– Problematiken kring elektronisk arkivering är stor, säger Erik Borglund. Arkivinformationen måste senast vid sin tillkomst uppfylla arkivvetenskapliga krav. Det gäller även vid design av informationssystemen där arkivinformation skapas och hanteras över tid.

Den svenska offentlighetsprincipen bygger på en fungerande arkivering oavsett hur handlingar skapas. Men olika perspektiv finns när det gäller arkivinformation. Privata organisationer värderar arkivinformationen framförallt utifrån verksamhetsnytta. Offentliga organisationer däremot värderar arkivinformationen mestadels utifrån legala krav och ansvarsspårbarhet. Med det menas att den som skickar en handling till en myndighet skall kunna hitta igen den, även om ingenting händer trots att den är mottagen. Man skall kunna hitta den som är ansvarig.

En modell för kvalitet (RQAM) har utvecklats för hantering av arkivinformation och kvalitetsmätning av densamma. Modellen fungerar även som referens vid design av informationssystem.

Avhandlingen från Mittuniversitetet är den första i Sverige som fokuserar på elektronisk arkivering och digitalt bevarande. Forskningen bidrar därmed till ny kunskap om långsiktigt digitalt bevarande.

Erik Borglund disputerar i Härnösand den 27 maj med avhandlingen ”Design for Recordkeeping: Areas of Improvement”.

Kontaktinformation
Frågor kan ställas till:
Erik Borglund, 0611-862 33, 073-848 82 82. E-post erik.borglund@miun.se

I avhandlingen ”Att köra eller inte köra – Hur de äldre, åldrande och bilkörning har diskuterats i svensk transportpolitik” har Satu Heikkinen undersökt föreställningar om äldre människor som kör bil genom att studera svensk statlig transportpolitik. Som material har hon i första hand använt sig av riksdagstryck och regeringsdokument. Hon har dessutom studerat hur äldre människor som kör bil kategoriseras i förhållande till andra trafikanter.

Ett återkommande samtalsämne i transportpolitiken från 1930-talet och framåt är ifall förare som uppnått en viss ålder bör genomgå regelbundna körkortskontroller. Sådana regler finns i flera andra europeiska länder men inte i Sverige.

– Den svenska diskussionen om åldersbaserade kontroller av förarna handlar mer om körkortsfrågor och problematiseringar som är baserade på körkortssystemet än om trafiksäkerhet och trafikolyckor, säger Satu Heikkinen.

Detsamma gäller även mer generellt för diskussionerna inom transportpolitiken, menar hon. Fokus ligger på körkortsfrågor för äldre människor som kör bil, medan flera andra frågor som anpassning av fordon, trafikmiljö och hastighet hamnar i bakgrunden.

– Även vikten av rörlighet och äldre människors behov av att resa, som blivit en viktig fråga i transportpolitiken sedan början av 2000-talet, är till stor del en körkortsfråga.

I avhandlingen diskuterar Satu Heikkinen också hur föreställningarna om äldres bilkörning uttrycker en mer generell föreställning om äldre människor. Hon liknar det vid en ålderstrappa, där det nedersta trappsteget symboliserar nedgång och förfall. För äldre som kör bil handlar detta nedersta steg om utträde, att köra eller inte köra.

– Det märks också på mitt material att föreställningarna har förändrats, eller snarare förskjutits, på senare år. Medan man förr uppmärksammade förhöjda risker med äldre bilförare och talade om vikten av att sluta köra vid rätt tidpunkt tar man i dag istället upp fördelen med att fördröja utträdet och om vikten av att äldre fortsätter att köra bil, säger hon.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Satu Heikkinen, 013-20 41 12, 070-943 04 96, e-post: satu.heikkinen@vti.se

Det har ofta påståtts att moral och etik är relativiserade i det skeptiska postmoderna samhället. Men det beror på hur man förstår termen ”etik”. Begreppet har för det mesta förståtts som en kodex bestående av universella livsregler, som människan skapar för att skipa rättvisa.

Man kan emellertid också prata om den inbyggda, intuitiva etiken som gör att människan alltid i någon mån har känt ansvar för den Andre. Denna definition, framförd av den franske moralfilosofen Emmanuel Levinas, har inte utan kontrovers döpts till ”postmodern etik”.

I sin avhandling om berättandets etik i sju romaner av E. L. Doctorow ifrågasätter Catharine Walker Bergström den postmodernistiska klassificering dessa romaner har fått genom att undersöka de etiska frågor som författaren belyser i sina texter. Utgångspunkten för studien är således att undersöka hur Levinas etikbegrepp uttrycks i Doctorows romankonst. Avhandlingen följer utvecklingen av berättarrösten i hans mest kända romaner från Welcome to Hard Times (1960) till City of God (2000).

Avhandlingsförfattaren upptäcker här att Doctorow också vävt in i det etiska temat,som visar en plikt att återge Sanningen för den Andre, en mångfald av dolda referenser till så skilda filosofer som Ralph Waldo Emerson och psykoanalytikern C. G. Jung.

Senare under nittiotalet blir det tydligare att berättarna ansluter sig till en gnostisk livssyn, vilket det visar det sig att även Emerson och Jung gjorde. Medan berättarna i Doctorows två första romaner känner ambivalens gentemot sin förmåga att skriva något sanningsenligt, så litar de senare huvudfigurerna på sin intuition om både en förlorad ur-enighet och sin plikt gentemot den Andre, som var en del av den enigheten.                                    

Enligt Walker Bergström försöker Doctorows romaner svara på de svåraste frågorna: Varför värdesätter vi sanning och rättvisa? Och varför anar vi det etiska Självet som kan döma vad sanning och rättvisa är?

Hennes forskning leder till slutsatsen att om postmodernism är skeptisk och dess författare har svårt för att uttrycka ett hopp om sanning, rättvisa eller Självet, så kan inte Doctorow klassificeras som postmodernist.

Men avhandlingen tar upp nyare tolkningar av postmodernistisk språkteori som även ger bevis för att det som gör språket tvetydigt är faktiskt det som kräver etik. Vi vidkänner kravet att tolka den Andre och är tvungna att göra etiska överväganden i den tolkningen. Doctorows berättare inger hopp genom att tro på sin intuition om Självets fria vilja och att meningen är att välja ansvar för den Andres berättelse, även om de är medvetna om att det är omöjligt att uppfylla den oändliga plikt som detta innebär.

Avhandlingens titel: Narrative Ethics and Intuition of the Infinite: E.L. Doctorow’s Gnostic Hope for the Postmodern Era. (Berättandets etik och intuition av det oändliga: E. L. Doctorows gnostiska hopp för det postmoderna samhället.)

Disputationen äger rum lördagen den 31 maj 2008 kl. 13.15.
Plats: Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6, Göteborg

Kontaktinformation
För ytterligare information kontakta Catharine Walker Bergström,0521-171 76 (hem), 0705-45 55 73, catharine.bergstrom@hv.se

Många lever hemlösa i Sverige. Främst finns dessa i storstäderna men hemlöshet förekommer i 85 procent av Sveriges kommuner. Fördelningen av bostäder har lämnats över till marknaden och för dem som inte har råd står hoppet till socialtjänsten.

– Problemen är ofta för stora för att kunna lösas av den lokala socialtjänsten. Därför måste de samarbeta med andra instanser om de skall kunna hjälpa hemlösa, säger Mats Blid vid Mittuniversitetets institution för socialt arbete.

En mängd olika insatser används i kommunerna för att motverka hemlöshet. Men kvaliteten varierar när det gäller normaliseringssträvan och vårdambitioner i insatserna för en utsatt grupp människor.

Viktiga faktorer som påverka variationen av hemlöshet är främst befolkningens antal och hyresnivån. Omfattningen av psykiatriska problem i kommunerna har också betydelse liksom andelen allmännyttiga lägenheter i det totala lägenhetsbeståndet.

– Det är framför allt två faktorer som tycks hänga samman med hur väl omfattningen av kommunernas insatser svarar upp mot de behov som finns, fortsätter Mats Blid. Det är dels den politiska ambitionen och dels hur socialtjänsten är organiserad. Kommuner med socialdemokratisk majoritet och en socialtjänst med specialiserade enheter erbjuder mer insatser än andra.

Mats Blid disputerar i Östersund den 23 maj med avhandlingen ”Ett folkhem för alla? – kommunala insatser mot hemlöshet.”

Kontaktinformation
Frågor kan ställas till:
Mats Blid, 063-16 53 11 eller 073 151 37 33. E-postadress mats.blid@miun.se

I avhandlingen ”De glömda verkstäderna” skildras liv och arbete på två familjeföretag belägna i Teda respektive Torstuna socknar i Uppsala län – Teda fläkt och smide samt Vånsjöbro svets och smide. Båda var verksamma från 1930-talet och hade de omkringliggande jordbruken och större industrier som sina främsta kunder.

Trots att det funnits ett stort antal verkstäder av detta slag förekommer de mycket sparsamt i forskningen om den svenska industriella utvecklingen under förra seklet. Istället karaktäriseras perioden 1930-1980 vanligen som den högindustriella epoken, med storskalighet och rationalisering som utmärkande drag. Ekonomisk-historikern Bo Larsson lyfter därför fram en del av utvecklingen som till stora delar har förbisetts när han analyserar de små verkstädernas betydelse.

Med hjälp av ett stort intervjumaterial kombinerat med fotografier och föremål beskriver han hur produktionen gick till och på vilket sätt olika familjemedlemmar var engagerade i den, vilka kunderna var och vilka som arbetade på verkstäderna. Såväl familjemedlemmar som anställda och kunder hade en nära relation till verkstäderna.

– Avhandlingen visar också att vinst och profit inte var de främsta motiven för verkstadsinnehavarna, berättar Bo Larsson.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Bo Larsson, 018-16 91 13, e-post: bo.larsson@upplandsmuseet.se

Under hösten 1902 väntades hungersnöd i delar av Norrbotten, och pengar samlades in från hela landet till förmån för bland annat fattiga och utsatta barn. Pengarna strömmade in, och våren 1903 startades arbetsstugor för avlägset boende barn i åldrarna 7–14 år. Målsättningen var att barnen, förutom att få mat och logi, även skulle få möjlighet att gå i skola och arbetsträna. Senare samma år var hungersnöden över, men verksamheten fortsatte ända fram till år 1954.

I en ny avhandling visar Daniel Nilsson Ranta vid Umeå universitet att kommunerna utnyttjade arbetsstugor för att slippa bygga skolor på vissa orter. Istället förflyttades barnen, något som inte var i enlighet med tidens barnavårdsideal. Han menar också att ett ”erbjudande om antagning till arbetsstuga” inte var ett frivilligt val. Familjerna var tvungna att acceptera erbjudandet, eftersom de saknade resurser att starta juridiska processer mot kommunerna. Kommunerna skapade med andra ord en grupp behövande barn för att spara pengar.

Efter hungersnöden var avhjälpt år 1903 ändrades verksamhetsmålen så att arbetsstugorna skulle kunna finnas kvar. Nu påstod man att barnen måste räddas från moraliskt förfall, förvildning, bristfällig fostran, håglöshet och förfinskning. De skulle även hindras från att prata meänkieli, eller tornedalsfinska, som riskerade att sprida sig.

Daniel Nilsson Ranta menar att mycket talar för att det inte fanns fog för dessa påståenden. Istället var det ett effektivt sätt för de ansvariga att få folk att skänka mer pengar till arbetsstugorna. Han anser också att statens utsedda kontrollanter sympatiserade med verksamheten, och dessutom saknade styrmedel att ingripa.

I avhandlingen studeras sex av Norrbottens totalt 17 arbetsstugor. Dessa sex var förlagda i Arvidsjaur, Korpilombolo, Pålkem, Svanstein, Tärendö och Vojakkala. I södra Sverige fanns också arbetsstugor, dock utformade som en dagverksamhet.

Fredagen den 23 maj försvarar Daniel Nilsson Ranta, sociologiska institutionen, sin avhandling med titeln Nödhjälp på villovägar: implementering av en filantropisk välfärdsidé, Norrbottens Arbetsstugor 1903–1954. Disputationen äger rum kl. 10.15 i sal S205h, Samhällsvetarhuset, Umeå universitet. Fakultetsopponent är professor Hans Swärd, Socialhögskolan, Lunds universitet.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta:

Daniel Nilsson Ranta,
sociologiska institutionen,
Umeå universitet,
tel: 070-226 57 89, 090-786 9520,
e-post: daniel.nilsson@soc.umu.se

Om vi har ett koordinerande arbete finns det en risk för att vi låter mejlen styra vårt arbete och därmed skapas onödig stress. Frågan är hur viktig mejlen är och vad det är som gör att vi låter arbetsdagen i så stor utsträckning påverkas av inkommande meddelanden? Enligt Eva Sjöqvist, lärare vid Högskolan på Gotland, som nyligen lade fram sin avhandling i data- och systemvetenskap vid Stockholms universitet, är det inte mejlen i sig som skapar problemen – det är vi som individer som tillsammans skapar dem.

– Det är viktigt att inse att vi är både mottagare och avsändare av mejl. Mottagarens agerande är lika viktigt som avsändarens avsikter för hur vi ser på mejl som hjälpmedel i vårt arbete, säger Eva Sjöqvist.

Handlar det då bara om för mycket information?

– Nej, när det gäller mejl kan man fundera över vad det är som gör att vi upplever att det blir för mycket. Man kan dela in ”för mycket” i olika delar. Ett problem är att det finns förväntningar att vi som mottagare av mejl ska läsa och agera inom en snäv tidsram och att vi själva har förväntningar om att få snabba svar på de meddelanden som vi skickar, säger Eva Sjöqvist.

Avhandlingen visar också att det är vanligt att bevaka inkommande mejl även om vi är lediga och att det finns situationer där man bör fundera på om mejl är det bästa sättet att nå ut i organisationen.

– Mejl har ett antal egenskaper som gör att vi gärna använder den. Kombinationen av dessa egenskaper är unik jämfört med andra media men de kan dock ibland vändas till nackdelar. Vi använder ibland mejl när vi borde ha valt ett annat sätt att kommunicera, säger Eva Sjöqvist.

Hon menar att mejl har underlättat kommunikationen men att den också har förändrat arbetslivet i en negativ riktning. Förutom den ökade stressen har den personliga kontakten minskat och vi är mer stillasittande idag än tidigare.

– Eftersom de problem som kan uppstå är komplexa är det inte lätt att komma med konkreta råd hur de ska hanteras. Det går dock att komma tillrätta med det mesta eftersom det är vi som användare som bestämmer hur mejlen ska användas. I avhandlingen presenterar jag också ett antal riktlinjer som kan vara utgångspunkten för en diskussion om mejl är ett problem eller inte i en viss organisation, säger Eva Sjöqvist.

Avhandlingens namn: Electronic Mail and its Possible Negative Aspects in Organizational Contexts

Avhandlingen finns att ladda ner som pdf på http://www.diva-portal.org/su/theses/abstract.xsql?dbid=7463.

Kontaktinformation
Ytterligare information:
Eva Sjöqvist, Avdelningen för Företagsekonomi och Juridik, Högskolan på Gotland, tfn 0708-61 85 68, e-post eva.sjoqvist@hgo.se. Se även hemsida på www.hgo.se/~evas/.

För bild, kontakta universitetets presstjänst, e-post press@su.se, tfn 08-164090.

Projektformen har sedan femtio- och sextiotalet använts inom byggsektorn och i industrin. Där har tid, kostnad och kvalitet varit projektens utgångspunkter.
Det som utmärker projektformen är att den är tillfällig, har ett tydligt mål, har en definierad mängd resurser, att arbetet utförs i team och att arbetet bör leda till en förändring eller utveckling.

Men när projektformen förs in i sjukvården kolliderar den med sjukvårdens organisationsprincip – den permanenta och professionella byråkratin.

– Jag visar vilka problem som uppstår när man hämtar en metod från industrin utan att översätta den till offentlig sektor, säger Anders Edvik.

Anders Edvik har studerat tre förändringsprojekt inom sjukvården. Projekten har alla haft som mål att skapa en förändring inom den permanenta organisationen. Två av projekten rörde ekonomistyrning, det tredje gällde kvalitetsutveckling.

I avhandlingen undersöks om det gjorts någon koppling mellan projekt och omgivande organisation. Resultaten visar att projekten inte skapats med något uttalat och specifikt mål utan istället har de haft flera och ibland även dolda mål – som till exempel att stärka positionerna internt i organisationen. Dessutom har deltagarna inte frigjorts från andra arbetsuppgifter utan projektarbetet har flutit ihop med andra sysslor vilket har gjort deltagarnas tillvaro mer komplex.

– Det är ofrånkomligt att projektarbetet prioriteras bort i en patientnära verksamhet om det saknas resurser, säger Anders Edvik.

Hans studie visar att projekt många gånger startas som ett komplement till den ordinarie verksamheten när resurser saknas för att genomföra motsvarande insatser inom ramen för den permanenta driftsorganisationen.

– Risken finns att projekt startas av ren slentrian, istället för att projektverksamheten bedrivs som en del av den ordinarie och vardagliga verksamheten och därmed skapar engagemang och delaktighet, säger Anders Edvik.

Kontaktinformation
Avhandlingens titel: Projektformen och det industriella arvet – med exempel från sjukvården
Disputation: Fredagen den 23 maj 2008, kl 13.00 i sal 10, universitetets huvudbyggnad, Vasaparken, Göteborgs universitet
Opponent: Professor Anders Söderholm, Handelshögskolan, Umeå universitet
Kontakt: Anders.edvik@mah.se, tel.nr: 040-6657316, 0707-201920