Turkiet roll i Nato – och i Afrika

I rapporten om Turkiet och Nato undersöker FOI-analytikerna Marianna Serveta och Aras Lindh hur inrikespolitiska strömningar har påverkat det turkiska agerandet i relation till Nato. Några brytpunkter är:

• 1952 när Turkiet blev Nato-medlem. Då var landet en hängiven allierad under ledning av västtillvända kemalistiska nationalister, som såg Sovjetunionen som det största hotet.
• 1980 när en militärkupp genomfördes och islamistiska krafter växte sig starkare i det politiska livet. Det påverkade utrikespolitiken, men utan att det innebar några större spänningar i relation till Nato.
• 2002 när partiet AKP kom till makten. Härifrån märks en tilltagande turkisk pragmatism. Nato blir i praktiken blir ett verktyg för att få genomslag för egna intressen, enligt rapporten som beskriver Turkiet som en alltmer autonom allierad.

– Vi ser att AKP-regeringen inte drar sig för att utnyttja Nato i inrikespolitiska avvägningar, även om det innebär att landet kommer på kant med inflytelserika Nato-medlemmar, inte minst USA. Ett exempel är det turkiska köpet av det ryska luftvärnssystemet S400. Även när det kommer till Rysslands krig mot Ukraina har Turkiet valt en delvis annan väg än övriga Nato, genom förbindelser med både Ryssland och Ukraina, säger Aras Lindh.

Autonom roll i krig och konflikter

FOI har studerat Turkiets roll i krigen i Afghanistan, Libyen och Syrien där de hittat exempel på hur Turkiets autonoma agerande har tilltagit under åren med AKP vid makten.

– I Afghanistan var det en utmaning för Turkiet att balansera sin identitet som både Nato-medlem och muslimskt land, och landet anpassade sitt engagemang därefter. I Libyen kritiserade Turkiet Natos agerande. Men när den vägen inte längre ansågs framkomlig övergick Turkiet till att bli en del av Nato-insatsen, men som ett sätt att fortsätta värna sina egna intressen. I Syrien blev Turkiet gradvis en alltmer aktiv aktör, inte minst till följd av inrikespolitiska förvecklingar med ett framväxande samarbete med högerextrema MHP och kollapsade fredssamtal med PKK. Turkiet har även genomfört ett flera militära offensiver i Syrien som har kritiserats av Natoländer, berättar Aras Lind.

AKP framställer sig som vinnare i spelet med Nato, men Aras Lindh är inte övertygad.

– Visst fick Turkiet i samband med Sveriges Nato-ansökan köpa amerikanska F16-plan. Men frågan är om de inte hade kunnat få göra det ändå, utan att reta upp flera Natoländer.

Samtidigt kan Nato se en potential i Turkiets alltmer autonoma roll.

– Som att Turkiet till exempel har kanaler in till både Kiev och Moskva. Landet säger sig även vara redo att stå som värd för fredssamtal i Ukrainakriget, vilket andra Natoländer inte kan på samma sätt, säger Aras Lindh.

Turkiet i Afrika

I rapporten Turkiet i Afrika, undersöks landets ökade intresse för Afrika sedan AKP kom till makten.

– Vi ser ett växande, brett och mångfacetterat intresse från Turkiet inom alla områden – handel, politik, bistånd och säkerhet, säger Anna Ida Rock, FOI-forskare som skrivit rapporten tillsammans med Aron Lund.

Rapporten ger några siffor som illustrerar detta, som att:

• antalet turkiska ambassader i Afrika ökade från 12 till 42 under åren 2009–18
• Erdoğan fram till år 2022 hade gjort 57 besök i 31 afrikanska länder
• handelsvolymen steg från 5,4 till 33,1 miljarder USD under åren 2003–22
• över 60 000 afrikaner nu uppges studera i Turkiet
• Turkish Airlines direktlinjer till afrikanska städer ökade från 4 till 58 under åren 2004–19.

Det är Somalia, med en turkisk militärbas, och de nordafrikanska länderna som tilldrar sig störst turkiskt intresse.

– Det är länder som har historiska band till och ligger geografiskt nära Turkiet. Närmandet har utvecklats i takt med att relationer till traditionellt allierade i Europa och Nordamerika har försämrats, säger Anna Ida Rock.

Passar in i landets självbild

Turkiets agerande passar in i landets nuvarande självbild, enligt Anna Ida Rock.

– Landet vill gärna ha en plats på världsscenen och framstå som en ledare i den muslimska världen. Afrikapolitiken ger en del sådana möjligheter.

En sådan möjlighet har uppstått i Sahel, där Frankrike har lämnat flera av sina gamla kolonier efter militärkupper.

– Turkiet var en partner med Niger eller Mali redan innan kupperna, men får nu större utrymme. Här, liksom i Libyen, har Turkiet ibland hamnar på kollisionskurs med alliansbrodern Frankrike, efter att Erdoğan vid flera tillfällen gjort antifranska uttalanden, berättar Anna Ida Rock.

Rapportförfattarna spår att Turkiet fortsätter i samma spår i Afrika, med allt från bistånd till vapenexport.
Och FOI fortsätter gärna sin forskning.

– Bland annat kring Turkiets relationer till enskilda afrikanska stater och det ökade engagemanget i Sahel. Men den stora frågan är nog hur de afrikanska staterna ställer sig till det turkiska engagemanget, säger Anna Ida Rock.

1. Har utformats under Erdoğans och AKP:s styre sedan 2002. Det är långsiktigt och har överlevt utrensningar av nyckelpersoner bakom Afrikasatsningarna.
2. Syftar ofta till handel och nya samarbeten, men drivs samtidigt av ideologiska och politiska hänsynstaganden, där Turkiet valt att fjärma sig från traditionellt allierade i Västeuropa och Nordamerika. I Afrika betonar Turkiet gärna antivästliga och antiimperialistiska teman, som kan kopplas till idéer om islamsk solidaritet.
3. Geografisk, kulturell och religiös närhet spelar roll. Engagemanget startade i postottomanska områden och muslimska stater i Nordafrika. Där är kontakterna fortfarande mer omfattande än i andra delar av kontinenten, även om ambitioner på senare år har riktats i allt högre grad mot Afrika söder om Sahara.
4. Ekonomin har en central roll. Under AKP:s tidiga år vid makten hade Turkiet en hög tillväxt och letade nya marknader. Diplomatin är fortfarande handelsfrämjande. Men den totala handelsvolymen är en liten del av Turkiets handel, istället ses satsningarna som ett sätt att tidigt etablera Turkiet på en växande marknad och att ge tillgång till råvaror.
5. Säkerhetsfrågor har fått en ökad betydelse för Turkiet som öppnade en bas i Somalia 2017 och har en permanent militär närvaro i Libyen sedan 2019. Turkiets vapenexport har ökat under 2000-talet, och innefattar bland annat export av tekniskt avancerade drönare.
6. Privata aktörer och nätverk har format delar av expansionen in i Afrika, i en flexibel samverkan mellan myndigheter, privata företag och civilsamhällesgrupper. Ett av dessa var Gülen-nätverket som numera är i konflikt med den turkiska staten och har marginaliserats av regeringsvänliga turkiska intressen.