken är det vanligare att man använder ordet gatukonst, säger Hanna Borgblad.
I värderingen av gatukonst används delvis samma principer som för andra konstverk – man tittar på storlek, material och tidigare prisreferenser. Ett annat sätt att höja värdet är genom att utbilda folk i vad gatukonst är, vad den har för historia, vilka material som används och att det är en konstform som kräver stor hantverksskicklighet.
Branding ökar värdet
– Branding används naturligtvis också för att öka värdet. Exempelvis genom att berätta om sin historia som graffitilegend och att man har målat 5 000 tåg. Det kan i sig göra att konstnärens varumärke stärks och att det är möjligt att sälja sina verk på galleri. En jätteviktig aspekt är alltså att man måste ha en fot i den illegitima subkulturen för att få in en fot i den legitima konstvärlden. Så det gäller att hålla balansen mellan äkthet och legitimitet för att kunna behålla sin trovärdighet som graffiti- och gatukonstnär, säger Hanna Borgblad.
Amir Mahboubi Soufiani, doktor inom resursåtervinning vid Högskolan i Borås, har utvecklat en unik membranreaktor. I sin avhandling beskriver han sitt doktorandprojekt där han fokuserade på två processer; en som behandlar avloppsvatten där produkten är renat vatten. Den andra handlar om andra generationens bioetanolsproduktion, något som uppmuntras i EU:s direktiv om att öka andelen förnybara biobränslen.
– Det finns många fördelar med andra generationens bioetanol. Till exempel kommer substraten, alltså råmaterialet, från en restprodukt. I min studie kommer det från jordbruk och odling av vete. Det gynnar planeten att inte använda ett råmaterial som skulle kunna användas till mat eller djurfoder.
Restavfall en bra råvara
Amir Mahboubi Soufiani använde halm – en rest som blir över när vete skördas. Med hjälp av jäst omvandlas halmen till etanol (Restprodukter från jord- och skogsbruk kallas lignocellulosiskt avfall).
– För varje kilo vetekorn som skördas återstår 1,3–1,4 kilo halm, som för närvarande antingen bränns eller förvandlas till biobränsle. År 2019-2020 kommer 2 175 miljoner ton vete att ha skördats över hela världen. Föreställ dig hur många ton halm det innebär! Men det här är råvaror med stor potential – inte avfall.
Fram till nu har processen att framställa andra generationens bioetanol fört med sig tekniska och ekonomiska utmaningar. Dessa har Amir Mahboubi Soufiani löst genom att använda processen för att behandla avloppsvatten.
– Genom att slå samman två metoder har vi ökat produktiviteten och avkastningen och samtidigt minskat volymen, antalet steg och även miljöavtrycket, säger han.
Utvecklat unikt membran
Dessutom har han utvecklat en helt ny teknisk lösning: Ett nytt membran. Membran fungerar som ett filter där det är möjligt att behålla det som är önskvärt inuti reaktorn och filtrera ut resten. Det nya membranet gör att processen kan skräddarsys så att den önskvärda produkten kommer ut så fort som möjligt och dessutom är ren och högkoncentrerad. Genom detta har han även öppnat upp för nya användningsområden för membranreaktorer utöver behandling av avloppsvatten.
Bild: Högskolan i Borås
Den nya membranreaktorn som han har utvecklat kallas ”reverse membrane contactor”, en metod som högskolan, tillsammans med finansiären the Flemish Institute for Technological Research, VITO NV, i Belgien, nu har tagit patent på.
– Utan reaktorn skulle tekniken ha fungerat ändå, men den hade inte varit optimal, säger han. Och den här tekniken kan också användas inom flera olika områden. Nästa steg är att producera värdefulla fettsyror istället för bioetanol, säger han.
Amir Mahboubi Soufiani säger att det finns ett stort intresse för teknologin både från etanolindustrins sida men även när det gäller behandling av avloppsvatten.
Personer med schizofreni lever i genomsnitt tio till tjugo år kortare än befolkningen i övrigt. Det har funnits en oro för att långvarig medicinering med antipsykotiska läkemedel skulle bidra till detta. Tidigare sammanställningar (metaanalyser) av resultat från randomiserade studier har dock visat att personer med schizofreni som fått antipsykotiska läkemedel har 30 till 50 procent lägre dödlighet än de som fått placebo.
De genomförda studierna har vanligen varit kortare än ett halvår, vilket inte reflekterar den ofta livslånga behandlingen. Nu har forskare från Karolinska Institutet tillsammans med internationella kollegor gjort en långtidsuppföljning, som bekräftar tidigare resultat, och visar att långtidsmedicinering med antipsykotiska läkemedel inte är kopplad till ökad risk för annan allvarlig sjukdom, som hjärt-kärlsjukdom.
Svårt att göra jämförelser
– Det är svårt att göra jämförelser mellan personer som medicinerar kontinuerligt och de som inte gör det eftersom dessa grupper skiljer sig åt på flera sätt. Ett vanligt sätt att hantera det har varit att försöka ta hänsyn till skillnaderna vid jämförelser. Vi har valt en annan metod, där varje person har varit sin egen kontrollperson och på så sätt har vi för varje enskild person kunnat jämföra sjukhusinläggning under perioder med antipsykotisk medicinering med perioder utan denna behandling, säger Heidi Taipale, docent vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet.
I studien deltar drygt 62 000 finländare som fått en schizofrenidiagnos någon gång mellan 1972 och 2014. Forskarna har följt deltagarna via olika finska hälsodataregister fram till 2015, vilket gav en genomsnittlig uppföljningstid på över 14 år.
Lika ofta inlagda på sjukhus
Det visade sig då att risken för att vårdas på sjukhus för somatisk sjukdom var lika hög under de perioder då patienterna tog antipsykotisk behandling som då de inte gjorde det. Däremot var skillnaderna i dödlighet påtagliga. Kumulativ mortalitet under uppföljningsperioden var 26 procent under antipsykotisk behandling, att jämföra med 46 procent under de perioder då patienterna inte medicinerade.
Forskarna anser att det finns ett övertygande stöd för att kontinuerlig antipsykotisk behandling vid schizofreni är ett säkrare alternativt än att inte medicinera. Samtidigt innebär behandlingen risk för biverkningar, som till exempel viktuppgång, vilket kan ge en ökad risk för hjärt-kärlsjukdom.
Att behandling med antipsykotiska läkemedel ändå inte innebar en ökad risk för sjukhusinläggning till följd av hjärt-kärlsjukdom tror forskarna kan bero på att behandlingen samtidigt kan verka blodtryckssänkande och ge sänkta orosnivåer och lägre risk för substansmissbruk. En antipsykotisk behandling kan också bidra till en i övrigt mer hälsosam livsstil och en ökad benägenhet att söka vård vid behov.
Långtidsbruk av benzodiazepiner
– De antipsykotiska läkemedlen omges av viss ryktesspridning, vilket gör att det kan vara svårt att nå fram till patientgruppen med information om hur viktigt det är att ta dem. Vi vet från tidigare studier att endast hälften av dem som har lämnat sjukhus efter en första psykotisk episod med schizofrenidiagnos tar antipsykotiska läkemedel.
– Många personer med schizofreni långtidsmedicinerar med benzodiazepiner, vilket är i strid med befintliga riktlinjer och associerat med en ökad risk för att dö. Att vinna förtroende och få förståelse för att antipsykotiska läkemedel är effektiva och säkra är viktigt och i bästa fall kan den här studien bidra till det, säger Jari Tiihonen, professor i psykiatri vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet.
Vetenskaplig artikel:
20-year follow-up study of physical morbidity and mortality in relationship to antipsychotic treatment in a nationwide cohort of 62,250 patients with schizophrenia (FIN20), Heidi Taipale, Antti Tanskanen, Juha Mehtälä, Pia Vattulainen, Christoph U. Correll och Jari Tiihonen, World Psychiatry
Kontakt:
Jari Tiihonen, professor i psykiatri, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet, jari.tiihonen@ki.se
Skogsavfall som innehåller lignocellulosa är ett material som mikroorganismerna inte rår på så lätt. Det tar mycket lång tid att bryta ner i naturen och i de industriprocesser som används för att bryta ner avfallet hämmas mikroorganismerna av giftiga ämnen, och åker med ut ur reaktorerna när resterna från nedbrytningsprocessen spolas ut och ersätts med nytt material som ska bli biogas.
I sitt forskningsprojekt visar doktoranden Konstantinos Chandolias att det både går att komma runt problemet och på samma gång få ut en högre mängd värdefulla gaser som väte och metan, vilka används för produktion av biobränsle och andra värdefulla ämnen.
Äter giftig kolmonoxid
– Genom att koppla samman två slags processplattformar, en för förgasning och en för jäsning, vilka i dag används inom industrin var för sig för att producera ämnen som etanol, metanol och ammoniak, går det att behandla det svårnedbrytbara avfallet.
I förgasningsprocessen bildas syntetgas, en blandning som innehåller framförallt vätgas och kolmonoxid. Genom att låta syntetgasen gå in i jäsningsprocessen går det att få ut en ännu större mängd vätgas eller metan. Kolmonoxid, som är giftig, fungerar som mat till de mikroorganismer som producerar just väte och metan, förklarar Konstantinos Chandolias.
Membraner håller mikroorganismerna på plats
För att få ut så mycket som möjligt av mikroorganismerna gäller det att de stannar kvar inne i reaktorn.
– Vi har använt en speciell sorts bioreaktor (Reverse Membrane Bioreactor) i vilken mikroorganismerna kan hållas kvar inne i reaktorn. De är instängda i ett slags membran, istället för att flyta runt fritt i reaktorn. Samtidigt som mikroorganismerna på så vis ligger skyddade mot skadliga ämnen, släpper membranen igenom de ämnen som organismerna producerar – metan, vätgas och olika syror.
– Fördelarna med den nya metoden är att det går att minska utsläppen av koldioxid och metan, det går att använda industrins utsläpp av gaser som substrat och det går att producera mer metan och väte. Det gör också möjligt att minska mängden avfall som läggs på deponi eller bränns med stora utsläpp som följd, berättar Konstantinos Chandolias.
Förgasning
Förgasning är en process där ett organiskt bränsle reagerar med en kontrollerad mängd syre och/eller vattenånga, och därmed omvandlas till kolmonoxid och vätgas. Mikroorganismerna som används i processen är anaeroba, vilket innebär att de lever i syrefattig miljö.
Sara Skoog Waller har undersökt hur vi, bara genom att höra rösten, uppfattar egenskaper hos andra. Speciellt fokus har varit på åldersbedömningar och vad i rösten som ligger till grund för att vi tror oss höra att personen är i en särskild ålder. Forskning som kan användas för att skapa dataprogram som lär sig känna igen manipulation av rösten.
När rösten är enda ledtråden
Ålder är en väldigt viktig social markör som vi förknippar med många andra saker, förklarar hon. Polisens inspelningar från avlyssningar visar också att det är vanligt att personer som är inblandade i brott, försöker förställa rösten och i vissa fall sin ålder. Vid grooming, där vuxna män riktar in sig på att begå brott mot barn, handlar det ofta om att försöka låta yngre.
– Det finns många situationer där rösten är den säkraste eller den enda ledtråden till någons identitet, därför är denna forskning viktig, säger Sara Skoog Waller.
Rösten går att manipulera
Hennes forskning visar att vi blir lurade när vi försöker bestämma ålder utifrån en röst. Hon fann att den som talar snabbare uppfattas som yngre, men vid spontant tal minskade betydelsen av talhastigheten, då lyssnarna kom att utgå mer från ordval och röstmelodi. Bedömningarna blev också mer korrekta när försökspersonerna fick lyssna på spontant tal.
– Vi förknippar olika ord med olika åldrar. Hur fort vi talar är fortfarande viktig, men inte lika viktig som orden vi använder.
När försökspersonerna själva försökte manipulera sin ålder, talade de med en mörkare och långsammare röst när de skulle låta äldre och med en ljusare och snabbare röst för att uppfattas som yngre.
– Det stämmer inte att rösten generellt blir mörkare med åldern. Det skiljer sig beroende på kön, hos män kan rösten till och med bli ljusare i äldre ålder, säger Sara Skoog Waller.
Tvärsäkra vittnen har inte mer rätt
– För utredare hos polisen och i rättssalen är det av vikt att veta att de vittnen som är mer säkra på sina bedömningar om egenskaper hos okända personer, inte gör mer korrekta bedömningar än de som är osäkra, påpekar Sara Skoog Waller.
Det går inte att förlita sig på hur säker på sin sak, ett vittne är.
Slutsatser från studien:
Yngre vuxna bedöms som äldre än vad de är och äldre som yngre
Vi är mer säkra på våra bedömningar av kvinnliga röster, men mindre korrekta och mer osäkra när vi bedömer män
Kvinnor bedöms som yngre än män i samma ålder
Bedömare som känner sig mer säkra har inte mer rätt
AI som avslöjar manipulation
Sara Skoog Waller vill fortsätta undersöka fler talparametrar, som röststyrka, instabilitet och heshet. Information om ett stort antal åldersrelaterade talparametrar skulle bidra till möjligheter att genom AI avgöra om en person förställer sin röst.
– Att titta på åldersinformation i rösten och förställning av rösten är forskning med nya tillämpningsområden och vi tror att det är möjligt att lära dataprogram hitta markörer för att säkrare avgöra, inte bara hur gammal en person är, utan om en person förställer rösten, säger Sara Skoog Waller.
Människans hem är jorden, med bara atmosfären som en mycket tunn hinna mot rymdens ogästvänliga miljö. Men det finns något som skyddar både oss och atmosfären – jordens magnetfält. Utan detta skulle solvinden blåsa bort atmosfären. Men magnetfältet är inte stabilt. Då och då försvagas det och jordens magnetiska nord- och sydpol byter plats. Hur farlig är en sådan händelse för livet på vår planet? Och när händer det nästa gång?
Hög tid för polomkastning
I genomsnitt går det ungefär 200 000 år mellan varje polomkastning. Men fenomenet är synnerligen oregelbundet. Under kritatiden, när dinosaurierna dominerade på jorden, gick det 50 miljoner år utan en enda polomkastning. Den senaste inträffade för 780 000 år sedan. Det borde alltså vara hög tid för en ny polomkastning.
Magnetfältet skyddar jorden
Vår planet omges av ett magnetiskt kraftfält som består av kraftlinjer som går från magnetisk nordpol till magnetisk sydpol, nära de geografiska polerna. Det magnetiska fältet sträcker sig tiotusentals kilometer ut i rymden och bildar där magnetosfären.
När rymdåldern började kring 1950-talet upptäckte man att magnetfältets form påverkades utifrån, av solvinden – det vill säga en ström av elektriskt laddade partiklar från solen. Magnetosfärens form kan växla beroende på hur stark solvinden är. Den del som är vänd mot solen (på dagen) är något tillplattad medan den bortre delen blir mer utdragen som en svans på nattsidan.
Det jordmagnetiska fältets historia står skriven i bland annat havssediment och på vulkaner – något som forskarna har lärt sig tyda. Man har mätt magnetfältets riktning och intensitet på jordytan regelbundet sedan 1830-talet. Dessutom finns en serie observationsdata, baserade på gamla loggböcker från handelsfartyg, som sträcker sig ända bakåt till slutet av 1500-talet. Förutom astronomiska positionsbestämningar noterades också kompassavläsningar på fartygen.
Mineralet magnetit speglar magnetfältet
Men för att spå om polomkastningar förslår detta inte så långt. Däremot kan man spåra hur magnetfältet förändrats genom att studera magnetit – eller svartmalm – ett magnetiskt mineral som består av gråsvart järnoxid.
– Vulkaniska bergarter är rika på magnetit. När magman från vulkaner svalnar, och stelnar vid cirka 580 grader, ställer magnetitpartiklarna in sig efter det jordmagnetiska fältet, berättar kvartärgeologen Andreas Nilsson på Geocentrum vid Lunds universitet.
Utifrån magnetitpartiklarnas position i vulkaner och i havssediment, kan forskarna koppla magnetfältets riktning och styrka till en vis tidsperiod.
Så undersöks och dateras magnetsfältets riktning
Borrningar vid Rangitoto, en vulkan i havet utanför Auckland i Nya Zeeland, har lett till en 127 meter lång borrkärna med lavaflöden från mer än femtio olika utbrott – det senaste skedde för 550 år sedan. När forskarna har daterat utbrotten kan de studera de magnetiska avtrycken, det vill säga koppla magnetfältets riktning och styrka till en viss tidsperiod, utifrån magnetitpartiklarnas position.
– Även i marina avlagringar och sjösediment kan man se spåren av magnetfälten. Magnetit från magmatiska bergarter eroderas och transporteras ut i sjöar och hav. När det deponeras som sediment orienterar det sig efter magnetfältet, säger Andreas Nilsson på Geocentrum vid Lunds universitet.
– Därnere finns också bakterier som använder magnetism som ett slags djupmätare när de orienterar sig. De har magnetitkristaller ordnade som en stavmagnet. När bakterierna dör sjunker dessa magnetitstavar till bottnen, lägger sig efter magnetfältet och sedimenteras.
Isotoper
Datering med hjälp av radioaktiva isotoper, främst kol-14, beryllium-10 och klor-36, kan användas för att undersöka hur jordens magnetfält har förändrats. De här isotoperna uppstår när kosmisk strålning träffar atmosfären. När det jordmagnetiska fältet är svagt, och inte skyddar lika väl mot kosmisk strålning, bildas mer av dessa isotoper.
– Vi håller på att ta fram borrkärnor från is där vi hoppas kunna följa utvecklingen en och en halv miljon år bakåt i tiden. Den äldsta iskärna man hittills har undersökt är 800 000 år gammal, vilket betyder att vi har kunnat se hur magnetfältets intensitet gått ner till nära noll under den allra senaste omkastningen för 780 000 år sedan. Med hjälp av havssediment kan man se ännu längre bakåt i tiden, säger Raimund Muscheler på Geocentrum, Lunds universitet.
Så när kommer nästa polomkastning?
Det finns avvikelser i det jordmagnetiska fältet som ibland leder till spekulationer om att en polomkastning är nära förestående. Den ”sydatlantiska anomalin” är ett sådant fenomen. I ett stort område över Sydatlanten är magnetfältet mycket svagt och fortsätter att försvagas. Nere vid markytan är det normalt, men högre upp skyddar det inte när utbrott på solen leder till magnetiska stormar. Det har flera gånger lett till att rymdsatelliternas elektronik kommit i olag. Numera brukar man stänga ner elektroniken medan satelliterna korsar Sydatlanten i sina banor.
Normalt med avvikelser
– Somliga har hävdat att anomalin är början på en polomkastning. Det är fullt möjligt, säger Andreas Nilsson. Men jag arbetar med att sammanställa de data vi har om magnetfältet i numeriska modeller, och dessa visar att över en längre tid är sådana här avvikelser rätt normala. De kommer och går. Men vem vet?
En annan källa till oro har varit de magnetiska polernas vandringar. De magnetiska polerna överensstämmer inte helt med de geologiska. Dessutom förflyttar de sig några mil om året. Den magnetiska nordpolen befann sig i nordöstra Kanada men började 1990 röra sig allt snabbare ut över Ishavet i riktning mot Sibirien.
Den danska forskningssatelliten Örsted sköts upp 1999, utrustad med en magnetometer som mäter jordens magnetfält.
Felaktig bedömning
– De data den levererade om de magnetiska polerna ledde till spekulationer om att en polomkastning kunde vara nära förestående, kanske inom hundra eller hundrafemtio år, berättar professor Ian Snowball, expert på paleomagnetism vid Uppsala universitet.
Uppståndelsen kring detta berodde på att forskare hade gjort en felaktig bedömning av magnetfältets förändring av intensitet över tid. Mätning under ett så kort tidsspann säger inget om vare sig framtiden eller det förflutna. Nu vet man att magnetpolernas vandringar är normala och inte förebådar några omkastningar.
Polomkastning som kom av sig?
Möjligen började en polomkastning, som kom av sig, för 42 000 år sedan. Den kallas Den Laschampska Exkursionen efter Laschamps, en ort i franska Centralmassivet. Det var där man först upptäckte spåren efter denna dramatiska period. ”Exkursionen” syftar på att de magnetiska polerna började vandra i stor skala och att det till och med fanns flera poler samtidigt. Våra förfäder bör då ha kunnat se norrsken lite varstans, ett fenomen som uppstår när laddade partiklar från solen accelererar mot magnetiska nord- och sydpoler. Efter några tusen år återgick dock allt till utgångsläget. Det blev ingen omkastning den gången.
Så skapas jordens magnetfält
Jordens kärna är het och består av metaller i flytande form. Längst in där temperaturen och trycket är ännu högre är kärnan fast och består av nickel och järn. Den yttre flytande kärnan rör sig i förhållande till den inre kärnan. Denna söker göra sig av med värme vilket leder till så kallade konvektionsströmmar i ytterkärnan; det är dessa som skapar jordens magnetfält.
Styrkan hos magnetfältet vid jordytan varierar mellan mindre än 30 μTesla i bland annat Sydamerika och Sydafrika till mer än 60 μTesla i närheten av polerna, till exempel i norra Kanada, södra Australien och i delar av Sibirien.
Första gången styrkan hos jordens magnetfält mättes var 1835 av Carl Friedrich Gauss. Sedan dess har dess styrka klingat av med ungefär 15 procent.
En polomkastning är en långsam process som kan ta flera tusen år. Eftersom jorden under den perioden är mer exponerad för kosmisk strålning och plasma och laddade partiklar från utbrott på solen är det tänkbart att människor och andra livsformer tar skada.
Neanderthalmänniskorna dog ut ungefär samtidigt som den Laschampska Exkursionen. Somliga har velat se ett samband mellan dessa händelser. Den kosmiska strålningen slog sönder atmosfärens ozonlager vilket ledde till ökad UV-strålning. Sannolikt ökade då cancerfrekvensen bland neanderthalarna, som var mer ljushyllta än våra förfäder. Det är en fantasieggande teori, men ingen av de forskare forskning.se har talat med tror på den.
Fåglar får svårt att navigera
Genom årmiljarderna har livet på jorden flera gånger hotats av massutdöende – inte minst när dinosaurierna dog ut för 65 miljoner år sedan, troligen till följd av ett meteoritnedslag. Man har dock inte kunnat se liknande samband mellan sådana händelser och polomkastningar. Men vad skulle kunna ha hänt under en kaotisk tid som den Laschampska Exkursionen med svagare magnetfält?
– Tja, fåglarna, som delvis navigerar med hjälp av jordens magnetfält, måste ha varit ganska förvirrade då, säger Susanne Åkesson, professor i evolutionär ekologi vid Lunds universitet. Men polomkastningar har säkert föregåtts av gradvisa förändringar i magnetfältet så att de haft tid att anpassa sig. Fåglar använder sig ju inte bara av ett ”magnetsinne” utan även av sol, stjärnhimmel, dofter, landkänningar och så vidare. De är mycket flexibla.
Fåglar kan avgöra solens läge genom att registrera hur ljuset är polariserat. Susanne Åkessons forskargrupp har visat att de med hjälp av det polariserade ljuset faktiskt kan kalibrera sin magnetkompass.
– Det är förvånande hur snabbt migrationsmönstret kan förändras. Vi har studerat svarthättor och taigasångare, arter där mönstret har ändrats på så kort tid som tio år!
Rymdvädret påverkar våra satelliter
Är människan lika flexibel? Vi har byggt upp en teknisk civilisation som är mycket sårbar för störningar från rymden. Det vet man på Institutet för rymdfysik i Kiruna, där det hålls ett vakande öga över ”rymdvädret”.
– I dessa tider av snabb digitalisering tycker jag vi är ganska aningslösa. Vid en mycket kraftig massutkastning av plasma från solkoronan kommer strålningen fram först och stör radiokommunikationerna. Sedan kommer högenergetiska partiklar som slår ut satelliter och gps-system. Till slut kommer plasmamolnet som leder till magnetisk storm. Det påverkar långa elektriska ledningar som till exempel våra högspänningsledningar, säger Urban Brändström, ansvarig för Institutets långsiktiga mätningar, bland annat av jordens magnetstrålning vid markytan.
Mer sårbara utan skyddande magnetfält
1989 slogs en transformator vid ett kärnkraftverk i Kanada ut och sex miljoner människor stod utan ström. Och vid den så kallade Halloweenstormen i Malmö 2003 blev 50 000 människor strömlösa. Långa pipelines med olja har också blivit strömförande och fattat eld på grund av magnetiska stormar.
Ett sådant solutbrott skulle förstås drabba oss ännu hårdare om det inträffar under en polomkastning när jordens magnetfält inte skyddar oss. Men det finns något annat som skyddar oss: tiden. Polomkastningar sker inte över en natt. Med sekler av teknisk utveckling bör vi vara väl rustade för en sådan omvälvning.
Text: Göran Frankel på uppdrag av forskning.se
Solvinden ger magnetiska stormar
Solvinden är en plasmavind, det vill säga ett flöde av laddade partiklar, främst elektroner och protoner, som ständigt skickas ut från solen i all riktningar, rakt genom solsystemet. Solen förlorar ungefär en miljon ton per sekund på grund av solvinden.
En synlig effekt av solvinden är polarskenet (norr- och sydsken), som får sin energi från solvinden. En störning i solvinden kan ge upphov till en geomagnetisk storm när den träffar magnetosfären, vilket i sin tur bland annat kan orsaka störningar på satelliter, problem i transformatorer och kraftledningsnät samt ökade strålningsnivåer för astronauter och flygbesättningar.
Solvindens hastigheten är ofta omkring 350 km/s, men kan variera mycket. Störningar i solvinden uppträder speciellt vid stora solutbrott, framför allt vid koronamassutkastningar och så kallade flarer.
Vid en mycket kraftig massutkastning av plasma från solkoronan kommer strålningen fram först och stör radiokommunikationerna. Sedan kommer högenergetiska partiklar som slår ut satelliter och gps-system. Till slut kommer plasmamolnet som leder till magnetisk storm. Den kraftigaste magnetiska storm som drabbat oss hittills inträffade 1898. Norrsken kunde ses så långt söderut som i Västindien och Rom. Telegrafer i Europa slutade fungera, telegrafister fick elektriska stötar och det slog gnistor om kablarna.
Vanligen upptäcks solutbrotten tre till fyra dygn innan plasmamolnet når jorden. NASA:s rymdsatellit ACE mäter hastighet och intensitet i solvinden av laddade partiklar. Om molnet är på väg rakt mot oss varnar ACE för en förestående magnetisk storm.
Forskare vid Karolinska Institutet och Tammerfors universitet i Finland har utvecklat en metod baserat på artificiell intelligens (AI) för att bättre diagnostisera och gradera prostatacancer vid patologisk bedömning av vävnadsprover.
– Våra resultat visar att det är möjligt att träna ett AI-system att upptäcka och gradera prostatacancer lika bra som internationellt ledande experter inom prostatacancerpatologi. Detta har potentialen att markant minska arbetsbördan hos uropatologer och frigöra tid för att fokusera på de svårdiagnostiserade fallen, säger Martin Eklund, lektor vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik på Karolinska Institutet som har lett studien.
Tränad på tusentals prover
Ett problem i dagens prostata-patologi är att det finns ett mått av subjektivitet i bedömningarna av vävnadsproverna. Olika patologer kan komma till olika slutsatser trots att de studerar samma vävnadsprover. Detta leder till ett kliniskt problem där läkarna måste välja behandling baserat på osäker information. Här ser forskarna stor potential för att använda AI-teknik för att förbättra reproducerbarheten, dvs. att bedömningen av vävnadsproverna i större utsträckning överensstämmer oavsett vilken patolog som utfört den.
Prostatacancer är den främsta orsaken till cancerdöd bland män i Sverige.
Mer än 20 miljoner vävnadsprover från prostata undersöks varje år i Europa och USA.
Det finns en brist på patologer i Sverige och internationellt och i många utvecklingsländer finns det färre än en patolog per 1 miljon invånare.
En flaskhals i arbetet med att minska dödligheten i prostatacancer är svårigheten att göra objektiva och reproducerbara bedömningar av vävnadsprover från prostata.
För att träna och testa AI-systemet digitaliserade forskarna fler än 8 000 vävnadsprover tagna från drygt 1 200 svenska män i åldrarna 50–69 till högupplösta bilder med hjälp av digitala patologi-skannrar. Av dessa användes drygt 6 600 prover till att lära AI-systemet att se skillnad mellan biopsier med och utan cancer samt bedöma cancerns allvarlighetsgrad. Resterande prover användes sedan tillsammans med ytterligare uppsättningar prover för att testa AI-systemet. Dess resultat jämfördes även med bedömningar gjorda av 23 världsledande uropatologer.
Träffsäker diagnostik imponerar
Resultatet visade att AI-systemet var i princip felfritt på att avgöra om ett vävnadsprov innehöll cancer eller inte, samt på att uppskatta cancertumörens utbredning i biopsin. När det kom till bedömningen av prostatacancerns allvarlighet, den så kallade Gleason-graderingen, var AI-systemet likvärdigt med de internationella experterna.
– När det gäller gradering av prostatacancerns allvarlighet ligger AI:n i samma spann som de internationella experterna, vilket är oerhört imponerande, och när det gäller diagnostiken, att avgöra om det är cancer eller inte, är AI:n alldeles sanslöst bra, säger Lars Egevad, professor i patologi vid Karolinska Institutet och medförfattare till artikeln.
De initiala fynden är lovande men ytterligare validering behövs innan AI-systemet kan introduceras brett i prostatacancervården, enligt forskarna. Därför genomförs nu en multicenterstudie i nio europeiska länder. Studien, som finansieras av EIT Health, pågår fram till slutet av 2020 och syftar till att AI-systemet ska tränas på att känna igen cancer i vävnadsprover som tagits från olika laboratorier, med olika typer av digitala skannrar och med mycket ovanliga växtsätt. Utöver detta kommer forskarna under 2020 att starta en randomiserad studie som ska bedöma hur AI-systemet på bästa sätt kan införas i den svenska vården.
Ersätter inte mänsklig bedömning
– AI-baserad utvärdering av prostatacancerbiopsier kan komma att revolutionera den framtida vården. Den har potentialen att förbättra den diagnostiska kvalitén, och därigenom säkerställa en mer jämlik vård till en lägre kostnad, säger medförfattaren Henrik Grönberg, professor i cancerepidemiologi vid Karolinska Institutet och ansvarig för Capio S:t Göran Prostatacancercenter.
– Tanken är inte att AI ska ersätta den mänskliga bedömningen, utan snarare agera som ett säkerhetsnät för att patologer inte ska missa cancerfall, samt hjälpa till med att standardisera bedömningarna. Därutöver kan det vara ett alternativ i delar av världen där det helt saknas patologisk expertis idag, säger Martin Eklund.
Vetenskaplig artikel:
Artificial intelligence for diagnosis and grading of prostate cancer in biopsies: a population-based, diagnostic study, Peter Ström, Kimmo Kartasalo, Henrik Olsson, Leslie Solorzano, Brett Delahunt, Daniel M Berney, David G Bostwick, Andrew J. Evans , David J Grignon, Peter A Humphrey, Kenneth A Iczkowski, James G Kench, Glen Kristiansen, Theodorus H van der Kwast, Katia RM Leite, Jesse K McKenney, Jon Oxley, Chin-Chen Pan, Hemamali Samaratunga, John R Srigley, Hiroyuki Takahashi, Toyonori Tsuzuki, Murali Varma, Ming Zhou, Johan Lindberg, Cecilia Lindskog, Pekka Ruusuvuori, Carolina Wählby, Henrik Grönberg, Mattias Rantalainen, Lars Egevad, Martin Eklund, Lancet Oncology
Kontakt:
Martin Eklund, lektor, Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, Karolinska Institutet, martin.eklund@ki.se
Tau är ett protein som finns i nervceller som kan bilda klumpar. Hos individer med Alzheimers sjukdom ansamlas dessa klumpar i hjärnan, ofta årtionden innan symptom på sjukdomen kan ses. Tidigare studier med äldre individer har funnit tecken på att sömnbrist kan öka nivåer av tau i ryggmärgsvätskan. Trauma mot huvudet kan också öka nivåer av proteinet, vilket kan mätas i blodcirkulationen.
– Många av oss upplever akut eller kronisk sömnbrist någon gång i livet, till exempel på grund av resande, för stort koffeinintag, skiftarbete eller oregelbundna arbetstider. Vår studie tyder på att akut sömnbrist kan öka nivåer av tau i blod även hos unga, friska individer. Detta kan tyda på att allt för ofta återkommande sömnbrist på lång sikt skulle kunna ha negativa effekter på hjärnhälsan, säger Jonathan Cedernaes, läkare och senior forskare vid institutionen för neurovetenskap och institutionen för medicinska vetenskaper vid Uppsala universitet, som lett studien.
Sömnbrist ger negativa effekter
Forskarna fann att en natts sömnbrist resulterade i att nivåerna av tau steg med cirka 17 procent hos deltagarna, medan nivåerna steg runt två procent då de fick sova som vanligt. Forskarna tittade även på skillnaden för fyra andra biomarkörer i blodet som kan kopplas bland annat till Alzheimers sjukdom och skada på nervfibrer. De fann att vissa av dessa uppvisade en tydlig dygnsrytm, men att inga av dem påverkades av vakenheten.
– Det är viktigt att poängtera att en tydlig ansamling av tau i hjärnan brukar anses vara skadligt, men att vi idag inte vet vad högre nivåer av tau i blodet efter sömnbrist innebär. Tau utsöndras från nervceller när de är aktiva och djurmodeller tyder på att kronisk sådan aktivitet kan leda till en skadlig ansamling av tau i hjärnan. Högre nivåer av tau i blodet skulle kunna innebära att tau från nervceller renas bort mer effektivt från hjärnan, eller så kan det återspegla generellt högre nivåer av tau i hjärnan. Fler studier behövs för att kunna klargöra och särskilja sådana mekanismer, säger Jonathan Cedernaes.
Studien omfattade 15 friska, normalviktiga män, som hade en medelålder på 22 år. Alla hade angett att de i normala fall fick sju till nio timmars sömn av god kvalitet varje natt. Detta verifierades även innan deltagarna inkluderades i studien.
Studien omfattade två delar. I varje del observerades deltagarna under två dygn i ett sömnlaboratorium, med ett strikt måltids- och aktivitetsschema. Blodprover tog på kvällen och sedan igen på morgonen. Deltagarna fick i varje del av studien först sova en vanlig natts sömn. I ena delen hölls de sedan vakna hela natten, för att i studiens andra del återigen få sova som vanligt. Under den del då deltagarna hölls vakna fick de spela spel, se på film eller samtala i ett ljust rum.
Minska risken för demenssjukdomar
Den främsta begränsningen med studien var dess storlek (15 individer). För att få en så likartad grupp som möjligt så undersökte forskarna dessutom bara unga män. Resultaten är därmed inte med säkerhet överförbara till vad som sker hos barn, kvinnor eller äldre individer som utsätts för akut sömnbrist.
– Framtida studier behövs också för att visa hur länge tau-nivåerna är förhöjda i blodet efter akut sömnbrist. Det behövs också mer forskning för att kunna avgöra huruvida ökade nivåer av tau i blodet är en markör för en skadlig mekanism, det vill säga för hur risken för demens påverkas efter kroniskt upprepad exponering för förkortad, störd eller oregelbunden sömn. Längre tids studier kan förhoppningsvis också ge oss insikt i om man kan försöka förbättra sin sömn redan i yngre år, för att minska risken för Alzheimer och andra demenssjukdomar, säger Jonathan Cedernaes.
Studien genomfördes tillsammans med Christian Benedict vid Uppsala universitet, samt Henrik Zetterberg och Kaj Blennow, bägge verksamma vid Sahlgrenska akademin och Göteborgs universitet.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
