Tuberkulos är den bakteriella sjukdom som skördat flest offer genom historien. Än idag utgör sjukdomen ett stort hälsoproblem, dess spridning är global, kan förekomma latent hos många människor och uppvisar alltmer resistens mot antibiotika. Men frågan om när sjukdomen först uppträder i mänsklighetens historia har varit omtvistad.
I samband med röntgenundersökningarna av lundabiskopen Peder Winstrups (1605-1679) mumie kunde små förkalkningar påvisas i lungorna, förkalkningar som kunde sättas i samband med sjukdomen tuberkulos. Ett samarbete med Max Planck Institutet i Jena, Tyskland, inleddes för att påvisa om dna från tuberkelbacillen fanns i dessa förkalkningar. Från förkalkningarna har den mest kompletta genuppsättningen från tuberkulos bakterien, Mycobacterium tuberculosis, kunnat rekonstrueras.
Tuberkulos kom med jordbruket
– Resultaten översteg vår förväntan. De har gjort att vi kunnat revidera uppfattningen när denna sjukdom utvecklas och börjar spridas bland människor, säger Torbjörn Ahlström, professor i historisk osteologi vid Lunds universitet och en av författarna till studien.
Lundabiskopen Peder Winstrup
Tidigare forskning baserat på genetik och användning av den molekylära klockan har tidfäst tuberkulosens uppträdande till cirka 70 000 år före nutid. Detta innebär att sjukdomen följde med den moderna människan när hon lämnade Afrika.
Men mot bakgrund av de nya rön som studien av Winstrups mumie frambragt, i kombination med dna-fynd från mumier från Peru och Ungern, måste den uppfattning revideras. Den mer noggranna kalibreringen baserad på arkeologiska och historiska data ger vid handen att tuberkulosen inte är äldre än cirka 6000 år. Detta innebär att sjukdomens uppkom bland människor samtidigt med utveckling av jordbruket. Centralt för studien är den extremt välbevarade arvsmassan från Winstrups mumie.
– Det arkeologiska källmaterialet är omistligt om vi skall kunna rekonstruera infektionssjukdomarnas utvecklingshistoria, säger Torbjörn Ahlström.
Sötvattensjöar, åar och dammar är den näst största källan till utsläpp av metan, en av de växthusgaser som har störst påverkan på den globala uppvärmningen. Metan är också den växthusgas som har ökat mest i atmosfären de senaste 250 åren.
– Flödet av metan har ökat oregelbundet och vi vet egentligen inte varför, säger Anna Sieczko, postdoktor vid Tema Miljöförändring på Linköpings universitet, som tillsammans med kollegor vid Linköpings och Umeå universitet publicerat en artikel i PNAS, Proceedings of the National Academy of Sciences.
Mätt metanflöden från fyra sjöar
Flödena av metan varierar över både tid och rum och forskarna söker få svar på vilka källor som står för den stora variationen och hur stora flöden som kommer från respektive källa. Forskargruppen, under ledning av professor David Bastviken, Tema Miljöförändring, har nu mätt metanflöden från fyra svenska sjöar, tre i mellersta Sverige och en i Västerbotten.
Anna Sieczko och kollegorna placerade ut flödesmätare på sjöarna och har samlat in 4 580 mätningar under den isfria perioden, från försommar till höst.
– Tidigare mätningar av metanflöden från sjöar har i huvudsak skett under dagtid, men nu har vi en representativ samling av mätpunkter som täcker både dag- och nattetid, säger Anna Sieczko.
Överskattade utsläpp från nordliga sjöar
Ett tydligt mönster utkristalliserade sig: uppmätta flöden av metan var betydligt högre mellan klockan 10.00 och 16.00 i 80 procent av fallen. Mycket tyder på att det är vinden, oftast starkare dagtid, som skapar turbulens i vattnet och snabbar på metanutsläppen. Men forskargruppen visar också att variationen mellan dygnen är stor, vilket tyder på att det är en kombination av flera faktorer som påverkar flödena.
– I dagens beräkningar av metanutsläpp från sötvattensjöar finns inga dygnsvariationer med, vilket exempelvis betyder att bidraget från nordligt belägna sjöar har överskattats med ungefär 15 procent, säger Anna Sieczko.
– Det är mycket viktigt att vi, som i denna studie, identifierar och tar hänsyn till tids- och rumsvariationerna när vi uppskattar storskaliga flöden av växthusgaser, annars riskerar såväl klimatmodeller som prioriteringar av åtgärder att bli felaktiga, säger David Bastviken.
Forskningen är en del av METLAKE-projektet för att kartlägga metanflöden från sjöar.
En ny studie visar att både ledning, lärare och studenter alltför ofta avstått från att agera vid sexuella trakasserier som exempelvis sexistiska skämt. Positiva effekter av uppropet är att det har stärkt kvinnorna och fått många män att reflektera över sitt eget beteende och över kvinnornas situation. Det finns också en vilja att förändra kulturen på programmet.
Sexistiska skämt på jägmästarprogrammet
Forskarna Ann Grubbström och Stina Powell har använt intervjuer och fokusgrupper med ledningspersoner, lärare och studenter för att försöka få mer klarhet i varför den maskulina kulturens problematiska inslag, i form av sexistiska skämt och andra sexuella trakasserier, är så seglivad vid jägmästarprogrammet.
Studien visar att det är viktigt att uppmärksamma vad som händer i miljöer som är ”dolda” för lärare och ledning, såsom på studentkåren och på sociala medier, för att förstå varför och hur diskrimineringen kan fortgå. Traditioner som exempelvis sånger och ritualer vid studentfester ses som positiva för gemenskapen och jägmästaridentiteten, men tillsammans med starka hierarkier inom studentgruppen har de också gjort det möjligt för den manliga kulturen att leva kvar.
En kultur som tar sig uttryck till exempel i sexistiska kommentarer om kvinnor på sociala medier och i chatt-konversationer. Kvinnor som har blivit utsatta har sällan fått ett öppet stöd och har upplevt ensamhet och utsatthet.
Väljer att vara passIv
En viktig aspekt är hur sexuella trakasserier har dolts genom att kallas skämt. Att dessa ”skämt” har ignorerats eller bagatelliserats har gjort att de har upplevts som accepterade av många studenter. En rädsla för att hamna i en konflikt gör att den som observerar trakasserier väljer att vara passiv istället för att på ett positivt och aktivt sätt agera i situationen.
Dessutom har avsaknaden av reaktion från ledningspersoner på olika nivåer fått kvinnor att konstatera att det är lönlöst att protestera, och de som ändå har gjort det har upplevt att det sällan har gett någon effekt.
Miljöintresse utmanar traditionella kulturen
De som har deltagit i studien beskriver också att en ny grupp studenter som är intresserade av miljöfrågor har sökt sig till utbildningen. Dessa intressen utmanar den traditionella kulturen på utbildningen och har i en del årskurser bidragit till en polarisering där vissa studenter har framhållit åsikter som lyfter fram produktion, jakt och att äta kött medan andra har fört fram åsikter som handlar mer om hållbarhet, naturvård och att äta vegetariskt. Eftersom fler kvinnor tillhör den senare gruppen har dessa polariseringar ibland också tagit sig uttryck i trakasserier mot kvinnor.
De flesta i studien är positiva till det jämställdhetsarbete som bedrivs inom skogssektorn och till den diskussion som har startat efter #slutavverkat och det öppna brevet.
– Om fler mer aktivt kunde stötta de som blir utsatta skulle den mindre grupp som står för trakasserierna få det svårare att fortsätta, säger Ann Grubbström och Stina Powell.
Maskulin kultur ger fördelar
Å ena sidan menar de intervjuade att män kan antas fortsätta att agera för att bibehålla den maskulina kulturen eftersom den ger dem fördelar. Ett agerande som också understöds av vissa kvinnor som har gynnats av att de har anpassat sig till och lärt sig navigera i kulturen. Å andra sidan finns det tecken på att #slutavverkat och det öppna brevet kan påskynda processen mot en mer jämställd skogssektor.
Studien bygger på fyra fokusgrupper och tre individuella intervjuer med studenter (10 kvinnor och 7 män) samt 14 individuella intervjuer med lärare/ledare (2 kvinnor och 12 män).
Forskarnas syn på sexuella trakasserier inbegriper ovälkomna fysiska, verbala och icke-verbala handlingar med sexuell anspelning. Sexuella trakasserier är en form av diskriminering.
Kontakt:
Stina Powell (projektledare), forskare vid avdelningen för miljökommunikation, institutionen för stad och land, SLU. stina.powell@slu.se
Ann Grubbström, forskare vid avdelningen för miljökommunikation, institutionen för stad och land, SLU. ann.grubbstrom@slu.se
Ann Dolling, universitetslektor vid institutionen för skogens ekologi och skötsel. ann.dolling@slu.se
I januari 2018 kom nyheten att malmkroppen i Kiruna inte fortsätter med samma volym som förväntat. Mineraliseringen minskar i söder, men tycks fortsätta mot djupet och norrut. LKAB har de senaste åren satsat stora resurser på prospektering för att säkra tillgången på järnmalm.
I ett nytt fyraårigt projekt, som startar i höst, ska forskare från Luleå tekniska universitet tillsammans med LKAB lägga ytterligare viktiga bitar till pusslet. Hela Kirunaområdet, från Kurravaara till Kalixforsbron, ska kartläggas för att få fram viktig kunskap om hur berggrunden ser ut på djupet.
All data i gemensam 3D-modell
Genom att använda sig av så kallad Common Earth modelling går det att få fram detaljerad information om hur jordskorpan i Kiruna med omnejd är uppbyggd. Alla tillgängliga data – geofysisk och geologisk – från bland annat provborrningar, Sveriges geologiska undersökning (SGU) och universitetets egen fältkartering ska sammanställas i en gemensam 3D-modell.
På detta sätt går det att få reda på berggrundens magnetiska egenskaper, var det finns förkastningar eller deformerade så kallade skjuvzoner, hur malmkroppar och mineraliseringar är formade och var de eventuellt försvinner eller fortsätter.
Forskare vid LTU ska djupdyka i Kirunas berggrund. Med Common Earth modelling, går det att sammanställa all tillgänglig data – geofysisk och geologisk – i en 3D-modell. Och förstå hur berggrunden är uppbyggd, öven på flera kilometers djup. Bild: Wikimedia commons
Forskare vid Luleå tekniska universitet har tidigare gjort en 3D-modell av hela Skelleftefältet, som har ett 80-tal kända malmkroppar, men modellen av Kirunaområdet blir än mer omfattande. Den kommer att avslöja vad som finns under jord ända ner till ett par kilometers djup.
Förutsäger malmkroppens utveckling
– Det är nytt i Europa att göra kartläggningar med den här metoden. Common Earth modelling är ett ganska nytt område, som är perfekt för geologer och geofysiker att samarbeta kring, säger Tobias Bauer, biträdande professor i malmgeologi vid Luleå tekniska universitet och ledare för det nya projektet ”Common Earth modelling of the Kiruna mining district”.
Christina Wanhainen, professor i malmgeologi vid Luleå tekniska universitet, tror att Common Earth modelling kommer bli ett givet inslag i framtida gruvverksamhet.
– Common Earth modelling ger värdefull kunskap om hur en malmkropp fortsätter, försvinner eller kanske böjs, och gör att det i framtiden går att undvika överraskningar. Vi är väldigt tidigt ute att använda denna metod, och att göra det i så här stor skala – med en databas som omfattar hela Kirunaområdet – är unikt i Europa, säger hon.
Common Earth modelling
Common Earth modelling (CEM) syftar till att tillhandahålla en GIS-baserad bas för delning och visualisering av data, modeller och tolkningar. CEM är en tvärvetenskaplig, tolkande, iterativ process och utförs genom integration av strukturella data, geokemi, geofysik och petrofysik. I CEM bygger geologiska och geofysiska modeller på varandra och förbättras i flera omgångar. Slutresultatet är en modell som matchar all data lika bra, vilket minskar osäkerheter i modelleringen.
Kontakt:
Tobias Bauer, biträdande professor i malmgeologi vid Luleå tekniska universitet, tobias.bauer@ltu.se.
Christina Wanhainen, professor i malmgeologi vid Luleå tekniska universitet, christina.wanhainen@ltu.se
Ungefär var tionde svensk har en stillasittande fritid, men bland personer med funktionsnedsättning är siffran betydligt högre. Där är det omkring var fjärde person som inte rör sig på fritiden, och många upplever sämre hälsa än personer utan funktionsnedsättningar. En av de som har arbetat med att ändra på det är Lars Kristén, universitetslektor i pedagogik vid Centrum för forskning om välfärd, hälsa och idrott på Högskolan i Halmstad. I många år har han forskat kring barn och ungdomar med funktionsnedsättningar, hur de kan inkluderas i idrott och hälsa och vad den fysiska aktiviteten och socialt stöd betyder för dem.
Fysisk aktivitet påverkar personer med funktionsnedsättning på betydligt fler sätt än rent fysiskt. Lars Kristén betonar att det behövs forskning även kring psykiska, sociala och existentiella effekter. Det kan handla om ökad självkänsla och självförtroende genom att klara av saker i sin vardag, och större välbefinnande genom gemenskapen och att känna sig som en del av samhället.
Fokus på möjligheter, inte hinder
– På det rent existentiella planet handlar det om att förstå vem man är, se att man har både styrkor och svagheter och lära sig att leva med svagheterna. I arbetet med barn och unga med funktionshinder får man inte fokusera för mycket på hindren utan på möjligheterna. Deras intressen och vilja är inte annorlunda än andra barns, säger Lars Kristén.
Lars Kristén anlitades som sakkunnig när SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, gjorde en kunskapsöversikt om det som kallas beteendeförändrande tekniker för att öka fysisk aktivitet vid fysisk funktionsnedsättning. Beteendeförändrande tekniker innebär bland annat att sätta tydliga mål, planera hur man ska nå dem och använda olika metoder för att reglera sitt beteende. Kunskapsöversikten omfattar 22 forskningsstudier från fyra länder. De flesta är gjorda i USA, övriga i Nederländerna, Kanada och Australien.
Delaktighet betydelsefullt
– En sak som vi ser är att delaktighet, att känna att man själv kan påverka saker och ting och inte bara blir tilldelad något, är väldigt betydelsefullt både för att komma i gång och för att fortsätta med fysisk aktivitet, säger Lars Kristén.
Verktyg som mäter den fysiska aktiviteten, som pulshöjning eller förflyttning, kan också vara till hjälp. Det är metoder som redan är vanliga i idrottsvärlden och bland motionärer i allmänhet, men som inte har använts så mycket bland personer med funktionsnedsättning. Kunskapsöversikten pekar också på att återkoppling från en person, till exempel dialog med någon som är ansvarig för träningsprogrammet, kan ha stor betydelse. Det är troligen ännu viktigare för personer med fysisk funktionsnedsättning än för andra.
Behöver samtal och uppföljning
– De behöver kunna diskutera utfallet med någon. För många människor kan det räcka med någon typ av instrument, ett datorprogram eller så, för att kunna sköta träningen själv. Men den här gruppen kan behöva samtal och uppföljning, dels någon som fungerar som igångsättare, dels positiv förstärkning som betonar hur betydelsefullt det är att de fortsätter, säger Lars Kristén.
Träningsprogram som baserades på en uttalad vetenskaplig teori hade enligt översikten starkare effekt än dem som saknade teori. Att övervaka sin egen träning och få återkoppling från någon annan var positivt – medan övervakning av någon annan utan återkoppling var sämre än att inte ha någon övervakning alls. Det syntes ingen skillnad i effekt om träningen skedde i grupp eller individuellt, inte heller om den som ledde träningen fanns på plats eller hjälpte till över telefon eller dator.
Pilotprojekt för inkluderande fysisk aktivitet
Lars Kristén ska tillsammans med kollegor från Högskolan i Halmstad nu genomföra ett pilotprojekt på en handfull Halmstadsskolor. Planen är att utveckla en modell för att göra fysisk aktivitet i skolan mer inkluderande och öka delaktigheten för alla barn och ungdomar. Det kan handla om att under teoretiska lektioner växla mellan stillasittande och rörelse, eller att införa promenader på morgonen eller aktiviteter på lunchen.
– De här barnen går i vanliga klasser så alla elever påverkas ju. Men målet är att specifikt se till att eleverna med funktionsnedsättning som normalt är mindre fysiskt aktiva får stöd som de kanske inte hade fått annars, säger Lars Kristén.
Mer om handikappvetenskap vid Högskolan i Halmstad:
Lars Kristén, universitetslektor i pedagogik vid Centrum för forskning om välfärd, hälsa och idrott, Högskolan i Halmstad, lars.kristen@hh.se
Flockbeteenden uppkommer till synes spontant i en grupp av självständiga individer utan tydlig ledare. Beteendet förekommer hos alla möjliga typer av organismer, från bakterier till däggdjur och människor. I en ny studie som presenteras i den vetenskapliga tidskriften Physical Review Letters har forskare vid Lunds universitet undersökt flockbeteenden hos två olika typer av mikroorganismer. Genom att studera de svallvågor, vätskeflöden, som skapas runt organismerna när de simmar har forskarna kunnat gå till botten med hur de påverkas av varandra.
– Vi har tittat på blandningar av två sorters simmare. Dels sådana som simmar ’bröstsim’, vilket är vissa arter av alger. Dels sådana som simmar med en ’propeller’ baktill, så som de flesta bakterier, säger Joakim Stenhammar, kemiforskare vid Lunds universitet.
Simmar snabbare i flock
Tidigare forskning har visat att mikroorganismer med samma simsätt känner av och påverkas av varandras vätskeflöden. Det leder till att de kan röra sig synkroniserat över långa avstånd flera gånger snabbare än vad en individuell bakterie kan simma. Men i den nya studien kunde Lundaforskarna genom datorsimuleringar och teoretiska modeller slå fast att detta flockbeteende helt upphör när mikroorganismer med olika simsätt blandas.
– Deras kollektiva vätskeflöden beter sig då som om individerna inte kände av varandras närvaro. Man kan säga att mikroorganismerna får ett slags osynlighetsmantel, säger Joakim Stenhammar.
Uppluckrat flockbeteende lurar rovdjuren
Den nya studien är en viktig pusselbit i förståelsen av hur flockbeteenden i biologiska system fungerar. Nu fortsätter arbetet med att studera alltmer detaljerade modeller för hur verkliga mikroorganismer beter sig. Allt för att möjliggöra jämförelser mellan de teoretiska resultaten och experimentella observationer.
– På en biologisk nivå kan det finnas fördelar med symbiotiska ekosystem där bakterier och alger lever tillsammans. Ett uppluckrat flockbeteende kan minska risken att bli uppäten, då många vattenlevande rovdjur känner av vätskeflöden för att lokalisera byten, säger Joakim Stenhammar.
Fotnot:
Förutom Lunds universitet har följande lärosäten deltagit i arbetet: CEA Paris-Saclay och University of Edinburgh.
Älvforskare från Sverige, Finland och Tyskland rapporterar detaljerade mätningar av sedimentrörelser och vattennivåer i en isbelagd älv med en ny teknik – seismiska signaler.
– Vi kunde också bestämma om islossningen orsakades av långsam smältning eller av rörelse av isblock, genom att fånga seismiska signaler från issprickning och bestämma när de inträffar relativt islossningen, säger Lina Polvi Sjöberg, universitetslektor på Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet.
Sedimenttransport viktigt i älvens kretslopp
Sedimenttransport i älvar påverkar livsmiljöerna för vattenlevande organismer och biogeokemiska kretsloppet. Hittills har mätning av sedimenttransport i isbelagda älvar varit nästan omöjligt att göra med vanliga tekniker eftersom man inte kan se under isen.
– Normalt kan vi mäta vattenhastigheter och sedimenttransport genom att vada i floden eller använda en båt, men att göra dessa mätningar på en isbelagd älv är logistiskt utmanande och kan vara extremt farligt om isen är för tunn att gå på eller när isen håller på att gå upp, säger Lina Polvi Sjöberg.
För att möta dessa logistiska utmaningar använde forskargruppen en metod som oftast används för att studera jordbävningar: seismiska signaler. Tekniken har använts i en handfull studier under de senaste fem åren för att studera älvprocesser, men detta är första gången den har använts för att studera en isbelagd älv.
Svar om hur isbelagda älvar formas
Enligt Eliisa Lotsari, universitetslektor vid Östra Finlands universitet och en av medförfattarna, öppnar den nya tillämpningen av seismologi möjligheter att svara på frågor om hur isbelagda älvar formas och förändras, vilket är ett område där kunskap saknas.
– Eftersom tajming och längd av isbeläggningen på nordliga älvar kommer att förändras med ett varmare klimat, är det särskilt viktigt att mäta och förstå hur älvdynamiken skiljer sig under isbelagda kontra isfria förhållanden och under olika typer av islossning, säger hon.
Prognos för älvarnas framtid
Kontinuerliga observationer av sedimenttransport behövs genom hela det isbelagda flödet, islossning och isfria perioder för att bättre kunna validera prognoserna för framtida förändringar i de nordliga älvarna. Eftersom islossning kan vara den mest dynamiska tidsperioden för älvarna, vilket orsakar snabb erosion i älvarna och översvämningsrisker, är det också viktigt att kunna avgöra om islossning sker genom lugnare smältning eller dynamisk issprickning.
Forskarteamet genomförde fältstudier i Sävarån, cirka 60 kilometer nordväst om Umeå, under vintern 2018. Tre knytnävsstora så kallade geofoner (seismometrar) grävdes ner i marken 10-40 meter från vattenflödet och registrerade alla små markvibrationer. Genom att analysera signalernas frekvens, intensitet och mönster kunde forskarna tolka vad som orsakar signalerna, inklusive vattenturbulens, rörelse av sand och grus på flodbädden och issprickning.
Termisk eller mekanisk islossning
Tidpunkten för issprickningen gjorde det möjligt för dem att tolka om islossningen är termisk som orsakas av långsam smältning eller mekanisk orsakad av isblock som bryts. Issprickning inträffar under hela den isbelagda vintern, men om antalet issprickor plötsligt ökar precis innan isen försvinner är isbrytningen mekanisk och om takten förblir densamma ända tills islossningen är det är termisk. I Sävarån året då experimentet utfördes var islossningen termisk tills den sista islossningsdagen då det var en topp i antalet issprickor och forskarna observerade avbrutna isblock.
– Den här minimal-invasiva tekniken gör att vi sekund för sekund kan studera alla processer i och runt älven. När du väl lär dig att tolka de olika signalerna är det som att någon sitter på platsen och spelar in mycket mer än vi kan se med våra ögon, säger Lina Polvi Sjöberg.
Lina Polvi Sjöberg, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet, lina.polvi@umu.se
Syftet med studien var att undersöka förutsättningarna för att skapa ett system där enheter utanför akutsjukvården utgör alternativa vårdinrättningar vid kraftigt ökad tillströmning av patienter, exempelvis vid terrordåd, större olycka eller omfattande sjukdomsutbrott.
Det faktum att delar av studien genomförts under en pågående pandemi är en tillfällighet. Samtidigt ökar det naturligtvis intresset för resultaten.
Försteförfattare är Viktor Glantz, som forskat inom ramen för sin masterutbildning på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet. Kliniskt arbetar han som sjuksköterska inom kirurgisk akutvård och traumavård på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, samt med sjukhusövergripande beredskapssamordning.
Outnyttjade resurser
I studien tillfrågades hundra enheter i Västra Götaland – hotell, idrottsanläggningar, skolor, tandvårdskliniker, veterinärkliniker och vårdcentraler – om sin kapacitet och vilja att ingå i ett regionalt beredskapssystem för uppskalning av akutsjukvården.
Svarsfrekvensen på enkätundersökningen var ungefär den förväntade, strax över 40 procent. Nästan alla svarande ville involveras, även i förberedelsearbetet, tillsammans med sjukvården.
– Det finns väldigt många i civilsamhället som känner att de står onödigt handfallna inför ett nödläge. Alla ser att det borde finnas en beredskap men det är ingen som tagit tag i att faktiskt utveckla den, säger Viktor Glantz, och fortsätter:
– Under våren har exempelvis en hel del veterinärer stått med tomma kliniker på grund av minskat söktryck till följd av coronapandemin. De hade absolut kunnat ta emot okomplicerade somatiska patienter om det funnits beredskap, uppdrag och stöd från hälso- och sjukvårdssektorn. Men man kan inte skjuta från höften, det måste finnas en plan för utbildning och övningar, vem som gör vad, vilka patienter som ska vart, och vem som betalar.
Vill vara med och utveckla
Utöver enkäterna gjordes tolv kvalitativa intervjuer med företrädare för olika enheter utanför akutsjukvården. Frågorna gällde befintlig kapacitet och förmågor, lokal- och materialtillgång, vilka patienter de skulle kunna ta emot och vad som saknas för ytterligare beredskap och mer avancerad vård, exempelvis mindre operationer.
Flertalet intervjuade var öppna för att ta emot patienter med lättare skador från exempelvis en olycksplats. Vissa enheter kunde tänka sig att vårda även personer med något svårare skador. Generellt upplevde Viktor Glantz ett starkt driv hos aktörerna att vilja delta i ett beredskapssystem, och även vara med i själva utvecklingen av det.
– Viljan att hjälpa akutsjukvården vid kris och katastrof finns definitivt i civilsamhället. Nu är det vår tur att fånga upp, ta hand om och kanalisera den viljan på bästa sätt, säger han.
– Vi måste börja använda alla tillgängliga resurser oavsett om de tillhör militären, ambulanssjukvården eller primärvården. Allt måste stå tillgängligt när vi behöver det, med en gång, men för det måste vi vara förberedda på kris och katastrof innan det händer, avslutar Viktor Glantz.
Viktor Glantz, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, sjuksköterska inom kirurgisk akutvård och traumavård på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, viktor.glantz@vgregion.se
En ny studie som beskriver hur förskolor och förskollärare i Sverige, Norge respektive USA agerade när coronapandemin slog till i våras visar stora internationella skillnader.
– Det är en ögonöppnare bara att få de olika strategierna beskrivna. Det är helt olika världar, säger Ingrid Pramling Samuelsson, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet.
Oro och kvalitetstänk gemensamt
Hon har tillsammans med forskare från Norge och USA låtit förskollärare och rektorer beskriva sin förskoleverksamhet under pandemin i våras. En förskola från varje land deltog i studien. Ett gemensamt drag är att personalen slets mellan oron för att själva bli smittade, begränsande restriktioner och den professionella viljan att upprätthålla en verksamhet med hög kvalitet. Däremot är det stora skillnader mellan de olika länderna i vilka restriktioner som har funnits och hur förskolorna har agerat.
I Sverige gick barnen, efter en inledande period då många föräldrar höll sina barn hemma, i princip som vanligt på förskolan. De svenska förskollärarna beskriver att de tog fram en egen krisplan med riktlinjer för till exempel striktare hygienrutiner, samtal med barnen om viruset och begränsningar för föräldrar och aktiviteter.
Åtskilda i små grupper i norska förskolor
I Norge var däremot alla förskolor stängda i sex veckor. Under den tiden skickade förskollärarna bland annat videohälsningar, och videohögläsningar, till barnen för att upprätthålla kontakten. I samband med påskhelgen gick förskollärare även hem till barnen utklädda till påskharen. När förskolorna sedan öppnade var det med många nationella restriktioner som till exempel inneburit att barnen hålls åtskilda i mindre grupper.
I USA hanterades pandemin framför allt på delstatsnivån. I Kalifornien, där de deltagande förskollärarna arbetar, stängdes alla förskolor ned. I den förskola som ingår i studien försökte man upprätthålla undervisningen med hjälp av digitala verktyg.
Få sjuka barn i Sverige
– Det är egentligen bara Sverige och Taiwan som inte stängt förskolor alls under pandemin. I övrigt har regeringarna försökt överträffa varandra i åtgärder. Men det är väldigt få små barn som har blivit sjuka och det finns inga bevis för att förskollärare i Sverige har drabbats värre än andra yrkesgrupper. Så det finns ingen anledning att stänga ner förskoleverksamhet, säger Ingrid Pramling Samuelsson.
Ett annat internationellt forskarteam håller nu på att kartlägga hur förskolor i olika asiatiska länder har hanterat pandemin.
Ingrid Pramling Samuelsson, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet, ingrid.pramling@ped.gu.se
Det är när man använder sig av data från geografiska informationssystem (GIS), där man ibland har varje punkt på kartan som ett alternativ, som den nya metoden verkligen kommer till nytta.
– Genom att automatisera en process av jämförelser av två alternativ i taget så har jag kommit fram till en metod som kan användas för att välja det bästa av en miljon alternativ, eller hur många som helst, säger Goran Milutinovic, forskare vid Högskolan i Gävle.
Han berättar att det finns en hel del olika metoder som används idag, men att de allra flesta är väldigt komplexa och kräver experter.
Metoden gör det också lättare att visualisera beslutsprocessen. Det är ett av problemen, inom GIS, att beslutsprocessen inte kan visualiseras då man ofta använder en metod som bara redovisar ett resultat utan att man vet vad som händer.
Sol, vind och vatten
Om man till exempel någonstans i Gävleborg vill sätta upp ett antal solpaneler, då blir hela Gävleborg, varje yta på 50 x 50 meter ett alternativ. Eller om man ska lokalisera bästa platsen för en vindkraftspark. I båda fallen måste också andra aspekter vägas in, sol- och vindförhållanden, avstånd till elnätet, med mera.
Ett annat exempel där platsen är väldigt viktig, är vid dammbygge i en flod. En flod har till exempel olika mycket vatten per minut som flyter igenom vid olika delar och vissa platta delar där det inte är gynnsamt.
– I alla fallen kan min metod användas för att hitta det optimala stället för solpaneler, vindkraftverk, eller en damm.
– Min förhoppning är att min metod ska kunna användas, i stället för de vanligt förekommande metoder som inte riktigt fungerar. Till exempel när man ska sätta upp solpaneler, vindkraftverk eller bygga en damm, säger Goran Milutinovic.
Goran Milutinovic, doktor i geospatial informationsbehandling vid Högskolan i Gävle, goran.milutinovic@hig.se
– Den ullhåriga noshörningen hade gener som var anpassade till ett kallt klimat, och vi ser ingen minskning i antalet individer i samband med att människan dyker upp i nordöstra Sibirien. Klimatförändringar vid istidens slut är därför en troligare orsak till artens utdöende än mänsklig påverkan, säger Love Dalén, professor i evolutionär genetik vid Centrum för paleogenetik, ett samarbete mellan Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet.
Blev för varmt när istiden tog slut
Genom att för första gången kartlägga den ullhåriga noshörningens arvsmassa fann forskarna att den ullhåriga noshörningen hade en stabil populationsstorlek och hög genetisk variation ända fram till bara några tusen år innan den försvann från Sibirien. Detta tyder på att utdöendet gick snabbt. När istiden tog slut blev temperaturen troligen för hög för de arter som var anpassade till ett kallt klimat.
– Man trodde ursprungligen att människor dök upp i nordöstra Sibirien för fjorton eller femton tusen år sedan, ungefär vid samma tidpunkt som den ullhåriga noshörningen försvann. Men nyligen har flera mycket äldre platser för mänsklig bosättning upptäckts, varav den mest kända är cirka trettiotusen år gammal. Och vi ser faktiskt tvärtom en ökning av antalet ullhåriga noshörningar under denna period, säger Love Dalén.
För att undersöka hur antalet noshörningar i Sibirien förändrades över tid studerade forskarna dna från vävnads-, ben- och hårprover.
Dna från tretton noshörningar
– Genom att extrahera och sekvensera dna kunde vi kartlägga hela arvsmassan från Tretton noen individ, samt mitokondriernas dna från ytterligare 13 individer, vilket gjorde det möjligt att titta tillbaka i tiden och undersöka hur populationsstorleken förändrades, säger Edana Lord, doktorand vid Centrum för paleogenetik.
Arvsmassan är den totala dna-koden som finns i en organism, och innehåller hos däggdjur flera miljarder bokstäver. Mitokondrierna är cellernas små kraftverk vilka har en egen, mycket mindre, DNA-molekyl som är cirka 16 000 bokstäver lång. Genom att mäta den genetiska variationen kunde forskarna även uppskatta hur genetiskt livskraftig den ullhåriga noshörningen var under tiotusentals år innan den dog ut.
– Vi fann att antalet noshörningar ökade i samband med en kall period för ungefär 29 000 år sedan. Därefter verkar populationen ha varit stabil och den hade även en låg grad av inavel fram till några tusen år innan utdöendet, säger Nicolas Dussex, postdoktor vid Centrum för paleogenetik.
Hudreceptorer kände av temperaturen
Kartläggningen av den ullhåriga noshörningens arvsmassa avslöjade också genetiska anpassningar som troligen hjälpte arten att frodas i kallt klimat. En av de genvarianter forskarna identifierade, en typ av receptor i huden som känner av varma och kalla temperaturer, har också hittats hos den ullhåriga mammuten. Anpassningar som dessa stödjer hypotesen att den ullhåriga noshörningen, som var särskilt anpassad för det kalla sibiriska klimatet, kan ha minskat i antal på grund av en kortare värmeperiod kallad Bølling-Allerød. Perioden sammanföll med artens utdöende i samband med att den senaste istiden närmade sig sitt slut.
– Sammantaget gör våra analyser att vi kopplar den ullhåriga noshörningens utdöende till klimatet snarare än till mänsklig påverkan, även om mänsklig påverkan inte kan uteslutas. Det är viktigt eftersom det tydliggör klimatets roll i samband med arters utdöende, säger Edana Lord.
Rekonstruktion av en ullhårig noshörning, i ett förhistoriskt landskap i norra Spanien. Bild: Mauricio Antón / CC
De sista 4500 åren innan utdöendet
Forskargruppen hoppas att framöver kunna studera dna från ytterligare individer som levde under de sista 4 500 åren innan utdöendet, i syfte att undersöka vad som hände under den tidsperiod som ledde fram till att arten försvann.
– Det vi vill göra nu är att kartlägga arvsmassan från fler noshörningar som är mellan arton och fjorton tusen år gamla, för de måste ju börjat minska i antal någon gång, säger Love Dalén.
Forskargruppen studerar även andra djur som levde i Sibirien vid den senaste istidens slut, för att undersöka hur klimatförändringarna påverkade dem.
– Vi vet att klimatet förändrades mycket, men frågan är hur mycket olika arter påverkades och vad de hade gemensamt, säger Love Dalén.
Centrum for paleogenetik är ett samarbete mellan Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet, som för samman forskare från olika discipliner, såsom biologi, arkeologi och geologi, i en forskningsmiljö fokuserad på analyser av forntida DNA.
Kontakt:
Love Dalén, Centrum för paleogenetik, Professor i evolutionär genetik vid Naturhistoriska riksmuseet, Love.Dalen@nrm.se
Edana Lord, Centrum för paleogenetik, Doktorand vid Zoologiska institutionen vid Stockholms universitet, edana.lord@zoologi.su.se
Nicolas Dussex, Centrum för paleogenetik, Postdoktor vid Zoologiska institutionen vid Stockholms universitet, nicolas.dussex@gmail.com
– Artrosbehandlingen i studien är densamma som vid klinik, och följer Socialstyrelsens riktlinjer. Det enda som är nytt är att den levereras digitalt istället, vilket underlättar att kontinuerligt följa patienterna, något som är viktigt vid kronisk sjukdom, säger Håkan Nero, fysioterapeut och en av forskarna bakom studien.
– Kan behandlingen via app dessutom levereras billigare och med större effekt, vilket resultaten i denna studie föreslår, så är det såklart ännu bättre.
I studien jämfördes två behandlingsalternativ för personer med knä-eller höftartros.Digital artrosbehandling och traditionell behandling av artros på klinik. Kostnaderna sammanställdes för patientbesök, administration, träning och utbildning av fysioterapeuter, samt kostnader för patienten i form av resor och frånvaro från arbetet. Dessutom gjordes en kostnadseffektanalys, där man undersökte respektive behandlingsalternativs resultat på smärta.
Mindre smärta för pengarna
– Det visar att det digitala behandlingsprogrammet för artros kostar cirka 25 procent av det traditionella behandlingsprogrammet. Det digitala är även mer kostnadseffektivt sett till effekten på patientens smärta, vilket innebär att man uppnår högre positiv effekt på smärta per spenderad krona. Studien visar också att om hälften av de patienter som fått standardbehandling istället skulle gått det digitala programmet, skulle det gå att spara cirka 87 miljoner kronor per år.
Uppföljning av tidigare studie
Den aktuella studien är en uppföljning av en tidigare studie om digital behandling av artros som forskarna publicerade våren 2020. I den fick 500 patienter från hela landet med artros i knä eller höft under en längre tid dagligen nya övningar och lektioner via en app i sin mobiltelefon. Veckovis fick patienterna digitalt rapportera sina resultat av övningarna.
Efter 6 månader hade patienterna med hjälp av de enkla övningarna, som de fick för att stärka muskulaturen kring området med artros, i genomsnitt nästan halverat sin smärta. Dessutom hade den fysiska rörligheten förbättrats i genomsnitt 43 procent för hela gruppen. Även de patienter som fortsatte programmet upp till ett år visade lika bra resultat. Något som överraskade forskarna.
– Vi förväntade oss att patienterna skulle bli bättre, men inte att de skulle bli så bra. Det visar att det går utmärkt att behandla kronisk sjukdom som artros med hjälp av digital teknik, sa Håkan Nero i samband med att studien publicerades.
Håkan Nero tror att digital behandling mot artros kommer att bli vanligare framöver.
– På grund av rådande pandemi har utvecklingen och testandet av digitala alternativ accelererat. Dessutom kommer ständigt ny forskning som visar på fördelar med välbyggda digitala behandlingsprogram.
Kontakt:
Håkan Nero, fysioterapeut, forskare vid avdelningen för ortopedi, Institutionen för kliniska vetenskaper i Lund, Lunds universitet, hakan.nero@med.lu.se
Grundbehandling av artros via en app drivs av företaget Joint Academy. Bakom forskningen och den vetenskapliga artikeln om denna behandling står forskare vid Lunds universitet; Håkan Nero och Stefan Lohmander är deltidskonsulter på Joint Academy. Leif Dahlberg är medicinsk chef vid Joint Academy.
Arkéer utgör en av de tre så kallade domäner som vetenskapen delar in allt liv i. De två övriga domänerna utgörs av bakterier, som huvudsakligen utgörs av encelliga organismer, och eukaryoter som inbegriper alla organismer vars arvsmassa finns i en cellkärna. Hit räknas svampar, växter och djur.
Överallt på jorden lever arkéer: i alltifrån jord och sediment till havs- och sötvattensmiljöer. Till och med i så extrema förhållanden som heta källor, i kokande syra och i radioaktivt kärnavfall påträffas de. De finns också i våra tarmar. Arkéerna tros spela en viktig roll i biologiska näringscykler som till exempel kolets kretlopp som innefattar klimatgaserna koldioxid och metan.
Döptes efter vattenanden Undine
Den nyupptäckta stammen av arkéer har fått namnet Unidinarchaeota efter den kvinnliga vattenanden Undine och upptäcktes i prover med genetiskt material från havs-och sötvattenmiljöer. Analyser visade att de hör till en mycket varierad och fram tills nyligen helt okänd grupp kallad av arkéer kallad DPANN. I den här gruppen finns organismer med väldigt liten arvsmassa och begränsad förmåga att tillgodogöra sig näring. Det tyder på att de är beroende av andra mikroorganismer för kunna leva. Det stämmer väl med vad som setts hos de, än så länge få, exemplen på odlade DPANN-arkéer. Dessa klarar sig inte på egen hand utan är parasiter eller lever i symbios med andra organismer.
Lagrar energi genom fermentering
– Det ser ut som om Undinarchaeota saknar flera nedbrytande enzymer vilket tyder på att även de är beroende av olika nedbrytningsprodukter från än så länge okända partnerorganismer. Undinarchaeota ser emellertid ut att ha vissa nedbrytningsenzymer som saknas i några av de mest parasiterande DPANN-arkéerna. Och de kan kanske spara energi genom fermentering, säger Nina Dombrowski som är förstaförfattare till artikeln.
Samtidigt som DPANN-arkéerna först nyligen upptäckts blir det allt mer uppenbart att de finns i alla möjliga miljöer på jorden. Men fortfarande är inte mycket känt om deras evolutionära och ekologiska roll.
Utbytt gener med sina värdar
– På några sätt liknar vissa av DPANN-arkéerna virus och behöver en värdorganism, troligen andra arkéer eller bakterier, för sin överlevnad. Men till skillnad från virus vet vi för närvarande väldigt lite om DPANN-arkéer, hur de påverkar näringskedjor och hur de utvecklats. Vår studie ger ny inblick i DPANN-utvecklingen genom att visa att DPANN har utbytt många gener med sina värdar och har utvecklats parallellt med sina värdar över en lång evolutionär tidsperiod, säger medförfattaren Anja Spang vid Uppsala universitet.
Anja Spang, forskare vid institutionen för cell och molekylärbiologi, Uppsala universitet, anja.spang@icm.uu.se
I universum finns cirka två tusen miljarder galaxer. Vår egen, Vintergatan, innehåller mellan 200 och 400 miljarder stjärnor. Detta kan jämföras med dvärggalaxerna, universums minsta, som kan innehålla mellan tiotusentals till någon miljard stjärnor. Hur stjärnorna bildas i dessa lilleputtgalaxer har länge varit okänt.
Tillfälligt vilande galaxer
Men i en ny studie som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Monthly Notices of the Royal Astronomical Society kan en forskargrupp, ledd från Lunds universitet, slå fast att dvärggalaxerna är kapabla att vila under flera miljarder år för att sedan börja bilda stjärnor på nytt.
– Man uppskattar att de här dvärggalaxerna slutade bilda stjärnor för cirka tolv miljarder år sedan. Vår studie visar att det troligtvis bara rör sig om ett tillfälligt uppehåll, säger Martin Rey, astronomiforskare vid Lunds universitet och den som lett studien.
Genom högupplösta datorsimuleringar kunde forskarna påvisa att stjärnbildningen i dvärggalaxerna upphörde som ett resultat av den upphettning och jonisering som uppstod på grund av det starka ljuset från de nyfödda stjärnorna. Även explosioner av så kallade vita dvärgar – små ljussvaga stjärnor uppbyggda av kärnan som återstår när normalstora stjärnor dör – bidrog till att stjärnbildningsprocessen i dvärggalaxerna stannade av.
Samlade på sig bränsle till nya stjärnfödslar
– Våra simuleringar visar att dvärggalaxerna har en förmåga att samla på sig bränsle i form av gas som förmodligen kan antändas och bilda nya stjärnor. Detta förklarar stjärnbildningen i två befintliga dvärggalaxer som länge förbryllat astronomer, säger Martin Rey.
De datorsimuleringar som forskarna använt sig av i studien är bland de dyraste som kan göras inom fysiken. Varje simulering tar cirka två månader och motsvarar kraften från 40 bärbara datorer som körs dygnet runt. Nu fortsätter arbetet med att ta fram metoder som ännu bättre kan förklara processerna bakom stjärnbildningen i universums dvärggalaxer.
Förstå astrofysiska processer
– Genom att fördjupa vår förståelse inom detta ämne hoppas vi bli bättre på att modellera astrofysiska processer så som stjärnexplosioner samt uppvärmning och kylning av gas. Dessutom fortsätter arbetet med att ta reda på hur många stjärnbildande dvärggalaxer det finns i universum, säger Martin Rey.
Förutom Lunds universitet har följande lärosäten deltagit i arbetet: University College London, University of Surrey, Centre de Recherche Astrophysique de Lyon .
Martin Rey, forskare, Institutionen för astronomi och teoretisk fysik, Lunds universitet, martin.rey@astro.lu.se (engelskspråkig)
Överviktskirurgi har i många studier lyfts fram som en näst intill magisk metod för viktnedgång och tillbakagång av typ 2-diabetes. En fråga som i stort sätt har lämnats obesvarad är huruvida effekten av kirurgi skiljer sig från de effekter man får av en sträng lågkaloridiet. Detta har nu forskare vid Lunds universitet undersökt i en studie som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Diabetes.
Genom att följa individer som genomgått en sex veckors lågkaloridiet följt av fetmaopereration kan forskarna förklara varför ett flertal hälsomarkörer, däribland blodsocker, vikt och hormonnivåer, förbättras.
– Det vi tidigare trodde var en effekt av operationen beror i själva verket på dieten, säger docent Nils Wierup som tillsammans med docent Peter Spégel lett studien.
Viktnedgång krävs för operation
Vid fetmaoperation genom gastric bypass, kopplas en stor del av magsäcken och första delen av tunntarmen bort. Innan operation behöver patienten gå ner i vikt, för att minska leverstorleken och mängden fett kring de inre organen. Detta görs för att minska risken för komplikationer. Vanligen genomgår patienten en sex veckors strikt diet med mindre än 1 000 kalorier om dagen för att erhålla denna viktnedgång.
Gastric bypass och typ 2-diabetes
Vid gastric bypass-kirurgi kopplas större delen av matsäcken bort. Istället för en matsäck som i vanliga fall rymmer omkring en liter får patienten behålla cirka en halv deciliter. Dessutom kopplas en bit av tunntarmen bort, vilket påverkar hormonsvar efter måltid.
Efter denna kirurgi är det omöjligt att äta stora mängder mat och tidigare forskning visar på en rad positiva hälsoeffekter. Bland annat ökar utsöndring av tarmhormonen GIP och GLP-1 som bidrar till ökad insulinfrisättning och patienter med typ 2-diabetes har blivit ”friska”, eller åtminstone symptomfria, från en dag till en annan.
Vanligen kvarstår normaliseringen i blodsockernivå så länge som viktminskningen är bibehållen, men om övervikten kommer tillbaka utvecklar patienten typ 2-diabetes igen.
Tidigare forskning har studerat den samlade effekten av dieten och kirurgin. Det forskarna då såg, förutom viktminskning, var en förbättrad blodsockerkontroll vilket antagits vara en ökning av tarmhormonerna GLP 1 och GIP (vilka båda ligger till grund för olika diabetesläkemedel) och förbättrad insulinutsöndring. Som en bonus har individer med typ 2-diabetes ”tillfrisknat” (symtomfria, men inte botade från sjukdomen) bara dagar efter ingreppet.
I en ny studie har forskare vid Lunds universitets Diabetescentrum (LUDC) och Centrum för Analys och Syntes (CAS) för första gången studerat effekterna av den strikta lågkaloridieten och operationen var för sig. Resultatet visar att dieten ensam stod för den största positiva effekten.
Dieten stod för 90 procent av effekten
– Mer än 90 procent av allt som hände, skedde till följd av dieten, väldigt lite förändrades efter kirurgin, säger Peter Spégel, verksam vid både LUDC och CAS.
Genom att mäta flera hundra metaboliter i blodet före och efter lågkaloridieten samt före och efter operationen, kunde forskarna se att nivåerna av de olika metaboliterna efter dieten gick i en riktning som förväntas av ett minskat näringsintag och förbättrad hälsa. Kirurgin i sig föranledde väldigt små förändringar. Dock observerades ett fåtal unika förändringar, som vanligen var motsatta de som skedde under dieten. Forskarna kunde koppla några av dessa till den stress som kirurgin utgör för patienten, vilket stöds av att i princip alla dessa förändringar försvunnit sex veckor efter operationen.
Om studien:
I studien medverkar 19 kvinnor med ett BMI (body mass index) över 35. Nio hade från början typ 2-diabetes, tio hade en normal blodsockernivå. Deltagarna har under sex veckor före operationen genomgått en lågkaloridiet i syfte att tappa fem procent av sin kroppsvikt. Såväl före som efter dieten och operationen har deltagarna lämnat blodprover och genomgått en så kallad måltidsbelastning, då man mäter hur kroppens svarar på en standardiserad måltid. I denna studie har de mätt förändringar i nivåerna av 176 kända och 719 okända metaboliter, ämnen i vår ämnesomsättning som bildas vid kroppens omsättning av näringsämnen.
”Har ändrat ståndpunkt”
Den som var mest överraskad av resultatet är Nils Wierup, som tidigare, till skillnad från Peter Spégel, varit övertygad om att det är det kirurgiska ingreppet och de hormonella förändringarna som stått för den förbättrade effekten.
– Det vi tidigare trodde var kopplat till gastric bypass-operationen stämmer inte, jag har fått ändra ståndpunkt, säger han.
– Det har varit mycket bra för detta projekt att vi vid starten av projektet hade vitt skilda förväntningar och hypoteser kring de effekter fetmakirurgi och diet har på ämnesomsättningen. Vi har därför verkligen vridit och vänt på alla resultat för att belysa studien ifrån alla tänkbara riktningar, fyller Peter Spégel i.
Ingreppet ger bestående förändring
Resultaten ska inte tolkas som att lågkaloridiet i sig är nyttig eller att operationen är onödig. Ingreppet är nödvändigt för att patienten ska kunna hålla ett begränsat födointag över en längre tid.
– En lågkaloridiet är vanligtvis inte skadlig. Att vi nu visar att de effekter som tidigare kopplats till kirurgin faktiskt uppkommer redan under den föregående lågkaloridieten och inte som svar på kirurgin gör kanske fetmakirurgi mindre magisk. Men, som en följd av detta, så kan vi inte heller peka på att fetmakirurgi har några negativa metabola konsekvenser, säger Peter Spégel
– Gastric bypass är en bra behandlingsmetod för fetma. Förutom att viktnedgången är kraftigare och mer bestående jämfört med det som erhålls av en lågkaloridiet, så har kirurgin bieffekten att patienten får en återgång i sin diabetes, säger Nils Wierup.
Resultaten väcker nya frågor
Det är väl känt att tarmhormonerna GIP och GLP-1 (glucose-dependent insulinotropic peptide och glucagon-like peptide-1) är viktiga för insulinproduktionen i bukspottskörteln. Det är hormoner som bildas i tarmarna när vi äter och som reglerar kroppens insulinproduktion, upptag av näringsämnen, aptit och energiutnyttjande vilket gjort dem till viktiga terapeutiska mål för att behandla högt blodsocker hos patienter med typ 2-diabetes.
– Om ämnesomsättningen primärt påverkas av dieten och inte av kirurgin, vad gör då hormonerna GLP-1 och GIP? säger Nils Wierup.
Svaren kommer eventuellt fram i kommande studier då forskarna ska göra en långtidsuppföljning och jämföra sina resultat i en europeisk studie.
Nils Wierup, universitetslektor och docent vid Lunds universitets diabetescentrum, nils.wierup@med.lu.se
Peter Spégel, forskare och docent vid Lunds universitets diabetescentrum och Centrum för Analys och Syntes, peter.spegel@chem.lu.se
Infektion med vanligt herpesvirus kan öka risken för Alzheimers sjukdom. Viruset tros hos äldre personer kunna nå hjärnan, där den orsakar en infektion som utvecklas långsamt och som efter flera år leder till Alzheimers sjukdom.
För att förstå varför vissa personer som bär på herpesvirus drabbas medan andra inte gör det, beslöt en forskargrupp i Umeå att undersöka om en genvariant som försämrar hur immunförsvaret kan hantera herpesinfektioner också ökar risken för Alzheimers sjukdom.
– Den specifika genvarianten, som kallas GM17, har inte undersökts i tidigare stora undersökningar av geners betydelse för Alzheimers sjukdom, eftersom den ligger i ett område av arvsmassan som normalt inte undersöks, säger docent Hugo Lövheim, som har lett studien.
Från Medicinska Biobanken vid Umeå universitet hämtade forskarna prover från 363 personer som senare utvecklat Alzheimers sjukdom, och lika många ålders- och könsmatchade personer som inte utvecklat demens. Proverna hade tagits i snitt nästan 10 år innan diagnos.
En både stark och relativt vanlig riskgen
Forskningen visar att personer vars båda anlag var GM17 hade ungefär fördubblad risk att utveckla Alzheimers sjukdom och dessutom hade de lägre halter av antikroppar mot herpesvirus. Det var 19,8 procent bland de som senare utvecklade Alzheimers sjukdom och 10,7 procent bland de som inte utvecklat demens som bar på två anlag av GM17.
– Det förefaller vara en både stark och relativt vanlig riskgen för Alzheimers sjukdom, och mot bakgrund av att vi redan vet att den har stor betydelse för immunförsvaret mot herpesvirus pekar vår forskning också tydligt på herpesinfektion som en viktig faktor för sjukdomsutvecklingen, säger Hugo Lövheim.
– I våra fortsatta studier kommer vi att undersöka om behandling mot herpesvirus kan påverka sjukdomsförloppet. En pilotstudie har slutförts under våren 2020 och analys av insamlade data pågår. En större randomiserad studie planeras.Projektet var ett samarbete mellan forskare vid Umeå universitet och Medical University of South Carolina, USA.
Mer om genen GM17
Antikroppar är en viktig del av immunförsvaret. Vanliga antikroppar, av så kallad IgG-typ, illustreras ofta som ett ”Y”. Molekylens två armar binder till olika smittämnen, och benet, som kallas ”Fc-delen” binder därefter till och aktiverar andra delar av immunförsvaret som kan oskadliggöra smittämnet, t.ex. immunceller som kan döda infekterade celler eller äta upp smittämnet.
Vanligt herpesvirus (herpes simplex typ 1 – bärs av ca 70 procent av befolkningen) har ett sätt att försöka undkomma denna del av immunförsvaret genom att ett av dess ytprotein (äggviteämnen), ”gE/gI”, binder till antikroppens Fc-del och hindrar den från att aktivera andra delar av immunförsvaret.
Dessutom leder denna bindning till att antikropparna tas upp och förstörs i virusinfekterade celler vilket kan förklara lägre halter av antikroppar mot herpesvirus.
Det finns en variation i genen som kodar för IgG-antikroppens Fc-del som i betydande grad påverkar hur starkt herpesvirus förmår binda till den, och därmed virusets möjlighet att undkomma immunförsvaret. GM17 kallas den variant som ger stark bindning mellan Fc-delen och gE/gI och alltså ger ett sämre immunförsvar mot herpesvirus.
Av tekniska orsaker är denna del av arvsmassan svårundersökt och GM17 ingår därför inte i någon av alla de tidigare stora undersökningarna av geners betydelse för Alzheimers sjukdom. Genom en riktad undersökning kan genvarianten dock bestämmas.
Kontakt:
Hugo Lövheim, docent vid Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering och Wallenberg centrum för molekylär medicin vid Umeå universitet (WCMM) hugo.lovheim@umu.se
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
