Leg sjuksköterska Mona Ringdal har i sin avhandling studerat patienters minnen i samband med en svår olycka. Resultaten baseras på studier av olycksfallspatienter på fem sjukhus i Västra Götaland.

Patienterna har vid två tillfällen besvarat frågor om vilka minnen de har från olyckan och intensivvården samt skattat sin fysiska och mentala hälsa cirka ett och fem år efter olyckshändelsen.

Hela en av fyra berättar att de minns att de hade otäcka mardrömmar, att de hallucinerade och att de trodde att personalen försökte skada istället för att hjälpa. De kände sig dessutom rädda och panikfyllda under vistelsen på intensivvårdsavdelningen.

– Dessa patienter skattar även sin hälsorelaterade livskvalitet lägre och har mer ångest och depression fem år efter olyckan jämfört med patienter utan dessa minnen, säger Mona Ringdal.

Vissa patienter i gruppen deltog även i en djupintervju två år efter olyckan där de beskrev sina upplevelser av olyckshändelsen, vården på sjukhuset och hur det var att komma hem igen efter olyckan.

– Vid intervjuerna framkom att patienterna mindes olyckan och den efterföljande vården som att de var i en overklig värld med en skadad kropp som upplevdes som främmande, säger Mona Ringdal.

Dessa obehagliga minnen balanserades dock upp av minnen av god vård, anhöriga och tacksamhet för livet. Ett gott bemötande inom vården samt närhet och stöd från anhöriga och vänner hade stor betydelse för att patienten kunde känna tacksamhet över livet och gå vidare mot en framtid som många upplevde mer osäker än innan olyckan.

Vid olycktillfället var de flesta aktiva i yrkeslivet och fem år efter olyckan hade tre av fyra återgått till arbete på hel- eller deltid. Att komma tillbaka till arbetet upplevdes av de flesta som oerhört viktigt. Många berättade också att rehabiliteringen tog mycket längre tid än vad de hade tänkt och att de fick för lite hjälp från samhället med praktiska saker.

Resultaten har betydelse för hur vården bör organiseras på sjukhuset, men även efter det att patienten har kommit hem. På sjukhuset direkt efter olyckan är det på en intensivvårdsavdelning en hög teknisk och personaltät nivå på vården. Patienten har ofta svårt att kommunicera på grund av skadorna och behandlingen. Vården bör följaktligen starkt präglas av empati och lyhördhet för patientens behov samt uppmuntra engagemang av familj och vänner.

Information till anhöriga om att patienten kan ha overklighetsupplevelser är betydelsefullt för att anhöriga ska förstå situationen både på sjukhuset, men även efter hemkomsten.

– Direkt efter olyckan, redan på intensivvårdsavdelningen, bör sjuksköterskan och övrig personal verka för en långsiktig uppföljning av patienten för att få bästa förutsättningar att lindra patienterna lidande efter en olycka. Uppföljande besök på IVA samt dagböcker som skrivs under vårdtiden på sjukhuset kan vara metoder för att skapa klarlägganden för den som varit svårt skadad i en olycka och har diffusa och obehagliga minnen av denna tid, säger Mona Ringdal.

Avhandling för filosofie doktorsexamen vid Sahlgrenska akademin, institution för vårdvetenskap och hälsa

Avhandlingens titel: Memories and health-related quality of life – in patients with trauma cared for in an intensive care unit

Avhandlingen försvaras fredagen den 21 november klockan 9.00, Arvid Wallgrens backe, hörsal 2118, Göteborg

Opponent: professor Gerd Ahlström, Hälsohögskolan, Högskolan i Jönköping, Jönköping

Kontaktinformation
Avhandlingen är skriven av:
Leg sjuksköterska, fil mag Mona Ringdal, telefon: 0702-33 49 90, e-post: mona.ringdal@fhs.gu.se

Handledare:
Professor Ingegerd Bergbom 031–786 6070, e-post: ingegerd.bergbom@fhs.gu.se

Hon har tillsammans med amerikanska kollegor genomfört biofysikaliska studier av olika varianter av jästproteinet fet3p. Olika kopparjoner har avlägsnats i tur och ordning för att få fram pusselbitar som kan hjälpa dem att förstå hur varje enskild kopparjon påverkar jästproteinets stabilitet.

På detta sätt har de nu kunnat visa hur de olika kopparjonerna bidrar till att limma ihop jästproteinet i ändarna så att det formas till en triangel. Två av kopparjonerna i fet3p binder till proteinet via speciella aminosyror i både boll ett och tre, d.v.s. de syr ihop ändarna och finns själva i gränsytan därimellan.

Denna ihopveckade form behövs för att proteinet ska kunna utföra sina uppgifter i kroppen men forskarna fann till sin förvåning att detta arrangemang samtidigt minskar stabiliteten hos proteinet. När de i laboratoriet tog bort kopparn från det veckade proteinet och mätte stabiliteten, var den högre än då koppar var bundet till proteinet.  

– Vi har fått lära oss att proteiner ska vara så stabila som möjligt. Den här studien visar tvärtom att hög stabilitet inte alltid är bäst, säger Pernilla Wittung-Stafshede.

Jästproteinet fet3p har en motsvarighet i form av ett mänskligt protein som heter ceruloplasmin. Den mänskliga proteinkedjan, som är hela 1065 aminosyror lång, veckar ihop sig till sex ”bollar” och sex kopparjoner binds till olika metallsäten. Det veckade jästproteinet är mindre och består av 560 aminosyror, i proteinet finns tre ”bollar” och fyra kopparjoner.

Det är metallerna som utför proteinets funktion: i första hand att oxidera järn men proteinet tros också vara viktig för koppartransporten i vårt blod. Om proteinet muteras och inte längre kan binda och transportera koppar kan det leda till en bristsjukdom som i förlängningen kan förstöra vår lever.

Patienter med kopparbrist kan också få problem med att ta upp järn eftersom järn måste oxideras av ceruloplasmin innan det tas upp i cellerna. Vi får i oss koppar genom bland annat skaldjur, nötter, lever, russin och choklad.

Den undersökta proteinkedjan bildas i cellen och Pernilla Wittung-Stafshedes studier på både det mänskliga proteinet och jästproteinet har visat att kopparn måste binda tidigt i veckningsprocessen.

Ihopkopplingen mellan första och sista ”bollen” är alltså viktig för att hjälpa proteinet att styra resten av veckningen rätt. Finns inte koppar på plats vid veckningen, eller om proteinet veckas upp på grund av yttre påverkan i kroppen, veckas det till en felaktig struktur som sen inte kan binda koppar.

– Det gäller därför att särskilda transportproteiner levererar koppar till ceruloplasmin vid rätt tidpunkt och att proteinet inte har någon mutation som hindrar kopparbinding om allt ska gå rätt. I detta fall med fet3p betyder det att naturen måste kompromissa: det måste förlora i stabilitet för att hålla kopparn på plats och upprätthålla proteinets funktion, förklarar Pernilla Wittung-Stafshede.

Forskarna misstänker att den minskade stabiliteten hos jästproteinet med inbunden koppar beror på att en spänning lagras på den plats där kopparjonerna håller ihop ändarna eftersom bollarna då inte kan röra sig fritt. De gissar att spänningen hjälper till att driva den kemiska reaktion som sker i kopparsätet när proteinet fungerar som det ska.

Forskarna har inte kunnat studera det mänskliga proteinet på samma detaljnivå som jästproteinet, eftersom de inte kan göra varianter av det i labbet. Därför är studierna på fet3p viktiga; det är en enklare modell av den mänskliga versionen.

– Vi har funnit att fet3p beter sig på det här sättet, men vi misstänker att detsamma gäller i det mänskliga proteinet och dessutom i andra proteiner som hör till denna stora familj av proteiner. Nu vill vi ta reda på varför det finns inbyggt i strukturen att proteinet måste förlora i stabilitet för att fungera, säger Pernilla Wittung-Stafshede.

Resultaten är publicerade i det senaste numret av den amerikanska vetenskapsakademiens tidskrift Proceedings from the National Academy of Sciences.

Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta gärna:
Pernilla Wittung-Stafshede, professor i biologisk kemi, Umeå universitet
Telefon: 090-786 53 47
E-post: pernilla.wittung@chem.umu.se

Att börja i förskolan innebär att ta ett första kliv in i utbildningssystemet och samhällets offentliga fostran. De samhälleliga intentionerna finns formulerade som pedagogiska mål och visioner i förskolans läroplan. Här anges med vad och hur barnet ska påverkas i sina attityder, åsikter och tankar.

Målet är så att barnet utvecklar de förmågor som för närvarande anses vara önskvärda i det svenska samhället. Innehållet är ganska öppet och måste därför tolkas och konkretiseras av varje enskild lärare.

Frågan är då vilka normer och värden som uppmuntras i förskolan, hur de kommer till uttryck och hur de förmedlas till barnen?

I sitt avhandlingsarbete har Anette Emilson utgått från videoobservationer av kommunikationen mellan lärare och barn på tre förskolor. 46 barn mellan ett och tre år och tio lärare medverkar i studien.

I avhandlingen analyseras tio värden som kontinuerligt uppmuntrades i mötet mellan lärare och barn. Resultaten visar att värdena är av omsorgsetisk, demokratisk eller disciplinerande karaktär. Resultatet visar också att de värdena kommuniceras på olika sätt, både kommunikativt och strategiskt. De olika sätten får olika konsekvenser för vilka värden som är möjliga att kommunicera.

– Kommunikationen mellan lärare och barn är central om barnen ska uppleva delaktighet och inflytande. Då krävs ett närmande av barns perspektiv, en emotionell närvaro och en lekfullhet av läraren, säger Anette Emilson.

När de kvaliteterna genomsyrar kommunikationen förefaller det som om lärare och barn möts i samförstånd där en verklighet blir möjlig för dem att dela.

Aldrig förr har barns egen delaktighet och inflytande betonats så starkt i skolans styrdokument, och även för de yngsta.

– För att fördela makten mellan lärare och barn bör det kommunikativa handlandet få större utrymme i praktiken. Är det önskvärt att barn till exempel ska delta aktivt och utöva inflytande i förskolan, innebär det att den fostran som praktiseras måste ta sig kommunikativa uttryck med utgångspunkt i barns perspektiv, säger Anette Emilson.

Anette Emilsson lade fram sin avhandling ”Det önskvärda barnet. Fostran uttryckt i vardagliga kommunikationshandlingar mellan lärare och barn i förskolan” vid institutionen för pedagogik och didaktik fredag den 14 november.

Kontaktinformation
Kontakt: anette.emilson@hik.se, 0480-446763, 0702-806404.

Presskontakt: Torsten Arpi, Utbildningsvetenskapliga fakulteten, Göteborgs universitet,
torsten.arpi@gu.se, 0768-581187

Hältor hos smågrisar är ett av de största hälso- och djurskyddsproblemen inom svensk grisproduktion. Utöver djurlidande orsakar hältor hos smågrisar även ekonomiska förluster i form av döda grisar, försämrad tillväxt och kostnader för antibiotikabehandlingar och extra arbetsinsatser. I en del av Mate Zorics avhandling följdes smågrisproduktionen vid en forskningsstation under fyra år, och där behandlades ungefär var tionde gris med antibiotika för hälta under smågrisperioden. Av dessa djur behandlas cirka 75 procent under de tre första levnadsveckorna.

Hälta hos smågrisar kan orsakas av skavsår och klövskador, antingen genom att skadan smärtar vid belastning eller genom att den fungerar som inkörsport för en ledinfektion. I Mate Zorics studie syntes skavsår hos i stort sett samtliga smågrisar vid tre dagars ålder, men de hade som regel läkt av vid tre veckors ålder.

I nästa steg jämfördes risken för utveckling av hältor hos smågrisar i tre olika inhysningssystem: djupströbädd med torv samt två olika konventionella system med betonggolv strödda med halm. Detaljerade studier av förekomsten av hudskador under de första levnadsveckorna visade att smågrisar på djupströbädd hade färre skador på framknän och klövar, och dessa grisar behandlades inte heller lika ofta mot ledinfektioner. Djupströbädden av torv utgjorde ett mjukt och bra underlag för smågrisarna, men det finns alltid två sidor av ett mynt. Bitskador i ansiktet, liksom skador på buk och svans var vanligare i torvsystemet och det var också fler smågrisar som lågs ihjäl av suggan i det systemet jämfört med i de konventionella systemen.

Mate Zoric har också undersökt åtgärder som är ämnade att minska förekomsten av skavsår och ledinfektioner i befintliga inredningar. I en besättning med fyra identiska grisningsavdelningar med betonggolv lagades den skrovliga golvytan i två av avdelningarna med avjämningsmassor som anses kunna förbättra golvet sett ur smågrisens perspektiv. De andra två avdelningarna åtgärdas inte utan fungerade som kontroll, men i den ena fördubblades strögivan med halm.

Golvlagningarna minskade mängden klövskador och mekaniska skador på kroppen betydligt samtidigt som de minskade förekomsten av ledinfektioner hos smågrisarna. Även en fördubblad halmgiva minskade antalet ledinfektioner något. Lagning av betonggolv och en ökad strömängd kan således utgöra viktiga förebyggande redskap mot såväl skavsår och klövskador som ledinfektioner.

—————————–

Leg. veterinär Mate Zoric, institutionen för kliniska vetenskaper, SLU, försvarar sin avhandling Lameness in piglets.

Tid: Fredag den 21 november 2008, kl. 09.15
Plats: Ettans föreläsningssal, Klinikcentrum, SLU, Ultuna, Uppsala
Opponent: Professor Tore Framstad, Norges veterinærhøgskole, Institutt for produksjonsdyrmedisin, Oslo, Norge

Mer information:
Mate Zoric, tel. 070-396 52 30, mate.zoric@sva.se.

Länk till pdf med den fullständiga avhandlingen: http://diss-epsilon.slu.se/archive/00001862/

Pressbilder (får publiceras fritt i samband med artiklar om disputationen, fotograf ska anges):

*Sugga med smågrisar (Foto: Mate Zoric)
http://www2.slu.se/aktuellt/2008/pressbilder/MateZoric/kultingar.jpg

Detta och övriga pressmeddelanden från SLU: http://www.slu.se/page.cfm?page=102

Juridiska system baseras på idén att en grupps genomsnittliga mening är mer pålitlig en ensam experts och att gruppen bör komma fram till konsensus i en fråga. Inte alltid så lätt för människor men är det ens möjligt i djurvärlden?

I den aktuella studien presenteras bevis på att små grupper av spigg når konsensus när de ska välja en av två potentiella ledarfiskar. Genom att använda modeller av ledarfiskar med olika egenskaper kända för att vara mer eller mindre positiva tecken på god ”fiskhälsa” och presentera dessa för grupper av fiskar kunde forskarna studera fiskarnas val av ledare. De kunde visa att beslutet följde en enkel regel.

– När tillräckligt många fiskar valde samma sak följde alla andra efter och även om det kunde leda till fel beslut så blev det rätt i en majoritet av fallen, säger David Sumpter, forskare i tillämpad matematik vid Uppsala universitet.

Studien visade också att en större grupp fiskar hade större chans att välja ”rätt” ledare än en liten grupp – och att en ensam fisk ofta väljer fel. Detta stämmer väl överens med teorier som säger att chansen att fatta ett korrekt beslut är större ju större gruppen är, medan beslut i en liten grupp i större utsträckning speglar individuella åsikter.

David Sumpters forskning är inriktad på att med matematikens hjälp försöka förklara och förstå den intrikata kommunikationen mellan djur som lever i grupp för att bättre förstå den kollektiva organisationen. Vissa arter har ett stort mått av samarbete, medan andra framför allt drivs av att få mat eller skydd för egen del. Hur fattas gemensamma beslut? Han har tidigare använt liknande matematiska modeller för att beskriva myror, afrikanska gräshoppor och fåglar.

– Att härma andra när man ska ta ett svårt beslut är ofta ett strategiskt bra val, även om det förstås finns undantag, säger David Sumpter.

I sina studier använder han en kombination av laboratorie- och fältexperiment, datorsimuleringar och matematisk modellering i samarbete med forskare inom andra områden.

Läs artikeln på Current Biologys webbplats.
http://www.cell.com/current-biology/abstract/S0960-9822(08)01422-X

Kontaktinformation
För mer information, kontakta David Sumpter, tel: 018-471 32 14, e-post: david.sumpter@math.uu.se

I Sverige, liksom många andra länder, föds för få barn för att befolkningen ska kunna ersätta sig själv. I framtiden kan innebära stora problem med att finansiera exempelvis sjukvård och pensioner. Samtidigt kan tio-tjugo procent av alla par av olika anledningar inte få barn, trots att de vill.

– Subventionerad provrörsbefruktning är ingen total lösning mot den åldrande befolkningen, men en del av en strategi. Och det är viktigt att ha en plan för att Sverige ska stå bättre rustad inför framtiden, säger Anders Svensson, i dag medicinstudent, som är huvudförfattare till artikeln och som med stöd av ett förslag från den amerikanska tankesmedjan Rand tittat på statligt subventionerad IVF-behandling.

Artikelförfattaren påpekar att det idag är stora regionala skillnader på hur lätt det är att få tillgång till landstingsubventionerad provrörsbefruktning. Vissa landsting betalar inte om paret redan har barn, vissa betalar bara för två försök och andra för tre försök.

– Faktum är att ungefär hälften av alla provrörsbehandlingar betalas ur egen ficka, vilket leder till att i de fallen kan bara de som har råd genomgå en IVF-behandling.

På lite sikt tjänar staten på att subventionera kostnaderna för provrörsbarn för par som är ofriviligt barnlösa.

– Här finns en potentiell grupp som skulle kunna hjälpa till att öka befolkningstillväxten. Våra beräkningar visar att ur ett långsiktigt perspektiv kostar provrörsbefruktning ingenting för staten då staten faktiskt får tillbaks sina investerade pengar i form av de skattepengar som individen betalar in under sin livstid.

Anders Svensson räknar med ett scenario där varje provrörsbarn är en medelperson, exempelvis vad avser livslängd och inkomst. Studien bygger också på en nuvärdeskalkyl, som bland annat tar hänsyn till inflationen. Om staten investerar i ett provrörsbarn idag så är den investering idag värd 254 000 kronor. Sett över provrörsbarnets livstid betalar han eller hon in cirka 32 miljoner kronor i skatt.

– Effekten på befolkningskurvan är jämförbar med att höja barnbidraget med 25 procent, men till en lägre kostnad.

Anders Svensson har i sin beräkning utgått från dagens nivå på inkomstskatt, men inte tagit med statens inkomst för andra typer av skatter. Det innebär att statens inkomst per individ tagits i underkant.

– Personer över 80 år kommer att öka med 100 procent till år 2050 jämfört med idag. Om vi vill behålla det svenska välfärdsystemet som det ser ut idag så krävs det att vi bryter den negativa befolkningstrenden, eftersom i framtiden ska allt färre som jobbar försörja allt fler gamla. Alternativen är att skära ner den svenska välfärdsmodellen eller att kraftigt höja skatterna.

Ökad subventionering skulle dessutom minska en del av det personliga lidande som det kan innebära att vilja få barn, men inte kunna.

– Provrörsbefruktning skiljer sig från all annan medicinsk behandling. Den skapar liv istället för att förlänga liv. Det är unikt, säger Anders Svensson.

Kontaktinformation
Kontakta Anders Svensson på 073-618 18 71 eller anders.e.svensson@gmail.com.

Anna Södergren har funnit att patienter med mångårig kronisk ledgångsreumatism (reumatoid artrit, RA) har nästan tre gånger så stor risk att drabbas av hjärtinfarkt respektive stroke jämfört med normalbefolkningen. Dödligheten efter dessa kärlhändelser är också ökad jämfört med den övriga befolkningen, visar resultaten.

Tidig åderförkalkning (ateroskleros), mätt med ultraljud av kärlväggens tjocklek i halspulsådern (intimamediatjocklek, IMT) och av den kärlväggsberoende vidgningsförmågan hos pulsådern i överarmen, är inte ökad hos nyinsjuknade patienter med RA jämfört med normalbefolkningen. Däremot ökade aterosklerosen, mätt som IMT, snabbare hos patienter med RA än hos kontroller under 18 månader.

Vid första mättillfället i ultraljudsstudien kunde Anna Södergren påvisa ökad aktivering av kärlväggens innersta lager, endotelet, hos patienter med RA jämfört med friska kontroller. Denna aktivering anses vara det första steget i aterosklerosprocessen. Samband fanns mellan dessa markörer för endotelaktivering och förekomsten av ateroskleros i större utsträckning hos patienter med tidig RA än hos kontroller. Flera markörer för inflammation var hos patienter med RA relaterade till dessa markörer för endotelaktivering.

Patienter med RA har tidigare visats ha ökad nivå av homocystein, ett ämne i blodet som förknippas med en ökad risk att insjukna i hjärtkärlsjukdom och vars omsättning påverkas av bl. a. B-vitaminer. Patienter med RA behandlades med en kombination av vitamin B6, B12 och folsyra eller placebo under 12 månader. Under uppföljningen sågs en betydande sänkning av homocysteinnivån hos gruppen behandlad med B-vitaminer redan efter 3 månader. Av detta drogs slutsatsen att homocystein är lika lätt att sänka hos patienter med RA som hos normalbefolkningen. Uppföljningstiden var dock för kort för att se några effekter på hjärtkärlsjukdom hos dessa patienter.

Sammanfattningsvis är det viktigt att identifiera och behandla riskfaktorer för hjärtkärlsjukdom hos patienter med RA i enlighet med de riktlinjer som finns, samt att identifiera och behandla hjärt-kärlhändelser på ett optimalt sätt. Viktigt är även att den inflammatoriska aktiviteten behandlas så bra som möjligt, för att minska risken både för hjärtkärlsjukdom och för den leddestruktion som är förknippad med RA.

Fredagen den 21 november försvarar Anna Södergren, Inst. för folkhälsa och klinisk medicin, medicin, sin avhandling med titeln Epidemiological and pathogenic aspects of cardiovascular disease in rheumatoid arthritis”.

Disputationen äger rum klockan 13.00 i Sal B, 9 tr., Tandläkarhögskolan, NUS.

Fakultetsopponent är docent Tuulikki Sokka, Jyväskylä, Finland.

Avhandlingen är elektroniskt publicerad, se
http://www.diva-portal.org/umu/abstract.xsql?dbid=1906

Kontaktinformation
Anna Södergren är doktorand vid Inst. för folkhälsa och klinisk medicin, enheten för medicin. Hon nås på telefon 090-785 00 00, mobiltelefon 070-293 18 69 eller e-post anna.sodergren@medicin.umu.se.

Under de senaste decennierna har universiteten och högskolorna med tillhörande filialer blivit allt fler i Sverige. Arkitekturen är iögonfallande, ibland i ensamt majestät men oftare i jämförelse med stadens omgivande bebyggelse. Det flerfaldigt prisbelönta Campus Sundsvall är ett tydligt exempel på att arkitekturen också uttrycker symbolvärden – speglar och kommunicerar innebörder till omvärlden. Katrin Holmqvist Sten visar i sin avhandling på arkitekturens symbolnivåer och innebörder i fallet Campus Sundsvall, tankegångar som är överförbara till stadsbyggnadsprojekt i största allmänhet.

Campus Sundsvall invigdes i september 1997 som ett av de första campus som uppförts från grunden under den expansionsfas som den högre utbildningen befann sig i under 1990-talet. Katrin Holmqvist Sten undersöker de visioner och idéer som formulerades i arkitekttävlingsprogrammet och i det vinnande förslaget från Arken Arkitekter i Stockholm. Genom analyser av interaktionen mellan arkitektur, språk och visuellt material synliggör hon den process där idéerna formuleras och materialiseras.

Stenstaden, Sundsvalls stadskärna, är betydelsefull för stadens identitet och var enligt avhandlingen också en viktig referenspunkt i arbetet med Campus Sundsvall. Universitetets arkitektur är identitetsskapande såväl för universitetets verksamhet som ut mot och i samklang med den omgivande staden. Arken Arkitekter med arkitekt Torbjörn Einarsson i spetsen gestaltade högskoleområdet som en ”stad i staden” och stakade därmed ut vägen för berättelsen kring och den fortsatta gestaltningen av Campus Sundsvall. Kvarteret Åkroken, där Campus Sundsvall är beläget, var platsen för 1600-talets stadsgrundning – ett faktum som återspeglas i den magasinsliknande arkitekturen.

I avhandlingen analyseras arkitekturens roll som ”annonspelare” men Katrin Holmqvist Sten ställer också frågan om vad det egentligen är som annonseras. Är det universitetets verksamhet, stadens attraktivitet eller förvaltaren, det vill säga Akademiska Hus? Att arkitektens signatur har lämnats på platsen diskuteras också.

Fredag 21 november försvarar Katrin Holmqvist Sten, Institutionen för kultur- och medievetenskaper, Umeå universitet, sin avhandling i konstvetenskap med titeln Campus Sundsvall: att bygga symbolvärden. Disputationen äger rum kl. 10.15 i hörsal E, Humanisthuset. Fakultetsopponent är docent Magnus Rönn, Arkitekturskolan, KTH i Stockholm.

Kontaktinformation
För mer information eller intervju, kontakta gärna Katrin Holmqvist Sten på tel 090-786 55 95, 090-12 79 54 eller e-post katrin.holmqvist@arthist.umu.se

Prostatacancer är den vanligaste cancerformen hos män i Sverige och i de flesta länder i västvärlden. Förekomsten skiljer sig dock kraftigt mellan olika länder och etniska grupper. Orsakerna till dessa skillnader är till stor del okända, liksom orsakerna till att sjukdomen uppstår överhuvudtaget.

Med syftet att kasta ljus över orsakerna till prostatacancer har forskarna vid Karolinska Institutet nu jämfört förekomsten av sjukdomen mellan svenska män födda i Sverige och utomlands. Studien gäller perioden 1961 till 2004 och genomfördes med hjälp av den nationella databasen för migration och hälsa vid Karolinska Institutet och inkluderade 3,8 miljoner svenskfödda och utlandsfödda män över 45 år i Sverige.

Resultaten visar att utlandsfödda män har i genomsnitt 40 procent lägre risk att få diagnosen prostatacancer jämfört med män som är födda i Sverige. Lägre risk sågs för invandrare från de flesta undersökta länder, med undantag för män födda i de baltiska staterna som hade samma risk som män födda i Sverige. Forskarna såg också att risken är större för utlandsfödda som har levt lång tid i Sverige jämfört med män som vistats kortare i Sverige. Risken förblir dock överlag lägre än för svenskfödda män.

Forskarna tror att en del av förklaringen är att relativt många män genomgår så kallad PSA-testning i Sverige, vilket medför att även fall av prostatacancer som aldrig leder till symtom upptäcks. Dessa fall hade inte upptäckts i de flesta andra länder.

– Män födda utomlands med kortare vistelse i Sverige kan ha sämre tillgång till sjukvården och mindre kunskap om möjligheter till diagnostisering än män födda i Sverige och i de baltiska staterna, vilket är den grupp som har vistats längst i Sverige. Men det är inte hela förklaringen, resultaten återspeglar sannolikt också genetiska skillnader samt skillnader i miljö eller livsstil, säger docent Tahereh Moradi som har lett studien.

Män födda i mellersta Afrika eller Karibien hade en tendens till högre risk än svenskfödda män. Detta ligger i linje med tidigare studier som har visat relativt hög risk hos män med Afrikanskt ursprung i Nordamerika och Storbritannien.

– Den höga risken i dessa grupper reflekterar troligen en redan hög risk i ursprungsländerna. Det är oklart vad detta beror på, men det kan finnas en genetisk känslighet hos män från dessa områden, säger Tahereh Moradi.

Publikation: ”Risk of prostate cancer among Swedish-born and foreign-born men in Sweden, 1961-2004”, Omid Beiki, Anders Ekbom, Peter Allebeck, Tahereh Moradi, International Journal of Cancer, november 2008.


För mer information, kontakta:

Docent Tahereh Moradi
Institutionen för Folkhälsovetenskap
Tel: 08-737 38 49 eller 076-280 4147
E-post: Tahereh.Moradi@ki.se

Doktorand Omid Beiki
Institutionen för Folkhälsovetenskap
Tel: 08-737 38 96 eller 073- 618 1138
E-post: omid.beiki@ki.se

Pressekreterare Katarina Sternudd
Tel: 08-524 838 95
E-post: katarina.sternudd@ki.se

Kontaktinformation
Karolinska Institutet är ett av Europas ledande medicinska universitet. Genom utbildning, forskning och information medverkar Karolinska Institutet till att förbättra människors hälsa. Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet utser varje år pristagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin. För mer information besök hemsidan ki.se

slutsatsen drar forskarna Göran Ericsson och Thomas A Heberlein, institutionen för vilt, fisk och miljö, SLU i Umeå, i senaste numret av den vetenskapliga tidskriften Wildlife Biology. De har under flera år följt förändringar i människors inställning till varg, både i Sverige och internationellt.

Allmänhetens inställning till varg är positiv och stabil, såväl i Sverige som i andra länder. Men attityderna är inte så djupt förankrade, så inställningen kan bli mer negativ, i synnerhet på landsbygden, i takt med att vargbeståndet fortsätter att öka.

Framförallt jägarnas stöd till varg har minskat de senaste decennierna. År 1976 tyckte tre fjärdedelar av både jägarna och allmänheten att något borde göras för vargen, och 60 procent av både grupperna sade sig aktivt stödja en återintroduktion av vargen.

I dag, när vargen återvänt, uppskattas vargen av bara 40 procent av jägargruppen, medan 61 procent av allmänheten är positiv. Inte mer än 40 procent av jägarna tycker att vargpopulationen borde öka, jämfört med 71 procent bland allmänheten.

Ett skäl till att stödet från jägarna har minskat så dramatiskt de senaste decennierna kan vara att svenskarna på 1970-talet utgick ifrån att vargförekomsten skulle öka i framförallt i nationalparkerna och i fjällvärlden. I stället är det söderut i landet, i skogar med mycket jakt på älg, som förekomsten av varg ökat särskilt kraftigt.

Om jakt på varg ibland tillåts under kontrollerade former kan lokalbefolkningen och jägarna bli mer benägna att värna om djuret och se på det som ett värdefullt vilt, är slutsatsen från internationella studier enligt forskarna.

Den positiva attityden till varg i dag kan förändras i negativ riktning. Med ökade kunskaper och mer information om varg kan inställningen till djuret förbli positiv, skriver forskarna. Program som på olika sätt syftar till att öka stadsbornas kontakter med landsbygden borde kunna leda till en ännu mera positiv inställning till stora rovdjur och naturen överhuvudtaget.

Kontaktinformation
Prof Göran Ericsson, institutionen för vilt, fisk och miljö, 070-676 50 12

Goran.Ericsson@vfm.slu.se

Kuratorn Aina Johnsson undersöker i sin doktorsavhandling hur vägen tillbaka till arbetet efter bröstcancer påverkas av en rad faktorer, såsom behandlingstyp, arbetsförhållanden och den egna inställningen till sjukdomen. Studierna bygger på enkätundersökningar med 372 kvinnor och djupintervjuer med 16 kvinnor som alla har behandlats för bröstcancer.

Av de kvinnor som opererats för bröstcancer hade 83 procent återgått till arbete tio månader senare. Av intervjuerna framgick att kvinnor som snabbt återgått till arbetet hade upplevt mer uppmuntran och stöd från sina arbetsgivare under sjukskrivningsperioden, jämfört med dem som fortfarande var sjukskrivna. Under den tidsperiod som avhandlingen undersöker hade arbetsgivaren enligt lag huvudansvaret för rehabiliteringen av de anställda.

– Av de 17 kvinnor som fortfarande var sjukskrivna efter tio månader hade mer än hälften inte ens kontaktats av arbetsgivaren för en diskussion om återgång i arbete. Det är tydligt att arbetsgivarna har brustit i sitt ansvar i de fallen, säger Aina Johnsson.

Kvinnor som inte hade återgått till arbetet upplevde i större utsträckning höga krav på sin arbetsplats. De hade också en mer negativ bild av utsikterna att klara ut den situationen de hamnat i jämfört med dem som hade återgått till arbetet. Sociodemografiska faktorer som ålder, utbildning och familjesituation hade däremot ingen betydelse för hur snabbt man återgick till arbete.

Avhandlingen visar också att typen av behandling är av stor betydelse för rehabiliteringsprocessen. Cytostatikabehandling och operation i armhålan fördröjde exempelvis återgången till arbete, medan kvinnor som endast genomgått mindre operationer återgick snabbare till arbetet.

– Men det är viktigt att inse att andra saker än behandling och de biomedicinska aspekterna av sjukdomen har betydelse. Vi behöver bli bättre inom sjukvården på att identifiera och hjälpa kvinnor som av olika anledningar löper stor risk att hamna i långtidssjukskrivning, säger Aina Johnsson.


Doktorsavhandling: The rehabilitation process after breast cancer diagnosis Factors of importance for return to work, Aina Johnsson, Institutionen för onkologi-patologi vid Karolinska Institutet. Disputation sker den 14 november. Forskningen har finansierats av Vetenskapsrådet, Stockholms läns landsting, Cancer och Trafikskadades Riksförbund, Cancer och allergifonden, Brunetti-Jacovones gåvofond, Cancerföreningen i Stockholm och Konung Gustaf V:s Jubileumsfond.

För mer information, kontakta:

Kurator Aina Johnsson
Institutionen för onkologi-patologi
Tel: 073 9817824, 08 6163838
E-post: Aina.johnsson@karolinska.se

Pressekreterare Katarina Sternudd
Tel: 08-524 838 95 (kopplas om till mobil)
E-post: katarina.sternudd@ki.se

Kontaktinformation
Karolinska Institutet är ett av Europas ledande medicinska universitet. Genom utbildning, forskning och information bidrar Karolinska Institutet till att förbättra människors hälsa. Det är också Karolinska Institutet som årligen utser pristagaren av Nobelpriset i fysiologi eller medicin. För mer information besök hemsidan ki.se

Erik Andersson och Örjan Bodin, forskare vid Institutionen för systemekologi samt Stockholm Resilience Centre vid Stockholms universitet, har genomfört en studie som är unik såtillvida att de empiriskt testat och validerat en metod där olika små grönområden analyseras som enskilda noder i ett större sammanhängande nätverk av grönområden.

Studien visar att grupper eller nätverk av små grönområden kan hålla bestånd av en rad olika arter som egentligen kräver betydligt större arealer av grönyta för sina dagliga behov än vad något av de enskilda grönområdena kan erbjuda.

Förutsättningen är dock att de olika arterna inte upplever grönområdena som alltför geografiskt separerade. Genom att de enkelt kan förflytta sig mellan de grönområdena så upplevs den totala tillgängliga arealen som tillräckligt stor.

– Genom att definiera vart och ett av de olika små grönområdena som noder i ett större nätverk så möjliggörs rumsliga analyser av hur alla grönområden tillsammans bidrar till dynamiken i hela landskapet, säger Erik Andersson.

I särskilt exploaterade områden, som i städer eller i högintensiva jordbruksområden, är det ofta väldigt svårt att bevara eller skapa stora sammanhängande naturliga grönområden. Hårda konkurrens om ett begränsat utrymme leder i praktiken till att endast mindre fickor av grönområden kan bevaras.

– Stads- och landskapsplanerare och förvaltare är i behov av tillförlitliga verktyg som kan hjälpa dem att kanalisera begränsade resurser till att på bästa sätt bevara eller återställa just de grönområden som ger mest av biologisk mångfald. Vår studie visar att nätverksmodellen utgör en bra kandidat för ett sådant verktyg, säger Örjan Bodin.

Studien kombinerar fältstudier av olika fågelarter med teoretiska och statistiska modeller. Ett antal olika fågelarter observerades i olika grönområden av varierande storlek och typ i Stockholm. Tekniker inom geografiska informationssystem (GIS) användes för att beskriva det urbana landskapet som ett nätverk av enskilda grönområden. Data från fältstudien användes sedan till att testa och verifiera denna nätverksmodell.

Att beskriva ett landskap som ett nätverk av grönområden möjliggör för många nya typer av analyser. Hittills har dock nätverksperspektivet endast i mycket begränsad omfattning testats empiriskt.

– Vår studie ökar trovärdigheten för detta nätverksperspektiv, och stödjer därmed en fortsatt vidareutveckling av nya nätverksbaserade analysmetoder som kan hjälpa planerare och andra att upprätthålla vikiga ekologiska funktioner även i mycket fragmenterade landskap, säger Erik Andersson.

Studien visar också på vikten av att skilja mellan olika typer av grönområden när man beskriver landskapet som ett nätverk av grönområden. Detta eftersom olika arter har olika preferenser vad gäller vilka typer av grönområden de föredrar. Studien visar vidare att det är viktigt att ta hänsyn till olika former av rörelsebarriärer när man analyserar landskapet, något som är särskilt relevant i bebyggda miljöer.

Artikeln finns tillgänglig på tidskriftens Ecographys webbplats. ”Practical tool for landscape planning? An empirical investigation of network based models of habitat fragmentation, Erik Andersson and Örjan Bodin”, Ecography, DOI: 10.1111/j.2008.0906-7590.05435.x, http://www3.interscience.wiley.com/journal/120122962/issue

Mer om Stockholms universitet:
Vid Stockholms universitet pågår utbildning och forskning på högsta nivå. Universitetet deltar i regionala, nationella och internationella samarbeten, i debatt och i samhällsutveckling. Här är mer än 50 000 studenter och 5 000 medarbetare verksamma inom humaniora, juridik, naturvetenskap, samhällsvetenskap och lärarutbildning i en miljö där öppna sinnen möts och utvecklas. www.su.se

Mer om Stockholm Resilience Centre:
Stockholm Resilience Centre är ett  internationellt tvärvetenskapligt center för forskning kring social-ekologiska system, det vill säga system där människa och natur studeras som en integrerad helhet.

I fokus står systemens resiliens – deras förmåga att klara av förändring och vidareutvecklas. Vårt mål är att bidra med nya insikter och redskap som möjliggör en långsiktigt hållbar produktion av ekosystemtjänster och stärkt resiliens för mänsklig välfärd.

Bakom Stockholm Resilience Centre står Stockholms universitet, Stockholm Environment Institute och Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi vid Kungliga Vetenskapsakademien. Centret är finansierat av Mistra. www.stockholmresilience.su.se

Kontaktinformation
För mer information:
Erik Andersson, PhD, tfn: +46(0)40-415114, e-post: erik.andersson@ess.slu.se
Örjan Bodin, PhD, tfn: +46 (0) 703 410121 (är i USA, nås mellan 16.00-20.00 svensk tid), e-post: orjan.bodin@stockholmresilience.su.se

Presskontakt:
Ellika Hermansson Török, Kommunikationschef, Stockholm Resilience Centre, tfn 08-674 77 44, 073-707 85 47, e-post: ellika@stockholmresilience.su.se
Maria Sandqvist, pressekreterare, Kommunikationsenheten, Stockholms universitet, tfn 08-161377, e-post maria.sandqvist@kommunikation.su.se

I en studie har pojkar (12-15 år) fått spela två olika TV-spel i hemmet på kvällstid. Vid dessa tillfällen registrerades bland annat pojkarnas hjärtrytm. Det visade sig att hjärtrytmen påverkades i högre grad när pojkarna spelade det våldsfokuserande spelet, jämfört med spelet utan våldsinslag. Skillnader i hjärtrytm registrerades både under spelets gång och under sömnen natten efteråt. Pojkarna själva tyckte dock inte att de sov sämre när de hade spelat våldsspel.

Resultaten visar således att det autonoma nervsystemet, och därmed centrala fysiologiska system i kroppen, kan påverkas när man spelar våldsspel, utan att man själv är medveten om detta. Det är för tidigt att uttala sig om vilken betydelse påverkan av detta slag kan ha för individer på lång sikt. Det viktiga med studien är att forskarna funnit ett sätt att dels studera vad som händer fysiologiskt när man spelar TV- eller dataspel, dels särskilja effekter av olika typer av spel.

Förhoppningen är att metoden ska kunna användas för att öka kunskaperna om till exempel vilka mekanismer som kan ligga bakom den koppling som tidigare har konstaterats mellan våldsamma spel och aggressivt agerande. Forskarna, verksamma vid Stockholms universitet, Uppsala universitet och Karolinska institutet, hoppas också att metoden kan användas för att studera hur individer påverkas av att spela ofta och länge, något som kan ta formen av så kallat spelberoende. Forskningen om effekter av TV-spel är finansierad av Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) och Oscar och Maria Ekmans donationsfond.

Läs artikeln på: http://www3.interscience.wiley.com/cgi-bin/fulltext/121504559/HTMLSTART?CRETRY=1&SRETRY=0

Kontaktinformation
För ytterligare information kontakta:
Frank Lindblad, professor, Stressforskningsinstitutet, Stockholms universitet. Anställd vid Institutionen för neurovetenskap vid Uppsala universitet. Tfn 08-5537 8914 (projektansvarig)
Malena Ivarsson, doktorand, Stressforskningsinstitutet, Stockholms universitet. Tfn 08-5537 8909 (särskilt för frågor om hur studien genomförts)
Torbjörn Åkerstedt, professor, Stressforskningsinstitutet, Stockholms universitet. Tfn 08-5537 8928 (särskilt för frågor om påverkan på sömnen)
Martin Anderson, överläkare, Fysiologiska kliniken, Södersjukhuset och Karolinska institutet. Tfn 08-616 35 27 (särskilt för frågor om metoden att analysera hur hjärtats rytm påverkas)

Höftfraktur är, jämte stroke, den vanligaste orsaken till sjukhusvistelse för äldre personer. Varje år opereras drygt 1 800 personer för en höftfraktur i Sverige. Efter en höftfraktur känner sig många handikappade, beroende och förhindrade att gå ut. Även rädslan att falla ökar vilket ytterligare bidrar till minskad fysisk och social aktivitet.

Under senare år har sjukhusanknuten geriatrisk hemrehab, som bland annat innefattar tidig inriktning mot hemgång och fortsatt träning med sjukgymnast och arbetsterapeut i hemmet efter utskrivning, prövats för dessa patienter. Eftersom utvärderingen av arbetssättet har varit bristfälligt har leg sjukgymnast Lena Zidén i sin avhandling jämfört 48 patienter som fått hemrehab med 54 patienter som fått sedvanlig vård, som inte innehöll någon organiserad rehabilitering efter utskrivning. Hemrehabprogrammet riktades in på att stödja patienternas tilltro på sin egen förmåga och balans samt att tidigt återuppta aktiviteter utanför bostaden. Alla deltagarna i studien följdes sedan upp vid ett par tillfällen i upp till ett år.

Resultaten visar att deltagarna i hemrehab var säkrare i sina dagliga aktiviteter, mer självständiga och aktiva och hade lättare att resa sig och gå. Skillnaden var störst direkt efter det att rehabiliteringen hade avslutats en månad efter utskrivning, men efter ett år var de fortfarande mer självständiga när det gällde personlig vård, hade bättre gångförmåga, högre tilltro till sin balans i dagliga aktiviteter och högre självskattad fysisk funktionsförmåga jämfört med gruppen som fått sedvanlig vård. Endast 14 personer av hemrehabgruppen och fem i gruppen som fått sedvanlig vård ansåg dock att de hade återhämtat sig helt.

Både sjukvård och socialtjänst kan dra lärdom av studiernas resultat. Det är viktigt att skapa fungerande vårdkedjor med fortsatt möjlighet till rehabilitering omedelbart efter hemgång och, för dem som behöver, även stöd och uppföljning under en längre tid efter skadan. En fråga är hur långt sjukvårdens ansvar sträcker sig – räcker det att laga benet och få upp patienten ur sängen och sedan överlämna resten till individen själv?
– Det är sannolikt att hemrehabprogrammet, som startade direkt vid inskrivning på sjukhuset genom att patient och anhöriga aktivt deltog i målsättning och utskrivningsplanering, har haft betydelse för hur snabbt patienterna kunnat återgå till dagliga aktiviteter efter utskrivning, säger Lena Zidén.

Vidare har Lena Zidén också intervjuat patienterna om deras erfarenheter av höftfrakturen.
– Patienterna beskrev att de hade svårare att röra sig och att klara sig självständigt i det dagliga livet, vilket också medfört att de blivit mer isolerade i hemmet. De upplevda negativa konsekvenserna för det dagliga livet kvarstod eller hade fördjupats ett år efter skadan. Patienterna hade blivit mer försiktiga och rädda och för en del medförde händelsen att de upplevde att döden kom närmare och att de inte vågade planera framtiden, säger Lena Zidén.

Lena Zidén anser att sjukvårdspersonal i samverkan med andra vård- och omsorgsgivare bör arbeta aktivt för att involvera patienterna och deras anhöriga i vård och rehabilitering och då inte enbart fokusera på de medicinska och rörelsemässiga behoven. Kunskaper om de skiftande konsekvenserna av en sådan skada, t ex ökad rädsla att falla, bör ligga som grund för hur man bemöter och stödjer patienten genom hela återhämtningsprocessen, även efter hemgång.

Avhandling för filosofie doktorsexamen vid Sahlgrenska akademin, institution för neurovetenskap och fysiologi
Avhandlingens titel: Life after hip fracture – impact of home rehabilitation and patients’ experiences of the recovery process in a short- and long-term perspective
Avhandlingen är försvarad.
Länk till avhandlingen: http://hdl.handle.net/2077/18339

Kontaktinformation
Avhandlingen är skriven av:
Leg sjukgymnast Lena Zidén, telefon: 0735-661 698, e-post: lena.ziden@gu.se

Handledare:
Docent Margareta Kreuter, telefon: 0709–28 05 77, e-post: margareta.kreuter@fhs.gu.se

Avhandlingen redovisar och värderar de behandlingsprinciper som tillämpas vid neurokirurgiska klinken i Umeå. 60 % av de behandlade är återställda inom tre månader och endast 12 % avlider av sin skada. Dessa resultat är bland de bästa rapporterade i världen.

I avhandlingen visas att ett kirurgiskt ingrepp, där man tillfälligt tar bort en stor del av skallbenet för att ge hjärnan plats att svälla, är ett säkert och effektivt steg i samband med systematisk intensivvård vid skallskador. Man kan på det sättet avbryta en tryckstegring som annars skulle skada patienten.

Det har rapporterats att det ofta vid behandlingen av dessa skador förekommer epileptiska anfall som inte syns men riskerar förvärra tillståndet. I avhandlingen visas, genom mer än 3 400 timmars EEG-registrering, att det i Umeå använda behandlingsprotokollet inte medför några sådana epileptiska anfall.

I en delstudie i avhandlingen konstateras att tillförsel av en kroppsegen substans, prostacyklin, som förväntades kunna förbättra blodcirkulationen och därmed begränsa hjärnskadan, inte medför någon skillnad i behandlingsresultat. Dessutom prövades några metoder för att bättre förutsäga hur det går för patienter med svår skallskada — den s.k. laktat/pyruvatkvoten, eller hjänskademarkörerna S-100B och NSE — men ingen av dem visade sig användbar.

Magnus Olivecrona är doktorand vid Inst. för farmakologi och klinisk neurovetenskap och verksam som neurokirurg och överläkare vid neurokirurgiska kliniken, NUS. Han kan nås på tel. 070-288 29 96, e-post Magnus.Olivecrona@vll.se

Fredagen den 21 nopvember 2008 försvarar Magnus Olivecrona, Inst. för farmakologi och klinisk neurovetenskap, enheten för neurokirurgi, Umeå universitet, sin avhandling med titeln On Severe Traumatic Brain Injury – Aspects of an Intra Cranial Pressure-Targeted Therapy Based on the Lund Concept.
Disputationen äger rum kl 09.00 i sal Betula, by. 6M, Norrlands Universitetssjukhus. Fakultetsopponent är prof. Bertil Romner, Neuroscience Center, Köpenhamn. Avhandlingen försvaras på svenska.

Behandling av leukemi görs med cellgifter som framför allt riktar sig mot celler som delar sig. Det betyder att en cellgiftsbehandling är effektiv mot mogna leukemiceller, men har svårt att slå ut de cancerstamceller som är deras upphov. Dessa är nämligen lågaktiva, dvs delar sig inte på samma sätt som mogna celler.

– Vi slår ut de aktiva cancercellerna, men har mycket svårt att komma åt de celler som hela tiden underhåller leukemin. Sjukdomen måste därför behandlas i många år, eftersom ofullständig utslagning av cancerstamcellerna ökar risken för återfall, säger Jens Nygren.

Han publicerar nu tillsammans med David Bryder en studie av blodstamceller i den vetenskapliga webbtidskriften PLoS ONE. De båda lundaforskarna har utvecklat en ny teknik för att studera bl.a. cellernas delningsfrekvens.

Nya blodceller bildas från blodstamceller via ett mellanled av så kallade progenitorceller. Det har tidigare ansetts att celldelningen i tidig blodbildning främst sker bland dessa progenitorceller, medan stamcellerna förhåller sig lågaktiva.

Jens Nygren och David Bryder visar nu att blodstamcellerna delar sig oftare än man tidigare trott och ger upphov till nya celler, om än i långsammare takt. Nästa steg är att se om detta gäller även för mänskliga blodstamceller och cancerstamceller vid leukemi.

– Om blodstamceller har en långsam delningshastighet, så är det möjligt att cancerstamcellerna också har det. Det är kanske detta som ger cellgifterna en sämre effekt på just cancerstamcellerna, menar Jens Nygren.

Lösningen skulle då kunna vara att tillföra olika tillväxtfaktorer som målinriktat kan aktivera just cancerstamcellernas celldelning och göra dem mer mottagliga för cellgiftsbehandlingen.

Denna kunde då göras mindre långvarig och intensiv, och därmed skonsammare för patienten. Principen skulle kunna gälla även för andra former av cancer där cellgifter visat sig ge dålig effekt.

Kontaktinformation
Mer information Jens Nygren, 046-222 03 13, jens.nygren@med.lu.se.
Artikeln finns på webbadressen http://dx.plos.org/10.1371/journal.pone.0003710.