En astronaut som vistas länge i rymden kan få problem vid återkomsten till jorden. I tyngdlöst tillstånd förtvinar musklerna och skelettet kalkas ur. Att ”lyfta skrot” hjälper inte. Skivstänger och hantlar är ju också tyngdlösa under rymdfärden.
Men Per Tesch och hans kollegor har hittat en lösning som fungerar som en omvänd jojo. Det är trögheten i ett roterande svänghjul som utnyttjas för att skapa motstånd. Astronauten spänner fast sig med ett kardborreband och drar i en rem som är kopplad till svänghjulet. Hjulet väger bara ett par kilo, men diametern gör att trögheten blir avsevärd och belastningen på muskler och skelett minst lika stora som vid styrketräning med vikter.

Per Tesch har forskat i ämnet i 15 år på uppdrag av både den svenska rymdstyrelsen och den amerikanska motsvarigheten Nasa. Nu testas ”jojon” för första gången i skarpt läge. För en tid sedan levererades den med den amerikanska rymdfärjan Atlantis till rymdforskningsstationen ISS, som en del av ett europeiskt laboratorium.
– Det är fantastiskt. Jag har kämpat länge för det här, säger Per Tesch.
Än så länge har han inte fått några rapporter om hur det har gått.
– Det är fortfarande hemligt, men om några månader får vi veta.

Per Tesch blev utnämnd till professor i idrottsvetenskap vid Mittuniversitetet i höstas. Erfarenheterna från hans forskning i rymdfysiologi ska bland annat användas för att utveckla träningsmetoder för idrott, motion och rehabilitering.

Kontaktinformation
Per Tesch, professor, 076-821 92 19, e-post: per.tesch@miun.se

Författarrätten utlöstes av censurens fall och fick sitt genombrott i Europa på 1700- och 1800-talet.

– Den var en förutsättning för författarrollens förändring från ämbetsförfattare till fri opinionsbildare. Det oberoende som författarrätten kan ge är lika viktigt i dag, vilket fildelningsdebatten är ett exempel på, säger Gunnar Petri, själv bland annat styrelseordförande för musikupphovsmännens intresseorganisation STIM.

I sin avhandling i rättshistoria skildrar han den idémässiga, ekonomiska och politiska bakgrunden till den moderna författarrollens uppkomst, och ger samtidigt en historisk dimension till både den svenska upphovsrätten och upphovsrätten i allmänhet.

I ett europeiskt perspektiv fanns tanken på ett särskilt band mellan författaren och dennes verk redan under antiken, men det var först när tryckerikonsten gjorde det möjligt att trycka om böcker i efterhand som det blev aktuellt att införa ett investeringsskydd för boktryckarna. Det här sammanföll med kyrkans och den tidigmoderna statens behov av censur, och på så sätt smälte eftertrycksprivilegierna och censuren samman till ett kontroll- och regleringssystem. England var först med att ersätta de godtyckliga privilegierna och censuren med kodifierad författarrätt och tryckfrihet, därefter följde Frankrike och småningom Tyskland.

I Sverige kom upphovsrättens formella genombrott som en del i den konstitutionella omvandlingen i början av 1800-talet. Tryckfriheten blev ett bärande inslag i regeringsformen 1809, och i tryckfrihetsförordningen året därpå preciserades författarens ansvar för sitt verk. Som en naturlig följd av detta ansvar följde också författarens rätt till verket.

– Författarrätten skapade förutsättningarna för uppkomsten av de oberoende författarskap och den självständiga press som omvandlade Sverige under 1800-talets första hälft, berättar Gunnar Petri.

Gunnar Petri har tidigare bland annat varit statssekreterare och generaldirektör samt verkställande direktör för STIM, där han numera är styrelseordförande. Han har haft många ledande positioner i nordiska och internationella organisationer som försvarar upphovsmännens rättigheter, och har också publicerat flera skrifter inom området.

För mer information om boken Författarrättens genombrott, se http://www.atlantisbok.se. Recensionsexemplar kan beställas via författaren.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Gunnar Petri, 070-589 09 29, e-post: gunnar.petri@stim.se

Vid adelsbegravningar under 1600-talet användes exklusiv rekvisita. Kista, huvudbaner, anvapen, fanor med mera beställdes från specialiserade hantverkare och förberedelserna tog månader i anspråk. Det var inte ovanligt att man dröjde med begravningen i ett halvår eller mer.

Till de mer betydelsefulla inslagen i de adliga begravningarnas rekvisita hörde olika framställningar av den dödes heraldiska vapen. I sin avhandling i textilvetenskap har Cecilia Candréus undersökt en speciell typ av praktfullt broderade begravningsfanor – så kallade länsfanor. Fanorna fanns i bruk under den svenska stormaktstidens slutskede och fick endast användas av män som tillhörde riddarhusets grevliga och friherrliga ätter, det vill säga den betitlade adeln.

I sin avhandling skildrar Cecilia Candréus inte bara det textila hantverket och dess utövare utan även de avlidna männen, deras familjer och det samtida samhället. Hon visar att avsikten var att manifestera familjens hierarkiska position med en representativ yttre bild och att denna bland annat tog form i ett påkostat begravningsskick efter europeiskt ideal. Både vid själva begravningsceremonin och senare i kyrkorummet – där många fanor kom att användas som minnesmärken – fyllde fanorna en viktig social funktion.

Cecilia Candréus berättar att fanornas innebörd förmedlades dels genom heraldiska framställningar och inskriptioner, dels genom deras förhållande till ett samtida stilideal där de ornamentala inslagen och det broderitekniska utförandet var av betydelse. Arbetet utfördes i ett reliefbroderi i guld- och silvertråd som monterades på fandukar av vitt siden. Cecilia Candréus beskriver också hur fanornas utformning följde ett enhetligt ideal där variationer i dekoren främst kan relateras till en gradering mellan olika titlar.

I avhandlingen berättar författaren om hur ett tydligt släktskap kan iakttas mellan fanorna och de så kallade huvudbaneren, vilket var en form av stora vapensköldar av skulpterat och bemålat trä som också användes vid begravningar. Broderierna utfördes av professionella pärlstickare efter tecknade förlagor och i sin undersökning har Cecilia Candréus kunnat ringa in fem fall från 1680-talet där det finns belägg för att en förlaga utförd av hovbildhuggaren Burchardt Precht använts som underlag. Precht arbetade även med tillverkning av huvudbaner och vid denna tidpunkt kan en förändring i stilidealet ses parallellt hos huvudbaneren och hos fanorna. Genom en broderiteknisk undersökning visar Cecilia Candréus att övergången till det nya stilidealet också medförde en förändring i broderiernas tekniska uppbyggnad.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Cecilia Candréus, 018-471 28 87, 08-751 97 75, 070-60 32 113, e-post: cecilia.candreus@konstvet.uu.se

Frågan om vårt ansvar gentemot framtida generationer är relativt ny inom etiken. Medan en stor del av den senare forskningen på området handlar om specifika frågor, som den optimala storleken på befolkningen i framtiden eller framtida generationers eventuella rättigheter, greppar Lars Löfquist ämnet ur ett bredare perspektiv när han granskar olika etiska teoriers för- och nackdelar. Fokus ligger bland annat på hur de olika teorierna kan förklara att framtida generationer har en moralisk betydelse som delvis är fristående från våra egna övertygelser och intressen. Han granskar också hur väl teorierna klarar av att hantera moralisk pluralism, dvs att framtida generationer troligtvis kommer att ha en annan idé om det goda livet än vad vi har.

Lars Löfquist lanserar vad han kallar en narrativ eller berättande teori om ansvar, enligt vilken vi bör försöka se oss själva som delar av en berättelse som innefattar hela mänskligheten. Berättelsens viktigaste kännetecken är att den är öppen gentemot framtiden.

– Det här betyder att vi bör handla på ett sätt som ger framtida generationer möjligheten att leva sina liv i enighet med sina egna ideal. Vi bör också se till att de har tillräckligt med resurser för att upprätthålla en mängd olika livsstilar, säger han.

I bästa fall kan det teoretiska resonerandet kring ansvar också ge oss vägledning kring hur vi bör lösa konkreta frågor, till exempel den om hur vi ska handskas med högradioaktivt kärnavfall.

– Det viktigaste är att inte föra över risker på personer som varken dragit nytta av den aktivitet som genererar risken, dvs kärnkraften, eller frivilligt har accepterat risken, menar Lars Löfquist.

För att minska risken för att framtida generationer kommer till skada bör vi enligt honom minska den tidsperiod under vilken avfallet är hälsovådligt. En metod för att göra detta kan i framtiden bli så kallad transmutation, som gör det möjligt att omvandla långlivade ämnen i kärnkraftsavfall till andra ämnen och på så sätt förkorta förvaringstiden.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Lars Löfquist, 018-471 22 40, 070-962 06 97, e-post: Lars.Lofquist@teol.uu.se

Stress sammankopplas med flera typer av sjukdomar, och idag utförs regelbundet stressmätningar på arbetsplatser inom olika branscher. Det amerikanska testinstrumentet Job Stress Survey är särskilt utformat för att mäta stress i pressande situationer, som exempelvis tidsbrist, och att mäta stress som beror på bristfälligt stöd från arbetskamrater eller företag. Stefan Holmström vid Umeå universitet har nu utvärderat testet i sitt doktorsarbete, och han visar att instrumentet fungerar utmärkt på svenska arbetsplatser för att mäta olika typer av arbetsstress.

Omkring 1200 personer inom olika yrkesgrupper deltog i studien, de flesta var anställda inom metallindustri och sjukvård i Norrland. I testet Job Stress Survey får den anställde skatta upplevd stress på en niogradig skala i 30 olika situationer. Stefan Holmström menar att i jämförelse med andra testinstrument är Job Stress Survey praktiskt och går snabbt att genomföra på arbetsplatsen. Andra fördelar är att testet både kan mäta hur stressiga vissa situationer är och hur ofta de uppstår, och att resultaten kan redovisas på ett sätt som är begripligt och meningsfullt för de anställda.

Under fyra år har Stefan Holmström också följt två Västerbottensföretag för att särskilt studera hur stress och belastningsskador hör ihop. Enligt Stefan Holmström råder en hög stressnivå på arbetsplatserna, och endast marginella förändringar har skett under fyra år. Han visar också att stress som är relaterad till den sociala situationen på företagen har klara kopplingar till belastningsproblem, såsom värk i nacke, axlar och armar.

Förutom att utvärdera testets mätegenskaper har Stefan Holmström också upprättat svenska normer för metallindustri och sjukvård. Han har särskilt uppmärksammat hur tolkningen av könsskillnader i testresultaten ska utföras.

Fredagen den 9 maj försvarar Stefan Holmström, institutionen för psykologi, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Workplace stress measured by Job Stress Survey and relationships to musculoskeletal complaints. Disputationen äger rum kl. 13.15 i Bt 102, Beteendevetarhuset. Fakultetsopponent är professor Lars R Bergman, psykologiska institutionen, Stockholms universitet.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta:

Stefan Holmström,
institutionen för psykologi,
Umeå universitet,
tel: 090- 786 60 44,
e-post: stefan.holmstrom@psy.umu.se

År 1881 samlades den franskspråkiga befolkningen, ”the Acadians”, i Kanadas maritima provinser, dvs. de landsdelar som idag utgör Nova Scotia, New Brunswick och Prince Edward Island, till sitt första nationella konvent. Detta konvent blev upptakten till ett nytt liv i ett förändrat land jämfört med den tid före september månad 1755, då ”the Acadians” deporterades av engelsmännen till de amerikanska kolonierna söder om Nova Scotia. Efter återkomsten till sin forna bygd tvingades de leva åtskilda och delvis gömda i mer än hundra år.

Den första koloniseringen bidrog till att många aspekter av ”Den Andre”, i form av Micmac indianer, fransmän och engelsmän, har florerat och alltjämt ofta förekommer i skönlitteratur från den denna del av Kanada. Avhandlingen pekar på hur ”Den Andre”, ofta en stereotyp, ändrar skepnad beroende på tid och historiska omständigheter. Trots detta visar Birgitta Brown på att transkulturella kontakter alltid uppstår vid möten. Transkulturella möten och kontakter belyses ur olika perspektiv med upphovsmannens, kubanen Fernando Ortiz, definition som bas. Transkulturella möten innebär att människor möts i ojämlika och ojämna maktstrukturer, inte sällan i kamp, och att dessa möten ger upphov till en ny verklighet, både av beständig och obeständig karaktär.

De författare, som analyseras i avhandlingen, har publicerat sig under hela 1900-talet. Sir Charles G. D. Roberts’ A Sister to Evangeline (1898) berättar historien om engelsmännens deportation av ”the Acadians” 1755. Syftet med romanen är att rättfärdiga engelsmännens grymma hantering av den franskspråkiga och katolska befolkningen, som funnits i denna del av Nordamerika alltsedan 1600-talet början.
Thomas Head Raddall gav 1944 ut sin roman Roger Sudden, som ur ett engelskt perspektiv redogör för uppbyggnaden av kuststaden Halifax och den franska garnisonstaden Louisbourgs fall. Den franskspråkige Claude Le Bouthillier lägger i sina två romaner Phantom Ships och i Les marées du grand dérangement ytterligare perspektiv till deportationen, exilen och återkomsten till östra Kanadas kusttrakter. Franskspråkiga Antonine Maillet återger i sin roman Pélagie från 1979 hur den franskspråkiga befolkningen, som skickats i exil 1755, återvände i oxkärror till sina forna hemtrakter under 1770 talet, en resa som tog tio år.

1900-talets samlevnad mellan engelskspråkiga och franskspråkiga kanadensare i denna del av Kanada skildras av författare som Janice Kulyk Keefer, David Adams Richards och Jeannine Landry Thériault i romaner som givits ut under det sena 1980-talet och tidiga 1990-talet. Det koloniala arvet, social utarmning och marginalisering utgör bakgrund till hur vilsna karaktärer söker sin identitet.

Alla romanerna skildrar ur olika perspektiv hur den ”Den Andre” och transkulturella kontakter skapas, formas, förvandlas och återskapar ny verklighet.

Avhandlingens titel: Anglo-French Relations and the Acadians in Canada’s Maritime Provinces: Issues of Othering and Transculturation.
Disputationen äger rum lördagen den 24 maj 2008 kl. 10.15.
Plats: Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6, Göteborg

Kontaktinformation
För ytterligare information kontakta Birgitta Brown, 031-786 23 40 (arb.), 0733-42 37 37, birgitta.brown@ub.gu.se

Den Sokratiska dialogen är ett speciellt sätt att genom samtal utveckla barns och vuxnas tänkande och därigenom nå insikt i centrala idéer och värden. Genom delta i Sokratiska samtal några gånger i månaden utvecklar förskolebarn och grundskolelever sitt tänkande. I samtalen funderar de och diskuterar tillsammans över olika frågor inom litteratur och konst. Till exempel kan det handla om Pippi Långstrump egentligen är en bra kompis, om vad Alfons Åberg ska göra när han blir anklagad för stöld eller om människor föds onda eller goda.

– I början har barnen  svårt att uttrycka sina tankar och de accepterar även kamraternas mindre genomtänkta idéer, men med tiden utvecklas deras förmåga att uttrycka sig och undersöka idéer kritiskt och logiskt, säger Ann S Pihlgren.

I undersökningen som genomfördes i sju grupper med barn i åldern fem till sexton år filmades de Sokratiska samtalen under tre års tid. Utvärderingen av filmerna visade tydligt att samspelet i klassrummen påverkades positivt av samtalen. Lärarens röst hördes inte lika ofta, fler elever talade och eleverna tog gradvis över lärarens ansvar för att genomföra den utforskande dialogen.

– Förmågan att använda det Sokratiska samtalet skapas genom att lärare och elever provar sig fram och testar samtalets regler, berättar Ann S Pihlgren. Eleverna bygger också upp en stödjande gruppkultur genom att utveckla sitt tysta samspel där gester, blickar och kroppsspråk används för att visa stöd och sympati, men också för att samarbeta när någon försöker störa eller provocera samtalet. Lärarens roll blir att se till att tänkandet i samtalet utvecklas och att samtalet förs med respekt för alla deltagares åsikter.

Sokratiska metoder har utvecklats oberoende av varandra i flera olika länder och i olika tider. Metoderna innebär att ett antal bestämda moment genomförs. En inledande, öppen fråga besvaras av alla deltagare, texten eller bilden analyseras tillsammans och de nya idéer som kommit fram kopplas till egna erfarenheter.    

-Det verkar som om just den ritualiserade strukturen och den öppna stämningen garanterar en säkerhet som gör att deltagarna vågar prova nya, djärva tankar som de annars inte skulle ha testat, säger Ann S Pihlgren. Genom att samarbeta när de undersöker idéerna lär de sig ett sätt att angripa problem när de är på egen hand.

Att arbeta utifrån den antika filosofen Sokrates kan tyckas ålderdomligt i nutidens skola, men så är det absolut inte menar Ann S Pihlgren.

– Sokratiska samtal har under flera hundra år ansetts vara ett komplement till traditionell klassrumsundervisning. Men det är inte helt lätt att lära sig hur det ska genomföras för att få effekt. Särskilt svårt har lärarna, som lätt faller tillbaka till sin traditionella, kontrollerande lärarroll. Avhandlingen ger goda redskap att för lärare att utveckla sin kunskap om hur man utvecklar barns tänkande och en samarbetande dialog i barn- och ungdomsgrupper.

Avhandlingens namn: Socrates in the Classroom. Rationales and Effects of Philosophizing with Children. Avhandlingen finns att ladda ner som pdf på http://www.diva-portal.org/su/theses/abstract.xsql?dbid=7392 .

Ytterligare information
Ann S Pihlgren, Institutionen för utbildningsvetenskap med inriktning mot tekniska, estetiska och praktiska kunskapstraditioner (UTEP), Stockholms Universitet, tfn 070-249 01 31, 0176-26 10 41, e-post anns.pihlgren@norrtalje.se .

För bild
Ring 08-16 40 90 eller maila press@su.se.

Mer om Sokrates och Sokratiska samtal
Sokrates (470-399 f Kr) grekisk filosof, utgick i sina dialoger från förnuftets rätt att fritt och förutsättningslöst pröva alla frågor. Efterlämnade inga skrifter varför vi känner honom främst genom Platons (427-347 f Kr) dialoger. Platon var elev till Sokrates och är en portalgestalt inom den idealistiska traditionen inom västerländsk filosofi. Sokrates arbetade främst genom vad han kallade majevtik, förlossningskonst. Genom elenchus (grekiska för granska, motbevisa), ett undersökande utfrågande, hjälper samtalsledaren deltagarna att förlösa sina tankar.

Liknande metoder har t.ex. utvecklats och praktiserats i början av 1900-talet av de svenska folkbildarna Hans Larsson och Oscar Olsson, i Tyskland under 1920-talet genom Leonard Nelson och i USA under senare delen av 1900-talet av Mortimer J Adler. I Sverige har samtalen introducerats i nutid av professor Lars Lindström. Samtalen praktiseras som en pedagogisk metod bl.a. vid Freinetskolan Mimer i Norrtälje www.mimer.org. Barnen och ungdomarna i avhandlningens undersökning var mellan fem och sexton år (skolår 9)

Öppen föreläsning om Sokratiska samtal
Professor Sophie Haroutunian-Gordon från North Western University i Illinois, USA, håller en öppen föreläsning, Interpretvie Discussions, om dialog i undervisningen utifrån sin forskning. Föreläsningen är gratis och vänder sig till pedagoger, skolledare, forskare och andra intresserade.
Tid: Lördagen 10 maj, kl 15-16.30
Plats: Stockholms universitet, campus Konradsberg, H-aulan

Kontaktinformation
Ytterligare information
Ann S Pihlgren, Institutionen för utbildningsvetenskap med inriktning mot tekniska, estetiska och praktiska kunskapstraditioner (UTEP), Stockholms Universitet, tfn 070-249 01 31, 0176-26 10 41, e-post anns.pihlgren@norrtalje.se .

I mitten av 1990-talet ansågs skolan vara den kommunala verksamhet där föräldrar och elever hade minst möjlighet att påverka. För att öka föräldrarnas inflytande startades år 1996 en försöksverksamhet med lokala styrelser med föräldramajoritet. Försökstiden har utökats tre gånger, nu senast till och med juni 2008, och idag finns styrelser i omkring 250 grundskolor.

Margaretha Kristoffersson vid Umeå universitet har i sin avhandling studerat nio skolor med lokala styrelser i Sverige. Hon har också genomfört en studie i Danmark, samt en internationell forskningsöversikt med exempel på länder med föräldrar i styrelser.
– I många fall tycker inte föräldrarna i styrelserna att de får tillräckligt med inflytande, eller att de har tillräckligt med tid för arbetet, säger Margaretha Kristoffersson.

Idag fungerar styrelserna oftast som ett forum för diskussion, information och rådgivning, något som enligt Margaretha Kristoffersson antyder att styrelserna inte utnyttjar sina befogenheter fullt ut.
– Tanken var att det skulle fattas beslut i styrelsen kring angelägna frågor, och att föräldrarna skulle vara delaktiga i dessa beslut.

En mycket viktig framgångsfaktor för styrelsen är om rektor har ett nära samarbete med den förälder som är styrelseordförande, och att det finns en tydlig arbetsordning över vad styrelsen ska arbeta med. Viktigt är också att kommunikation mellan styrelsen, skolans personal och övriga föräldrar vid skolan fungerar, så att ingen känner sig utestängd. Styrelsen behöver också få tillräckligt med stöd och återkoppling från kommunernas centrala förvaltning, något som ofta inte är fallet.

Beslutet att införa styrelser har, enligt Margaretha Kristoffersson, att göra med att det har skett en förskjutning från en välfärdspolitik till en mer marknadsanpassad politik. Föräldrar ses som individuella konsumenter på marknaden, medan de som ledamöter i styrelsen ska fatta beslut som inkluderar alla föräldrar.

– Föräldrar är inte en enhetlig grupp, sociala, kulturella och ekonomiska villkor påverkar hur aktiva föräldrar är. Att införa styrelser kan leda till att det blir större skillnader mellan olika grupper än tidigare, menar Margaretha Kristoffersson, och pekar på risken för att vissa grupper av föräldrar inte har samma möjligheter till deltagande.

Fredagen den 25 april försvarade Margaretha Kristoffersson, pedagogiska institutionen, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Lokala styrelser med föräldramajoritet i grundskolan. Fakultetsopponent var professor Lisbeth Åberg-Bengtsson, Mittuniversitetet, institutionen för utbildningsvetenskap.

Kontaktinformation
För mer information:

Margaretha Kristoffersson,
pedagogiska institutionen,
Umeå universitet,
tel: 090- 786 7805, 070-578 2323
e-post: margaretha.kristoffersson@pedag.umu.se

Sommaren 1982 gick en grupp konstnärer samman och gjorde en utställning i KF:s nedlagda linoljefabrik i Danviken söder om Stockholm. Projektet fick namnet Ibid. och hade i sin plats- och rumsorienterande karaktär en förebild i den amerikanska konstscenen under 1970-talet.

Denna konceptuella konst har beskrivits med termen postmodernism. Vad man då fäst sig vid är dess uppgörelse med modernismens ”romantiska” konstuppfattning, inom vilken konstverket sågs som ett personligt och unikt uttryck. Ändå är Ibid. ett i hög grad romantiskt projekt – något som inte minst märks i konstnärernas kommentarer till utställningen. Om Ibid. kan betecknas som postmodernistisk så är det alltså fråga om en romantisk postmodernism.

I början av 1980-talet presenterade Ola Billgren en bildsvit kallad 19 romantiska landskap. I denna närmar han sig romantiken utifrån postmoderna utgångspunkter. Ola Billgren arbetar med collage, citat och fragment och synliggör därmed en förbindelse mellan postmodernismen och den sida av romantiken som har att göra med fragmentestetiken, gränsöverskridandet och den romantiska ironin.

I konst-kritikens mottagande av hans konst kan man urskilja en strid mellan två tolkningar. Den ena hävdar att Ola Billgren är en postmodernist som dekonstruerar föreställningen om det autentiska uttrycket genom att simulera ett innerligt romantiskt uttryckssätt och samtidigt avslöja det som just en simulation. Han kritiserar romantiken i dess egna termer och stegrar dess inre motsägelse till en akut splittring, heter det hos kritikern Lars Nittve.

Mot denna tolkning står en annan, företrädd av bland andra Ingela Lind och Douglas Feuk, som hävdar att beskrivningen av Ola Billgrens arbeten som postmodernistiska språkspel är en schablon som osynliggör existentiella teman förankrade i konstnärens inre liv. Liknande strider utspelar sig runt de två konstnärerna Dick Bengtsson och Max Book, vars verk också diskuterades intensivt i konstkritiken under 1980- och 1990-talet, och där det romantiska i deras arbeten ofta stod i fokus för kritikernas uppmärksamhet.

Kristoffer Arvidsson tar oss med tillbaka till ett omvälvande skede i svenskt konstliv. Genom en närläsning av konstkritik från perioden 1979-2007, med fokus inställt på kritikernas motsägelsefulla relation till det romantiska i utställningsprojektet Ibid., samt de tre konstnärerna Ola Billgrens, Dick Bengtssons och Max Books produktion, rekonstruerar författaren konstfältet, dess positioner och strider om tolkningsföreträde, men också den diskurs inom vilken det romantiska föreställs som ett utanför. Postmodernismens historieskrivning och självmedvetande tas därmed till granskning.

Avhandlingens titel: Den romantiska postmodernismen. Konstkritiken och det romantiska i 1980- och 1990-talens svenska konst.
Disputationen äger rum fredagen den 16 maj 2008 kl. 13.15
Plats: Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6, Göteborg

Kontaktinformation
För ytterligare information kontakta Kristoffer Arvidsson, 031-12 94 56 (hem), 0761-15 90 89,
kristoffer.arvidsson@arthist.gu.se

Avhandlingen består av en fallstudie av ett skolutvecklingsprojekt som bedrevs enligt den s.k. Frirumsmodellen. Tidigt i projektet visade det sig dock att den tänkta strategin var mer komplicerad att genomföra i praktiken än vad den bakomliggande teoretiska tanken utlovade. Skepsis och motstånd bidrog också till att projektet inte kunde genomföras enligt den ursprungliga planen. Studien kom därför att fokusera på händelser och processer som kunde bidra till att öka förståelsen för varför så skedde.

En utgångspunkt i studien är att skolans uppdrag aldrig kan betraktas som neutralt, utan är ett uttryck för bakomliggande samhälleliga krafter, ideologier och ideal som är verksamma i ett aktuellt historiskt skede. Dessa förändras över tid, vilket leder till att skolreformer med varierande tidsintervaller genomförs. Detta genererar i sin tur olika former av utvecklingsaktiviteter i enskilda skolor. På det sättet finns en nära koppling mellan vad som sker på den makropolitiska nivån (staten och kommunen) och den mikropolitiska nivån (den enskilda skolan, det enskilda lärarlaget och i slutändan, den enskilde läraren).

Resultatet visar hur komplexa, synliga och osynliga, mönster av relationer, makt och individers grundläggande värderingar påverkade hur skolutvecklingsprojektet utvecklade sig och varför det aldrig fick något egentligt fäste i den aktuella skolan. Den rationalistiskt utformade projektplanen och den skolutvecklingsmodell som användes skapade inte de nödvändiga förutsättningarna för att på ett ändamålsenligt sätt hantera de komplikationer som uppstod.

I studien tydliggörs att skolutveckling sker i en komplex skärningspunkt mellan utbildningspolitiska intentioner, pedagogisk forskning och förvaltningsledningars, rektorers och lärares ambitioner, vilket är ett förhållande som bör synliggöras och problematiseras i arbetet med att utveckla skolans verksamhet. Därmed blev det också tydligt att i ett skolutvecklingsarbete är det viktigt att såväl förvaltningsledningen som skolledningen har förmåga att hantera skolans ideologiska dimension.

Inger von Schantz Lundgren är hemmahörande i Borlänge och verksam som adjunkt vid Högskolan Dalarna.

Avhandlingen Det är enklare i teorin… Om skolutveckling i praktiken. En fallstudie av ett skolutvecklingsprojekt i en gymnasieskola försvaras fredagen den 9 maj 2008, kl. 13.00. Disputationen äger rum i sal Weber, Växjö universitet. Fakultetsopponent är professor Per-Erik Ellström, Linköpings universitet.

Kontaktinformation
För mer information kontakta Inger von Schantz Lundgren, telefon: 070-998 54 67 eller e-post: ivo@du.se.

Avhandlingen går att beställa genom Kerstin Brodén, Växjö University Press,
telefon: 0470/708267 eller e-post: vup@vxu.se.