I de flesta organ i kroppen byts gamla celler kontinuerligt ut mot nya. Om det produceras för många celler kan det leda till överväxt och tumörbildning. Om det å andra sidan produceras för få nya celler kan det leda till att organ degenererar. Därför är det mycket viktigt att exakt rätt antal nya celler bildas.

Många svåra sjukdomar innebär just att kroppen går miste om celler. Detta gör det attraktivt att utveckla läkemedel som stimulerar nybildningen av celler, som i sin tur skulle kunna hjälpa kroppen att läka sig själv.

Man vet sedan tidigare att de nya cellerna ofta bildas av omogna celler som kallas stamceller, men det har inte varit kartlagt vilka mekanismer som avgör hur många nya celler som ska bildas. I den studie som nu presenteras i tidskriften Cell har dock stamcellsforskaren Jonas Frisén lyckats visa hur kroppens egna stamceller reglerar nyproduktionen av celler. Tillsammans med sitt forskarlag vid Karolinska Institutet och en amerikansk forskargrupp har Jonas Frisén identifierat en signalväg som reglerar hur mycket stamcellerna delar sig.

– När vi förstår hur cellproduktionen regleras ökar chanserna att ta
fram läkemedel som stimulerar kroppens nyproduktion av celler, säger Jonas Frisén.

Han hoppas att de nya rönen ska kunna användas för att utveckla läkemedel som stimulerar till exempel bildningen av nervceller vid stroke och Parkinsons sjukdom eller hudceller för sårläkning. Jonas Frisén är mest känd för sin forskning på stamceller i hjärnan. Denna nya studie är dock genomförd på stamceller i tarmen, ett av de organ i kroppen där celler omsätts snabbast.

– Dessutom vet vi att blod-, hjärn- och hudstamceller uttrycker de gener vi nu funnit vara viktiga i tarmen. Det antyder att mekanismen för cellproduktion kan se likadan ut i dessa stamceller, säger Jonas Frisén.

Nästa steg för Jonas Frisén och hans forskargrupp blir därför att studera hur blod- och hudstamcellernas nyproduktion går till.

Publikation:
”EphB receptors coordinate migration and proliferation in the intestinal stem cell niche”
Johan Holmberg, Maria Genander, Michael M. Halford, Cecilia Annerén, Mariann Sondell, Michael J. Chumley, Robert A. Silvany, Mark Henkemeyer och Jonas Frisén
Cell 16 juni 2006

Kontaktinformation
För mer information kontakta:
Professor Jonas Frisén, tfn 08-52487562, 0704-45 11 42, e-post jonas.frisen@ki.se
Pressekreterare Katarina Sternudd, tfn 08-524 838 95, 070-224 38 95, e-post katarina.sternudd@ki.se

Idén har fötts ur ett samarbete mellan professorn i medicinsk och fysiologisk kemi Charlotte Erlanson-Albertsson, som forskar om fetma och aptitkontroll, och hennes man Per-Åke Albertsson, professor i biokemi, som forskat om fotosyntesen hos växter. Dess utgångspunkt är att ett ämne som hindrar nedbrytningen av fett bör göra att fettet stannar kvar längre i tarmen, och därmed få mättnadskänslan efter en måltid att dröja kvar extra länge.
Ett visst ämne i de s k tylakoiderna verkar kunna fungera just så. Tylakoiderna är små membran som finns i kloroplasterna, de delar av en växtcell där fotosyntesen äger rum, och innehåller både proteiner, mineraler och fett.
De två lundaprofessorerna började i somras med experiment på sig själva: de åt tylakoider och försökte bedöma om mättnadskänslan efter en måltid höll i sig längre. Sedan har Charlotte Erlanson-Albertssons forskargrupp gått vidare med försök där man låtit råttor äta fettrik diet med och utan tillskott av tylakoider. Resultatet visade att de råttor som fick kosttillskottet verkligen gick upp mindre i vikt. Råttorna hade också lägre blodsockervärden och lägre blodfetter, vilket – om resultaten blir desamma för människor – är bra för hälsan. Forskarna planerar att fortsätta med försök på människor på fettrik diet samt försök med råttor på sockerrik diet.
Spenat är de blad som lundagruppen använt för sina försök.
– Men om man skulle använda obehandlad spenat som källa till tylakoider, så skulle man få äta ett halvt kilo spenat om dagen. När vi isolerat och renframställt det aktuella ämnet räcker det med några gram. Tanken är att ämnet ska kunna tillsättas till fettrika produkter som t ex pajer eller kex, säger doktoranden Rikard Köhnke.
Exakt hur tylakoiderna utöver sin nedbrytningshämmande effekt på fettet i tarmen vet man inte ännu. Forskarnas teori är att de lägger sig som en hinna över fettdropparna, så att de enzymer som ska spjälka fettet inte kan göra detta lika snabbt som normalt.

Mer information Charlotte Erlanson-Albertsson, tel 046-222 85 89 eller 046-222 44 73, e-post charlotte.erlanson-albertsson@med.lu.se. Hemsida www.erlanson-albertsson.se.

Omega 3 är en viktig byggsten i bland annat hjärnan och ögats näthinna. Små barn kan få inlärningssvårigheter och synproblem om de inte fått i sig tillräckligt mycket av Omega 3 under fosterlivet. Fettsyran finns bland annat i fet fisk och linfröolja.

Av alla barn som föds i Sverige är fyra procent tillväxthämmade. Någon gång under graviditeten slutar dessa barn att växa som de ska. Tillväxthämningen kan bero på att mamman rökt eller druckit alkohol under graviditeten men det finns också många fall där läkarna inte vet varför fostret inte utvecklas som det ska.

Anneliese Olsson har studerat ett enzym i moderkakan som kallas lipoproteinlipas. Enzymet klyver fettet från mammans blod till fria fettsyror som sedan transporteras till fostret.
– Enzymet ger ett indirekt mått på hur mycket fettsyror fostret får. Hos mammor som väntar ett tillväxthämmat barn är detta enzym mindre aktivt jämfört med normalfallet, säger Anneliese Olsson.

Enzymet är istället överaktivt hos blivande mammor med diabetes typ 1. Deras bebisar är ofta stora och mulliga. Studien visar att enzymet i moderkakan kunde transportera mer fett till fostret.
– Tidigare rapporter från andra forskningsgrupper har visat att också barn födda av diabetes-mammor kan ha brist på Omega 3, så även om fostret får mer fett innehåller fettet inte tillräckligt med långa fleromättade fettsyror, säger Anneliese Olsson.

Avhandlingen visar att enzymet lipoproteinlipas styrs av hormoner som östrogen, insulin och glukos men också av triglycerider och fettsyror. Nivåer av dessa är ofta förändrade hos mammor med diabetes och de som väntar ett tillväxthämmat barn, vilket skulle kunna förklara varför aktiviteten är förändrad i dessa fall.

Dessa barn har också en kraftigt förhöjd risk att senare i livet drabbas av hjärtkärlsjukdomar och diabetes. Bristen på Omega 3 kan vara en av flera förklaringar. Omega 3 har tidigare visat sig kunna sänka kolesterolvärdet och motverka insulinresistens.

Avhandling för medicine doktorsexamen vid Sahlgrenska akademin, institutionen för neurovetenskap och fysiologi, sektionen för fysiologi
Avhandlingens titel: Placental lipoprotein lipase and glucose metabolism in pregnancies complicated by intrauterine growth restriction or diabetes

Avhandlingen är försvarad.

Kontaktinformation
Avhandlingen är skriven av:
Anneliese Olsson, biolog, telefon: 031-773 35 48, 070-882 20 57, e-post: anneliese.olsson@fysiologi.gu.se

Handledare:
Docent Theresa Powell, e-post: theresa.powell@fysiologi.gu.se

När höftleden är försliten kan både ledkula och ledskål ersättas med proteser. Omkring 12 000 patienter får höftledsproteser i Sverige varje år. Den vanligaste orsaken till komplikation är att den insatta leden lossnar, men studien visar att också lårbensfrakturer är allt vanligare. Omkring en procent av alla opererade patienter drabbas.

Ortopeden Hans Lindahl har gått igenom journaler för mer än 1000 patienter med denna komplikation. Hans slutsats är att benbrottet oftast beror på att protesen lossnat från sitt fäste.
– I många fall visste varken läkare eller patient att protesen satt löst. Frakturen betyder att patienten måste opereras igen och sedan gå igenom en lång rehabilitering, säger Hans Lindahl.
Många patienter måste dessutom opereras om ytterligare efter benbrottet.

Det är en svår operation att laga ett söndrigt lårben vid en höftledsprotes. Om frakturen är splittrad eller om benet har förtunnats borde patienten skickas till en specialiserad klinik.
– Men det är inte alla patienter som klarar att transporteras längre sträckor och då får operationen göras på ett närmare sjukhus. Det måste vara en avvägning från fall till fall, säger Hans Lindahl.

Avhandlingen pekar också på tydliga skillnader mellan olika typer av proteser. Benbrott var inte lika vanligt vid ett fabrikat som det var vid ett annat.
– Det fanns en klar signifikans mellan de tre vanligaste protesfabrikaten. Som ortoped kanske man i alla fall bör fundera på att välja ett fabrikat där benbrott är mindre vanliga, säger Hans Lindahl.

Avhandling för medicine doktorsexamen vid Sahlgrenska akademin, institutionen för kliniska vetenskaper, avdelningen för ortopedi
Avhandlingens titel: The periprosthetic femur fracture. A study from The Swedish National Hip Arthroplasty Register

Avhandlingen är försvarad.

Kontaktinformation
Avhandlingen är skriven av:
Hans Lindahl, överläkare, telefon: 0520-91 000, 0520-75 660, 070-930 17 09, e-post: hans.lindahl@vgregion.se

Handledare:
Överläkare Göran Garellick, telefon: 031- 343 48 00, e-post: goran.garellick@vgregion.se
Professor Henric Malchau, telefon: 001-617-724-7548, e-post: hmalchau@partners.org

Det senare fyndet framläggs i en avhandling av Linn Kennedy. Hon har studerat över 12 000 hjärtinfarktpatienter och jämfört utvecklingen av deras vikt och utvecklingen av deras hälsa. Resultatet var oväntat: de som gick ner i vikt hade en sämre överlevnad, medan de som gick upp i vikt inte mådde sämre av det, även om de redan var överviktiga.

– De europeiska rekommendationerna säger att överviktiga infarktpatienter ska rekommenderas att gå ner i vikt. Men rekommendationerna bygger inte på några studier, för vår studie är faktiskt den första på området. Och den tyder tyvärr på att läkarvetenskapen kan ha förkortat livet på en del överviktiga infarktpatienter genom att förmå dem att banta! säger Linn Kennedys handledare Ronnie Willenheimer.

Han uppmanar numera sina infarktpatienter att äta sunt och motionera, men inte bry sig om vad vågen säger. Och han anser också att en oförklarlig viktnedgång hos en infarktpatient inte bör ses som anledning till glädje utan till oro: den kan tyda på att patienten är sjukare än man trott.

Att fetma inte verkar vara skadligt för infarktpatienterna kan bero på att den ger kroppen mer reserver till sin ämnesomsättning. Den moderna läkemedelsbehandlingen efter en infarkt kan också spela in, eftersom den tycks skydda mot de negativa effekter på hälsan som fetman annars kunnat medföra.

Den andra avhandlingen på temat fetma är skriven av Susanna Calling. Hon har använt sig av två stora grupper på drygt 22 000 resp drygt 28 000 personer som ingått i två befolkningsstudier i Malmö. Genom att jämföra deras uppgifter med andra register har hon kunnat se vilka personer som senare insjuknat i hjärtkärlsjukdom eller dött en för tidig död.

I sin ena studie har Susanna Calling undersökt fetman som riskfaktor för hjärtinfarkt och död. Fetma visar sig vara en sådan riskfaktor, men framför allt i kombination med andra riskfaktorer som diabetes, högt blodtryck, höga blodfetter och inte minst rökning. Hela 16 procent av de feta hade ingen av dessa riskfaktorer, och hos dem var risken för hjärtinfarkt inte förhöjd.

Den andra studien handlar om fetma i kombination med olika yrken och civilstånd. Studien visade att fetma, när andra riskfaktorer räknats bort, ökade risken för hjärtinfakt enbart för ensamboende män i arbetaryrken samt egenföretagare. Just att vara ensamboende gav en betydligt ökad infarktrisk för feta män.

– Min slutsats är att man inte bör se feta människor som en homogen grupp. Fetma är en hälsorisk för många människor, men inte alls för alla. Vill man minska risken för hjärtinfarkt bör man därför koncentrera sig på de mest utsatta grupperna och inte sikta in sig på att få alla överviktiga att gå ner i vikt, menar Susanna Calling.

Linn Kennedys avhandling heter The importance of BMI and weight-change in patients with coronary artery disease och las fram den 23.5. Susanna Callings avhandling heter Obesity and cardiovascular disease och läggs fram den 12.6.

Sammanfattningar av båda avhandlingarna finns på http://theses.lub.lu.se/postgrad/, skriv in författarnas namn i sökrutan.

Ronnie Willenheimer träffas på tel 040-333889 eller 0708-83 76 24, Ronnie.Willenheimer@med.lu.se. Susanna Calling träffas på 040-332956 eller 070-717 33 50, Susanna.Calling@med.lu.se (OBS: 15-21.6 enbart mejl).