Dagens processorer, som finns i datorer och telefoner, består av tusentals små transistorer som kopplas samman med tunna metallfilmer. Forskare vid Linköpings universitet, LiU, har nu visat att det är möjligt att även skapa tunna filmer av metaller genom att låta de fria elektronerna i ett plasma ta en aktiv roll.
Ett plasma bildas genom att man tillför energi som sliter bort elektroner från atomer och molekyler i gasform, vilket resulterar i en joniserad gas. En vardaglig användning av plasma är i lysrör och i plasmaskärmar. LiU-forskarnas tillvägagångssätt för att utnyttja plasmaelektroner i tillverkning av metallfilmer beskrivs i en artikel i tidskriften Journal of Vacuum Science & Technology.
Enklare tillverkningssätt
– Vi ser flera spännande tillämpningsområden, exempelvis inom tillverkning av processorer och liknande komponenter. Vår metod skulle kunna göra att man slipper flytta substratet där man skapar transistorerna fram och tillbaka mellan vakuumkammare och vätskebad runt 15 gånger per processor, säger Henrik Pedersen, professor i oorganisk kemi vid Institutionen för fysik, kemi och biologi, IFM, vid Linköpings universitet.
Ett vanligt sätt att skapa de tunna filmerna är att släppa in ångor av molekyler, innehållande de atomer som behövs för filmen, i en vakuumkammare där de får reagera med varandra och på den yta där tunnfilmen ska bildas. Denna beprövade metod kallas CVD (chemical vapor deposition). För att göra filmer av rena metaller med CVD behövs en flyktig källmolekyl som innehåller metallen som man är intresserad av. När källmolekylerna har fastnat på ytan krävs ytkemiska reaktioner med en annan molekyl för att skapa en metallfilm. För dessa reaktioner behövs molekyler som är villiga att lämna ifrån sig elektroner till metalljonerna i källmolekylen så att de reduceras till metallatomer, i en så kallad reduktionsreaktion. LiU-forskarna vände i stället blickarna mot plasma.
Bättre reaktioner med fria elektroner
– Vi tänkte att det som behövs för att de ytkemiska reaktionerna ska ske är fria elektroner, som ju finns i plasma. Vi började experimentera med vad som händer när vi låter källmolekyler med metalljoner landa på en yta och sedan attraherar elektroner från ett plasma till ytan, säger Henrik Pedersen.
Forskare inom oorganisk kemi och plasmafysik vid IFM har samarbetat och kunnat visa att det är möjligt att skapa tunna metallfilmer på en yta genom att använda de fria elektronerna i en plasmaurladdning av argon för reduktionsreaktionerna. För att få de negativt laddade elektronerna att dras till ytan applicerar de en positiv potential över den.
I studien har forskarna arbetat med oädla metaller som järn, kobolt och nickel, som är svåra att reducera till metall och där man vid traditionell CVD måste använda kraftiga molekylära reduktionsmedel. Sådana reduktionsmedel är svåra att skapa, hantera och kontrollera eftersom deras drivkraft att släppa ifrån sig elektroner till andra molekyler gör dem mycket reaktiva och instabila. Samtidigt måste molekylerna vara tillräckligt stabila för att kunna förångas så att de kan skickas in i gasform i vakuumkammaren där metallfilmerna byggs upp.
– Det som gör metoden med plasmaelektroner potentiellt bättre är att den tar bort behovet att utveckla och hantera instabila reduktionsmedel. Inom vissa områden är det stopp i utvecklingen, för man har inga molekylära reduktionsmedel som fungerar tillräckligt bra, säger Henrik Pedersen.
Forskarna går nu vidare med mätningar för att förstå och kunna visa hur de kemiska reaktionerna sker på ytan där metallfilmen bildas. De undersöker också vad som är optimala egenskaper hos plasmat. Forskarna vill även testa olika källmolekyler för att hitta sätt att göra metallfilmerna renare.
Uppskattningsvis 50 000 svenskar lever med typ 1-diabetes, som ibland kallas för barndiabetes. Det är inte känt vad som orsakar sjukdomen. Vissa gener har stor betydelse, men det krävs också en miljöpåverkan för att sjukdomen ska utvecklas. En miljöfaktor som tros vara viktig i sammanhanget är infektioner orsakade av vissa typer av enterovirus, som är mycket vanliga virus. Den aktuella undergruppen kallas Coxsackie B och dessa virus består i sin tur av sex stammar, som bland annat kan leda till förkylning. Men Coxsackie B, CVB, kan också orsaka allvarligare infektioner, som hjärtmuskelinflammation (myokardit) och hjärnhinneinflammation (meningit).
Enligt en forskarhypotes antas CVB också spela en roll vid utvecklandet av diabetes typ 1. Sjukdomen kännetecknas av ett autoimmunt angrepp på de insulinproducerande betacellerna i bukspottskörteln och eventuellt kan virusinfektionen på något sätt påverka immunförsvaret i denna riktning. Epidemiologiska studier, där barn med genetisk riskprofil för typ 1-diabetes har följts via blodprov under många år, pekar mot att CVB kan ha en roll vid insjuknandet. Det finns också obduktionsfynd, som talar för att CVB kan ha betydelse för utvecklande av diabetes typ 1. Något säkert samband är dock inte påvisat, utan det rör sig om teorier, som dock är väl etablerade bland diabetesforskare.
Skyddar hos djur
Nu har forskare vid Karolinska Institutet tillsammans med kollegor vid Tampere University och University of Jyväskylä i Finland tagit fram ett vaccin som skyddar mot samtliga sex kända stammar av CVB. Vaccinet testades i djurmodeller och visade sig då skydda möss som infekterats med CVB från att utveckla diabetes typ 1.
Forskarna har sedan gått vidare och prövat vaccinet på rhesusapor, vars immunförsvar är mycket likt människans. De försöken har visat att vaccinet har en skyddande effekt mot dessa virusinfektioner, då apor som vaccinerats också har utvecklat antikroppar mot CVB.
– Resultaten ger stöd åt ett pågående kliniskt program som syftar till att testa ett liknande kommersiellt vaccin i människor, säger Heikki Hyöty, professor vid Tampere University som deltar i de kliniska prövningarna. Prövningarna görs av ett amerikanskt läkemedelsbolag i samarbete med ett finskt bioteknikbolag.
Ska provas på barn
Planen är att i nästa steg pröva det på barn som har en genetisk riskprofil för att utveckla diabetes typ 1. Om det på lång sikt visar sig att få eller inga av dessa barn utvecklar diabetes typ 1, då kan tesen om CVB som en utlösande miljöfaktor vara bekräftad, skriver forskarna i sin artikel.
– Förhoppningen är att vaccinet ska visa sig ge ett skydd mot typ 1-diabetes och att det i så fall skulle bli möjligt att ge till barn. Det vore fantastiskt om de fall som vi idag misstänker orsakas av Coxsackievirus i så fall skulle kunna förhindras, även om det är svårt att uppskatta hur många diabetespatienter som skulle kunna påverkas. Samtidigt skulle vaccinet ge ett skydd mot hjärtmuskelinflammation, som kan ha ett allvarligt förlopp hos både barn och vuxna, och mot många förkylningar, som skapar stora bortfall i skola och arbetsliv, säger Malin Flodström-Tullberg, professor i typ 1-diabetes vid institutionen för medicin, Huddinge, Karolinska Institutet, och studiens korresponderande författare.
Malin Flodström Tullberg, professor i typ 1-diabetes samt forskargruppsledare, Centrum för infektionsmedicin, CIM, vid institutionen för medicin vid Karolinska Institutet, malin.flodstrom-tullberg@ki.se
Jordgubbar är ett älskat inslag i den svenska sommaren och många odlar egna jordgubbar i trädgårdslandet, på balkongen eller på uteplatsen. Men bären och plantorna är inte bara lockande för oss, utan även för andra. Rådjur, fåglar, sniglar, gråsuggor, mögel och virus, för att nämna några. En del av dessa arter kan kanske även hjälpa till att hålla skadegörare borta.
Behöver hjälp från odlarna
– Vi vill veta vilka arter som har störst inverkan på odlingen av jordgubbar i trädgårdar och på balkonger i hela Sverige. Men också vilka andra faktorer som har stor betydelse, till exempel hur tätt plantorna står, vilket substrat de växer på, sorten, plantornas ålder och väderförhållanden. För att kunna besvara de här frågorna behöver vi hjälp av odlarna, säger René van der Wal, som är gästprofessor i medborgarforskning vid SLU:s institution för ekologi och en av initiativtagarna till projektet.
Jordgubbsblomma som skadats av en larv av arten smultronlövbagge. Fotograf: Alejandro Ruete, SLU
Tillsammans med SLU-kollegor i Uppsala och Alnarp har han tagit fram Jordgubbsappen – ett verktyg för artbestämning och rapportering av arter som finns i jordgubbsplanteringar. Appen finns på webben och behöver inte laddas ner, det vill säga den kan användas vid datorn eller från mobiltelefonen. Nu uppmanar de alla som odlar jordgubbar hemma – oavsett om det är i kruka, odlingsbädd, växthus eller på friland – att titta extra noga på sina jordgubbar under våren och sommaren, från det att blommorna är i knopp tills bären är mogna.
Rapportera en gång i månaden
– Vi vill att de ska använda Jordgubbsappen för att identifiera vad som lever på bär och plantor, och sedan rapportera sina observationer till oss en gång i månaden, eller oftare. Alla observationer bidrar till forskning om riktigt bra jordgubbsodling i trädgården – tillsammans kan vi lära oss mer, säger René.
Forskare vid SLU kommer att analysera och bearbeta informationen om vilka organismer som upptäcks i jordgubbsodlingar i olika delar av Sverige. Observationerna och rapporterna kommer att hjälpa dem att utveckla vägledning och växtskyddsråd för jordgubbsodling i svenska trädgårdar.
Projektet är en ”pilotstudie”, vilket innebär att forskarna också kommer att lära sig hur appen behöver anpassas för att fånga så många observationer som möjligt. En sammanställning av resultaten kommer att göras tillgänglig efter sommaren.
Varför just nu?
FN har utsett 2020 till det Internationella växtskyddsåret (IYPH). Forskarna vill med detta medborgarforskningsprojekt lyfta fram betydelsen av växtskydd och växthälsa. På SLU pågår mycket forskning och andra aktiviteter som kopplar till växtskydd och det internationella växtskyddsåret.
Bakom utvecklingen av Jordgubbsappen står Paul Becher, Katja Fedrowitz, Karl Lundén, Johan Stenberg och René van der Wal, med stöd av många kollegor och SLU:s Plattform växtskydd. För teknik och underhåll ansvarar Ahmad Hajji Mlle.
– Vi har kunnat visa att syrapumpshämmare påverkar syntesen av signalsubstansen acetylkolin som har stor betydelse vid exempelvis Alzheimers sjukdom. Eftersom det inte finns någon effektiv behandling mot sjukdomen är det viktigt att undvika riskfaktorer och därför vill vi rikta uppmärksamhet mot detta så att läkemedlen inte används under lång tid i onödan, säger Taher Darreh-Shori, docent och forskare vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskaper och samhälle, Karolinska Institutet.
Syrapumpshämmare fungerar genom att blockera de pumpar som transporterar sura vätejoner ut ur de celler som bygger upp slemhinnan. När pumparna inte fungerar minskar mängden syra och i förlängningen den frätskada som syran gör på vävnaden. Befolkningsstudier har tidigare visat på ökad förekomst av demens hos de som använder syrapumpshämmare. Hur mekanismen bakom en sådan koppling skulle kunna se ut var dock okänt, fram tills nu.
Hämmar signalering mellan nervceller
Först undersökte forskarna med hjälp av 3D-datorsimuleringar hur sex olika varianter av syrapumpshämmare – som baseras på olika verksamma substanser – samspelade med ett enzym kallat kolinacetyltransferas. Enzymet har till uppgift att tillverka signalämnet acetylkolin. Acetylkolin behövs för att skicka signaler mellan nervceller, men för att signaleringen ska fungera behöver acetylkolinet tillverkas i tillräcklig mängd. Datorsimuleringarna visade att alla de testade läkemedlen kunde binda till enzymet.
I nästa steg analyserade forskarna i provrör effekten av bindningen mellan enzymet och de olika läkemedlen. Alla läkemedlen hämmade enzymet, vilket gav till följd att mindre mängd acetylkolin kunde tillverkas. Ju bättre läkemedlet band till enzymet, desto starkare var den hämmande effekten. Läkemedel baserade på den verksamma substansen omeprazol, esomeprazol, tenatoprazol och rabeprazol hade störst affinitet, vilket innebär att de hämmade allra mest. Varianterna pantoprazol och lansoprazol hämmade enzymet svagast.
Syrapumpshämmarnas effekt på enzymet som tillverkar signalämnet acetylkolin:
Skalan visar hur många gånger mindre de olika läkemedlen hämmade enzymet kolinacetyltransferas jämfört med det läkemedel som hade den starkaste hämmande effekten. En längre pelare innebär att läkemedlet hade svagare påverkan på enzymet vilket innebär att en större mängd av det viktiga signalämnet acetylkolin kunde produceras. Exempelvis, substansen Pantoprazol är 300 gånger svagare än Rabeprazol, som var den starkaste hämmaren av enzymet bland syrapumpshämmarna.
Nu krävs kompletterande studier för att undersöka om det som forskarna har sett i sina laboratorieanalyser även sker på samma vis i kroppen. Redan nu avråder dock Taher Darreh-Shori från överdriven användning av syrapumpshämmare.
– Särskilt försiktig bör man vara när det gäller äldre personer och de som redan har en demensdiagnos. Detsamma gäller även patienter med muskelsvaghetssjukdomar som ALS, då acetylkolin-signalering även här är mycket viktigt. I dessa fall bör man använda de läkemedel som ger liten påverkan och ordinera den lägsta dosen under så kort tid som möjligt, säger han.
– Jag vill dock betona att korrekt användning av läkemedlet är säkert även hos äldre så länge de används under kort tid och när de verkligen behövs. Anledningen är att vårt nervsystem är ganska flexibelt när det gäller att tolerera kortvarig påverkan, tillägger han.
Forskningen finansierades av Alzheimer’s Association (USA), Vetenskapsrådet, Loo & Hans Ostermans stiftelse, Karolinska Institutet med fler. Se den vetenskapliga artikeln för fullständig redovisning av finansiering.
Vetenskaplig artikel:
Proton pump inhibitors act with unprecedented potencies as inhibitors of the acetylcholine biosynthesizing enzyme – A plausible missing link for their association with incidence of dementia,” Rajnish Kumar, Amit Kumar, Agneta Nordberg, Bengt Långström and Taher Darreh-Shori, Alzheimer’s & Dementia, online 8 maj, 2020, doi: 10.1002/alz.12113 , resultat som publiceras i tidskriften Alzheimer’s & Dementia.
Bakgrundsmaterial: Även minnet hos yngre påverkades
Taher Darreh-Shori, docent, Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska Institutet, taher.darreh-shori@ki.se
När de första rapporterna om det nya coronaviruset SARS-CoV-2 började spridas i början av 2020, var det få som anade vidden av de kommande konsekvenserna. Även världens börser var sena med att reagera.
– När virusutbrottet var ett faktum i Kina var aktiemarknaden länge relativt oberörd. Trots oroande nyheter tog aktiemarknaden länge liten notis även när magnituden av virusutbrottet var ett faktum. Först sent i förloppet drabbades aktiemarknaden av dramatiska nedgångar och stor turbulens.
Det säger Magnus Jansson, ekonomie magister och fil. dr i psykologi. Han forskar kring beslutsfattande och ekonomiska bedömningar vid Gothenburg Research Institute på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, och har färska forskningsresultat som han menar delvis kan förklara varför det tog så lång tid för världens aktiemarknader att reagera på coronakrisen.
Betydelsen av finansiell expertkunskap
I studien har Magnus Jansson undersökt betydelsen av finansiell expertis för att förutsäga värdeutvecklingen på aktier. Den webb-baserade studien bygger på enkätsvar från studenter, medlemmar i aktiespararna och professionella fondförvaltare.
Totalt 281 personer gav sina prognoser för en tremånaders- och en tvåårs-period.
Syftet var att undersöka betydelsen av finansiell expertis, för att se om det får olika stort genomslag i ett kort, respektive ett långt, tidsperspektiv.
Resultatet visar att det inte finns någon avgörande skillnad mellan de finansiella experterna och de två andra grupperna vad gäller att förutspå värdeutvecklingen på aktiemarknaden. Däremot har finansiell expertkunskap betydelse för att bedöma risker i olika aktieindex och att uppnå en god riskjusterad avkastning.
– Där kan man säga att expertis har betydelse, men inte för att predicera avkastning eller värdeutveckling på aktiemarknaden, säger Magnus Jansson, som inte är förvånad över resultatet.
Teorin om aktiemarknadens effektivitet verkar på det stora hela stämma. Det vill säga att det är svårt att förutse aktiemarknaden även i ett kort tidsperspektiv oberoende om du är en expert eller lekman.
Kunskap och information överskattas
Magnus Jansson menar att det finns en psykologisk risk att experter överskattar betydelsen av den information och kunskap de bär på:
– Man har samlat in väldigt mycket information som till stor del inte har något prediktivt värde för att förutsäga aktiemarknaden. I många fall riskerar det endast att skapa en överdriven tilltro till den egna förmågan.
Det här tror Magnus Jansson kan vara en av förklaringarna till aktiemarknadens sena respons på coronakrisen, där aktiekurserna var stabila under en period i början av virusutbrottet, för att sedan falla kraftigt:
– Prissättningen på aktiemarknaden bestäms ju av finansiella experter som bevisligen har en mycket svår uppgift, nämligen att bedöma marknadens utveckling. Det här är svårt även om det bara handlar om några dagar eller veckor fram i tiden. Snarare verkar det som om expertis har större betydelse i det längre perspektivet av flera år, säger han, och fortsätter:
– I det här fallet kan det tyckas naturligt att det är svårt att förutsäga marknaden med hänsyn till att det trots allt handlar om ett relativt nytt och okänt virus som inte följer några ekonomiska modeller. Samtidigt handlar finansiell expertis mycket om att vara generalist och att värdera olika risker för att skapa en helhetsbild om hur ekonomin och aktiemarknaden på sikt kan komma att påverkas, för att ta höjd för det. Coronakrisen illustrerar hur svårt det här är även för experten när marknaden är oförutsägbar.
Magnus Jansson, ekonomie magister och fil. dr i psykologi, Gothenburg Research Institute på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, magnus.jansson@gri.gu.se
Genom att använda sig av synkrotronljus har forskarna i 3D i detalj kunnat visa vad som sker då nervtrådar påverkas i perifera nerver. Sådana förändringar kan uppstå vid neuropati, en nervsjukdom som kan drabba patienter med typ 2- och särskilt vid typ 1-diabetes, men förändringarna kan även inträffa i samband med skador på perifera nerver då nervtrådarna behöver växa ut efter att nerver åtgärdats med kirurgiska ingrepp.
Bild A är ett tvärsnitt av nerverna, där man kan se både tjocka (friska) och tunna nerver. Bild B är ett snitt längs med nerverna. På bild C syns en frisk nervtråd och D och E visar friska nervtrådar. Bild: Martin Bech
– Vid neuropati, och när sådana skador uppstår, förtvinar nervtrådarna, något man vetat sedan tidigare. Det verkar som att när de sedan växer ut från skadan så tar de nya vägar – de är mer ”förvirrade”. Man skulle kunna säga att de har dålig GPS. Men riktigt hur detta ser ut har ingen visat tidigare, förklarar Lars Dahlin, professor vid Lunds universitet och överläkare vid Skånes universitetssjukhus.
Visar nya delar av nervtrådarna
Med tidigare tekniker har det varit möjligt att studera vävnader och nervtrådar tvådimensionellt, men nu ville forskarna undersöka om det gick att studera nervtrådarnas arkitektur med hjälp av modern synkrotronteknik. De 3D-bilder som blev resultatet visar delar av nervtrådarna som tidigare inte beskrivits.
Bild A är ett tvärsnitt av nerverna, där man kan se både tjocka (friska) och tunna nerver. Bild B är ett snitt längs med nerverna. På bild C syns en frisk nervtråd och D och E visar friska nervtrådar. Bild: Martin Bech
– Det här är ett helt nytt sätt att studera nerver på än när man använder tvådimensionella bilder, så kallad histologi, där man tittar på vävnaden snitt för snitt. Här får vi fram en bild som gör att vi kan vrida och vända på nervtråden och uppfatta detaljer på ett helt annat sätt, förklarar Martin Bech, medicinsk strålningsfysiker vid Lunds universitet och en av forskarna som medverkat i studien.
Mikroskop med röntgenljus
Om man jämför synkrotronljus med den röntgenutrustning som används på ett sjukhus, är synkrotronkällan som används som avbildningsteknik i det här experimentet ungefär hundra miljarder gånger mer intensivt. Det är som ett mikroskop, men med röntgenljus som har mycket kortare våglängd än vanligt ljus.
Det i sin tur gör att man ner på cellnivå i detalj kan studera mjuka vävnader utan att göra snitt – så kallad virtuell histologi.
Förtvinade nervtrådar växer ut igen
De nerver som forskarna studerat kommer från nervbiopsier från tre individer: en frisk, en person med typ 1-diabetes samt en person med typ 2-diabetes. Alla hade genomgått operation för karpaltunnelsyndrom, ett vanligt tillstånd, och särskilt hos personer med diabetes.
Forskarna kunde i detalj kartlägga hur det ser ut när det tillsammans med friska nervtrådar växte ut tunna nervtrådar, så kallade regenerativa kluster. Forskarna fann också att när en nervtråd tillbakabildas på grund av diabetesneuropati växer en ny nervtråd ut igen från den skadade nervtråden på ett speciellt sätt.
– De här nerverna försöker att växa ut igen efter att de påverkats av diabetes. Men de växer inte på ett normalt sätt, utan mer tvistat. De ligger skruvade. Att kunna se detta i 3D ger oss ett helt annan möjlighet att förstå hur nervtrådar växer, vilket har betydelse både vid diabetesneuropati och vid direkta skador på nerverna, förklarar Lars Dahlin.
Forskarna arbetar nu med en uppföljande, större, studie i vilken man hoppas att ytterligare kunna kartlägga ett större antal nervtrådar. I studien undersöks hur tjockleken av nervtrådarna varierar, samt i vilken omfattning de regenerativa klustren förekommer.
– Detta kan, dels fördjupa vår kunskap om biologiska förändringar vid diabetes, dels på sikt ändra olika behandlingsprinciper, säger Lars Dahlin.
Förutom forskare från Lunds universitet och Skånes universitetssjukhus har forskare vid synkrotronanläggningen European Synchrotron Radiation Facility (ESRF) i Grenoble, DTU i Köpenhamn och Linköpings universitet medverkat i studien.
Lars Dahlin, professor i handkirurgi vid Lunds universitet och överläkare vid Skånes universitetssjukhus, lars.dahlin@med.lu.se
Martin Beck, universitetslektor i Medicinsk strålningsfysik vid Lunds universitet, martin.bech@med.lu.se
De blodprover för coronatester som KTH-forskare skickade ut till stockholmarna före påsk har analyserats. Av 1 000 utskickade prov kom 550 i retur. Av dem var 446 provsvar godkänt utförda. Resultatet visar att 10 procent av de testade hade smittats av det nya coronaviruset.
– Analysmetoden samlar in information från olika virusproteiner samtidigt och vi kommer nu få en tydligare bild av infektionen och spridningen genom att sätta ihop och jämföra data från alla pusselbitarna, säger Jochen Schwenk, professor vid KTH och SciLifeLab.
Antikroppstesterna i form av provinsamlingskort skickades till 1 000 slumpmässigt utvalda invånare i Stockholm och dess kranskommuner. Det handlar om en jämn fördelning av män och kvinnor i åldrarna 20 till 74 år från en befolkning om 1,22 miljoner personer i 717 850 hushåll.
Nytt utskick till 1 000 stockholmare
Forskarna har nu gjort ett nytt utskick till 1 000 stockholmare för att verifiera datat från första insamlingen och för att se hur smittspridningen förändrats sedan påsk. Medelprovtagningsdagen i den första omgången tester var påskafton den 11 april. Den mätningen visar smittspridningen kring slutet av mars.
– Vi behöver verkligen allmänhetens hjälp nu. Bara med så många bidrag som möjligt kan vi få en rättvisande bild av smittspridningen, och det gör det möjligt för oss att införa provtagningar i praktiken så att alla som behöver skall kunna testa sig. Det är jätteviktigt, säger Niclas Roxhed, docent vid KTH.
Fotnot:
För provtagning och utskick står Niclas Roxhed (KTH) och Olof Beck (Karolinska institutet). Analys av antikroppar och proteiner leds av Jochen Schwenk och Claudia Fredolini (båda från KTH/SciLifeLab). Produktion av virusproteiner hanteras av Gerald McInerney, Leo Hanke och Benjamin Murrell (alla tre från Karolinska institutet).
Lymfkörtlarna är viktiga för vår kropps immunsystem eftersom deras unika mikromiljö är nödvändig för ett effektivt immunsystem. Vid en infektion ökar lymfkörtlarna i storlek och skickar ut aktiverade immunceller till kroppen via sina lymfkärl. Att förstå hur dessa kärl fungerar är viktigt för att vi i framtiden ska få fram nya läkemedel för att förbättra immunförsvaret, till exempel nya vaccin.
Tidigare forskning har visat att de celler som bygger upp lymfkörtlarnas lymfkärl, de så kallade endotelcellerna, är specialiserade och kan både kommunicera med immuncellerna och aktivt bidra till regleringen av immunförsvaret. Men hittills har forskare bara känt till betydelsen av ett fåtal gener som styr dessa cellers mångsidighet.
Möss som modeller
Immunsystem är inblandat i en rad olika sjukdomar, till exempel kroniska inflammatoriska sjukdomar som psoriasis, åderförkalkning och cancer. För att studera immunsystemets roll i sjukdomsmekanismer använder många forskare modellsystem, däribland möss.
– Genom att använda modellsystem kan vi forskare testa olika geners funktion och utvärdera behandlingsstrategier, vilket ger viktig kunskap. Men för att översätta fynd i musmodeller till människa behöver vi en bättre förståelse för likheter och skillnader mellan signalvägar och gener som styr cellfunktionerna i de olika arterna, säger Maria Ulvmar, forskare vid institutionen för immunologi, genetik och patologi, vid Uppsala universitet och som lett studien.
Fem grupper endotelceller hos båda arter
Forskarna analyserade aktiviteten hos generna i enskilda celler hos mus och människa, med hjälp av de framtagna genaktivitetsprofilerna. Hos de båda arterna finns fem distinkta grupper av lymfatiska endotelceller i lymfkörteln som liknar varandra.Två av dessa grupper var tidigare okända. Upptäckten kompletterar tidigare studier och ändrar forskarnas förståelse för ur immunceller tar sig in och ut ur lymfkörteln och hur deras aktivitet regleras.
Resultaten stöder uppfattningen om att grundläggande funktioner hos kärlen är desamma hos mus och människa. Samtidigt såg forskarna att det finns avgörande skillnader i genaktivitet mellan arterna.
– Den här nya kunskapen kommer att göra det möjligt för min grupp och andra forskare att på längre sikt hitta nya sätt att förbättra immunförsvaret mot till exempel en virussjukdom och gör att vi kan fokusera vår forskning på gener som uttrycks hos människa.
– Min grupp utvärderar för närvarande hur lymfkörtelendotelet förändras vid cancersjukdom och bidrar till metastaser vid bröstcancer. Det här är ett nytt spännande forskningsområde och vi ser fram emot nya framsteg i förståelsen av endotelcellernas immunreglerande funktioner inom de närmsta åren, säger Maria Ulvmar.
Studien har gjorts i samarbete med forskare vid Karolinska Institutet/AstraZeneca Integrated Cardio Metabolic Centre i Stockholm och forskargrupper i Finland och USA.
Maria Ulvmar, forskare vid institutionen för immunologi, genetik och patologi, Uppsala universitet, maria.ulvmar@igp.uu.se
Tarmens mikrobiota, alltså sammansättningen av bakterier, har tidigare kunnat kopplas till olika ämnesomsättningsrelaterade sjukdomar och hjärt-kärlsjukdom. Den nya studien visar nu att tarmmikrobiotan förbättrades hos den grupp deltagare som tog statiner.
De direkta mekanismerna är inte klarlagda, men resultaten från det EU-baserade samarbetsprojektet MetaCardis, med 14 forskargrupper från sex länder är ändå tydliga.
– Även om studien inte ger ett orsakssamband, så är det spännande att se hur ett välbeprövat läkemedel kan förändra tarmmikrobiotan. Nu återstår det att visa om statiner direkt påverkar bakterierna i tarmen eller om läkemedlet påverkar tarm- och immunceller som i sin tur bidrar till en förändrad mikrobiota, säger Fredrik Bäckhed, professor i molekylärmedicin på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, med fokus på tarmflorans roll vid metabolism.
Länk mellan tarmmikrobiota och fetma
Syftet med MetaCardis är att klargöra om och hur tarmmikrobiotan kan kopplas till hjärt-kärlsjukdom. Inom projektet har drygt 2 000 européer med olika grader av ämnesomsättnings- och hjärt-kärlsjukdom noggrant undersökts.
Tarmmikrobiotan delas in i olika huvudgrupper mellan individer, så kallade enterotyper. En av dessa, betecknad Bact2, har färre antal bakterier till både antal och sammansättning. Bland annat saknas antiinflammatoriska bakterier som Faecalibacterium, som bland annat stärker immunförsvaret.
Bact2 har visat sig vara vanligare hos patienter med inflammatorisk tarmsjukdom, multipel skleros och depression. I den aktuella studien såg forskarna att denna enterotyp också var betydligt mer förekommande hos patienter med fetma (18 procent) än hos personer utan fetma (4 procent), en observation som verifierades i en oberoende belgisk studie.
Läkemedel som ändrar ekologin i tarmen
Den positiva och hittills okända effekten av statiner, som forskarna identifierat, handlade om att andelen individer med Bact2 minskade i den grupp som behandlades med läkemedlet, vilket gav en mer normal tarmmikrobiota. Tillsammans öppnar de olika fynden i studien för nya framtida behandlingsformer där man kan använda läkemedel för att förändra tarmmikrobiotan.
– Kanske kan man använda läkemedel som statiner för att ändra ekologin i tarmen, men för detta krävs vidare studier, konstaterar Fredrik Bäckhed.
Simon Lundhs avhandling handlar om immateriella tillgångar, alltså sådana tillgångar som inte riktigt går att ta på. Han har fokuserat på det som kallas forskning och utveckling, det vill säga teknik, databaser, forskningsresultat eller utfallet av företags utvecklingsarbete.
När företagen redovisar sådana immateriella tillgångar i sina finansiella rapporter måste de följa något som kallas principbaserade redovisningsstandarder. Här finns inga detaljerade regler som styr, berättar Simon Lundh, som är forskare i företagsekonomi vid Handelshögskolan på Örebro universitet.
– Tanken är istället att företagen ska göra vissa bedömningar och avväganden. Det innebär att det finns utrymme för viss subjektivitet och osäkerhet. Min forskning handlar om de bakomliggande resonemangen till dessa bedömningar. Jag har varit intresserad av att se om det går att urskilja mönster, eventuella likheter eller skillnader, i företagens resonemang och logik när det gäller användandet av redovisningsstandarder.
Två huvudsakliga logiker
Resultatet visar att företagen använder sig av två huvudsakliga sätt att resonera kring bedömningar av det här slaget.
– Det är antingen en instrumentell logik som kan handla om att företagen av effektivitetsskäl arbetar med förenklande gränsdragningar. Man vill undvika risker och undviker gärna onödig administration.
Den andra varianten innebär att företagen har en logik av mer legitimitetsbaserad karaktär.
– Här tänker man i bedömningssituationerna på hur man framstår gentemot de externa intressenterna. Man bryr sig om hur rapporterna ser ut utifrån och baserar sina redovisningsbeslut på detta, förklarar Simon Lundh.
Han konstaterar också att de två logikerna kan användas samtidigt och oberoende av varandra.
Trovärdighet väger tungt
– Det som kanske överraskat mig mest är att man i företagen inte nödvändigtvis strävar efter att producera en så bra eller fördelaktig bild som möjligt av sig själva i de finansiella rapporterna. Istället är ofta målet att ge en trovärdig och rimlig bild av verksamheten.
För ett teknikbaserat utvecklingsföretag är det till exempel viktigt att visa sina intressenter och potentiella investerare att företaget kontinuerligt har utvecklingsprojekt aktiverade i balansräkningen. Däremot är målet inte att ha så många projekt i balansräkningen som möjligt.
Vad ser du att din forskning kan ha för praktisk nytta?
– Framför allt kan min forskning göra både företag och dess intressenter mer medvetna om de normativa grunder för beslut och bedömningar som finns vid värdering av tillgångar som de immateriella. Även de som skapar och utvecklar nya redovisningsstandarder kan dra nytta av kunskapen om hur företag faktiskt använder sig av principbaserade redovisningsstandarder, säger Simon Lundh.
Simon Lundh: forskare i företagsekonomi vid Handelshögskolan, Örebro universitet,simon.lundh@oru.se
Den traditionella uppfattningen inom biologin har varit att olika arter sällan eller aldrig parar sig och får livskraftiga avkommor. På senare tid har dock allt fler studier visat att ett visst genflöde mellan arter är vanligare än man tidigare trott.
Från en enda ursprungsart, som koloniserade ögruppen för 1-2 miljoner år sedan, har darwinfinkarna på Galápagos utvecklats till 18 olika arter. Vissa arter har bildats under de senaste hundratusen åren.
Rosemary och Peter Grant vid Princeton University (medförfattare till den nya forskningsartikeln) har studerat populationer av darwinfinkar på den lilla ön Daphne Major under 40 års tid. De observerade att det förekom viss hybridisering mellan två distinkta arter, kaktusfink (common cactus finch) och en markfink (medium ground finch). Kaktusfinken är större, har spetsig näbb och födosöker i stor utsträckning på kaktusar. Markfinken har en trubbig näbb väl anpassad för att krossa frön.
Upptäckte genflöde när arterna parade sig
– Vi observerade att dessa två arter hybridiserade då och då, och kunde konstatera att deras näbbar blev mer lika under de 40 år vi bedrev fältarbete på Daphne Major. I synnerhet blev kaktusfinkens näbb mindre spetsig. Vi undrade om detta kunde bero på genflöde mellan de två arterna, berättar Rosemary och Peter Grant.
Markfink med sin trubbiga näbb. Bild: Peter och Rosemary Grant/Princeton University Press
I en studie som publiceras i Nature Ecology and Evolution har de tillsammans med forskare vid Uppsala universitet besvarat denna fråga genom att bestämma DNA-sekvensen för olika grupper av dessa två arter från olika tidsperioder och med olika utseende på näbbarna.
– Vi kan tydligt visa att det förekommit ett betydande genflöde, i synnerhet från markfinken till kaktusfinken, säger Fan Han, som tidigare i år disputerat på Uppsala universitet med en avhandling om evolution hos darwinfinkar och sill.
Kaktusfinkhanarna bidrog mest
– Ett oväntat fynd var att genflödet var nästan obefintligt för Z-kromosomen, en av könskromosomerna, men omfattande för andra kromosomer. Hos fåglar är hanens könskromosomer ZZ och honor har ZW, i motsats till däggdjuren där hannar är XY och honor XX, säger Fan Han.
Detta resultat stämmer väl överens med Rosemary och Peter Grants fältobservationer från Galápagos. De flesta hybrider som identifierades hade en kaktusfink som pappa och en markfink som mamma. Hybridhonor parade sig i sin tur med kaktusfinkhanar och kunde därmed överföra gener mellan arterna. Däremot kunde inte hybridhannarna konkurrera med de något större kaktusfinkarna om de bästa reviren och om honor, så de bidrog nästan inte alls till genflödet mellan arterna.
Förklaringen till detta är att darwinfinkar präglas på sin pappas sång. Hannar kommer att sjunga en sång som liknar pappans och honor föredrar att para sig med hannar som sjunger som deras egna pappor. Dessa hybridhonor får Z-kromosomen från kaktusfinkpappan och W-kromosomen från markfinkmamman. Detta förklarar varför det inte blir något genflöde för Z-kromosomen via dessa hybridhonor medan genflöde sker i resten av arvsmassan där föräldrarna bidrar lika mycket.
Handlar om konkurrens och miljöfaktorer
– Våra resultat visar tydligt att hur framgångsrika dessa hybrider är beror i hög utsträckning på konkurrens med andra individer och hur miljöfaktorer påverkar födotillgången, säger Leif Andersson vid Uppsala universitet som lett studien.
– De långsiktiga konsekvenserna av denna arthybridisering beror på framtida miljöförhållanden och konkurrens. Ett möjligt scenario är att artbarriären bryts ner helt och det blir en enda art. Ett mer troligt scenario är att de fortsätter att utvecklas som två arter med preferens för olika födotillgångar, i detta fall kaktus eller fröer, och som ibland hybridiserar. Eller också kan artbarriären förstärkas om hybriderna kommer vara sämre anpassade än icke-hybrider. Vår studie bidrar till att öka förståelsen hur biodiversitet utvecklas, säger Leif Andersson.
Forskarna från Lunds universitet och Universitetet i Tromsø har undersökt immunförsvarets styrka hos svalbardripa, en fågelart som lever högst upp i Arktis.
– Vi har upptäckt att de försvagar sitt eget immunförsvar för att spara energi under de fem månader på året då det är mörkt dygnet runt. Energin lägger de istället på att hålla sig varma och att leta efter mat. När ljuset kommer tillbaka förstärks immunförsvaret igen, säger Andreas Nord, forskare vid Lunds universitet.
När fåglarna blir sjuka mitt i vintern sjunker deras energiförbrukning jämfört med när de är friska. Men när fåglarna blir sjuka sent på våren ökar i stället energiförbrukningen.
Mindre risk att smittas på vintern
– Ett svagare immunförsvar är sannolikt en del av alla de anpassningar som djur i Arktis gör för att spara energi när det är vinter. Hotet att smittas av olika sjukdomar så långt norrut är mindre på vintern än när det blir varmare framåt sommaren, säger Andreas Nord.
När svalbardripan försvagar sitt immunförsvar för att spara energi är det ett från början svagt immunförsvar som blir ännu svagare. Enligt forskarna beror det sannolikt på att arten utvecklats i Arktis där behovet av ett riktigt starkt immunförsvar inte funnits.
– Det kan få negativa konsekvenser när klimatet ändras och flyttfåglar kommer tidigare till Arktis och flyger därifrån senare. Dessutom landstiger allt fler turister på platser där människan tidigare aldrig satt sin fot. Ett sådant scenario bäddar för ett ökat sjukdomstryck och kan vara ett hot mot djur som utvecklats i Arktis och inte varit i behov av ett starkt immunförsvar, säger Andreas Nord.
Andreas Nord, forskare vid biologiska institutionen, Lunds universitet, andreas.nord@biol.lu.se
– De politiska, sociala och mediala trycken på att lärare ska integrera digitala verktyg i undervisningen riskerar leda till att verktygen i sig hamnar i fokus. Lärare har dock möjligheter att använda sin didaktiska kompetens till att ta ställning till hur ett specifikt ämnesinnehåll ska instrueras i klassrummet, säger Anne Kjellsdotte, vid Institutionen för didaktik och pedagogisk profession.
Hon har studerat undervisningen i en tredjeklass på en skola som valt att satsa på digitala verktyg – och tittat speciellt på ett skolprojekt om rymden. Den etnografiska studien omfattar intervjuer med lärare och elever, samt observationer av lärares planering, lärares genomförande av undervisning, interaktionen i klassrummet och elevernas slutprodukter.
När lärarna valde att demonstrera olika programvaror utan att koppla det specifika ämnesinnehållet till den digitala teknologin resulterade det i att programvaran blev det reella undervisningsinnehållet för eleverna. Den digitala programvaran, inte rymden, hamnade i fokus.
– Det är därför viktig att lärare använder sin didaktiska kompetens för att instruera ett specifikt innehåll på det sätt som de själva finner lämpligast för att nå önskvärt resultat, de må så vara medelst analoga eller digitala verktyg, säger
Oklart om digitala verktyg i undervisningen
Beroende på olika förutsättningar lyckades naturligtvis eleverna olika väl med att använda den digitala teknologin på ett framgångsrikt sätt. Resultatet från en av delstudierna visar att de elever som själva kunde ställa undersökande frågor och tillsammans med andra kamrater använda sig av digital teknologi för att finna lösningar, lyckades utforska ämnesinnehållet i högre grad jämfört med de elever som enbart använde sig av programvarans funktioner.
Resultaten från Anne Kjellsdotters avhandling visar i likhet med tidigare forskning, att det finns en oklarhet i hur, vad och varför digitala verktyg ska användas i undervisningen. Den visar dessutom att dessa digitala verktyg i själva verket kan minska undervisningens effektivitet.
Mellankrigstiden, 1918–1939, var en period av återkommande svåra ekonomiska kriser. Många europeiska och latinamerikanska demokratier föll samman och antidemokratiska och totalitära ideologier växte sig starka.
De senaste 10−15 åren har det varit populärt både bland forskare och debattörer att dra paralleller mellan mellankrigstiden och vår egen tid, att det skulle finnas en överhängande risk för att även dagens demokratier ska gå under vid kriser.
− Nej, så är det inte. Visserligen kan vi dra paralleller med mellankrigstiden men det anmärkningsvärda är inte att nya och sköra demokratier bröt samman, utan snarare att så många demokratier faktiskt överlevde, säger Agnes Cornell, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Många demokratier överlevde mellankrigstiden
I den nya boken Democratic Stability in an Age of Crisis (Oxford University Press) har hon tillsammans med Jørgen Møller och Svend-Erik Skaaning, båda professorer vid Aarhus Universitet, undersökt hur det kommer sig att så många demokratier trots allt överlevde mellankrigstiden. De har använt sig av såväl statistiska analyser av alla länder som var demokratiska under någon period under mellankrigstiden, som fallstudier av Danmark, Storbritannien, Frankrike och Uruguay.
Deras studie visar att två ömsesidigt förstärkande faktorer var avgörande för demokratisk stabilitet under mellankrigstiden. För det första var det demokratiska arvet med erfarenhet av konkurrensutsatta val av stor betydelse.
− Människor i äldre demokratier var helt enkelt så vana vid demokrati att de inte kunde tänka sig något annat styrelseskick. När krisen kom ropade man inte på ”den starke mannen” eller på andra anti-demokratiska lösningar. Utmaningar hanterades med demokratiska medel, de politiska maktkamperna fortsatte, men när det krävdes samarbetade regering och oppositionspartier för att upprätthålla demokratin.
Starka partier och starkt föreningsliv
För det andra var det betydelsefullt för den demokratiska stabiliteten att ha en kombination av starka och välorganiserade politiska partier och ett starkt och organiserat civilsamhälle. Starka partier och ett starkt föreningsliv bidrog tillsammans till att kanalisera och dämpa befolkningens frustration under kriser, eftersom de fungerade som en viktig förbindelselänk mellan vanliga medborgare och den politiska eliten.
− Det är visserligen för tidigt att säga hur coronapandemin kommer att påverka världens demokratier. Men om vi kan dra någon parallell mellan mellankrigstiden och vår tid utifrån studiens slutsatser, är det att det är liten risk att etablerade demokratier som har en lång erfarenhet av konkurrensutsatta val och starka partier med ett livligt civilsamhälle bryter samman. Däremot är det betydligt större risk för demokratiska sammanbrott i länder som inte har lång erfarenhet av demokratiskt styre och svagare partier och föreningsliv, säger Agnes Cornell.
Först var det effekten av att ha en ”tjock-tv” på rummet som forskarna undersökte. Nu, mer än tio år senare, har barnen blivit ungdomar som sover med mobilen bredvid kudden.
Pernilla Garmy är skolsköterska i botten, docent i omvårdnad vid Lunds universitet och biträdande professor i omvårdnad vid Högskolan Kristianstad. Hon leder forskningsprojektet ”Sömn, medievanor och livsstil hos ungdomar”. Redan 2008 började hon undersöka förhållandet till tv:n bland barn i Lunds kommun, 6-7 år gamla. I samband med rutinbesök hos skolsköterskan fick de då besvara frågan ”Har du tv på rummet?”
– Den frågan känns så gammal nu! Men då var det ju så; det var tjock-tv som gällde. Våra rekommendationer var att inte bära in den i barnens sovrum. Det var inte lika självklart att bära ut den igen så den riskerade att bli stående där, ständigt tillgänglig. Men sedan dess har skärmarna blivit små och mobila och följer med oss överallt, mellan rummen, säger Pernilla Garmy.
Smarta telefoner har ökat skärmtiden
Sedan Lundabarnen började högstadiet har de i forskningsunderlaget fått sällskap av barn och unga från ytterligare tre skånska kommuner. Skärmtiden har stadigt ökat sedan smarta mobiltelefoner gjorde entré i våra liv. Mer skärmtid och fler nattliga störningsmoment i form av sms och andra digitala meddelanden har påverkat ungdomarnas sömn.
Pernilla Garmy och hennes forskarkolleger har bland annat sett att de barn och unga som sover mindre än åtta timmar per natt upplever ett försämrat mående och oftare var trötta i skolan. De som fick mindre än sju timmar sömn per natt hade oftare övervikt och underkända betyg.
Medan 7,7 procent av ungdomar med normalvikt sov mindre än 7 timmar per natt, var motsvarande siffra 11,5 procent för elever med övervikt, och 21,7 procent för elever med fetma. Av elever som inte hade några underkända ämnen, var det 7,6 procent som sov mindre än 7 timmar per natt, jämfört med 12,9 procent bland dem som hade 1-2 underkända ämnen, och 21,7 procent bland dem som hade minst 3 underkända ämnen.
De som skattade sin familjs ekonomiska situation som sämre sov också mindre.
– Detta väcker ju många följdfrågor, och vi har också lagt in fler frågor i den datainsamling vi nu gör när de är på gymnasienivå, säger Pernilla Garmy.
Vänder på dygnet under helgen
Vad forskarna redan vet är att ungdomarna tenderar att vända på dygnet när helgen kommer. Om det ändå råder viss begränsning i skärmtid under skolveckorna, tenderar den att luckras upp på helgerna. Forskarna ser att skärmtiden ökar. Sänggåendet senareläggs och morgnarna börjar senare. Under nätterna är det också vanligt att meddelanden skickas och tas emot vänner emellan. Inte sällan ligger mobilen i sängen för att inget ”ska missas”. Social jetlag uppkommer när dygnet förskjutits två timmar eller mer, vilket visade sig stämma in på drygt hälften (54 procent) av högstadieungdomarna.
– De flesta av oss, också vuxna, förskjuter dygnet en aning när helgen kommer. Men ungdomar gör det mer, och det kostar på. På söndagskvällen blir det omöjligt att somna i en bra tid. Det blir svårt att kliva upp på måndagsmorgonen, och sedan blir denna trötthet kvar en bra bit in i veckan. Och sedan är det helg igen.
Var fjärde ungdom skickade/tog emot nattliga meddelanden varje vecka, och drygt var tredje hade fyra timmars skärmtid eller mer varje dag efter skolan.
Stöd för vännerna
Allt med den digitala tillgängligheten är inte av ondo. I grunden handlar det om unga, omtänksamma personer som vill finnas där för sina vänner när de behöver stöd. I en helt ny studie som bygger på intervjuer med gymnasieungdomar lyfts frågor om gränssättning. De unga vittnar om att det krävs en viss tyngd för att ett nattligt meddelande ska vara okej – men när en kompis mår dåligt är toleransen hög.
– Men i intervjuerna framkommer att ungdomarna själva tycker det är viktigt med gränser: ”Ja, men om jag ska vara en bra kompis och ge stöd – då behöver jag faktiskt få sova också”, citerar Pernilla Garmy en återkommande reflektion.
Cellkartan kan användas för att studera nya behandlingar mot neurologiska och psykiatriska sjukdomar.
– Som väntat fann vi att de dopaminproducerande nervcellerna var associerade med Parkinsons sjukdom. Men mer överraskande såg vi också att nervceller i tarmarna verkar spela en viktig roll i sjukdomen, vilket stöder hypotesen att Parkinsons sjukdom kan starta i tarmarna, säger Patrick Sullivan, professor vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik på Karolinska Institutet och Yeargan Distinguished Professor vid University of North Carolina, USA.
Nervsystemet består av hundratals celltyper med olika funktion. Att förstå vilka celltyper som är inblandade i olika sjukdomar är av avgörande betydelse för att förstå hur sjukdomar uppstår och därmed hur man kan utveckla behandlingar.
Forskare har nu kombinerat studier på möss med analyser av mänsklig vävnad för att systematiskt gå igenom de olika celltyperna i nervsystemet och alla gener de uttrycker. Syftet var att kartlägga i hur stor grad dessa gener bär på riskvarianter för olika neurologiska och psykiatriska sjukdomar, bland annat Parkinsons sjukdom.
Stödjeceller inblandade i sjukdomen
Parkinsons är en neurodegenerativ sjukdom med både kognitiva och motoriska symtom där patienten gradvis förlorar de celler i mellanhjärnan som producerar dopamin. När forskarna analyserade skillnader i hjärnvävnad från friska personer och personer med Parkinsons sjukdom i olika stadier av sjukdomen gjorde de en annan oväntad upptäckt. En slags stödjeceller i hjärnan som kallas oligodendrocyter visade sig vara påverkade tidigt i sjukdomsförloppet, vilket indikerar att de kan spela en viktig roll i sjukdomens tidiga stadier.
– Det faktum att djurstudierna pekade oss mot oligodendrocyter och att vi sedan kunde fastställa att just dessa celler även var påverkade hos patienter tyder på att resultaten kan ha klinisk betydelse, säger Jens Hjerling-Leffler, forskargruppsledare vid institutionen för medicinsk biokemi och biofysik på Karolinska Institutet och studiens andra huvudförfattare.
Oligodendrocyterna verkar påverkas redan innan patienterna förlorar sina dopaminproducerande celler.
– Det gör dem till ett intressant mål för utveckling av läkemedel mot Parkinsons sjukdom, säger Julien Bryois, forskare vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik på Karolinska Institutet och delad försteförfattare.
Vetenskaplig artikel:
Genetic identification of cell types underlying brain complex traits yields insights into the etiology of Parkinson’s disease Julien Bryois, Nathan G. Skene, Thomas Folkmann Hansen , Lisette J. A. Kogelman, Hunna J. Watson, Zijing Liu, Eating Disorders Working Group of the Psychiatric Genomics Consortium, International Headache Genetics Consortium, 23andMe Research Team, Leo Brueggeman, Gerome Breen, Cynthia M. Bulik, Ernest Arenas, Jens Hjerling-Leffler, Patrick F. Sullivan. Nature Genetics
Kontakt:
Patrick Sullivan, professor, Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, Karolinska Institutet, University of North Carolina, patrick.sullivan@ki.se
Jens Hjerling-Leffler, forskargruppsledare, Institutionen för medicinsk biokemi och biofysik, Karolinska Institutet, jens.hjerling-leffler@ki.se
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
