Ingen hade nog räknat med att inleda det nya decenniet med en världsomspännande pandemi. Regeringar har angripit problemet på olika sätt. Många länder har infört karantän och beordrat befolkningen att stanna hemma – i vissa fall upprätthållet av polis. Andra länder – som Sverige – har valt bort tvångskarantän och istället fokuserat på rekommendationer om social distansering och hygien, samt ett förtroende till att allmänheten ska kunna arbeta tillsammans för att platta till kurvan.
Även om de flesta nu är väl medvetna om farorna med viruset och hur lätt det sprids kan man se många exempel på att människor inte håller ett säkert avstånd. Detta sker inte bara i kön i mataffären, utan även när det gäller att träffa vänner och familj, gå på fest – eller protestera i stora grupper. Varför är det så? Socialpsykologi har en del av förklaringen, menar Wiley Wakeman och Mark Conley, båda forskare vid Handelshögskolan i Stockholm.
Pluralistisk okunnighet
– Det kan vara så att alla personligen tror på att individer bör utöva social distansering – stå två meter ifrån varandra i offentliga utrymmen – men eftersom de inte ser andra utöva social distansering så tror de att andra helt enkelt inte känner på samma sätt. Med andra ord kanske vi alla är överens om att social distansering är rätt sak att göra, men eftersom vi inte ser någon utöva det så tror vi, felaktigt, att andra inte håller med oss och vi blir själva ovilliga att säga ifrån, förklarar Wiley Wakeman.
Psykologerna Dale Miller och Cathy McFarland beskrev detta sociala fenomen och kallade det “pluralistiskt okunnighet”.
– De menar att individer kan ha gemensamma trosuppfattningar och förkasta hur saker vanligtvis görs offentligt. Men eftersom de känner sig för generade för att föra fram sina åsikter, särskilt när det känner att andra kanske inte delar dessa åsikter, så ändrar de inte sitt beteende. När det gäller svenskar är det förmodligen inte en överdrift att säga att de undviker konflikt och pinsamma situationer, särskilt offentligt, så det kanske inte är så att vi inte håller med om att social distansering är viktigt, men vi kan inte effektivt samordna våra åsikter på sätt som reglerar beteende, säger Wiley Wakeman.
Åskådareffekten
På ett liknande sätt blir det ofta svårare att göra rätt när andra är passiva. ”Åskådareffekten” uppstår när individer bevittnar en överträdelse eller tragedi men inte agerar på sina instinkter just för att andra är i närheten.
Mark Conley förklarar fenomenet:
– Åskådareffekten uppstår specifikt på grund av att andra människor samtidigt bevittnar samma fenomen.
Om man ensam ställs inför samma situation skulle man som individ agera, menar Mark Conley. Men eftersom andra också bevittnar händelsen och de förmodligen också skulle kunna hjälpa till, legitimerar detta att du själv inte gör rätt.
– Och eftersom andra åskådare inte agerar, klandrar man istället andra för deras dåliga beteende eller gör antagandet att andra hanterar situationen på ett sätt som de inte kan se – något som hjälper dem att glömma det faktum att de själva ännu inte har gjort något och att det kan finnas betydande konsekvenser av deras passivitet.
Motiverad exceptionalism
Pluralistisk okunnighet och åskådareffekten utgår ifrån att vi objektivt och korrekt förstår det hot som covid-19 utgör – men det är kanske att vara lite väl optimistisk. Den snabba spridningen och de omfattande konsekvenserna av viruset är oroande. I slutändan hotar denna pandemi nästan alla, och både vårt beteende och vårt omdöme är inte samma under normala omständigheter som när vi lever med en hotbild.
Vi tenderar att ha en positiv bild av våra egna förmågor, och specifika hot mot vår egen existens stärken den bilden. Vår objektiva förståelse av information kan rubbas när vi står inför större hot. Forskare som Shelley Taylor menar att de här positiva föreställningarna i själva verket kan vara bra för vår mentala hälsa eftersom de skapar en psykologisk trygg hamn som skyddar oss mot de tumultartade händelserna som hotar att ta över.
– Vårt psykologiska immunförsvar kan dölja riskerna med att smittas eller sprida covid-19, och vi känner att vi har någon slags superimmunitet eller motståndskraft mot sjukdomen som hjälper oss att anpassa oss till detta specifika hot, säger Wiley Wakeman.
Denna självskyddande illusion har dokumenterats hos cancerpatienter som tror att de kan kontrollera sin egen cancer eller har större chans att överleva än diagnosen antyder, trots att det är statistiskt osannolikt.
– Sådana positiva illusioner kan hjälpa till på kort sikt med att anpassa sig till en hotfull situation och skydda våra egon från den direkta effekten av hotet som pandemin utgör. Emellertid kan dessa illusioner också bidra till det dåliga beteendet kopplat till spridningen av covid-19.
Så kan vi förbättra vårt beteende?
Med tanke på psykologin, vad kan och bör vi alltså göra? Conley och Wakeman beskriver tre lösningar:
1) Erkänna våra fördomar och illusioner:
Om vi vet hur och när vårt beteende sannolikt kommer att skilja sig från det rekommenderade kan vi vidta åtgärder för att förändra det. Det handlar om att förstå våra fördomar och illusioner, förstå när de kommer att påverka vårt beslutsfattande och vidta åtgärder för att bli mer medvetna om hur vårt beteende skiljer sig från det vi borde göra.
2) Visa mod: Att visa mod är svårt. Det kommer dock att vara nödvändigt om du ska vidta åtgärder för att förändra ditt beteende, även om andra inte gör det. Kanske betyder det att handla på tider då andra inte gör det eller flytta sig när andra kommer för nära. Du har ingen kontroll över hur andra beter sig, men genom att själv vidta åtgärder kan du ändra din egen påverkan på andra. På så sätt kan du signalera vad du tänker om vad som behöver göras, och kanske bidra till att fler följer ditt exempel.
3) Luta oss mot det civila samhället:
Kanske behöver inte regeringen diktera vad man måste göra som individ, utan snarare påminna om vad vi borde göra. Verksamheter på alla nivåer, från lokala kommuner till butiker och kollektivtrafik, kan alla hjälpa till att ge oss en knuff i rätt riktning. Detta kan innebära att man begränsar antalet personer i en butik eller restaurant, eller sätter upp visuella påminnelser för att hålla avstånd. Ett exempel är Irland, vars kommuner har målat upp två meters avstånd på parkvägar som en påminnelse för att man som fotgängare enkelt ska kunna hålla ett säkert avstånd. Eftersom våra psyken belastas av alla de bekymmer som den här pandemin medför kan det vara så att vi helt enkelt behöver lite hjälp för att komma ihåg vad vi behöver göra under dessa besvärliga tider.
Mer än 130 000 personer i Sverige deltar i forskningsstudien COVID Symptom Study vid Lunds universitet och rapporterar dagligen i appen om hur de mår. Självrapporterad data från deltagarna har nu analyserats för sammanställning av de första kartorna som uppskattar förekomst av covid-19 över hela landet i den vuxna befolkningen (20-69 år).
De län där flest deltagare sannolikt har covid-19 är Stockholms, Södermanlands, Västmanlands, Gävleborgs och Dalarnas län, där uppskattningsvis 3-3.5 procent har en pågående symtomatisk covid-19-infektion. De länen med lägst andel är Skåne, Kronoberg, Jönköping och Västernorrland, med 1.5-2 procent sannolikt infekterade.
Beräkningarna som presenteras 10 maj 2020, baseras på metoder att analysera data från COVID Symptom Study som har utvecklats av forskare på King’s College London och som har publicerats i tidskrifterna Science och Nature Medicine.
De studierna visar att det finns vissa kombinationer av symtom som är starkt förknippade med en pågående covid-19-infektion. I början på april uppskattade forskarna att i de mest drabbade områdena i Storbritannien hade 6-10 procent av befolkningen en aktiv infektion, men att andelen med symtom sedan dess sjunkit kraftigt. Denna minskning är också bekräftad från ett flertal andra datakällor. De brittiska forskarna har med hjälp av data från appen också kunnat förutsäga ökningar av antal nydiagnostiserade covid-19-fall inom sjukvården med 5-7 dagars framförhållning.
I de kartor som idag publiceras har samma analysmodeller och kombinationer av symtom använts för att uppskatta hur stor andel av den svenska befolkningen mellan 20-69 år som i dagsläget troligen har en pågående symtomatisk covid-19-infektion, och som därmed sannolikt skulle testa positivt om de blev undersökta för covid-19. Beräkningsmetoden tar hänsyn till vilken åldersgrupp och kön som deltagarna representerar jämfört med befolkningen i respektive län.
Svenskar har fler symptom än britter
Överlag visar Sverige högre andel personer med kombinationer av symtom som tyder på covid-19 än motsvarande beräkningar från Storbritannien samma dag, det vill säga den 10 maj.
– Vi tror att skillnaderna mellan länderna beror på faktiska skillnader i förekomst av symtomatiska covid-19-infektioner, säger Paul Franks, professor vid Lunds universitet och initiativtagare till forskningsstudien i Sverige.
– Det skulle också kunna bero på att deltagare i Sverige svarar annorlunda på frågorna eller att personer som har symtom deltar i studien i större utsträckning i Sverige jämfört med i Storbritannien. Vi kommer därför att göra fortlöpande analyser för att undersöka hur trenderna i Sverige förändras över tid. Vi kommer också jämföra data från COVID Symptom Study med data från andra kartläggningar av covid-19 i Sverige.
Fångar inte in dem utan symptom
För att kunna driva forskningen framåt hoppas forskarna vid Lunds universitet nu att deltagarna fortsätter att rapportera dagligen oavsett om de har symtom eller ej. Nya deltagare är också varmt välkomna, särskilt män och personer över 70 år. I nuläget är det för få äldre personer som deltar för att man ska kunna göra säkra beräkningar per län i den åldersgruppen.
– Den största nyttan med våra beräkningar är att vi kommer kunna titta på trender över tid och kan jämföra epidemin i de olika länen. Vår förhoppning är precis som i Storbritannien kunna ge dagliga uppdateringar för att identifiera nya “hotspots” innan dessa kan upptäckas i andra övervakningssystem inom hälso- och sjukvård” säger Maria Gomez, professor vid Lunds universitet och en av forskarna som driver studien.
– En begränsning med metoden är att den inte fångar personer med en pågående men asymtomatisk infektion.
Lunds universitet lanserade i samarbete med det brittiska företaget Zoe Global Ltd appen COVID Symptom Study i Sverige den 29 april. Syftet med forskningsprojektet är att kartlägga förekomst och spridning av covid-19 i Sverige och att identifiera riskfaktorer för allvarlig covid-19. För att understryka att det inte handlar om någon smittspårning har appen globalt bytt namn till COVID Symptom Study.
Kontakt:
– Det är en vanlig uppfattning bland både vårdpersonal och patienter att det går bättre för patienter som är med i en studie. Men vi kan inte hitta något kvalificerat stöd för att det skulle vara så, säger Tove Godskesen, forskare vid Centrum för forsknings- & bioetik, CRB, vid Uppsala universitet, och studieansvarig.
Om den bästa behandling för cancerpatienter ges inom ramen för läkemedelsstudier borde alla patienter uppmuntras att delta, eftersom standardbehandlingen i sådana fall är bara näst bäst. Mot denna bakgrund gjorde JM Peppercorn, Associate Professor vid Harvard Medical School tillsammans med kollegor en studie som publicerades i tidskriften Lancet 2004.
De hävdade att det finns en allmänt utbredd åsikt inom onkologin att kliniska prövningar i läkemedelsstudier är den bästa behandlingen för cancerpatienter. Därför gjorde de en litteraturgranskning för att se om det förhöll sig så. De hittade inga starka bevis på att det skulle gå bättre för patienter som deltar i studier.
Läkemedelsstudier ansågs bra för patienten
I och med den snabba utvecklingen som skett inom cancerbehandlingar och användningen av målinriktad terapi och immunterapi ville forskarna upprepa studien. Det har nu gjorts i ett samarbete mellan Uppsala universitet, Köpenhamns universitetssjukhus Rigshospitalet, Karolinska Institutet, Oslo universitetssjukhus och Ersta Sköndal Bräcke högskola. De intervjuade 57 läkare och sjuksköterskor inom onkologi och hematologi i Danmark och Sverige för att ta reda på om läkare och sjuksköterskor bedömer att läkemedelsstudier erbjuder den bästa behandlingen. De gjorde också en systematisk litteraturgenomgång för att undersöka om det är välgrundat att hävda att deltagande i läkemedelsstudier ger den bästa behandlingen.
– Intervjuerna visade att många läkare och sjuksköterskor tycker att det är bättre för patienter att delta i läkemedelsstudier, men vi hittade i litteraturgenomgången inget högkvalitativt stöd för att deltagande ger bättre resultat än den vanliga vården. Våra nya resultat är alltså i linje med studien som JM Peppercorn gjorde 2004, säger Zandra Engelbak Nielsen vid Köpenhamns universitetssjukhus Rigshospitalet och studiens försteförfattare.
Vilseledande information
Förutom direkta effekter skulle deltagande i läkemedelsstudier även kunna tänkas ge indirekta positiva effekter, som att patienten får bättre vård runt om. Den kanske får tätare uppföljningar, lämna fler prover eller oftare träffa en forskningssjuksköterska. Här menar forskarna att eftersom betydelsen av sådana indirekta effekter är beroende av personens specifika omständigheter och preferenser, kan man inte generellt påstå att behandling i läkemedelsstudier är bättre. Det vore vilseledande, skriver forskarna.
– Läkemedelsstudier är viktiga och en grundläggande förutsättning för att få fram nya, effektiva och säkra cancerbehandlingar. Norden med sin väl utbyggda hälso- och sjukvård borde bedriva mycket mer studier än idag. En förutsättning för att driva läkemedelsstudier med hög etisk standard i enlighet med Helsingforsdeklarationen är att ge saklig information, säger Tove Godskesen, forskare vid Centrum för forsknings- & bioetik (CRB) vid Uppsala universitet.
Ett altruistiskt bidrag
I stället bör tyngdpunkten i den information som ges patienterna ligga på att de som frivilligt deltar ska göra det för att ge ett altruistiskt bidrag till att främja kunskap och på den potentiella nyttan för framtida patienter.
– Här behöver också media och läkemedelsindustrin ta sitt ansvar. Ofta framstår små framsteg i studier som genombrott vilket är problematiskt. Läkemedelsstudier är komplexa och patienter som blir tillfrågade om att delta måste förlita sig på det sjukvårdspersonalen berättar. Här står enskilda patienters välmående så väl som samhällets förtroende för hälso- och sjukvården på spel, säger Zandra Engelbak Nielsen.
Tove Godskesen, forskare vid Centrum för forsknings- & bioetik (CRB) vid Uppsala universitet, tove.godskesen@crb.uu.se
Föräldraskapsleken är framtagen för att stimulera samtal kring föräldraskap i föräldragrupper.
– Som förälder ställs man inför liknande utmaningar och i dialog med andra kan man hitta potentiella lösningar på dem. Kortleken är ett hjälpmedel som är tänkt att användas i preventivt syfte av praktiker i föräldragrupperna, säger Terese Glatz, forskare i psykologi vid Örebro universitet, som står bakom kortspelet.
Stötta i föräldraskapet genom insamling av kunskap
Föräldraskapsleken bygger delvis på Terese Glatzs forskning om tilltron till den egna förmågan hos föräldrar. Den visar att de föräldrar som är trygga i sin föräldraroll agerar på ett mer positivt sätt när de stöter på utmaningar i föräldraskapet.
– Min förhoppning är att man som förälder, genom samtal med andra föräldrar, ska samla på sig tillräckligt med kunskap för att kunna ta sig an utmaningarna på ett effektivt sätt. Det i sin tur kan öka tilltron till den egna förmågan och har positiva effekter på föräldraskapet, säger Terese Glatz.
Hennes forskning visar också att den stora mängden information om föräldraskap som är tillgänglig idag, inte gör att föräldrar känner sig mer trygga i sin roll. Den har snarare en motsatt effekt – många föräldrar känner sig osäkra och upplever svårigheter att hantera all information.
– Med hjälp av Föräldraskapsleken kan ett erfarenhetsutbyte ske på ett organiserat sätt. Praktiker modererar samtal, de bidrar med sina erfarenheter och expertis och hjälper föräldrarna att tolka och sortera bland all information som de får ta del av.
Utvecklat tillsammans med kuratorer
Kortleken har Terese Glatz utvecklat i samarbete med kuratorer från familjecentraler i Örebro och Kumla. Idén föddes när hon under 2018 fick chansen att samarbeta med familjecentraler i regionen inom ramen för Social Impact Lab – där målet är att utveckla sociala innovationer.
– Tillsammans kom vi fram till en lista med olika utmaningar i föräldraskapet som vi senare kategoriserade i olika teman som till exempel jämställdhet, relationen till barnen och vardagen i familjen, säger hon.
Materialet är tänkt att användas av praktiker som kommer i kontakt med föräldrar med barn upp till sex år. Det kan exempelvis vara kuratorer och pedagoger på öppna förskolor eller personal på barnhälsovårdcentraler.
– Det är under de här åren som man skapar en föräldraidentitet och det betyder att man kanske behöver lite extra stöd i sitt föräldraskap, säger Terese Glatz.
Hon har också planer på att i framtiden utvärdera kortleken och studera effekterna den har på föräldraskapet och på arbetet inom de olika verksamheterna.
– Jag hoppas att praktiker ska ha nytta av kortleken i sitt arbete med föräldragrupper. På sikt är målet att mäta om Föräldraskapsleken har positiva effekter på både föräldrar och deras barn.
Föräldraskapsleken innehåller 52 kort som ska stimulera samtal om föräldraskapets utmaningar i grupp. Bild: Örebro universitet
52 kort som ska hjälpa föräldrar
Föräldraskapsleken är ett pedagogiskt hjälpmedel inom föräldraskapsstöd. Materialet innehåller 52 kort med målet att starta samtal inom åtta teman: vardagen i familjen, jämställdhet, föräldrarollen; välmående, utvidgat föräldraskap, relationen till barnet; parrelationen och barnets sömn-, mat och lekvanor. En guide med beskrivning av innehållet och förslag på hur man kan använda korten ingår.
Kontakt:
Terese Glatz, forskare i psykologi vid Örebro universitet, terese.glatz@oru.se
– Vi såg att ett högt värde på ”p” kunde förutspå ogynnsamma utfall framåt i tiden, som ökad risk för självmord, kriminalitet eller drogmissbruk. Kopplingen var lika stark mellan ett högt värde på ”p” och ogynnsamma framtida utfall, som mellan höga värden på intelligenstester och dessas koppling till gynnsamma utfall, som hög utbildning, säger Erik Pettersson, forskare vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, Karolinska Institutet.
Den generella faktorn för intelligens, ”g”, också kallad ”generell intelligens” har använts sedan tidigt 1900-tal. Då stod det klart att en person som fick högt resultat på ett intelligenstest, också fick höga värden på andra intelligenstest. En person med högt ”g” är ofta bra både på matematik, språk och på att kunna tänka sig hur 3D-former ser ut när de roteras. Hög generell intelligens går också att koppla till olika framtida gynnsamma utfall, som hög utbildningsnivå och hög poäng på högskoleprovet.
Jämförde med intelligensfaktor
Frågan som forskarna ville besvara var om det går att väga samman olika psykiatriska utfallsmått i en generell faktor för mental ohälsa, också kallat psykopatologi, och om en sådan faktor, kallad ”p”, kunde ge lika bra förutsägelser som ”g”.
Först studerade de om det gick att lägga samman olika mått på psykiatriska utfall till ett värde på ”p”. Här använde forskarna svenska register, där de hos vuxna, tonåringar och barn undersökte förekomsten av psykiatriska symtom och diagnoser som mättes med olika skalor. Sammanlagt analyserades registerdata för mer än 900 000 svenskar. Med statistiska beräkningar gick det att se att individer som fick höga poäng på en viss psykiatrisk skala också fick höga poäng på andra psykiatriska skalor, på samma sätt som individer som fick höga poäng på ett intelligenstest också fick höga poäng på andra intelligenstest.
I ett andra steg jämförde de hur väl faktorerna “g” och “p” kunde förutspå framtida utfall tio år senare. Här analyserade de data från drygt 400 000 svenska män som mönstrat och som då gjorde ett intelligenstest. Forskarna visade att ”p” förutspådde problem som självmord, brottslighet och överdoser ungefär lika väl som ”g” förutspådde utbildningsnivå och poäng på högskoleprovet.
Kan vara användbart i vården
Nu hoppas de att ett sammanvägt mått på ”p” ska kunna hjälpa psykologer och psykiatriker att bättre förutsäga exempelvis om en patient behöver extra stöd. Det nuvarande diagnostiska systemet fokuserar främst på specifika diagnoser, men inte så mycket på antalet totala symptom.
– Om två patienter har samma diagnos, säg depression, skulle ett högt värde på ”p” hos en av dem ge signalen att behandling med antidepressiva läkemedel nog bör kombineras med mer insatser, som samtalsstöd. Och ett högt värde på ”p” hos en individ som har många psykiatriska symtom, men som inte har fått någon specifik psykiatrisk diagnos, kan också vara ett argument för att sätta in stöd och behandling, säger Erik Pettersson.
Studien utfördes av forskare vid Karolinska Institutet i samarbete med kollegor vid Örebro universitet och vid Indiana University, USA. Studien finansierades av Vetenskapsrådet.
– Det är viktigt att ett idrottsförbund är medvetet om på vilka förutsättningar man tar beslut när man ändrar utförandet av en gren. Att sporten utvecklas på sina egna villkor, inte medias, säger Marit Stub Nybelius som nu disputerar i idrottsvetenskap vid Malmö universitet,
Utförandet avgörande för medialt genomslag
Medierna har en viktig roll för idrottens exponering. Hur den ”förpackas” kan vara avgörande för publikintresset, om den visas i teve eller inte. Marit Stub Nybelius belyser och problematiserar medialiseringen av det internationella skidförbundet, FIS – specifikt hur denna påverkat tävlingsutförandet av backhoppning och längdskidåkning på internationell elitnivå.
Företrädare för FIS och fem sportjournalister, som under sju år eller mer följt de aktuella sporterna, berättar om hur de ser på denna växelverkan mellan idrott och media. Marit Stub Nybelius har också gått igenom regelförändringar och läst protokoll för att se hur ofta mediafrågor tas upp.
I intervjuerna säger journalisterna att en förändring som införandet av masstart, istället för individuell start, i skidor var för medias skull. Andra gånger tror de att det handlat om en anpassning till media.
– Det går inte alltid att påvisa vad som drivit fram en förändring. Men masstarten i längdskidåkning var uppenbart en anpassning, det medgav även längdåkningschefen. Samma sak när man tog antalet hoppare i första omgången i backhoppning till 50, som gjorde att det lättare fick plats i TV-tablån, säger Marit Stub Nybelius.
Radikal förändring av sportens utförande
I avhandlingen använder hon en trappa som visar relationen mellan regeländringar och själva utförandet av sporten.
– Att bandysporten färgade bollen för att den skulle synas bättre i teve var en medialisering men det innebar inte en stor förändring av sporten. Masstart i skidor ändrade däremot själva utförandet radikalt.
Marit Stub Nybelius menar att trappan kan hjälpa idrotten att väga vilka förändringar som är värda att göra, som gynnar sportens utveckling men inte förändrar dess karaktär.
– Att synas i teve kan skapa intresse, men för att nå fler utövare måste sporten stå stark på egna ben och inte anpassa sig för mycket.
Inte tappa kärnan
Tour de ski, som går när världscupen i skidor brukade ha uppehåll, beskriver hon som en lyckad satsning och medieframgång som många följer på teve. Att mixtävlingen i backhoppning ersatte herrarnas lagtävling i skidor innebar att fler fick tävla och att fler damer släpptes fram. Och den bantade startgruppen i backhoppning har inneburit mer exponering. Åt de 50 som får hoppa, vill säga.
– Men när man lade in hopp under sprinttävlingarna i Davos för att göra något häftigt, då var man fel ute. Ingen förstod varför. Risken är att det blir ski cross och inte skidor. Det är ett typiskt exempel på att FIS tänkt medialt men bortsett från kunskapen om sportens identitet, säger Marit Stub Nybelius.
– Hela utgångspunkten för organisationen måste vara att man har stor kunskap om både sporten och media. Bara då kan man utveckla sporten och vara samtida utan att riskera tappa kärnan.
Avhandling:
Förhandling pågår – en studie om internationella skidförbundets (FIS) medialisering
Det menar Marta Szebehely, professor emeritus i socialt arbete vid Stockholms universitet. Hon har forskat om äldreomsorg och andra omsorgsfrågor sedan 1980-talet.
– Coronakrisen blottar brister som funnits i äldreomsorgen i flera decennier och synliggör behovet av förändringar på såväl kort som längre sikt – för både de äldres och personalens skull, säger hon.
Hur kunde covid-19 ta sig in på äldreboenden i den omfattningen?
– Det är tyvärr ett internationellt fenomen och absolut inget unikt för Sverige. I ett antal länder, där det finns någorlunda tillförlitlig statistik, har bortåt hälften eller mer av covid-19 dödsfallen inträffat i äldreboenden. Delvis beror det förstås på att det är där de äldsta och sköraste människorna finns. Att smittan har kommit in mer på äldreboenden än inom sjukvården beror nog bland annat på att äldreboenden inte på samma sätt som sjukhus är byggda för att hantera smittsamma sjukdomar. Dessutom är det mycket vanligare med timanställningar inom äldreomsorgen än inom sjukvården, vilket också försvårar situationen.
– En annan viktig faktor är att när pandemin började hade politiker och myndigheter, i Sverige och internationellt, i stort sett bara fokus på sjukhusvården och på att få fram tillräckligt med intensivvårdsplatser, inte på äldreomsorgen.
Vad säger det om situationen inom äldreomsorgen?
– Det visar på att äldreomsorgen är en undervärderad del av samhällets vård- och omsorgsapparat. I hela världen har äldreomsorgspersonal, varav den absoluta majoriteten är kvinnor, låg status och problematiska arbetsförhållanden. Det är ett underbetalt och tungt arbete och sjukskrivningar och arbetsskador är vanligare än inom de flesta yrken. De kvalifikationer som krävs för arbetet är ofta underskattade och många har otrygga anställningar.
– I många länder, Sverige inräknat, har dessutom resurserna till äldreomsorgen stramats åt sedan flera decennier, vilket har lett till att personalens arbetssituation har försämrats ytterligare. I vår forskning har vi till exempel sett hur arbetstakten och tidspressen ökat, allt fler arbetar underbemannat, handlingsutrymmet har minskat, liksom tiden för stöd från kollegor och chefer. Allt fler känner sig kroppsligt och psykiskt uttröttade efter arbetsdagen och allt fler vill sluta på jobbet.
Vad behövs för att ändra på situationen?
– Det behövs mer resurser till äldreomsorgen, bättre arbetsscheman och organisations¬förändringar som minskar arbets¬belastningen, ökar personalens inflytande i vardagen och skapar utrymme för stöd från kollegor och arbetsledning. Själva omsorgsarbetet måste uppvärderas. Först då kan den negativa utvecklingen vändas.
Varför har du valt att forska om det du gör?
– Jag drivs nog av både nyfikenhet och en vilja att minska orättvisorna i samhället – att bidra till förbättringar för gamla människor med omsorgsbehov, deras anhöriga och för personalen. Dessutom har jag den stora fördelen av att ha fått arbeta med en fantastisk grupp av kollegor som drivs av samma passion vilket gör att mitt forskarliv har varit stimulerande och roligt trots att de allvarliga frågor vi oftast arbetar med.
– Det här kan vara en öppning mot en möjlig framtida behandling för personer som drabbas av nervskador som annars leder till muskelförtvining och försämrad rörlighet, säger Roine El-Habta, doktorand vid Institutionen för integrativ medicinsk biologi.
Skador på nerver är en mycket vanlig följd av olyckor. När nerver skadas, förlorar de kontakten med musklerna som då blir denerverade. Det resulterar i en oförmåga att röra sig.
Återfå kontakt
Trots att nerver kan repareras med hjälp av kirurgiska tekniker måste de sedan växa tillbaka hela vägen från skadan till musklerna. Nerver växer med en hastighet av cirka en millimeter per dag, vilket innebär att det i värsta fall kan ta flera år innan de återfår kontakten med musklerna. Problemet är att efter så lång tid har muskeln förändrats så till den grad att den ofta inte längre går att använda. Därmed kan den försämrade rörligheten bli bestående.
– Att hejda muskeln från att förtvina när den saknar kontakt med nerven är något av en nyckel för att rädda patientens framtida rörelseförmåga, säger Roine El-Habta.
I sitt avhandlingsarbete har Roine El-Habta undersökt huruvida stamceller från buk- och underhudsfett kan skydda musklerna hos en nervskadad individ från dessa sjukliga vävnadsförändringar. För att undersöka detta har han använt sig av en metod där han odlat muskelceller och stamceller i samma miljö men utan att de kommit i direkt kontakt med varandra. På så sätt har man kunnat studera betydelsen av de tillväxtämnen som cellerna frisätter.
Tillväxtämnen skyddar
I avhandlingsarbetet bekräftar Roine El-Habta att stamcellerna producerar rikligt med tillväxtämnen som effektivt skyddar muskelcellerna mot celldöd och ökar celldelningen. Effekter kunde även ses då dessa stamceller injicerades i denerverade muskler.
Resultaten talar för att celler från fettvävnad kan vara fördelaktiga i behandlingen av denerverad vävnad, vilket skulle ha stor betydelse för de många personer som drabbas av detta svårbehandlade och utdragna tillstånd. Mer forskning behövs dock innan det kan bli en metod för kliniskt bruk.
Tillgång till vatten är en av de mest centrala faktorerna för olika ekosystems funktion. Den nya upptäckten ger oss viktig kunskap kring hur den globala vattenbalansen kommer att påverkas i framtiden.
När vattennivåerna sjunker till följd av klimatförändringar drabbas både djur, natur och människor. Ett internationellt forskarteam med forskare från Lunds universitet och SLU, har undersökt avdunstningen från boreala områden – delar av norra halvklotet som kännetecknas av barrskog och tundra.
Studien visar att avdunstningen från våtmarkerna ökar betydligt mer än från de trädbevuxna områdena i ett framtida varmare klimat. Detta beror på att våtmarkerna inte reagerar som skogarna på luftens så kallade ångtrycksdeficit – sug efter vattenånga – som enligt klimatmodellerna kommer att öka när temperaturen stiger.
Träden stänger bladens klyvöppningar
– Ju högre temperaturen blir desto större mängd vattenånga kan luften innehålla innan den blir mättad. Eftersom våtmarkerna inte kan reglera avdunstningen lika effektivt som skogens träd, som kan stänga bladens klyvöppningar för att förhindra vattenbrist, så blir avdunstningen från våtmarkerna mycket större när ångtrycksdeficitet ökar, säger Anders Lindroth, naturgeograf vid Lunds universitet.
Denna effekt har helt förbisetts i de klimatmodeller som används idag eftersom våtmarker inte ingår som en separat vegetationskomponent. På grund av den nuvarande klassificeringen underskattar modellerna effekterna av avdunstningen och därmed hela vattenbalansen i det framtida klimatet.
– En ökad avdunstning från våtmarkerna leder till en lägre vattennivå i marken som på sikt bidrar till en förändrad vegetation. Detta påverkar våtmarkernas upptag och avgivning av växthusgaserna koldioxid och metan, säger Mats Nilsson, biogeokemist vid Sveriges lantbruksuniversitet.
Inkludera våtmarkerna i simuleringarna
De nuvarande klimatmodellernas bristande hänsyn till våtmarkerna för även med sig andra felkällor, bland annat i beräkningarna av temperatur samt luft- och markfuktighet.
– Våra resultat visar att det är nödvändigt att explicit inkludera våtmarker i framtida klimat- och kolbalanssimuleringar, säger Achim Grelle, biogeofysiker vid Sveriges lantbruksuniversitet.
De data som ligger till grund för studien kommer från 95 klimatstationer, varav tretton stycken är belägna i Sverige. Flera av stationerna ingår i de två forskningsinfrastrukturerna ICOS och SITES som samfinansieras av Vetenskapsrådet och de institutioner som ingår i konsortierna. Den aktuella studien är ett bra exempel på nyttan och värdet av sådana långsiktigt finansierade forskningsinfrastrukturer.
Förutom Lunds universitet och Sveriges lantbruksuniversitet har 35 internationella lärosäten och organisationer deltagit i studien.
Anders Lindroth, professor emeritus, Institutionen för naturgeografi och ekosystemvetenskap, Lunds universitet, anders.lindroth@nateko.lu.se
Mats Nilsson, professor, Institutionen för skogens ekologi och skötsel, Sveriges lantbruksuniversitet, mats.b.nilsson@slu.se
Achim Grelle, docent, Institutionen för ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet, achim.grelle@slu.se
Dimitris Paraschakis vid Malmö universitet undersökt hur företag på nätet kan ge personliga och träffsäkra rekommendationer som samtidigt lever upp till etiska krav.
Han beskriver ett informationsöverskott, och ett överflöd av valmöjligheter som måste hanteras. Företag inom till exempel e-handeln behöver förfina sina rekommendationssystem för att nå fram med rätt information eller produkt till rätt kund, och på så vis öka sina vinster. Och användaren måste kunna lite på den information och rekommendationer vi får utifrån våra klick och köp.
Det kan handla om allt från banklån och böcker, till resor och förslag på dejtingpartner som styrs av maskininlärningsalgoritmer. I sin avhandling har Dimitris Paraschakis tagit fram modeller för hur detta kan låta sig göras.
– Fältet har gått över till en mer realistisk modellering av användardata som bygger på olika sessioner och sekvenser i användarens beteende: vi tittar på en produkt på nätet, lägger den i varukorgen, vi klickar på ”köp”, säger Dimitris Paraschakis.
Går att göra mer exakt
Dessa mer pragmatiska modeller, som använder sekvenser, sessioner och strömningar, ger enligt Dimitris Paraschakis möjligheten att bygga mer exakta, rättvisande och personliga rekommendationssystem. Samtidigt finns det, menar han, behov av mer enhetliga algoritmiska lösningar. I avhandlingen föreslår han två nya rekommendationssystem för strömning av sessionsdata. Han har också tagit fram ett nytt verktyg för benchmarking där han jämfört sina modeller med existerande.
– Vi testade våra föreslagna algoritmer när det gällde såväl tips om resor, shoppingpreferenser och vilka nyheter du är intresserad av att läsa. I samtliga fall blev träffarna mer exakta, säger Dimitris Paraschakis.
Algoritmisk rättvisa
Avhandlingen diskuterar också de etiska aspekterna av rekommendationssystem. Något som han menar inte stått i fokus för utvecklingen av rekommendationssystem.
– När systemet börjar användas är det inte bara hur träffsäkert det är som spelar roll. Det måste också kunna leva upp till normer och lagar om antidiskriminering, integritetskrav, GDPR och liknande. Det finns risk att det bidrar till saker som partiskhet, filterbubblor och desinformation säger Dimitris Paraschakis.
Dimitris Paraschakis menar att utvecklare måste ha en helhetssyn på potentiella etiska problem och förespråkar tillhandhållandet av etiska filter som användaren kan ställa in. I en delstudie har han fördjupat sig i ”algoritmisk rättvisa”. För att illustrera hur det kan fungera presenterar han en modell för rättvis matchmaking vid speed dating.
Träffsäkra system gynnar båda parter
Dimitris Paraschakis berättar om ett fall där människor upprördes över att dejtingtjänsten de använt konsekvent matchade dem mot personer med samma etnicitet, trots att de specifikt angett att det var ovidkommande.
– Det visar att rekommendationssystem alltså kan bortse från användarens önskemål. I vår algoritm kan man göra urvalet mer rättvisande och man slipper bli pådyvlad preferenser man inte har. Det kan vara känsligt, men det är också din rättighet att ha olika preferenser på olika områden, säger Dimitris Paraschakis.
Är systemet träffsäkert vinner båda sidor på det, menar han. Så även när man matchar någon mot en ledig tjänst: både företaget och den sökande ska veta att rekommendationen stämmer överens med jobbprofilen.
– Det handlar även om att göra ett rättvist urval av kandidater. De tävlar om exponering och måste därför också behandlas rättvist, säger Dimitris Paraschakis.
Dimitris Paraschakis, Institutionen för datavetenskap och medieteknik, Malmö universitet, dimitris.paraschakis@mau.se
Ana Magalhães, doktorand vid Högskolan Väst, har visat att det som tidigare ansetts vara omöjligt faktiskt fungerar; nämligen att robotsvetsa komplexa komponenter i aluminium med hjälp av friktionsomrörningssvetsning (FSW).
När hon nyligen presenterade sin avhandling online följdes sändningen med stort intresse av företag och forskare i olika delar av världen. Friktionsomrörningssvetsning (FSW) i aluminium har på kort tid blivit allt mer intressant för flyg-, marin-, järnvägs- och fordonsindustrin.
Hittills har svetsmetoden mest använts för raka svetsar. Men det finns också behov av att kunna robotsvetsa komponenter med högre geometrisk komplexitet, till exempel cylinderblock för bilmotorer. Industrin har tidigare varit tveksam till robotiserad FSW eftersom robotarna har svårt att hantera de stora krafter som svetsningen innebär. Det har uppstått banavvikelser, vilket i sin tur har orsakat nödstopp. Men Ana Magalhães forskningsprojekt öppnar för helt nya möjligheter.
Temperaturmätmetod ger kontroll
– Jag har utgått från den nya innovativa temperaturmätmetoden TWT och visat hur den kan säkerställa hög kvalitet på svetsfogen. Mätmetoden ger bra kontroll eftersom man ser i realtid vilken temperatur som uppstår när verktyget arbetar i metallen. Med det som underlag kan systemet direkt styra faktorer som påverkar temperaturen på ett effektivt sätt – exempelvis verktygets rotationshastighet och kraft mot komponenten.
Att ha rätt temperatur under hela processen är avgörande för fogkvaliteten. Ana Magalhães omfattande tester visar att svetsning med temperaturreglering ger förbättrad fogprestanda, jämn draghållfasthet längs fogen och färre misslyckade svetsar.
Undviker skador
– Fördelarna är många. Metoden sparar framförallt tid och material eftersom man undviker skador på komponenten och på verktyget. Det går snabbare att utveckla själva svetsprocessen och metoden kan användas i flera andra maskintyper än industrirobotar, säger hon.
– Min forskning är inriktad på aluminium men den här tekniken är även användbar för FSW-svetsning i stål, magnesium, koppar och andra mjukare material.
Forskningsresultatet är extra intressant för tillverkningsindustrin eftersom fördelarna med friktionsomrörningssvetsning kan utnyttjas inom många fler applikationer. Det är en viktig anledning till att företag som ESAB, Hydro, Sandvik, Saab, Volvo Cars och forskningsinstitutet TWI deltagit i projektet.
Multidisciplinär forskning
Ana Magalhães har ägnat mycket tid åt att genomföra praktiska tester och experiment i labbet på Produktionstekniskt centrum i Trollhättan. Hon har bland annat gjort avancerade svetsfogar i cylinderblock för Volvos bilmotorer, implementerat och utvärderat olika temperaturmätmetoder och utfört verktygsdesign. Det multidisciplinära forskningsarbetet har inneburit att Ana lärt sig mycket inom så vitt skilda områden som materialkunskap, mätteknik, svetsteknik och programmering av industrirobotar.
– Det har verkligen handlat om problemlösning inom många olika teknikområden. Men jag har också haft god hjälp av handledarna och kollegor i labbet.
Flera nya forskningsprojekt vid Högskolan Väst har koppling till hennes arbete. Det finns mycket kvar att utforska kring friktitionsomrörningssvetsning och temperaturmätmetoden TWT.
– Jag vill gärna jobba vidare inom industrin och utforska de möjligheter som friktionsomrörningssvetsning ger.
Avhandling:
Thermoelectric Measurements for Temperature Control of Robotic Friction Stir Welding.
Forskarna bakom studien har upptäckt att pärlugglan gärna inriktar sig på just smittade djur. Harpest är en anmälningspliktig bakteriesjukdom som sprids av djur och som kan åstadkomma allvarlig sjukdom hos människor. Sorkar utgör en av spridningsvägarna till människor och sorkarna själva insjuknar och kan till och med dö av sjukdomen. Djur som bär på infektionen är därför lätta byten för rovdjur.
Genom att jämföra smittförekomsten bland skogssorkar i deras naturliga miljö med den hos sådana som pärlugglan lagrade i uggleholkar kunde forskarna konstatera att infektionsgraden var betydligt högre i holkarna.
– Bland 37 fällfångade skogssorkar hittade vi 5 smittade djur, medan alla 6 som vi hittade i uggleholkar var smittade, säger Frauke Ecke, Institutionen för vilt, fisk och miljö vid SLU (Sveriges lantbruksuniversitet).
– Det är en liten studie, men resultaten är så lovande att vi tycker att möjligheten att –utnyttja uggleholkar i prognossyfte bör utforskas ordentligt.
Bättre övervaka det som ugglorna lagrar
– Att övervaka smittförekomsten med hjälp av fällfångade skogssorkar är inte effektivt för harpest, inte minst för att man då missar många infekterade djur som tas av rovdjur. Att övervaka det som ugglorna lagrar i sina holkar bör vara betydligt bättre, säger Birger Hörnfeldt professor emeritus vid Institutionen för vilt, fisk och miljö, SLU.
Att infektionsgraden var hög bland sorkarna i holkarna upptäcktes under en maj månad medan utbrott av harpest hos människor brukar ske under sommaren och hösten. Tidsfördröjningen mellan insjuknande hos sorkar respektive människor ger Folkhälsomyndigheten och andra organisationer möjlighet att upplysa riskgrupper som jägare och lantbrukare om den förhöjda risken för smitta. Dessutom får sjukvården tid att förbereda sig, med avseende på tillgång på vårdplatser, inför ett utbrott bland människor.
Forskarna föreslår att konceptet med ett förvarningssystem baserat på uggleholkar även testas för andra djurspridda sjukdomar.
Zoonoser – ett hot mot folkhälsan
Sjukdomar som sprids mellan djur och människa, så kallade zoonoser, utgör ett allt större hot mot den globala folkhälsan. Coronaviruset (SARS-CoV-2), som har orsakat det nuvarande utbrottet av covid-19, är ett sådant exempel.
Frauke Ecke, universitetslektor, Institutionen för vilt, fisk och miljö
SLU, frauke.ecke@slu.se
Birger Hörnfeldt, professor emeritus
Institutionen för vilt, fisk och miljö, SLU birger.hornfeldt@slu.se
Mats Forsman, Totalförsvarets forskningsinstitut mats.forsman@foi.se
Sedan Apollo-färderna hämtat markprover från månen, för omkring 50 år sedan, har forskare vetat att månens yta mest består av basalt, en vulkanisk bergart som även är vanlig på Jorden och bildas vid en temperatur på 1 300 grader Celsius.
Nu har forskare vid Naturhistoriska riksmuseet hittat bevis för att viss basalt på månen istället bildades under massiva kollisioner som orsakade superheta områden vid nedslagsplatsen. Fyndet ger oss en bättre bild av hur månens första skorpa bildades.
En liten del i ett månprov som tidigare inte har analyserats, visade sig vara rester av det sällsynta mineralet kubisk zirconia, mera känt på jorden som konstgjorda ”falska diamanter” i smycken. Det märkliga är att sådana mineral kräver minst 2 300 grader Celsius för att bildas.
Provet hittades i en flera hundra kilometer stor krater efter ett jättelikt meteoritnedslag. Forskarna vet att vid sådana kollisioner skapas extrema tryck och temperaturer som kan skapa nya mineral. Detta är första belägget för att just detta har skett på månen.
Äldre än jordens stenar
Ännu mer intressant blev fyndet efter att månprovet åldersbestämdes i laboratorier vid jonmikrosonden som är en del av Vetenskapsrådet finansierade infrastruktur Nordsim-Vegacenter vid Naturhistoriska riksmuseet.
Åldern var 4,3 miljarder år, alltså från månens ungdom. Så gamla stenar finns inte kvar på jorden eftersom bergarterna på jorden ständigt ombildas i plattektonikens kretslopp mellan jordskorpan och den smälta magman. Det gör det svårt att undersöka jordens äldsta historia – därför tar forskarna hjälp av månen.
Martin Whitehouse, professor vid Naturhistoriska riksmuseet, driver museets forskargrupp om planetär utveckling som studerar jordens äldsta stenar och mineral, månprover från Apollo- och Luna-uppdrag och meteoriter från Mars.
– Månen är vårt laboratorium för att förstå vad som hände på jorden de första 500 miljoner åren, säger Martin Whitehouse.
Forskarnas slutsats är att skorpan på månens yta inte bara förstördes av de otaliga och massiva nedslag som präglat månens historia, utan även har bidragit till att bilda de mineral och stenar som finns där idag.
– Den unga jorden och andra planeter upplevde samma bombardemang av meteoriter som månen. Tack vare forskningen om månen kan vi bättre förstå processerna som formade den tidiga jorden och andra planeter i vårt solsystem, säger Martin Whitehouse.
Nya prover på gång
Denna studie av 50 år gamla månprover visar hur dagens forskares kunskap och metoder gör det möjligt att se saker som forskarna på 1970-talet inte kunde se. Vi kan bara spekulera i vad framtidens forskare kommer att kunna göra, som inte vi kan idag. Därför sparas en del av månproverna för framtiden.
– Snart hoppas vi på nya, spännande månprover från det kinesiska återvändaruppdraget, Chang e´5, säger Martin Whitehouse. Naturhistoriska riksmuseet ingår i ett internationellt samarbete som ska studera de kinesiska provtagningarna.
Studien är ett samarbete mellan Naturhistoriska riksmuseet och forskare i Kanadas Royal Ontario Museum och Storbritanniens universitet i Portsmouth och Manchester samt The Open University.
– Vår kroppsupplevelse skapas aktivt i hjärnan precis som vår upplevelse av omvärlden. Hjärnans modell av kroppen stämmer däremot inte alltid överens med den fysiska kroppen. Har du förlorat en kroppsdel kan du fortsätta att uppleva känselintryck, så kallade fantomkänslor, trots att kroppsdelen inte längre finns. Detta kan vi utnyttja inom forskningen för att utveckla proteser som känns mer som en del av den egna kroppen, säger Ulrika Wijk, doktorand vid Lunds universitet och arbetsterapeut på handkirurgiska kliniken vid Skånes universitetssjukhus i Malmö och som nu lägger fram sin avhandling Towards a tactile artificial hand .
Utseendemässigt kan proteser ofta se verkliga ut, men känslan saknas. Phantom hand map (PHM) är ett slags känselkarta som finns på underarmen eller i ansiktet, och som väcker en fantomkänsla av beröring på den förlorade handen. Det vill säga nervimpulser på huden som representerar den förlorade handen i hjärnan. Det finns ofta en punkt för varje finger och PHM är ett vanligt fenomen hos personer som amputerats. Det kan bero på förändringar i armens nerver i kombination med plastiska förändringar i hjärnan (hur pass föränderlig och anpassningsbar hjärnan är) efter amputationen. Tidigare forskning har visat att PHM har en direkt koppling till den amputerade handens representation i hjärnan.
PHM är en känselkarta på underarmen (eller i ansiktet) där nervimpulser på huden väcker en fantomkänsla i hjärnan av beröring på den förlorade handen. Känselkartan kan se olika ut hos olika personer, det finns ofta en punkt för varje finger. Foto: Ulrika Wijk.
Simulera känslan av beröring
– Phantom hand map fungerar väldigt bra för att ge en intuitiv och direkt känselåterkoppling till hjärnan. Utan att göra några kirurgiska ingrepp kan vi använda individens känselkarta i en handprotes för att simulera känslan av beröring.
För att kunna vidareutveckla och genomföra metoder med känselåterkoppling i handproteser utan kirurgi har Ulrika Wijk undersökt protesanvändares upplevelser av känsel. I samarbete med ingenjörer vid Lunds tekniska högskola och ortopedingenjörer och tekniker på Aktiv ortopedteknik har forskarna tagit fram en prototyp av en handprotes som har en enkel mekanisk lösning. I fingerspetsarna finns små luftkuddar som genom slangar förflyttar trycket till luftkuddar placerade vid punkterna på användarens individuella känselkarta. På så sätt ger protesen vid beröring en direkt och naturlig känselåterkoppling till hjärnan.
Luftkuddar i protesens fingerspetsar förflyttar trycket genom slangar vid olika punkter på armen och på användarens känselkarta. Lufttrycket som uppstår vid beröring ger användaren en upplevelse av känsel i den förlorade handen. Foto: Ulrika Wijk
– Efter att ha använt protesen i hemmiljö i flera veckor visade de objektiva bedömningarna inte på förbättrad funktion med protesen. Däremot ökade upplevelsen av att protesen var mer kroppsegen vid den direkta känselåterkopplingen, vilket gav flera deltagare en känsla av helhet. Även om kontrollen av protesen inte förbättras kan upplevelsen av känsel bidra till att den används desto mer, och det har positiva effekter på hälsa och livskvalitet.
Annorlunda träning vid medfödd avsaknad av hand
Eftersom bara de med förvärvad amputation har en PHM, och inte personer med medfödd avsaknad av en hand, studerade Ulrika Wijk även om det går att lära hjärnan att koppla samman sensoriska stimuli på underarmen till specifika fingrar. Hon undersökte därför om det går att lära sig att associera beröring på förutbestämda punkter på underarmen med specifika fingrar. Deltagarna fick ett träningsprogram på två veckor med en taktil display kopplad till en dator för beröring i form av tryck, och deras associationsförmåga var mycket god även två veckor efter att de avslutat träningsprogrammet.
– Det innebär att det är möjligt att träna hjärnan och skapa ett slags känselkarta. Jag vill fortsätta att undersöka hur och när fantomfenomenet PHM uppkommer och testa olika sätt med känselåterkoppling i handproteser. På sikt kanske vi till och med kan hitta sätt som kompenserar för förlorad känsel vid nervskador, säger Ulrika Wijk.
Klimatmärkning är ett politiskt styrmedel som kan användas för att påverka konsumenters inköp av livsmedel. Produktionen av livsmedel står för en betydande del av de totala utsläppen av växthusgaser. Och för att minska effekterna på klimatet måste konsumtionen förändras. Ett sätt att få konsumenter att handla mer klimatvänligt är att ge information om varornas utsläpp av växthusgaser på förpackningarna.
Forskare från AgriFood Economics Center – ett samarbete mellan Sveriges lantbruksuniversitet och Lunds universitet – har undersökt hur konsumenter reagerar när olika köttprodukter är märkta med hur mycket de påverkar klimatet. Resultaten har nu redovisats i en vetenskaplig artikel, men också i en populärt skriven ”policy brief” på svenska.
Ändrar inköpsbeteende trots att man inte vill veta
Studien, som bygger på en enkätundersökning och ett inköpsexperiment, visar bland annat att de flesta konsumenter inte har något emot klimatmärkningen, men att så många som en tredjedel inte alls vill veta hur klimatet påverkas av deras inköp.
– Många konsumenter försöker undvika klimatmärkningen för att slippa känna att de borde ändra sitt beteende, förklarar Anna Edenbrandt, forskare vid SLU och en av författarna bakom studien.
Studien visar emellertid också att även individer som inte vill veta ändå ändrar sitt inköpsbeteende när de påtvingas information om vilken klimatpåverkan deras inköp har.
– En effektiv klimatmärkning ska därför vara svår att undvika och finnas på alla produkter. En frivillig märkning där produkter som är klimatvänliga märks får mindre effekt, säger Anna Edenbrandt.
Samtidigt visar studien att klimatmärkningen har störst inverkan på de som vill agera hållbart – och att de flesta av dessa individer faktiskt vill få klimatinformation när de handlar.
Kontakt:
Anna Edenbrandt, forskare vid AgriFood Economics Centre och Sveriges lantbruksuniversitet, anna.edenbrandt@slu.se
Centrumchefen Laura Korhonen understryker att det ännu inte finns någon statistik som visar vad den nya situationen har inneburit för barnen. Men hon konstaterar att barn kan komma att klassas som en egen riskgrupp i coronakrisen. Det finns risker både kortsiktigt och långsiktigt.
– På kort sikt såg vi först risker kopplade till om grundskolorna stänger. Då försvinner den utomstående yrkesverksamma personen som kan reagera om barnet uppvisar tecken på utsatthet. Eftersom Sverige har valt en annan väg så är det problemet just nu kanske något mindre än vad vi befarade.
Samlar kunskap om våld och övergrepp
Barnafrid är sedan 2015 ett nationellt centrum för att samla kunskap om våld och övergrepp mot barn. Barnafrid bedriver både forskning, utbildning och samverkan med hela samhället. Centrumet har flera pågående uppdrag, som att höja och stödja kompetensen inom barnpsykiatrisk traumavård, kompetenshöjning hos barnahusen inom hedersrelaterat våld samt att bidra med kompetens till hälso- och sjukvården.
Barnafrid står i direkt kontakt med landets barnahus och barn- och ungdomspsykiatriska kliniker. Men också med Regeringskansliet och andra myndigheter som rättsväsendet, socialtjänsten, skolor och universitet. Centrumet arbetar även tillsammans med olika organisationer, som Rädda barnen och med Världshälsoorganisationen (WHO) samt med det internationella partnerskapet End violence against children, där man delar erfarenheter kring våld mot barn mellan olika länder. De senaste månaderna har verksamheten färgats av coronakrisen.
– Helt plötsligt måste kunskapsförmedlingen bara fungera. Det är inget man kan börja bygga upp när krisen kommer. Vi har redan sett exempel på falska nyheter i samband med covid-19. Barnafrids koppling till forskning och till LiU är viktig. Vid ett universitet finns system och rutiner för att hantera kunskap och fakta, säger Laura Korhonen, centrumchef och professor i barn- och ungdomspsykiatri.
Online-möten i coronakrisen
Barnafrid har ställt om till online-möten. Kurser till yrkesverksamma som tidigare har utvecklats för att ges online sätt nu i praktiken. Samtidigt har Barnafrids personal bistått flera departement med olika råd kring hur verksamheter som är kopplade till barn ska kunna fungera i kris.
Det är ännu inte belagt med statistik, men många har befarat att våld i nära relationer ska öka under coronakrisen. Det kan bli ansträngt hemma om alla sitter i karantän och inte får gå ut.
– Trångboddhet och redan existerande problem i familjen blir riskfaktorer vid en karantän.
Ytterligare ett problem kan bli den ekonomiska krisen, om de vuxna riskerar att förlora jobbet.
– Om föräldrarna blir stressade så kan det givetvis även påverka barnen. Vi ser också att nedskärningar inom offentlig verksamhet, som skolan och psykiatrin, är en riskfaktor.
Följ rutinerna även i kris
I kriser tenderar frivilligarbetare att bli mer betydelsefulla. Därför har Barnafrid understrukit vikten av att alla organisationer fortsätter att kontrollera de personer som kommer in tillfälligt i barnverksamhet.
– Man ska följa de rutiner som finns i normalläget, bland annat att begära utdrag ur belastningsregistret på alla som man tar in.
Sverige har sedan årsskiftet gjort barnkonventionen till svensk lag.
– Nu är det tillfälle att tillämpa barnkonventionen. Det ser vi också att man gör när man till exempel håller presskonferenser som är särskilt riktade mot barn.
Länder med hög fattigdom
Internationellt noterar Laura Korhonen att det finns stora risker för barnen om covid-19 sprids i flyktinglägren eller länder med hög andel fattigdom och bristande sjukvård. Det finns också grupper som riskerar att falla mellan stolarna: Barn på flykt, EU-migranter och ensamkommande ungdomar.
– Vi vet sedan tidigare kriser att risken för trafficking och människohandel med barn ökar. Barn som redan är i en utsatt situation riskerar att få det värre. Om covid-19 sprids i flyktinglägren eller i fattiga, trångbodda delar av världen så riskerar många barn att bli föräldralösa. Vem tar hand om dessa barn? Risken är att de hamnar i fel händer. Eller att de placeras på institutioner som inte har tillräcklig kompetens eller resurser för at ta hand om barn, säger Laura Korhonen.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
