De barnbegränsande metoder som var tillgängliga före 1920 var avbrutet samlag, sexuell avhållsamhet och abort. De två första metoderna innebar stora begränsningar av makars sexliv och den tredje innebar allvarliga fysiska risker för kvinnan. Att göra abort var kriminellt och utfördes därför i lönndom av personer med begränsade kunskaper i anatomi och hygien, och dessutom med hjälp av medel och redskap som var osäkra och ofta farliga. Trots det hade det länge varit ett sätt för desperata ogifta kvinnor att undvika den skam som följde på det ogifta moderskapet. Under 1900-talets början blev det en metod också för gifta kvinnor som av olika anledningar inte mäktade med ytterligare ett barn.

Medan abort i huvudsak var kvinnans område låg ansvaret för den förebyggande födelsekontrollen på mannen. Sofia Kling visar i sin avhandling Vi våga ej helt leva: Barnbegränsning, sexualitet och genus under den svenska fertilitetstransitionen hur de tillgängliga preventivteknikernas nära koppling till sexualiteten gjorde det svårt för kvinnor att ta ansvar för barnbegränsningen. Det skulle samtidigt också innebära att ta ansvar för makarnas sexliv, och det var inte något som en respektabel kvinna kunde göra under denna period utan att samtidigt sätta sin kvinnlighet på spel. Å andra sidan kom manlighet under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet alltmer att handla om hänsyn och respekt gentemot kvinnor och barn, och män uppmanades att vara lyhörda och att agera ansvarsfullt i relation till reproduktionen.

Med tanke på att de barnbegränsande tekniker som fanns tillgängliga under perioden 1880-1940 förutsatte antingen en hög grad av sexuell självkontroll eller stora fysiska risker för kvinnan blir det intressant att fråga sig vad som motiverade män och kvinnor att tillämpa födelsekontroll. Avhandlingen pekar ut tre huvudsakliga drivkrafter som människor hänvisade till när de motiverade sitt beslut att barnbegränsa. För det första var man angelägen om att skapa ett så gott liv som möjligt för sig själva och sina barn. För det andra månade man om moderns hälsa och, för det tredje, blev barnbegränsning ett sätt för ogifta par att lösa konflikten mellan sex och risken för en utomäktenskaplig graviditet. Ett överordnat motiv för de flesta barnbegränsande par var födelsekontrollens del i ett identitetsskapande projekt. Det antal barn man hade sade något viktigt om den personen, till exempel om han eller hon var skötsam, ansvarsfull gentemot sina barn och en modern rationellt tänkande människa.

Avhandlingen utgår till stor del från brev som män och kvinnor skrev till RFSU:s nyöppnade rådfrågningsbyrå under 1930-talet, med frågor om särskilt abort och preventivmedel. Övrigt källmaterial inkluderar bland annat äktenskapsrådgivningslitteratur och propagandaskrifter.

Fredagen den 23 februari försvarar Sofia Kling, institutionen för historiska studier, Umeå universitet, sin doktorsavhandling med titeln Vi våga ej helt leva: Barnbegränsning, sexualitet och genus under den svenska fertilitetstransitionen. Disputationen äger rum kl. 10.15 i hörsal E, humanisthuset, Umeå universitet. Fakultetsopponent är professor Pirjo Markkola, institutionen för historia vid Åbo Akademi.

Kontaktinformation
För mer information kontakta henne på e-post sofia.kling@ddb.umu.se eller telefon 073-5081780, 090-7865015, 090-199570.

– Mitt mål har varit att befolka de miljöer som arkeologer har grävt ut. Jag ville synliggöra de människor som i sitt dagliga liv har använt, skapat och agerat i förhållande till de arkeologiska lämningar som vi baserar våra tolkningar på, berättar Erika Weiberg.

Hon har i sin studie utgått från materiella lämningar från den tidiga bronsåldern, den så kallade tidighelladiska perioden kring år 3100-2000 f.Kr. Genom att beskriva hur människorna interagerade med varandra och med sin omgivning visar Weiberg hur de sociala och materiella förhållandena påverkade och påverkades av människornas handlande.

– Man valde till exempel ofta att bo där andra hade bott förut, och här spelade den tidigare bebyggelsens historia troligen en roll. Människorna gjorde hela tiden val i fråga om hur man skulle förhålla sig till det förflutna och till omgivningarna i stort. En del förstörda hus återskapades på grunden av de gamla, medan andra jämnades med marken och området gavs ett helt nytt utseende, förklarar hon.

Studien består av tre delar som behandlar huset, det förflutna samt gravar och gravfält. Weiberg diskuterar bland annat på vilket sätt människornas liv påverkades av hur och var de bodde, av deras personliga förflutna samt av andra, tidigare händelser. Förhållandet mellan liv och död är ett annat ämne som tas upp. Avhandlingen innehåller bland annat en fiktiv berättelse om ett dödsfall, och om de frågor och handlingar som blev aktuella när någon dog.

– Genom att synliggöra människorna i förhållande till den materiella kulturen synliggör vi också de likheter och skillnader som kan finnas med vårt eget dagliga liv, säger Erika Weiberg.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Erika Weiberg, 018-471 75 53, e-post: Erika.Weiberg@antiken.uu.se

Inger Assarsons intresse för ämnet föddes när hon höll i uppdragsutbildningar för redan verksamma specialpedagoger.
– Jag blev förvånad över motståndet mot ”en skola för alla”. Jag hade en tanke om det som något gott och därför blev jag intresserad av att ta reda på vad som händer när man tar något gott och gör om det till ett uppdrag, säger hon.

Begreppet en skola för alla etablerades i Utredningen om Funktionshindrade elever i skolan (SOU 1998:66). Där skrivs att ”En skola för alla innebär att skolan skall anordnas så att den är lika ändamålsenlig för alla elever, oavsett möjligheter, förutsättningar och behov.” Inger Assarson säger att en skola för alla är retorik, ett tomt begrepp som fylls med gemensamma förhoppningar om något som skulle kunna vara bättre. Problemen börjar när retoriken ska genomföras och bli konkret eftersom den då måste definieras. Hon visar hur pedagogerna när de ska skapa mening i en skola för alla utgår från sin egen verklighet snarare än intentionerna i skolans styrdokument.
– För pedagogerna kretsar allt kring att få verksamheten att fungera. Därför fokuserar de mest på de elever som stör. I en skola för alla ingår att se olikhet som en resurs, men i verkligheten tas lite hänsyn till olikhet om olikheten inte betyder att eleven stör, säger Inger Assarson.

I studien ingår 17 pedagoger som Inger Assarson har träffat för gruppdiskussioner, enskilda samtal och som har fått skriva dagböcker om sitt arbete under en vecka.
– Det märktes att en skola för alla var något de ville och behövde prata om. Pedagoger behöver tala väldigt mycket mer, säger hon.

Inger Assarson tar utgångspunkt i språket och analyserar den språkliga meningskonstruktionen bland pedagogerna.
– Språket är en skapande kraft. Man kan arbeta sig fram till förändringar genom samtal eftersom språket har en förmåga att lyfta tanken till vad man skulle kunna göra annorlunda, säger hon.

Hon hoppas att hennes avhandling kommer att användas som ett underlag för att öppna samtal om olikheter och mångfald, värdegrunder och en skola för alla bland pedagoger och på lärarutbildningen.
– När man destabiliserar det givet goda uppstår etiska frågor. Man riskerar öppna för krafter som är för det motsatta, men jag anser att man måste öppna upp för samtal också om det vi ser som det goda annars är inte det goda gott. Min avhandling är lika lite en kritik mot en skola för alla som en kritik mot demokrati eller mänskliga rättigheter, säger hon.
– En skola för alla kommer aldrig vara ett misslyckande eftersom det är retorik. Däremot kan skolan misslyckas i konkreta situationer om elever hamnar i utanförskap, marginaliseras eller när elever känner sig nertryckta och när skolan inte kan möta elevers behov.

Inger Assarson disputerar med avhandlingen ”Talet om en skola för alla. Pedagogers meningskonstruktion i ett politiskt uppdrag” fredagen den 16 februari, klockan 10.15 på Lärarutbildningen vid Malmö högskola.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Inger Assarson på inger.assarson@lut.mah.se, telefon 040-665 80 86 eller 0703-45 72 34.

Richard Murray är en av världens mest meriterade forskare i reglerteknik och har varit med och byggt upp ett utbyte med LTH som omfattar både personal, studenter och kurser. Ett av uttrycken för dessa samarbeten är LTH-studenters medverkan i Darpa Grand Challenge för automatiserade, förarlösa bilar. Han föreslogs av professor Anders Rantzer.
Chunli Bai är även direktör för Kinas ”National Centre for Nanoscience and Technology”. Inom nanoområdet är han en framstående forskare med 250 publikationer och många internationella priser. Han också har initierat samarbete med kolleger vid LTH och utbyte mellan vetenskapsakademin och LU/LTH, som därmed fått stor exponering i Kina. Som ordförande för vetenskapsakademins forskarskola har han ansvar för 30.000 doktorander! Han nominerades av professor Sune Svanberg.
Mats Lindoff är civilingenjör från LTH som från olika positioner inom Ericsson-koncernen samarbetat med LTH, där han även en period var styrelseledamot. Han har haft ledande positioner i utvecklingen av ny mobiltelefonteknik ända sedan starten med NMT på 80-talet. Han har också arbetat några år inom C-Technology i Lund. Förslagsställaren, professor Per Runeson, kallar Lindoff för ”en inspiratör för både forskare och ingenjörer”.

Kontaktinformation
Digitala foton på hedersdoktorerna, adressuppgifter med mera, kan rekvireras via undertecknad (Mats.Nygren@kansli.lth.se), 046-222 70 86, 0708-220 187.

Ett av motiven med maxtaxan var att öka föräldrars arbetsutbud, det vill säga att få föräldrar som inte arbetar att göra det och att få de som redan arbetar att arbeta mer. Det verkar inte ha skett. Maxtaxan har inte gjort att fler föräldrar börjat arbeta i någon större utsträckning. Det finns dock en svag tendens att män – framförallt högutbildade – är sysselsatta i högre utsträckning efter reformen. Det finns ingen effekt på antal arbetade timmar. Att reformen inte påverkar arbetsutbudet kan bero på att barnomsorgen var starkt subventionerad redan före reformen och att ytterligare subventioner därför inte har så stor effekt. Annan forskning visar dessutom att vistelsetiderna för barn till föräldrar som arbetar eller studerar inte har ökat till följd av maxtaxan.

Sänkta avgifter inom barnomsorgen
Från första januari 2002 kunde kommunerna välja att införa en maxtaxa inom förskola och skolbarnomsorg. De som gjorde detta fick ett extra statsbidrag för att täcka inkomstförluster. År 2003 hade maxtaxan införts av samtliga kommuner. Maxtaxan innebär att kommunen får ta ut en viss procentsats av hushållens inkomst, upp till ett inkomsttak, för varje barn i barnomsorgen. Som en följd av maxtaxan sänktes barnomsorgsavgifterna för de flesta hushåll avsevärt – i genomsnitt med 1 300 kr i månaden – och avgiftssystemen likriktades mellan kommunerna.

Metod
I studien jämförs arbetsutbudet hos personer i samma typer av hushåll som är bosatta i olika kommuner. Hushållen är identiska med avseende på de faktorer som bestämmer avgiften (antal barn i olika åldrar och hushållsinkomst), men fick olika avgiftssänkningar beroende på kommun. Studien tar hänsyn till att arbetsutbudet för personer i en viss hushållstyp kan skilja sig mellan kommuner och över tiden. Undersökningen baseras på data från SCB och information om kommunernas avgiftssystem 2001-03.

Kontaktinformation
Rapport 2007:2 ”Maxtaxan inom barnomsorgen – påverkar den hur mycket föräldrar arbetar?” är skriven av Daniela Lundin, Eva Mörk och Björn Öckert. Vill du veta mer kontakta författarna på telefon 018 471 70 84 (Daniela) 018-461 70 72 (Eva), 018-471 70 95 (Björn) eller via e-post förnamn.efternamn@ifau.uu.se.

Trots att det har gått snart trettio år sedan den svenska mansrörelsen såg dagsljuset lever inte bara en stereotyp bild kvar av vad män och manlighet är för något. Det finns också en rädsla hos många män för att bli förknippade med mansrörelsens män – mjukismännen, velourpapporna.

– När genusgränserna börjar upplösas bidrar andra krafter till att försöka återupprätta tydliga och polariserade könsideal, säger idéhistoriker Helena Hill vid Umeå universitet.

Frågan om det går att utmana den dominerande genusordningen i samhället, och vad som händer när en grupp individer försöker göra detta, löper som en röd tråd i Helena Hills avhandling ”Befria mannen! Idéer om förtryck, frigörelse och förändring hos en svensk mansrörelse under 1970- och tidigt 1980-tal”. Den lilla, men under en period flitigt uppmärksammade föreningen Befria mannen står i fokus för avhandlingen. Helena Hill vill hitta svar på frågan om vad det var hos dessa män som ansågs så kontroversiellt att mjukisman och velourpappa än idag används som avskräckande exempel på hur män inte bör vara.

1970-talets mansrörelse bildades i ett sammanhang av ifrågasättande. Det var inte bara vanligt att försöka hitta alternativa ideal, utan också modernt att göra det. Mansrörelsens män framställdes därför ofta i media som ett hopp för framtiden, den nya mannen. Alla var dock inte entusiastiska inför mjukismännens androgyna uppenbarelser. Att klä sig i velourkläder åka på mansläger, öva sig i att tala om känslor och göra kontaktövningar med andra män var en tydlig överträdelse över en genusgräns.

– Men det var förstås också en stereotyp bild av mansrörelsemännen. Deras idéer för framtiden rymde mycket mer än så, berättar Helena Hill. Jämställdhet mellan könen och att stödja den pågående kvinnokampen var mål som fördes fram som viktiga. Att utnyttja sin rätt till pappaledighet och att istället för ”mans- och kvinnoroller” bidra till en ”människoroll” där varje individ skulle få utvecklas efter personlig förmåga var andra idéer som mansrörelsen stod för.

Avhandlingen beskriver hur männen, som till en början kallades pionjärer, snart kom att anklagas för att ha förlorat sin egen maskulina identitet. Det som till en början varit ett mål – att ta avstånd från allt som kunde förknippas med traditionell maskulinitet – hade slutligen blivit en belastning. Att utmana och förändra den dominerande genusordningen var inte lika lätt som mansrörelsens män hade hoppats på. Därmed inträdde en ny era inom mansrörelsen. Bilden av veka mannen måste tvättas bort. Nu skulle istället andra egenskaper framhållas, som till exempel mäns förutsatta handlingskraft och förmåga att tänka och handla rationellt. Rädslan för att betraktas som omanlig, feminin eller homosexuell framträder tydligt när boxning, pokerspelande, att springa maraton eller dricka whiskey plötsligt blir viktigt att framhäva i samband med att pappaledigheten omtalas. Den pappalediga mannen – som under 1980-talet ofta förknippades med velourmannen – måste uppvisa även sådana egenskaper för att inte gå alltför långt över genusgränsen.

– I föreningen Befria mannens sista sparade dokument är strategin tydlig, berättar Helena Hill. Mansrollen sägs inte längre vara i behov av förändring utan ska utvecklas och kompletteras. Manlighet framställs också som något bra och positivt. Därmed skulle inte heller någon längre behöva tvivla över vilket kön dessa män tillhörde. De var riktiga män!

Torsdag den 22 februari försvarar Helena Hill, institutionen för historiska studier, Umeå universitet, sin avhandling med titeln ” ”Befria mannen! Idéer om förtryck, frigörelse och förändring hos en svensk mansrörelse under 1970- och tidigt 1980-tal”. Disputationen äger rum kl. 10.00 i hörsal E, humanisthuset, Umeå universitet. Fakultetsopponent är universitetslektor Jens Rydström, historiska institutionen vid Stockholms universitet.

Kontaktinformation
För mer information eller intervju, kontakta Helena Hill på tel 070 – 756 31 73 eller e-post helena.hill@histstud.umu.se