Årets julklapp 2024, enligt Handelns utredningsinstitut, är unisexdoften. Men vad är det, egentligen? Vi har frågat två forskare – som berättar om helt nya doftkategorier i världens parfymlabb.
På 1990-talet gjorde parfymen Calvin Klein CK One succé. Den marknadsfördes, vilket var ovanligt då, som en ”unisexparfym”. Budskapet var att både män och kvinnor kan använda parfymen.
Inför julen 2024 har HUI, Handelns utredningsinstitut, utnämnt unisexparfymen till ”Årets julklapp”. ”Unisexdoften representerar den tid vi lever i”, står det i motiveringen.
Det mesta är marknadsföring
Men unisexparfymen är på sätt och vis ett nygammalt påfund. Innan massproduktion av parfym växte fram på 1800-talet var dofter sällan uppdelade efter kön, säger Magdalena Petersson McIntyre, docent i etnologi och lektor i modevetenskap vid Lunds universitet. Det var för att nå ut brett och sälja mer som företag började marknadsföra parfymer till män respektive kvinnor.
Det innebar att dofter av blommor, till exempel rosor eller liljekonvaljer, kom att förpackas som ”feminina”. Dofter av sådant som läder, tobak, kryddor och tallbarr började associeras till något ”maskulint”.
– Det finns inget naturligt i att blommiga dofter skulle vara feminina eller att doften av läder skulle vara maskulin. Det handlar om marknadsföring och att vi har lärt oss att förknippa vissa dofter med kön, säger Magdalena Petersson McIntyre, som har forskat om lyxkonsumtion, parfymförpackningar och om genusfrågor i marknadsföring.
Sedan Calvin Kleins framgångsparfym har unisexparfymer blivit vanligare.
En doftmolekyl vid namn florian, kemisk beteckning C13H24O. Molekylen tillhör den ”gröna” doftskalan i parfymvärlden och luktar grönt, barr, trä, sött och eukalyptus, enligt kemiprofessor Ulf Ellervik, som har gjort illustrationen.
Nästan allt görs i labbet
Något som har betydelse i sammanhanget är de syntetiskt framställda dofterna. Nästan alla dofter tas idag fram på syntetisk väg.
– Man kan framställa i princip vilken doft som helst i labbet. Och man kan framställa helt nya dofter. Som kemist träffar man ibland på trevliga lukter i labbet, men oftast otrevliga. Många dofter uppstår av en slump, säger Ulf Ellervik, professor i bioorganisk kemi vid Lunds universitet.
Bild: Fulvio Ciccolo, Unsplash.
Detta spelar roll eftersom det skapar nya möjligheter för parfymtillverkare, säger Magdalena Petersson McIntyre. Det har blivit vanligare att parfymföretag strävar efter att knyta specifika känslomässiga associationer till sina produkter. I det jobbet ingår att skapa en stor mängd nya dofter som inte tidigare funnits i parfymflaskor.
Det doftar mat och ren tvätt
Några exempel: Det finns numera parfymer som ska lukta solsemester, strand, hav, bomull, nytvättad tvätt eller olika typer av mat, som biff, äppelpaj och crème brulée. Det finns till och med dofter med etiketten ”bibliotek”.
Att köpa en sådan parfym blir som att köpa sig en upplevelse – som saknar tydlig koppling till kön. Dessa produkter marknadsförs i regel till en bredare publik, utan uppdelning i ”dam” och ”herr”.
Detta är särskilt tydligt i de dyra segmenten, säger Magdalena Petersson McIntyre. Där finns parfymföretag som ser sin tillverkning som ett hantverk och som har det som nisch. De satsar på att koppla sina produkter till sådant som minnen, känslor och upplevelser och tar avstånd från traditionell indelning i dam- och herrparfymer.
– De väljer oftast att inte marknadsföra parfymer utifrån kön. Könsspecifika parfymer betraktas som massproduktion och det vill de inte förknippas med. De här tillverkarna menar att det är dofterna som ska tala. Hantverksdofter kallas det ofta. Det ska vara extra lyxigt.
Förpackningen är viktig
Finns då något slags kemiskt grundrecept för en parfym som ska marknadsföras till en bred publik? Finns till exempel ämnen som den bör innehålla, eller absolut inte bör innehålla, så att den kan gillas av alla? Nej, skillnader mellan unisexdofter, klassiska damdofter och klassiska herrdofter handlar mycket lite om innehåll. Hur produkten presenteras är det viktigaste, säger Magdalena Petersson McIntyre.
– De allra flesta konsumenter kan inte enkelt skilja på kvinnokodade, manskodade eller unisexkodade parfymer om de bara luktar på parfymen.
Presentation och förpackning styr människors tolkning av parfymers doft.
– Konsumenter kan ha lärt sig att en söt doft kulturellt ska tolkas som feminin. Men de kan ha svårt att göra associationen till sött och feminint utan hjälp, som att ett butiksbiträde förklarar hur doften ska tolkas. Förpackningarna är också mycket viktiga när det gäller att berätta för oss hur vi ska tolka en doft.
Skakiga säljargument
Det finns parfymföretag som hävdar att det finns biologiska, könsbundna, doftpreferenser som avgör vilka parfymer som passar bäst för kvinnor respektive män. Det förekommer också att parfymföretag säger att de använder sig av feromoner, ämnen som framför allt hos djur har funktionen att påverka andra individers beteenden.
Allt detta ska tas med en stor nypa salt, säger Ulf Ellervik, professor i bioorganisk kemi vid Lunds universitet.
– Att det finns skillnader i hur män och kvinnor upplever vissa lukter kan stämma i någon mån. Men utifrån parfymsynpunkt är det bara marknadsföring, inget annat, säger Ulf Ellervik.
– Det finns ingen vetenskaplig grund för att hävda att vissa dofter passar bättre för män och vissa bättre för kvinnor, eller att vissa dofter rent kemiskt skulle hjälpa till att attrahera det motsatta könet.
Önskar du dig en parfym i julklapp?
– Nej, det gör jag inte. Jag är mer teoretiskt intresserad av ämnet. Dofter handlar om kemi och om kommunikation mellan människor. Vi utökar våra kommunikationsvägar via parfym. Det tycker jag är intressant.
Text: Lisen Forsberg
Årets julklapp 2024
Så här motiverar HUI, Handelns utredningsinstitut, sitt val:
”Unisexdoften representerar den tid vi lever i. Skönhetsbranschen har till skillnad från de flesta andra branscher vuxit under lågkonjunkturen. Det kan förklaras med begreppet ’the lipstick effect’, som innebär att när större inköp fått stryka på foten väljer konsumenterna fortfarande att unna sig små glädjeämnen i vardagen.
Doften kommer i allt fler prisklasser och utföranden. Det finns ett nyväckt intresse för hur doften får oss att må och dess effekter på välbefinnande, sömn och avslappning.
I takt med att gränserna för genusstereotypa uttryck suddas ut inom mode och kosmetik ser vi ett starkare fokus på individen. Årets Julklapp är därför unisexdoften – en extra accessoar som sätter guldkant på vardagen.”
Varför kan det kännas så ruskigt pinsamt att dratta omkull i andras åsyn? En förklaring, enligt psykologiforskaren Lotta Strömsten vid Umeå universitet, är att vurpan kan uppfattas som ett tecken på en farlig svaghet.
Du snavar i en trappa eller trillar från cykeln. Eller så är det vinter och ett tunt lager is ligger på marken. Och plötsligt får skosulorna inget grepp. Du gör en ofrivillig dans som i en tecknad serie innan du landar på marken. Duns. Aj.
Förutsatt att du inte är allvarligt skadad kan din första reaktion bli att se dig om – vem såg? Vilken osnygg vurpa. Så pinsamt.
Men varför är det pinsamt? Du har ju inte begått något brott, inte ens gjort något fel, bara trillat.
Skam ger överlevnad
Den starka reaktionen, som nog många känner igen, handlar om skam – och en urgammal rädsla för att bli utstött. Det menar Lotta Strömsten som är doktor i psykologi vid Umeå universitet och som har forskat om skam och om hantering av skam.
Skamkänslor är en signal på att vi har gjort något som vi eller andra upplever som ett misslyckande, att vi har begått en social överträdelse eller att vi har riskerat att skada en relation till en annan individ, säger Lotta Strömsten.
Bild: Vilintas Meškauskas, Unsplash.
– Skammen får oss att ändra beteenden och har varit jätteviktig för vår överlevnad. Skammens funktion är att människor ska slippa förlora sin plats i en grupp. För människor klarar sig inte utanför sin grupp, eller flock. Det gjorde vi inte historiskt och det gör vi inte nu, heller, i alla fall inte tidigt i livet.
Men att vurpa är väl ingen social överträdelse? Så varför är det pinsamt?
– Ja, det kan tyckas som en oproportionerligt stark reaktion. Man får nog gå ännu längre tillbaka i människans historia. Det finns socialantropologisk forskning som har studerat empati genom tiderna. Det finns forskare som menar att empati tidigare främst inte har handlat om omhändertagande, utan snarare om att hitta svagheter hos andra i gruppen.
Hur menar forskarna då?
– Människor har använt en empatisk förmåga för att avgöra vem som ska skjutas från gruppen eller vem som inte får reproducera sig. Vem har lyten, skador, sårbarheter? Vem kan bära på smitta? Det är det, tror jag, som gör att skam-reaktionen när vi trillar omkull blir så kraftig. Vi är så oerhört rädda för att visa oss sårbara och riskera att stötas ut.
Bild: Tim Mossholder, Unsplash.
Men människor har väl tagit hand om varandra även historiskt, och skyddat svagare individer?
– Absolut. Så här: Människans empatiska förmåga utvecklades tidigt. Den gjorde det möjligt att upptäcka andras svagheter. Så småningom utvecklades även förmågan till målinriktat omhändertagande. Arkeologiska fynd visar att människan började ägna sig åt att vårda sjuka och skadade. Vi är dock mer benägna att hjälpa dem som vi tycker om. Skammen fyller en viktig funktion i detta. Funktionen är att vårda våra relationer.
Hur kan skam vårda relationer?
– Skammen gör oss uppmärksamma på att ”oj, här finns risken att jag blir utstött, vad kan jag göra för att rädda mitt anseende och min plats i gruppen”. Det är därför det upplevs så lugnande i situationer som väckt skam att bli bemött med förståelse och omsorg, eftersom det återställer ordningen. Det kan handla om att man får höra saker som ”Det är ingen fara, det där hade kunnat hända vem som helst, jag tycker om dig ändå”.
Trillar vi och någon räcker fram en hand för att hjälpa och frågar hur det gick kan vårt instinktiva svar bli ”Det gick bra!”. Även om vi känner oss halvt blåslagna.
– Ja, en typisk reaktion på skam är att göra sig liten eller osynlig. Vi vill gömma oss, sjunka genom golvet och inte prata om det. Vi låter resten av gruppen vinna för att undvika att bli undanskuffade.
Om någon gör en vurpa, hur hanterar omgivningen den personens skam?
– Ibland hjälper vi. Men ibland kan vi försöka att hjälpa någon att rädda sitt ansikte genom att låtsas som ingenting. Ser vi någon trilla omkull kanske vi utvärderar situationen snabbt, ser att inget allvarligt har hänt och hjälper sedan personen att slippa skämmas genom att bara gå vidare.
Det kallas sekundärskam, säger Lotta Strömsten.
– Vi kan uppleva skam när andra är i en situation som kan få dem att skämmas. Då vill vi också gärna fly. Omtanke kan också göra att vi tar mod till oss och agerar. Men i ganska många situationer väljer människor att titta bort och rädda sig själva – och därmed rädda den andra personen. Det är en intressant dans, som vi sysslar med.
Många som gör något pinsamt försöker att le och skratta efteråt. Varför?
– Skam skapar avstånd och ett ojämnt maktförhållande. Medan glädje, leende och skratt jämnar ut maktbalansen. Det är en avväpnande reaktion och ett vanligt sätt att hantera skamsituationer. Men det beror mycket på hur det görs. Är man betraktare och skrattar kan det bli en kränkning och ett dubbelt skambeläggande. Det är om glädjen är delad som effekten blir god.
Text: Lisen Forsberg
6 av 10 barn är oroliga för klimatet. Och många tycker att vuxenvärlden har svikit. Ungefär varannan vuxen har också klimatoro – och för många blir den ett hinder i vardagen, visar ny forskning. Ta oron på allvar och våga möta den, säger forskaren Maria Ojala.
Klimatoro är i grunden helt normal, menar Fabian Lenhard, psykolog och forskare vid Karolinska institutet.
– Det är en rimlig och adekvat reaktion. Vi känner oro för att någonting inte står rätt till, och för att vi behöver lösa ett problem som vi är konfronterade med. På det sättet är oro precis den känsla som vi ska och behöver känna i förhållande till klimatkrisen.
Tabu att prata klimat på festen
Men för en del människor blir klimatoron störande eller ohjälpsam. Man oroar sig mycket varje dag, har svårt att sova, känner sig spänd eller rastlös hela tiden. Den oron blir till ett hinder i många vardagssituationer. Särskilt tydligt blir det i sociala situationer när man umgås med andra, kanske träffar nya personer, går på fest eller liknande, säger Fabian Lenhard.
– Vi vet ännu inte varför just de situationerna upplevs som svåra, men det kan ha något att göra med att klimatet i vissa sociala sammanhang fortfarande upplevs som ett tabutema. Samtidigt vet vi att det är väldigt viktigt att kunna ha öppna, konstruktiva samtal om klimatet, eftersom det är en förutsättning för att kunna hitta gemensamma lösningar.
Många vill ha hjälp
Många vill också ha hjälp med att hantera den här ohjälpsamma oron, visar den studie som Fabian Lenhard och hans kollegor nyss publicerat. De har också undersökt om klimatoron kan bli ett hinder för människor att göra något konstruktivt för miljön eller klimatet.
– Tidigare har man funderat om det finns något som kallades ”eco paralysis”, det vill säga att man blir handlingsförlamad av sin klimatoro. Men motsatsen verkar vara fallet. Men vi vet också att det inte räcker med oro, det krävs vägledning och stöd för att åstadkomma meningsfulla och långsiktigt hållbara förändringar, säger Fabian Lenhard.
I studien frågade forskarna människor hur de skulle vilja få hjälp med sin klimatoro? Svaret blev ”med strategier”:
för att hantera oron i vardagen,
för att kunna leva mer hållbart som individ,
och för hållbara beteenden tillsammans med andra, det vill säga på grupp- eller organisationsnivå.
– De önskemålen tar vi nu hänsyn till när vi utvecklar ett psykologiskt stöd för personer som är bekymrade över klimatförändringarna och vill engagera sig i frågan, säger Fabian Lenhard.
* Det psykologiska stöd som forskare vid Karolinska institutet nu arbetar fram blir webbaserat och bygger på KBT, kognitiv beteendeterapi. 8 av 10 vuxna känner sig oroliga för klimatet.
Barn hittar strategier själva
När det gäller barn och unga, 12-18 år tror bara fyra av tio att vi kommer att lösa klimatkrisen. Det visar en undersökning som gjordes på uppdrag av organisationen Våra barns klimat i slutet på 2023.
Andelen hoppfulla ungdomar har minskat stadigt sedan undersökningen först genomfördes 2020. Men barns oro för klimatet behöver inte nödvändigtvis vara något att oroa sig för, menar Maria Ojala, docent i psykologi vid Örebro universitet samt professor i socio-ekologisk resiliens vid Universitetet i Oulu, Finland.
– Oron är en rimlig respons på klimatförändringarna, och en oro som under rätt förutsättningar kan leda till handling. Det viktiga är att validera den.
Bild: The Nigmatic, Unsplash
Ojala var en av de första i världen att studera hur unga förhåller sig till klimathotet. Och studierna visar att barn och unga har flera olika strategier:
– Bilden att barn bara är passiva offer stämmer inte riktigt. Unga är oroliga, men kan redan i 11–12-årsåldern hantera sin oro, säger Maria Ojala.
Ett exempel är klimataktivisten Greta Thunberg som drabbades av depression på grund av sin klimatoro när hon var elva år. Senare bestämde hon sig för att försöka göra något åt klimatet. Hon blev känd i hela världen när hon 2018 som 15-åring började strejka framför riksdagen varje fredag med plakatet ”Skolstrejk för klimatet”.
Förnekare, undvikare eller problemlösare?
De här olika attityderna till klimatförändringarna kom fram i Ojalas forskning:
En liten grupp, där de flesta är pojkar, förnekar att klimatförändringarna är ett problem. Andra känner stor oro och hanterar den genom att undvika att läsa eller lyssna till sådant som handlar om klimatet.
Många unga hanterar även frågan på ett problemfokuserat sätt och försöker att hitta lösningar. De letar information, pratar med kompisar eller ändrar sin livsstil, till exempel genom att sluta äta kött.
Men bland tonåringar finns också en grupp som känner en passiv oro som gränsar till hopplöshet.
Unga vägrar tappa hoppet
Unga använder också strategier för att hitta hopp, visar Maria Ojalas forskning. En av dem, som är vanligast bland tonåringar, har tre komponenter.
att ha tilltro till andra aktörer, forskning, teknisk utveckling och ibland politiker och miljöorganisationer.
att kunna växla mellan hopp och oro
att helt enkelt säga att ”man bara måste ha hopp”, en form av ”trotsigt hopp” där man trots starka känslor av pessimism vägrar att förlora hoppet.
Maria Ojala har mätt de olika strategierna i relation till hur mycket de unga känner att de kan påverka, hur mycket de vet om klimatfrågor, hur mycket de säger att de gör för klimatet och hur de mår. Det visade sig att alla tre komponenterna ovan är kopplade till engagemang, känsla av att kunna påverka och välmående.
– Bästa sättet att ge unga känslan av att de kan påverka är att låta dem vara delaktiga. Det är otroligt effektivt att känna att man tillsammans med vuxenvärlden kan göra det, säger Maria Ojala.
Oro är inget onormalt eller sjukt, menar hon. Men vuxenvärlden har en viktig roll i att stötta så att oron leder till engagemang i stället för hopplöshet. Men hur ska vuxna, ofta med egen klimatoro möta barnens? Här är 5 tips från Maria Ojala:
Så pratar du med barnen om klimatet
1
Uppmärksamma om de är oroliga. Bli inte rädd för oron eller skjut undan den – unga som bemöts på det sättet använder sig av mindre effektiva strategier för att hantera sin oro. Det viktiga är att validera oron och ta den på allvar.
2
Hjälp dem att sätta ord på oron. Det är först då den blir kontrollerbar. Utgå ifrån barnen och låt dem få prata.
3
Hjälp dem att vara aktiva. Mycket psykologisk forskning visar att om människor är oroliga behöver de inte bara sätta ord på oron utan också veta vad de kan göra. Barn tittar på hur du beter dig. Och då gäller det att inte fastna i vad vi kan göra som konsumenter, utan att visa att vi kan vara aktiva samhällsmedborgare. Studier visar också att det som hjälper mot hopplöshet är att vi är många som engagerar oss.
4
Unga kan ha en väldigt cynisk bild. Studier har visat att många inte tycker att vuxna tar ansvar. Lärare kan bjuda in eller ta med barnen ut till vuxna som jobbar med frågorna.
5
Man kan också öva på perspektivtagande. Att se det allvarliga i situationen och inte förminska oron, men även fokusera på framsteg som sker och positiva framtidsvisioner om ett mer hållbart samhälle som kan leda till hopp, säger Maria Ojala.
Tipsen gäller unga från 11 år och uppåt. ”Jag tycker inte att man ska utsätta riktigt små barn för klimatfrågan. Det är bättre att de är ute i naturen och får respekt för den. Det leder till att de blir engagerade i klimatfrågor när de bli vuxna”, säger Maria Ojala.
8 av 10 vuxna oroar sig för klimatet
2012 visade SOM institutets årliga opinionsundersökning att 39 procent av de vuxna personerna i Sverige kände sig ”mycket oroliga” för klimatförändringarna.
År 2023 hade den siffran ökat till 51 procent. Om man räknar in de personer som svarade att de var ”mycket oroliga” och ”ganska oroliga” visar undersökningen att 84 procent av den vuxna befolkningen är oroliga för konsekvenserna av klimatförändringarna.
Text: Abigail Sykes och forskning.se Intervjun med Maria Ojala var först publicerad i webbtidningen Extrakt
Världen går mot 3 graders uppvärmning. Många menar att en klimatkatastrof redan är ett faktum. Betyder det att människor ger upp och struntar i klimatet? Tvärtom menar forskare, kan en mörk syn på framtiden bli en drivkraft för förändring.
– Dystopiska framtidsbilder kan frigöra människors handlingskraft, säger Carl Cassegård, sociolog vid Göteborgs universitet.
Inom klimatrörelsen menar många att det är för sent att avvärja ett klimathot – vi är redan mitt i katastrofen. Sociologen Carl Cassegård vid Göteborgs universitet kallar det att ha ett post-apokalyptiskt synsätt på klimatförändringarna. Tillsammans med kollegan Håkan Thörn har han undersökt olika sätt att se på framtiden i ett allt extremare klimat.
Bland annat har de lyssnat till människor inom miljörörelsen och hur medier rapporterar om klimatförändringarna. Men också observerat hur miljörörelser i Japan, Sverige, Danmark och USA agerar. Med all den datan i ryggen har de skrivit två böcker och definierat tre olika sätt att se på framtiden när det gäller klimat, miljö och hållbarhet, som de kallar framtidsberättelser:
1
Miljörörelsen varnar ofta för apokalypsen, en framtida katastrof som det gäller att avvärja.
2
Många politiker pratar hellre om ”det gröna framsteget.” Det går ut på att vetenskap, teknik, och i många fall marknaden, kommer att lösa miljöproblemen utan alltför stora ingrepp i dagens sätt att leva.
3
Den berättelse som forskarna kallar ”post-apokalypsen” betonar att katastrofen redan är här, men att det är meningsfullt att handla ändå.
Ett så kallat post-apokalyptiskt budskap i klimatdebatten är att ”varje grad spelar roll”, och att det är viktigt att minska lidande och bekämpa orättvisor även i en varmare värld.
Det gröna framsteget däremot är en idé om att det går att skapa en bättre framtid genom att kombinera ekonomisk tillväxt med miljöhänsyn. Naturen är visserligen en resurs att utnyttja, men det ska ske med försiktighet och underordnat andra mål som ”naturskydd”, ”hållbarhet” eller ”ekologisk balans”.
– Grundproblemet med framtidsberättelsen det gröna steget är, menar Carl Cassegård, att man förutsätter att ekonomisk tillväxt är oundgänglig, och den kräver mer resurser. Jag tror inte att jordens resurser räcker.
Andra tog tidigt fram betydligt mörkare framtidsvisioner. De tyska 1900-talsfilosoferna Max Horkheimer och Theodor Adorno varnade redan 1947 för att vår strävan att behärska naturen kan slå tillbaka på oss själva:
Varning för att naturen kan slå tillbaka
Bild: Alex Rose, Unsplash
När vi försöker kontrollera naturen med hjälp av teknik, kan vi också börja att använda samma teknik för att kontrollera varandra. På det följer att både natur och människor allt mer behandlas som objekt att manipulera.
Förlust av autonomi: Människan blir alltmer beroende av teknik och förlorar sin egen förmåga att tänka kritiskt och handla självständigt.
Miljöförstöring: Den ohämmade exploateringen av naturen leder till allvarliga miljöproblem.
Sociala orättvisor: Teknikens utveckling gynnar oftast de redan mäktiga och bidrar till att öka de sociala klyftorna.
Baserat på Max Horkheimers och Theodor Adornos verk Upplysningens dialektik, 1947
Slutresultatet blir då inte bara det vi idag kallar miljökatastrofer – utan också att många människor känner sig maktlösa i förhållande till samhället.
Vem kan stoppa havet?
Ett exempel på det är begreppet Antropocen, som introducerades på allvar av nobelpristagaren Paul Crutzen i början av 2000-talet. Han och geologen Eugene F. Stoermer föreslog att vi har lämnat den geologiska epoken Holocen och nu befinner oss i en ny epok där människan är den dominerande kraften som formar jorden.
Det innebär att människan å ena sidan aldrig förr har haft större möjligheter att behärska eller ingripa i naturen, men å andra sidan har en känsla av maktlöshet brett ut sig: det mänskliga samhället har blivit en geologisk kraft som inte går att stoppa och som rör sig i katastrofal riktning.
Ett mer jordnära exempel på hur naturen kan slå tillbaka är när människor försöker kontrollera havsnivån vid en stad, med exempelvis vallar. När beslutsfattare har en övertro på människans förmåga att begränsa vattnet kan det leda till större skador vid en storm eller översvämning, jämfört med om beslutfattare har en större ödmjukhet inför naturkatastrofer, och anpassar sina beslut därefter.
Människor sörjer artdöden
Carl Cassegård tror att tankarna bakom sådana mörka scenarier var att chocka människor, och att chocken skulle skapa distans och ett kritiskt förhållningssätt. På liknande sätt kan fakta om miljökriser chocka människor, till exempel bilden av vad som kan hända på jorden vid fyra graders uppvärmning eller det faktum att åtta miljoner arter hotas av utrotning. Sådana överväldigande framtidsvisioner kan få människor att aktivt avskärma sig från andra mer hoppfulla bilder av framtiden som är förknippade med framstegsberättelsen. I stället börjar människor att sörja, visar Cassegårds studier.
– En intervjuperson jämförde det med när en nära anhörig ligger döende. I en sådan situation kan det kännas ovidkommande med hoppfulla budskap. De distraherar från situationen och från det sorgearbete som behöver göras.
Men det innebär inte att en positiv syn på framtiden är ett måste för handlingskraft.
Många tror att mörka eller alltför dystopiska bilder av framtiden gör människor passiva. Det är möjligt, men risken ska inte överdrivas, säger Carl Cassegård.
– Tvärtom kan sådana framtidsbilder frigöra människors fantasi. De kan ge redskap för att tänka kring framtiden och upptäcka meningsfulla handlingsalternativ, säger han.
Kraft mitt i en klimatkatastrof
Många människor saknar hopp om att kunna stoppa en klimatkatastrof. Men agerar ändå. Så kallad aktivism utan hopp finns i fyra former, enligt Carl Cassegård:
Bild: Nathan McBride, Unsplash
Kampanjande: konfrontativ aktivism som civil olydnad.
Sörjande: kommunikation, samtal, ritualer och meditation.
Byggande: praktiska aktiviteter som att odla eller bygga.
Inom film och litteratur skildras ofta människor som upplever sig leva i skuggan av en apokalyps som destruktiva och brutala. Det spelar liksom ingen roll vad man gör – världen ska ändå gå under. Men bland annat Carl Cassegårds forskning visar att det inte behöver vara så. Människor kan uppleva sig leva på randen av en katastrof, och ändå göra något konstruktivt.
Däremot måste människor känna någon form av hopp eller mening för att fortsätta agera, menar Cassegård.
– En katastrof kan väcka engagemang och handlingskraft för att minska lidande. Och att lindra människors lidande kan kännas tillräckligt meningsfullt för att leda till ett slags hopp.
Det får människors att förändra
Mörka och dystopiska framtidsbilder kan frigöra handlingskraft, menar forskare.
Varför fungerar det så?
Motivation: När vi ser hur illa det kan bli, blir vi mer motiverade att göra något för att förhindra det.
Empati: Vi börjar bry oss mer om andra människor och om framtida generationer.
Kreativitet: Att tänka på en mörk framtid kan tvinga oss att hitta nya lösningar och sätt att leva
Men det handlar inte bara om framtidsvisioner: Det handlar också om att vara realistisk och förstå allvaret i situationen. Samtidigt måste vi tro att vi kan göra skillnad. Genom att engagera oss i klimatarbetet kan vi skapa en bättre framtid för oss själva och för kommande generationer.
Så vad kan vi göra?
Informera oss: Ju mer vi vet, desto bättre rustade är vi att agera.
Engagera oss: Prata med andra, delta i demonstrationer, och stöd organisationer som arbetar för klimatet.
Bygga gemenskap: Tillsammans är vi starkare.
Ta hand om oss själva: Det är viktigt att ta hand om sin mentala hälsa, särskilt när man arbetar med tuffa frågor.
Text: Abigail Sykes och forskning.se
I skogar i USA och Kanada dyker plötsligt en asiatisk matsvamp upp på stubbar och fallna träd. Troligen har den ”rymt” från odlingar – något som även kan hända i Sverige. Och forskare är oroade.
Vi har hört talas om invasiva växter och djur, som lupin, mårdhund och kinesisk ullhandskrabba. Men att svampar kan bli invasiva får nästan ingen uppmärksamhet alls, säger Elisabet Ottosson, forskare och miljöanalysspecialist på Artdatabanken vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet.
– Man har inte tänkt på svampar på samma sätt som man har tänkt på växter och djur. Men nu börjar det komma mer forskning om vad invasiva svampar kan ställa till med.
Elisabet Ottosson arbetar just nu med att, för Sveriges del, riskbedöma svamparter som med människans hjälp har förflyttats till nya områden och därmed kan bli invasiva. Det återstår mycket arbete och många arter att gå igenom, säger hon.
Främmande och invasiva arter
Med främmande arter menas arter som med människans hjälp har förflyttats till ett område där de inte funnits tidigare. Det kan till exempel vara genom införsel med import, att de tas med hem från resor eller att de oavsiktligt följer med andra transporter eller med livsmedel.
Främmande arter betraktas som invasiva när de sprider sig snabbt och orsakar skador på naturen, människors hälsa eller på ekonomin.
Invasiva arter är arter som med människans hjälp sprids och får fäste i en helt ny miljö och där börjar skapa obalanser. Inhemska arter kan konkurreras ut och försvinna. Invasiva arter kan också ge upphov till sjukdomar. Trädsjukdomarna almsjukan och askskottsjukan orsakas till exempel av svampar som har flyttats hit från andra delar av världen. Det finns också nya svampsjukdomar som ger sig på al, ek och bok.
Följer med växter
Svamparna som ger sig på dessa träd har ursprungligen kommit in via importerade växter, enligt studier. I plantskolor har också aggressiva svamphybrider uppstått. Dessa har spridits till skog och mark och orsakat skador på träd.
Ett annat sätt att föra in en främmande svampart i ett land är att odla svampen. Risken uppstår om svampen sprids från odlingarna. Det verkar ännu inte ha skett i Sverige, däremot verkar det ha hänt i USA och Kanada. Ett av de första larmen från Nordamerika om odlade exotiska svampar som “rymt” kom 2018. Larmet gäller arten citronmussling, Pleurotus citrinopileatus, en populär svamp bland hobbyodlare som köper svampmycel för att odla inomhus eller på tomten.
Citronmusslingen är en släktning till den ostronmussling som växer naturligt i Sverige. Men just denna citrongula art växer inte naturligt i vare sig Europa eller Nordamerika, utan är subtropisk och växer i länder som Japan och Ryssland.
Vid det här laget har citronmusslingen spritt sig till nio delstater i USA och delar av Kanada. Hur det har gått till är forskarna inte säkra på, men en gissning efter dna-analyser är att svampen härrör från odlingskit och liknande för svampodling, säger en svampforskare i USA.
Kanske har spridningen skett av sig själv via odling i trädgårdar, kanske har någon eller några planterat ut den exotiska svampen. Vissa områden rapporteras vara så fulla av citronmussling att svampplockare kan gå ut med sopsäckar och fylla dem med svamp.
Svampälskare som vill slippa betala dyrt för kulinarisk svamp i mataffären jublar kanske. Men inte forskarna.
– Citronmusslingen verkar sprida sig enormt. Den är oerhört snabb och effektiv på att bryta ned ved och kan växa på veden av de flesta av våra lövträd. Den här spridningen har gått på bara några år, säger Elisabet Ottosson på SLU.
Kan ta över områden
Det är inte positivt, fortsätter hon. Att det har gått snabbt betyder att svampen har stor potential att ta över områden och tränga undan andra svampar.
– Risken är stor att en sådan art konkurrerar ut andra svamparter. Den kan också tränga undan växter och djur. Trängs en svampart undan och en viss insekt lever av just den svampen, då kommer insekten också att försvinna. Det här leder till en minskad biologisk mångfald.
Att en svamp tar över på detta sätt behöver inte leda till ekologisk katastrof, men det kan ändå bli problematiskt, säger Elisabet Ottosson.
– Man kan jämföra med lupinen. Den är inte skadlig. Men om den får fäste på ett ställe kan den konkurrera ut den inhemska floran. Den blir en superart, på något vis. Och den blir nästan omöjlig att få bort.
Ny sopp i Sverige
Värt att nämna är att Sverige nyligen fått en helt ny svamp, en ätlig sopp som heter ribbsopp, Aureoboletus projectellus. Det första fyndet av svampen i Sverige gjordes 2017, på Öland. Efter det verkar den ha etablerats på allt fler ställen i södra Sverige. Inget vet säkert hur den har hamnat här, men forskarna vet att svampen har gjort en resa från Nordamerika till Europa.
På vår sida Atlanten, visar forskning, verkar svampen ha bytt värdträd, alltså det träd som svampen lever i symbios med. Genom att ”hoppa över” till ett nytt träd har svampen lättare kunnat spridas i den nya miljön. Det finns fler exempel på svampar som har gjort liknande ”hopp” och ökat sin spridning efter flytt.
Vad ribbsoppens spridning innebär för svenska ekosystem vet ingen. Och det är en del av problemet med främmande arter, säger Elisabet Ottosson. Man vet inte i förväg hur svamparter kan byta värdträd, byta levnadsmönster, ge upphov till hybrider eller orsaka sjukdomar. Man vet det först när det har skett.
Ribbsopp funnen i Nybro, Småland. Bild: Olof Persson.
Citronmusslingen har inte hittats vilt växande i svensk natur, men en utbredning som den i USA och Kanada skulle kunna hända även i Sverige, menar Elisabet Ottosson. Eftersom svampen kan odlas utomhus, till exempel i trädgårdar, bör den också kunna överleva vintrarna, åtminstone i södra Sverige. Med ett varmare klimat kommer svampen också sannolikt att kunna breda ut sig i områden där det tidigare har varit för kallt.
Forskare vill vara försiktig
Vad är då svampforskarens råd till den som vill odla svamp? Var lite försiktig, tycker Elisabet Ottosson.
– Det riskfria alternativet skulle vara att man bara odlar sorter som växer naturligt i Sverige. Men jag tycker att den här frågan borde diskuteras mer. Nu får vi se vad studier om citronmusslingen i USA kommer fram till. Men redan nu när vi inte är säkra vore det klokt att vara försiktig med vilka sorter man odlar utomhus. Vi måste inte alltid vänta tills vi får problem innan vi vidtar en åtgärd.
Forskning.se har frågat företaget Svamphuset, en svensk försäljare av svampmycel, om dess syn på riskerna med att odla främmande svamparter. Företaget säger att det följer de gällande rekommendationerna för invasiva arter, men att det idag inte finns några specifika riktlinjer för de arter som de säljer.
Kantareller är extremt svåra att odla. En rad andra matsvampar, däremot, kan odlas i hemmet eller i trädgården. Här är svamparna som du kan odla själv – och varför det funkar.
Alla har inte tillräcklig kunskap eller förmåga för att kunna hämta matsvamp från skogen. Men för den som längtar efter ett eget litet svampställe finns ett alternativ, nämligen att odla svamp.
Ostronskivling, som heter ostronmussling om den växer i naturen, är vanlig i matbutiker och dessutom en populär odlingssvamp. Till skillnad från kantarellen är den mycket enkel att odla.
– Den är den lättaste svampen att odla. Det är en vednedbrytande svamp. Man kan odla den i en låda som man köper. Eller också kan man köpa mycel och odla på exempelvis halm eller sågspån. Man kan tillsätta kaffesump också. Själv har jag odlat ostronmussling i en fuktig toapappersrulle, säger svampkonsulenten Elisabeth Bååth, som tidigare undervisade om svamp vid Umeå universitet.
Odlad ostronskivling. Vildväxande kallas den ostronmussling. Bild: Laban Anders Gustavsson Käll.
Ostronmussling växer naturligt i Sverige. Den kan ses på exempelvis stubbar och trädstammar.
Varför är det då så lätt att odla denna svamp – och nästan omöjligt att odla kantareller, skogens guld? Det hänger ihop med att ostronmusslingen är en så kallad nedbrytarsvamp.
– Nedbrytarsvampar får sin näring från växtdelar och förmultnande växter, till exempel träd som har fallit till marken, säger Petra Fransson, svampforskare vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet.
– De är inte mykorrhiza-svampar, det är skillnaden.
Kantareller är mykorrhiza-svampar. Soppar, som Karl Johan, likaså. De lever i symbios med träd som de skapar underjordiska nätverk med, mykorrhiza. Men för att detta nätverk ens ska uppstå krävs att mycket klaffar. Svampen kan kräva en specifik trädart att leva ihop med. Det ska vara rätt surhet i marken. Mykorrhizan ska undgå att konkurreras ut av annan mykorrhiza. Tillväxten tar också lång tid. Allt det gör dessa svampar svåra att odla.
Nedbrytarsvamparna är inte krångliga på det sättet, säger Elisabeth Bååth, som har forskat om svampodling vid SLU. De bildar inte mykorrhiza och kan växa lite var som helst och hur som helst, bara de får rätt näring.
– Nedbrytarsvampar är lätta att mata. Växer de på ved, halm eller sågspån bryter de ned cellulosa och ämnet lignin där. På så sätt får de näring. Men för att komma igång behöver de ofta mycket vatten, det får man tänka på.
Rosa ostronskivling. Bild: Joel Tammisto.
I naturen finns en rad nedbrytarsvampar, utöver ostronmussling, som anses vara goda matsvampar. Exempel är champinjon, svavelticka och nejlikbrosking, en svamp som växer i så kallade häxringar i gräsmattor och som tidigare hette nejlikbroskskivling.
Bland nedbrytarsvampar som odlas finns också arter som slemmig tofsskivling, tuvad åkerskivling, jättekragskivling, kungsmussling och shiitake.
Kungsmussling. Bild: Joel Tammisto.
Shiitake, kungsmussling och rosa ostronmussling växer inte naturligt i Sverige och extra omsorg kan i vissa fall krävas för att dessa ska växa. Den rosa ostronmusslingen, till exempel, är en tropisk svamp som vill ha värme.
Nedan syns arten igelkottaggsvamp, planterad i trästockar på en tomt i Finland. Svampen är sällsynt och rödlistad enligt SLU:s Artdatabanken och bör inte plockas om man hittar den i skogen. Att odla den går dock bra. Denna igelkottaggsvamp-odlare, aktiv i Facebookgruppen Svampklapp, beskriver:
”Igelkottaggsvamp odlad på björkstock. Tog tre år för första skörden nu i höst.”
Igelkottaggsvamp. Bild: Lotta Järnström.
Även shiitake uppges ofta ta tid att få fram. Arten jättekragskivling, nedan, beskrivs däremot av en hobbyodlare i gruppen Svampklapp som ”enkel att odla i pallkrage”.
Jättekragskivling. Bild: My Härstedt.
De flesta odlare köper mycel och tillbehör från företag. Det händer dock att inbitna fantaster tar med sig svamp från svampturen och försöker att skapa en odling hemma. Ostronmussling uppges, enligt hobbyodlare, kunna odlas den vägen, med en del pysslande. Champinjoner kan också ibland växa i komposter efter att man slängt svampdelar där.
Det är dock bra att veta att det finns runt 40 kända champinjonarter i Norden, varav en del är svagt giftiga eller innehåller höga halter av tungmetallen kadmium.
Kantareller? Var god dröj
Att odla kantareller är i det närmaste kört, har svampforskare konstaterat. Men kanske, menar tidigare svampforskaren Elisabeth Bååth, finns en liten strimma av hopp – för den som har en väldigt lång tidshorisont. Och tur.
– Slänger du ut kantarellrester på en bra plats år efter år, då tror jag att kantarellerna kan komma till slut. Det skulle kunna funka för till exempel Karl Johan, också. Men mykorrhiza växer långsamt. Det tar många, många, år. Kanske 20 år.
Någon som har sett tv-serien eller spelat spelet The last of us? Där sker apokalypsen då sporerna hos en parasitsvamp, Cordyceps, börjar infektera människor vilket gör människorna till svampliknande monster som via bett sprider smittan till andra. Cordyceps-svampen finns i verkligheten. Den ger sig dock inte på människor, utan insekter, som då får ett förändrat beteende. Cordyceps-mycel går att köpa på nätet för den hugade. Svampen ska dock inte ätas.
Shiitake, odlad på så kallat odlingsblock samt på en trädstam. Bilder: Laban Anders Gustavsson Käll och Elisabeth Bååth.
Mentalisering är konsten att reflektera över känslor, tankar och intentioner, både för att förstå sig själv och andra. Förmågan är viktig för vår hälsa, våra relationer – och våra barn, enligt forskning. Och den kan tränas upp.
Unga män som sitter i fängelse kan ha svårt att reflektera kring sin barndom – och de har ännu svårare att reflektera kring de brott de begått, och hur brottsoffren blivit påverkade.
Det visar studien Mentalizing in young offenders, där Clara Möller, psykolog och psykoterapeut som forskar om mentalisering vid Linköpings universitet, har intervjuat 42 män mellan 18 och 21 år som dömts till fängelse för brott som misshandel, kidnappning, rån, stöld och utpressning.
Ångest gör det svårt att mentalisera
Att männen hade svårt att reflektera kring sina brott och brottsoffer kan delvis förklaras av att själva brottssituationen präglades av ett så stort känslopåslag att de inte fick tillgång till sin förmåga att mentalisera, tror Clara Möller.
– Hur tränade vi än är att mentalisera kommer det alltid vara svårare när vi är upprörda, har ångest, är rädda eller befinner oss i stressande miljöer, säger hon.
”Hur tror du att den person du misshandlade upplevde det?” Det var en av de frågor som de unga männen i Clara Möllers studie fick svara på.
De som hade en låg benägenhet att mentalisera kunde svara:
”Jag har ingen aning, jag skiter i det”.
Bild: Logan Weaver, Unsplash
Mentaliserar – det gör vi varje dag
När vi försöker förstå våra medmänniskor genom att föreställa oss vilka tankar, känslor, föreställningar och andra mentala tillstånd som fick dem att bete sig som de gjorde – då är det mentalisering vi ägnar oss åt.
När vi reflekterar över vad i vårt eget inre som fick oss att göra som vi gjorde är det samma sak. Kanske tänker vi: “Han gjorde nog så för att han var besviken” eller “Jag blev kanske så arg för att jag hade hoppats att hon skulle följa med”.
Det vanliga är att vi utvecklar vår mentaliseringsförmåga i 4- eller 5-årsåldern, och sedan fortsätter att träna på förmågan genom hela livet.
Källor: Clara Möller, psykolog och universitetslektor vid Linköpings universitet, och Mårten Hammarlund, psykolog, lärare vid Ericastiftelsen och forskare vid Stockholms universitet.
För jobbigt för att reflektera över
De som hade en högre benägenhet att mentalisera kunde först svara något liknande, sedan fundera och kanske säga:
”Men han berättade ju på rättegången att han var skiträdd. Och nu när jag tänker på det – han såg faktiskt rädd ut. Han var skiträdd. Nej, jag vill inte tänka på det här, det är för jobbigt.”
En del av männen hade en god förmåga att mentalisera kring uppväxt och familj, men en sämre förmåga att mentalisera kring sina brott och brottsoffer.
– De avhumaniserade brottsoffret. De såg inte brottsoffret som en människa, säger Clara Möller.
Det är intressant, tycker hon.
– För om en person har en god förmåga att mentalisera kring ett visst område, och en lägre nivå av mentalisering kring något annat ämne, kan man dra slutsatsen att det beror på att ämnet är laddat, eller något man vill undvika att tänka på.
Det är i så fall en indikator på att personen kan behöva professionellt stöd för att kunna använda sin förmåga att mentalisera även kring det laddade ämnet.
– Men att mentaliseringsutvecklingen finns inom räckhåll, och inte så långt bort, säger Clara Möller.
Hög eller låg mentaliseringsförmåga
1
Låg mentaliseringsförmåga: ”Jag blev förbannad på honom. Han gör alltid sådär och det är så jävla störigt, jag orkar inte med det så jag sa ifrån. Det kunde han inte ta så det blev en massa tjafs”.
2
Hög mentaliseringsförmåga: ”Jag blev förbannad på honom. Egentligen var det kanske ingen stor grej, men jag blev extra arg för att han så ofta sitter med mobilen och inte hör att barnen gråter, så jag började skälla på honom. Och han var ju uppe i sitt, han förstod väl inte varför jag plötsligt blev så sur och måste väl ha känt sig attackerad från ingenstans – så han började försvara sig, och jag kände mig inte hörd så jag blev ännu argare. Det var först när jag lugnade mig som han tog till sig vad jag sa och vi kunde reda ut det”.
Källa: Clara Möller, psykolog och universitetslektor, Linköpings universitet
Trygga barn kan få lättare att förstå andra
När en person har låg mentaliseringsförmåga inom alla områden kan man istället tänka att det har funnits hinder i mentaliseringsutvecklingen.
– Det kan till exempel handla om medfödda begränsningar, trauman eller anknytningssvårigheter, säger Clara Möller.
Vid anknytningssvårigheter kanske barnet inte har kunnat lita på att föräldern finns där för att ge närhet, tröst och hjälpa till att lugna svåra känslor. När anknytningen fungerar som den ska lär sig barn att de kan vända sig till föräldern för hjälp. Och blir trygga med att föräldern kommer att förstå och trösta.
Studien med de unga männen i fängelse skulle kunna ligga till grund för att utveckla behandlingsprogram som tränar mentalisering hos dem som behöver det, och på så vis minska risken för återfall i brott, menar Clara Möller.
– Om man förstår och bryr sig om hur andra påverkas av ens handlingar är det svårare att bete sig på sätt som skadar dem.
Självkännedom kan reglera stresshormoner
Vår förmåga att mentalisera är viktig på flera sätt.
– I samspel med andra människor är den ovärderlig, säger Clara Möller. När det gäller att reda ut gräl eller missförstånd underlättar det till exempel enormt om man kan föreställa sig att den andra har tolkat situationen på ett annat sätt än man själv.
Mentaliseringsförmågan har också en avgörande betydelse för att lära känna sig själv, och för att kunna lugna sina egna känslor, menar hon.
– Om jag kan mentalisera kring mitt eget inre kan jag identifiera vad jag känner, benämna känslorna och begripliggöra varför jag känner som jag gör. Det är i sig en process som hjälper till att lugna känslopåslag, och det i sin tur reglerar nivåerna av stresshormon och bidrar till psykisk hälsa och välbefinnande.
Mårten Hammarlund, barnpsykolog, lärare vid Ericastiftelsen och forskare inom utvecklingspsykologi vid Stockholms universitet, håller med.
– Att rimligt väl förstå sitt eget känsloliv och varför andra gör som de gör innebär att socialt samspel blir mer förutsägbart, begripligt och meningsfullt – och det gäller i högsta grad även i samspelet med ens egna barn, säger han.
Om föräldrars mentaliseringsförmåga ökar så ökar ofta även barnets anknytningstrygghet, har man sett i studier.
– Man har bland annat också sett att föräldrar med god mentaliseringsförmåga upplever mindre stress i föräldraskapet, och att deras barn tenderar att utveckla en egen mentaliseringsförmåga tidigare än andra barn, säger Mårten Hammarlund.
Bild: Julian Faist, Unsplash
Bli bättre på att mentalisera
Det går att träna upp sin mentaliseringsförmåga. Du kanske har relationer som gnisslar, där du känner dig förbisedd eller sviken. Försök förstå vad, konkret, som ligger bakom känslorna genom att fråga dig:
Vad, i den andra personens beteende, är det som får mig att reagera?
Vad ligger bakom beteendet jag reagerar på?
Varför beter hen sig som hen gör?
Kan skälet vara ett annat än jag tror?
Vad får det här mig att känna?
Hur beter jag mig då?
Hur tar jag hand om mina känslor?
Hur påverkar mitt beteende samspelet med den här personen?
Att reflektera över sådana frågor är värdefullt, men kan vara svårt om man inte har en väl fungerande mentaliseringsförmåga. Man kan också få hjälp via psykoterapi, till exempel mentaliseringsbaserad terapi.
Källa: Mårten Hammarlund, barnpsykolog och forskare vid Stockholms universitet
Har den med autism svårare att mentalisera?
Vissa diagnoser brukar kopplas samman med svårigheter att mentalisera. Autism är en av dem.
– Många personer med autism har svårare för sofistikerad mentalisering, men föreställningen att personer med autism alltid har stora mentaliseringssvårigheter, eller inte kan mentalisera alls, har på goda grunder börjat ifrågasättas under senare år. Det beror dels på hur studier har genomförts, men troligen också i viss mån på att individer med diagnosen autism nu utgör en mer heterogen, blandad grupp än förr, säger Mårten Hammarlund.
Intellektuell funktionsnedsättning, IF, är en annan diagnos som ofta antas göra det svårt att mentalisera.
– Och det verkar stämma att personer med intellektuell funktionsnedsättning oftare än andra har svårigheter med mentalisering – men det betyder inte att alla med den diagnosen har det, åtminstone inte vid lindriga nivåer av IF.
I början av året disputerade Mårten Hammarlund med en avhandling* om bland annat mentaliseringsförmåga hos föräldrar med lindrig IF. Hos omkring 30 procent av mammorna i studien såg man inte några påtagliga mentaliseringssvårigheter.
– Men vi såg att mammor med lindrig IF, som grupp, hade en förhöjd benägenhet att förstå sina barn på ett icke-mentaliserande sätt.
En icke-mentaliserande förståelse kan innebära att man har påtagliga svårigheter med att föreställa sig de känslor och upplevelser som ligger bakom barnets beteenden. Det kan också innebära att man förväxlar sin egen upplevelse med intentionen – avsikten – bakom barnets beteende.
– När en tvååring protesterar högljutt för att mamman, mitt i en lek, säger att det är dags att gå hem från lekparken, kanske mamman skäms över skrikandet och av att andra föräldrar tittar på henne. Hon kan då uppleva att barnet skriker för att skämma ut henne, och reagerar kanske med att själv bli arg, säger Mårten Hammarlund.
Utsatthet påverkar förmågan att mentalisera
I studien om mammor med IF intresserade sig han och hans kollegor även för samband mellan mammornas utsatthet och deras förmåga att mentalisera sina barn. Erfarenheter av övergrepp, vanvård och omfattande psykosociala problem hade lika starkt samband med mentaliseringssvårigheter som den intellektuella funktionsnedsättningen, såg de.
Resultatet är inte förvånande, anser han.
– Föräldrar med IF påverkas av samma saker som andra föräldrar, och en av de tydligaste riskfaktorerna för mentaliseringssvårigheter är att ha varit utsatt för våld och andra svåra övergrepp under uppväxten – framför allt när hela uppväxtmiljön kännetecknas av hot eller försummelse, när omgivningen upplevs som läskig och oförutsägbar.
Vi har alla olika förutsättningar för mentalisering, konstaterar han.
– Men lite förenklat kan man säga att ju bättre föräldrar och andra viktiga vuxna i barnets omgivning klarar av att mentalisera barnet, desto lättare är det för barnet att utveckla mentaliseringsförmågan.
Mentalisering för föräldrar
Det vara bra att ibland tänka igenom situationer där det har blivit en konflikt och fundera på:
Hur kom sig att barnet betedde sig som det gjorde?
Vad det fick mig att känna?
Vad gjorde jag då?
Om man har svårigheter med att mentalisera är det inte alltid så lätt att fundera på egen hand. Det kan finnas olika stödprogram via bvc eller kommunen, och det behöver inte vara program som fokuserar specifikt på mentaliseringsförmågan. Allt som innebär att föräldrar bättre förstår varför deras barn beter sig som de gör gynnar mentaliseringsförmågan.
Så här mäter man förmågan att mentalisera
Hos vuxna är det vanligt att man mäter mentaliseringsförmågan genom att göra en intervju om personens barndomsupplevelser och hur personen tror att de har format en. Intervjun skattas sedan med en så kallad RF-skala (Reflective Functioning Scale). Den mäter i hur hög grad den intervjuade kan ta hänsyn till sina egna och andras mentala upplevelser – till exempel tankar, känslor och önskningar – för att förstå samspel mellan människor.
Källor: Clara Möller och Mårten Hammarlund
Text: Maria Zamore på uppdrag av forskning.se
Kan vi odla våra egna kantareller? Ja, i teorin. Men i verkligheten är det ohyggligt svårt – även för forskare. Här är skälen till att kantareller är så luriga att odla, enligt svampforskaren Petra Fransson vid SLU.
Att ha en egen kantarellodling är sannolikt en dröm för mången svampälskare. Men gång på gång misslyckas försöken att odla kantarell. Många har försökt, inklusive forskare i Sverige.
– En kollega studerade detta för många år sedan. Men kantareller är svårarbetade. Det var svårt att få mycelet att växa ens i labbet, säger Petra Fransson som forskar vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, om hur svampar binder kol i marken.
Lever i symbios
Vissa svampar är ganska lätta att odla, som champinjon och ostronmussling, tidigare kallad ostronskivling.
Men kantarellen är alltså knepig och det beror på att den till skillnad från champinjon och ostronmussling är en mykorrhiza-svamp, se faktaruta nedan. Det innebär att svampen behöver en växt, i det här fallet ett träd, att bli sambo med. Svamptrådar, mycel, bildar som strumpor runt trädets finaste rötter och växer in i trädcellerna. Mycelet sprider sig också i jorden runt trädet, där det når delar av jorden som de större trädrötterna inte når. Träd och svamp lever på detta sätt i symbios och hjälper varandra att få sådant som de behöver för sin överlevnad, som vatten och näring.
Lyckas man få fram massor av kantarellmycel i labbet kan man alltså inte sedan slänga mycelet i en grop i jorden och tro att det ska växa svamp där. För det kommer inte att ske. För att mycelet ska ha någon chans att överleva måste det leva vidare med exempelvis en gran eller tall.
Tallrötter. De tunna, ljusa trådarna är mycel. De bruna rötterna är tallrötter utan mycel. De vita delarna som sticker ut är mykorrhiza. Bild: Petra Fransson, SLU.
Svamp + träd = sant
Så kallade mykorrhiza-svampar lever i symbios med växter, ofta träd. Gula kantareller, trattkantareller och Karl Johan är exempel på sådana svampar.
Svampens trådiga underjordiska mycel slingrar sig runt och tränger in i ett träds smalaste och finaste rotändar. I denna relation hjälper de sedan varandra. Svampen hjälper trädet att ta upp vatten och näring samtidigt som svampen får kol av trädet. Svampar behöver kol och kan inte ta upp det från luften.
En del mykorrhiza-svampar kräver specifika trädarter för att växa. Björksoppar växer ihop med björk, granblodriskor vill ha gran och tallblodriskor vill ha tall. Trattkantareller brukar bilda mykorrhiza med gran eller tall. Gula kantareller kan växa ihop med ett stort antal träd, som gran, tall, björk, ek och asp. Bourgongnetryffeln, eller sommartryffeln, på Gotland växer med hassel, ek och bok.
En del svamparter kan bilda mykorrhiza med vilket träd som helst.
Mykorrhiza-svampar är i regel svåra att odla. Det är mycket som ska gå i lås för att det symbiotiska nätverket ska uppstå.
– Man kan tillföra kantarellmycel till en liten trädplanta så att mykorrhiza bildas mellan svampen och plantans rotsystem. Det lyckades mina kollegor med, men det krävde oerhört mycket arbete. Och sedan ska ju plantan ut i skogen och växa vidare. Där ska mykorrhizan överleva och inte bli utkonkurrerad av andra organismer, säger Petra Fransson.
– Chansen att det lyckas är oerhört liten. Så jag skulle säga att nej, det funkar inte att odla kantareller.
Det kan gå att odla kantareller i teorin, förtydligar Petra Fransson.
– Ja, under extremt uppstyrda labbförhållanden kan det kanske gå. Men i praktiken tar det alldeles för mycket arbete och kommersiellt skulle det aldrig bli gångbart.
Dock har det i enstaka fall fungerat att skapa mykorrhiza på plantor, få mykorrhizan att överleva och sedan få matsvamp.
– Det har fungerat med tryffelplantor på Gotland. Där har man lyckats få fram tryffelsvamp, säger Petra Fransson.
Mycket ska klaffa för kantarellen
Finns då chans att få kantareller på tomten om man envisas med att slänga svamprester på ett och samma ställe, kanske lite strategiskt nära en gran? Finns möjlighet att kantarellsporer till slut bildar mycel som bildar mykorrhiza ihop med trädet? Nej, så lätt är det tyvärr inte heller, enligt Petra Fransson:
Först ska kantarellsporerna från kantarellrenset gro. Sedan behöver sporerna hitta ett matchande kantarellmycel i jorden för att föröka sig. Och inte nog med det. Lyckas detta måste det förenade mycelet hitta en lämplig välkomnande trädrot att skapa mykorrhiza med. Kruxet är att trädrötter är populära hem för diverse organismer. Mellan 95 och 100 procent av alla trädrötter är redan koloniserade, säger Petra Fransson.
Gul kantarell, Cantharellus cibarius.
Att få ihop den här ekvationen fixar skogens organismer helt uppenbart själva. Men att forcera fram kantarellmykorrhiza lär ha liten chans att lyckas, menar Petra Fransson.
Stämmer det att man bör lämna kvar några kantareller på varje kantarellställe, annars dyker inga svampar upp nästa år?
– Det rådet tror jag att man kan strunta i. Tänk på ett äppelträd: Avstår du från att plocka alla äpplen på ett träd av rädsla för att inga äpplen ska komma nästa år? Nej, vi vet ju att äpplena kommer ändå. Det vi plockar är bara fruktkroppar. Äppelträdet är som mycelet. Det överlever och kommer att ge ny frukt. Gul kantarell är ingen skyddad art, det är bara att plocka.
Kan jag vårda mitt kantarellställe i skogen i hopp om mer svamp? Vattna eller gödsla, till exempel?
– Nej, låt naturen sköta sitt. Gödsla inte. Då ger du träden massor av kväve och då behövs kanske inte mykorrhiza-svampen längre. Träden får ju näring från svampen. Får träden mer näring från annat håll kommer träden att välja den lättaste vägen och strunta i svampen.
Men misströsta ej. Det finns många matsvampar som går att odla hemma. Läs nedan:
Turistreklam blir ofta traditionell och stereotyp vad gäller vilka människor som syns. Det konstaterar forskare vid bland annat Malmö universitet. Reklam för en svensk vandringsled illustreras gärna med en bild av en vit kärnfamilj, medan reklam för utbildning ofta har en asiatisk person på bild.
Inom turismsektorn talas det allt mer om vikten av inkludering och hållbarhet. Med det menas till exempel att besöksmål ska vara tillgängliga även för dem med funktionsnedsättningar och att turismen inte ska tära på miljön.
Men hållbarhet och inkludering inom turism bör breddas till att även handla om sådant som etnicitet och hudfärg. Det menar forskare från Malmö, Göteborgs, Lunds och Karlstads universitet samt Högskolan i Väst. Fler än idag ska kunna känna sig välkomna som turister, även i det egna landet.
Vit familj på vandring
Forskarna har i ett projekt bland annat tittat på reklam för svenska turistmål. De konstaterar att representationen av människor ofta är stereotyp, något som inte bäddar för inkludering.
– Är reklamens syfte att profilera en vandringsled för utländska turister är det oftast en vit kärnfamilj som visas upp, medan reklam för utbildning ofta har asiatiska personer på bild, säger Sayaka Osanami Törngren, docent i internationell migration och etniska relationer vid Malmö universitet.
Vita personer syns mest i reklamen, enligt forskarna. Vissa grupper blir mer eller mindre osynliggjorda. Personer med bakgrund i Mellanöstern syns bara ibland i reklam för svenska turistmål, trots att de utgör en betydande andel av befolkningen.
Möllans mångfald osynlig
Ett tydligt exempel, säger Sayaka Osanami Törngren, är Malmö och Möllevångstorget. Möllvångstorget är en plats som ofta lyfts fram i reklam för staden.
– Den stora majoriteten av dem som har invandrarbakgrund i Malmö har bakgrund i Mellanöstern. Men när man gör reklam för Möllevångstorget som en mångkulturell plats – då syns inte de personerna. Kanske att man ser någon enstaka person som säljer frukt, men inte mycket mer. Det är mest vita människor som syns, säger Sayaka Osanami Törngren.
Asiater ständiga studenter
När svenska asiater syns i turistreklam visas de ofta som shoppande turister eller som utländska studenter – men sällan som människor som faktiskt bor i Sverige.
– Personer med asiatiskt ursprung syns ofta i marknadsföring som vill framhålla Sverige som en attraktiv plats för utbildning. Det är en vanlig stereotyp, säger Sayaka Osanami Törngren.
Invånarna är viktiga
När man gör reklam för turistmål borde man se invånarna som precis lika betydelsefulla som besökarna, menar forskarna. Det kan innebära att göra lokalbefolkningen delaktig i utformningen av reklamen.
– De som står där och säljer grönsaker på Möllevångstorget skulle till exempel kunna bjudas in när reklammaterial tas fram, säger Sayaka Osanami Törngren.
Att befolkningen görs delaktig kan ge flera fördelar, enligt turismforskningen. Människor utifrån kan få mer konstruktiva och sympatiska sätt att se på de människor som bor på ett ställe. Och befolkningen själv kan stärka sin identitet och ta emot besökare mer på sina egna villkor.
Klistra inte på mångfald
Mångfald i reklam är bra. Men den bör spegla den faktiska mångfalden i miljön, säger Sayaka Osanami Törngren.
– Jag tänker till exempel på studentreklam som riktas till bland annat Kina och andra asiatiska länder och som nästan alltid visar upp asiatiska studenter på svenska universitet. Men vi är absolut inte överrepresenterade på universiteten, vi som är asiater. När man ser många asiatiska studenter på reklambilder tänker man att miljön är internationell. Men tänk när de kommer hit och så finns nästan inga asiatiska studenter på universitetet som de hamnat på.
– Man behöver inte klistra på mångfalden, den finns redan här idag i Sverige.
Allt fler får diagnosen adhd. Ändå är det fortfarande många flickor och kvinnor som faller mellan stolarna och inte får den hjälp de behöver – på grund av att forskningen länge enbart fokuserade på pojkar.
“Jag har levt ett helt liv med vetskapen om att jag inte är som alla andra. Ändå har jag trott på omgivningens förklaringar. Att jag bara inbillar mig att mina upplevelser, mina svårigheter och mitt känsloregister är annorlunda. Jag har försökt, gett upp, startat om, testat nytt så många gånger. Alltid med känslan av att om jag bara försöker tillräckligt så måste det gå.”
Citatet kommer från Lina, 52 år och inleder boken ”Adhd – från duktig flicka till utbränd kvinna”. Boken är skriven av Lotta Borg Skoglund, överläkare och docent i psykiatri och tillägnas alla flickor och kvinnor med odiagnostiserad adhd som kämpar för att få ihop sina liv.
“Det var först när jag fick min diagnos och rätt behandling som jag förstod att man kan vara trött utan att vara ledsen. Att man kan vara ledsen utan att vara hungrig och att man kan vara uttråkad utan att det är livsfarligt”, berättar Lina som beskriver det som en win-win-situation att ha fått en diagnos.
“Men det är så himla mycket lättare att ta ansvar för, och jobba med sig själv när man förstår hur man fungerar, att det handlar om biologi och inte ett val man har.”
Flickor frånvarande i adhd-forskningen
Diagnostiseringen av adhd har ökat kraftigt i hela Sverige under de senaste åren. Men statistik från Socialstyrelsens rapport i november 2023, ”Diagnostik och läkemedelsbehandling vid adhd”, visar att det är färre flickor än pojkar som får diagnosen. Förekomsten av adhd uppskattades till 10 procent hos pojkar och cirka 6 procent hos flickor i rapporten.
Enligt Sven Bölte, professor i barn- och ungdomspsykiatrisk vetenskap vid Karolinska Institutet diagnostiseras flickor cirka tre år senare än pojkar. Svenny Kopp, M.D., läkare, specialist inom barn- och ungdomspsykiatri och forskare vid Gillbergcentrum, Sahlgrenska akademin, i Göteborg, är övertygad om att det sker en underdiagnostisering av adhd hos flickor.
– Ifall man får en diagnos eller inte, beror på vilken mottagning du kommer till. Bedömningen är subjektiv och beroende av den kunskap bedömarna har. Adhd är den NPF-diagnos som det forskats mest på, men inte hur den påverkar flickor. De har under lång tid så gott som uteslutits från den omfattande forskningen om adhd, vilket har bidragit till en osäkerhet vid diagnostiseringen, säger hon.
Bild: freestocks, Unsplash
Vad betyder alla diagnoserna?
NPF (Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning): En svensk samlingsbenämning på ett antal psykiatriska diagnoser, ibland kallade bokstavsdiagnoser. Här ingår adhd, add och tidigare damp. Även Aspergers syndrom ingår numera i NPF.
ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder): En funktionsnedsättning som innefattar bristande uppmärksamhetsförmåga, hyperaktivitet och impulsivitet. Diagnosen är omdebatterad. Vissa menar till exempel att adhd inte står för något sjukligt; många har ibland svårt att koncentrera sig eller kan handla utan att tänka efter först.
ADD (Attention Deficit Disorder): Som adhd fast utan hyperaktiviteten.
DAMP (deficits in attention, motor control and perception): En numera avskaffad diagnos vars symtombild innehöll koncentrationssvårigheter och nedsatt motorik.
ADHD-symtom olika hos flickor och pojkar
När forskningen kring flickor och adhd ökade har det visat sig att flickor delvis visar lite andra symtom än pojkar. Sven Bölte berättar att det inte nödvändigtvis är adhd som sticker ut när flickor söker hjälp.
– Det kan vara ångest, depression och utbrändhet. Man behöver vara medveten om att tjejer oftare har uppmärksamhetssvårigheter och svårt att hålla fokus än att de är hyperaktiva, säger han. Vad som eventuellt minskar många flickors möjlighet att få hjälp är att de inte vill vara till besvär menar Svenny Kopp.
– Flickor vill vara mer till lags och bryr sig om sin omgivning, det ingår i vår socialisering kulturellt. Dessutom är de inte utåtagerande på samma sätt som pojkar. Tittar man på prestationerna istället för beteendet skulle man kunna upptäcka flickors adhd oftare, säger hon.
Även Sven Bölte lyfter vikten av att titta noggrannare på vad flickor kämpar med vid diagnosticering.
– Utmaningarna kan variera. Man kan inte kräva att allt går åt helvete för att någon ska få en diagnos. Många använder hela sin energi till att klara skolan, eller jobbet, sen finns ingen energi kvar. Man behöver titta på kostnaden, vad kostar det för den här personen att klara vissa saker?
Många kompenserar sina symtom
Svenny Kopp påpekar att diagnostiseringen även kan kompliceras av att många tidigt lär sig att kompensera för sina svårigheter.
– Är man smart kan man dölja ganska mycket, till exempel att man inte kommer ihåg saker och ting. Det finns alltid olika ursäkter för varför man kommer för sent och tusen olika skäl till att man inte hinner lämna något i tid. Många med adhd är fenomenala på att argumentera och språkligt duktiga. Men jag tror att deras förmåga att prata och tala för sig ligger dem i fatet i långa loppet. Det som hjälper i stunden kan innebära att de inte får den hjälp de behöver i längden, säger hon.
Hon har arbetat inom området sedan 1989. I samband med att hon skulle tala på en stor internationell konferens om damp 1998 upptäckte hon att det inte fanns mycket skrivet om hur diagnosen påverkar flickor.
– Det fanns inte mer än 25 artiklar som hade ordentligt värde. För mig var det en ögonöppnare.
I slutet av 90-talet blev Svenny Kopp ansvarig för en studie som gjordes vid Drottning Silvias barnsjukhus.
Bild: Transly Translation Agency, Unsplash
Så drabbar adhd tjejerna
Typiska symtom hos flickor och kvinnor med adhd, jämfört med pojkar och män:
Färre kriteriesymtom, inbegripet färre hyperaktiva och impulsiva symtom.
Adhd med i huvudsak uppmärksamhetsstörning (även kallad add) är vanligare hos flickor och kvinnor. Högre förekomst av ångest och depression riskerar att dölja adhd-symtom.
Mindre samtidig förekomst av uppförandestörning och trots med adhd minskar chansen att remitteras för utredning.
Adhd med uppmärksamhetsstörning och brister i exekutiva funktioner inverkar mer negativt på inlärningsförmågan än hyperaktiva och utagerande symtom.
Adhd medför större problem med självkänslan.
Adhd påverkar relationssvårigheterna i högre grad.
Bättre social förmåga, som döljer adhd-svårigheter.
Högre förekomst av sent debuterad adhd i vuxen ålder.
– När jag började forska på detta var vi inte övertygade om ifall diagnosen adhd fanns i vuxen ålder. Nu finns det betydligt mer forskning, men det saknas fortfarande kunskap om exempelvis kvinnliga hormoners påverkan på adhd-symtom och anpassade behandlingssätt.
Vissa behandlingar skulle kunna anpassas mer, menar Svenny Kopp.
– Forskningen säger att det är bättre för flickor att vara i grupper med bara flickor, medan pojkar mår bättre av blandade grupper. Vad gäller medicinering finns det vissa tecken på att den fungerar något bättre den perioden i månaden när kvinnor har en högre östrogendos. Men det finns inga studier som undersökt detta.
Sven Bölte påpekar att de skillnader man ser mellan hur adhd yttrar sig hos flickor och pojkar också är könsskillnader man ser i befolkningen i övrigt.
– Om man forskar mer kan det vara möjligt att man hittar någon biologisk mekanism som förklarar varför det går åt olika håll för pojkar och flickor. Som till exempel med hjärtinfarkt som yttrar sig olika för män och kvinnor. Men med adhd är det inte lika tydligt att det finns biologiska skillnader, det kan finnas både biologiska och psykosociala faktorer som driver på olikheterna.
Bild: Luz Fuertes, Unsplash
Brist på impulskontroll ger ökade risker
Risker för flickor och kvinnor med adhd jämfört med de utan:
Ökad utsatthet för fysiska och sexuella övergrepp under uppväxten.
Ökad utsatthet för fysiskt våld i nära relationer.
Ökad utsatthet för mobbning och avvisande av kamrater.
Ökad risk för oplanerade graviditeter och tonårsgraviditeter.
Ökad risk för beroende och missbruk av droger, alkohol och rökning.
Ökad risk för kroniska smärtor, sömnsvårigheter och övervikt.
Ökad risk för medverkan till trafikolyckor.
Ökad risk för högre dödlighet.
Dessa risker är kopplade till ifall man lättare följer impulser, vilket är del av adhd-diagnosen. Då är det lättare att drabbas av olika saker, även om t ex övergrepp handlar om den som slår eller våldtar snarare än offret.
Svarta hål har gäckat forskare i över 100 år. Länge var det osäkert huruvida de ens existerade. Idag vet man att de är universums mörkaste plats – och samtidigt dess starkaste ljuskälla.
De svarta hålen är vårt främsta laboratorium för teoretisk fysik.
Bilderna såg kanske inte mycket ut för världen. Men fotona på en skugga med en ljus ring var nästintill revolutionerande när de publicerades 2019. Den ljusskimrande ringen definierade formen av ett svart hål. För första gången kunde forskare mer eller mindre slå fast att svarta hål faktiskt existerar.
Bilderna föreställer ett svart hål i galaxen Messier 87, som ligger 55 miljoner ljusår från jorden i Jungfruns stjärnbild – och tog flera år att få fram. Det krävdes mer än ett teleskop för att avbilda det svarta hålet, så forskare gick samman och skapade ett virtuellt teleskop, Event Horizon Telescope. Det binder samman ett tiotal radioteleskop i ett nätverk över hela jorden.
Fascination för svarta hål
– När bilderna kom, bestämde jag mig för att besöka teleskopen, träffa forskare och gräva i arkiv, säger Jonas Enander, doktor i fysik vid Stockholms universitet.
Han har även forskat om de historiska, filosofiska och kulturella aspekterna kring svarta hål. För att förstå fenomenet, och vår fascination för det svarta hålet, har han rest till ensliga platser och letat i gamla arkiv. Från teleskop på Hawaiis halvdöda vulkaner till universitetsarkiv i tyska Göttingen. Nu är han aktuell med boken ”Mörkret och människan”, om svarta hål och vad de lär oss om vår plats i universum.
Människans försök att förstå sig på den mörka kraft som slukar ljus började tidigt. En första tanke att det kunde finnas helt mörka himlakroppar i universum kom redan på 1780-talet. Den brittiska kyrkoherden John Mitchell, som tidigare varit professor i geologi, började kartlägga stjärnorna på sin fritid. Han ville försöka slå fast deras avstånd, storlek och massa. Genom att använde Newtons gravitationsteori kunde han bestämma stjärnornas massa.
Ett bildmontage av radioteleskopen som ingår i Event Horizon Telescope (EHT). Bild: European Southern Observatory (ESO)
Teleskopen som avbildar svarta hål
Event Horizon Telescope (EHT) är ett globalt nätverk som binder samman ett tiotal radioteleskop i ett nätverk över hela jorden. Tillsammans har de för första gången lyckats avbilda svarta hål. Först ut var det supermassiva svarta hålet M87* i galaxen Messier 87 2019. Därefter Sagittarius A* i Vintergatan.
Teleskopen som ingår är ALMA, APEX, IRAM 30-meter telescope, James Clark Maxwell Telescope, LMT, SMA och SPT, Greenland Telescope, NOEM, UArizona ARO 12-meter Telescope.
Insikt om mörka himlakroppar
När han räknade på flykthastigheten insåg han att allt ljus som skickas ut kan dras tillbaka av den egna gravitationen om den är tillräcklig stark. Då förstod han att det kunde finnas gigantiska, mörka himlakroppar som inte går att se med blotta ögat.
Mitchells teorier om osynliga himlakroppar möttes med skepsis från forskarvärlden. Först i början av 1900-talet tog idén om svarta hål form på riktigt, som vi känner till dem i dag.
Brev mellan Schwarzschild och Einstein
I arkivet i Göttingen hittade Jonas Enander brevväxlingen mellan astronomen Karl Schwarzschild och fysikern Albert Einstein, från tidigt 1900-tal, som blev startskottet för jakten på svarta hål. Schwarzschild var stationerad som löjtnant vid fronten mellan Tyskland och Frankrike. Under mullret från första världskrigets kanoner tog han fram den första matematiska formeln för svarta hål genom att applicera Einsteins nya allmänna relativitetsteori på stjärnor – om det så kallade krökta rummet, som sade att materia och energi kan förändra rum och tid.
– Det var en formel som visade att rum och tid kan förvridas så pass mycket så att svarta hål sluter sig inom sig själv, säger Jonas Enander.
Till skillnad från synliga objekt på himlen, som planeter och stjärnor, där forskarna först observerar något och sedan skapar modeller, började upptäckten av de svarta hålen i andra änden – med matematiska teorier som sedan kunde bekräftas genom observation.
Kompakt massa som slukar ljus
Så, vad är då ett svart hål? Det ett område i universum där materian är så kraftigt koncentrerad att gravitationen i sin tur blir så pass stark att varken materia eller ljus kan lämna ”hålet”.
Maria Sundin är astrofysiker vid Göteborgs universitet och forskar bland annat om datorsimuleringar av galaxer. Till våren släpper hon boken ”Lätta fakta om svarta hål”.
– Ju närmare något kommer ett svart hål, desto högre fart behövs för att kunna vända. Vid ett visst avstånd från det svarta hålet krävs ljusets hastighet för att kunna ta sig därifrån. Det är det som kallas händelsehorisonten, säger hon.
Den allra första bilden av ett svart hål – det supermassiva M87*, i centrum av galaxen Messier 87. Bilden togs av Event Horizon Telescope och publicerades 2019. Bild: ESO
Punkten utan återvändo
Händelsehorisonten är alltså den skenbara gränsen mellan hålets innandöme och omvärlden, och utgör ”punkten utan återvändo”. Men vad som blir av den materia som passerar händelsehorisonten, in i hålet, det vet vi inte.
De första indikationerna på att svarta hål faktiskt existerar kom på 1960-talet, när astronomerna kunde uppmäta röntgenstrålar från dem. Det är inte är så konstigt att ingen kunnat upptäcka det tidigare, påpekar Maria Sundin.
– Röntgenstrålar från rymden går inte genom jordens atmosfär, utan det krävs teleskop i omloppsbana runt jorden, bortom atmosfären, säger hon.
Universums starkaste ljuskälla
De senaste tio åren har det kommit ett flertal övertygande bevis för svarta hål i universum – som fotona från 2019. Och även helt nya upptäckter om svarta hål som kan leda till oväntade användningsområden.
– Svarta hål kan vara en förklaring till att vi ser en del märkliga fenomen i universum, säger Maria Sundin.
En av de mest överraskande upptäckterna om svarta hål är att de, trots sitt mörker, även ligger bakom universums mest intensiva ljus: kvasarer. Kvasarer är punktlika extremt starka ljuskällor med elektromagnetisk strålning från avlägsna galaxkärnor – svarta hål. Runt det svarta hålet finns en skiva av gas och annan materia som virvlar runt utanför händelsehorisonten. När gasen närmar sig det svarta hålet hettas den upp och omvandlas till energi genom gigantiska jetstrålar.
Kvasarer används för gps
Precis som stjärnor förr användes för att navigera till sjöss, kan man idag använda ljuset från jetstrålarna, berättar Jonas Enander.
– Stjärnorna i vår galax rör sig, men kvasarerna ligger så pass långt bort att de kan bli våra nya viktigaste kosmiska referenspunkter, säger han.
På Onsala rymdobservatorium utanför Göteborg, studerar forskarna kvasarer för att bygga upp ett koordinatsystem på himlen. Det gör att man kan se hur kontinenterna rör sig och landmassorna förändras. Systemet används även för att kalibrera vårt gps-system.
Svarta hål i olika storlek
En annan upptäckt är att det finns olika sorters svarta hål, av olika storlek.
– Det finns sådana som bildas av gamla stjärnor. De är i samma storleksordning som stjärnorna. Men i mitten av galaxerna finns supermassiva svarta hål, säger Maria Sundin.
De supermassiva svarta hålen har en massa som miljarder stjärnor, och de växer till sig och blir allt större när materia som kretsar omkring hålen slits sönder och faller in.
– Vi tror att de styr själva strukturen på galaxerna. När det finns ett väldigt stort svart hål i mitten av en galax så påverkar det hur stjärnor rör sig, säger hon.
Supermassivt svart hål i vår galax
Ett exempel är vår egen spiralformade galax, Vintergatan. Nobelpristagarna Andrea Ghez och Reinhard Genzel lyckades identifiera ett svart hål i Vintergatans centrum, Sagittarius A*, genom att studera stjärnornas rörelser kring hålet. De använde geologen och kyrkoherden Mitchells metod, mer än 200 år senare.
2022 kom de första riktiga bilderna av Sagittarius A*, också tagna av Event Horizon Telescope, som bekräftade dess existens. Detta supermassiva svarta hål är fyra miljoner gånger så massivt som vår sol, och har en så kraftig gravitation att allt i vår galax snurrar runt i det i spiralvirvlar.
Men fortfarande kvarstår många frågor. Till exempel vet vi ännu inte hur de supermassiva hålen tillkommit eller om de finna i alla galaxer. Vi vet inte heller exakt hur kvasarerna fungerar, eller vad som sker med materia vid händelsehorisonten.
Storleksjämförelse mellan de två svarta hålen som avbildats av Event Horizon Telescope (EHT). Till vänster M87 i centrum av galaxen M87 och till höger Sagittarius A* i Vintergatans centrum. Bild: ESO/EHT collaboration
Skillnaden mellan olika svarta hål
Det tros finnas så mycket som 100 miljoner svarta hål bara i vår galax Vintergatan.
Det svarta hål som ligger närmast jorden, Gaia BH1, upptäcktes 2022 och ligger 1560 ljusår bort. Det kan jämföras med solen som ligger åtta ljusminuter bort, och månen som ligger bara en ljussekund från jorden.
Den närmaste stjärnan, förutom vår sol, är Proxima Centauri i stjärnbilden Kentauren. Den befinner sig fyra ljusår bort. För att en stjärna ska bli till ett svart hål måste den vara av en viss storlek. Vår sol är för liten för att kunna bli till ett svart hål.
Det supermassiva svarta hålet Sagittarius A* i Vintergatan har en massa motsvarande 4 miljoner solar. Det kan jämföras med galaxen M87 vars supermassiva svarta hål tros ha en massa på 6,5 miljarder solar.
M87* är 1 500 gånger större än ”vårt” svarta hål och ligger 55 miljoner ljusår bort, medan Sagittarius A* ligger ”bara” 27 tusen ljusår bort. Från jorden ser de lika stora ut på himlen på grund av deras olika avstånd.
Svarta hål ger nya miljöer att studera
– Forskning om svarta hål kan lära oss mer om fysikens lagar och ger tillgång till miljöer att studera som inte finns på jorden. Framförallt hur materia beter sig i universums mest extrema miljöer, där det till exempel kan vara väldigt varmt, och finnas olika strålningsmiljöer och gravitationsfält, säger Maria Sundin.
Det största målet är att förstå vad som händer bortom händelsehorisonten, i den så kallade ”singulariteten”, när materian koncentreras så kompakt att den i princip bara utgör en enda punkt, och gravitationen blir oändlig. Förstår man det, rent teoretiskt, då får man nyckeln till vad som händer med både rum och tid. Som en saknad pusselbit i förståelsen av fysikens grunder.
Svarta hål – både mörker och ljus
– Svarta hål är vårt främsta laboratorium för teoretisk fysik idag, där alla våra teorier ställs på sin spets, konstaterar Jonas Enander. På det sättet är svarta hål en av de viktigaste forskningsfronterna. Förstår man rumtiden och det som händer med materia under de mest extrema villkoren i universum, då låser man upp naturens yttersta hemligheter, säger han.
För honom är svarta hål inte bara destruktiva och mörka objekt, utan hoppingivande när han tänker på dem.
– Man har ju upptäckt att de även skapar ljus, och bidrar till hur strukturer skapas i universum. De svarta hålen uppvisar ett samspel mellan destruktion och kreation, säger han. – Även människans förmåga att utforska universum till dess yttersta gränser ger mig hopp. Klarar vi det klarar vi väl av att hantera klimatkrisen?
Text: Mette Carlbom på uppdrag av forskning.se
Att acceptera att en person inte delar ens åsikt, och att till och med ha förmågan att förstå varför, tillhör skolans uppdrag. Lärare måste våga utmana och ifrågasätta elevers åsikter, säger forskarna, och tipsar om hur man kan prata om laddade ämnen i klassrummet.
Det kan gå rejält fel om en diskussion spårar ur i klassrummet. Ingen lyssnar på den andra, fördomar haglar och elever känner sig nedtryckta.
Men att stå ut med att en person inte delar ens åsikt, och att till och med ha förmågan att förstå varför, tillhör skolans uppdrag. Det ingår i att fostra demokratiska medborgare och börjar i klassrummet, det framhåller både forskare och myndigheter.
Läromedel om kontroversiella frågor
Även Europarådet, som arbetar med att skydda mänskliga rättigheter, har engagerat sig i att träna elever att föra civiliserade samtal och bland annat gjort ett särskilt läromedel om att undervisa om kontroversiella frågor.
− Att tillsammans i klassen diskutera laddade ämnen är absolut en av skolans viktigaste uppgifter, säger Anna Larsson, professor i idéhistoria vid Umeå universitet.
− För vad är att upprätthålla demokratin? En gång i tiden vad huvuduppgiften för skolans medborgarfostran att lära människor hur de skulle göra när de röstade. Nu är det att lära sig att förhålla sig till att människor har starka åsikter som man själv inte delar.
Svårt förutse hur diskussionen utvecklas
Tillsammans med en grupp forskare från flera universitet avslutade Anna Larsson nyligen ett forskningsprojekt om vilka frågor som lärare i samhällsorienterade ämnen på högstadiet tycker är kontroversiella och hur lärarna hanterar dem.
Ett resultat av studien är att det är svårt för en lärare att på förhand veta hur diskussionen ska utvecklas. Ibland blir samtalet respektfullt men det kan också sluta med att elever blir så kränkta, arga och ledsna att det får allvarliga konsekvenser.
Bild: Angelina Litvin, Unsplash
− I stort sett kan vilka ämnen som helst bli kontroversiella. Många lärare berättar om tillfällen när de inte tänkt sig att det ska bli laddad stämning men där det ändå blir så. Lärarna säger att det som avgör hur diskussionen utvecklas är vilka grupper de har i klassrummet och hur de själva introducerar ämnet. Det handlar om hur relationerna ser ut, säger Anna Larsson.
Etnisk identitet känsligast i högstadiet
Med det sagt finns det områden som utmärker sig särskilt, som frågor som rör identitet. Men inte så mycket könsidentitet eller HBTQ-frågor, som varit i fokus de senaste åren. De är nog mer brännande på gymnasiet, tror Anna Larsson. För de intervjuade högstadielärarna var det istället diskussioner om elevers etniska identitet som var problematiska.
− Om det fanns elever i klassen som tillhörde en etnisk grupp som läraren själv inte tillhörde så tycker många lärare att det kunde vara svårt. I grunden var de rädda att göra en stereotypisk beskrivning av elevernas kultur och därmed oavsiktligt förstärka fördomar. Extra känsligt var det om gruppen hade en underordnad position i samhället som till exempel samer eller romer.
Svårt när eleverna är personlig berörda
Annars känner man igen en känslig fråga på att den är aktuell i samhällsdebatten och att eleverna är personligt berörda, enligt Anna Larsson. Det kan till exempel vara ämnen som berör islam, politiska rättigheter, jämlikhet och rasism.
Ett aktuellt exempel är konflikten i Gaza. Många arabiska och judiska elever har släktingar i krigsområdet, och de kan följa krigets brutalitet direkt i sina telefoner.
Hur ska lärare prata om ett krig som är så närvarande i elevers liv och där arabiska och judiska elever kan se varandra som fiender?
− Krig ger alltid upphov till starka känslor, både hos lärare och elever. Det gäller förstås också för Gaza och naturligtvis väcks känslor av förtvivlan över att människor dödas, säger Karin Flensner, doktor i utbildningsvetenskap vid Högskolan Väst. Hon har studerat hur religiösa konflikter i Mellanöstern tas upp i religionsundervisningen på gymnasiet.
Svårt att prata om religiösa konflikter
Lärare tycker ofta att det är svårt att prata om religiösa konflikter. Det har Karin Flensner sett i sin forskning. Kriget i Gaza är inget undantag. De kan till och med tycka att det är så känsligt att de undviker att ta upp ämnet. Men att ducka för infekterade frågor är en dålig idé, tycker hon.
− I klassrummet blir de personliga berättelserna en spegling av världspolitiken. Konflikten i Gaza finns i elevernas liv och den måste upp på bordet. Inga elever ska bli utsatta för kränkande behandling eller känna sig otrygga, men samtidigt har lärarna ett demokratiskt uppdrag att utmana inrotade föreställningar. Skolans uppgift är att förklara och presentera olika perspektiv på konflikter. Generellt tycker jag att skolan har ett jättestort ansvar att göra världen begriplig och hjälpa elever att orientera sig i det svåra. Då måste man våga prata om känsliga ämnen.
Känslor en viktig resurs i undervisningen
− I undervisningen är känslor en viktig resurs, vi behöver vara känslomässigt engagerade för att vi ska lära oss något överhuvudtaget. Men om man blir för känslomässigt engagerad slutar man lyssna på varandra. I den här frågan kan det därför vara att bra ta ett steg tillbaka och använda intellektet.
Bild: Etienne Girardet, Unsplash
Även om klassrummet ska vara en rum där alla elever vågar säga vad de tänker och tycker, är det inte alltid så. Speciellt inte för flickor. I en rapport från Skolinspektionen (2022) beskrivs hur pojkar förminskar flickors åsikter genom att inte ta diskussioner på allvar; de skojar bort deras argument och uppträder allmänt tvärsäkert. Flickorna däremot, för välutvecklade resonemang och har fler argument än pojkarna. Men känner sig ofta sårade och förlöjligade.
Det här blir särskilt tydligt i diskussioner som berör abort. Skolinspektionen skriver att pojkar ofta skämtar om frågan eller tycker den är ointressant. Flickorna däremot tar frågan på stort allvar. Skolinspektionen slår fast att det är allvarligt att lärare inte bemöter hämmande könsskillnader och att inte arbetet med jämställdheten har kommit längre.
Faktafel ska inte behandlas som åsikter
Men hur ska lärare göra när eleverna för fram fördomsfulla åsikter eller hävdar att till exempel Förintelsen inte har ägt rum. Kan man säga att en elev har fel? Ja, absolut, säger Anna Larsson.
− Människor har ju ibland fel, även elever. Det finns ingen anledning att behandla faktafel som att vi har olika uppfattningar. Elever har rätt att tycka vad de vill men skolan har ett kunskapsförmedlande uppdrag; att upplysa och lära ut.
Det menar också Karin Flensner, som anser att det är lärares uppgift att våga ifrågasätta elevernas ståndpunkter.
− Elever kan inte begära att de i skolan inte ska möta åsikter de inte tycker om. Även om klassrummet ska vara tryggt får det inte vara intellektuellt tryggt i bemärkelsen att föreställningar inte utmanas.
5 tips för undervisning om svåra frågor
När det finns konkurrerande uppfattningar kan det vara svårt att dra en skarp gräns mellan fakta och åsikter. Det gör det svårt att undervisa om kontroversiella frågor. Här är några faktorer som är viktiga vid undervisning om svåra frågor:
1
Ett tryggt klassrumsklimat
Lärare behöver vara lyhörda för elevers erfarenheter och identiteter och göra noggranna avvägningar när och hur de ska vara en resurs i klassrummet. Ingen elev ska i undervisningen behöva göras till representant för en hel nation, religion eller åsikt.Forskning pekar på betydelsen av ett utforskande, nyfiket och respektfullt klassrumsklimat. Där är det frågor och idéer som undersöks, utmanas och problematiseras – inte personer.
2
Tydliga samtalsregler
Vad krävs för ett bra klassrumsamtal? Formulera detta tillsammans med eleverna och återknyt till de regler ni kommit överens om och justera dem om de behövs.
3
Sortera i frågan
En ingång till undervisning om denna typ av frågor är att hjälpa eleverna att sortera – vad handlar egentligen detta om? Vilka positioner/åsikter går att urskilja? Vilka argument använder företrädare för de olika uppfattningarna? Hur kan vi förstå de argumenten och vad talar för och emot dem?
4
Frågedriven undervisning
Formulera vida och öppna frågor som hjälper eleverna att närma sig och utforska komplexa samhällsfrågor. Ibland används debattformen som en modell vid undervisning om kontroversiella frågor. Men det kan i vissa lägen förstärka polarisering. Genom att istället formulera öppna frågor, utan slutgiltiga svar, bidrar frågedriven undervisning snarare till utforskande tänkande och perspektivtagande.
5
Fallstudier, simuleringar och rollspel
Denna typ av metoder bidrar till elevers lärande och förmåga till perspektivtagande när det gäller undervisning om kontroversiella, känsliga och komplexa samhällsfrågor. Det har forskning visat.
Källa: Karin Flensner, doktor i utbildningsvetenskap vid Högskolan Väst
Man ska helst vara smal. Och har man ätit och druckit gott tränar man för att ”sona sina synder”. Det här är ideal som ofta uttrycks på träningspass, enligt en ny avhandling från Malmö universitet. Men budskapen är problematiska, menar avhandlingens författare Karin Andersson.
– De kan leda till överträning och ätstörningar. Hälsa riskerar att bli ohälsa.
”Nu ska vi träna för att bränna bort midsommarsynderna.” Det är ett exempel på hur det låta på ett träningspass, enligt forskaren Karin Andersson som i sin avhandling i idrottsvetenskap har studerat gruppträning på gym.
Andra kommentarer från träningsinstruktörer kan handla om hur kroppen bör se ut. Budskapet kan vara att man gör vissa övningar för att rumpan ska se ut på ett visst sätt, till exempel.
– Man tränar alltså inte nödvändigtvis för att det är roligt eller för att man mår bra av det. Utan man tränar för att sona för ”synder”, för att bli smal och för att kroppsdelar ska se ut på ett visst sätt. Det är inte ovanligt att det låter så här, säger Karin Andersson.
Spridda ideal
I sitt avhandlingsarbete har Karin Andersson specifikt studerat företaget Les Mills som har populära träningspass med standardiserade koncept. Bland annat har hon intervjuat träningsinstruktörer hos företaget. Men de ideal som uttrycks på Les Mills träningspass går att applicera på nästan all form av organiserad träning och idrott, säger hon. Det är mycket vanligt att ”hälsa” blir synonymt med utseende och kroppsstorlek.
Karin Andersson har själv har jobbat som Les Mills-instruktör och har noterat att en del deltagare verkar rätt olyckliga.
– De kommer till passen ofta, men verkar sällan glada. För de når inte skönhetsidealen. De kanske vill gå ner i vikt till en nivå som inte alls är realistisk. Eller så vill de få en kroppsform som inte går att uppnå. Det här med att man kan träna så att olika kroppsdelar får ny form, det är väldigt orealistiskt.
– Det är bra träningspass i sig som jag har studerat. Men idealen som följer med in gör att många inte kan njuta av träningen. Det blir lätt ett destruktivt beteende som kan leda till överträning och ätstörningar. Hälsa kan bli ohälsa.
Moralism, smalhet och pengar
Karin Andersson har i sin avhandling utgått från begreppet ”hälsoism”, som myntades i forskningen på 1980-talet. Grunden är att människor förutsätts ta ett stort personligt ansvar för sin hälsa utifrån den stora mängd forskning som pekar på samband mellan sådant som mat, rörelse och hälsofaktorer. I detta ideal kring hälsa finns tydliga moraliska komponenter – att man är en sämre människa om man röker eller inte rör på sig, till exempel. Där finns även starka inslag av ideal kring smalhet och utseende.
Det är detta paket av krav och utseendeideal, tätt sammanvävt med kommersiella intressen, som avspeglas under exempelvis träningspass.
Risker bör lyftas
Karin Andersson tycker att det talas för lite om riskerna med vissa av de budskap som förs fram i träningsvärlden.
– Ja, sådant som överträning och ätstörningar är verkliga problem och en del av folkhälsan. Jag tycker att riskerna borde uppmärksammas mer av aktörer som Världshälsoorganisationen och myndigheter. Jag tror att man tonar ner riskerna eftersom det finns så otroligt mycket positivt med träning. Man tycker kanske att det är svårt att föra ut flera budskap samtidigt.
I Sverige finns en metod som enligt forskningen är bra vad gäller att hjälpa människor med funktionsnedsättning att hitta och behålla jobb. Men inte alla får denna hjälp. Och kvinnorna får sämre hjälp än männen, enligt en ny avhandling från Örebro universitet.
Metoden, eller ”insatsen” som man ibland säger, kallas ”suppported employment”. Man skulle kunna översätta det till ”understödd anställning”. Trots att metoden inte har ett svenskt namn används den på många håll i Sverige för att hjälpa personer med funktionsnedsättning att hitta och behålla jobb.
Vanliga funktionsnedsättningar i sammanhanget är autism och adhd, psykisk ohälsa eller intellektuell funktionsnedsättning.
Hjälp från början
Metoden går ut på att en arbetssökande med funktionsnedsättning får hjälp av en vägledare, till exempel en särskild vägledare på Arbetsförmedlingen, att söka ett jobb som matchar egna intressen och kompetens. Vid ”napp” på en arbetsplats får personen och arbetsgivaren kontinuerlig hjälp så att arbetet ska fungera så bra som möjligt för alla – se mer i faktarutan nedan.
– Det har gjorts studier som visar att den här insatsen är effektivare än andra insatser som till exempel Arbetsförmedlingen erbjuder, säger Ingrid Witte, socionom och nyligen disputerad forskare vid Örebro universitet.
Lätt att missa hjälpen
Hennes avhandling i ämnet pekar dock på problem, enligt ett pressmeddelande från Örebro universitet. Ett är att det kan dröja lång tid innan personer med funktionsnedsättning ens får reda på att denna möjlighet finns. Att få jobbstödet kan handla om ren tur. Avhandlingen visar också att kvinnor i lägre utsträckning får stödet.
– Och när kvinnorna väl får tillgång till insatsen har de ofta sämre psykisk hälsa än männen, säger Ingrid Witte.
– Det beror på att kvinnor ofta får sin diagnos senare i livet, medan män i regel diagnosticeras som barn.
Ingrid Witte ger ett exempel: Vid gymnasiets slut är det inte ovanligt att ungdomar med funktionsnedsättning får stöd via skolan i processen att hitta ett arbete.
– Man sitter på möten i skolan och gör någon form av planering framåt. Redan där ser vi att det blir könsskillnader. Unga män med autism, till exempel, har kanske redan fått sin diagnos vid det laget, så de kan få den här hjälpen. Men unga kvinnor missar stödet eftersom de ännu inte fått diagnos. Kvinnorna kan gå runt i flera år och vara sjukskrivna, må dåligt och vara arbetslösa innan någon förstår att de kanske borde utredas för neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, säger Ingrid Witte.
Familjeansvar slukar energi
Kvinnor med funktionsnedsättning tar dessutom ofta större ansvar för hem och familj än vad män med funktionsnedsättning gör. Det innebär att kvinnor i regel har mindre energi att lägga på rehabilitering och en fungerande återgång till arbetslivet.
– För kvinnor som får del av den här typen av insatser tidigt i arbetslivet och inte har en ansträngande familjesituation såg vi inga skillnader i utfallet av insatsen mellan kvinnor och män. Det tyder på att det är livssituationen som är mer avgörande än personens kön, säger Ingrid Witte i pressmeddelandet från Örebro universitet.
Viktigt med lika villkor
Hon säger att förhoppningen är att hennes avhandling ska leda till mer likvärdiga villkor för kvinnor och män med funktionsnedsättning vad gäller stöd att komma in i arbetslivet.
– Alla som vill och kan arbeta ska få möjlighet att göra det. Det är grundläggande i vårt välfärdssystem och en vinst både för samhället och för enskilda människor.
Text: Lisen Forsberg
Konkret jobb-hjälp
”Supported employment” som nämns i denna text har inget svenskt namn, men används på många håll i Sverige för att hjälpa personer med funktionsnedsättning att hitta ett jobb som passar dem och sedan, förhoppningsvis, behålla jobbet och få en varaktig anställning.
Hjälp enligt denna insats ges till såväl arbetstagaren som arbetsgivaren. Konkret kan det handla om att arbetsgivaren får stöd i att göra väldigt tydliga scheman så att den som arbetar vet vad han eller hon ska göra om dagarna, och i vilken ordning. Hjälpen kan också vara tips kring det sociala på arbetsplatsen, till den som jobbar. Ett exempel är hur man kan tänka och göra när det är dags för fika. För en del med autism kan sådana stunder ta mycket energi eftersom man är osäker på vad som förväntas av en eller hur man småpratar.
Hjälpen till arbetstagaren och arbetsgivaren i ”supported employment” kan pågå under lång tid. Stödet ges bland annat genom personliga besök och avstämningar på arbetsplatsen. Den som ger stödet kan exempelvis vara en särskild vägledare på Arbetsförmedlingen eller någon från kommunens LSS-verksamhet (LSS = Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade).
Arbetsgivarna som deltar får till en början ofta lönebidrag.
Forskning från Sverige och andra länder tyder på att ”supported employment” ger bättre effekt än andra insatser som till exempel Arbetsförmedlingen kan erbjuda. Fler verkar få jobb. Forskning från andra länder har visat på positiva långtidseffekter, men det är oklart vilka långtidseffekterna är i Sverige.
Ett skogsbad kan vara ett finfint sätt att sänka blodtrycket. Mer effekt får man genom att varva olika typer av aktiviteter.
Både avslappning och hård träning kan faktiskt motverka högt blodtryck, även om det låter som en motsägelse.
När ny forskning om högt blodtryck sprids i medierna framhävs ofta en viss metod framför andra som lösningen: ät mindre salt, träna isometriskt – det vill säga med statisk belastning – meditera eller skogsbada. Många av insatserna kan tyckas vara raka motsatserna till varandra. Hur kan de då få samma effekt, sänkt blodtryck?
Att olika metoder med jämna mellanrum framställs som mirakelkurer är inte märkligt, eftersom många studier fokuserar på att utvärdera en viss metod. Intresset är stort eftersom högt blodtryck, på läkarspråk hypertoni, är vår vanligaste folksjukdom – nio av tio drabbas av det under sin livstid.
Högt blodtryck har studerats mycket
Det innebär också att det finns väldigt mycket forskning på området och några etablerade säkra sätt att minska blodtrycket. Medicinering ger ofta snabbt resultat. Men det gäller inte bara att nå 140/90, som är gränsen för högt blodtryck. Läkare strävar oftast efter att nå under 138/80, och då krävs livsstilsförändringar som att äta sunt och röra på sig.
När nya metoder lanseras får de lätt mer uppmärksamhet än de gamla beprövade sätten. Att avspänning med hjälp av yoga eller meditation sänker blodtrycket är känt sedan länge. När företeelsen skogsbad började spridas i västvärlden för snart tio år sedan, som ett sätt att minska stress, lyftes det fram att blodtrycket sänks bara genom att man vistas i skog och mark – utan att träna eller göra speciella övningar.
– Det handlar bara om att vara i skogen, låta sinnen ta in det som man ser, hör och känner. Att inte koncentrera sig, utan ge omgivningen spontan uppmärksamhet. Vi lever mycket med riktad uppmärksamhet och håller oss alerta hela tiden, men i långa loppet blir vi ganska trötta av det, säger Ann Dolling, forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå.
Bild: Rodolfo Sanches Carvalho, Unsplash
Skogsbad kan sänka puls och blodtryck
Skogsbad spreds kring 2016 i västvärlden från Japan, där det kallas shinrin yoku. Det går ut på att minska stress genom att komma bort från stadens puls, till skog och liknande rogivande miljöer. Nyckeln är ”oriktad uppmärksamhet”, att koppla bort tankar på jobb och annat som stressar. I stället tar man in det som sinnena uppfattar, utan analys eller värdering.
En finländsk studie från 2017 visade att både park- och skogsbesök sänker blodtryck och puls hos kvinnor. Enligt en polsk studie har även skog i förorter positiv effekt på välmående, puls och blodtryck. En svensk studie från 2019 visade att både parker och skog minskar stress, men inte stadsmiljöer.
Hon arbetar på Institutionen för skogens ekologi och skötsel, där man forskat på skogsrehabilitering som vårdinsats långt innan skogsbadet for ut över världen 2016-17. Det började med att patienter med utmattningssyndrom fick prova att vistas i skogen innan de sedan gick in i mer traditionella behandlingar med terapi och gruppsamtal.
Ann Dolling tror att även aktiviteter som att måla, lyssna på favoritmusik, eller själv spela, skulle sänka blodtrycket på samma sätt. Det viktiga är att vara i nuet, utan att analysera. Vården ger även hantverk som alternativ till vistelse i skog och mark. – Om man ska hårdra det, så handlar det om att vara här och nu, att slappna av. Vi har visat att blodtrycket går ner med skogsrehab, men inte lika mycket som med medicin. Fast man blir mindre stressad, och det blir man inte av medicinen.
Eftersom skogsbad är en relativt ny företeelse i västvärlden finns inte lika mycket forskning på det. Många studier är små, med få deltagare. Andra utgår från labbförsök med doftämnen från skogen. Sedan görs metastudier, där resultaten jämkas ihop med försök ute i skogen. Det gör det svårt att få entydiga svar på till exempel hur mycket blodtrycket sänks och hur länge effekten varar.
Svårt studera effekt av skogsbad och yoga
Jonas Spaak, läkare vid Danderyds sjukhus och docent i kardiologi vid Karolinska institutet, anser att det finns brister även i studier kring meditation, som på flera sätt liknar skogsbad men är en mer vedertagen insats.
– Det är svårt och kostsamt att göra en bra studie på alla sorters interventioner. Det är extra svårt med yoga och skogsbad, att veta vad man ska jämföra med. Gör man bara yoga kanske man ser att det sänker blodtrycket jämfört med att göra ingenting. Men är det en placeboeffekt, är det yogan i sig eller att man träffar andra människor?
Många av studierna handlar om att sänka blodtrycket på ganska kort sikt, framhåller Jonas Spaak, som också är ordförande i Svensk förening för hypertoni. Studierna löper ofta på några veckor eller i bästa fall månader, medan diagnosen är livslång.
Medicin + livsstilsändring = bäst
– Vad det finns bäst stöd för är att kombinera läkemedel med livsstilsförändringar. Saltreducerad diet har god evidens, liksom fysisk träning. Det gäller både motionsträning och statisk träning som ”plankan”, där man reser sig från att ligga på magen och stödjer sig på underarmarna i flera minuter med rak kropp. Lägger man ihop allt detta, och viktnedgång, får man en bra mix.
När man kombinerar olika åtgärder är det viktigt att de verkar på olika sätt. Att träna qigong och lägga till yoga ger ingen extra sänkning, men att både träna och äta mindre salt ger en större sänkning av blodtrycket än bara en av insatserna. Att kombinera tio olika insatser ger dock inte tio gånger sänkning. Den första insatsen ger störst effekt, sedan blir den mindre för varje annan insats man lägger till – tills man når ett normalt blodtryck.
Att både ansträngande träning och avslappnande meditation kan sänka blodtrycket behöver inte vara en motsättning. En gemensam nämnare är att man kontrollerarar andningen, vilket i sig kan sänka blodtrycket enligt flera studier. Men effekten tycks var liten jämfört med andra metoder, anser Margareta Emtner, professor emerita vid Uppsala universitet som arbetar med lung-, allergi och sömnforskning.
Lugnare andning sänker blodtryck
– Enligt en metaanalys från i fjol kan man få en viss blodtryckssänkande effekt efter 4-5 veckor, genom att ta färre andetag 3-5 gånger per vecka. Men det finns inga bevis för att sänkningen blir varaktig. Analysens slutsats är att det kan vara bra för dem som inte vill ta blodtrycksmedicin, men jag tycker det verkar vara mycket jobb fört en väldigt liten effekt.
I sin forskning har Margareta Emtner arbetat med hur man hjälper stressade människor att få en bra andning. Vid stress andas man högt upp i bröstet och drar upp axlarna. Det leder bland annat till spänningar i axlar, förkortad muskulatur och huvudvärk. – Att andas fel tar mycket kraft, så det är bra att andas rätt ur muskulär synpunkt. Det är också lugnande, säger hon.
Träning sänker blodtryck och puls
Att träning sänker blodtrycket beror på att det gör blodkärlen mer elastiska och bättre på att reglera blodtrycket. När man återhämtat sig från ett pass sjunker både blodtryck och puls. Studier visar att 2-3 strukturerade träningspass per vecka under några månader ger bra effekt. Exempelvis löper elitidrottare mindre risk att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar, som är en vanlig följd av högt blodtryck.
Men det betyder inte att man behöver springa maraton för att sänka blodtrycket, förklarar Mattias Brunström, biträdande lektor i kardiologi vid Umeå universitet. – Effekten är störst på dem som är väldigt otränade. Det viktigaste steget är att gå upp ur soffan och börja promenera. En vanlig missuppfattning när man pratar träning med patienter är att ”jag har så dålig kondis att jag inte kan träna som man ska”, förklarar han.
Bild: Hendrik Morkel, Unsplash
Träna ner blodtrycket
Högt blodtryck behandlas sedan länge med läkemedel och livsstilsförändringar – som rökstopp, bra matvanor, måttlighet med alkohol, stresshantering och fysisk träning.
Det forskas ständigt på vilka typer av träning som är mest effektiva. En svensk metastudie från 2018, om träning för att sänka blodtrycket, visar att aerob fysisk aktivitet (konditionsträning) har det starkaste vetenskapliga stödet. Bara att ta promenader räcker långt.
Ibland rekommenderas även isometrisk (statisk) träning, men det har lägre vetenskapligt stöd. Dessutom rekommenderades styrketräning, även om antalet studier som stödjer det är relativt få. Den fysiska aktiviteten bör utföras regelbundet.
Huruvida simning, dans och fotboll sänker blodtrycket har måttlig evidens. För yoga, tai chi och qigong fanns för få studier, och skogsbad hade ännu inte fått större spridning då.
Hur mycket risken för högt blodtryck styrs av gener är svårt att säga. Det finns ett tusental gener som påverkar risken för högt blodtryck. – 90 procent drabbas någon gång i livet av högt blodtryck i västvärlden; alla har det i släkten, mer eller mindre. Men vi har även ett starkt socialt arv: De som har föräldrar som lever sunt, rör på sig och inte röker tenderar att följa samma mönster, förklarar Mattias Brunström.
Den som är i god form som ung, lever längre och drabbas mer sällan av hjärtinfarkt. Det visar databasen med hälsotesterna från mönstring av värnpliktiga i flera decennier.
Lättare sänka blodtryck med flera små insatser
Vilken typ av träning man ägnar sig åt är mindre viktigt, enligt Mattias Brunström. All träning höjer pulsen mer eller mindre. Men bäst effekt får man om man kombinerar konditionsträning och styrketräning, enligt hundratals studier. Evidensen för att meditation och annan form av mindfulness sänker blodtrycket ökar i takt med att fler studier kommer. – Det finns ingen motsättning i att både meditera och röra på sig för att sänka blodtrycket. Men ska man rekommendera en sak är träning den viktigaste faktorn, gärna i kombination med viktnedgång, säger Mattias Brunström.
Allra bäst är att satsa på flera små förändringar än en enda jättestor, anser Jonas Spaak. Och inte glömma bort att läkemedel är en viktig hjälp på vägen. – Det är ganska svårt att lyckas med livsstilsförändringar. Så det är bra att sätta in läkemedel kombinerat med förändrad livsstil, så kan man sedan plocka bort mediciner när blodtrycket förbättras. Det är onödigt att ta risker under en längre period i väntan på resultat av en bättre livsstil, säger han.
Bild: Adrian Infernus, Unsplash
Aktiviteter som sänker blodtrycket
Det amerikanska hjärtförbundet, American Heart Association, publicerade 2020 en översikt över 22 olika icke-medicinska behandlingar av högt blodtryck, baserad på ett stort antal randomiserade studier med många deltagare och över relativt lång tid.
De graderades både efter antalet studier och dessa studiers bedömda tillförlitlighet.
De effektivaste behandlingarna är, i tur och ordning:
Förbättrade matvanor
Konditionsträning
Statisk träning
Minskat saltintag
Övergripande livsstilsförändringar
Meditation och andningskontroll
Källa: Nonpharmalogic Interventions for Reducing Blood Pressure in Adults With Prehypertension to Established Hypertension
Text: Mats Karlsson på uppdrag av forskning.se
Sedan distansarbetet slog igenom under coronapandemin har företag kämpat för att få tillbaka sina anställda till kontoren. De som lyckas bäst erbjuder flexibla arbetstider och en arbetsmiljö som trumfar hemmakontoret.
Möjligheten att arbeta hemifrån har ökat välbefinnandet och förbättrat arbetslivet för många anställda. De slipper pendla till jobbet, har lättare att få ihop vardagspusslet och kan i högre grad styra över och fokusera på sitt arbete.
Men sedan restriktionerna kring pandemin togs bort har allt fler arbetsgivare börjat kräva en ökad närvaro på kontoren. Det har lett till vilda protester från anställda runt om i världen, bland annat hos teknikbolag som Apple, Google och Amazon. Även i Sverige har kraven på en återgång till arbetsplatsen ökat. Från och med i höst måste till exempel medarbetare på Försäkringskassan vara på kontoret tre dagar i veckan.
Lever inte upp till närvaroplikten
Men trots att många organisationer har en närvaropolicy är det inte alla anställda som lever upp till den. Det visar en studie ledd av KTH-forskaren Christina Bodin Danielsson, på uppdrag av fastighetsbolaget Areim, som omfattar 53 nationella och internationella organisationer i Stockholmsområdet med fler än 500 anställda. Inte ens hälften av dem når upp till 40 procents närvaro, vilket är betydligt lägre än vad deras policyer tillåter.
– Jag ser det som en kritik mot dåliga kontorsmiljöer. De möter inte upp. Nu när vanliga kontorsanställda har möjlighet att jobba på distans visar det sig att man väljer bort kontoret, säger Christina Bodin Danielsson, docent i arkitektur vid Kungliga tekniska högskolan (KTH) och specialiserad på kontorsmiljöns påverkan, som varit projektledare för studien.
De som ansvarar för kontoren upplever också en ökad individualisering och självcentrering bland medarbetarna, som i första hand ser till sina egna behov och inte organisationens.
– Man är ganska oförstående inför att man ska vara på plats och bidra och vara en del av organisationen.
Kontoren ska ge samarbete och idéer
På frågan vad som är kontorets viktigaste uppgift svarar en majoritet i studien att det ska vara en plats för möten och interaktion. Många organisationer upplever att kreativiteten och kunskapsöverföringen blir lidande av distansarbetet och att det framför allt är på kontoret som idéer föds och samarbeten uppstår.
Ett redan klassiskt exempel är förra årets nobelpristagare i medicin, Drew Weissman och Katalin Karikó, som träffades vid en kopieringsmaskin på University of Pennsylvania i USA. Mötet blev inledningen till ett samarbete som resulterade i utvecklingen av mRNA-terapi som legat till grund för de första vaccinen mot covid-19.
Den stora frågan som många arbetsgivare nu brottas med är hur de ska kunna locka tillbaka medarbetarna till kontoret och hur det ska kombineras med arbete hemifrån, så kallat hybridarbete.
Flexibel policy ger fler på plats
Vilken strategi man har och hur den fungerar har forskare vid Blekinge tekniska högskola (BTH) undersökt på företag som till exempel Ericsson, Knowit, Spotify, Storebrand och Telenor. En av studierna visar att det framför allt är företag som har en väldigt flexibel policy som har flest anställda på kontoret.
– Det var en överraskning. I företag med obligatoriska dagar eller tid i procent som man ska vara på kontoret ser vi att folk inte följer reglerna, säger Darja Smite, forskningsledare och professor i programvaruteknik vid BTH. Hon menar att i grund och botten handlar det om vilken arbetsplatskultur som företagen har.
Vi-känslan skapar engagemang
– Ett företag med närvarokultur som investerar i fördelar med att vara på kontoret, som till exempel en bra lunchmatsal, fikaraster och en bra arbetsmiljö med gott om plats och bra ljudmiljö, erbjuder en bättre upplevelse att vara på kontoret än hemma. Då kommer folk frivilligt.
Christina Bodin Danielsson på KTH är inne på samma linje. Hon menar att organisationskulturen är avgörande för att locka tillbaka medarbetarna till kontoren. Det handlar bland annat om att skapa en vi-känsla som gör att folk känner sig engagerade och delaktiga i organisationen.
Men även ergonomi och utrustning, lokalernas utformning och läget på arbetsplatsen har stor betydelse för att kunna konkurrera med hemarbetsplatsen.
Centrala kontor ger högre närvaro
– I vår studie är det de som har mer centrala lägen som har en högre närvaro. Samtidigt har vi organisationer i vår studie som sitter väldigt långt ifrån stan, men de har satsat jättemycket på organisationskulturen och byggt trevliga miljöer. Det spelar väldigt stor roll vad man gör. Men sitter man centralt i stan behöver man inte anstränga sig lika mycket, säger hon.
De anställdas inställning till distansarbete skiljer sig åt och är väldigt individuell, anser de båda forskarna. En del föredrar att vara mycket på kontoret där de kan träffa och interagera med kollegor och chefer medan andra hellre jobbar hemifrån, ofta baserat på deras livs- eller arbetssituation.
Svårt hitta arbetsform som passar alla
För arbetsgivarna handlar det om att ta hänsyn de olika aspekterna och önskemålen och hitta en arbetsform som passar alla medarbetare. Många väljer i dag att ha närvaroplikt på kontoret en eller ett par dagar i veckan som ofta är vikta för möten och samarbeten.
– Jag tror att det största problemet är att ha fraktioner på kontoret där hälften av de anställda vill vara på kontoret och den andra halvan vill jobba hemifrån på heltid. Då har man en hybrid av teamarbete som inte fungerar så bra, säger Darja Smite.
– I framtiden tror jag att vi kommer att ha både företag där folk är mycket på kontoret och företag med mindre kontorsytor där man kan boka en plats när man behöver det.
Christina Bodin Danielsson lyfter också fram de ökade kraven på att vara en attraktiv arbetsgivare för att kunna konkurrera om den bästa arbetskraften.
– Man har länge pratat om att kontoret ska vara attraktivt för att attrahera medarbetare. Men många av dem som är minst benägna att komma till kontoret tenderar också att vara de som många slåss om, säger hon.
Omkring 40 procent av den sysselsatta befolkningen arbetar hemifrån i olika utsträckning. Vanligast är att jobba mindre än hälften av arbetsdagarna hemifrån.
Chefer är den grupp som i störst utsträckning arbetar på distans. Omkring sex av tio chefer arbetade på distans någon eller några dagar i veckan under första kvartalet i år.
Arbetsmiljöverket rekommenderar att riktlinjer och rutiner för distansarbete tas fram i samverkan mellan arbetsgivare och anställda.
En policy för distansarbete kan bland annat ange i vilken omfattning distansarbete är tillåtet och om det finns särskilda dagar som arbetet ska ske på kontoret.Den kan också innehålla riktlinjer för vilka tider som den anställde ska vara tillgänglig för kommunikation.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
