Cecilia Cassinger vill ge ett nytt perspektiv på imagebegreppet genom att visa hur det innefattar tidsliga och rumsliga dimensioner. Något hon menar är svårfångat och går förlorat i mätstudier.

– Inom marknadsföring har synen på imageskapande traditionellt varit att det är företaget som kommunicerar ut ett budskap som leder till en image i konsumentens medvetande. Jag ser istället imageskapande som en aktivitet som framförallt utförs när konsumenterna berättar om sina upplevelser av företaget. Att konsumera prylar och produkter handlar till stor del om att berätta vad vi gör med dem i vardagskulturen. Vare sig vi är medvetna om det eller inte ger våra berättelser företag mening och därmed image. Det handlar om en osynlig produktion av image som sker i tid och rum, framförallt i hemmet där många produkter används. På så vis är berättandet om konsumtion ett användbart verktyg för att fånga imageskapande.

För att undersöka hur image skapas har hon intervjuat IKEA-kunder i Shanghai och Malmö för att sedan noga analysera dessa berättelser. Intervjuer har också gjorts med olika befattningshavare inom IKEA. Hon menar att det finns likheter mellan konsumenternas berättande om IKEA och berättandet i Homeros antika epos Odysséen. I avhandlingen beskrivs tre olika sätt att berätta om IKEA enligt tre tidslinjer: en linjär, en cirkulär och en parallell tidslinje.

– Jag har låtit konsumenterna ta foton av i sina hem av någon möbel de köpt på IKEA och bett dem berätta vad de minns om hur det gick till när de köpte den och hur de har använt den hemma sedan dess, säger Cecilia Cassinger.

– Berättelser om konsumtion i vardagen kan tyckas triviala, inget verkar hända i dem, fortsätter hon. Men tittar man närmare på dem rymmer de en oerhörd komplexitet som kan synliggöras genom att låna redan etablerade former av berättande från den litterära traditionen. Både berättelserna om IKEA och Odysséen innehåller flera olika tidslinjer. Medan Odysseus äventyr hör till den moderna linjära tidsuppfattningen, kan till exempel hans fru Penelopes repetitiva vävande hänföras till en cirkulär form av berättande. Penelope väver på dagen för att repa upp alltihop på natten för att vinna tid och bevara tronen åt Odysseus. Det påminner mycket om hur många bygger ihop sina IKEA-möbler för att sedan ta isär dem när de ska flytta eller möblera om. Eller när man år efter år målar om sin byrå. Det repetitiva handlandet är en viktig del av berättelsen om IKEA.

Konsumenternas berättelser synliggör likheter och skillnader i IKEA:s image mellan Sverige och Shanghai där IKEA har funnits sedan 1999. I Shanghai tycker många att IKEA står för design och heminredningskunskap snarare än kvalitet och många har låtit hantverkare tillverka IKEA-liknade möbler eftersom det ibland blir billigare än att köpa dem på varuhuset. I Sverige är det fler generationer som har växt upp med IKEA, som därmed blivit en stor del av konsumenternas vardag och till och med en del av barndomsminnena.

Cecilia Cassinger menar att konsumenters berättande innehåller stor potential för att förstå hur image skapas.

– Konsumenters berättande ger företaget en mångfacetterad image. Genom att lyssna på deras berättelser kan företag förstå hur de uppfattas i vardagskulturen, säger Cecilia Cassinger. I avhandlingen föreslår jag att företag behöver utveckla en narrativ kompetens genom att till exempel läsa mer skönlitteratur. Ofta är vi inte medvetna om vilka vi är förrän vi upptäcker oss själva genom någon annans ögon. Vare sig vi pratar om företag eller människor är det svårt att ställa sig utanför och få perspektiv på sig själv. Företaget har därför mycket att vinna på att se sig själv genom konsumenterna.

Kontaktinformation
För mer information kontakta Cecilia Cassinger på telefon 0739-08 25 30, 046-222 01 88 eller cecilia.cassinger@fek.lu.se (fredagen den 12 mars är hon tillgänglig först efter kl 12.30)

Cecilia Cassinger disputerar fredagen den 12 mars med avhandlingen Retailing Retold – Unfolding the Process of Image Construction in Everyday Practice i Crafoordsalen på Ekonomihögskolan

– Terrordåden följdes av vad som kan kallas en ”remaskulinisering” av det amerikanska samhället, säger Anna T. Höglund, docent i etik vid Centrum för forsknings- och bioetik och tidigare gästforskare vid Centrum för genusvetenskap.

Trots att den amerikanska brandkåren och polisen har både manliga och kvinnliga medarbetare var den bild som gavs i media efter attentaten i huvudsak att det var modiga män som rusade till undsättning och offrade sig för att rädda andra, främst kvinnor och barn. Till en början var det också mycket få kvinnor som fick komma till tals i debatten om hur USA skulle svara på attackerna.

I boken visar Anna T. Höglund också hur de afghanska kvinnornas situation lyftes fram som ett alibi för att rättfärdiga kriget i Afghanistan. Strax innan kriget startade kablades bilder av beslöjade kvinnor ut i amerikansk media, med budskapet att detta var ett förtryck som USA:s trupper nu skulle göra slut på. Men så fort kriget var igång avtog medieintresset för kvinnornas rättigheter.

För att ytterligare legitimera kriget mot terrorn använde president Bush en rad argument med hänvisningar till hegemonisk manlighet, som att de amerikanska soldaterna skulle ”vara redo” och ”göra amerikanerna stolta”.

— Bush använde också ”Vilda Västern-uttryck” som att bin Laden var ”Wanted – Dead or Alive” och att terroristerna skulle ”rökas ut ur sina hålor”, säger Anna T. Höglund.

Boken tar även upp mediebilden av den amerikanska soldaten Jessica Lynch som, efter att hon tillfångatagits i kriget, snarast framställdes som en civil kvinna som måste räddas av manliga soldater. Detta jämför Anna T. Höglund med bilden av en annan kvinnlig amerikansk soldat, Lynndie England, som dömdes till tre års fängelse för övergreppen mot irakiska fångar i fängelset Abu Ghraib. I motsats till Lynch beskrevs England som övervägande ”okvinnlig”. Trots att hon födde en son strax innan domen mot henne föll, var till exempel bilden av henne som mor i stort sett obefintlig i media.

— Retoriken omkring kriget mot terrorismen både byggde på och bidrog till att konstruera och rekonstruera hierarkiska genusmönster, säger Anna T. Höglund.

Boken “Gender and the War on Terrorism – The Justification of War in a Post-9/11 Perspective” är utgiven i Centrum för genusvetenskaps skriftserie. Recensionsexemplar kan beställas på adressen publications@gender.uu.se.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Anna T. Höglund, 018-471 62 28, e-post: anna.hoglund@crb.uu.se

Fosfor är avgörande för jordens bördighet och växters växtkraft. Det är, liksom kväve och kalium, ett näringsämne som växterna tar upp ur jorden.

– Om ingenting görs kommer fosforbristen att skapa allvarliga problem. Redan 2035 beräknas efterfrågan på fosfor vara större än tillgången, säger Dana Cordell, som doktorerat vid Linköpings universitet med en avhandling om fosforbristens inverkan på global matsäkerhet.

Fosfor utvinns ur fosfatmalm, en icke förnyelsebar resurs som nästan enbart används i jordbruket. Två tredjedelar av världens tillgångar finns i Kina, Marocko och Västsahara.

– Efterfrågan på fosfor har ökat och priserna stigit lavinartat, med 800 procent mellan 2006 och 2008, berättar Dana Cordell.

Hon menar att bristen på fosfor inte enbart beror på att tillgången på fosfatmalm minskar. Många av världens bönder har inte tillräcklig köpkraft för att kunna köpa och använda fosforbaserad gödsel, vilket leder till att jordarna utarmas. Dessutom leder ineffektiv produktion till att bara en femtedel av fosforn i den brutna malmen når ända fram till maten.

– Det saknas också internationell styrning för att säkerställa den långsiktiga tillgången på fosfor, säger Dana Cordell och tillägger att hanteringen av fosforresurser måste förbättras.

Jordbruket måste effektiviseras, vi behöver äta mindre kött och mer vegetarisk kost och maten måste utnyttjas bättre i hela matkedjan. Samtidigt måste vi återanvända den fosfor som finns i växtrester, matsvinn, gödsel och mänsklig avföring.

– Om inget görs riskerar matproduktionen att kraschlanda med kraftiga prisökningar på konstgödsel, miljöförstöring, mindre skördar och minskad matsäkerhet, säger Dana Cordell.

Avhandlingen heter The Story of Phosphorus. Sustainability implications of global phosphorus scarcity for food security. Dana Cordell disputerade den 25 februari 2010.

Kontaktinformation
Kontaktpersoner:
Dana Cordell (engelskspråkig), dana.cordell@uts.edu.au
Tima Schmid Neset (svensktalande), tina.schmid.neset@liu.se, 013-28 22 88

– Vår idé var att med hjälp av mentorer öka ämneskunskaperna, få en bättre studiesocial miljö och lära känna varandra bättre, säger David Solberger, student och mentorskoordinator.

Det hela började som ett pilotprojekt inom ämnena teoretisk och praktisk filosofi under höstterminen 2009. Initiativet kom från studenterna själva som upplevde att de hade få lärarledda timmar, inte träffade sina kurskamrater särskilt ofta och i stort sett aldrig umgicks med de studenter som gick andra kurser i huset.

Försöket var så lyckat att det nu fortsätter och utvecklas under vårterminen. Bland annat hålls utbildningsdagar med hjälp av 60 000 kronor från Kvalitetsrådet vid Göteborgs universitet.

För att bli mentor krävs godkänt i fortsättningskursen inom det aktuella ämnet. Två mentorer och tre till fem studenter från grundkursen bildar en grupp där målet är att träffas minst en gång varannan vecka. Men mentorn är inte en lärare, poängterar Eva-Maria Eriksson, som också hon är mentorskoordinator.

– Meningen är att diskutera filosofi helt fritt utan att bli bedömd. Att studenterna ska kunna ställa frågor om sådant de inte förstår.

Mentorsverksamheten är inte en ersättning för lärarledd tid eller seminarier knutna till de olika kurserna. Istället handlar det om ett komplement för att skapa en mer sammanhållen studiemiljö.

Mentorerna ska alltså inte föreläsa, utan istället vara en intellektuell och pedagogisk resurs. Alla i gruppen ska kunna bidra och lära av varandra. Även mentorerna.

– Det är en chans att prata filosofi och hjälpa andra studenter. Att resonera och känna att man bidrar, säger Isa Nordqvist, en av mentorerna.

Tanken är också att lärarna får reda på vad studenterna har diskuterat och vad de tycker känns relevant. På så sätt kan studenternas funderingar ge inspiration till lektionerna och minska avståndet mellan lärare och studenter.

Att som student i en grundkurs delta i en mentorsgrupp är frivilligt. Av de cirka 100 studenter som läser grundkursen i praktisk och teoretisk filosofi har ett 40-tal nappat på att vara med. Simon Aramburo som går grundkursen i teoretisk filosofi nu under vårterminen är en av dem.

– Man får en annan sorts hjälp av någon som redan läst kursen. Och man får chansen att ta upp frågor som inte togs upp på lektionen. Det ger en stor förståelse för de teorier man får framlagda. Det är fruktansvärt kul, säger han.

Mentorsprojektet har också resulterat i att fler vill läsa vidare, säger Dick Kasperowski, viceprefekt för grundutbildningen.

– Vi har fler sökande än på länge till fortsättningskurserna. Och där tror jag det finns en koppling till mentorsprojektet, att det skapar en slags programsamhörighet fast vi egentligen inte har några program, säger han.

– Genom diskussionerna får studenterna en större överblick över ämnet, de ser att det är möjligt att gå vidare, fyller Eva-Maria Eriksson i.

En annan effekt av mentorsprojektet är att det tillfört energi till institutionen. Att det skapat en arena för filosofer att diskutera och träffas. Det gör upp med myten om den ensamma filosofen på sin kammare, tycker mentorskoordinatorn David Solberger och får medhåll av Eva-Maria Eriksson.

– Det gör institutionen mer levande och får oss att känna oss hemma här. Det gör oss till bättre filosofer, säger hon.

Kontaktinformation
Vill du veta mer om mentorsprogrammet? Kontakta Dick Kasperowski, viceprefekt för grundutbildningen på Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori, 031-786 19 45 eller 0731-51 33 59

Fram tills nu har skandinavismen betraktats som en politisk rörelse som under en begränsad period, ungefär från 1843–1864, arbetade för att de skandinaviska länderna skulle bilda en politisk union. I sin avhandling visar Kari Haarder Ekman att det samtidigt fanns en kulturell rörelse som var mycket mer omfattande och som i motsats till den politiska rörelsen blev mycket lyckad. Att den period inom litteraturen som kallas det moderna genombrottet, då författare som Strindberg, Ibsen och Georg Brandes var aktiva, blev en enhetlig skandinavisk rörelse orsakades i hög grad av att skandinavismen redan sett till att det fanns ett intresse för litteratur från grannländerna.

– Det moderna genombrottet har ofta framställts som att det plötsligt ur tomma intet uppstod ett formidabelt samarbete. Ingen har frågat sig varför detta samarbete uppstod, varför de geografiska och språkliga gränserna för litteraturen upphävdes, säger Kari Haarder Ekman.

Skandinavismen medförde också ett arbete för större språkförståelse inom Skandinavien. Arbetet drevs framåt av kulturpersonligheter som Atterbom och Fredrika Bremer som aktivt försökte få sin omgivning att förstå danska. Atterbom skrev år 1845 till en vän i Danmark att inte bara hans barn nu ”fullkomligt förstår och läser danska, utan också deras barnpiga.” På liknande vis försökte Georg Brandes i Danmark år 1866 att få danska damer att läsa svenska böcker, på svenska. Det finns många exempel i avhandlingen på att man innan skandinavismen nöjde sig med att förstå franska och tyska. Att svenska, norska och danska är besläktade språk som man med liten möda kan lära sig förstå, var en nyhet för många vid mitten av 1800-talet.

– Något som gjort intryck på mig är den språkliga optimism man märker hos författarna. När de väl hade kommit på att man lätt förstår danska eller norska var deras förhoppningar stora; kanske skulle man inom Skandinavien kunna klara sig helt utan översättningar. Den goda viljan att förstå varandra fanns verkligen på plats, säger Kari Haarder Ekman.

H. C. Andersen var en av de författare som tyckte det var en stor lättnad att resa i Sverige; här förstod man honom och han slapp hanka sig fram på usel franska eller italienska. I sina memoarer skrev han efter en resa i Sverige att det var ungefär som att vara hemma – ”mitt hems gränser vidgades”.

Om Skandinavismen
Skandinavismen är den traditionella beteckningen på den politiska rörelse som från 1843 hade målet att bilda en union mellan Danmark, Norge och Sverige.

Ursprunget till intresset för grannländerna finns i göticismen, som innebär ett intresse för fornnordiska texter och den nordiska mytologin; man kom därigenom på att man hade ett gemensamt förflutet.

Under några år på 1840-talet blev skandinavismen en omfattande studentrörelse. Stora skaror av unga studenter åkte varje år på möten i Köpenhamn, Lund, Uppsala eller Kristiania (dåtidens namn på Oslo), och det var under dessa år rörelsen fick ett politiskt mål, nämligen bildandet av en union. Detta arbete misslyckades delvis redan 1850 då man inte lyckades mobilisera ett gemensamt försvar i ett dansk-tyskt krig, och slutgiltigt 1864 efter ännu ett dansk-tyskt krig. Under samma period uppstod en kulturell rörelse som delvis lever kvar än i dag; den kulturella skandinavismen som efterhand blev till nordiskt samarbete. Organisationer som Nordiska Rådet eller Nordvisionsfonden skulle inte funnits utan skandinavismen, men inte heller idén om att man i skolorna ska stifta bekantskap med grannländernas språk. Den idén kläcktes av skandinavisten C. J. L. Almqvist redan år 1846.

Avhandlingens titel
”Mitt hems gränser vidgades” – En studie i den kulturella skandinavismen under 1800-talet.

För ytterligare information
Kari Haarder Ekman, Institutionen för litteraturvetenskap och idéhistoria, tel. 08-97 79 86, e-post: kari.haarder@littvet.su.se.

För bild
press@su.se eller 08-16 40 90.