Kritik har genom åren riktats mot investmentbankernas affärer med kunder och företag som driver projekt med höga sociala och miljömässiga risker. Obundna frivilliga organisationer (så kallade NGO:s = Non Governmental Organizations) med inriktning på miljöfrågor och mänskliga rättigheter ställer allt högre krav på att bankerna ska ta ett etiskt ansvar för kunder inom kontroversiella näringar, som till exempel timmer- och gruvindustrierna. Investmentbankerna är medvetna om att möta NGO:s krav eftersom de blir alltmer medvetna om att vissa kunder ger negativ uppmärksamhet som kan skada varumärket.

– I min undersökning har jag kunnat se att det pågår en katt- och råttalek där NGO:s och banker bevakar och kontaktar varandra, ibland via mindre offentliga kanaler, säger Rebecca Lawrence.

Bankerna uppger att de inte kan dela med sig av all information på grund av sin sekretessplikt. NGO:s, å sin sida, försöker förmå bankerna att vara mer öppna. Bankerna kan kartlägga vad vissa NGO:s kan tänkas ha för uppfattning om ett tilltänkt projekt. Men för att inte väcka den björn som sover undviks en direkt kontakt. Berörda NGO:s bevakas i stället i hemlighet.

– Jag har i min forskning funnit exempel på bankanställda som googlat information på sin hemdator istället för på jobbet för att NGO:s inte ska kunna spåra bankens IP-numret från sina kampanjsidor. Bankanställda kan också anonymt ta emot och efterfråga information från NGO:s – något som sällan skulle erkännas offentligt, säger Rebecca Lawrence.

Ibland kan en missnöjd anställd hos en kund tipsa en NGO om kundens oetiska aktiviteter (t.ex. import av icke miljöcertifierat timmer) liksom bankanställda kan förmedla information till NGO:s om bankens kontroversiella investeringar. Det blir inte sällan ett etiskt dilemma för NGO:s när de via icke-officiella kanaler får tillgång till information på villkor att de inte för uppgifterna vidare. Och även om en bank ibland kan tänka sig (eller tvingas) föra en dialog men en NGO, vill de helst av allt undvika direkt kommunikation med de direkta berörda.

– Det som förvånade mig under intervjuprocessen med banker som HSBC, Citigroup, Barclays och ANZ var att det är en otroligt liten krets av människor inom bankvärlden som arbetar med dessa frågor. Från sina kontor i London, New York och Sydney fattar de beslut om projekt i väldigt komplexa och instabila politiska miljöer som i PNG, Indien, Ryssland och Kina – miljöer där deras projekt kan få väldigt dramatiska konsekvenser, säger hon.

Även om svenska banker inte omfattades av studien är det i sammanhanget intressant att notera att svenska storbanker som Nordea och SEB inte anslöt sig till Ekvatorprinciperna* förrän förra året, vilket är betydligt senare än sina konkurrenter i andra länder, och många svenska banker har fortfarande inte anslutit sig.

– Nordea har redan blivit föremål för en NGO-kampanj. Det är inte omöjligt att svenska banker med investeringar i utvecklingsländer kommer att känna av trycket genom flera sådana kampanjer, säger Rebecca Lawrence.

*Ekvatorprinciperna är en internationell uppsättning frivilliga riktlinjer för hantering av samhälls- och miljörisker i samband med projektfinansiering. Ekvatorprinciperna är finansbranschens riktlinjer för värdering och styrning av miljömässiga och sociala risker i samband med större, globala projekt. Närmare 60 banker, däribland majoriteten av världens ledande projektfinansieringsbanker, har antagit principerna.

Kontaktinformation
För ytterligare information kontakta:
Rebecca Lawrence, Sociologiska institutionen, Stockholms universitet, mobil 070-695 69 31 / +44 7982 266 016 eller e-post rebecca.lawrence@sociology.su.se

För bilder kontakta:
press@su.se eller tfn 08-16 40 90

Idag råder en ny social situation i lantbruket. Den har bland annat sin grund i de stora förändringar som lantbruket har genomgått under de senaste decennierna, med färre lantbruk och större brukningsenheter i nästan hela Sverige. Lantbrukarnas nätverk av kollegor har tunnats ut och det traditionella familjejordbruket har på många ställen bytts mot enmansjordbruk.

Avhandlingen innehåller en berättelse om hur lantbrukare i några glesbygdsområden i Sverige ser på sin tillvaro. Utifrån deras beskrivning av sina sociala villkor för Helena Nordström Källström ett resonemang om vad en socialt hållbar utveckling i svenskt lantbruk kan betyda. Hon fäster särskilt stor vikt vid de sociala relationerna och lantbrukarnas egna perspektiv på dessa.

I doktorsarbetet har sammanlagt 30 lantbrukare intervjuats, från två kommuner i södra Lappland och en socken i småländsk skogsbygd. Under intervjuerna har Helena Nordström Källström hittat några faktorer som verkar vara viktiga för upplevelsen av god livskvalitet i lantbruket. Många lyfte fram lantbrukaridentiteten, anknytningen till gården, familjejordbruket, andra sociala relationer och möjligheten till övertagande inom familjen. Andra viktiga faktorer var arbetsmiljön, lönsamheten, jordbrukspolitiken och den sociala servicen på landsbygden. Man kan också se det som att dessa faktorer ingår i två problemområden kring lantbrukaren.

För det första upplever många lantbrukare i studien att de har för lite inflytande på beslut som berör den egna gården och att de därför känner sig utsatta gentemot politiker, myndigheter och andra representanter för storsamhället. För det andra upplever många lantbrukare en försämrad social situation, med färre kontakter både med kollegor och konsumenter och de upplever sig därför ofta som ensamma. Dessa problem kan få lantbrukare att lägga ner sin verksamhet och ibland även flytta från gården. Men problemen blir samtidigt en del av den moderna bondens självbild. Att vara lantbrukare är också att vara ensam och utsatt.

Agronom Helena Nordström Källström, avdelningen för miljökommunikation vid institutionen för stad och land, SLU, försvarar sin avhandling Mellan trivsel och ensamhet – Om sociala villkor i lantbruket.

Tid: Torsdag den 30 oktober 2008, kl. 13.00
Plats: Loftets hörsal, SLU, Ultuna, Uppsala
Opponent: Docent Irene Flygare, Upplandsmuseet, Uppsala

Länk till pdf med den fullständiga avhandlingen:
http://diss-epsilon.slu.se/archive/00001841/  

Kontaktinformation
Mer information:
Helena Nordström Källström, tel. 018-67 20 16,
Helena.Kallstrom@sol.slu.se

Den svenska skolan har i uppdrag att fostra demokratiska medborgare. Fram till 1980-talets slut tolkades det som att fostra människor beredda att arbeta för det gemensamma bästa.

Det idealet ändrades radikalt omkring år 1990 säger Maria Olson, utbildningsforskare, som i sin avhandling har studerat hur medborgaridealet tar form i utbildningspolitiska dokument från 1940-talets slut fram till år 2000.

– Hurdana människor vi formar i skolan beror på vilket medborgarskap vi tror behövs, säger hon. Det är vad skolans medborgarfostran handlar om, och om detta pågår ständigt en politisk kamp.

Det medborgarideal som förhärskade från andra världskrigets slut och fram till det tidiga 1990-talet kallar hon för medbyggare. Hon beskriver det så här: ” Med anpassningsvilja och arbetsmoral förutsätts hon bidra med de kunskaper, arbetsinsatser och värdemässiga förutsättningar som krävs av henne i olika samhällssituationer”. Denna lojala medbyggares insatser anses behövas för det gemensamma nationsbygget, dvs. för Sverige.

Men i början på 1990-talet händer något. Maria Olson talar om ett historiskt skifte i svensk utbildningspolitik, från en medborgarorienterad till en konsumentorienterad syn på individerna. Nu är det inte längre samhällets behov som står i första rummet, utan de enskilda individernas. Medborgarna blir kunder.

Hon urskiljer några faktorer som banade vägen för den här förändringen. Maktutredningen, kom 1990 och bidrog till att lansera en ny syn på vad demokrati är. Nu ställs enskilda medborgares bästa i motsättning till kollektivets. Den s.k. valfrihetsrevolutionen (elevernas fria val av skola) och skolans decentralisering, från att vara en statlig till att bli en kommunal angelägenhet, är andra påverkande faktorer. Antalet privata skolor ökar och allt fler offentliga skolor profilerar sig. Skolsystemet blir en marknad där kommunerna erbjuder olika kunskapsprodukter, som föräldrar och elever väljer och köper. I skolans läroplaner, eller måldokument som de nu kallas, fokuseras allt mer individens privata intressen och kompetenser.

Nu betonas också allt mer människornas roll i ekonomin och arbetslivet; de ska vara flexibla, socialt kompetenta och anställningsbara. Den politiska dimensionen handlar allt mindre om att gemensamt utforma ett samhälle utifrån en bestämd ideologi, och mer om sakfrågor. Medborgarna blir även här kunder, som via sin rösträtt kan välja och vraka bland partiernas utbud.

– Istället för ett litet inflytande i stora frågor kan medborgarna/kunderna ha ett stort inflytande i små frågor, säger hon. Vi förväntas inte längre vara med och påverka de stora politiska sammanhangen. Den gemensamma arenan är dock fortfarande Sverige. I en globaliserad värld är det viktigt att Sverige är starkt och konkurrenskraftigt.

Mot slutet av 1990-talet sker ytterligare en förskjutning, enligt Maria Olson. Samhället sägs från utbildningspolitiskt håll förändras allt snabbare och kraven på individernas rörlighet ökar. Behovet av livslångt lärande lyfts fram. ”Det gäller att lära om, lära nytt, stå ut med osäkerhet, byta inriktning… Gränsen mellan arbetet och fritid luckras upp” skriver en statlig utredning 1997.

Från att tidigare ha profilerat arbetslivets behov riktar skolan in sig mer och mer på individuell tillfredsställelse. Arbetslivet framstår som det bästa området för den unga människan att finna en livsstil och tillfredsställa sig själv.

Nu talas mycket om individuellt knutna rättigheter. Att respektera den enskilda individens rätt till självbestämmande uppfattas som ett demokratiskt handlande. Det gäller att skydda individen från samhället.

Samtidigt slår globaliseringen igenom i så måtto att Sverige inte längre utgör den relevanta referensramen. Individerna ses som enskilda aktörer på en global arena, som globala marknadskrafter. Nationsbygget har tappat aktualitet.

Det innebär också att skapandet av den egna identiteten blir viktigare. Och i det identitetsskapandet spelar varumärkena en allt större roll.

– Varumärkena har tagit över den identitetsskapande funktionen, snarare än nationen, säger Maria Olson.

Vår tids medborgare kallar hon för turister, de är flexibla, rör sig globalt och styrs av sina behov, önskningar och begär.

Kontaktinformation
Kontaktuppgifter: Maria Olson, telefon 0736-151859, maria.olson@ped.su.se

Mångfaldsbarometern är en rikstäckande enkätundersökning vid Uppsala universitet som årligen kartlägger attityderna till etnisk mångfald hos Sveriges befolkning. Den första rapporten publicerades 2005.

Årets rapport baserar sig på uppgifter från ett slumpmässigt urval av den svenska befolkningen (totalt 805 individer) och jämför årets resultat med tidigare år.

Mångfaldsbarometern undersöker bland annat följande: Vad tycker den svenska befolkningen om den kulturella mångfalden i Sverige? Vilka är mer benägna än andra att acceptera det som är annorlunda?

Liksom förra året visar Mångfaldsbarometern 2008 att många svenskar har goda erfarenheter av nära kontakt och samarbete med personer med invandrarbakgrund (över 85 procent). Andelen ökar år 2008 och förstärker därmed den positiva trenden. Kvinnors attityder har varit och är fortfarande mer positiva än mäns. Detsamma gäller för personer med högskoleutbildning.

Tidigare undersökningar har visat att det finns en ökande trend när det gäller extrema negativa attityder mot mångfalden. Årets studie stöder denna tendens. År 2005 var det 3,8 procent av befolkningen som redovisade extremt negativa attityder. År 2008 har andelen med negativa attityder ökat till 5,7 procent.

För män har ökning gått från 5,3 procent till 7,5 procent och för kvinnor från 2,3 procent till 4,1 procent.

Det är särskilt män och i viss mån kvinnor med grundskole- eller gymnasieutbildning som ger uttryck för mest negativa attityder. Årets studie visar dessutom på att andelen kvinnor, särskilt äldre, och andelen personer med högskoleutbildning, särskilt män, ökar bland dem som har extremt negativa attityder.

– Det verkar därför som att de negativa attityderna till mångfald börjar få fäste även i bredare befolkningsskikt, säger Irving Palm, en av forskarna bakom studien.

En känslig och diskuterad fråga i Sverige har varit de religiösa friskolorna. Har de blivit för många? Skall kontrollen och utvärderingen av dess verksamhet stramas upp? Vilken funktion fyller de i samhället?

När ett urval av den svenska befolkningen ombads ta ställning till påståendet ”Religiösa friskolor motverkar integration” var det en majoritet som instämmer helt eller delvis. Denna negativa attityd förstärks vid 2008 års undersökning. Jämfört med år 2007 ökar andelen med fyra procentenheter till 58,5 procent.

Religionen verkar vara den dimension som väcker mest negativa attityder i förhållande till mångfalden. Ett exempel är de intervjuades förhållningssätt gentemot påståendet ”Muslimska kvinnor som lever i Sverige är i större grad förtryckta än andra kvinnor i Sverige” som varje år har fått många (över 60 %) att instämma. Påståendet ”Det borde vara förbjudet att bära slöja i skolan eller arbetet” får inte lika mycket stöd i årets undersökning jämfört med förra årets. Andelen som instämmer helt eller delvis reduceras till 45,8 procent.

– Den negativa inställningen till att kvinnor bär slöja är inte längre lika stark. Det kan tyda på en växande tolerans för avvikande klädbeteende, säger Orlando Mella, som tillsammans med Palm genomfört studien

Ett påstående som får fortsatt stort stöd är att ”Alla invandrare skall ha precis samma sociala rättigheter som de som är medborgare i Sverige”. Hela 74,2 procent eller nästa tre av fyra svenskar instämmer helt eller delvis.

Däremot är det något färre som anser att utlänningar som begår brott skall utvisas. Den hårdare linjen minskar något och går från 64,8 procent år 2006 till 60,8 procent år 2008.

I takt med att en större andel av befolkningen har positiva kontakter och erfarenheter av invandrare reduceras de negativa attityderna. Det tycks alltså finnas en öppenhet för att acceptera andra kulturella inslag, men dessa måste integreras i en gemensam svensk kultur. Vissa invandrargrupper har dock svårare att anpassa sig till det svenska samhället. De som inte anpassar sig till svenska lagar är alltså mindre välkomna.

Mångfaldsbarometern undersöker också med hjälp av ett mått på kulturellt avstånd vilka som anses vara invandrare och i likhet med tidigare år, betraktas följande grupper som invandrare: irakier, kurder, iranier, turkar, somalier, bosnier, serber, kroater, romer, chilenare, ryssar, kineser, greker, judar, polacker och thailändare.

Grupper som inte betraktas som invandrare är norrmän, finländare, engelsmän, tyskar och amerikaner.

Kontaktinformation
För mer information om studien kontakta professor Orlando Mella, tel: 018-471 11 89 eller docent Irving Palm, tel: 018-471 11 92.

– Det är exempelvis viktigt när man gör studier kring sjukdomar och behandlingar att man matchar gruppen man studerar med en likvärdig kontrollgrupp. Annars kan det bli så att vi övertolkar resultaten när vi i själva verket kanske bara mäter naturliga skillnader mellan olika delar av landet, säger professor Juha Kere vid Karolinska Institutet.

Populationsgenetiker har på senare år börjat använda ett nytt verktyg, den så kallade SNP-metoden (single nucleotide polymorphisms), i sina studier av befolkningar. Istället för att ta fasta på tiotalet markörer i jämförelserna kan man på detta sätt mäta hundratusentals DNA-sekvensvariationer i det mänskliga genomet. I den nu publicerade studien mättes cirka 250 000 sådana DNA-variationer. Forskarna jämförde på detta sätt skillnaderna mellan prov från Nordtyskland, Storbritannien, Sverige samt västra och östra Finland, cirka 1000 prover totalt.

Forskarna såg att tyska och brittiska befolkningar ligger genetiskt relativt nära varandra, ett fynd som även har konstaterats i tidigare studier. Skillnaden mellan svenskar och finnar är något större. Forskarna kunde också se att skillnaden mellan östra och västra Finland är avsevärd på en europeisk skala. Skillnaderna syns till och med länsvis i Finland.

– De längre genetiska avstånden i Norden har orsakats av skillnader i befolkningshistoria. De nordligaste regionerna i Europa bosattes senare än centrala Europa och befolkningen var i början och även senare betydligt mindre, säger Päivi Lahermo, forskningsledare vid Helsingfors universitet.

Publikation: ”Genome-Wide Analysis of Single Nucleotide Polymorphisms Uncovers Population Structure in Northern Europe”, Elina Salmela, Tuuli Lappalainen, Ingegerd Fransson, Peter M. Andersen, Karin Dahlman-Wright, Andreas Fiebig, Pertti Sistonen, Marja-Liisa Savontaus, Stefan Schreiber, Juha Kere, Päivi Lahermo, PLoS One, 24 oktober 2008.

För frågor, kontakta:

Professor Juha Kere,
Institutionen för biovetenskaper och näringslära
Karolinska Institutet
Tel: 073-4213550
E-post: juha.kere@ki.se

Dr Päivi Lahermo
Institutet för molekylärmedicin Finland
Helsingfors universitet
Tel: +358407206315
E-mail: paivi.lahermo@helsinki.fi

Pressekreterare Katarina Sternudd
Tel: 08-524 838 95 (kopplas om till mobil)
E-post: Katarina.sternudd@ki.se

Kontaktinformation
Karolinska Institutet är ett av Europas ledande medicinska universitet. Genom forskning, utbildning och samverkan medverkar Karolinska Institutet till att förbättra människors hälsa. Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet utser varje år pristagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin. För mer information besök hemsidan ki.se

I sin avhandling har Andrea Kollnitz undersökt den svenska konstkritikens reaktioner på tysk och österrikisk modernism mellan 1908 och 1934.

– Mitt arbete visar hur tysk, österrikisk och inte minst svensk konstidentitet tolkas och formas i kritikens nationalistiska retorik. Jag har analyserat konstkritikens retoriska strategier och bildspråk i en debatt som både handlar om nationell självmanifestation och bemötandet av radikal internationell modernism, säger Andrea Kollnitz.

Genom att tolka tysk och österrikisk konst som bevis för en viss nationalkaraktär, definierar den svenska kritiken också hur den svenska konsten är. Retorikens dramatiska och metafor-rika bilder av tyska utställningar i Sverige presenterar en kluven svensk identitet.

– Å ena sidan känner sig svenskarna samhöriga med den tyska konstens nordiska karaktär och fascineras av expressionismens ”kraftfulla” uttryck. Å andra sidan dras de till den franska och klassiska konstens ”mer behagfulla och ”harmoniska” egenskaper. Kritikens ambivalenta reaktioner på tysk modernism speglar också en rädsla för internationalisering och modernisering. Genom sina diskussioner om tysk radikal modernism bidrar konstkritiken liksom andra av tidens texter till att forma en moderat rationell svensk självbild utan farligt radikala inslag, säger Andrea Kollnitz.

Andrea Kollnitz undersökte även samspelet mellan nationalistiska och modernistiska konstideal inte minst när det gäller konstnärsrollen. Fallstudier om den svenska receptionen av konstnärer som Emil Nolde, Egon Schiele, Oskar Kokoschka, Gabriele Münter, Franz Marc,Wassily Kandinsky och Käthe Kollwitz visade att avantgardisterna inte bara förknippades med revolutionär förnyelse och internationell öppenhet.

– De tolkades även genomgående som nationella symboler och legitimerades eller anklagades utifrån nationalistiska argument – inte bara i sina tyskspråkiga hemländer utan även i en nationalistiskt och rasbiologiskt präglad svensk konstpolitik, säger Andrea Kollnitz.

Ytterligare information: Andrea Kollnitz, Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, tfn 070-796 73 32, 08-16 18 85, andrea.kollnitz@arhistory.su.se.

För bild:
08-16 40 90 eller press@su.se

I svenskt standardspråk används ibland infinitivmärket ”att” (med uttalet ”att” eller ”å”) framför ett verb i infinitiv. Vissa verb följs dock av en infinitiv utan ”att” och det hävdas ibland att bruket av ”att” minskar. Särskilt riktas uppmärksamheten på ”kommer (att)”.

I svenskt talspråk med dialektal prägel förekommer inte sällan ”till å” eller bara ”till” framför en infinitiv. Dialekterna har alltså fyra möjligheter att konstruera infinitiven, med ”å”, med ”till å”, med ”till” eller helt utan infinitivmärke.

I sin avhandling redogör Kristina Hagren för en undersökning av ett relativt stort dialektmaterial ur källor från 1800-talet och framåt. Huvuddelen av materialet är från 1900-talets första hälft. Undersökningen visar att tendenserna är olika i olika delar av landet. I Götaland utom Gotland använder man i stor utsträckning ”å” framför infinitiven, även efter verb som till exempel ”behöva”, ”bruka” och ”börja”, medan det däremot normalt utelämnas efter dessa verb på Gotland, i Svealand utom Värmland samt i Norrland. I övre Dalarna och övre Norrland saknas ibland infinitivmärke också i uttryck där det är obligatoriskt i standardsvenskan, till exempel efter ”bry sig om” och ”gå an”.

Särskilt i Mellansverige och på Gotland förekommer ”till” mycket ofta framför infinitiven, även efter preposition, till exempel ”för te fördärrvä nä”, ”för att fördärva den” (Uppland). Kombinationen ”till å” är relativt sällsynt och påträffas främst i Götaland, Värmland och mellersta Norrland.

Användningen av infinitivmärke är dock inte bara beroende av var i landet dialekten hör hemma utan också vilket uttryck infinitiven hör samman med. Ett av de tydligaste exemplen är verbet ”komma” som i en betydande majoritet av språkproven i undersökningen konstrueras med ”till”, antingen ensamt eller tillsammans med å, t.ex. ”dä kåmmer nog te å hålle ôppe i natt”, ”det kommer nog att hålla uppe (vara uppehållsväder) i natt” (Östergötland), ”ja kommär tä drettja kaffe”, ”jag kommer att dricka kaffe” (Västmanland). I dialektmaterialet finns inga exempel på att infinitivmärke helt saknas efter ”komma”.

Avhandlingen läggs fram vid Uppsala universitet den 25 oktober.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Kristina Hagren, tel: 018-65 24 34, kristina.hagren@nordiska.uu.se