– Så sent som 1988 upptäcktes något så sensationellt som en ny europeisk dagfjärilsart, säger Magne Friberg och syftar på den tvillingart som efter genitaliestudier visade sig rymmas inom den vanligt förekommande skogsvitvingen (Leptidea sinapis).
Ett par decennier senare fanns det dock fortfarande entomologer som ifrågasatte att ängsvitvingen (Leptidea reali) verkligen utgjorde en egen art. De inledande studierna i Magne Fribergs avhandling från Zoologiska Institutionen vid Stockholms Universitet visade däremot en gång för alla att de båda vitvingarn är biologiskt skilda arter, bl a eftersom en hona aldrig accepterade att para sig med en icke-artegen hane. Hanarna å andra sidan spenderade lång tid med att uppvakta honor av ”fel” art.
Den evolutionära kostnaden av att hanarna inte kan se skillnad mellan honorna verkar vara större hos den art som är i undertal i ett område. Det visar sig nämligen att den ovanligare arten lider stora kostnader av att ständigt interagera med den lokalt vanligare arten, och chansen att som ovanlig finna en partner minskar i takt med att interaktionerna med den vanligare arten ökar. Parningsspelen, som kan vara i upp till 45 minuter, är inte bara energimässigt kostsamma utan innebär också förlorad tid, vilket kan vara nog så viktigt för en fjäril som i naturen lever i genomsnitt 5-7 dagar. Honans förmåga att skilja mellan artegna och icke-artegna friare finslipas också fortlöpande i naturen – fortsatta studier visade nämligen att de båda arterna utnyttjar liknande habitat och har liknande utbredningsområden.
Ängsvitvingen flyger nästan uteslutande på ängsmark, medan skogsvitvingen verkar kunna utnyttja betydligt fler habitat och gärna lämnar ängsmarken och tar sig in i skogen. I andra delar av Europa, i till exempel Tjeckien och på Irland är mönstret det omvända medan spanska och franska vitvingar följer den svenska uppdelningen. Detta intressanta mönster har upptagit senare delen av Magne Fribergs avhandling, som visar att uppdelningen i en habitat-generalist och en specialist i varje område verkar vara beroende av lokala processer i varje delpopulation.
– Jag har valt att kalla det för en geografisk mosaik av nischuppdelning eftersom den art som intar en speciell habitatnisch varierar mellan områden, förklarar Magne Friberg, som avslutar avhandlingen med att lägga fram en teori om att de artöverskridande parningsspelen kan komma att tvinga isär i de olika delpopulationerna.
Tillhör individen den ovanligare arten i området, gynnas den troligtvis av att hålla sig inom sitt ursprungshabitat – där är sannolikheten större för att träffa på rätt partner. Mosaiken i nischuppdelning skulle i så fall helt enkelt kunna vara en effekt av vilken art som först etablerat sig i ett område. Pionjärarten kan då ostört ta samtliga gynnsamma habitat i anspråk. Evolutionen gynnar därefter nischspecialisering hos den art som kommit som nummer två till respektive område, eftersom de individer som lämnar kärnpopulationen med största sannolikhet missgynnas av att ständigt slösa energi och tid på den andra arten.
Avhandlingens namn: The evolutionary ecology of niche separation –studies on the sympatric butterflies Leptidea sinapis and Leptidea reali.
Ytterligare information
Magne Friberg, Zoologiska Institutionen, Stockholms Universitet,
tfn 070-203 82 27, 08-16 43 98, e-post magne.friberg@zoologi.su.se.
För bild
08-16 40 90, press@su.se eller http://www.su.se/pub/jsp/polopoly.jsp?d=5833&a=73520.
– Det berodde på att det kunde hantera något fler träd per krancykel än de andra två aggregaten, säger Mia Iwarsson Wide, Skogforsk.
Den främsta anledningen var att aggregatet med sågsvärd hade lättare att få ner trädknippena på marken, eftersom de kunde dras ner med hjälp av matarhjulen.
– De två andra saknade matarhjul och fick många gånger problem att få ner träden. Knippena blev ofta hängande i kronorna på kvarlämnade träd, säger hon.
En ekonomisk jämförelse visar att gallringen gav positiva netton för samtliga testade aggregat. Tiden för att avverka träden och lägga dem vid stickväg står för en stor del av kostnaden. Ackumuleringen måste därför bli snabbare och mer tillförlitlig.
– Genom att effektivisera flerträdshanteringen och öka ackumuleringsgraden från dagens 2-3 stammar till 4-6 stammar kan prestationen i kranarbetet öka med 30-40 procent.
Kontaktinformation
Kontakt
Mia Iwarsson Wide, Skogforsk. Tel: 018-18 85 99, 070-518 85 99
Anna Franck, pressansvarig. Tel: 018-18 85 88, 076-128 85 88
Hur den kemiska reaktion går till då nya aminosyror adderas till det växande proteinet är sedan tidigare känt. Med hjälp av datorberäkningar och röntgenkristallografiska experiment har forskare även kunnat identifiera ett nätverk av vätebindningar, som tycks vara den huvudsakliga förklaringen till den höga reaktionshastigeten. Speciellt anmärkningsvärt är att man funnit ett par ”innestängda” vattenmolekyler, som i stort sett tycks vara de enda delarna av ribosomen som är i kontakt med de reagerande kemiska grupperna.
Doktoranden Göran Wallin och professor Johan Åqvist vid institutionen för cell- och molekylärbiologi vid Uppsala universitet har utfört stora kvantmekaniska beräkningar på ribosomens reaktionscentrum, och på så sätt kunnat följa elektronstrukturens förändring under reaktionen. Genom ett tusental kvantmekaniska optimeringar har de exakt kunnat bestämma hur den högsta punkten på energiytan ser ut, den som bestämmer reaktionshastigheten.
– Våra beräkningar ger en detaljerad bild av reaktionen och visar att de två vattenmolekylerna spelar en central roll i ribosomens katalys. Den ena molekylen deltar direkt i reaktionen genom att ”skyffla runt” protoner, medan den andra hjälper till att öka reaktionshastigheten, berättar Johan Åqvist.
Resultaten visar överraskande att det bara är ett fåtal beståndsdelar i ribosomens reaktionscentrum som ger upphov till den katalytiska effekten, medan den omgivande strukturen håller dessa på plats.
– En spännande fråga för framtiden är huruvida dessa beståndsdelar är en kvarleva från en urgammal och mycket enklare ribosom, säger Johan Åqvist.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Johan Åqvist, 018-471 41 09, 070-425 04 04, e-post: johan.aqvist@icm.uu.se eller Göran Wallin, 018-471 50 57, e-post: goran.wallin@icm.uu.se
Thailands moderna historia karaktäriseras av politisk instabilitet och upprepade militärkupper, den senaste så sent som 2006. Landet pendlar mellan att ledas av demokratiskt valda regeringar och militärregimer.
– Jag brukar säga att det enda en thailändsk politiker med säkerhet kan förutsäga är att det politiska livet kommer att vara fortsatt oförutsägbart, säger statsvetaren och Thailandskännaren Elin Bjarnegård.
I sin avhandling visar hon att korruption och röstköp är vanliga under politiska kampanjer och parlamentsval, även under de mer demokratiska perioderna. Instabiliteten i den thailändska politiken gör det viktigare att skapa politiska nätverk som bland annat kan distribuera röstköpspengar.
Manliga thailändska politiker väljer oftast att inkludera andra manliga politiker i sina nätverk eftersom de upplever att det är mer stabilt och förutsägbart än ett samarbete med kvinnliga politiker. Eftersom de informella nätverken är viktiga för att vinna röster, framförallt på landsbygden, blir det svårt för kvinnor att göra politisk karriär i Thailand.
– Den här manliga dominansen i politiken är särskilt intressant med tanke på att kvinnor är relativt framgångsrika på andra områden i det thailändska samhället. Men så länge det thailändska politiska livet fortsätter att vara turbulent kommer den upplevda stabiliteten i politiska nätverk sannolikt att värderas högre än mångfald, säger Elin Bjarnegård.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Elin Bjarnegård, tel: 0702-577867
e-post: elin.bjarnegard@statsvet.uu.se
Besvär från hälsenan (akillessenan) kan signalera att den helt eller delvis har gått av, men det kan också handla om s.k. kronisk hälsenesmärta (akillestendinos) med svullnad, stelhet och – på röntgen eller i mikroskop – typiska avvikelser jämfört med normala, ickesmärtande hälsenor. Kronisk hälsenesmärta är relativt vanligt hos både motionärer och elitidrottare, främst inom löpning, men också vid andra hälsenebelastande idrotter. Samma typ av smärtor har dessutom visat sig kunna drabba människor med relativt låg fysisk aktivitetsnivå.
Avhandlingen inriktar sig främst på att undersöka vilken typ av nerver med tillhörande signalsubstanser (transmittorer) och mottagarmolekyler (receptorer) som kan återfinnas i hälsenor och om antalet, typen och placeringen förändras i samband med kronisk hälsenesmärta. Resultaten visar att nerverna främst finns utanför själva senvävnaden, närmare bestämt i den luckra bindväven (paratenon), men också, om än i mycket begränsad omfattning, i själva senan.
De mest intressanta resultaten som redovisas i avhandlingen är dock att sencellerna (tenocyterna) visar reaktioner för enzymer som deltar i bildandet av nervsignalsubstanserna acetylkolin och olika katekolaminer. Dessa fynd är mycket tydligare i kroniskt smärtande senor än i smärtfria. Dessutom förekommer receptorer för dessa substanser i sencellerna.
Fynden visar att det finns faktiska förutsättningar för smärtsensationer i och omkring senan och att signalsubstanserna också kan påverka blodkärlen i vävnaden. Intressant nog talar även fynden för en lokal produktion av nervsignalsubstanser i sencellerna och att detta sker betydligt mer i kroniskt smärtande än i normala smärtfria senor. Nervsignalsubstanser kan uppenbarligen produceras och ge effekter i och runt hälsenan utan att det behöver finnas nervceller. Resultaten ger ny förståelse för vilka substanser i senan som kan ha stor betydelse för smärtprocessen. Förhoppningen är att de nya fynden ska leda till utveckling av nya behandlingsmetoder.
Dennis Bjur är uppvuxen i Mölltorp, Västergötland, och tog läkarexamen 1992 vid Göteborgs universitet. Han flyttade till Umeå 1996 och blev specialist i allmänmedicin och företagshälsovård. Parallellt med sin forskarutbildning har han arbetat som företagsläkare i Umeå. Han är doktorand vid Inst. för kirurgisk och perioperativ vetenskap, enheten för idrottsmedicin, samt Inst. för integrativ medicinsk biologi, enheten för anatomi.
Han kan nås påtel. 090-786 51 44, e-post dennis.bjur@live.se
Fredagen den 15 januari 2010 försvarar Dennis Bjur, Inst. för kirurgisk och perioperativ vetenskap, Umeå universitet, sin avhandling med titeln The human Achilles tendon: Innervation and intratendinous production of nerve signal substances – Of importance in the understanding of the processes in Achilles tendinosis (Den mänskliga akillessenan: Innervering och lokal produktion av nervsignalsubstanser – av betydelse för förståelsen av processerna vid akillestendinos).
Disputationen äger rum kl. 13.00 i Biologihusets stora föreläsningssal (sal BiA201).
Fakultetsopponent är doc. Tomas Movin, Karolinska Institutet.
– Hårda ytor är ofta hårdvaluta i havet och fundamenten kan fungera som konstgjorda rev. Ofta läggs högar av stora stenar runt fundamenten för att förhindra erosion kring dessa och detta förstärker revfunktionen, säger Dan Wilhelmsson.
En stor utbyggnad av havsbaserad vindkraft pågår längs de europeiska kusterna samtidigt som det finns ett ökat intresse i länder som till exempel USA, Kina, Japan och Indien. Vågkraftstekniken utvecklas dessutom i snabb takt. Många tusen vind- och vågkraftverk grupperade i stora parker som var och en täcker flera kvadratkilometer är att vänta. Hur det marina livet kommer att reagera på detta är inte klarlagt, men flera forskningsprojekt pågår kring frågor som effekterna av buller, skuggor, elektromagnetiska fält och förändringar av vattnets rörelse.
Dan Wilhelmsson har i sin avhandling studerat hur själva fundamenten skapar livsmiljöer för fiskar, krabbor, humrar och fastsittande djur och växter. Han visar att vindkraftverk, även utan erosionsskydd, fungerar som rev för bottenlevande fiskar. Områdena runt vindkraftverken hade en högre täthet av fisk än de omgivande bottnarna. Detta trots att de naturliga bottnarna var rika på stenbumlingar och alger. Blåmusslor dominerade på vindkraftverken och verkade ha goda tillväxtförhållanden.
Även vågkraftsfundament, bestående av massiva betongklossar visade sig ansamla fisk och även krabbtaskor. Blåmusslor faller ned från bojarna vid ytan och blir föda för djur på fundamenten och på den omgivande bottnen. Humrar bosätter sig också under fundamenten. I ett storskaligt experiment gjordes hål i fundamenten vilket dramatisk ökade mängden krabbtaskor och hålens placering visade sig också vara viktigt för krabborna.
– Genom vind- och vågkraftparker skulle man kunna skapa stora områden med biologiskt produktiva revstrukturer, som dessutom är skyddade från skadlig bottentrålning. Med en genomtänkt design av fundamenten skulle man kunna gynna och skydda viktiga arter, eller kanske tvärtom minska reveffekterna för att minimera påverkan på ett område, säger Dan Wilhelmsson.
Ökningen av vissa arter kan dock vara negativt för andra arter. Mängden rovdjur på konstgjorda rev kan ibland bli så stor att bytesorganismer, som till exempel sjöpennor, sjöstjärnor och kräftdjur, glesas ut i omgivningarna och vissa arter kan försvinna helt.
Avhandlingens titel
Aspekter på förnyelsebar energi till havs och dess förändring av marina miljöer.
För ytterligare information
Dan Wilhelmsson, Zoologiska Institutionen, tel, 0702-53 53 65 e-post: dan.wilhelmsson@zoologi.su.se
08-16 40 90, press@su.se.
– Med en smart terminalhantering kan man köra fler tågset per vecka och fördela järnvägens höga fasta kostnader på en större volym, säger Johanna Enström, Skogforsk.
Snabb lastning får man genom att placera bränslehögarna nära spåret, koordinera aktiviteterna på terminalområdet så att de inte stör varandra och utveckla ett bra samarbete med järnvägspersonalen.
– Det är också viktigt att fylla tåget maximalt, för att kunna leverera så många megawattimmar som möjligt. Det kan man göra dels genom att skicka så torrt material som möjligt och dels genom att ha noggrann vägning, säger hon.
Att transportera skogsbränslet på järnväg blir lönsamt när avståndet mellan terminal och värmeverk överstiger ca 15 mil.
– Det finns också stora miljömässiga fördelar. Ett tågset med 23 vagnar med flisat skogsbränsle innehåller ca 2,5 GWh. För att transportera denna mängd på väg krävs ca 23 flisbilar med släp, säger Johanna Enström.
Fakta
- Sedan hösten 2008 har flera större tågflöden med bränsleflis dragits igång i Sverige.
- Skogforsk har studerat terminalhanteringen i ett järnvägssystem där flisat skogsbränsle från Småland, Jämtland, Medelpad och Hälsingland körs till värmeverk i Örebro och Västerås i specialbyggda containrar.
- Studien är en del i programmet ESS, Effektivare SkogsbränsleSystem.
Prostatacancer är den vanligaste maligna tumörsjukdomen hos svenska män. Varje år diagnostiseras ungefär 9 000 nya tumörer och cirka 2 500 personer dör av sjukdomen. Om tumören har spritt sig och bildat dottertumörer (metastaser) i andra organ finns ingen bot. I dessa fall avlägsnar man manligt könshormon ur kroppen eftersom det annars kan stimulera metastaserna att växa. Denna behandling – kastrering – bromsar och lindrar sjukdomen en tid, men förr eller senare återkommer tumören och metastaserna växer.
Kastreringen, som är den vanligaste behandlingen vid spridd prostatacancer, verkar inte så mycket genom att direkt påverka tumören utan stör istället dess närmaste omgivning och blodkärlen. I avhandlingen undersöks ännu effektivare sätt att svälta ut tumören genom att angripa vävnaderna runt omkring den. Det visar sig att ”pigment epithelium-derived factor” (PEDF), ett protein som normalt finns i frisk prostatavävnad, ofta saknas i prostatatumörer. När proteinet återinförs bromsas tumörens tillväxt bl.a. genom att de blodkärl som försörjer den med näring inte kan växa. Dessutom visas i avhandlingen att ämnen som förhindrar inflammationen runt tumörerna leder till minskad tumörtillväxt.
Tumörceller är beroende av sin omgivning för att kunna växa och sprida sig. Exempelvis måste en tumör stimulera tillväxt av nya blodkärl för att tillgodose det ökade behovet av näring och syre. Tumören måste även på andra sätt få omgivande vävnader, t.ex. immunsystemet, att medverka för att tillväxten ska kunna ske. Nya behandlingar som riktas mot celler i prostatatumörens omgivande vävnad kan därför bromsa tillväxten och därmed bli effektiva mot spridd prostatacancer.
Sofia Halin, som är uppvuxen i Luleå, är doktorand vid Inst. för medicinsk biovetenskap, enheten för patologi, Umeå universitet, och kan nås på
tel. 090-785 15 97,
mobil 070-675 91 19,
e-post sofia.halin@medbio.umu.se
Fredagen den 22 januari försvarar Sofia Halin, Inst. för medicinsk biovetenskap, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Targeting the prostate tumor microenvironment and vasculature – The role of castration, tumor-associated macrophages and pigment epithelium-derived factor (Mikromiljö och angiogenes i prostatacancer – effekter av kastration, tumör-associerade makrofager och pigment epithelium-derived factor).
Disputationen äger rum kl. 10.00 i Sal Betula, by. 6M, NUS.
Fakultetsopponent är prof. Carl-Henrik Heldin, Ludwiginstitutet för cancerforskning, Uppsala.
– De som arbetar i vården möter ofta patienter med olika etnisk bakgrund, men vi vet inte om de är tillräckligt empatiska, säger sig Chato Resoal som doktorerat i psykologi vid Linköpings universitet.
Metoder för att mäta grundläggande empati finns sedan tidigare i Sverige, men inte för att mäta empati för människor från andra kulturer, så kallad etnokulturell empati. Nu har Chato Resoal översatt och anpassat en enkät som används i USA till svenska förhållanden. Den mäter den etnokulturella empatin och innehåller frågor om hur man skulle känna, tänka eller reagera inför en viss person eller situation.
När enkäten användes för att jämföra grundempati och etnokulturell empati visade det sig att de överlappar varandra och att äldre personer, kvinnor och personer som vuxit upp i en liten stad var mer empatiska än andra. Tvärtemot vad många tror påverkades inte den etnokulturella förmågan av hur mycket kontakt man hade haft under skoltiden med människor av annan etnisk bakgrund.
I ytterligare en studie undersöktes både grundempati och etnokulturell empati hos 365 studenter som läser till läkare, sjuksköterska, psykolog och socionom i både början och slutet av utbildningen.
Det visade sig att psykolog- och socionomstudenter var mest empatiska, men även de blivande läkarna och sjuksköterskorna hade god empatisk förmåga. Däremot förändrades inte den empatiska förmågan nämnvärt under utbildningen.
– Även om empati inte är något kursmoment och inte heller examineras hade vi väntat oss att studenternas empatisk förmåga skulle bli bättre under utbildningen. Men den påverkades inte utan förblev oförändrad, konstaterar Chato Rasoal.
Disputationen ägde rum den 18 december 2009.
Kontaktinformation
Chato Rasoal
013-286803
chato.rasoal@liu.se
För att en cancertumör ska kunna växa sig större än en ärtas storlek, krävs att cancercellerna stimulerar nybildning av blodkärl som kan förse tumören med syre och näring. Flera cancerläkemedel som hämmar blodkärlsbildning har utvecklats. Effekten av dessa har dock varit begränsad och behovet av bättre läkemedel är fortsatt stort.
De nya resultaten rör en receptor på ytan av blodkärlsceller, kallad ALK1. När forskarna blockerade ALK1 i tumörer i möss hämmades blodkärlsbildningen, varpå tumörerna slutade växa. ALK1-receptorn aktiveras av så kallade TGFß-proteiner, en familj av signalproteiner som är av stor betydelse för kommunikation mellan olika celltyper vid en mängd viktiga processer i kroppen. Studien tyder på att två medlemmar ur TGFß-familjen (TGFß och BMP9) samverkar för att stimulera blodkärlstillväxt i tumören.
ALK1 blockerades dels på genetisk väg, dels genom en läkemedelssubstans som kallas RAP-041.
– Vi tror att RAP-041 skulle kunna användas i kombination med redan godkända läkemedel mot blodkärlsbildning för att uppnå maximal effekt, säger docent Kristian Pietras som har lett studien.
Kliniska studier av ACE-041, den humana motsvarigheten till RAP-041, har påbörjats i USA av det företag som har patent på substansen. Studierna ska bland annat söka svar på vilka tumörtyper som är mest känsliga för ALK1-blockering.
Publikation: “Genetic and Pharmacological Targeting of Activin Receptor-like Kinase 1 Impairs Tumor Growth and Angiogenesis”, Sara Cunha, Evangelia Pardali, Midory Thorikay, Charlotte Anderberg, Lukas Hawinkels, Marie-José Goumans, Jasbir Seehra, Carl-Henrik Heldin, Peterten Dijke, Kristian Pietras, The Journal of Experimental Medicine, online 11 January 2010.
För mer information, kontakta:
Kristian Pietras, docent i tumörbiologi
Institutionen för medicinsk biokemi och biofysik
Tel: 070 920 97 09
E-post: Kristian.Pietras@ki.se
Sara Cunha, doktorand
Institutionen för medicinsk biokemi och biofysik
Tel: 073 672 55 75
E-post: Sara.Cunha@ki.se
Katarina Sternudd, pressekreterare
Tel: 08-524 838 95
E-post: Katarina.sternudd@ki.se
Kontaktinformation
Karolinska Institutet är ett av Europas ledande medicinska universitet. Genom utbildning och forskning bidrar Karolinska Institutet till att förbättra människors hälsa. Det är också Karolinska Institutet som årligen utser pristagaren av Nobelpriset i fysiologi eller medicin. För mer information besök hemsidan ki.se
Kronisk lymfatisk leukemi (KLL) är den vanligaste formen av leukemi hos vuxna i västvärlden. Man vet sedan tidigare att det finns en stark ärftlig risk att utveckla KLL, men de bakomliggande genetiska anlagen har hittills varit okända. Nu har professor Richard Rosenquist Brandell och forskaren Mahmoud Mansouri vid institutionen för genetik och patologi vid Uppsala universitet i samarbete med forskargrupper från England och Spanien funnit ett samband mellan ett antal vanligt förekommande genetiska varianter, så kallade SNPs (single nucleotide polymorphisms), i arvsmassan och genetisk sårbarhet för att utveckla KLL. Även forskare vid Karolinska Institutet och Lunds universitet har deltagit i studien, vars svenska del koordinerats från Uppsala.
Forskarna har studerat 2503 KLL-patienter och 5789 friska personer, samtliga av europeiskt ursprung. Studien är gjord med hjälp av bland annat modern array-teknologi, där man kan studera cirka 300 000 SNPs samtidigt. Forskarna fann en koppling till KLL i fyra olika regioner i arvsmassan, och har även kunnat visa att risken för sjukdomen ökar ju fler genetiska riskvarianter patienten har.
– Våra resultat visar att det finns ett antal lågriskvarianter i arvsmassan som bidrar till utvecklingen av KLL. Det är troligt att det finns ett stort antal sådana varianter som fortfarande är okända, säger Richard Rosenquist Brandell.
– Det ska bli intressant att studera hur dessa varianter är fördelade hos andra folkgrupper, med tanke på att KLL är ovanlig till exempel i Asien, säger Mahmoud Mansouri.
Läs artikeln i nätupplagan av Nature Genetics: http://www.nature.com/ng/journal/vaop/ncurrent/abs/ng.510.html
I en annan studie, som publiceras i tidskriften Blood den 14 januari men som redan nu finns tillgänglig online, har Richard Rosenquist Brandells forskargrupp funnit en ny mekanism för hur KLL uppkommer och utvecklas, något som på sikt kan leda till förbättrade behandlingsmetoder.
Under senare år har forskare kartlagt DNA-förändringar som kan kopplas till bättre eller sämre prognos vid KLL. Det kan handla om genetiska förändringar i DNA-sekvensen, men även om så kallade epigenetiska modifieringar som påverkar om en gen är aktiv eller inte. En vanlig epigenetisk modifiering är så kallad metylering – inaktiva gener har en hög grad av metylering medan aktiva gener är ometylerade. I den aktuella studien har forskarna för först gången identifierat gener som har olika grad av metylering i prover från tre grupper av KLL-patienter, en grupp med bättre prognos och två grupper med sämre prognos.
– Vi har identifierat ett stort antal gener som skiljer sig i metyleringsgrad mellan de olika prognosgrupperna. Många av dessa gener är inblandade i viktiga cellulära funktioner, som ifall de inte fungerar normalt skulle kunna påverka sjukdomsutvecklingen, säger Meena Kanduri, en av forskarna i gruppen.
Till skillnad mot genetiska förändringar är epigenetiska modifieringar möjliga att rätta till. När proverna behandlades med substanser som förhindrar metylering kunde forskarna återaktivera de gener som tidigare varit inaktiva.
– Våra resultat visar på en ny möjlighet till behandling, där man genom att förhindra metyleringen skulle kunna aktivera gener med en tumördämpande funktion. Metyleringsmönstret för olika klasser av gener har även gett oss ny kunskap om cellulära funktioner som har betydelse för sjukdomsförloppet, något som också kan bidra till utvecklingen av nya behandlingsmetoder, säger Meena Kanduri.
Läs artikeln i nätupplagan av tidskriften Blood: http://bloodjournal.hematologylibrary.org/cgi/content/abstract/blood-2009-07-232868v1
Kontaktinformation
Kontaktpersoner:
Nature Genetics-artikeln: Richard Rosenquist Brandell, 018-611 59 47, 070-625 33 84, e-post: richard.rosenquist@genpat.uu.se eller Mahmoud Mansouri, 018-611 0255, e-post: mahmoud.mansouri@genpat.uu.se
Blood-artikeln: Richard Rosenquist Brandell, 018-611 59 47, 070-625 33 84, e-post: richard.rosenquist@genpat.uu.se eller Meena Kanduri (på engelska), 018-611 0253, meena.kanduri@genpat.uu.se
Rymdsonden Rosetta sändes upp för snart sex år sedan av ESA (European Space Agency). Sonden är på väg till kometen Churyumov-Gerasimenko och skall komma fram på hösten 2014 efter mer än tio års resa genom rymden. Ombord finns ett högteknologiskt kamerasystem, OSIRIS, som kan ta både oerhört skarpa bilder av ytan på himlakroppar och mycket känsliga panoramabilder av kometers slöjor av gas och stoft. I kamerateamet deltar Uppsalaastronomerna Hans Rickman och Björn Davidsson.
Den 5 september 2008 passerade Rosetta nära intill den lilla asteroiden (2867) Steins som håller till i den inre delen av asteroidbältet strax bortom Mars bana. Eftersom bara en handfull asteroider har utforskats på nära håll med rymdsonder tidigare var detta ett gyllene tillfälle för OSIRIS-teamet.
– Det är så få asteroider som blivit undersökta att varje ny blir en mycket viktig pusselbit för vår förståelse av asteroider och vårt solsystem. Bilderna av Steins blev en bonus för missionen, förklarar Björn Davidsson.
Asteroiderna är ovärderliga vittnen till vad som har hänt i vårt solsystem sedan hundratals miljoner eller rentav miljarder år tillbaka. De består av material som formades när solsystemet var nyfött och planeterna ännu inte hade hunnit bildas. I själva verket är det byggmaterialet till jordklotet som visar sig när man studerar asteroider.
– När man undersöker en liten asteroid som Steins, är det viktigt att förstå dess historia för att tolka det man ser på rätt sätt. Det kan till exempel handla om asteroidens form, antalet kratrar samt vilka mineral och bergarter den består av. Detta kan bara undersökas genom att flyga till den och ta närbilder. Desto fler asteroider som kan utforskas, desto mer kan vi lära oss om de stora dragen i asteroidbältets historia och ytterst om hur jorden, Mars och Venus kom till, berättar Hans Rickman.
Steins storlek är unik i jämförelse med andra asteroider som flugits förbi. Den har en diameter på ungefär fem kilometer. Andra undersökta asteroider har varit mycket mindre eller mycket större.
Formen och ytan hos Steins är också annorlunda än hos tidigare undersökta asteroider och detta har väckt frågor hos forskarna. Själva asteroiden är formad som en slipad diamant. Och varför det finns så få små kratrar på Steins? Uppenbarligen har de små kratrarna ”suddats ut” genom någon geologisk process. Forskarna tror det rör sig om ”markskred”. Men eftersom en liten asteroid inte har någon geologisk aktivitet som jordklotet har, så uppkommer frågan vad som kan orsaka sådana skred.
Här kommer forskarna med en hypotes. Asteroider utsätts för ett vridmoment genom den värmestrålning de utsänder, olika mycket i olika riktningar. Detta har fått namnet YORP-effekten efter initialerna hos fyra forskare som har studerat den. Den lite märkliga formen hos Steins antyder att YORP kan ha spelat en roll.
– Den har börjat snurra så snabbt att den har ändrat sin form, förklarar Björn Davidsson.
Den snabba rotationen kan då få sten och grus på ytan nära polerna att vandra mot ekvatorn, det vill säga markskred i stor skala, och asteroiden omformas till den diamantform vi ser hos Steins.
Steins ålder förefaller vara några hundra miljoner år eller eventuellt uppemot en miljard år. Det ser man genom att räkna kratrarna på Steins yta och jämföra dessa med hur ofta asteroiden kan förväntats ha kolliderat med mindre himlakroppar. Steins är alltså betydligt yngre än solsystemet (vars ålder är 4,6 miljarder år), även om dess material är urgammalt. Den är alltså ett kollisionsfragment, och den kan förväntas överleva i ytterligare någon miljard år, innan den till slut slås sönder i småbitar.
Den största kratern på Steins ligger vid sydpolen och mäter ca 2,1 kilometer i diameter. Den visar att Steins har utsatts för en fruktansvärd kollision men har överlevt. Ifall Steins vore en kompakt stenklump, skulle energin i denna kollision troligen ha krossat den fullständigt. OSIRIS-teamets tolkning är därför att Steins är en redan uppkrossad ”stenhög” i likhet med vad man tror att de flesta asteroider är.
Vad Steins består av och var den kommer ifrån är forskarna inte helt säkra på, men asteroider av detta slag är ofta rika på järnfattiga silikater som enstatit. Man har sett att den är mycket ljust färgad. Detta är typiskt för asteroider i den inre delen av asteroidbältet, så Steins är knappast någon ”invandrare” från någon annan del av solsystemet.
En möjlighet är att Steins består av myriader av små korn som kondenserade ur den skiva av gas som omgav solen när den bildades, den så kallade solnebulosan. I så fall är materialet inte bara urgammalt utan även en opåverkad relik ifrån solsystemets första början. Men det kan också röra sig om en omstöpt variant av samma material, som har värmts upp och delvis smälts till magma.
I så fall kommer nog Steins från en ganska stor moderasteroid som smälte tidigt i solsystemets historia och senare stelnade och slogs sönder.
Kontaktinformation
För mer information kontakta:
Björn Davidsson, tel: (arbetet) 018-4715970, (mobil) 073-6451869, (privat) 018-255469
Hans Rickman, tel: (arbetet) +48-(0)22-3816335, (mobil) +48-(0)722-399330,
(privat) +48-(0)22-4028142
Det är numera välkänt att sjöar avger betydande mängder av koldioxid till atmosfären. Sjöarna kryllar nämligen av bakterier och de livnär sig på organiskt kol som spolas ut ifrån omgivande marker via regn- och smältvatten. När bakterierna bryter ned kolet frigörs koldioxid, men samtidigt produceras också bakterieceller som fungerar som föda till djurplankton.
Martin Berggren har i sitt avhandlingsarbete undersökt sjöar och strömmande vatten i närheten av Umeå. Dessa vatten är starkt dominerade av kolföreningar från land. Resultaten visar att det organiska materialet från alla prover hade en likartad förmåga att bidra till koldioxidproduktion. Däremot växte bakterierna bäst på färskt organiskt material och på ämnen med låg molekylvikt.
– När det organiska materialet åldrades minskade förmågan att bidra till bakterietillväxt dramatiskt. Däremot påverkades inte koldioxidproduktionen, berättar Martin Berggren.
Traditionellt sett har myrmarker ansetts vara viktiga för flödet av organiskt material ifrån land till vatten. Detta eftersom myrmarkerna ger ifrån sig höga koncentrationer av humusämnen, som är brunfärgade komplexa föreningar av växtrester. Avhandlingen visar dock att bakterietillväxten kan vara som högst i vatten som rinner från barrskogsområden, där koncentrationerna av små enkla föreningar, såsom kolhydrater och aminosyror, är högre.
– Mina resultat tyder på att de vattenlevande bakteriernas utsläpp av koldioxid ökar med den totala mängden organiskt kol som når sjön, oavsett om kolet kommer ifrån skogs- eller myrmarker. Däremot växer bakterierna bäst i vatten som mottar färska kolföreningar ifrån skogsområden, säger Martin Berggren.
Detta kan ge effekter på födovävarna i sjöarnas ekosystem. En hög bakterieproduktion i nordliga skogssjöar kan ge ett viktigt näringstillskott till bakterieätande djurplankton, som i sin tur äts upp av större djurplankton och av fisk.
Martin Berggren är född i Åmål 1981 och uppvuxen i Säffle. Efter att ha utexaminerats 2005 från Mittuniversitetet i Sundsvall/Östersund med dubbel magisterexamen (biologi och miljövetenskap) fortsatte han med forskarstudier inom naturgeografi vid institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet. Direkt efter disputationen är en tjänsteresa till Montréal (Kanada) planerad, där Martin även har för avsikt att fortsätta med postdoktorala studier.
Fredagen den 15 januari 2010 försvarar Martin Berggren, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet, sin avhandling med titeln ”Bacterial use of allochthonous organic carbon for respiration and growth in boreal freshwater systems”.
Svensk titel: Bakteriers utnyttjande av alloktont organiskt kol för respiration och tillväxt i boreala sötvattenssystem.
Disputationen äger rum kl 10.00 i Stora Hörsalen, KBC.
Fakultetsopponent är professor Michael L. Pace, Department of Environmental Sciences, University of Virginia, USA.
Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta gärna:
Martin Berggren, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap
Telefon: 090-786 7857
E-post: martin.berggren@emg.umu.se
I en snabbt föränderlig och allt mer sammankoppad värld är mental hälsa och välbefinnande bland ungdomar i puberteten en av de viktiga forskningsfrågorna. Det har hittills gjorts få studier bland japanska ungdomar som publicerats i internationella tidskrifter. Målen med Saori Nishikawas avhandlingsarbete har varit:
• att göra en jämförelse av självuppfattningen mellan japanska och svenska ungdomar
• att studera föräldrarnas uppfostrans påverkan på ungdomarnas självuppfattning och mentala hälsoproblem bland japanska ungdomar
• att undersöka hur anknytning (till vänner) och självuppfattning bidrar till de mentala hälsoproblem som beskrivs av japanska ungdomar
• att göra en jämförelse av mentala hälsoproblem och självrapporterad duglighet och förmåga bland ungdomar i Grekland, Japan, Ryssland och Sverige. Ett instrument som ofta används internationellt för självrapportering och självskattning, syndromskalor, användes för att göra detta.
Delstudie 1 visar att japanska studenter rapporterar en mindre positiv självuppfattning än sina svenska motsvarigheter. Resultatet diskuteras utifrån annorlunda svarssätt och större anspråkslöshet i den japanska kulturen. Delstudie 2 visar att dåligt fungerande uppfostran och osäker anknytning till vänner är kopplat till negativ självbild och fler mentala hälsoproblem. Skillnader i inverkan på mentala hälsoproblem från förhållanden förälder – ungdom beroende på förälderns och ungdomens kön kunde också påvisas.
Delstudie 3 visar att självuppfattningen har en medierande roll i att påverka förhållandena mellan hur ungdomarna knyter an till andra och hur de internaliserar problem. Delstudie 4 tyder på relativt små skillnader länderna emellan vad gäller syndromskalorna. Japanska och svenska ungdomar tenderar att få lägre poäng på syndromskalorna jämfört med sina ryska och grekiska motsvarigheter. Några kulturspecifika syndrom kunde identifieras.
Fredag 15 januari försvarar Saori Nishikawa, Inst. för klinisk vetenskap, enheterna för psykiatri, medicinsk psykologi och barn- och ungdomspsykiatri, Umeå universitet sin avhandling med titeln Japanese adolescents’ self-concept and well-being in comparison with other countries.
Disputationen äger rum klockan 9.00 i psykiatriska klinikens föreläsningssal A, by. 23, NUS. Fakultetsopponent är professor Martin Eisemann, Universitetet i Tromsö, Norge.
Avhandlingen är elektroniskt publicerad, se
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-30324
Kontaktinformation
Saori Nishikawa är doktorand vid Inst. för klinisk vetenskap, enheterna för psykiatri, medicinsk psykologi och barn- och ungdomspsykiatri. Hon nås på telefon 090-785 64 93, mobiltelefon 076-104 50 59 eller e-post saori.nishikawa@psychiat.umu.se.
Traditionella fönster är byggnadens svagaste länk då de släpper ut värme under vintern och släpper in stora mängder solenergi under sommaren. Smarta fönster kan regleras mellan ett mörkt och ett ljust tillstånd för att variera insläppet av solenergi och dagsljus i byggnader. Detta innebär att smarta fönster har potential att spara energi i våra byggnader genom att minimera övervärmning på sommaren och maximera insläpp av solvärme på vintern. Idag används ca 40 procent av all energi för att värma eller kyla byggnader.
Det är känt sedan tidigare att smarta fönster kan reducera energibehovet kraftigt i byggnader. En avgörande faktor för hur mycket energi som kan sparas med smarta fönster är hur styrningen av fönstret sker. I denna avhandling har ett verktyg för simulering av energiflöden genom fönster, WinSel, vidareutvecklats så att programmet kan simulera smarta fönster med olika kontrollstrategier.
Kontrollstrategier som implementerats är antingen enkla strategier där dagsljusnivån får styra det smarta fönstret på liknande sätt som markiser ofta styrs idag. Även mer avancerade kontrollstrategier med närvarostyrning har studerats. Ett kontrollsystem som bygger på närvarostyrning har potentialen att reglera fönstren efter ljusbehov när någon är i lokalen och efter energibehov när ingen är där.
Simuleringarna i denna avhandling visar på potentialen till energibesparingar med smarta fönster, samt vikten av ett väl fungerande kontrollsystem. Kontrollsystemet kan fungera som länken mellan goda energiegenskaper och visuella egenskaper. I avhandlingen har även optisk karakterisering och antireflexbehandling av glas och plaster ingått som viktiga komponenter för att studera möjligheter till ytterligare energibesparing i byggnader.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Andreas Jonsson, tel: 018-490 12 15, 0736-75 25 20,
e-post: andreas.jonsson@angstrom.uu.se
När biltillverkaren Toyota för några år sedan ville hitta nya vägar för att utveckla vissa säkerhetsaspekter hos bilmodellerna började de leta inom området biomimetik, eller bioinspiration som det också kallas. Bioinspiration handlar om att konstruera tekniska lösningar med naturen som förebild, det vill säga att härma lösningar som naturen själv uppfunnit med hjälp av evolutionens drivkraft. Det var då som Toyota kom i kontakt med professor Eric Warrants forskning på nattaktiva insekter.
– Exempelvis finns det mycket att lära av nattaktiva dyngbaggar som lever i komockor, säger Eric Warrant.
Eric Warrant och hans kollegor vid Biologiska institutionen på Lunds universitet bedriver världsledande synforskning. Eric Warrant har under cirka 25 år intresserat sig för ögats funktion hos olika djurarter, särskilt med inriktning på mörkerseende. Bland annat har han studerat nattaktiva skalbaggar, bin och nattfjärilar.
Skalbaggar, bin och nattfjärilar har sammansatta ögon med många linser som tillsammans skapar de enskilda bilderna i djurets öga. De ljuskänsliga cellerna i ögats näthinna har en förmåga att utnyttja ljus även i ljusfattiga miljöer. När nattens mörker kommer börjar de ljuskänsliga cellerna samarbeta på ett sätt som gör näthinnans funktion flexibel. Exempelvis kan en viss del av näthinnan i ett givet ögonblick registrera detaljer i en blomma medan andra delar av samma näthinna samtidigt sonderar terrängen vad gäller eventuella rörelser i mörkret.
Tillsammans med matematikforskarna Henrik Malm och Magnus Oscarsson från Lunds universitet samt ingenjörer från Toyota har Eric Warrant nu omvandlat insekternas finurliga mörkerseende till matematiska algoritmer som ligger till grund för det digitala bildskapandet i en helt ny typ av mörkerkamera.
– Algoritmerna som vi tog fram härmar ögats sätt att förbättra synintrycket i svagt ljus, säger Henrik Malm som har lett det matematiska arbetet.
Den färgseende nattkameran testas nu på Toyotas utvecklingsavdelning i Bryssel. Lundaforskarnas projekt och samarbete med Toyota uppmärksammas i nästa nummer av den internationella tidskriften New Scientist.
För mer information, kontakta:
Eric Warrant, professor vid Biologiska institutionen, Lunds universitet
Eric.Warrant@cob.lu.se, tel +61 429 470693 (nås kl 08.00-12.00 svensk tid)
Henrik Malm, matematikforskare, Lunds universitet
Henrik.Malm@cob.lu.se, tel 046-2229340, 070-4567673
Magnus Oskarsson, universitetslektor i matematik, Lunds universitet
Magnus.Oskarsson@math.lth.se, tel 046-2228538
Fotnot:
Ett annat exempel på bioinspiration som har fått en tillämpning i samhället är lotusblommans blad, vars yta får vattendroppar att pärla sig och rinna av. Forskningen kring lotusbladens ytstruktur ligger bakom konstruktionen av självtvättande fönster.
