Namnet må vara lent. Men den sydostasiatiska sammetsgetingen som rör sig mot Sverige är ett fruktat rovdjur. Favoritfödan är honungsbin.
För tio tusen år sedan var Sverige täckt av ett 3 000 meter tjockt istäcke. När inlandsisen smälte etablerade sig växter, djur och så småningom människor i dess ställe.
– Det mesta som lever här idag är att betrakta som främmande på något sätt. Mycket har blivit flyttat med hjälp av människan. Och det finns också en naturlig expansion till följd av klimatförändringar, säger Niklas Johansson, organismgruppsansvarig för steklar på SLU Artdatabanken.
– Men invasiva, främmande arter är något annat. Det är arter som plötsligt etablerar sig, och riskerar ställa till stor skada.
Kartlägger invasiva arter
Artdatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala har till uppgift att samla in och bearbeta data om den biologiska mångfalden. Det inkluderar att kartlägga, och bidra till att bekämpa, invasiva främmande arter. Några exempel som fått stor uppmärksamhet är jättebjörnloka som kan ge frätskador på hud, japanska jätteostron som tar över havsbotten till skada för både ekosystem och badsugna samt parkslide, som inte bara kväver alla andra växter i sin närhet utan dessutom kan tränga igenom asfalt och skada husgrunder och ledningar.
– När du flyttar en art från sitt naturliga ekosystem vill den hitta en nisch. Problemet är att i princip alla nischer i ett befintligt ekosystem redan är upptagna. Någon annan måste flytta på sig. Vissa arter kan bli väldigt offensiva när de hamnar i en miljö där de inte har en naturlig regulator. Det blir en ohämmad expansion där de tränger undan andra livsformer och i värsta fall ödelägger hela ekosystem, säger Niklas Johansson.
Invasiva arter hotar ekosystemen
Invasiva främmande arter är ett allvarligt och växande hot mot biologisk mångfald, världen över. Arbetet med att bekämpa spridningen har intensifierats under 2000-talet. EU upprättade 2016 en förteckning över invasiva främmande arter för hela unionen. Ett förslag till en motsvarande lista specifikt för Sverige har tagits fram av Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten (HaV), och kan träda i kraft under 2024. Invasiva främmande arter uppskattas orsaka kostnader på mellan 1 och 4,5 miljarder kronor per år i Sverige.
Förbjudna invasiva arter i EU
Totalt 88 arter, 47 djurarter och 41 växtarter, omfattas år 2024 av EU:s förbud mot invasiva främmande arter. Dessa ska utrotas och får inte:
Föras in i EU.
Hållas, inte heller i sluten förvaring.
Födas upp, inte heller i sluten förvaring.
Transporteras.
Förmedlas, säljas, eller på annat sätt överlåtas.
Utbytas.
Användas.
Tillåtas reproducera sig, växa eller odlas, inte heller i sluten förvaring.
För den svenska förteckningen har växter och djur värderats utifrån bland annat det hot de utgör mot ekosystemtjänster, skadekostnader och effekterna på människors hälsa och rekreation i naturen.
– Den här typen av förteckningar är viktiga eftersom de ger oss en möjlighet att prioritera vad vi ska lägga kraften på. För högriskarter har vi etablerat varningssystem, säger Niklas Johansson.
Sammetsgetingen – ett fruktat rovdjur
En art som redan finns i flera EU-länder och befaras nå Sverige inom kort är sammetsgetingen, ett litet men fruktat rovdjur som helst livnär sig på honungsbin. En särskild beredskapsgrupp har bildats och upprättat en handlingsplan.
– Dyker sammetsgetingen upp kan handlingsutrymmet röra sig om dagar. Vi vill inte att drottningarna ska etablera nya samhällen här, säger Niklas Johansson.
Sammetsgetingen (Vespa velutina nigrithorax) är en asiatisk bålgeting specialiserad på att jaga andra sociala insekter, som honungsbin. När getingarna identifierar ett bo belägrar de det. Om ett bi flyger ut biter getingen effektivt av dess huvud. Biet tuggas sönder och ges som föda till larverna i getingboet. Bin som förstår faran stannar inne i kupan, där de svälter ihjäl.
– Sammetsgetingen vill åt ungefär samma nisch som vår bålgeting har i dag, men med en del obehagliga twister. Vår inhemska bålgeting (Vespa crabro) bygger små samhällen jämfört med sammetsgetingen som bygger väldigt stora samhällen. Bin kan lära sig att vänta ut bålgetingar, men när sammetsgetingar hittar ett bo med bytesdjur praktiskt taget belägrar de det. Bina dör. Sammensgeting går illa åt honungsbin men också vilda bin och andra steklar, säger Niklas Johansson vid SLU.
Sammetsgetingen slår ut bisamhällen
De negativa effekterna kan bli stora för biodlare. I Frankrike, där sammetsgetingen etablerade sig 2005, uppskattas arten på 2020-talet vara ansvarig för 20 procent av alla bisamhällens död. Från Frankrike har sammetsgetingen sedan expanderat i alla riktningar. Norrut har den i begränsad omfattning nått norra Tyskland; den huvudsakliga spridningsgränsen går vid södra delarna av Tyskland.
På lokal och regional nivå sprider sig sammetsgetingen på våren när de befruktade drottningarna flyger ut efter sin vinterdvala för att skapa nya bon. Över större avstånd sker spridningen genom att honor som ska gå i vinterdvala söker skydd i exempelvis virke eller krukor, som exporteras. Det var så arten kom till Europa från Sydostasien.
– På egen hand expanderar sammetsgetingen ungefär 6-8 mil per år. Det är i södra Sverige som den av klimatmässiga skäl kan få en konkret etablering i dag. Men vi ser att klimatförändringar går så fort att toleransen flyttar sig snabbt norrut, säger Niklas Johansson.
Beredskap mot sammetsgetingen
2012-2014 kartlade Lotta Fabricius Kristiansen på uppdrag av Jordbruksverket exotiska skadegörare på honungsbin. Redan då pekades sammetsgetingen ut som ett tydligt hot, men det var ingen som riktigt axlade ansvaret att agera för att stoppa den. I dag är intresset för att bygga upp en beredskap betydligt bättre, konstaterar Lotta Fabricius Kristiansen. Hon arbetar med biodling och ekosystemtjänster med pollinering som huvudfokus vid SLU RådNU och ingår i beredskapsgruppen för sammetsgeting. Gruppen består av representanter för myndigheter, akademi och organisationer inom biodling. De har bland annat bestämt hur fynd av sammetsgeting ska rapporterats och kartlagt vilka personer på vilka instanser som har mandat att agera om, eller när, den gör entré.
– Det är mycket som ska komma på plats. Vem eller vilka ska destruera bon? Vilka preparat ska användas? Vi har utbildat civilförsvarsorganisationen Svenska Blå Stjärnan, som nu kan bistå med att scouta efter bon. Det behövs mycket folk om det blir allvarligt läge, säger Lotta Fabricius Kristiansen.
En liten tröst, utifrån hur etableringen gått till i andra europeiska länder, är att även om sammetsgetingen bygger många bon och ställer till stor skada initialt, så dämpas takten med tiden.
– De konkurrerar också med varandra, säger Lotta Fabricius Kristiansen.
Text: Jenny Damberg på uppdrag av forskning.se
Sammetsgeting kalasar på honungsbin
Sammetsgetingen, Vespa Velutina Nigrithorax, är en getingart som ingår i släktet bålgetingar. Den klassas som en invasiv högriskart som spritt sig från Asien till Europa.
Sammetsgetingen äter många andra insekter och även färskt kött från ryggradsdjur, men favoritfödan är honungsbin. Bytet tuggas sönder och ges till larverna. De vuxna djuren lever främst på frukt och blommor.
Arbetarna blir ungefär 2 centimeter långa, drottningen 3 centimeter. Drottningen bygger ett första bo under våren, för att sedan etablera ett sekundärt bo på en plats skyddad från hot som människan. Dessa bon kan befinna sig i träd på 15 meters höjd. Ett enda sammetsgetingbo kan samla upp till 11 kilo protein, eller 100 000 döda insekter.
Illustration av sammetsgeting. Bild: Naturvårdsverket
Så känner du igen en sammetsgeting
Hittar du en sammetsgeting i naturen kan du rapportera det till Artportalen via Invasivaarter.nu
När du rapporterar behöver du skicka med bilder av fyndet för att underlätta artbestämning.
Här är några kännetecken:
Gulbrun panna/ansikte och svart bakhuvud med mörka antenner.
Mellankroppen är helt svart med en sammetslik behåring.
Skenben och fot är gula.
Bakkroppen är mörkt brun till svart med ett orange band på fjärde bakkroppsegmentet.
Strömmingen på våra tallrikar är hotad – av både gifter och storskaligt fiske. Men med en smartare fiskestrategi kan strömmingen öka igen i Östersjön. Bestånden kan kartläggas på genetisk väg och det finns metoder för att minska gifthalterna. Det finns alltså hopp om att vi ska kunna äta mer av den.
Fisk innehåller många nyttigheter; proteiner, järn och omega-3-fetter. Sill och strömming är basen i många av våra mattraditioner. Men trots utmaningar med gifter och minskade bestånd, visar forskning att strömmingen är en underutnyttjad livsmedelsresurs.
Att strömmingen i Östersjön är hotad råder inga tvivel om. Men EU:s indelning av fiskezoner i Östersjön är grov och bestånden kartläggs sällan grundligt. Det skymmer de nyanser som trots allt finns, men sällan kommer fram i den svarta bild som ges i politik och medier.
Den mesta strömmingen fångas ute till havs med väldiga trålar. Detta storskaliga fiske är inriktat på den globala djurfodermarknaden, medan strömming för mänsklig konsumtion fångas av småskaliga kustfiskare.
Bara mindre fiskar slinker genom de stora trålarna. Den strömming som finns tillgänglig för kustfiskarna blir allt klenare, och fångsterna minskar eftersom strömming vi äter ska vara minst 18 centimeter lång, enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter. Idag finns det bara en tredjedel så mycket av strömming i ätstorlek, jämfört med för 15 år sedan.
Sill eller strömming?
Sillen är större och fetare än strömmingen. Men sill och strömming är samma art, Clupea harengus, – men med genetiska variationer. Arten ändrar utseende ju längre in i Östersjön man kommer. Proportionerna mellan olika kroppsdelar förändras, och antalet ryggkotor minskar längre norrut.
Om fisken fångas norr om Kalmarsund kallas den strömming, och söder om kallas den sill, liksom i Västerhavet. Gränsen mellan Östersjön och Västerhavet går ungefär vid Öresundsbron.
Källa: Naturhistoriska riksmuseet
Gifthalterna i strömming minskar
Men det främsta skälet till att vi inte äter mer strömming är gifterna. Strömming från norra Östersjön kan innehålla höga halter av dioxiner, PCB och PFAS. Därför avråder Livsmedelsverket från regelbunden konsumtion för riskgrupper, och rekommenderar i stället sill från Västerhavet.
Men det finns nyanser och skillnader. Gifthalterna har gradvis minskat, sakta men säkert, framhåller Ingrid Undeland, professor i livsmedelsvetenskap vid Chalmers i Göteborg. Hennes forskarlag har tagit prover på strömming från Bottenviken, som har sagts innehålla mest gifter. Men det visade sig att halterna av dioxiner och PCB var hälften av EU:s gränsvärden. PFAS låg däremot över gränsen.
– Det betyder inte att ett dagligt intag skulle vara bra, men det är väldigt få andra proteinkällor som vi äter varje dag. Tar man hänsyn till ett annat EU-mått – ”tolererbart veckovist intag” – som inkluderar alla livsmedel där vi får i oss till exempel dioxiner, kan de som inte tillhör riskgrupper äta strömming varannan vecka utan problem.
Sillen innehåller många nyttigheter
Sill och annan fisk innehåller många nyttigheter, till exempel proteiner som är lätta att bryta ned, järn som är lätt att ta upp och mycket omega-3-fetter. Fisk är därför ett bra komplement till växtbaserade livsmedel, anser Ingrid Undeland.
– Det skulle finnas ett stort värde om de går hand i hand framgent. Vi försöker få in både västkust- och östkustfångad sill i offentliga måltider. Om strömming från Östersjön serveras tre-fyra gånger per termin i skolan ligger man ändå väldigt långt under det tolererbara veckovisa intaget av miljögifter, säger hon.
Genom att ta bort feta delar av fisken, där mest dioxin och PCB samlas, kan halterna minskas väsentligt. Om man avlägsnar huvud, inälvor, buklist och skinn minskar PCB-halten till en tredjedel. Man kan då äta minst dubbelt så mycket sill. I butikernas strömmingsfilé har dessa delar tagits bort.
– Strömming kan bli en mycket god proteinkälla. Det är en av våra största outnyttjade matresurser, med 100 000 ton tillgängligt i Östersjön, säger Ingrid Underland.
Hennes forskargrupp tog redan 2008 fram en protein-ingrediens från strömming med mycket låg dioxinhalt. Det sker med hjälp av en metod kallad pH-skift, där råvaran extraheras ur fisken i två steg med syrlig respektive basisk lösning. Forskargruppen jobbar också med andra tekniker för att minska gifthalterna ytterligare. Bland annat har de funnit att PFAS-halterna sjunker med 80 procent om huvud och inälvor tas bort, där de långlivade kemikalierna samlas.
Strömmingens framtid – färs
Men det finns ytterligare utmärkt matfisk som vi inte äter, tipsar hon. Förra året fångades till exempel 59 000 ton skarpsill i Östersjön, vilket är mer än sill- och strömmingsfångsterna tillsammans. Om vi åt skarpsillen skulle vi kunna minska importen av havsbaserad råvara – i dag importeras 73 procent av allt livsmedel från havet som vi äter. Samtidigt går 85 procent av den fisk som tas upp av svenska fiskare till djurfoder. Det beror bland annat på en fiskepolitik där foderråvara subventionerats, men också på att många undviker att äta fisk från Östersjön på grund av giftlarmen.
En del av strömmingens framtid kan alltså bli proteinråvara i form av färs och andra former. Ingrid Undeland tycker det är viktigt att vi ser fiskens alla delar som mat. I hela Nordeuropa äter vi i stort sett bara filéerna.
– Det finaste köttet sitter kvar på ryggbenet och i nacken. Vi har tagit fram tekniker för att separera det från benen så att det inte går till foder, utan blir en högkvalitativ livsmedelsråvara. Vi måste vässa teknikerna för att förädla alla styckningsdetaljerna. Det är enda sättet att få en verkligt hållbar livsmedelsproduktion – att bredda oss från dagens runt fem dominerande proteinkällor till kanske femton, säger hon.
Mindre mängd strömming idag
För 15 år sedan fanns nästan tre gånger så mycket tillräckligt stor strömming som idag, enligt Havs- och vattenmyndigheten. Men mängderna kan variera lokalt från år till år. Senast de lekande bestånden kartlades vetenskapligt var 2021, då ett projekt med bland andra SLU och Östersjöcentrum vid Stockholms universitet samlade in data från lekbestånd längs hela svenska kusten. Men Internationella havsforskningsrådets årliga mätningar visar en dramatisk minskning av bestånden, under den gräns där det finns risk för att reproduktionen kan skadas.
Vad händer om strömmingen försvinner?
– Då får vi ett helt nytt ekosystem i Östersjön. Strömmingen är viktig för att överföra energi och materia från lägre nivåer till högre i näringskedjan. Det finns ingen riktig ersättare, säger Henrik Svedäng, forskare vid Östersjöcentrum och vetenskaplig samordnare för Havsmiljöinstitutet på Göteborgs universitet.
Men om bestånden har minskat så mycket har väl ekosystemen redan påverkats? – Ja, det kanske de har, vi har ju exempelvis mer spigg. Men de sambanden är inte så välstuderade. Vi saknar bland annat forskning på hur tillgången på sill i skärgården påverkar förekomst av rovfisk.
Sill och strömming – den sill som fångas norr om Kalmar – är samma art, men med genetiska variationer. De senaste åren har forskarna sekvensbestämt sillens hela arvsmassa i nästan hela utbredningsområdet, från Västerhavet till Bottenviken. Det har gett en komplex bild med åtminstone ett tiotal skilda populationer, enligt Leif Andersson, professor i funktionsgenomik vid Uppsala universitet.
– Det är nästan lika stor skillnad mellan vår- och höstlekande strömming som mellan sillen i Västerhavet och strömmingen i Östersjön. Vi tror att fiskar och andra ryggradsdjur har en förmåga att känna av om dagarna blir längre eller kortare, och bedöma vilken tid på året det är. Vi ser tydliga skillnader i generna som styr just det.
Annat fisketryck kan ge mer strömming
Det är när strömmingarna leker vid kusten som de fångas av kustfiskarna. Men var de håller hus annars vet ingen. När man trålar på Östersjön går det inte att skilja på olika populationer, som vår- och höstlekande strömming.
Dagens fiskestatistik och -politik tar inte hänsyn till genetiska skillnader, utan all strömming behandlas som en homogen grupp. Det kan leda till att vissa populationer överutnyttjas och minskar kraftigt antal, medan andra klarar sig bättre.
Om man skulle fördela fisketrycket mellan de olika grupperna kan trenden att strömmingen minskar i storlek hejdas, hoppas Leif Andersson. Inom det närmsta året kommer forskarna att kunna beskriva i detalj hur olika populationer rör sig i Östersjön, tror han. Det kan ge Internationella havsforskningsrådet ICES underlag för en finare zonindelning för fiskekvoter (se faktaruta).
Zoner och bestånd av fisk i Östersjön
EU-kommissionen baserar sina årliga fiskekvoter på data från Internationella havsforskningsrådet, ICES. Uppgifterna bygger i sin tur på siffror från rådets medlemsländer, som uppskattar bestånden i ett antal zoner.
Egentliga Östersjön, från Bornholm till Åland, delas in i fem fiskezoner. Norr om Åland är Bottenhavet och Bottenviken var sin zon, med tillsammans nästan lika stora bestånd som Egentliga Östersjön. Till det kommer en zon i Rigabukten och tre zoner i västra Östersjön, båda med ganska små bestånd.
När det gäller strömming delas dock Östersjön in i bara två zoner: Egentliga Östersjön och Bottniska viken.
I maj 2024 föreslog ICES åter en ökning av fiskekvoterna för strömming, efter att ha sänkt kvoterna i flera år, när de ser att bestånden har stabiliserats. Källa: ICES, SLU
Men för att översätta de genetiska rönen till fiskestrategi måste prover tas på fångsterna. Leif Andersson tror att det är tekniskt möjligt att ta fram ett test, ungefär som ett covidtest, som visar vilken population man fiskar på – och koppla det till data om hur mycket som finns kvar av just den.
Minskas fisketrycket, och fördelas rätt, finns en chans att åter få stabila populationer. – Strömmingen är en unik biologisk resurs som vi måste vårda väl, en sill som anpassat sig till Östersjön och kan föröka sig i den låga salthalten, säger Leif Andersson.
Sill till människor stället för djurfoder
Om en större del av sillfångsten ska gå till mat för oss människor, krävs annat foder för exempelvis minkar, odlad lax och andra djur, som idag främst lever på fisk. I dag är soja det dominerande alternativet till djurfoder av fisk, men inte hållbart om den odlas på regnskogsmark i Sydamerika.
För att rädda strömmingen behövs alltså alternativ till fisk som protein i djurfoder. Forskning om det pågår i bland annat Sverige. En anläggning i Örnsköldsvik planeras att tas i drift nästa år, berättar Björn Alriksson, forsknings- och affärsutvecklare på det statliga forskningsinstitutet Rise.
– Vi har flera olika projekt på gång med odling av mikroorganismer på skogsrester, bland annat svamp som äter kolhydrater och bildar proteinrik biomassa som mals till mjöl. Vi testade med grot – grenar och toppar – för några år sedan, men också industrirester som surlut från massaindustrin.
Försöksproduktion i pilotanläggningen i Örnsköldsvik ska komma i gång under 2024. Men den ska även kunna användas för att framställa matråvara som alternativ till kött. Där återstår ett större utvecklingsarbete för att få en råvara med aptitlig smak, konsistens och säkerhet.
Strömming till foder och mat
Andelen svenskfångad foderfisk har de senaste tio åren ökat från knappt hälften av den totala fångsten till drygt tre fjärdedelar, enligt Havs- och vattenmyndigheten. Det innefattar fisk från både Östersjön och Västerhavet. Men räknat i pengar utgör foderfisken bara 28 procent, knappt en tredjedel. Källa: Havs- och vattenmyndigheten
Miljögifterna i fisk
PFAS, per- och polyfluorerade alkylsubstanser, är en grupp av över 10 000 syntetiska ämnen. De ingår i impregneringsmedel, rengöringsmedel, smink, färger, skum i brandsläckare och mycket annat. Utsläpp kan ske från produktion till användning och avfall.
PCB är polyklorerade bifenyler, en grupp om drygt 200 giftiga ämnen i byggnadsmaterial, elkomponenter, färger och plaster. De är fettlösliga, lagras i vävnader hos levande organismer och kan påverka hjärnan och nervsystemet. De är förbjudna i Sverige sedan 1995, men läcker ännu ur äldre byggnader.
Dioxiner är cirka 200 klorföreningar som bildas när organiskt material förbränns med plaster som PVC, eller vid tillverkning av andra klorerade organiska ämnen. De bildas även naturligt vid skogsbränder och vulkanutbrott. TCDD, tetraklordibenso-p-dioxin är ett av de giftigaste ämnen som finns.
Gifterna av alla tre typer är svåra att bryta ned. Källa: Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen
Text: Mats Karlsson på uppdrag av forskning.se
Aktivt kol, växter och förbränning. Det är några metoder som skulle kunna användas för att få bort PFAS – långlivade ämnen med negativ effekt på hälsa och miljö, visar forskning.
PFAS är syntetiska, smutsavstötande ämnen som används i allt från kläder och husgeråd till brandskum. Men de har visat sig ha negativ effekt på hälsa och miljö. Forskare undersöker nu metoder som kan rena bort PFAS.
De kallas evighetskemikalier, de kemikalier som samlas under förkortningen PFAS. Öknamnet kommer sig av att de inte bryts ner i naturen. Att få bort dem från vatten och jord är därmed upp till människan. Men hur ska det gå till? Och vem ska betala?
I december 2013 beslutade Ronneby kommuns VA-bolag Miljöteknik att stänga vattenverket i Kallinge. Orsaken var att vattnet innehöll extremt höga halter av PFAA, en grupp av ämnen som tillhör de tusentals kemikalier som går under samlingsnamnet PFAS. Då hade Blekinge flygflottilj i nästan 20 år övat brandsläckning med skum som innehöll PFAS, och kemikalierna hade läckt ut i grundvattnet.
Två år senare stämde 150 invånare i Kallinge vattenverket och efter en lång rättsprocess slog Högsta domstolen i december 2023 fast att de höga halterna av PFAS i blodet innebär en personskada. Samma år presenterade forskare resultaten av tio års studier av hälsoeffekter på invånarna i kommunen. Projektet Ronneby PFAS Research Program visade på ökad förekomst av bland annat njurcancer och förhöjt kolesterol.
Dyrt att rena bort PFAS
Också i Uppsala upptäcktes höga halter av PFAS i dricksvattnet. Där har kommunen installerat ett reningssystem för att få ner halterna och stämt Försvarsmakten för att få dem att betala. I april beslutade Mark- och miljööverdomstolen att Försvarsmakten ska stå för de reningskostnader som hittills uppstått, 37 miljoner kronor. Uppsala vatten dock ville ha ersättning också för framtida kostnader och hade stämt Försvarsmakten på 215 miljoner kronor.
I Uppsala renas vattnet med hjälp av aktivt kol, en dyr metod som beräknas kosta fyra miljoner kronor per år. Att fånga in PFAS i något slags filter, till exempel aktivt kol, är en av två typer av metoder som finns på marknaden idag. Den andra går ut på att förstöra kemikalierna genom att till exempel utsätta dem för en hög temperatur.
Vad är PFAS?
PFAS (per- och polyfluorerade alkylsubstanser) är ett samlingsnamn för en grupp med tusentals kemikalier som började framställas i mitten av 1900-talet.
PFAS har egenskaper som gör dem både vatten- och oljeavvisande och tål höga temperaturer och används bland annat i brandsläckningsskum, smink och för impregnering av till exempel vattenavstötande kläder, men även i stekpannor, skor, skidvallor, möbeltyger och matförpackningar som är non-stick.
Idag finns PFAS-kemikalier överallt i miljön, och de är långlivade. De mest kända substanserna kallas PFOS och PFOA. EU har förbjudet cirka 200 PFAS-ämnen (sedan februari 2023). Men det finns flera tusen PFAS-ämnen i omlopp idag.
Människor får i sig kemikalierna huvudsakligen via dricksvatten och mat men även via inomhusluft, damm och konsumentprodukter. Ämnena kommer ut i naturen bland annat via Försvarets brandövningsplatser och på avfallsdeponier.
Det är många som påstår sig ha bra metoder för att rena vatten och jord från PFAS. I projektet Testbed PFAS har forskningsinstitutet RISE ägnat fyra år åt att testa metoderna. Tove Mallin är forskare och enhetschef inom avdelningen Brand och säkerhet vid RISE.
Få renar bort PFAS, men tekniker finns
– Det finns många bra tekniker och det vi har kunnat visa är att när det gäller att få bort PFAS från dricksvatten finns det inga hinder att börja rena.
RISE testade bland annat att rena vattnet från Tullinge vattenverk i Botkyrka, som stängdes 2011 efter att man upptäckt att PFAS spridits från Tullinge flygfält. Tre olika tekniker testades, en kunde inte utvärderas på grund av teknikstrul men de två andra lyckades få ner halterna till under 4 ng/liter, vilket är det gränsvärde som börjar gälla 1 januari 2026.
De flesta kommuner har inte analyserat sitt vatten för PFAS, än färre renar det. En kartläggning som Livsmedelsverket publicerade 2021 visade att bara 123 av 290 kommuner undersökte sitt vatten för PFAS. Av de 154 vattenverk som hade analyserats förekom PFAS i 72. Hösten 2023 frågade SVT Nyheter efter resultaten från undersökningarna: det visade sig att det i nio kommuner fanns vattenverk som levererade dricksvatten med en PFAS-halt över 4 ng/liter. I Kallinge var halten PFAS i vattnet 10 380 ng/liter.
Gränsvärden för PFAS i vatten och mat
Från 1 januari 2026 gäller nya, lägre gränsvärden för PFAS i dricksvatten. För de grupper som ingår i “PFAS 4” (PFOA, PFNA, PFOS och PFHxS) blir gränsvärdet 4 ng/liter. För de grupper av PFAS-kemikalier som ingår i PFAS 21 blir gränsvärdet 100 ng/liter.
Att gränsvärdet överskrids innebär enligt Livsmedelsverket inte några akuta hälsorisker och de vattenverk som upptäcker höga halter behöver inte ta till nödvattenförsörjning utan dricksvattnet kan användas under den tid det tar att utreda och vidta åtgärder.
Vad gäller animaliska livsmedel infördes gemensamma gränsvärden inom EU för “PFAS 4” i januari 2023. Gränsvärdena gäller bland annat ägg, kött, fisk, kräftdjur och musslor. Gränsvärdena kommer enligt Livsmedelsverket att utökas till flera kategorier av livsmedel.
Svårare få bort PFAS i jord än vatten
Men PFAS finns också i naturvatten och i jorden där kemikalierna tar sig in i våra livsmedel. Där blir reningen mer komplicerad.
– För vattenverken är det enklare eftersom de har ett skarpt gränsvärde att förhålla sig till. För ytvatten blir det i regel en diskussion mellan tillsynsmyndigheten och fastighetsägaren. Det finns både platser som är enklare och platser som är svårare att arbeta på, säger Tove Mallin.
En av de platser där RISE testade olika reningsmetoder var ett flygfält där det fanns en kraftigt förorenad branddamm. Vattnet renades i flera steg och stora mängder PFAS avlägsnades från dammen under den relativt korta testperioden. Problemet om man inte renar är att kemikalierna oftast fortsätter att läcka ut, till exempel till angränsande vattendrag. En annan del av projektet Testbed PFAS har därför varit att utvärdera PFAS-fria alternativ till brandsläckningsskum.
Gjorde släckmedel utan PFAS
– Försvarsmakten har ett behov av att släcka bränder, till exempel ett flygplan som läcker bränsle som brinner. Vi testade hur det fungerade att släcka med flera olika PFAS-fria släckmedel. De goda resultaten ledde till att Försvarsmakten upphandlade ett PFAS-fritt släckmedel till flygvapnets nya släckbilar, säger Tove Mallin.
En metod som inte testades av RISE, främst av tidsbrist, är att rena vatten med hjälp av växter. Maria Greger, docent i växtfysiologi vid Stockholms universitet, har i 30 år forskat i ämnet fytoremediering: att använda växter för att rena mark, vatten och luft från föroreningar. Tillsammans med två andra forskare driver hon företaget PhytoEnvitech AB som har utvecklat en metod för att rena naturvatten med hjälp av flytande våtmarker.
– Vi har jobbat med PFAS sedan 2015 då vi började testa olika växter, säger Maria Greger. Metoden har bland annat testats på vatten från Sänksjön i just Kallinge. Resultaten publicerades i februari 2024 i en artikel i tidskriften Journal of Environmental Management.
Växterna kan ta upp PFAS
– Ofta vill man ha vatten som är någorlunda lugnt för att växterna ska hinna ta upp kemikalierna. Växterna kan både bryta ner och ta upp de här ämnena, säger Maria Greger. Det som inte bryts ner hamnar till slut i växtskotten, som skördas och förbränns. Inom några år kan föroreningen vara borta.
– Om det finns en källa som du inte har hittat och som hela tiden läcker måste du rena kontinuerligt. Men om du har en damm som är förorenad kan du bli av med det mesta av kemikalierna inom några år, beroende på hur stor dammen är.
För Kallingeborna som stämde kommunens vattenverk pågår nu en process för att få ut skadestånd för den personskada som Högsta domstolen slog fast att de har drabbats av. I början av året bildade organisationen Svenskt vatten ett PFAS-nätverk där landets vattenverk kan utbyta erfarenheter vad gäller reningstekniker och kommunikation till allmänheten.
Hur farligt är PFAS ?
PFAS-kemikalierna har förknippats med en mängd olika skadliga effekter på hälsan. Djurstudier har visat att exponering av PFAS kan påverka såväl vuxna djur som foster och avkomma bland annat genom att försämra immunförsvaret och hjärnans utveckling.
Enligt Efsa (den europeiska livsmedelsmyndigheten) finns inte tillräckligt stöd för att PFOS och PFOA skulle vara cancerframkallande för människa. Detta gäller både studier som utförts på yrkesmässigt utsatta individer och bland dem som utsätts för bakgrundsnivåer. WHOs cancerforskningsorgan IARC (International Agency for Research on Cancer) har gjort en annan bedömning 2023 och klassificerade PFOA som cancerframkallande för människa (grupp 1) och PFOS som möjligen cancerframkallande (grupp 2B).
Ett PFAS-ämne som varit föremål för omfattande studier av hälsoeffekterna är C8. Den så kallade C8-studien undersökte hälsoutvecklingen hos invånare i Ohio som hade höga halter av C8 på grund av utsläpp från en fabrik. Sammanlagt ingick 69 000 invånare i studien som visade att det fanns ett sannolikt samband (a probable link) mellan exponering för C8 och sex olika sjukdomstillstånd: Högt kolesterol, ulcerös kolit (inflammation i tjocktarmen och ändtarmen), hypotyreos (en sköldkörtelsjukdom), testikelcancer, njurcancer och havandeskapsförgiftning.
Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se
Överbeskyddande föräldrar vill sina barn väl – men barnen kan få svårt att växa upp till ansvarsfulla vuxna som kan ta hand om sig själva, sina känslor och sina relationer. Nu vill forskare förstå mer om föräldrars överbeskyddande, och vilka effekter det får för barnen.
När forskare pratar om överbeskyddande föräldrar syftar de på föräldrar som är överdrivet involverade i sina barns liv, på sätt som inte är anpassade till barnens ålder och mognad. Kanske 4-åringen hindras från att klättra i klätterställningen, eftersom föräldern är rädd att barnet ska ramla. Kanske 13-åringens förälder ringer till läraren för att ta reda på veckans läxa.
Överbeskyddande föräldrar vill väl. Ändå kan det bli så fel, säger Terese Glatz, docent i psykologi och lektor vid Örebro universitet, som forskar om föräldraskap. Risken för att det ska bli fel är som störst när det handlar om ungdomar och unga vuxna, menar hon.
– I den åldern är man tillräckligt mogen för att klara av mycket själv, till exempel att göra läxorna på egen hand, att boka om en läkartid eller att ringa till skolan för att fixa något som behöver fixas. Och när föräldrar hjälper till med sådant som barnen kan göra själva kan det i slutändan bli negativt för barnen, visar forskning.
Överbeskydd hindrar barnens mognad
Överbeskyddade tonåringar kan få svårt att växa upp till ansvarstagande vuxna som styr sina egna liv, menar Terese Glatz. – Om ungdomar har svårt att stå på egna ben och ta egna ansvarsfulla beslut kan det bli problematiskt för dem i framtiden. Men man ska komma ihåg att överbeskyddande föräldrabeteenden bara är en faktor. Det finns mycket annat som också påverkar hur man kommer att fungera senare i livet.
Just nu pågår en internationell studie om överbeskyddande bland föräldrar till barn som går sista året på gymnasiet. Tio länder – Kroatien, Belgien, Schweiz, Grekland, Frankrike, Australien, Italien, Norge, Georgien och Sverige – ingår i studien, och från varje land har mer än 400 föräldrar ombetts att svara på en enkät. Terese Glatz är ansvarig för datainsamlingen i Sverige.
– I forskningsprojektet vill vi förstå mer om varför föräldrar beter sig överbeskyddande, om olika förutsättningar i samhället – sådant som arbetslöshet, jämställdhet, tillgång till barnomsorg och föräldraledighet – kan göra föräldrar mer eller mindre överbeskyddande. Vi vill också undersöka om överbeskyddande föräldraskap är vanligare i vissa länder, säger hon.
Överbeskyddande föräldraskap – vad är det?
Överbeskyddande föräldrabeteenden anses innefatta tre huvuddelar:
Att man inte accepterar att barnet har blivit tillräckligt stort för att ta egna beslut. Kanske man bestämmer vad barnet ska ha på sig eller hur skolarbetet ska planeras och prioriteras.
– När barnet är litet tar man såklart beslut om sådant som barnet inte kan bestämma om, eller sådant som kan bli väldigt tokigt. Men man behöver låta ungdomar ta beslut själva, även om man själv inte skulle ha tagit samma beslut. Vi vet att barn ibland behöver ta fel beslut för att lära sig, säger Terese Glatz, docent i psykologi.
Att man har en överdriven oro för barnets säkerhet och hälsa. Föräldrar med överbeskyddande föräldrastrategier är ofta överdrivet oroliga och har fokus på alla tänkbara risker.
– En generell trend är dessutom att föräldrar ger mindre utrymme till barns självständighet, till och med själva den fysiska ytan som barnen får röra sig på är mindre idag än den var när vi eller våra föräldrar var små.
Att man är överinvolverad i barnets känslomässiga välmående.
Om man som förälder ser tecken på att barnet är oroligt kan man ta det på för stort allvar, och ens egna reaktioner kan förstora oron. Kanske försöker man lösa det problem som gör barnet oroligt, kanske försöker man få bort den negativa känslan av oro.
– Ibland behöver man hjälpa barnet att hantera sina känslor, och samtidigt förmedla till barnet att det är okej att inte alltid må toppen.
Överbeskyddar mot jobbiga känslor
Johan Åhlén är psykolog och forskningsspecialist vid institutionen för global folkhälsa, Karolinska institutet i Solna. Han och hans kollegor har utvecklat ett föräldrastödsprogram för föräldrar som upplever oro och ångest. – Det tar delvis upp överbeskyddande, säger han. Förälderns uppgift är ju att skydda barnet, men ibland gör man som förälder saker som inte gynnar barnet. Man kanske alltför snabbt går in i en konfliktsituation som barnet har, för att man vill hjälpa – men det kan få effekten att barnet inte utvecklar en egen förmåga att lösa konflikter.
När stödprogrammet utvecklades trodde forskarna att föräldrar med oro och ångest skulle överbeskydda sina barn genom att skydda dem från fysiska faror: inte klättra i träd, inte vara med i sportaktiviteter där man riskerar att skada sig. – Men sådant har vi sett mindre av. Mycket av överbeskyddandet har istället handlat om att inte låta barnen ha negativa känslor, att sträva efter att barnet ska komma ur negativa känslor så fort som möjligt.
Den iakttagelsen är inte ett forskningsresultat, poängterar Johan Åhlén, det är mer forskargruppens upplevelse – och att inte låta barn ha negativa känslor är en typ av överbeskydd som han tror att föräldrar gör alldeles för mycket av.
“Svåra känslor måste få finnas”
– Jag menar inte att man ska lämna barn ensamma med sina svåra känslor, men negativa känslor som ilska, rädsla, sorg och besvikelse behöver få finnas, utan att ta över helt. Man behöver kunna hantera och leva med sina negativa känslor, och ett första steg för att nå dit är att man som barn får en upplevelse av att de känslorna är okej. Att de blir accepterade, att man lär sig att de är en del av livet.
Att prata med föräldrar om överbeskyddande är svårt, säger Johan Åhlén. – Vår approach har varit att det inte går att säga om något är överbeskyddande eller inte. Istället får man som förälder tänka efter själv: ”Vad gör jag för att lindra min egen oro, och vad gör jag för att skydda och hjälpa mitt barn? Är det så att jag gör för mycket, för snabbt? Kan jag backa lite, göra en aktiv bedömning av om, och i så fall när, det passar att gå in i konflikten, eller vad det nu handlar om?” Så har vi uttryckt det.
Fysiskt överbeskydd kan ge sämre hälsa
Överbeskyddande kan även ha negativa effekter för barns fysiska hälsa, säger Anna-Karin Lindqvist, biträdande professor i fysioterapi vid Luleå tekniska universitet. – Barn och unga i Sverige rör på sig för lite. Så kallade aktiva skolresor – att gå eller cykla till och från skolan – har minskat kraftigt under senare decennier, samtidigt som det har blivit allt vanligare att föräldrar skjutsar sina barn till skolan. Det är ett överbeskyddande som leder till stora folkhälsoproblem, även om konsekvenserna kanske visar sig först i ett 30-årigt perspektiv.
Ett effektivt sätt att öka barns fysiska aktivitet anses vara att få fler att gå eller cykla till skola, träning och kompisar. Det är också forskningsfokus för Anna-Karin Lindqvist och hennes forskargrupp. Hon uttrycker det som att hon och hennes kollegor jobbar med ”vad som händer i huvudet på oss” – till exempel normen om hur en god förälder är.
Därför behövs aktiva skoltransporter
80 procent av barn och unga i Sverige uppnår inte världshälsoorganisationen WHO:s rekommendation om 60 minuters fysisk aktivitet om dagen, trots att lek på rasten och gympan ingår i rekommendationen.
Anna-Karin Lindqvist och hennes kollegor har tagit fram en nationell rekommendation om aktiva skoltransporter. Den innehåller bland annat rådet att låta barn gå eller cykla året om, helt eller delvis, redan från förskoleklass – till att börja med på ett säkert sätt, tillsammans med en vuxen, men det kan så småningom ske i sällskap med andra barn eller självständigt. Luleå tekniska universitet och VTI, Statens väg- och trafikforskningsinstitut, står bakom rekommendationen.
Källa: Anna-Karin Lindqvist, biträdande professor i fysioterapi vid Luleå tekniska universitet.
– Vi har gjort flera studier ur såväl föräldrarnas som barnens och skolans perspektiv, och vi såg snabbt att det inte är barnen som är problemet – de vill och kan cykla och gå till skolan i större utsträckning än de får. Problemet, menar hon, är att föräldrar älskar sina barn på ett sätt som gör att de känner ”Jag älskar dig, så jag skjutsar dig”. – Vi vill att den normen ska förändras. Vi vill att föräldrar istället ska känna: ”Jag älskar dig, så nu får du gå eller cykla.”
Oavsett barnets ålder? – Det går inte att säga någon ålder. Aktiva resor kan funka redan från förskoleklass, men i vissa trafiksituationer går det kanske inte att gå eller cykla ens när man är 30. Man måste göra en bedömning av vad barnet klarar och av hur trafiksituationen ser ut, till exempel om det finns säkra cykel- och gångvägar.
Barn som skjutsas missar mycket
Barn som inte får cykla eller gå till skolan går miste om en möjlighet till fysisk aktivitet – men det är det lilla problemet, anser Anna-Karin Lindqvist. – Det stora är att de missar det växande det innebär att få ta ansvar, att lära sig förstå sin omvärld och hantera olika trafiksituationer, träna på att orientera sig, kunna klockan – och, inte minst: det sociala, alla nya kompisar man får när man går eller cyklar tillsammans.
Ibland tänker hon att det är som om föräldrar vill vira in sina barn i skyddande bubbelplast, som om inget ska få skava eller ta emot.
– Men det är mycket säkrare i trafikmiljöerna nu än vad det var för bara några decennier sedan. Ändå känner sig föräldrar ifrågasatta om de låter sina barn gå eller cykla till skolan, har forskning visat. En orsak kan vara den så kallade 12-årsregeln, som hävdar att barn inte är mogna att cykla i trafik förrän vid 12 års ålder. – Den regeln ska utrotas, den gäller inte, säger Anna-Karin Lindqvist. Den bygger på hur trafiksituationen var på 1960-talet, och sedan dess har kunskapen om barns förmåga att tolka trafik dessutom ökat.
Så undviker du att bli en överbeskyddande förälder
Vägled barnet genom svårigheter istället för att lösa barnets problem. Att bygga bort allt som är svårt för barnet kanske hjälper i stunden, men långsiktigt är det bättre om barnet får hjälp att utveckla problemlösningsstrategier.
Hjälp barnet att förstå och hantera sina negativa känslor, som till exempel oro inför en skolutflykt eller ilska vid ett misslyckande. Samtala med barnet om känslor och ge tips hur man kan hantera dem.
Prata med vuxna som har barn i samma ålder för att få inspiration och idéer kring vad man kan hjälpa, eller låta, barn göra själv (men man behöver förstås anpassa sig till sitt eget barns förmågor och förutsättningar).
Låt barnet göra fel. Ibland behöver man bita sig i tungan och låta barn göra sina misstag – det lär de sig av i det långa loppet.
Källa: Terese Glatz, docent i psykologi vid Örebro universitet.
Hittills har 108 föräldrar med barn mellan 5 och 9 år deltagit i föräldrastödsprogrammet i studien vid Karolinska institutet. Programmet testades under pandemin, via zoom, med en psykolog och fyra föräldrar i varje grupp. Grupperna träffades totalt sex gånger, en gång varannan vecka.
Ett år efter insatsen följdes familjerna upp via intervjuer och enkäter som bland annat innehöll frågor om överbeskyddande – till exempel om föräldrarna skyddar sina barn från misslyckanden och/eller kritik, om de håller ett vakande öga över barnen och om de försöker undvika riskfyllda aktiviteter.
Svaren analyseras och jämförs dels med svar från innan föräldrarna påbörjade stödprogrammet, dels med resultat från en kontrollgrupp som istället för stödprogram har läst en bok om föräldraskap. Detta ska ligga till grund för en eller två studier där forskarna undersöker hur föräldrastödsprogrammet har fungerat i stort, om det har haft någon effekt och om den i så fall beror på att föräldrarna har minskat sitt överbeskyddande eller på något annat.
Källa: Johan Åhlén, psykolog och forskare vid Karolinska institutet, Solna.
Text: Maria Zamore på uppdrag av forskning.se
Pojkar har i snitt lägre betyg i skolan än flickor. Frånvaron av en rad positiva beteenden – som är vanligare hos flickor än pojkar – kan vara en förklaring. Det visar internationell forskning.
Sociologen Frida Rudolphi har undersökt skillnader i elevers attityder och beteenden som är associerade med skolresultat. Och det finns tydliga mönster, menar hon.
Hon är verksam vid Stockholms och Umeå universitet, samt Institutet för framtidsstudier, och har använt den svenska delen av ett stort internationellt forskningsprojekt, CILS4EU, för att titta närmare på pojkar och flickors studieresultat. Den nya studien* utgår från ett antal positiva och negativa attityder och beteenden hos eleverna för att hitta samband.
Att pojkar presterar sämre i skolan än flickar har länge varit känt. År 2023 låg skillnaden för pojkar och flickor på 19 meritpoäng, enligt Skolverket.
Så beräknas meritpoängen
Meritpoäng i grundskola och gymnasiet är det samlade värdet av elevens 16 bästa betyg. Varje betyg har ett motsvarande meritvärde där ett A = 20, B = 17,5, C = 15, D = 12,5, E = 10 och F = 0.
Man kan som högst få 320 poäng. Den som läst moderna språk får även räkna med det som ett 17:de betyg och kan då få upp till 340 poäng.
Men vad är det flickor gör som pojkar inte gör? I den nya studien har forskare tittat på olika samband mellan elevers studieresultat och deras beteenden i och utanför skolan.
– Pojkar har en tendens att engagera sig i beteenden som i längden har negativ inverkan på skolresultaten, medan flickor engagerar sig i beteenden som ofta har positiv inverkan på studierna, säger Frida Rudolphi.
Det är dock inte de negativa beteenden som utgör den största skillnaden, utan avsaknaden av de positiva, menar hon.
– När vi tittar översiktligt på positiva och negativa aspekter bredvid varandra så framgår det att positiva beteenden tycks spela större roll för att förstå könsskillnaderna i betyg, säger Frida Rudolphi.
Av dessa sticker sambanden med fritidssysselsättningar som läsning respektive datorspel ut.
Attityder och beteenden som spelar roll för betygen
Studien bygger på enkätundersökning där elever har fått ta ställning till olika påståenden. Dessa kategoriseras sedan in i positiva och negativa huvudteman för både attityder och beteenden. Dessa teman är:
Positiva teman:
Anstränga sig under skoldagen.
Ha förhoppningar på högre utbildning.
Göra läxor.
Läsa på fritiden.
Negativa teman:
Ha en anti-skolattityd (Inte tro att skolan är “för mig”).
Ha ett skolmotstånd (Inte vilja gå till skolan).
Tänka i traditionella könsnormer.
Vara impulsiv.
Spela mycket datorspel.
Utöver detta ställs frågor om huruvida elevens föräldrar förväntar sig att de ska studera vidare på högskola eller universitet samt vilka egenskaper föräldrar önskar se i sina barn.
Källa: Frida Rudolphi
I studien har forskarna kunnat se att dataspel har ett tydligt negativt samband med meritvärdet om eleverna spelar mycket; två timmar eller mer om dagen. Och det är något pojkar gör i en betydligt större utsträckning än flickor. Hälften av de 14-åriga pojkarna uppgav att de spelade datorspel två timmar eller mer om dagen. Bland flickor var andelen som spelade minst två timmar dagligen bara 10–15 procent.
Datorspel stjäl fokus från skolan
Frida Rudolphi betonar att det finns flera olika förklaringar till varför datorspel har ett negativt samband.
– En orsak kan vara en försämrad förmåga att ägna sig åt skolaktiviteter, säger Frida Rudolphi.
Dataspel ger snabba och konsekventa dopaminbelöningar. Mycket spelande kan då göra det svårt för eleven att fokusera på aktiviteter som skolarbete där belöningarna är färre, kommer senare och kräver mer arbete.
Det kan även handla om både tidsbrist och sömnbrist när eleven spelar så mycket att den varken har tid eller ork att plugga.
Forskarna delar upp spelandet i två kategorier: så kallade singel-player (när man spelar ensam) och multi-player (när man spelar med andra). Båda formerna av datorspel kan ha ett tydligt negativt samband med skolresultaten om speltimmarna blir många. Men forskarna har kunnat se att multi-playerspel har ett något större negativt samband, jämfört med singel-playerspel. Exakt varför det skiljer sig åt vet forskarna ännu inte. Frida Rudolphi menar att det behövs mer och bredare forskning.
– För att vi ska kunna förstå datorspelandets effekter, både för barn och vuxna, behövs det forskning från många olika håll, säger hon.
– Till exempel har neuropsykologisk forskning helt andra infallsvinklar än samhällsvetenskaplig.
Flickor läser mer än pojkar
Att läsa visade dig däremot ha ett positivt samband med studierna, något som är betydligt vanligare bland flickor än pojkar. 36 procent av de tillfrågade pojkarna läser ingenting alls, medan andelen flickor som inte alls läser bara är 16 procent. Omvänt är andelen som läser minst en gång i veckan bara 18 procent för pojkar men 36 procent bland flickorna. Skillnaden i läsning utgör 6–8 procent av betygsskillnaderna. Räknas det bort, skiljer det bara 14 meritpoäng (i stället för 19) mellan flickor och pojkar.
Forskarna har också undersökt en rad andra attityder och beteenden med positiva samband till skolarbetet. Starkast samband med goda studieresultat är bland annat ansträngning under skoldagen och förväntan om framtida universitetsstudier.
Dessa tre positiva teman (läsning, ansträngning och förväntan om universitetsstudier) är enligt forskningen vanligare hos flickor än hos pojkar, och utgör den allra tydligaste skillnaden för studieresultaten.
– Det viktiga verkar alltså inte vara att pojkar har många negativa beteenden, utan att de saknar de positiva, säger Frida Rudolphi.
Text: Johan Funeskog på uppdrag av forskning.se
Mer om det internationella forskningsprojektet CILS4EU
Studien använder ett datamaterial från det stora internationella forskningsprojektet CILS4EU (Child Immigrant Longitudinal Survey in four European countries), som har som mål att följa unga migranters situation i Europa. Resultaten bygger på en stor mängd datamaterial insamlad genom enkätundersökningar. Totalt har 5 029 elever från 129 svenska skolor deltagit. Elever har fått besvara enkäten i både åttonde och nionde klass, samt i åttonde klass gjort olika tester.
*Den aktuella studien är ännu inte vetenskapligt publicerad.
Aggressiva mejl från föräldrar, elever som filmar och lärare som hängs ut i sociala medier. Digital mobbning har blivit ett arbetsmiljöproblem i skolan. Forskare vid Malmö universitet har tagit fram en verktygslåda som hjälper skolor att tackla digital aggressivitet systematiskt.
Skolor saknar ofta strategier för att hantera kränkningar och påtryckningar utifrån. Rebecka Cowen Forssell och två kolleger vid Malmö universitet har arbetat med verktygslådan inom forskningsprojektet ”Digitala kränkningar och nätmobbning – en ny arbetsmiljörisk inom skolan” sedan 2020, för att förebygga och hantera digitala kränkningar. Nu är verktygslådan färdig och finns tillgänglig för alla skolor som vill att ta del av den.
Hur yttrar sig trakasserier mot lärare? – Vi kallar det inte trakasserier; i början av studien pratade vi om digitala kränkningar men vi landade i begreppet digital aggressivitet som sträcker sig från respektlöst beteende till ett allt mer explicit aggressivt tilltal. Vi identifierade tre former av digital aggression där den vanligaste sker via mejl mellan skola och vårdnadshavare, berättar Rebecka Cowen Forssell.
3 typer av digital aggressivitet mot lärare
1
Mejl från föräldrar
Aggressivt formulerade mejl från vårdnadshavare.
2
Uthängning i sociala medier
Negativt omtal eller exponering i sociala medier.
3
Filmning av lärare
Att man filmar lärare i klassrummen. Filmer som riskerar spridas på sociala medier.
Aggressiva mejl handlar ofta om beslut, tagna av skolpersonalen, som vårdnadshavare motsätter sig. Det kan handla om betyg eller undervisningsinnehåll, och är ibland kränkande eller hotfulla.
– Vi betraktar de aggressiva mailen som försök till förhandling med lärare eller rektorer att ändra ett beslut. Sedan har vi det här med sociala medier där lärare, rektorer eller skolor omtalas på ett negativt sätt.
Vårdnadshavare pratar även av sig om händelser som skett på eller i kontakt med skolan på sociala medier. Det är den andra formen av aggressiviteten och här kan även utomstående kommentera och lägga sig i. När detta går över gränsen och blir respektlöst kan det vara svårt för lärare att veta när man får eller inte får bemöta det som skriv.
– Den tredje formen av digital aggressivitet handlar om filmning i klassrummen och är den enda identifierade situationen där eleven är aktör. Det kan ske genom ett iscensättande av en situation i klassrummet, där elever filmar lärarens reaktion. Då är själva filmandet en digital aggressivitet, men också klippet när det sedan läggs upp på sociala medier och får spridning.
För den utsatta läraren blir då obehaget dubbelt. Att vara medveten om att man är exponerad, men inte veta vad som sägs eller vem som läst eventuella påhopp, känns extra svårt.
Har hat och hot mot lärare och skolpersonal ökat på grund av sociala medier?
– För att kunna säga att något har ökat behöver man en före- och efterstudie och mig veterligen finns inga sådana. Däremot kan vi ju se att med inslag av sociala medier och mejl, är man mer exponerad för aggressivitet på nätet. Och det innebär nya konsekvenser.
Till exempel kan det leda till sämre välbefinnande och hälsa, samt att man förlorar arbetsglädjen. Till viss del har utsattheten ”normaliserats”; trots att det påverkar en negativt tar man kanske att inte ta upp eller problematisera det, för att man inte vill visa sig svag.
Är vårdnadshavare medvetna om hur deras agerande påverkar skolpersonalen?
– Jag skulle säga, i alla fall när de kommer till de här mejlen, att avsikten inte är att skada utan problemen uppstår som en konsekvens av att man vill förändra en situation. Framförallt när avsikten är att förhandla om sin eller elevens position.
Skolan fattar genom sin myndighetsutövning beslut som kan ha mycket kännbara konsekvenser för elever, och vårdnadshavare kan ha legitima skäl att påverka, men de kan gå för långt.
– Frångår man normen av respektfullt bemötande går man över gränsen, och oavsett om intentionen var att skada eller inte så får det ju negativa konsekvenserna för den enskilde lärarens hälsa och arbetsmiljö.
Har ni fått någon reaktion på verktygslådan från rektorer eller lärare än?
– Ja, vi har fått en väldigt positiv och stor respons, mer än vad jag hade räknat med faktiskt. Vi lanserade det vi kallar för verktygslådan i november 2023 och har haft ett välbesökt seminarium. Många har hört av sig efteråt och sagt att de ska implementera verktygen.
– Vi har sett i vår studie att det saknas ett förebyggande arbete som är organisatoriskt förankrat. Det handlar inte om att rektorer inte prioriterar det, snarare om att de inte vet hur de ska gå tillväga. Verktygslådan verkar spegla ett behov som finns, säger Rebecka Cowen Forssell.
Så funkar verktygslådan
Verktygslådan är gratis och öppen för skolor att använda. Den riktar sig till rektorer men även andra parter i arbetsmiljöarbetet. Verktygslådan är indelad i tre delar som består av korta filmer, en informationsguide, en samtalsfilm – samt uppföljande arbete. Målet är att man tillsammans på arbetsplatsen ska samtala och fundera kring konkreta situationer där man kan stöta på problemen och hur man skulle vilja bemöta dem, samt att hitta sätt för skolledning och lärarlag att arbeta systematiskt och förbyggande med problemen.
Verktygslådans tre delar:
En informationsguide med information och inspiration till det systematiska arbetsmiljöarbetet i relation till digitala aggressioner. (Målgrupp: Skolledning och skyddsombud/facklig företrädare)
En samtalsfilm/podd som introducerar och nyanserar problematiken. (Målgrupp: Skolledning och skyddsombud/facklig företrädare)
Tre kortfilmer med tillhörande dialogfrågor för användning på möte med hela personalgruppen. (Målgrupp: Hela personalgruppen)
Text: Johan Funeskog på uppdrag av forskning.se
Har du upplevt att mobilen lyssnar på dig och anpassar reklamen efter vad du säger? Du är inte ensam. Ryktet har cirkulerat i flera år – men än har ingen lyckats bevisa att det verkligen är så.
Men att mobilen lyssnar på oss, det vet vi ju. Eller? Kunskapen och viljan att anpassa reklamen efter vad du säger i närheten av din telefon har funnits länge.
Redan för tio år sedan skickade företaget Amazon Technologies in en patentansökan för en teknologi som kan lyssna efter nyckelord* och anpassa reklamen efter dem. Företaget beskrev tekniken med ett exempel: två personer pratar om vad de har gjort på semestern, varpå de får reklam baserat på vad de har pratat om.
* Nyckelord är relaterade till olika ämnen eller aktiviteter som den som avlyssnar är intresserad av att spåra eller kontrollera.
Mobilen tar upp ljud utan mikrofon
Tre år senare söker Facebook patent för att använda mobilens sensorer för att samla information om användaren – för att sen kunna anpassa sin reklam. Samma år ansöker även University of California om ett patent som pekar ut en av sensorerna: en så kallad accelerometer, som kan användas för att lyssna efter nyckelord.
Den som vill avlyssna det som sägs runt en mobiltelefon behöver nämligen inte göra det via mobilens mikrofon utan kan göra det via två andra sensorer, förutom accelerometer finns något som kallas gyroskop.
En accelerometer håller ordning på åt vilket håll mobilen hålls för att få skärmen att rotera på rätt sätt. Den används ofta i kombination med gyroskopet som kan känna av ifall mobilen vrids runt sig själv utan att lutas. Signaler från de här två sensorerna kan åtminstone i teorin översättas till text för att till exempel känna igen nyckelord som uttalas av personer i närheten av telefonen, enligt forskning.
6 data som mobilen samlar in
Platsdata: GPS-sensorer kan spåra var du befinner dig och ditt rörelsemönster över tid.
Rörelsedata: Accelerometrar kan mäta hur enhetens accelererar, rör sig och vibrerar, vilket kan avslöja användarens fysiska aktivitet eller interaktion med enheten.
Ljusförhållanden: Ljussensorer kan mäta ljusnivån i omgivningen, något som mobilen använder för att anpassa skärmens ljusstyrka eller till att förstå användarens miljö.
Närhetsdata: Närhetssensorer kan avgöra om användaren håller enheten mot ansiktet under ett samtal eller hur nära ett föremål är.
Orienteringsdata: Gyroskop kan mäta enhetens rotation och orientering, vilket kan användas för att återge mobilens riktning eller orientering i rummet.
Ljudupptagning: Mikrofoner kan spela in ljud från användarens miljö eller för att använda röstkommandon.
Att viljan och kunskapen att avlyssna människor i närheten av en mobil finns, behöver inte betyda att det verkligen sker. Men att det sker är många övertygade om, oftast för att de får reklam för någonting som de nyligen pratat om i närheten av mobiltelefonen.
Lyssnar appar i smyg?
Själv* befann jag mig häromdagen i lunchrummet när ett företag jag aldrig hört talas om nämndes. Dagen efter dök det upp reklam från företaget i mitt instagramflöde. Misstänkt? Kanske inte. En kollega som befann sig på samma plats som jag, har en son som jobbar på det nämnda företaget. Positionsdatan i våra mobiler visade att vi var på samma ställe. Var det kopplingen till sonen, via kollegan, som gjorde att reklamen dök upp? Eller var det för att mobilen tjuvlyssnade och ”hörde” att företagets namn nämndes? Möjligheten finns också att det var en ren slump.
*Johan Frisk, artikelförfattare
Också Stefan Alfredsson, universitetslektor i datavetenskap vid Karlstads universitet, som forskar om mobila bredbandsnät har upplevt misstänkta samband mellan samtal och reklam.
– Men om någon kunde bevisa det hade det varit en sensation. Appar utsätts för mycket undersökningar, bland annat av kollegor till mig som har undersökt hälsoappar. Vi har inte sett några exempel på att apparna gjort aktiva avlyssningsförsök.
Spion i mobilen utan ett enda klick
Det finns alltså inga bevis på att någon tjuvlyssnar på mobilanvändaren via installerade appar. Men att mobiltelefoner har avlyssnats vet vi. Det mest kända exemplet är spionprogrammet Pegasus, som ett israeliskt företag sålde till ett antal stater, som i sin tur planterade det hos journalister och andra som de ville avlyssna. Men det är inte den typen av avlyssning som anklagas för att leverera underlag för riktad reklam.
Vad är zero-klick-teknik?
Spionprogrammet Pegasus är känt för sina zero-klick-attacker, vilket innebär att det installeras på en enhet utan att användaren behöver klicka på några länkar eller öppna några meddelanden. Angriparen utnyttjar i stället sårbarheter i mobilens operativsystem eller appar.
Hur avlyssning går till – en affärshemlighet
I slutet av förra året publicerade marknadsföringsföretaget CMG Local Solutions ett blogginlägg där de berättade om teknologi för aktivt lyssnande. De hävdade att de kunde avlyssna samtal som genomförs via mobiltelefoner och använda denna information för att skräddarsy marknadsföring åt företag.
Metoden går ut på att identifiera de nyckelord som ett företag är intresserat av, och sedan använda AI för att identifiera de orden i samtal som förs i närheten av en mobiltelefon. När inlägget uppmärksammades togs det bort. Men i slutet av januari publicerade företaget ett nytt inlägg, den här gången om marknadsföring för bilförsäljare. Så här beskrev de tjänsten:
Active listening technology picks up on the throwaway comments people say around their smart devices, deploying your ads straight to the very screens they’re spending their time on.
(Aktiv lyssningsteknik fångar upp sådant människor säger i närheten av sin mobil, och placerar det i dina annonser som skickas direkt till de skärmar där de spenderar mest tid)
Exakt hur detta ska gå till är oklart, liksom om tjänsten verkligen har använts. Frågan är också om metoder för att tjuvlyssna på människors telefoner går att använda utan att mobilägarna märker det.
Kontrollera vad apparna har för sig
För att göra den typ av analys som företaget beskriver i sin annons behöver man antingen bearbeta informationen på enheten, vilket kräver datorkraft, menar Stefan Alfredsson.
– Eller så behöver man skicka en kontinuerlig ljudström till en server som gör en textigenkänning. Det skulle upptäckas ganska snabbt för att datakvoten tar slut eller för att batteriet tar slut snabbare.
En sådan avlyssning skulle också gå att upptäcka genom att kontrollera vad apparna har för sig.
– Om vi tar Iphone finns en integritetsrapport som ägaren kan aktivera. Den loggar vilka appar som har tillgång till vad och vilka nätverksaktiviteter som de har tillgång till. Så det finns goda möjligheter för användaren att kontrollera vad som händer i telefonen.
Ett företag skulle visserligen kunna använda sig av en algoritm som kan upptäcka vissa triggerord, säger Stefan Alfredsson.
– Men återigen, det kräver att mikrofonen är påslagen hela tiden och samlar in ljudet och att det sker en kontinuerlig analys av ljudströmmen.
Tjuvlyssnar mobilen? Troligtvis inte…
En mobiltelefon lyssnar med en inbyggd mikrofon. Om mikrofonen aktiveras kan den fånga ljud från omgivningen och omvandla dem till digitala ljudsignaler, som mjukvara och appar i mobilen kan bearbeta.
Normalt sett lyssnar mobilen bara när den har röststyrda funktioner eller appar som kräver röstinmatning. Och för att lyssna aktivt måste röstigenkänningstjänster och röstassistentfunktioner vara aktiverade och tillgängliga på enheten.
För att en mobil ska få skicka ljud vidare till exempelvis en server för röstigenkänning eller transkription, måste den som använder mobilen godkänna det, eller själva sätta igång processen.
Källa: Internetstiftelsen
Om inte mobilen lyssnar på vad du säger:
Varför får du reklam i mobilflödet för något du pratat om?
En förklaring är den enorma mängd information som kan samlas in om dig och som kan kopplas ihop med telefoner och platser du varit i närheten av.
I ett samtal med en vän kan någon av er ha nämnt flugfiske, något som du aldrig annars pratar om. När du sedan får reklam för flugor i mobilflödet kopplar du det till samtalet: Mobilen måste ha avlyssnat samtalet. Men i själva verket kan reklamen bero på att du en halvtimma senare träffade en annan vän. Hen har stort intresse för flugfiske, något ni inte pratar om, men eftersom positionsdatan i era mobiler lokaliserar er till samma plats ”gissar” annonsören att ni är intresserade av samma sak. Men hur vet den att din vän är intresserad av flugfiske?
Digitala fotspår: När du interagerar online – besöker webbplatser, handlar på nätet, går med i en intressegrupp på sociala medier etc – kan företag samla in och analysera den datan – för att sedan till exempel rikta reklam som verkar stämma med dina intressen till ditt mobilflöde.
Spårningspixel: En liten, osynlig grafik placeras på en webbsida (eller i ett e-postmeddelande). När du öppnar sidan eller mejlet laddas den in från en fjärrserver och skickar tillbaka information om dig till en tredje part, vanligtvis en annonsör eller en analysplattform. Det kan vara data om vad du gör på sajten, din IP-adress eller när du är där och vilken enhet du använder.
– Det är ett kontinuerligt intrimningsarbete. Det som är nytt nu är den avancerade dataanalysen som kan göras med hjälp av AI, som kopplar ihop till exempel surfhistorik och köphistorik. Den som ser att du handlar blöjor kan inte bara lista ut att du är förälder utan också att du om tio år har en tioåring, säger Stefan Alfredsson.
Tjuvlyssning går inte att utesluta, menar forskare
För ett par år sedan publicerade två forskare vid Tekniska universitetet i Berlin en studie med rubriken: Is My Phone Listening in? Efter att ha gått igenom argumenten för och emot drog de slutsatsen att det inte kan uteslutas att en storskalig avlyssning kan ske utan att upptäckas.
– Som forskare vill man ha lite hängslen och livrem. Vi har inte hittat någonting som tyder på det, men kan inte slå fast att det inte finns. Men det sker en stor aktiv forskning kring cybersäkerhet och än så länge har ingen hittat bevis.
Så skyddar du dig mot avlyssning
1
Den som är orolig för att apparna tjuvlyssnar via mikrofonen kan gå in på inställningar och stänga av åtkomsten till mikrofonen för de misstänkta apparna.
2
Den som vill vara riktigt säker på att telefonen inte lyssnar, till exempel via någon av de andra sensorerna eller med hjälp av ett inplanterat program, får helt enkelt hålla sig på behörigt avstånd från telefonen.
Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se
Tillgång till mat är avgörande för vår överlevnad. Men vad händer om det blir krig, eller en längre kris? Stadsodlingar kan vara ett sätt att dryga ut livsmedlen. Men det krävs en vilja – från både politiker och samhälle.
Har vi tillräckligt att äta vid en längre krissituation? Det är en fråga som forskare och politiker börjat intressera sig för under de senaste åren.
Idag har Sverige en god så kallad livsmedelsberedskap – men den är helt beroende av utrikeshandel. Ungefär hälften av landets matvaror är importerade, och även svenskt lantbruk är kraftigt beroende av konstgödsel, foder och diesel utifrån. Det gör oss sårbara för kriser som påverkar handeln.
– Vid en kris skulle mattillgången rasa väldigt snabbt. Livsmedelsbutikerna blir av med maten på bara några dagar. Storstäder har inga lager och inte särskilt mycket jordbruksmark, säger Erika Öhlund som forskar på Sveriges livsmedelssäkerhet vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.
Vad är livsmedelssäkerhet?
Livsmedelsberedskap (foodsecurity) handlar om individers möjlighet att få tillgång till mat. Begreppet lanserades vid världslivsmedelstoppmötet i Rom 1996 och definieras: ”Alla människor, vid alla tillfällen, har fysisk och ekonomisk tillgång till tillräcklig, säker och näringsrik mat som uppfyller deras kostbehov och matpreferenser för ett aktivt och hälsosamt liv”.
Matosäkerhet (foodinsecurity) Livsmedelssäkerhetens motsats och definierat som ”Begränsad eller osäker tillgång till näringsmässigt tillräcklig och säker mat, eller begränsad eller osäker förmåga att skaffa acceptabel mat på socialt acceptabla sätt.”
Källa: Wikipedia
Lantbruket inte redo för kris
Enligt en rapport från Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, från 2018, är lantbruket oförberett inför krissituationer. Mest utsatta är djuren. Grisar och kycklingar som går inomhus kan behöva nödslaktas redan efter någon dag utan ventilationssystem vid till exempel ett elavbrott. Djur som går utomhus klarar sig bara så länge det finns foder.
Jordbruket klarar sig längre, men drabbas hårt när importerad konstgödsel och diesel till traktorer tar slut. Utan säker tillgång till diesel, foder, konstgödsel och andra importvaror blir det svårt för bönder att bruka sina åkrar.
En möjlighet som tas upp av intervjuade bönder i SLU:s forskningsrapport är att då låta utomstående använda marken de själva saknar resurser för att bruka. De skulle i viss mån kunna säkra mattillgången i lokalområdet.
Att behöva säkra matproduktionen för en krissituation är en relativ ny oro.
– När jag började forska om jordbrukssektorn ur hållbarhets- och beredskapsperspektiv för cirka 15 år sedan var självförsörjning inget man pratade om. Man tänkte att Sverige alltid skulle kunna köpa mat från utlandet, säger Erika Öhlund.
Men läget har förändrats och idag arbetar både politiker och forskare med frågan i betydligt större utsträckning.
Stadsbor kan odla egen mat
En lösning är stadsodlingar, områden i stadsmiljö avsedda för odling och brukbar mark i direkt anslutning till städarna, vilket kan förse stadsbor med mat under en kris, och därmed stärka livsmedelsäkerheten.
Stadsodling är helt enkelt odling som sker i stadsområden, oftast för att närodla grönsaker och kryddor.
Olika typer av stadsodling
Några vanliga former av stadsodling är villaträdgårdar, parkodling, koloniträdgårdar, balkongodling, takodling och inomhusodling. Det kan ske helt i privat regi, som tillsammansodlingar eller vara kommersiella stadsodlingar.
Tillsammansodlingar finns ofta på allmänna platser såsom parker och sköts tillsammans av alla som odlar på marken och skörden fördelas mellan dem. Stadsodlingar har även påbörjats av skolor i pedagogiska syften.
Kolonilotter, större områden som delats upp i mindre, avskilda lotter, som hyrs ut för privat användning som att trädgårdsodlingar och fritidsaktiviteter.
Det finns även kommersiella stadsodlingar , ofta benämnda “urban agrikultur”, även om de i dagsläget är få och i ett tidigt utvecklingsstadium. Dessa kan se olika ut. Till exempel vertikala inomhusodlingar, där man staplar växter på höjden, ovanför varandra på hyllplan som lyses upp av artificiellt ljus. Takodlingar, där man använder platta takytor för stadsodling, växer fram runt om i världen.
Källa: Wikipedia
Forskning.se har pratat med flera forskare som undersökt stadsodlingens roll. Något som framkommer tydligt är att så kallade tillsammansodlingar båda ger effektiv produktion, och dessutom bidrar med en viktig social aspekt.
Odla tillsammans ger mest skörd
Kerstin Jacobsson, professor i sociologi vid Göteborgs universitet, har under de senaste tre åren forskat på stadsodlingar i Göteborg, Bukarest och Budapest. Hon och hennes forskarkolleger har sett att de stadsodlingar som producerar mest råvaror är tillsammansodlingar, en form av stadsodlingar där man arbetar tillsammans och fördelar skörden lika mellan alla delaktiga. Samtidigt finns det odlingar som blir vad forskarna valt att kalla ”vita medelklassodlingar”, med en ganska homogen social profil på deltagarna.
Både tillsammansodlingar och odlingar med tydligt uppdelad mark kan utveckla stort fokus på det egna ägandeskapet, till exempel har man velat föra upp staket för att hålla allmänheten borta. Det som bidrog mest till framgångsrik odling, menar Kerstin Jacobsson, är fokuset på att dela med sig av kunskap.
– Man anordnar studiecirklar under vinterhalvåret, där de som hållit på ett tag lär ut sin kunskap till de som är nya. Vi har kunnat se att folk inte stannar särskilt länge i de fall där kunskapsdelning inte görs, säger Kerstin Jacobsson.
En annan positiv effekt med stadsodlingar är de sociala relationer som uppstår.
Odlingen stärker relationer under kris
– Det vi har sett är att stadsodlingsprojekt stärker de svaga banden mellan människor, berättar Kerstin Jacobsson och försätter: – Det är relationer som kan komma att vara väldigt viktiga i kristider då man behöver kunna lita på sina grannar. Att vi kan lita på varandra, klarar av att samarbeta och hjälpas åt är hälsosamt i normala tider, men livsavgörande i svåra tider.
Viljan bland odlarna att lära sig mer, är något som även Geneviève Metson, biolog och ledare för forskningsprojektet stadsodlingar och näringsomsättning vid Linköpings universitet, vittnar om.
Stadsodling kräver kunskap
Och det behövs, för kunskap är a och o. Det är lätt att göra fel. Geneviève Metson har under fyra år undersökt kolonilotter i Linköping och Stockholm i praktiken. Bland annat har forskarna sett att många hobbyodlare övergödslar sina odlingar. Övergödslingen är på en nivå som överstiger den mängd som idag är tillåten i kommersiellt jordbruk.
– Om stadsodlingar skulle producera på samma landyta som den kommersiella odlingen gör idag, skulle vi få problem, säger Geneviève Metson men understryker att stadsodlingar kommer aldrig ersätta jordbruket.
– Det är främst stora mängder fosfor som vi har kunnat observera. Men kolonilottsodlarna vill odla hållbart, vill bli bättre och är väldigt mottagliga för ny kunskap.
Trots att stadsodlingar inte kan ersätta jordbruket helt skulle de kunna spela en viktig roll i matförsörjningen – i både fred och krig. Kunskapen är viktig för att det ska fungera och den politiska viljan måste finnas på plats.
Stadsodling kan stå för 30 procent av maten
Enligt Christina Schaffer, forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet, visar forskning att stadsodlingar skulle kunna bidra med cirka 30 procent av den mat vi behöver, om kommunerna planerar väl.
– Och i en krissituation skulle man kunna få ut mycket, mycket mer, säger hon.
Men för att det skall fungera krävs både en proaktiv politik och en stadsplanering som tar stadsodlingen på allvar.
Emelie Pilflod-Larsson, sociolog vid Mittuniversitet, har deltagit i ett forskningsprojekt om Stadsodlingars roll i krissituationer. Forskarna har kunnat se att viljan till en utvecklad stadsodling varierar.
– I vissa fall är det befolkningen som trycker på och vill ha dem, i andra fall är det kommunen som jättegärna vill få till odlingar men det saknas medborgarengagemang, säger hon.
Stadsodling kräver planering
Ett stort ansvar hamnar på kommunerna – både för dagens utveckling av stadsodlingar, och för att förse människor med mat under kriser. Det handlar om att säkra mark för odling, finansiering av olika projekt och administration.
Dessutom behöver infrastrukturen fungera under en kris. Till exempel använda skolkök och annan kommunal utrustning för att tillaga och distribuera mat, något som innebär kostnader som inte alla kommuner klarar av enligt Emelie Pilflod-Larsson.
Historiskt har stadsodling haft en central betydelse för att bidra till matproduktion. Under både första och andra världskriget var stadsodlingar viktiga tillgångar för livsmedelsproduktionen. Under första världskriget fanns det reglemente från staten på vad som fick och inte fick odlas. I händelse av en kris idag har regeringen samma mandat att styra olika delar av marknaden.
– Bland det viktigaste tillgångarna vi har i en krissituation är jordbruk och matodlingar, säger Emelie Pilflod-Larsson.
Vad kan man odla i stan?
Redan i januari/februari kan man börja förstå växter med lång utvecklingstid inomhus, som chili, paprika, kronärtskocka, stjälkselleri, timjan och purjolök.
I mars/april är det dags för kultivering av växter med kortare utvecklingstid, som tomater, tomatillo, rovor, lök och fänkål. Utomhus går det nu även att odla vinterportlak, spenat, rucola, rädisor och morötter. Tänk dock på att växterna bör ha cirka 5-6 grader innan de flyttas ut.
I maj går det att sätta mängder med plantor i jorden, som potatis, sättlök, morötter och sommarblommor. När nätter med frost upphört går det bra att sätta ut de försådda plantorna på balkonger och i trädgård.
Under sommarmånaderna går det bra att sätta snabbväxande rotfrukter, ärter och bönor.
I augusti/september är det skördedags, men även en bra tid att sätta perenner som jordärtskocka eller pepparrot, vilket kan fortsätta under höst och vintermånaderna.
Det sägs ofta att svenskarna är världens ensammaste folk. Stämmer det verkligen? Vad säger forskningen? Svaret är både ja och nej: svenskar bor oftare ensamma än i andra länder, men vi känner oss inte mer ensamma än andra. Hur man mäter ensamhet beror på hur man definierar den, menar forskare.
Svensken bor ensam, träffar sällan släkten och håller sig helst för sig själv; svensken är en ensam individualist. Man ska stå på egna ben och klara sig själv. Detta är populära påståenden, men betyder det att vi är ensammare än andra?
Det finns flera infallsvinklar, mått och kulturella kontexter för ensamhet som kan göra det svårt att mäta och jämföra. Filip Fors, sociolog vid Umeå universitet, är expert på ensamhet:
Är svenskar världens ensammaste folk?
– Nej, det finns ganska lite data som tyder på det. Och när man undersöker upplevelser av ensamhet är det egentligen tvärt om. Då är det väldigt få människor i de nordiska länderna som rapporterar att det känner sig ensamma.
I studien European Social Survey 2012, uppgav 4,7 procent av svenskar att de känner sig ensamma. Detta kan jämföras med till exempel Portugal där 7,4 procent uppger att de känner sig ensamma. I Ryssland var siffran 14,9 procent. Liknande studier och resultat görs av olika forskningsinstitut, till exempel Ourworldindata och Eurostats.
Om man tittar på hur nöjda människor är med sina sociala relationer så ligger Sverige och de nordiska länderna också bra till i jämförelse med det flesta andra länder. I European Social Survey från 2016 och 2018 uppger svenskar en högre umgängesfrekvens än många andra länder, och en stor andel har en nära vän.
Var kommer uppfattningen att svenskar är så ensamma från?
– Jag tror att ett skäl till att folk har bilden av att svenskar är ensammast kan vara att vi har en hög andel ensamboende jämfört med många andra länder. Men ensamboendet är bara ett av väldigt många olika mått på ensamhet.
– Här i Sverige och Norden bygger våra relationer mer på frihet, man väljer själv vem man umgås med och detta kan bidra till att vi är mer nöjda med vårt umgänge än i Sydeuropa där man kanske har mer förpliktelser att umgås med familj och släktingar.
I Sverige är drygt 36 procent av alla hushåll ensamhushåll. Det kan finns olika förklaringar till varför det är så. En förklaring till den höga andelen ensamboende kan vara att unga flyttar hemifrån tidigt. Men det är inte så att den som bor ensam nödvändigt känner sig ensam.
Kan forskning visa om ett folk, en nation, är ensammare än en annan?
– När forskare mäter ensamhet är den vanligaste metoden enkäter där studiedeltagarna rapporter hur deras umgänge och sociala situation ser ut och där finns tänkbara felkällor. Skillnader i subjektiv ensamhet, mätt via självrapporterade ensamhetskänslor skulle jag vara lite försiktig med att dra för hårda slutsatser på.
– Man behöver bryta ner ensamhet i olika typer: Objektiv ensamhet – hur mycket sociala kontakter man har, sett utifrån, och subjektiv ensamhet – hur man själv känner. Om man tar de subjektiva måtten på allvar, och tänker att man kan jämföra länder efter enkätsvaren, då skulle man kunna dra slutsatsen att det är ganska få som upplever sig ensamma här i Sverige.
Finns det någon grupp som är mer ensam än andra?
– Ja, jag och min kollega Bengt Brülde studerade det här för ett tiotal år sedan. Romantisk ensamhet var något högre bland män än hos kvinnor. Och yngre kände sig lite mer ensamma än de äldre, även om de objektivt hade mer socialt umgänge än de äldre.
– Om man ska dra generella slutsatser, är män, låginkomsttagare, ensamstående och storstadsbor något mer ensamma än andra, men det varierar också lite beroende på vilket mått man utgår ifrån. Vi tog även med personlighetsegenskaper i analysen. Då var det överlag så att introverta personer och de med neurotiska personlighetsdrag hade en starkare koppling till ensamhet – både objektiv och subjektiv, något som också var känt från tidigare studier, säger Filip Fors.
Det finns olika sorters ensamhet
Det kan vara svårt att jämföra ensamhet. Forskare skiljer på olika typer:
Objektiv ensamhet: handlar om hur ens sociala situation ser ut utifrån. Hur ofta man träffar vänner och familj, ingår man i ett sociala kontext utanför familj och arbete till exempel en bokcirkel, bor man ensam eller med andra.
Subjektiv ensamhet: handlar om hur man själv känner kring sin sociala situation. Finns det sociala behov som inte möts eller som man önskar ha som inte finns. Det är möjligt att vara objektivt ensam men inte känna någon subjektiv ensamhet, dessa två går inte alltid hand i hand. Huruvida ensamheten är självvald eller inte, påverkar den upplevda ensamheten en hel del.
Romantisk/emotionell ensamhet: en önskan om en kärlekspartner, för tillhörighet och intimitet.
Existentiell ensamhet: man upplever att man saknar någon att dela sina innersta tankar och känslor med. Man kan ha en stor vänskapskrets utan att känna djup tillit åt någon av dem.
Vi bor ensamma men har vänner
Sverige hade 1,9 miljoner ensamhushåll 2019. Det innebär att ensamhushållen utgör 36,2 procent, vilket är bland de högsta i Europa. Andelen ensamhushåll i EU låg på 27,5 procent 2011.
Svenskar är mycket nöjda med sina nära relationer. I en mätning rankade svenskarna dem i snitt till 8,5 på en tiogradig skala, och ligger därmed bland de högsta i EU, där snittet är 7,9.
97 procent i Sverige anser att de har någon att lita på när de behöver hjälp. Det är en av de högsta siffrorna inom EU.
Förra året klassade WHO sötningsmedlet aspartam som ”möjligen cancerframkallande”. Många satte sin aspartamsötade lightläsk i vrångstrupen. Men betyder klassningen att Cola-Cola Zero och andra lågkaloridrycker sötade med aspartam ger cancer?
Aspartam finns i tusentals livsmedel – allt från läsk, kakor, tuggummi till mediciner och proteinpulver. Och enligt WHO kan du dricka fyra liter aspartamsötad läsk per dag, livet ut, utan någon risk för hälsan. Men hur kommer det sig att ett ämne som klassas som cancerframkallande är tillåtet i det vi äter?
Det här är historien om världens mest studerade sötningsmedel:
Två aminosyror blev supersöta ihop
Egentligen skulle aspartam bli en ny magsårsmedicin. Men när kemisten Jim Schlatter upptäckte att en blandning av de två aminosyror han arbetade med gav upphov till en extrem sötma, förstod han att han var något på spåren. Företaget som han arbetade för, GD Searle, insåg snart den kommersiella potentialen. Nu drygt 50 år senare är aspartam ett av världens mest använda sötningsmedel. Det brukar även kallas världens mest undersökta sötningsmedel, vilket beror på att få livsmedelstillsatser har anklagats för att orsaka lika många sjukdomar.
För 20 år sedan lämnade en miljöpartistisk riksdagsledamot in en motion med krav på att regeringen skulle stoppa aspartam. Motionen avslogs. Sedan dess har sötningsmedlet inte varit föremål för några skarpa politiska krav på förbud, åtminstone inte i Sverige. Men forskare har fortsatt att koppla ihop aspartam med olika sjukdomar och i medierna har resultaten av studierna förvandlats till larmrapporter.
Hälsolarm om aspartam lever vidare
En som märker av det är Ingrid Larsson, näringsfysiolog vid Sahlgrenska universitetssjukhuset och docent vid Sahlgrenska Akademin. Hon arbetar med behandling av personer med svår obesitas (fetma) där ett av verktygen är att minska konsumtionen av drycker sötade med socker.
– Jag föreläser också om hälsosamma matvanor och då kommer aspartam ofta upp. Man frågar om det är farligt och om det kan ge upphov till den här eller den här sjukdomen, säger Ingrid Larsson.
Ibland handlar larmen specifikt om aspartam, som när italienska forskare hade matat råttor med aspartam och menade att det fanns ett samband mellan sötningsmedlet och cancer.
Aspartam används som smakförstärkare i tuggummi.
Hundra gånger sötare än vanligt socker
Sötningsmedlet aspartam (E 951) togs fram 1965 och kom till Sverige i början av 1980-talet. Det är 100-200 gånger sötare än vanligt socker. Därför behövs endast mycket små mängder för att uppnå sötningseffekt. Aspartam används i tusentals livsmedel världen över. I läsk, proteinpulver, godis, kakor, sylt, frukostflingor, frukt och-grönsaksberedningar, tuggummi, mediciner med mera.
Källa : Livsmedelsverket
Det räcker inte med att titta på en studie
Andra gånger gäller larmet gruppen sötningsmedel, som när medierna för några år sedan gick ut med rubriker som ”Light-läsk kan öka risken för stroke”. I studien varnade forskarna för att äldre kvinnor som dricker mycket sockerfri läsk löper en ökad risk för att drabbas av stroke.
Ingrid Larsson har använt exemplet med kvinnorna och den sockerfria läsken i en presentation där hon pratade om det som kallas omvänt orsakssamband.
I det här fallet innebar det omvända orsakssambandet att kvinnorna hade obesitas och drack light-läsk för att försöka hålla nere vikten. Det var alltså övervikten som fick dem att konsumera sötningsmedel, inte konsumtionen som gjorde dem överviktiga och därmed ökade risken för stroke.
– Tyvärr diskuterade forskarna inte omvänt orsakssamband, men i samma nummer av tidningen tog en annan forskare upp det problemet. Det visar att man inte bara kan titta på enskilda studier, säger Ingrid Larsson.
Aloe vera och aspartam i samma riskgrupp
Sommaren 2023 rapporterade flera medier att WHO:s forskningsinstitut IARC (International Agency for Research on Cancer) var på väg att klassificera aspartam som cancerframkallande, och diskussionen om sötningsmedlets farlighet fick ny fart.
När klassningen offentliggjordes formulerades den som ”möjligen cancerframkallande”, en kategori som också innehåller livsmedel som aloe vera.
Samtidigt beslutade ett annat WHO-organ, JECFA, som bedömer livsmedelstillsatser, att inte ändra den acceptabla dagsdosen av aspartam.
Hur hänger det här ihop?
Johan Ålander är toxikolog på Livsmedelsverket:
– IARC tittar inte på exponering utan bara på vad som kan ske vid höga doser. Det är som att stå på en badstrand och titta ut över havet och se en haj. Det är en fara, men det blir en risk först när du hoppar i. JECFA tittar på risken baserat på hur mycket man får i sig.
Båda organisationerna framhåller behovet av mer forskning. Just nu arbetar också Efsa, EU:s livsmedelsmyndighet, med att gå igenom den forskning som finns. Efsa gjorde sin senaste bedömning av aspartam 2013 och förväntas komma med en ny i år eller nästa år.
WHO-organet IARC undersöker vad som händer när vi exponeras av ett ämne i höga doser. Det klassar cancerrisk i fyra grupper, där inget ämne får beteckningen "ingen cancerrisk" eftersom det inte går att bevisa att något inte orsakar cancer.
Så här mycket lightläsk kan du dricka, enligt WHO
Enligt WHO-organet JECFA, som studerar samtliga hälsorisker med livsmedelstillsatser, är den rekommenderade högsta dagsdosen aspartam 40 mg per kilo kroppsvikt. Den som väger 60 kilo ska alltså kunna dricka fyra liter aspartamsötad läsk per dag, livet ut, utan någon risk för hälsan.
Så klassar WHO risken för cancer
WHO:s forskningsinstitut IARC( International Agency for Research on Cancer) har fyra olika klasser för cancerrisk:
Grupp 1. Det finns tillräckliga bevis (sufficient evidence) för att substansen orsakar cancer hos människor. Hit hör röktobak, alkohol och solstrålning.
Grupp 2A. Begränsade bevis (limited evidence) för cancer hos människor. Tillräckliga bevis i djurförsök. Hit hör DDT, rött kött och nattarbete.
Grupp 2B. Begränsade bevis för cancer hos människor. Inte tillräckliga bevis i djurförsök. Hit hör aloe vera, koffeinsyra och aspartam.
Grupp 3. Otillräckliga bevis för cancer hos människor. Otillräckliga bevis i djurförsök.
Inget ämne får beteckningen: ”inte cancerframkallande” vilket hänger samman med att man aldrig skulle kunna bevisa att något inte orsakar cancer.
Det fattas forskning på barn och vuxna med sjukdomar
Vad är det då för forskning som saknas? Aspartam anses ju vara en av de mest beforskade livsmedelstillsatserna.
Ingrid Larsson efterlyser mer forskning på barn, och på vuxna som inte ingår i den grupp av friska människor som huvuddelen av forskningen har fokuserat på. Det behövs också längre studier.
– Forskningen kring sötningsmedel baseras framför allt på observationsstudier. Det finns även randomiserade studier men de är oftast små och korta vilket begränsar vilka slutsatser man kan dra.
Ett problem med observationsstudier är att man inte kan slå fast ett orsakssamband. Ingen har kunnat visa hur aspartam, som består av två aminosyror som även finns i annan mat, skulle kunna orsaka sjukdom.
– När den kommer in i systemet bryts den ner som vilken dipeptid som helst, säger Ingrid Larsson.
PKU och aspartam
Det finns människor som inte bör få i sig aspartam. Det handlar om de som har en medfödd rubbning i ämnesomsättningen som begränsar förmågan att bryta med fenylalanin, en aminosyra som frigörs när aspartam bryts ner i kroppen. För att upptäcka sjukdomen tas prov på alla barn några dagar efter födseln. Produkter som innehåller aspartam ska därför märkas med upplysningen att de innehåller en “fenylalaninkälla”.
Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se
Barn blir hyperaktiva av socker, sägs det. Barn på kalas brukar tas som levande bevis för det. Men vad säger forskningen – stämmer det?
Barnkalas! Ballonger och serpentiner, lekar och Ja må hen leva, finklädda kompisar och prassliga paket – och kanske tårta, glass, läsk, fiskdamm med godispåsar… En del föräldrar bävar för vad som väntar: sockerstinna, hyperaktiva barn. Men blir barn verkligen hyperaktiva av socker?
6 frågor om socker och hyperaktivitet
Forskarna som svarar:
Emily Sonestedt forskare om socker och nutrition*. Hon är docent i nutritionsepidemiologi* vid Lunds universitet, och i mat- och måltidsvetenskap vid Högskolan Kristianstad.
Maria Ahlsén är medicine doktor och fysiolog vid Karolinska institutet och driver tillsammans med kollegan Jessica Norrbom ”Frisk utan flum-podden”, en podd om vad forskningen säger om hälsa, kost och träning.
1
Är påståendet om att socker leder till hyperaktivitet sant eller falskt?
Emily Sonestedt: Falskt, om man tittar på forskningen. Utifrån vad vi vet idag finns det inget vetenskapligt stöd överhuvudtaget för det. Men det skulle kunna vara så att vissa barn är mer känsliga för att reagera på socker. Forskningen har inte tittat på det.
Maria Ahlsén: Falskt, i alla fall om man tittar på barnens beteende och kognitiva prestation. Men det kanske också beror på vad man lägger för betydelse i orden. Om barn blir jätteglada och springer runt, runt kanske omgivningen kan uppfatta det som lite vilt, lite hyperaktivt. Men det verkar inte vara sockret som är orsaken i så fall, det är mer situationen.
2
Vad har forskningen visat om socker och hyperaktivitet hos barn?
Emily Sonestedt: 1995 kom en metaanalys, en studie som drar slutsatser av det samlade kunskapsläget. Den visade att det inte finns något stöd för samband mellan socker och hyperaktivitet hos barn. Forskarna bakom metaanalysen diskuterade om påståendet om ett samband kan bero på att föräldrar förväntar sig hyperaktivt beteende när deras barn har ätit socker – något som en annan studie, som inte ingick i metaanalysen, tidigare hade visat.
3
Hur kom forskarna fram till att det inte fanns något samband mellan socker och hyperaktivitet?
Emily Sonestedt: Alla sexton studier i metaanalysen var blindade – varken forskare, föräldrar eller barn visste alltså vilka som hade fått socker och vilka som hade fått sötningsmedel. Femton av studierna utfördes i laboratorie- eller skolmiljö, där barnen antingen fick socker eller sötningsmedel. I en av studierna fick barnen istället en sockerrik kost under tre veckor medan kontrollgrupperna fick en kost med sötningsmedel, antingen aspartam eller sackarin.
I en annan väldigt intressant studie fick alla barn sötningsmedel, men hälften av barnens föräldrar fick information om att deras barn hade fått socker. Föräldrar och barn filmades så att forskarna skulle kunna se hur de interagerade med varandra. Föräldrarna fick svara på hur de upplevde sina barn, och det mättes hur aktiva barnen var. Den studien visade att föräldrar som trodde att deras barn hade fått socker var mer kontrollerande och tillrättavisade sina barn i högre utsträckning. Dessa föräldrar upplevde också sina barn som betydligt mer hyperaktiva, trots att aktivitetsmätningen visade att de var mindre aktiva än de barn vars föräldrar fått korrekt information, det vill säga att deras barn hade fått sötningsmedel.
4
Metaanalysen gjordes för nästan 30 år sedan. Finns det ingen senare forskning om det här?
Emily Sonestedt: Nej, jag har letat i databaserna men inte hittat ytterligare någon metaanalys, och inte heller ytterligare någon kontrollerad studie. Det är lite märkligt, det här är ju något som ofta kommer upp och som många föräldrar pratar om. Men det är så med en del studier – när de väl är gjorda finns det inget mer att forska om. Eller så kan det vara en enda forskargrupp, eller några få forskargrupper, som har gjort många av studierna i ämnet, och när de är färdiga är det inga andra forskare som tar vid.
Maria Ahlsén: Just barn och hyperaktivitet verkar inte ha varit ett så hett ämne den senaste tiden. Men det finns en metaanalys från 2019, där man har sammanställt och analyserat data från studier som handlar om sockrets påverkan på humör och sinnesstämning hos vuxna; Sugar rush or sugar crash.
Den analysen av 31 studier visar att man inte får en kick av socker. Den första timmen efter att man har ätit något sockersötat får man istället en högre nivå av trötthet och blir mindre alert. Det kanske man kan säga styrker resultaten från metaanalysen (från 1995) om barn, socker och hyperaktivitet.
5
Det har varit känt i 30 år att det inte är sockret som gör barn speedade på kalas. Ändå fortplantar sig påståendet i varje ny föräldrageneration. Hur kommer det sig?
Emily Sonestedt: Många upplever nog att det är så. Man ser att ens barn är uppspelt, man tycker att det är väldigt tydligt och drar slutsatsen att det måste vara sockret.
Maria Ahlsén: Ja, varför dör aldrig den myten? Det är den stora gåtan – det är lite som en zombiefilm; monstret dör aldrig.
6
Om det inte är sockret som gör barn uppspelta och hyperaktiva på kalas – vad kan det då vara?
Emily Sonestedt: På kalas är det inte bara socker, det är väldigt mycket annat också: full fart, mycket barn … Jag vet inte, men när mina barn får lördagsgodis blir de inte jättehyperaktiva. Om påståendet att socker gör barn hyperaktiva skulle stämma hade de blivit hyperaktiva vid alla tillfällen när de äter godis, inte bara på kalas utan även när de får lördagsgodis hemma i soffan.
Maria Ahlsén: Barnen kanske bara är glada och uppspelta – och det är ju något som många av oss upplever när vi är på en rolig fest.
Nutrition är hur kroppen tar upp och använder näringsämnen från maten vi äter. Studier av nutrition handlar också om hur kosten påverkar olika funktioner i kroppen, som metabolism, tillväxt, immunförsvar och energinivåer. Nutrition handlar inte bara om att äta för att stilla hunger, utan också om att välja rätt mat för att möta kroppens näringsbehov och förebygga sjukdomar. Den som studerar nutrition försöker också förstå hur olika livsmedel och näringsämnen interagerar med varandra och hur kosten kan anpassas för att möta specifika behov hos olika människor, såsom barn, äldre, gravida kvinnor eller personer med olika sjukdomar.
Inom nutritionsepidemiologi studerar forskarna sambandet mellan kost och hälsa på befolkningsnivå. De analyserar data från stora grupper av människor för att se mönster och samband mellan kostvanor och hälsa. Den här forskningen är viktig för att förstå hur kost kan användas som ett verktyg för att förebygga sjukdomar och främja hälsa på samhällsnivå.
Så påverkas vi av socker
Socker är inte farligt, men det finns annat som är viktigare att få i sig, säger Emily Sonestedt. Några risker med hög sockerkonsumtion är:
att sockrets tomma kalorier kan göra att vi inte får i oss så mycket näringsämnen som vi behöver.
att socker kan leda till viktuppgång – och socker i dryckesform är lättare att överkonsumera.
att sockret har en negativ effekt på hälsan, och kan till exempel påverka sjukdomar som typ 2-diabetes.
Källa: Emily Sonestedt, socker- och nutritionsforskare
Mammutar som betar på Nordamerikas prärier, pungvargar som jagar småvilt på Tasmanien, dronter som hittar tillbaka till Mauritius. Om forskare lyckas återskapa de utdöda djurarterna kan det bli verklighet. Men vad ska det vara bra för?
Att försöka få liv i djurarter som sedan länge är utdöda kan föra tankarna till science fiction, kanske till filmen Jurassic Park. Men enligt Love Dalén, professor i evolutionär genomik och verksam vid Centrum för paleogenetik*, är återskapandet av utdöda djur inte omöjligt.
Vad är paleogenetik?
Paleogenetik = genetik som är specialiserad på förhistoriska lämningar av organismer, till exempel skelett, tänder, betar och fossiler.
Love Dalén och hans forskargrupp vid Stockholms universitet har gjort upptäckter som skulle kunna bidra till återskapandet. De var först med att kartlägga den ullhåriga mammutens arvsmassa, och ta fram mer än en miljon år gammalt dna från mammutarnas förfäder. Analyserna gjorde de på mammuttänder som bevarats i den sibiriska permafrosten. Upptäckten kan, i viss mån, ha betydelse för återskapande av utdöda arter, menar Love Dalén.
Arvsmassan avslöjar mammutens ullhår
– Att vi har arvsmassa från så gamla mammutar gör att vi kan se vilka förändringar som skett i samband med artbildningen, för dessförinnan fanns inga ullhåriga mammutar. Det innebär att vi kan studera vilka gener som gjorde mammuten till en ullhårig mammut.
En mammutfot vid Belaya Gora i Ryssland. Foto: Love Dalén
Då blev mammuten ullhårig
Ullhårig mammut, eller sibirisk mammut (Mammuthus primigenius) är en art i det utdöda släktet mammutar i familjen elefanter. Den levde i gränsen mellan tundra och isgränsen i Sibirien. Arten dog troligen ut någon gång mellan 2000 och 1700 f.Kr. Den var anpassad till att leva i ett kallt klimat och hade tjock och ullig päls, små öron samt omfattande fettdepåer.
Den ullhåriga mammuten utvecklades i Europa från en hårlös afrikansk urfader som benämns Mammuthus meridionalis som levde för cirka 3 miljoner år sedan, via stäppmammuten Mammuthus trogontherii som levde för 750 000 år sedan. Källa: Wikipedia
Så var det pungvargen.
Pungvargen, som också kallas tasmansk tiger, har varit utdöd i snart 100 år. Den vägde omkring 25-30 kilo och påminde till utseendet om ett hunddjur – kanske en mindre variant av hundrasen rhodesian ridgeback, eller en dingo, fast med karaktäristiska ränder på ryggen. Den var köttätare, och förmodligen levde den på mindre kängurur av kanin- eller harstorlek. Arten fanns i hela Australien men dog ut på fastlandet innan européerna kom dit. Då fanns den bara på ön Tasmanien.
130 år gammalt skinn från pungvarg
Love Dalén har länge känt till att det funnits ett 130 år gammalt och väl bevarat skinn från pungvarg på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. När han och hans forskargrupp ville undersöka om man kunde få fram RNA från vävnad som länge förvarats i rumstemperatur valde de att testa på pungvargsskinnet.
De lyckades, och blev därmed först med att återskapa RNA-molekyler från en utdöd art.
RNA översätter generna till funktioner
RNA står för ribonukleinsyra, och är en molekyl som översätter den genetiska koden i DNA till olika proteiner som i sin tur har olika funktioner i cellerna.
Även detta resultat skulle kunna vara av intresse i arbetet med att återskapa utdöda djur, enligt Love Dalén.
– Det ger i alla fall ytterligare ett lager av information om vilka mikro-RNA-sekvenser som uttrycks hos pungvargen, och det innebär ett litet steg på vägen. Alla pusselbitar är värdefulla.
Exakt hur det ska gå till att återuppliva utdöda djur är ännu inte klart, men såväl forskare som privata företag är intresserade av att hitta lösningen.
Love Dalén är rådgivare åt det amerikanska företaget Colossal som, med fokus på mammut, pungvarg och dront, strävar efter att återuppliva utdöda djur.
Kommer de att lyckas?
– De är övertygade, såklart. Och såvitt jag vet finns det ingenting som gör det teoretiskt omöjligt. Men det är mycket som ska gå rätt – allt från att kartlägga djurens arvsmassa i detalj till att klippa med gensaxen Crispr och klistra in det i arvsmassan från en nu levande artsläkting. Det kommer att bli exceptionellt svårt, men historien är full av till synes omöjliga saker som har lyckats.
Skapar hybrid av mammut och elefant
Egentligen, säger Love Dalén, handlar mycket av återupplivandet om att skapa hybrider.
– Om vi tar den ullhåriga mammuten som exempel: Den kommer, om man lyckas, inte att bli en mammut utan en hårig och köldanpassad elefant. Om man ska återskapa mammuten som helhet måste man byta ut all arvsmassa. Det är ett gigantiskt arbete, och även om det lyckas: Blir det verkligen en mammut? Är det inte fortfarande en genmodifierad elefant? Och vad händer med den nedärvda kunskapen hos mammutar, till exempel den om var de kan hitta mat?
DNA extraheras ur benlämningar och analyseras. Foto: Centrum för paleogenetik
Tekniken för att återuppliva utdöda djurarter finns
För arter som nyss dött ut kan klassisk kloningsteknik användas: Ett prov från en intakt, fryst cellkärna sprutas in i en äggcell från en annan individ och planteras in i en surrogatmammas livmoder. Det bästa är om cellproverna är från de senaste 30-40 åren. Äldre prover har inga intakta celler kvar.
Saknas ”färska” cellprover behöver man kartlägga arvsmassan, identifiera vilka gener som är viktiga och sedan arbeta med gensaxen Crispr. Tekniken finns redan, men än så länge vet forskarna inte riktigt vilka gener som gör vad.
Etiska dilemman
Varje art har sina svårigheter. Att, exempelvis, återskapa mammuten kan väcka etiska bryderier. Om man lyckas kartlägga arvsmassan från ullhårig mammut, och sedan skapa en elefantcell där arvsmassan har ändrats till att innehålla ett antal mammutgener – hur ska man då göra sedan? Är det etiskt försvarbart att använda elefanter, som har 22 månaders dräktighetstid, som surrogatmammor?
Med pungvargen är det ett problem att den närmaste levande artsläktingen är ett pungdjur i storleken av en hamster. Det långa evolutionära avståndet gör att väldigt många gener behöver ändras. Men för pungvargen finns det också en fördel: En stor del av djurets naturliga livsmiljö är bevarad på Tasmanien.
Källa: Love Dalén, professor vid Zoologiska institutionen, Stockholms universitet.
Att återskapa utdöda djurarter kan innebära risker. Den största risken, som Love Dalén ser det, är att det blir en så stor hajp kring återskapandet att de pengar, som egentligen skulle ha gått till att bevara biologisk mångfald och hotade arters habitat, istället går till att försöka återuppliva utdöda djurarter.
– Det vore väldigt synd, för det allra viktigaste just nu är att bevara naturliga miljöer, avsätta naturskyddsområden och bromsa tjuvjakt.
Hundratals däggdjur har dött ut
Ibland talas det om att vi är på väg in i den sjätte massutrotningen – eller att vi redan är där. Meningarna är delade, men redan nu har hundratals däggdjursarter dött ut, och väldigt många är hotade. Orsakerna anses framför allt vara människans jordbruk, boskapsskötsel och stadsbyggande som har förändrat djurens livsmiljöer, samt människans tjuvjakt och introduktion av invasiva arter.
Fem massutdöenden
Under jordens livstid på 4,5 miljarder år, har vår planet gått igenom åtminstone fem massutdöenden. Det vill säga att ett stort antal av jordens arter dött ut under en förhållandevis kort tid.
1. 440 miljoner år sedan: 60 procent av allt havsliv dör ut. Ryggradsdjuren decimeras kraftigt. Troligtvis på grund av en kraftig sänkning av den globala havsnivån.
2. 360 miljoner år sedan: 70 procent av alla arter på jorden dog ut. Orsak: okänd.
3. 250 miljoner år sedan: Förlust av nästan alla arter i haven och på land, kopplat till gigantiska vulkanutbrott i Sibirien. Stora utsläpp av växthusgaser ledde till extrem global uppvärmning.
4. 200 miljoner år sedan: Drygt 20 procent av alla havslevande djurfamiljer utplånades. Orsaken kan ha varit vulkanutbrott när superkontinenten Pangea delade sig.
5. 65 miljoner år sedan: 75 procent av jordens arter dog ut när en asteroid slog ner på Yucatanhalvön: alla dinosaurier utom fåglar, flygödlor, ammoniter och de flesta marina reptiler. Små däggdjur, krokodiler och sköldpaddor överlevde.
6. Nutid: 75 procent av jordens landyta är tydligt påverkad av mänsklig aktivitet och en miljon arter är så hotade att de riskerar att utrotas inom de närmaste årtiondena enligt FN:s expertpanel för biologisk mångfald. Detta kallas ibland för det sjätte massutdöendet.
Forskare menar att det kan ta miljontals år för däggdjuren att återhämta sig från krisen i den biologiska mångfalden.
Ibland argumenteras det för att ett återskapande av utdöda djurarter också kan återskapa miljön, och därmed förhindra klimatförändringar. Det tror inte Love Dalén på.
– Jag tycker det är synd att man försöker motivera försöken att återskapa djurarter med sådant. Det räcker väl att det är spännande att se om det går? Och att tekniken man utvecklar kan vara viktig för att rädda arter som dör ut, eller är hotade, just nu? Det räcker i alla fall för mig.
Tekniken kan användas inom medicin
De metoder som utvecklades i arbetet med att ta fram RNA från det gamla pungvargsskinnet på Naturhistoriska riksmuseet, kan även användas för att studera RNA hos virus, säger Love Dalén.
– Jag tror att utvecklingen av de metoder som kommer att krävas för att återskapa utdöda arter kan få medicinska tillämpningar, som till exempel att se hur man kan bota vissa cancersjukdomar som inte kunnat botas tidigare, eller att bli av med vissa genetiska sjukdomar.
Behöver vi återskapa utdöda djurarter?
– Nej. Personligen tycker jag inte att det är viktigt, inte om vi tittar på djur som dog ut för länge sedan. I min värld är det: ”Det som har hänt har hänt”, säger Love Dalén.
Men nu, när vi vet hur viktigt det är med biologisk mångfald, och vilket stort ansvar vi människor har för kommande generationer, är det viktigt att bromsa utdöendet av fler arter, anser han.
Återupplivad art måste kunna överleva
– När det gäller arter som dör ut nu – som den nordliga trubbnoshörningen, en art som det bara finns två honor kvar av och som kanske dör ut om tio, femton år – tycker jag att vi har en skyldighet att återskapa dem. Men det är ingen poäng med det om vi inte löser de problem som gör att de dör ut. Om orsaken är habitatförstöring och tjuvjakt måste vi få bukt med detta först.
Trubbnoshörningen, eller vit noshörning, har en bred mule ämnad att beta gräs. Arten är kraftig hotad. Foto: Wikimedia, CC BY-SA 4.0
Søren Faurby, universitetslektor vid Institutionen för biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet, anser inte heller att vi behöver återuppliva utdöda djur.
– Vi behöver inte göra något. Vi kan överleva utan några naturområden i ett fattigt åkerlandskap, men det blir en väldigt tråkig tillvaro. Många av de utdöda djuren var viktiga delar av naturen och om vi vill ha så vild natur som möjligt kan vi behöva återskapa eller ersätta några av de utdöda arterna, säger han.
– Databasen inkluderar alla arter som dött ut under de senaste 130 000 åren, till exempel den ullhåriga mammuten och elefantarten Palaeoloxodon antiquus. Utan mänsklig inblandning skulle sannolikt större delen av Europa ha bebotts av en av dessa två, säger Søren Faurby.
Avslöjar förutsättningar för djurarter
Att kunna se var i världen det finns bäst förutsättningar att återställa förlorad, biologisk mångfald är, enligt Søren Faurby, ett potentiellt användningsområde för databasen.
– Den kan användas för att berätta vilka djurarter som saknas i olika ekosystem, och vilka som kan vara önskvärda för återintroduktion.
*Centrum för paleogenetik är en gemensam satsning av Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet.
Vilka djurarter är bäst att återuppliva?
När det talas om återskapande av utdöda arter nämns ofta pungvargen och mammuten som troliga kandidater. Vilka det i slutändan blir – om några – kommer att styras av varför återskapandet sker, tror Love Dalén, professor vid Zoologiska institutionen, Stockholms universitet.
Nära släktingar bra bas för utdöda djur
– Vill man fånga allmänhetens intresse är det nog mammuten, pungvargen och dronten som ligger närmast till hands. En annan spektakulär art är den irländska jättehjorten som hade två meters bredd mellan hornen.
Om urvalet består av arter som är lätta att återskapa, det vill säga djur som har levande, nära släktingar som kan bli surrogatmödrar, kan uroxen, den ursprungliga hästen och den nordliga trubbnoshörningen vara aktuella, enligt Love Dalén.
Frågan är vilka djurarter som är mest relevanta att låta återuppstå. De söta, de nyttiga, de mytiska – eller helt andra?
– Jag skulle hävda att den biologiska relevansen är större ju mer ekologiskt eller evolutionärt unik en art är. De mest evolutionärt unika arterna är i allmänhet svårast att återuppliva, så förmodligen skulle det vara mest meningsfullt att fokusera på djur som var ekologiskt unika och är nära besläktade med levande arter, säger Søren Faurby vid Institutionen för biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet.
Den som återupplivar avgör djurart
Love Dalén menar att valet av djurart beror på vem som gör det.
– Är det ett privat bolag så är det deras bevekelsegrunder som gäller. Min uppfattning från Colossal är att det inte måste vara spektakulära arter. De kommer inte tjäna pengar på att ha mammutar, så det är nog mer tekniken bakom man är intresserad av. Kanske hade de lika gärna kunnat genmodifiera tomatplantor så att de blev stora som ekar.
Text: Maria Zamore på uppdrag av forskning.se
Omkring 600 000 personer i Sverige sjunger i kör. Det är en populär aktivitet för såväl yngre som äldre. Men körsång är inte bara roligt och socialt, utan kan också ge mätbara hälsoeffekter.
Just nu finns en speciell kör i Stockholm: 60 personer, som inte sjungit i kör på minst tio år och är i åldersspannet 65-75 år, träffas en gång i veckan för att sjunga tillsammans. Vid varje tillfälle samlas information in om deltagarna: bland annat deras känslomässiga välbefinnande, sömnkvalitet, stressnivåer och hur det sociala umgänget ser ut. Hittills har kören sjungit tillsammans i drygt ett halvår.
Undersöker hur sången påverkar hjärnan
Kören är en del av ett forskningsprojekt, och deltagarna får också genomgå omfattande kognitiv testning och hjärnavbildning med 10 månaders mellanrum. Två gånger före sångträffarna och en gång efter tio månader med körsång. Hjärnavbildningen görs för att mäta hjärnaktivitet, arbetsminne och hur kontakten mellan olika delar av hjärnan förändras. För frågan är: gör körsången någon skillnad?
Laszlo Harmat, docent vid institutionen för psykologi vid Linnéuniversitet, leder det pågående forskningsprojektet om körsång och hälsosamt åldrande. Det är ett samarbete mellan Linnéuniversitetet, Karolinska Institutet och Stockholms universitet.
– Vår hypotes går i linje med tidigare forskning, exempelvis en finsk studie och en internationell studie som visar att körsång kan förbättra en rad olika aspekter i de äldres liv. Exempelvis är körsång effektivt för det motoriska systemet, det engagerar verkligen frontalcortex och även minnescentrat i hippocampus. Det episodiska minnet brukar förbättras, så att man inte bara minns vad som hände utan minns olika saker i rätt ordning. Att inte göra det är ett vanligt problem hos äldre och det hoppas vi ska visa sig förbättras, säger Laszlo Harmat.
Vad är frontalcortex och hippocampus?
Prefrontalcortex är den främre delen av hjärnans pannlob, och kontrollerar kognitiva processer.
Hippocampus är en del av limbiska systemet i hjärnan, och består av grå substans. Hippocampus spelar en stor roll för hantering av information från korttidsminnet till långtidsminnet, och vår förmåga att orientera oss rumsligt.
Källa: Wikipedia
Också det allmänna välbefinnandet bör öka enligt hypotesen, med mindre stress, färre depressioner och bättre sömn. Hypotesen stöds bland annat av tidigare studier från Kanada och England.
– Att sjunga i kör kan hjälpa till med känsloreglering. Det sker en emotionell synkronisering när en grupp njuter av att göra något tillsammans. Dessutom är den sociala aspekten viktig, brist på umgänge är något som äldre ofta klagar på, säger Laszlo Harmat.
Sjunger klassiskt och jazz
Deltagarna i Linnéuniversitetets studie får sjunga både klassiskt och jazz. Enligt Laszlo Harmat finns det inget som tyder på att någon musikgenre skulle vara bättre än någon annan; det viktiga är att tycka om det man sjunger.
– Det är min egen reflektion, jag tror att det är viktigt för våra deltagare att behålla motivationen vid körsångsinterventionen. Det är inte lätt om de inte tycker om de musikaliska stycken de sjunger, säger han.
Kan man få positiva effekter av att sjunga ensam, i duschen till exempel?
– Det är en intressant fråga. Det som bör hända är att man får de positiva fysiska effekterna till exempel. Tidigare studier har visat att sång har en effekt på hjärtfrekvensen och andning. När vi till exempel är stressade andas vi väldigt ytligt, och en del äldre har problem med panikattacker. Sjunger man, även ensam, så djupandas man vilket minskar stressen.
Kan man lättare hålla sig ung om man sjunger i kör?
– Mycket tyder på att åldrandet bromsas något av att ha en hälsosam livsstil och dessutom sjunga i kör. Det handlar om att körsången hjälper till att bibehålla fysisk och kognitiv kondition. Det finns också många studier om hur musikaliska aktiviteter är bra för hjärnans plasticitet. Vi skulle behöva göra riktigt longitudinella studier, jag är säker på att man skulle se effekter på uppmärksamhet, känsloreglering, kognition, sömn. Körsång är som ett vitamin för hjärnan, säger Laszlo Harmat.
Vad är en longitudinell studie?
En longitudinell studie är en undersökning där man följer upp deltagarna i studien under en längre period och gör upprepade mätningar. Det gör att forskare kan observera hur olika variabler förändras över tid.
Han hoppas att en större mängd forskning på temat kan göra att körsång för äldre plockas upp och blir en resurs.
– Det är en billig investering. Har man till exempel tidiga symptom på demens så tyder tidigare forskning och litteratur att demensen kan bromsas något av körsång och att det inte krävs lika mycket vård. Att äldre går på konserter är också bra, det ger bra känslor och en sorts katharsis, men man sitter passiv. I en kör får både hjärnan och kroppen jobba, det är något helt annat, säger Laszlo Harmat.
10 skäl att sjunga i kör
Det finns många fördelar med att sjunga tillsammans.
Motoriken: Motoriken förbättras eftersom frontalcortex i hjärnan engageras.
Minnet: Minnescentrat i hippocampus aktiveras och det episodiska minnet förbättras.
Hjärtat: Hjärtfrekvensen kan påverkas positivt.
Andningen: Djupandning aktiveras, något som har effekt på stress och sömn.
Hjärnan: Sången är bra för hjärnans plasticitet.
Känslorna: Känsloregleringen kan förbättras.
Rösten: Röstträning som också kan hjälpa talrösten.
Musklerna: Fysisk aktivitet – olika muskelgrupper aktiveras.
Hormonerna: Positiva effekter på hormonsystemet, exempelvis kan det öka mängden oxytocin och testosteron.
Det sociala: Den sociala aspekten ökar välbefinnandet.
Källa: Laszlo Harmat och Töres Theorell
Töres Theorell, professor emeritus vid Stockholms universitet, har forskat på musik och körsång, nu senast publicerades en enkätstudie om en pandemi utan körsång. 5 044 svenska och norska körsångare – både proffs och amatörer – fick uppge hur mycket de saknade olika aspekter av köraktiviteten.
Körsång är som fysisk träning
– Den sociala gemenskapen vid körsång är ofta det första som många tänker på. Men det finns mycket fysiskt som händer också. Man tränar till exempel rösten och blir medveten om hur den fungerar, och kan därför använda den bättre också i andra sammanhang. Jag sjunger själv i kör och övar varje dag. Om jag inte gör det fungerar inte talrösten bra. Utan sångövningarna läcker stämbanden luft. Det här är ett vanligt problem bland äldre och uppmärksammas också i enkäten, säger Töres Theorell.
Han nämner också upp en rad andra fysiska aspekter av körsång: bättre andningsteknik, minskad stress, bättre sömn och lägre hjärtfrekvens. Dessutom används stora muskelgrupper, exempelvis i bröstkorgen.
– Körsång fungerar på liknande sätt som fysisk träning, fastän många inte tänker på det på det sättet. Dessutom vet man från tidigare forskning att det kan få effekter på hormonsystemet.
Saknade körens gemenskap
I enkätstudien framgick det att de äldre saknade körsångens gemenskap, men också de kännbara fysiska effekterna. Dessutom saknade de en känsla av ”flow”, som bland annat definierades av att man glömmer sig själv för en större sak.
Töres Theorell har i en tidigare studie låtit personer som drabbats av funktionella tarmbesvär (IBS) sjunga i kör, medan en kontrollgrupp i stället fick sitta och prata tillsammans om sin sjukdom. Aktiviteten upprätthölls en gång i veckan i ett år.
– De som fick sjunga i kör hade mätbara effekter på immunsystemet. De hade förmånlig symtomutveckling och mindre besvär med magen till exempel. Vi såg också att de fick mer återuppbyggande hormoner, som testoreron, men just den effekten försvann efter ett halvår.
Kan vi sjunga oss unga?
– Det är ingen som har lyckats bevisa det men det pågår en del studier på temat. Det är ju mycket kognitiv träning som ingår i att sjunga i kör. Rytmen, att hålla reda på, ord, vissa måste man lära sig utantill, massor med kognitiv träning som ingår i att sjunga i kör. Också hormonet oxytocin frigörs när man sjunger tillsammans, så det har helt klart biologiska effekter.
Text: Adrianna Pavlica på uppdrag av forskning.se
Lyssna på musik ger positiva effekter
Vid Göteborgs Universitet har Helle Wijk, professor och sjuksköterska, nyligen genomfört en studie där forskarna undersökte värdet för personer på äldreboenden av att få tillgång till kultur digitalt. Några få musiker från Göteborgs Symfoniker kom och spelade till en digital inspelning från en fullskalig konsert med hela orkestern. Det är en kvalitativ studie där både de äldre, deras närstående samt personal intervjuades efter konserterna.
Konserterna väcker minnen
– Konserterna väckte många minnen hos de äldre, episoder som de berättade om för närstående och personalen och som de inte pratat om tidigare. Musiken blev nycklar in till minnet. Vi såg också att personer med demenssjukdom fascinerades av musiken och satt kvar under hela konserten (som varade i 45-60 minuter), vilket är ovanligt.
Dessutom pratade de om konserten långt efteråt, vilket tyder på att musiken och konsertupplevelserna gav djupa känslomässiga intryck.
Billig hälsa på äldreboenden
– På äldreboenden bor sköra äldre personer där den här typen av intervention kan ge hälsosamt välbefinnande i stunden. Musik i olika former är något som bör användas mycket mer i äldrevården. Det är billiga interventioner med många positiva effekter för både de äldre och personalen, säger Helle Wijk.
Text: Adrianna Pavlica på uppdrag av forskning.se
Många grundskolor är mobilfria redan idag. En lagändring 2020 gjorde att lärare, mentorer och rektorer fick rätt att samla in elevernas mobiler under lektionstid eller i särskilt utsatta situationer – som i omklädningsrummen under idrottslektioner. Rektorer har även möjligheten att utlysa hela skolan mobilfri under en årsperiod.
I det nya Tidöavtalet, som förhandlats fram mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna, vill man förbjuda mobiler på grundskolan helt – även på rasterna. Det handlar om en “kulturförändring”, menar Liberalernas partiledare Johan Pehrsson.
PISA argument för mobilförbud
Ett argument för ett mobilförbud i skolan är de dåliga svenska resultaten i den internationella kunskapsmätningen PISA. Man menar att mobiltelefonerna spelar en stor roll i de försämrade resultaten, som idag ligger på samma bottennivå som för tio år sedan.
Forskare tycker att det är en förenklad bild av verkligheten.
PISA mäter 15-åringars kunskaper
PISA är en internationell studie som undersöker 15-åringars kunskaper inom läsförståelse, matematik och naturvetenskap. I studien deltar både OECD-länder och icke OECD-länder.
De svenska resultaten i matematik och läsförståelse var 2022 tillbaka på samma nivåer som 2012, då Sverige uppnådde sina hittills sämsta resultat i dessa ämnesområden.
PISA står för Programme for International Student Assessment.
Är det på grund av mobilerna som de svenska resultaten i PISA 2022 sjunkit till bottennivå?
– Det orsaksbandet är väldigt svårt att dra med den kunskapen vi har. Jag tror att det handlar om många olika saker och det är förenklat att plocka ut en enda sak och säga att det är därför, säger Christina Olin-Scheller, professor i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet.
Men det kan finnas andra bra anledningar till att hålla grundskolan mobilfri, menar Pär Nyström som forskar om utvecklingsprocesser hos yngre barn vid Uppsala universitet.
Hur påverkas eleverna av mobiler?
– Frågan är bred och komplex och den har många svar beroende på vem det handlar om. Man pratar gärna om barn som en homogen grupp men de är ju individer. En del har en enorm nytta av mobilen, för andra förstör den deras liv, säger Pär Nyström.
Mobiltelefoner i skolan kan föra med sig en rad problem, till exempel cybermobbning, och att alltid ha mobilen med sig kan göra barn mer utsatta. Sociala medier kan skapa oro och det kan vara svårt att låta bli att kolla mobilen under skoldagen. Detta påverkar barnens psykiska mående, menar Per Nyström. Även barns koncentrationsförmåga kan påverkas negativt av mobilen.
Mobilförbud har för- och nackdelar
– Det finns fördelar med ett mobilförbud och det finns nackdelar. Vanligtvis när man gör bestämmelser, handlar det om att skydda dem som är svaga och sköra och i just det här fallet tror jag att det finns många sköra och svaga som inte mår så bra av mobil i skolan. Så av den anledningen tycker jag att det är bra förslag.
Däremot kan barn som tycker om skolan, vill lära sig och har en bra koncentrationsförmåga, få ut mycket av mobiltelefoner. Då kan mobilen fungera som ett hjälpmedel. Men för barn som har svårt att koncentrera sig eller inte trivs i skolan, blir mobilen dock till ett hinder. Det är svårt att dra alla barn över en kam, ingen lösning kommer att fungera för alla.
Lag ger lärare rätt att beslagta mobiler
En lagförändring i skollagen, som trädde i kraft 2020, tillåter redan idag lärare, mentorer och rektorer att ta ifrån eleverna deras mobiler under lektionstid eller i särskilt utsatta situationer som i omklädningsrummet vid idrottslektion. Mobilerna ska då lämnas tillbaka i anslutning till att lektionen är över. Rektorer har utöver detta även möjligheten att utlysa ett totalt mobilförbud för alla elever på skolan, då både under lektionstid och raster, och som gäller ett år i taget. Det regeringen nu vill göra är att mobilförbudet blir praxis och att rektorer, istället för att utlysa tillfälliga mobilförbud, kan ge elever undantag vid speciella tillfällen.
Hur använder elever sina mobiler idag?
Det finns inte tillräckligt med forskning i de nordiska länderna om hur elever i grundskolan använder sina mobiler, enligt Christina Olin-Scheller. Hon har själv forskat tillsammans med finska kollegor och observerat elever i klassrummet. Forskarna har samlat mycket material, men då på gymnasienivå.
Elever använder mobilen på bra sätt
Det som Christina Olin-Scheller och hennes kollegor kunde se, var att mobiler generellt används på ett bra sätt. Eleverna använder sina mobiler när det passar in i klassrumsammanhanget, något som forskarna kallar “sömlöst”.
– Lärare och elever förhandlar fram det här sättet naturligt. När det blir pauser under lektionen, vilket det alltid blir, kan mobilen komma fram, men inte när det är ett viktigt innehåll eller när man sitter i elevgrupper, berättar Christina Olin-Scheller.
Även elever i grundskolan använder sina mobiler på ett bra sätt, menar Anita Grigic Magnusson, forskare vid avdelningen för lärande, kommunikation och IT vid Göteborgs universitet, som tittat närmare på mobilanvändningen i grundskolan.
– De allra flesta elever sköter, och det här vill jag verkligen betona, de allra flesta elever sköter mobiltelefonen alldeles utmärkt.
Men stör inte mobiler i klassrummet?
– Det kan finnas enskilda elever eller enskilda sammanhang där det inte funkar, men så har det alltid sett ut. Det spelar ingen roll om det finns mobiler eller inte. Det finns alltid elever som vill göra motstånd och lärare som inte kan hantera ett klassrumsklimat. Men att lägga det ansvaret på mobilerna är att göra frågan väldigt enkel, säger Christina Olin-Scheller.
Mobiler kan lugna i klassen
Tvärtom kan mobiler ha en lugnande effekt i klassrummet, menar Anita Grigic Magnusson. Även om det inte finns några garantier för att eleverna använder mobilen till det de ska – skolarbetet.
– Att skicka ett meddelande till någon i klassen uppfattas av andra elever som mindre störande än att börja prata med klasskompisen i klassrummet, berättar hon.
Mobiler i skolan är inte ett helt enkelt ämne, och det behövs mer forskning på området i en svensk kontext, något de tre forskarna är överens om.
Barn med ADHD distraheras lättare
Det finns situationer där mobilerna är en god resurs, till exempel är elever betydligt bättre och snabbare på att hitta information på sin egen mobil än med skolans utrustning, enligt Anita Grigic Magnusson. Men det finns också situationer där en mobil inte är en resurs. Pär Nyström lyfter till exempel att barn med ADHD lättare än andra halkar in på distraktionerna – spel eller sociala medier. Detta kan även få följdeffekter, till exempel påverka relationerna till klasskamrater negativ under grupparbeten.
Pär Nyström är del av ett stort forskningsprojekt, 1 000 barn, där en del av projektet tittar närmare på skärmens effekt på barn. Men det kommer att ta ett tag innan man kan säga något om mobilerna på grundskolan, åtta till nio år ungefär. För närvarande finns dock inget stöd för att mobiler i skolan gör att elever lär sig mindre.
Krock mellan mobilförbud och behov i undervisningen
I takt med att fler digitala verktyg integreras i undervisningen, behöver eleverna sina mobiler i klassrummet allt oftare. När skolan samtidigt försöker strypa mobilanvändningen för annat än skolarbete, uppstår ett dilemma, visar forskning från 2022. Å ena sidan ska mobilanvändning ske mer strikt, å andra sidan blir skolan allt mer digitaliserad.
I Sverige har vi en väldigt uppkopplad skola. Det finns datorer och surfplattor i klassrummen och teknologin är i stor utsträckning inkorporerad i undervisningen. Att bara peka på mobiltelefonerna och beskylla dem för de försämrade resultaten håller inte, enligt Anita Grigic Magnusson.
– Man behöver lyfta den frågan lite bredare. Jag tänker, det spelar egentligen ingen roll om det är en dator eller mobil som du använder i skolan, utan det handlar om vad du använder dem till.
Text: Johan Funeskog på uppdrag av forskning.se
I över tjugo år har forskning.se gjort svensk forskning tillgänglig för en bred publik. Nu bygger vi om för att göra webbplatsen ännu mer användbar och tillgänglig med målet att resultat från forskning ska vara lätta att nå.
Lättare att hitta forskning
Under arbetet med nya forskning.se har vi lyssnat på feedback från er användare. Det har resulterat i en ny struktur som gör det enklare att hitta och söka efter forskning inom specifika ämnen.
Några funktioner på nya forskning.se är:
En bättre sökfunktion
Temasidor som samlar forskning inom aktuella områden
En startsida som ger en tydlig överblick av innehållet
Nyhet: Särskild del för journalister
Nya forskning.se kommer också ha en särskild del för journalister. Här kan du som är journalist bland annat få hjälp med att hitta forskare. Tjänsten gick tidigare under namnet Expertsvar.
Den nya webbplatsen lanseras nästa vecka. Har du frågor? Välkommen att höra av dig till: red@forskning.se.
Den högresta vikingen med blont hårsvall och svärd i hand skapades i slutet av 1800-talet. På 2000-talet blev han dessutom skitig och blodtörstig i Hollywoods tappning. Bilderna är överdrifter som helt saknar nyanser. Men under framför allt det senaste decenniet har vikingens värld fått fler färger och dofter, människorna större bredd och djup. Den kanske största upptäckten är generna.
Varannan viking hade utländskt ursprung
När staden Sigtuna etablerades som handelsplatsen Birkas efterträdare i slutet av vikingatiden, kring år 980, hade varannan invånare utländskt ursprung. Analyser av vikingatida gravar på fler håll i Norden visar också på mer långväga inslag. Om den långa blonda vikingen funnits hade han sällskap av mörkhåriga, brunögda och kortare fränder – alla som del i en och samma kultur.
– Vi tog fram hela genom för 23 individer i Sigtuna 2018. Det var första studien som visade på den stora genetiska variationen under vikingatiden. Det väckte starka reaktioner i samhället och en del kollegor hade svårt att tro på resultaten, säger Anders Götherström, professor i molekylär genetik vid Stockholms universitet.
Genomet är hela arvsmassan
Ett genom är allt genetiskt material hos en organism – arvsmassan. DNA, eller deoxiribonukleinsyra, är det kemiska ämne som bär den genetiska informationen. Gener är DNA-sekvenser som ger upphov till proteiner i kroppen.
Men två år senare bekräftades bilden i en dansk studie med 200 individer. I början av 2023 publicerade Anders Götherström och hans forskarlag en studie, med ytterligare 50 individer – plus de tidigare analyserade – som gjorde bilden mer detaljerad.
Från öster kom kvinnor
– Vi ser att migrationen från öster var könsbunden, det är fler kvinnor än män som kom därifrån. De nådde framför allt centrala Sverige och Gotland. Från väster kom både män och kvinnor och de nådde hela Skandinavien. Men deras gener fördes inte vidare i någon större utsträckning. De måste ha fått färre barn.
Vilka nykomlingarna var kan inte genetiken avslöja. Kanske var det missionärer som inte fick skaffa barn, sändebud och köpmän som bara stannade kort tid eller slavar som inte blandades med andra sociala skikt.
Men att de alls kom visar att det fanns en nyfikenhet på Norden och vikingens identitet, menar Anders Götherström.
– Identiteten kunde man välja oavsett DNA. Det finns en grav på Orkneyöarna i dagens Skottland med alla gåvor som en riktig vikingagrav skulle ha. Men personen som ligger begravd var av skotskt ursprung, och hade alltså en helt annan bakgrund.
Spelpjäser av glas till ett vikingatida brädspel. Bild: Statens historiska museer
De som kallade sig vikingar, eller for i viking, hade liv som bönder hemma i Norden mellan handels- och plundringstågen. Kanske högst var tionde person var inblandad i färderna, som började över 100 år innan vikingatiden traditionellt ansetts börja. Att vikingatiden ansetts börja med plundringen av klostret Lindisfarne i nordöstra England år 793 beror på att offren var skrivkunniga personer. Det anglosaxiska ordet wicing är dock av fornnordiskt ursprung, och kan redan långt före det ha betecknat en sjörövare.
Viktiga delar av den vikingatida kulturen var ytterligare ett par hundra år äldre.
På 600-talet förekom plundringar i Baltikum och andra områden kring Östersjön.
Vikingatiden varade i 300 år: ca 750-1050 e Kr
Vikingatiden är den skandinaviska järnålderns sista period. Den utmärks av vikingatågen och varade från mitten av 700-talet till mitten av 1000-talet efter Kristus. Termen används framför allt vid beskrivning av Nordens förhistoria, men också i brittisk och irländsk historieskrivning. Perioden räknas på Brittiska öarna och i andra delar av Europa som en del av den tidiga medeltiden. Källa: Wikipedia
Vikingatiden började tidigt i öster
Att vikingatiden började i öster är ett viktigt förhållande som inte fått bredare spridning. Ett centralt fynd gjordes vid byn Salme på den estländska ön Ösel, där två vikingaskepp med besättningar hittades 2008.
– Salmebåtarna från mitten av 700-talet är en vattendelare när det gäller vår syn på vikingatiden, säger Charlotte Hedenstierna-Jonson, arkeolog vid Historiska museet i Stockholm och forskare i projektet Vikingafenomenet vid Uppsala universitet.
– Fyndet är en katalysator för en massa frågor om vikingatiden. En är när de seglande båtarna kom. En av båtarna i Salme kan ha haft mast, och det är i så fall det tidigaste arkeologiska fyndet från norra Europa. Bilder på båtar med segel finns även på gotländska bildstenar från ungefär samma tid.
Besättningsmännen som tycks ha stupat i strid på Ösel kom från Mellansverige, och fyra av dem var bröder, visar DNA- och isotopanalyser på skeletten. Ett par av dem var från Gotland och kan ha tjänat som lotsar i de estniska vattnen.
Inte vem som helst for i viking
En omdebatterad fråga som inte fått något definitivt svar är vilka det var som for i viking. Ett utbrett antagande är att det var andra- och tredjesöner som inte ärvt någon gård att ansvara för. Men det bygger på villkoret att äldsta sonen hade företräde. Men det saknas belägg för i källorna, det vill säga på runstenarna. Å andra sidan säger de inte heller motsatsen, enligt runologen Magnus Källströms forskning.
Detalj från en runsten som hittats vid Resmo kyrka på Öland. Bild: Statens historiska museer
Charlotte Hedenstierna-Jonson anser att det oavsett detta inte var vem som helst som for iväg. För att bygga och utrusta ett skepp och organisera färderna krävdes stora resurser.
– De som följde med hade antagligen en viss social ställning. Om det var frågan om räder och krigståg var besättningen vapenför – vilket inte gällde alla i samhället. Var det istället frågan om handel kanske man var tvungen att betala för att frakta varor ombord.
Frågor som dessa forskar man just nu om i bland annat det tvärvetenskapliga projektet Vikingafenomenet vid Uppsala universitet.
Tillverkning av segel förändrade vikingasamhället
Seglen vävdes i ull och tätades med tjära, vilket bland annat fynd i Birkas hamn visar. Att tillverka ett segel till bara ett fartyg beräknas ha tagit en grupp hantverkare månader, och efterfrågan på ull bör ha ökat kraftigt. Vissa forskare anser att fåraveln måste ha ökat till följd av detta, men något definitivt belägg har ännu inte hittats. Ett större projekt om vikingatida textil, lett av den svenska forskaren Eva Andersson Strand har nyligen påbörjats vid Köpenhamns universitet.
Förutom ullen ska forskarna titta på linne och annan textil.
– Textilforskningen har på några år gått från att vara nischad på vävtekniker och material till att man nu ser på vilka konsekvenser textilproduktion haft på ekonomi, samhällsorganisation och resursutnyttjande, säger Charlotte Hedenstierna-Jonson.
Segel på fartyg ökade även behovet av tjära, som alltså inte bara användes på skroven utan även för att täta seglen. Tjäran framställdes i så kallade tjärdalar, där gammalt kådrikt tallvirke brändes täckt med jord, alltså utan syre. Det påverkade i sin tur hur man utnyttjade resurser i utmarkerna, det vill säga sådant man inte producerade på eller i direkt anslutning till gården.
Hjälm från utgrävning av båtgrav i Valsgärde, 600-tal. Vendeltiden sträcker sig mellan folkvandringstiden och vikingatiden, från ca år 550 till år 750. Bild: Gustavianum, Uppsala universitet
Nej, vikingarnas hjälmar hade inte horn
Ny forskning har breddat vikingarnas värld.
Visste du att…?
Vikingatiden började tidigare än man trott. De första plundringsresorna började i Östersjön, österut mot Baltikum, redan på 600-talet.
Ordet viking har fornnordiskt ursprung, även om ordet först dök upp i fornengelska källor.
Bara få hjälmar från vikingatiden har hittats, och ingen har horn.
Vikingaskeppens segel sammanfogades av vävd ulltextil och tätades med tjära.
Vikingarna jagade björn, ren och valross, och sökte nya jaktmarker i först österled, sedan västerled.
Nordens stora handelsplatser på vikingatiden byggde på redan befintlig långväga handel.
I slutet av vikingatiden hade varannan invånare utländskt ursprung i Sigtuna.
Vikingar använde inte bara jordbruksbygden
Arkeologen Andreas Hennius vid Upplandsmuseet ägnade sin doktorsavhandling 2021 åt just den systematiska utmarksproduktionen, som tidigare mycket förbisetts av forskningen och därför underskattats kraftigt.
– Den marginaliserades i förhållande till annan produktion. Men det är landskap i sin egen rätt, som vi inte behöver se som något perifert gentemot jordbrukssamhället. Forskare har tidigare applicerat dagens perspektiv på områden utanför de stora jordbruksbygderna. Men de är betydligt mer utvecklade och självgående än man trott, säger han.
Att allt fler forskare nu placerar vikingatidens start i österled har med utmarksproduktionen att göra. I den traditionella bilden har man tidigare tagit ett tidsmässigt och geografiskt kliv över Östersjön direkt till den ryska handelsplatsen Staraja Ladoga och det rusiska rikets grundande av nordbor. Finland har mer eller mindre hoppats över, men var en viktig länk som drar vikingatidens start en bit tillbaka i tiden.
Vikingar behövde nya jaktmarker
– Redan i början av 600-talet var björnen på väg att utrotas i dagens norra Sverige. Troligen höll vildrenen också på att jagas ut. Så delar av expansionen österut beror säkert på att man sökte nya jaktmarker och resursområden för att man varit för girig, säger Andreas Hennius.
På samma sätt drevs expansionen västerut av bland annat för att hitta nya jaktmarker. När norrmännen koloniserat Island dödades nästan alla valrossar på bara en hundraårsperiod. De fortsatte till Grönland, där valrossen också utsattes för hårt jakttryck. Då ställdes kosan mot Nordamerika, enligt Andreas Hennius.
– Det finns inga belägg för att de bedrev jakt där, men när Nordamerika koloniserades från 1500-talet blev bäverjakten mycket viktig. Nordborna köpte päls från bäver och andra djur av amerikanska urinvånare, som de skeppade till Europa och sedan kanske vidare även till Ryssland.
Långväga handel redan före vikingatiden
En annan lärdom är att Nordens stora handelsplatser på vikingatiden, Ribe i Danmark, Hedeby i nordligaste Tyskland, Birka i Sverige och Kaupang i Norge, inte var en förutsättning för långväga handel. Den fanns redan tidigare. Men i de tidiga städerna samlades och kontrollerades handeln, och människor rörde sig mellan städerna. Det syns tydligt i det arkeologiska materialet.
Det stora utländska inslaget i Sigtunas befolkning på slutet av vikingatiden fanns sannolikt redan i föregångaren Birka, tror Charlotte Hedenstierna-Jonson.
– Människorna på de här platserna kom från olika håll och tog med sig nya kunskaper och kompetens. Men till skillnad från andra typer av handelsplatser verkar man också ha stannat kvar. Staden blev en ny typ av tillhörighet, och med vikingatiden kommer därmed de första stadsborna.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
