– Vi har tidigare studerat utvalda gener som kan påverka Waranbehandling. När vi nu går in och skannar av hela arvsmassan, ser vi att de två viktigaste generna finns bland dem vi tidigare valt ut, säger Mia Wadelius, forskare vid Uppsala universitet, och en av dem som står bakom studien.

Hon säger också att det här är den första, riktigt stora Waranstudien där man tittar på alla gener samtidigt. Fler än 1000 Waranpatienter och ungefär 370 000 genvarianter, som täcker hela den mänskliga arvsmassan, har studerats.

– Adekvat Warandos för en patient bestäms av tre gener; VKORC1, CYP2C9 och CYP4F2. Det här är ett framsteg för en stor patientgrupp, då det blir lättare att bestämma dos och behandlingen blir mindre riskfylld, säger Mia Wadelius.

Patienter är nämligen olika känsliga för Waran, vilket gör att behandlingen till en början blir till en riskfylld balansgång mellan blödning och blodpropp. Mia Wadelius säger att det är stor variation mellan olika patienter, ibland uppemot 20 gångers skillnad. Men när man nu lyckats identifiera vilka gener som ligger bakom denna variation kommer man att kunna förutse olika patienters behov av Waran mer exakt, och behandlingen blir säkrare. Nästa steg är att leta efter markörer för blödning.

– Vi kommer att fortsätta leta efter genetiska varianter som påverkar risken för blödning, som kan vara en reaktion på Waranbehandling, om än sällsynt. Resultaten från den svenska studien kommer att läggas ihop med en engelsk studie för att få tillräcklig styrka att analysera blödningsrisken, säger Mia Wadelius.

Kontaktinformation
För mer information, vänligen kontakta Mia Wadelius, institutionen för medicinska vetenskaper,
018-611 49 45, e-post: mia.wadelius@medsci.uu.se

Vid både skydiving (eng. ”himladykning”, hopp från luftfarkost) och BASE-hoppning (från fasta objekt) är instabilitet i fritt fall en dödlig riskfaktor. Att stiga ut från ett flygplan in i fartvinden känns ungefär som att dyka i strömmande vatten och det finns risk att man som nybörjare tappar kontrollen och börjar tumla runt i den nya miljön, vilket kan leda till instabil aktivering av fallskärmen med påföljande intrassling i linor eller till och med för sen fallskärmsaktivering.

När man stiger ut från en klippavsats blåser det inte lika mycket, men just det är också en fara eftersom man under de första sekunderna inte har hjälp av någon fartvind för att styra kroppen och räta upp sig om man skulle slå över och börja tumla runt. Precis som vid skydiving finns då risk för instabil eller sen fallskärmsaktivering. En extra riskfaktor vid BASE-hoppning är att vingfallskärmen kan öppna så att den styr in mot det objektet man hoppar från.

Dödsrisken i svensk skydiving mellan 1994 och 2003 var ungefär ett dödsfall per hundratusen hopp. Dödsrisken vid BASE-hoppning verkar vara ungefär 60-90 gånger högre än i skydiving, och avhandlingen manar till försiktighet vid utövandet av denna aktivitet.

Vingfallskärmar utformas på olika sätt för olika typer av fallskärmshoppning. BASE-skärmar är konstruerade för att kunna landas i låg hastighet i oländig terräng, medan vissa typer av vingskärmar inom skydiving tvärtom är designade för att kunna flygas och landas i hastigheter på över 100 km/tim, ungefär som små segelflygplan av tyg. De ställer höga krav på fallskärmshopparens omdöme och skicklighet. I avhandlingen visas att många skador beror på ”pilotfel” hos hopparen. Förutom felberäknade landningar har även kollisioner mellan vingfallskärmar lett till skador och dödsfall.

Fler ytterligare dödliga och icke-dödliga risker beskrivs i avhandlingen med förslag för att komma till rätta med dem. Bland skadedrabbade kroppsdelar fanns benen, fötterna, ryggraden och axellederna. Nybörjare löpte högre risk att skada sig, men de allvarligaste skadorna beskrevs bland de mest erfarna hopparna. I en intervjustudie beskrivs ett antal hoppares syn på skaderisker och motiv för deltagande. Framträdande är skildringar av rekreationsvärdet, att ”ha kul”, som ett huvudsyfte.

Anton Westman är akutläkare och doktorand vid Inst. för kirurgisk och perioperativ vetenskap, enheten för kirurgi. Han kan nås på 0702-202 557, e-post: anton.westman@surgery.umu.se

Fredagen den 27 mars försvarar Anton Westman, Inst. för kirurgisk och perioperativ vetenskap, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Dangers in sport parachuting.
Fakultetsopponent: Prof. Inggard Lereim, beredskapsavdelingen, NTNU, Norge.
Disputationen äger rum kl. 13.00 i Sal D, 9 tr., Tandläkarhögskolan, NUS.

Kontaktinformation
I webbvisnignen av detta pressmeddelande finns en kort presentationsfilm om fallskärmshoppning:
http://www.umu.se/om-universitetet/pressinformation/pressmeddelanden/

Pressbilder till avhandlingen finns fritt tillgängliga på
http://www.presskontakt.umu.se/pressbilder/aktuella.html

Vad ska man tro, och vad ska man göra? Det stora forskningsprogrammet Phime försöker reda ut frågorna om fiskätande och hälsa, och även om sambandet mellan andra miljögifter och folkhälsa. Den 17-19 mars samlas 90 internationella forskare i Lund för att diskutera sina senaste resultat.

Phime är Lunds universitets största EU-finansierade projekt, med 35 deltagande organisationer och en budget på 200 miljoner kronor. Merparten av deltagarländerna ligger i Europa, men det finns också utomeuropeiska deltagare som Kina, Marocko, Ecuador och Seychellerna.

Fiskens eventuella farlighet har studerats utifrån forskningsrön från bl.a. Seychellerna och Färöarna. På Seychellerna äter man fisk i stort sett varje dag, medan man på Färöarna ätit mycket kött från grindval.

Eftersom valen lever på fisk, så hade gravida kvinnor i de båda öländerna fått i sig lika mycket kvicksilver. Ändå visade barnen på Seychellerna inga effekter av detta, medan barnen på Färöarna visade en sämre mental och motorisk utveckling. Ett skäl till skillnaden är, tror Phime-forskarna, att öborna på Seychellerna också får i sig både skyddande fiskfettsyror och selen samt näringsämnen från grönsaker och frukt, medan färöingarna äter mindre fisk och väldigt lite frukt och grönt.

Farliga metaller får man i sig på olika sätt runtom i världen. I stora delar av Asien är luften full av bly, medan vattnet i Bangladesh innehåller mangan och arsenik. I Sverige finns det också arsenik i brunnsvatten i Västerbotten, och dessutom kvicksilver i Östersjöfisken samt kadmium i maten.

När det gäller kadmium, så driver Phime ett projekt inom ämnet växtfysiologi. Dess mål är att fram spannmål som tar upp mindre av t ex kadmium och mer av de nyttiga ämnena selen och zink.
Andra delar av Phime är inriktade på att undersöka risken för njurskador av tungmetaller, samt hur ärftlighet påverkar miljögifters giftighet. De genetiska skillnaderna mellan olika folkgrupper och olika individer verkar vara stora, vilket måste vägas in vid bedömningen av riskerna för effekter.

Phime står för “Public health impact of long-term, low-level mixed element exposure in susceptible population strata”. Det riktar in sig på kombinationer av olika ämnen på känsliga grupper som foster, barn, kvinnor och äldre. Dess resultat ska spridas framför allt till myndigheter som sätter gränsvärden och ger kostråd till sina befolkningar.

Kontaktinformation
Phime koordineras av Staffan Skerfving, professor vid Avdelningen för arbets- och miljömedicin vid Lunds universitet. För mer information, kontakta Staffan Skerfving tel. 046-173170 eller projektsekretariatet på tel. 046-222 01 76.
Projektets hemsida är www.phime.org

– Förr kunde det ta över fem timmar innan ett sövt lejon vaknade upp ur narkosen och under hela den tiden krävdes noga övervakning av djuret. Med den nya sövningsmetoden för vilda lejon som jag utvecklat kan tiden som djuret är sövt förkortas avsevärt, säger Åsa Fahlman.

Genom att söva lejon med en kombination av flera anestesimedel i låga doser går det att ge en antidot, d.v.s. ett motgift, när man är färdig med undersökningen. Lejonet vaknar då inom 30 minuter, vilket gör det mycket säkrare vid sövning ute i det vilda.

Vilda djur har sövts sedan 1950-talet. Tidigare ansåg man att om djuret överlevde så var det en lyckad sövning, men idag vet man att säker hantering innefattar inte bara låg dödlighet.

Djuren måste också må bra både under och efter själva sövningen.
Stabila fysiologiska värden, såsom andnings- och hjärtfrekvens, minskar risken för komplikationer. Av djurskyddsskäl bör all hantering av vilda djur vara så skonsam som möjligt för att undvika stress och risken för sjukdom och skador.

Åsa Fahlman har studerat sövning av djur både i Sverige och i andra delar av världen. I södra Afrika har hon arbetat med lejon och noshörningar, i Malaysia med apor samt i Sverige med brunbjörn och järv.

Det finns olika anledningar till att man behöver söva ett vilt djur. Ekologisk forskning, förvaltning och bevarandearbete för vilda djurarter kan innebära att djur behöver märkas med radiosändare.

– Vid sjukdomsövervakning kan vilda djur behöva sövas för provtagning. Djur som fastnat i tjuvjägares snaror måste ofta sövas för att kunna befrias. Under mitt forskningsprojekt på Borneo behövde vi ibland söva orangutanger för att flytta dem från palmplantager till mer skyddade regnskogsområden, säger Åsa Fahlman.

Tusentals vilda djur sövs varje år men för många djurarter finns inga väl utprövade anestesimetoder. I det vilda skjuts bedövningspilen iväg med gevär, medan blåsrör framför allt används i djurparker. Ambitionen är att få en snabb men lugn insomning som sedan följs av att djurets fysiologiska tillstånd är stabilt under sövningen.

Åsa Fahlman har studerat effekterna av olika sövningskombinationer och fångstmetoder genom att övervaka kroppstemperatur, andning och hjärtfrekvens och analysera blodprover. Med hjälp av en bärbar blodanalysmaskin har hon i fält analyserat blodets syresättning, koldioxidhalt, pH-värde, mjölksyra, glukos, kalium med mera. Då fysiologiska förändringar sågs, undersökte Åsa orsakerna till dessa och förbättrade metoderna för djuren.

– Utifrån dessa uppgifter kan jag snabbt utvärdera hur det sövda djuret mår. Om djuret till exempel utvecklar syrebrist under sövningen har jag studerat hur man kan förbättra genom att ge syrgas via en slang i nosen. Effektiva men enkla fältmetoder för att öka säkerheten för djuren är mitt mål, säger hon.

I avhandlingen visas också hur olika kroppspositioner påverkar noshörningar under sövning. De ska hellre ligga på bröstet än på sidan för att minska risken för syrebrist under sövningen. Även höjden över havet är en faktor som har betydelse för djurens välfärd. Sövning på hög höjd ökar risken för att djuren utvecklar syrebrist under narkosen.

Åsa Fahlman är den första i Sverige som har skrivit en avhandling om anestesi (sövning) av vilda djur. Intresset för just vilda djur har hon burit med sig sedan länge. Hon har tidigare arbetat med rovdjuren i Kolmårdens djurpark och under veterinärutbildningen handlade förstås examensarbetet om vilda djur, mer specifikt orangutanger på Borneo. Därefter var steget till att börja forska kring sövning av vilda djur inte långt. Åsa Fahlman såg att det fanns ett stort behov av ny kunskap och nya metoder inom området.  

– Det är ett mycket spännande område att arbeta inom. Känslan av att bryta ny mark följer mig hela tiden, säger hon. Då allt fler vilda djurarter hotas av utrotning är det viktigt att sövningsmetoderna förbättras så att de blir säkrare.

Åsa Fahlman har presenterat resultaten från sin forskning på konferenser i både Europa och Nordamerika. Sövningsstudien om vilda lejon publicerades i en vetenskaplig tidskrift i Sydafrika och metoden används nu för sövning av lejon i flera länder i södra Afrika.

I Nordamerika har forskare tagit till sig kunskapen och ökat säkerheten vid sövning av järvar genom att använda rekommenderade metoder från hennes järvstudie. Avhandlingens forskningsresultat har på ett positivt sätt förbättrat vilda djurs välfärd i många delar av världen.

Åsa Fahlmans avhandling har titeln: ” Advances in Wildlife Immobilisation and Anaesthesia – Clinical and Physiological Evaluation in Selected Species”

Kontaktinformation
För mer information:
Kontakta Åsa Fahlman via mail: asa.fahlman@kv.slu.se

I studien ingick 50 personer, 40 kvinnor och 10 män, med kliniskt bedömd Seasonal Affective Disorder (SAD) eller subklinisk SAD. De kom från fem kommuner i Dalarna. Behandlingen gavs på vintern och bestod av ljusterapi i ljusrum, 1,5 till 2 timmar varje morgon i tio dagar.

– Efter tio dagar minskade de depressiva symptomen hos dessa patienter med minst 50 procent hos 13 av de 24 i behandlingsgruppen. Ingen i kontrollgruppen som stod på väntelista, fick en sådan förbättring, säger Cecilia Rastad.

Vid uppföljning efter en månad hade depressionsgrad, energibrist (”fatigue”) och dagtidssömnighet minskat till nära normala nivåer, och 39 av 47 personer hade förbättrats minst 50 procent. Eventuella undergrupper och skillnader i behandlingseffekt mellan dessa undersöktes också och visade att ljusterapi hade lika god effekt oberoende av vilken undergrupp man tillhörde.

– En gemensam faktor för personer med vintertrötthet och vinterdepression är en hög grad av upplevd energibrist och låg självskattad hälsa. Men det som skilde grupperna åt var olika grader av depressiva symptom och dagtidssömnighet, säger Cecilia Rastad.

I avhandlingsarbetet ingår även två enkätstudier. Ungefär 20 procent av befolkningen rapporterar årstidsrelaterade symptom, så som nedstämdhet, att man vill sova mer, har mindre energi, blir mindre social, äter mer och kan gå upp i vikt under höst- och vinterhalvåret.

Resultaten visar också att det är lika vanligt bland ungdomar på gymnasiet som bland vuxna. Prevalensen är högre bland flickor/kvinnor jämfört med pojkar/män, och bland yngre jämfört med äldre.

– Undersökningarna är viktiga bidrag till forskningen om vintertrötthet, vinterdepression och ljusterapi och man bör gå vidare med ytterligare studier i ämnet för att undersöka hur behandlingen kan optimeras och vilka delar i behandlingen som är verksamma, säger Cecilia Rastad.

Kontaktinformation
För mer information, vänligen kontakta:
Cecilia Rastad, vid institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap, Uppsala universitet, och Centrum för klinisk forskning Dalarna, Falun
070-294 60 71 eller cecilia.rastad@ltdalarna.se

Avhandlingen visar på behovet av arbetsplatser som har en utpräglad lärande miljö. För det behövs ledare som kan starta och underhålla de starkaste drivkrafterna för lärandet; intresse, motivation och självdisciplin.

– Det är nödvändigt att utöka samverkan mellan hälso- och sjukvård och universitet/högskola. Sjuksköterskeutbildningen och omvårdnadsarbetet måste anpassas till hälso- och sjukvårdens förändringar, säger Karin Hallin.

Det är en utmaning för alla inblandade aktörer att tillgodose vårdens behov av allt skickligare sjuksköterskor. Ett sätt att klara utmaningen är att använda en modell för verksamhetsförlagd utbildning. Där ger samarbetet mellan lärare och handledare stöd till både handledare och sjuksköterskestudenter.

Fredagen den 20 mars 2009 försvarar Karin Hallin vid Mittuniversitetets institution för hälsovetenskap sin avhandling med titeln Att vara sjuksköterska – En studie av sjuksköterskeprofessionen avseende omvårdnad, handledning och utveckling. Being a nurse – A study of the nursing profession regarding nursing, preceptoring and development. Disputationen äger rum klockan 10.15 i hus F sal 214, Mittuniversitetet, Campus Östersund. Handledare är professor Ella Danielson.

Karin Hallin är uppväxt i Tännäs, Härjedalen och utbildades till sjuksköterska i Östersund och till specialistsjuksköterska inom intensivvård tillika vårdlärare i Stockholm. Karin har varit verksam i Stockholm, Falun och Östersund.

En ramberättelse om undersökningen finns på sidan med pressmeddelandet på www.miun.se/press

Kontaktinformation
Karin Hallin, telefon 063-16 56 52 eller bostaden 063-10 42 17. E-post karin.hallin@miun.se
Ella Danielson, telefon 070-676 14 60. E-post ella.danielson@miun.se

I alla levande celler reglerar DNA-bindande proteiner de olika genernas aktivitet så att olika celler utför rätt uppgifter vid rätt tid. För att detta ska fungera måste de DNA-bindande proteinerna hitta rätt DNA-ställe tillräckligt fort. Forskargruppen bakom den nya studien har tidigare lyckats mäta att det bara tar några minuter för en enskild proteinmolekyl att söka igenom de miljontals nästan identiska bindningsalternativen och hitta rätt ställe att binda. Detta är ändå långsammare än vad som förutsagts av den etablerade teoretiska modellen för hur DNA-bindande proteiner letar sig fram till rätt ställe genom att växla mellan att diffundera i cellens cytoplasma och längs med DNA strängarna.

– Genom att även ta hänsyn till att det är många hinder i vägen när proteinerna ska diffundera längs med DNA-strängarna kan vi nu mer exakt beräkna hur lång tid det tar att leta sig fram, säger Johan Elf, docent i molekylär bioteknik vid Centrum för bioinformatik.

Förutom att ge en mer noggrann förutsägelse av hur lång tid det tar att hitta till rätt plats på DNA förklarar den nya teoretiska modellen varför den totala mängden DNA-bindande proteiner är så stor som den är. Om det skulle finnas mer skulle det helt enkelt inte gå att hitta något bindningsställe inom rimlig tid, eftersom proteinerna skulle vara i vägen för varandra. Även om det skulle finnas mindre skulle det gå långsammare, eftersom inte tillräckligt många proteiner letade. Slutligen ger den nya modellen en förklaring till varför så många DNA-bindande proteiner binder olika närbelägna bindningsställen samtidigt och därmed bildar DNA-loopar. Det visar sig nämligen att detta kan korta ned tiden för att hitta fram till rätt ställe.

– Denna mer detaljerade förståelse av genernas reglering är viktig eftersom den på sikt kan ge bättre förståelse av sjukdomar som beror på problem i cellens kontrollfunktioner, såsom t ex cancer, säger Johan Elf.

Forskarna som gjort studien är Gene-Wei Li, Otto G. Berg och Johan Elf

Kontaktinformation
För mer information kontakta: Docent Johan Elf, 018-471 46 78, johan.elf@lcb.uu.se

Det handlar om ett slags kronisk leverinflammation med immunologisk bakgrund, dvs. att den antas vara framkallad av immunförsvar mot de egna levercellerna. Ungefär 75 % av de insjuknade är kvinnor. Sjukdomsbilden varierar från en mild och närmast symptomfri form till mycket svår inflammation. Man har noterat två typiska perioder för insjuknandet: Dels i 20-årsåldern, dels efter medelåldern. Obehandlad kan sjukdomen få en dramatisk utveckling där de flesta drabbas av skrumplever. Med rätt läkemedel blir närmare 90 % av patienterna bättre, men också med en sådan behandling får ca 40 % skrumplever. Ett alternativ utöver behandling med immundämpande läkemedel är levertransplantation.

Trots att autoimmun hepatit varit känd sedan 1950-talet är det ännu oklart hur vanlig sjukdomen är; det finns inte heller många studier av behandlingsresultat, långtidsöverlevnad, komplikationer, sjuklighet och dödlighet. Inför arbetet med avhandlingen samlades via SILK (svensk internmedicinsk leverklubb) information om alla kända patienter med autoimmun hepatit på de svenska universitetssjukhusen och den kompletterades med uppgifter från cancerregistret, dödsorsaksregistret och medicinska födsloregistret.

I studien ingår 473 patienter med säkerställd autoimmun hepatit, vilket är den största beskrivna gruppen i världen. Totalt sett beräknas förekomsten vara ungefär 11 fall per 100 000 inv. Varje år insjuknar lite mindre än 1 person per 100 000 och var tredje patient har skrumplever redan vid insjuknandet. De immunhämmande läkemedel som används fungerar förhållandevis bra. Trots behandling dör ändå hälften av patienterna i någon leverorsakad sjukdom.

Flera kvinnor med autoimmun hepatit har fött barn, även kvinnor med skrumplever och levertransplanterade. Inga ökade risker för barnen har då noterats, däremot förekommer en högre andel kejsarsnitt samt ökad risk för att sjukdomen ska blossa upp efter förlossningen. Det finns också ökad risk för cancer hos patienter med autoimmun hepatit. Det gäller särskilt levercancer, liksom vid andra sjukdomar med skrumplever eller leverinflammation. I avhandlingen noteras dessutom ökad risk för lymfkörtelcancer (lymfom) vid autoimmun hepatit; det har inte visats förut men denna cancerform förekommer i ökad omfattning hos personer med autoimmuna sjukdomar.

Mårten Werner är leg. läkare vid enheten för gastroenterologi, Norrlands universitetssjukhus, och doktorand vid Inst. för folkhälsa och klinisk medicin. Han kan nås på tel. 090-785 00 00 vx, e-post Marten.Werner@vll.se

Fredagen den 20 mars försvarar Mårten Werner, Inst. för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Autoimmune hepatitis in Sweden. Fakultetsopponent är doc. Per Stål, Gastrocentrum, Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge.
Disputationen äger rum kl. 09.00 i sal B, 9 tr., Tandläkarhögskolan, NUS.