Statlig tidsstyrning bidrar till ökad utsatthet och exploatering av asylsökande

– Asylprocessen upplevs ofta som ett kompakt tidsmässigt vakuum där personer exkluderas från en samhällelig rytm och befinner sig i en oändlig väntan, säger Sarah Philipson Isaac, doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet.

Under fyra år har hon följt 14 personer i olika faser av asylprocessen. Genom bland annat intervjuer, observationer och samtal har hon studerat deras vardag och försök att navigera svensk migrationsbyråkrati. Forskningen inkluderar även intervjuer med 14 handläggare, beslutsfattare och jurister vid Migrationsverket samt representanter från olika civilrättsorganisationer. 

Inte tillräckligt med tid under asylintervjun
Forskningen visar på flera exempel där tidsbrist och kontroll av tid påverkar asylsökande. Ett av dem handlar om asylintervjun, som är grunden för beslut om uppehållstillstånd. Där får de asylsökande tre timmar på sig att lägga fram sina asylskäl.

– Det är tid som ska delas mellan handläggare, tolk och eventuellt juridiskt ombud. Vissa jurister jag pratat med menar att det egentligen bara är 30 minuter effektiv tid för själva intervjun. En fragmenterad asylberättelse används sedan mot den sökande för att peka på deras otrovärdighet, i stället för att se hur tidsstyrningen gör det omöjligt att formulera en sammanhängande berättelse.

Tidsbristen påverkar också handläggaren, som har möjlighet att förlänga en intervju, men samtidigt måste upprätthålla ett visst tempo för att uppvisa bra statistik.

– Migrationsverkets handläggare förväntas uppfylla en viss kvot per vecka. Om intervjun förlängs räknas det inte in i statistiken och kan användas mot en under månatliga avstämningar eller löneförhandlingar. Därför väljer många att inte göra det.

Flera av de asylsökande berättar att tidpunkten för deras asylansökan ifrågasatts. 

– De ansågs ha sökt asyl för tidigt eller för sent. En person, som arbetat som grävande journalist i Afghanistan, hade blivit hotad och flytt från talibanerna. Men när han kom till Sverige utan fysiska skador avfärdades han eftersom han ännu inte kunde bevisa att hotet faktiskt kunde verkställas. Bland dem som sökt skydd av religiösa skäl kunde det ses som att de konverterat för sent eller vid en tidpunkt som ansågs misstänksam – oavsett som de spenderat en livstid som troende.

Försämrade positioner på arbetsmarknaden
Det tillfälliga tillståndet de asylsökande befinner sig i påverkar alla delar av livet, bland annat genom en utsatthet på arbetsmarknaden. Asylsökande som inte lyckas hitta ett arbete eller inte får arbeta för att de saknar tillstånd förväntas leva på dagersättningen som ger cirka två tusen kronor i månaden – en summa som ska täcka vardagliga kostnader för mat, kläder, medicin och annat.

– Alla jag träffat har menat att det är omöjligt att överleva på den summan. Det gör att många söker sig till mer informella arbeten. Positionen de hamnar i blir sedan blir ett sätt att kriminalisera asylsökande, till exempel genom att peka ut dem som del av ett växande skuggsamhälle. 

För dem som väl fått tillfälligt uppehållstillstånd är arbete det enda sättet att få permanent uppehållstillstånd.

– Sverige är bland de sämsta i EU på att validera tidigare kunskaper och processen tar längre tid än uppehållstillståndet gäller. Med det överhängande hotet om utvisning hamnar många i mer prekärt arbete, vilket leder till en typ av “deskilling” som gör att de hamnar i ett särskilt segment av arbetsmarknaden. Samtidigt är det många arbetsgivare som exploaterar dessa människor med löften om fasta anställningar i framtiden.

Digital publicering: Temporal Dispossession: The Politics of Asylum and the Remaking of Racial Capitalism in and Beyond the Borders of the Swedish Welfare State

Kontakt: Sarah Philipson Isaac, doktorand i sociologi, Göteborgs universitet, telefon: 070–146 47 45, e-post: sarah.philipson.isaac@gu.se