– Resultaten tyder på att problemen med hormonstörande påverkan på fisk inte är lika utbredda i Sverige som i många andra europeiska länder. Detta beror troligtvis på att svenska reningsverk har reningstekniker som reducerar mängden hormonstörande ämnen, eller på att utspädningen av avloppen i recipienterna är större än i många andra länder. Detta betyder dock inte att svenska vatten är helt fria från problemet. Vi har sett att hormonstörande effekter förekommer lokalt i recipienter med låg utspädning och utsläpp av otillräckligt renat avloppsvatten, säger Maria Pettersson

P-pilleröstrogenet etinylestradiol som kvinnor utsöndrar via urinen och avföringen bryts inte alltid ner i reningsverken utan kan läcka ut i vattenmiljön med det renade avloppsvattnet. Eftersom det finns många likheter mellan hormonsystemen hos människan och övriga ryggradsdjur kan till exempel fiskar påverkas av de östrogener som människan utsöndrar. Dessutom finns det industrikemikalier som visat sig påverka fiskars hormonsystem, till exempel nonylfenol och bisfenol A. Utsläpp från cellulosaindustrier har också visat sig innehålla ämnen som kan påverka fiskars hormonsystem.

– Vi har kunnat visa att hanfiskar som exponeras för kommunalt avloppsvatten i vissa fall börjar producera ett ägguleämne som normalt bara finns hos könsmogna honor. Vi har också kunnat påvisa de naturliga östrogenerna, p-pilleröstrogenet etinylestradiol, och de östrogenlika kemikalierna nonylfenol och bisfenol A i renat avloppsvatten. Samma östrogena ämnen uppmättes också i gallvätska från fiskar som exponerats för avloppsvatten vilket visar att fisken tar upp ämnena från vattnet, säger Maria Pettersson.

Genom att jämföra olika typer av kommunala reningsverk har Maria Pettersson och hennes kollegor kunnat konstatera att uppehållstiden i de biologiska reningsstegen är en viktig faktor när det gäller att reducera mängden östrogena ämnen i avloppsvatten samt att ett sandfilter bidrar till ytterligare reducering.

För att undersöka förekomsten av hormonella störningar hos vild fisk har Maria Pettersson och hennes kollegor genomfört en fältstudie längs Östersjökusten. Inga tydliga hormonella effekter kunde observeras på fisken i de undersökta recipienterna, varken utanför kommunala reningsverk eller utanför cellulosaindustrier.

– Detta är troligen tack vare god utspädning av avloppen i recipienterna. Men problemen kan inte helt uteslutas eftersom hormonstörande effekter fortfarande kan förekomma lokalt i recipienter med låg utspädning och utsläpp av otillräckligt renat avloppsvatten, säger Maria Pettersson

Avhandlingens titel: Endocrine disrupting compounds in effluent waters – Chemical analysis to evaluate exposure of fish

Kontaktinformation
Mer ytterligare information:
Maria Pettersson, Institutionen för tillämpad miljövetenskap (ITM), Enheten för analytisk miljökemi, tfn 08-674 71 69, mobil 0768-84 44 26, e-post: maria.pettersson@itm.su.se

– Vi har lärt oss mycket om de så kallade gammablixtarna den senaste tiden, berättar Jesper Sollerman. Dessa korta skurar av energirik strålning hade ju varit en gåta för forskarna mer än 30 år innan vi häromåret lyckades visa att de hör samman med supernovor. Det var ett avgörande genombrott som visade att blixtarna uppstår då massiva stjärnor dör, säger Jesper Sollerman.

Sedan dess har forskargruppen vid DARK fortsatt utforska kopplingen mellan gammablixtar och supernovor. Det gäller både korta gammablixtar, röntgenblixtar och nu även långa blixtar utan supernovor.

– Att vi har lyckats göra ett flertal genombrott inom gammablixtforskningen beror främst på den effektiva satelliten SWIFT som hittar alla dessa intressanta explosioner, fortsätter Jesper Sollerman. Att vår grupp lyckats publicera fem artiklar i Nature de senaste fyra åren visar mest hur hett och aktivt detta område är för tillfället. Den senaste artikeln handlar nu om två gammablixtar som faktiskt inte hör samman med supernovor.

Det var gammablixtarna GRB 060505 och GRB 060614 från 5 maj respektive 14 juni i år som visade sig ligga i relativt närbelägna galaxer. Trots detta visade de inte någon supernova.

– Det här var mycket överraskande, säger Jesper Sollerman. Vi har ju nu etablerat att långa gammablixtar kommer från massiva stjärnor som dör. Detta följs oftast av en gigantisk supernovaexplosion där hela stjärnan sprängs i bitar, men här letade vi förgäves efter supernovan. Min tolkning av de nya observationerna är att vissa mycket massiva stjärnor dör utan en sådan explosion. De störtar sannolikt samman till ett stort svart hål. I vissa fall åtföljs de av en gammablixt, men oftast dör nog stjärnan utan att vi hör ett enda pip från den.

Att massiva stjärnor dör utan att kasta ut material berikad på tyngre grundämnen har konsekvenser för flera andra områden inom astronomin, menar Jesper Sollerman. Det spelar en roll för stjärnbildningen och för våra teorier om hur de tyngre grundämnena som vi själva består av tillverkas i universum.

Länk till artikeln
http://www.nature.com/nature/journal/v444/n7122/abs/nature05375.html

Ytterligare information
Jesper Sollerman, Institutionen för astronomi, tfn 08-5537 8554, e-post jesper@astro.su.se.

Den genetiska information som finns lagrad i vårt DNA styr vilka proteiner kroppens celler tillverkar. Proteinerna är livsnödvändiga och styr alla viktiga processer i kroppen. Men för att informationen i DNA ska kunna tolkas av cellerna skapas en kopia som kallas RNA. När en cell behöver ett visst protein måste den genetiska koden för proteinet uttryckas. Genen kopieras till budbärare, RNA-molekyler (mRNA), för att föra informationen ur kärnan för vidare behandling. Föregångaren till mRNA är en annan molekyl, prekursor-RNA (pre-mRNA), som måste bearbetas för att bli det mogna mRNA som kan användas för proteintillverkning.

En del av bearbetningen består av att avlägsna vissa sekvenser som inte används för kodning, det vill säga de delar av genen som inte bär någon information för proteintillverkningen klipps bort. Cellerna använder i denna
process en mycket exakt och kontrollerad metod för att reglera uttryck av generna. För att kontrollera denna process måste cellerna bestämma processförloppet. Proteinet HRP59 binder till många pre-mRNA i cellen, och konstruktionen av dessa mRNA är reglerat genom den mängd av HRP59 som är
närvarande. På grund av detta är det viktigt att cellen upprätthåller rätt nivå av HRP59.

– Vår forskning är grundläggande och samlad kring studier av genuttryck i eukaryoter, det vill säga celler från jäst, djur, växter och människor. Att förstå dessa processer är viktigt för att förstå hur generna fungerar under utvecklingen av en individ. RNA är liksom DNA uppbyggt av fyra olika byggstenar och ett enda litet fel i ordningen kan göra oss sjuka, säger Neus Visa, professor i molekylär genomforskning vid Institutionen för molekylärbiologi och
funktionsgenomik, Stockholms universitet, och författare till artikeln.

Pre-mRNA som kodar för HRP59 kan skarvas och ge upphov till två olika hrp59 mRNA- molekyler. En av dessa är funktionell och används till att producera HRP59-proteinet. Den andra är inte funktionell eftersom den kodande sekvensen har avbrutits på ett för tidig stadium. Denna mRNA känns igen av cellens kvalitetskontrollapparat och bryts därför ned. Proteinet HRP59 binder till sitt eget pre-mRNA och hämmar bildningen av ett funktionellt mRNA. Detta upprättas så att tillverkningen av funktionella mRNA blir begränsat med mängden av HRP59, med andra ord kontrollerar proteinet produktionen av sig självt.

– När så här många processer sker samtidigt är det lätt att något går fel på vägen. Det kan då uppstå ett fel vid proteintillverkningen, eller så görs inget protein alls. För att rätta till fel finns flera kvalitetskontroller i cellerna som sköts av olika proteiner, säger Neus Visa

– Det som är intressant i det här fallet är att regleringen är kopplat till en förändring i förloppet av skarvningen av pre-mRNA. Det betyder att processen inte bara syftar till att skapa kvalitativa varianter men också att styra proteinmängden. Under de senaste åren har intresset för RNA-molekylen ökat enormt. Det visar inte minst 2006 års nobelpris som, både i medicin och kemi, gick till forskare
som på olika sätt studerat hur RNA styr proteintillverkningen i våra celler, säger Manuela Hase, dr i molekylärbiologi och medförfattare till artikeln.

Kontaktinformation
För ytterligare information kontakta:
Neus Visa, professor i molekylär genomforskning, Institutionen för molekylärbiologi och funktionsgenomik, tfn 08-16 41 11, mobil 0704323911, e-post neus.visa@molbio.su.se
Manuela Hase, dr i molekylärbiologi, Karolinska Institutet, 08-608 33 15, mobil 070-242 83 94, e-post manuela.hase@biosci.ki.se

För bild kontakta:
Maria Erlandsson, Enheten för kommunikation och samverkan, Stockholms universitet, tfn 08-16 39 53, mobil 070-230 88 91, e-post maria.erlandsson@eks.su.se

David Read (f 1939) är professor vid univsitetet i Sheffield och en världsauktoritet på den s k mykorrhizasymbiosen, dvs samspelet mellan växter och svampar. Ca 90 % av alla växtarter är i naturliga ekosystem av beroende av svampar för sitt näringsupptag. Svamparna koloniserar rötterna och bistår växten i dess näringsupptag samtidigt som de tar upp kolhydrater från växten. Företeelsen kallas mykorrhiza. Det finns olika typer av mykorrhiza, och David Read har bidragit till förståelsen av dem alla – framför allt när det gäller en mykorrhizatyp som är en viktig komponent i tundrans ekosystem. Han var också den förste som påvisade hur olika växter i ett ekosystem var var förenade av ett gemensamt nätverk av mycel – fina svamptrådar – och hur näringsämnen kan tas upp och transporteras av dessa.

Professor Read har också haft ett stort inflytande över mykorrhizaforskningen vid Avdelningen för mikrobiologisk ekologi vid Lunds universitet. Den inleddes i Lund omkring 1980 och genomgick tack vare samarbetet med Read en snabb expansion. I dag är det en relativt stor grupp som ägnar sig åt mykorrhizaforskning och som dessutom har ett livligt forskningsutbyte med andra grupper i världen. Under de senaste tio åren har också ett stort antal gästforskare från mer än tio olika länder arbetat under kortare eller längre perioder vid avdelningen.
Det positiva kontinuerliga inflytande Read haft på forskningen i Lund är skälet till att nu utsetts till hedersdoktor.

Matthias Scheffler (f 1951) är professor och chef för den teoretiska institutionen vid Fritz Haber Institute of the Max Planck Gesellschaft i Berlin. Tyngdpunkten i hans forskning ligger i att kvantitativt beskriva egenskaper hos fasta ämnen och speciellt system på deras ytor genom s k täthetsfunktional teori. Metoder baserade på denna teori beskriver materien på atomär nivå med oerhörd precision. Schefflers arbete har gjort det möjligt att från denna detaljerade kvantmekaniska beskrivning förutse egenskaper och beteenden även i makroskopisk skala. Man har beskrivit det som ett brobyggande mellan mikro- och makroskopiska fenomen. Scheffler är världsledande inom detta område; en annan banbrytande aspekt av hans arbetssätt har varit det nära samarbetet med experimentella grupper.

I början av 90-talet inleddes ett samarbete mellan Scheffler och Avdelningen för synktronljusfysik i Lund – en avdelning som har tillgång till avancerade experimentella faciliteter på den stora forskningsanläggningen MAX-Lab, även den belägen i Lund. Från början innefattade samarbetet ett fåtal personer men det har nu växt och inkluderar även forskarna vid Avdelningen för fasta tillståndets fysik. Inte minst för en lång rad doktorander har samarbetet med Scheffler och hans grupp varit mycket värdefullt, och därför har Matthias Scheffler nu utsetts till hedersdoktor.

Kontaktinformation
För mer information om David Read kan man kontakta professor Bengt Söderström, tel 046 222 8617.
För mer information om Matthias Scheffler kontakta professor Jesper N Andersen, tel 046 222 4153