En tunn flaga vanligt kol, bara ett atomlager tjockt, blev världskänd i fjol. Upptäckten av supermaterialet grafen gav Andre Geim och Konstantin Novoselov Nobelpriset i fysik 2010. Grafen har en lång rad ovanliga och högintressanta egenskaper. Det leder elektricitet lika bra som koppar och leder värme mycket bättre än alla andra kända material.

Det går att få fram en mängd olika variationer av egenskaperna hos grafen bland annat genom att framställa grafen i remsor med olika bredd, som på engelska kallas nanoribbons. Dessa nanoremsor framställdes för första gången för två år sedan. En metod för att framställa dem är att behandla kolnanorör med syre för att skära upp dem på längden till nanoremsor. Tyvärr lämnas syreatomer kvar på kanterna av nanoremsorna, vilket inte alltid är önskvärt.

I den nya studien visar nu forskarlaget att det också är möjligt att öppna kolnanorör med hjälp av molekylärt väte. Nanoremsor som produceras på detta sätt kommer att ha väteatomer på kanterna och det kan vara till stor fördel för vissa tillämpningar. Alexandr Talyzin, fysiker vid Umeå universitet, har under de senaste tio åren studerat hur vätgas reagerar med fullerener, fotbollsformade kolmolekyler.

– Att behandla kolnanorör med vätgas blev därför en logisk förlängning av vår forskning. Vår tidigare erfarenhet har varit till stor hjälp i detta arbete, säger Alexandr Talyzin, docent i fysik vid Umeå universitet.

Kolnanorörens ändar täcks ofta med något som liknar halvklotsformade muggar, väldigt lika  halva fullerenmolekyler. Forskarna har tidigare visat att fullerenmolekyler kan förstöras helt och hållet om de behandlas med vätgas vid högt tryck och hög temperatur. Därför förväntade forskarna sig att de skulle kunna öppna nanorörens muggformade ändar på detta sätt. Hypotesen bekräftades och dessutom kunde forskarna avslöja en del andra spännande effekter.

Den mest intressanta upptäckten var att vissa kolnanorör vecklades ut till tunna remsor av grafen då de behandlats med väte under en längre tid. Vad som är ännu mer spännande är att det skulle vara möjligt att framställa den nya föreningen grafan genom att skära upp och platta till nanorör som har väte knutet till ytterväggarna.  Hittills har forskare framför allt försökt framställa grafan genom att låta vätgas reagera med grafen. Detta är dock väldigt svårt, särskilt om grafenet ligger på något substrat så att endast en sida är tillgänglig för reaktion. Däremot reagerar vätgas betydligt lättare med nanorörens böjda ytterväggar.

– Vår nya idé är att använda nanorör som behandlats med vätgas och veckla ut dem till tunna remsor av grafan. Hittills har vi bara tagit de första stegen för att lyckas med detta och vi kommer att behöva lägga ned mycket arbete på att göra vår metod mer effektiv, förklarar Alexandr Talyzin.

 – Samlad erfarenhet och expertis från flera grupper vid olika lärosäten har varit en nyckel till vår framgång, tillägger han.

Ilya V. Anoshkin, Albert G. Nasibulin, Jiang Hua and Esko I. Kauppinen vid Aalto-universitetet i Finland är experter på syntes och karaktärisering av enkelväggiga kolnanorör.  Valery M. Mikoushkin, Vladimir V. Shnitov and Dmitry E. Marchenko från St.-Petersburg genomförde röntgenspektroskopi och annan karaktärisering med hjälp av synkrotronstrålning. Dag Noréus vid Stockholms universitet delade med sig av sin expertkunskap om vätgasreaktioner vid höga tempreturer.

Originalpublikation
Titel: Hydrogenation, Purification, and Unzipping of Carbon Nanotubes by Reaction with Molecular Hydrogen: Road to Graphane Nanoribbons
Författare: Alexandr V. Talyzin, Serhiy Luzan, Ilya V. Anoshkin, Albert G. Nasibulin, Jiang Hua, Esko I. Kauppinen, Valery M. Mikoushkin, Vladimir V. Shnitov, Dmitry E. Marchenko, och Dag Noréus

För mer information, kontakta gärna:
Dr Alexandr Talyzin, docent vid institutionen för fysik, Umeå universitet
Telefon: +46 (0)90-786 63 20
E-post: alexandr.talyzin@physics.umu.se

Karin Axelsson har studerat så kallade påhängsfrågor i engelsk romandialog och jämfört med verklig konversation. Hon drar slutsatsen att bruket av påhängsfrågor påverkas av att problem, konflikter och konfrontationer är i fokus i romaner medan trivialt vardagsprat verkar undvikas.

Engelska påhängsfrågor består oftast av ett påstående följt av ett frågande påhäng, som i It’s interesting, isn’t it? och You can’t afford that, can you? Dessa är oerhört vanliga när britter samtalar i verkliga livet och tacksamma att studera eftersom de kan variera mycket till både form och funktion. Karin Axelsson har analyserat över 2 500 påhängsfrågor till sin form och över 600 av dessa även till sin funktion. Materialet har hämtats ur en stor språkdatabas, en så kallad korpus, med både texter och transkriberat tal.

Avhandlingen visar att påhängsfrågor är betydligt färre i romandialog jämfört med verklig konversation.

– Dessutom ser de annorlunda ut än i verklig konversation, till exempel är you vanligast i påhäng i romandialog men it i verklig konversation, säger Karin Axelsson.

För att förstå bakgrunden till dessa skillnader har hon utarbetat och applicerat en modell för kategorisering av funktionen hos påhängsfrågor. En viktig åtskillnad i funktionsmodellen görs mellan påhängsfrågor som är verkliga frågor och påhängsfrågor som är retoriska. Traditionellt beskrivs påhängsfrågor ofta som bekräftelsesökande.

– Därför är det överraskande att retoriska påhängsfrågor klart dominerar i mitt material, både i romandialog och i verklig konversation, poängterar Karin Axelsson.

Bland de retoriska påhängsfrågorna finns tydliga skillnader mellan romandialog och verklig konversation: en klar majoritet i romandialogen är adressatorienterade, det vill säga de berör adressaten, medan de klart flesta retoriska påhängsfrågorna i verklig konversation istället är talarcentrerade, med andra ord presenterar de vad talaren tycker.

Adressatorienterade påhängsfrågor i romandialog utmanar ofta adressaten, vilket Karin Axelsson relaterar till skildringen av problem, konflikter och konfrontationer i skönlitteratur. En annan av hennes slutsatser är att talarcentrerade påhängsfrågor, som ofta tar upp triviala ämnen i verklig konversation, används mer sällan i romandialog därför att de ofta inte för handlingen framåt.

Bland de påhängsfrågor där talaren vill ha ett svar har Karin Axelsson också hittat tydliga skillnader. I verklig konversation dominerar osäkerhet bakom sådana påhängsfrågor, medan det i romandialog även finns en hel del konfrontativa påhängsfrågor där talaren är rätt säker på sin sak och mer eller mindre kräver att adressaten bekräftar påståendet.

Påhängsfrågor kan också bestå av en uppmaning med frågande påhäng som i Come here, will you? Dessa är relativt ovanliga i verklig konversation, men används mer i romandialog, i synnerhet för befallningar, vilket även här kan bero på att romanförfattare fokuserar på problem, konflikter och konfrontationer.

– Jag pekar också på att det verkar vara mer ojämna maktrelationer mellan romanfigurer än mellan verkliga samtalspartners, säger Karin Axelsson.

Kontaktinformation
Mer information:
Karin Axelsson, telefon: 070-520 18 77, e-post: karin.axelsson@eng.gu.se
Avhandlingens titel: Tag questions in fiction dialogue
Tid och plats för disputation: fredagen den 13 maj 2011 kl. 13.00, Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6
Fakultetsopponent: Professor emerita Gunnel Tottie, Zürich
Avhandlingen kan beställas av författaren.
Den finns även digitalt publicerad på: http://hdl.handle.net/2077/24047

– Detta är ett helt fantastiskt fynd. Vi och våra kinesiska kollegor är överväldigade. En hörntand som inte hanterats kan med dagens teknik berätta så mycket mer än förr, till exempel vad de åt, säger Per Ahlberg, professor i evolutionär utvecklingsbiologi vid Uppsala universitet.

Svenska paleontologer var först på plats i Kina i början på 1900-talet och gjorde en rad expeditioner i samarbete med kinesiska kollegor. Man fann mängder med fossil av dinosaurier och andra ryggradsdjur. Materialet skickades till Sverige och den kände paleontologen Carl Wiman, som bestämde och beskrev fossilen. Men när inriktningen på forskningen förändrades efter Wimans död blev 40 ouppackade lådor undanställda och bortglömda – tills nu. De senaste veckorna har de packats upp av Per Ahlberg, kollegan Martin Kundrát och museiintendent Jan Ove Ebbestad, som uppmärksammade lådorna i Evolutionsmuseets förråd.

Under den gångna veckan har man gått igenom materialet tillsammans med ledande kinesiska paleontologer från Beijing Institute of Vertebrate Paleontology and Paleoanthropology, som blev mycket intresserade när de svenska kollegorna kontaktade dem. Evolutionsmuseet har den bästa samlingen kinesiska fossil av dinosaurier och andra ryggradsdjur utanför Kina och med innehållet i de 40 lådorna ökar värdet av samlingen ytterligare.

Det fossila materialet kommer från flera olika områden i Kina. I Zhoukoudian, sydväst om Beijing, hittades bland annat en kindtand från Homo erectus, dvs. Pekingmänniskan. Senare hittades rika fynd av skaller och andra skelettdelar, men allt detta försvann på ett mystiskt sätt under andra världskriget. Det enda som återstår i Kina idag är fem tänder och några få bitar av skallben som hittades på 50- och 60-talet. Därför har Evolutionsmuseets tre tänder från Pekingmänniskan ansetts tillhöra det allra värdefullaste i samlingarna. Och nu har man hittat alltså en fjärde tand – en helt ohanterad sådan.

Enligt professor Liu Wu från kinesiska vetenskapsakademien är handlar det om en sprucken, men i övrigt välbevarad hörntand.

– Det här är ett mycket viktigt fynd. Det här är den enda hörntanden som finns kvar. Den kan ge värdefull kunskap om hur Homo erectus levde i Kina, säger han.

Tanden ska nu undersökas med modern teknik. Genom att studera slitaget på tanden och eventuella mikroskopiska mineralkorn från växtrester, kan man eventuellt lista ut Pekingmänniskans diet. Tillsammans med det övriga materialet i lådorna hoppas man också kunna rekonstruera en del av det växt- och djurliv som fanns i Pekingmänniskans miljö.

Kontaktpersoner:
Museiintendent Jan Ove Ebbestad, Evolutionsmuseet, Uppsala universitet, tel: 018-471 27 09, e-post: jan-ove.ebbestad@em.uu.se

Professor Per Ahlberg, avdelningen för evolution och utvecklingsbiologi, Uppsala universitet, tel: 018-471 26 41, e-post: per.ahlberg@ebc.uu.se

I ett nyligen avslutat projekt som delfinansierats av Riksbankens Jubileumsfond visar Ulrika Wolff att det bästa sättet att förbättra grava lässvårigheter är mycket strukturerad och intensiv undervisning under en kortare period. Hon lät 113 elever i 9-årsåldern ingå i en undersökning, där halva gruppen fick den nya undervisningen – den andra halvan fick den undervisning som skolan normalt gav. Den halva som tog del av den tolv veckor långa nya undervisning förbättrade märkbart sina resultat i jämförelse med kontrollgruppen.

Det man gjorde var att i 45 minuter varje dag under tolv veckor träna det som kallas fonem-grafem-kopplingen (det vill säga sambandet mellan ljud och bokstav), läsförståelse, ordavkodning och läshastighet.

– Vanligtvis så erbjuder skolan en halv timmer eller ett par timmar i veckan, och stödet kan då sträcka sig över lång tid, kanske ända upp till ett år.  I vår studie satsade vi i stället på en kort och intensiv period, och det fungerade, säger Ulrika Wolff, som dock betonar att det är bra om de elever som behöver det får fortsatt stöd efter den intensiva perioden.

Den pedagogik som användes var mycket strukturerad och grundläggande. Allt i syfte att automatisera läsningen hos eleverna. Varje dag upprepade man samma eller liknande övningar. Ändå upplevde både elever och lärare att undervisningen var rolig.

-En del lärare var rädda för att bli för grundliga och för att eleverna skulle tycka att det var trist att gå igenom saker som de borde kunnat redan i ettan, men det visade sig faktiskt att många elever gillade det, till en del lärares stora förvåning!

Traggel – åtminstone så länge som det uppfattas som roligt och sker intensivt – kan alltså vara både lärande och pedagogiskt.

Kontakta Ulrika Wolff: ulrika.wolff@ped.gu.se

/Jenny Björkman

Huvudpersonerna i Silfverstååhlsviten är unga män från samma adelssläkt. De representerar olika manliga roller som bonden, affärsmannen, den militäre mannen, upptäckaren och prästen. Förenande för alla dessa män är den utvecklingsprocess de genomgår från vilsna ynglingar till mogna, svenska män. Genom prövningar stärks deras manlighet och de visar sig också värdiga den ”manliga” roll de kommer att axla som ”samhällets stöttepelare”. I Linn Areskougs avhandling studeras dessa romaner ur ett genusperspektiv för första gången.

Lidmans romaner uppvisar en konservativ syn på det nationella som också omfattar ett borgerligt mansideal. I romanerna uttrycks en ambivalens gentemot moderniteten. Den svenska nationens förhållande till det moderna gestaltas genom de unga männens utvecklingsprocesser. Samtidigt som de måste bli engagerade samhällsmedborgare och bejaka det moderna, bör de undvika att sugas upp i den nya tiden som också beskrivs som tumultartad och destruktiv. Släktskapet och historien är ett skydd och någonting fast att vara förankrad i, och utgör också en central referensram för det nationella. Dock finns det en risk för de unga männen att förlora sig i det förgångna, att bli alltför introspektiva och som en följd feminiserade eller omanliga. Det nationalistiska sammanhang som utformas i Silfverstååhlsviten omfattar både dåtiden, samtiden och framtiden. I denna undersökning studeras hur den svenske mannen konstrueras i föreställningen om ett modernt gränsland.

Bilden av mannen som formulerades i ett nationalistiskt sammanhang för ett decennium sedan kan te sig främmande för dagens män. Dock finns det flera element som är framträdande i den samtida manlighetens olika formationer som kan spåras tillbaka till den manlighetsdiskurs som formulerades kring 1910.

– Nationell hängivenhet är kanske ett utspelat kapitel idag, men andra högt skattade värden som handlingskraft och självkontroll är egenskaper som fortfarande står högt i kurs. I dagens individualistiska samhälle, med ett stort intresse för självförverkligande, är mannen som gör sitt liv till ett projekt i allra högsta grad levande, säger Linn Areskoug.

Avhandlingen försvaras den 13 maj.

För mer information, kontakta: Linn Areskoug, tel: 0704-83 49 42, e-post: Linn.Areskoug@littvet.uu.se

Slutsatserna i Eva Wahlströms avhandling borde kunna väcka viss uppståndelse, eftersom det handlar om två verkliga ikoner.

– Astrid Lindgren i all ära, men hon är inte så genomgående originell som man påstått och hon är inte ensam, förklarar Eva Wahlström lugnt.

Att det fanns flera föregångare till Pippi Långstrump, flickor som var lika fria och modiga som den starka, snälla med de röda flätorna är också något Eva kan visa tydliga exempel på. Men hur många av oss vet vem Ann-Mari eller Bibi var? Det är så de heter, barnboksflickorna som föddes redan på 1920-30-talet och som enligt Eva Wahlström visat sig märkvärdigt lika den oändligt mer kända Pippi.

Sitter säkert
Hon har själv gett flera kurser om just Astrid Lindgren och sett hennes storhet i söktrycket från fyra generationer svenskar. På skoj har hon undrat om en stämning för landsförräderi kan väntas framöver.

– Jag är inte ute efter att plocka ner Astrid Lindgren från piedestalen och det lär jag inte göra, för hon sitter nog säkert där. Jag tror inte Medelsvensson sätter kaffet i halsen heller, men hoppas att andra forskare kanske tycker att likheterna är intressanta, summerar Eva Wahlström.

I handböckerna om svensk barnlitteratur har det hittills presenterats som en sanning att den moderna barnboken föddes 1945. Det var året då Astrid Lindgren kom ut med Pippi Långstrump. Eva Wahlström startade sin forskning med misstanken om att det hon själv och alla andra sagt till sina elever om den moderna svenska barnbokens födelse inte stämde. I samma handböcker, som alla föreläsare förlitat sig på, beskrivs hur urvattnad, tråkig och dålig mellankrigstidens barnlitteratur var.

Fler fria flickor
Men efter enträget detektivarbete och koncentrerad läsning har hon funnit belägg för att det minsann fanns nydanande barnlitteratur även före 1945. Den aktuella doktorsavhandlingen, med titeln ”Fria flickor före Pippi: Ester Blenda Nordström och Karin Michaëlis – Astrid Lindgrens föregångare”, som läggs fram vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet, lär sticka ut ur mängden.

Avhandlingen ges ut i bokform på Makadam förlag och kommer att ingå i det Svenska barnboksinstitutets skriftserie. Till bokens rygg har Eva Wahlström gjort en egen, pytteliten parafras av Da Vincis Vitruvianske man med Pippi-huvud och klänning, för att synas i bokhyllan.  På den gräsgröna framsidan återfinns målningen ”Matriarkatets unga kvinnor susa över den skandinaviska tundran i syfte att bevaka sina rättigheter” av Carl Gustav Bernhardson, som föreställer flickgestalter som dundrar fram till häst med sitt långa hår på ända.

Precis det ansågs ”mycket oflickigt” under såväl 1920- och 30-tal, när Ester Blenda Nordström och Karin Michaëlis skrev sina böcker om Ann-Mari respektive Bibi, som 1945 när Astrid Lindgrens första bok om Pippi Långstrump kom.

– Alla tre flickorna i de här böckerna är vilda och rider, konstaterar Eva Wahlström.

Gemensamma drag
Efter omfattande litteraturstudier, där hon granskat de tre första Bibi- böckerna av danska Karin Michaëlis som översatts till svenska, fyra böcker om Ann-Mari av Ester Blenda Nordström och Astrid Lindgrens tre kapitelböcker om Pippi Långstrump, kan Eva visa på en lång rad gemensamma drag.

– Ann-Mari och Bibi var inte bara lika fria och modiga som Pippi. De var till och med lika henne, både i vad de gör och hur de och författarna som skapat dem uttrycker sig. Tjejerna är uppkäftiga, ljuger och tar för sig.

– Att likheterna är så stora är det som förvånat mig allra mest, förklarar hon.

Böckerna har även andra likheter, de intertextuella sambanden återfinns på flera plan som till exempel förhållandet till skolan och samhällssynen. Att Astrid Lindgren var en ytterst beläst person är Eva i dag än mer övertygad om, detsamma gäller hennes stora betydelse, inte minst som opinionsbildare.

Om Astrid Lindgren brukar sägas att hon är både traditionalist och förnyare.

– Jag tror egentligen inte det spelar så stor roll vad jag säger, Astrid Lindgren kommer att fortsätta att vara en lika stor ikon ändå. Men kanske har vi överbetonat hennes roll som förnyare och underbetonat det traditionalistiska? undrar Eva Wahlström.

Det känns som en bragd att nu vara klar med ett mångårigt forskningsprojekt. De senaste årens avhandlingsarbete, samtidigt med en nära anhörigs sjukdom, har satt delar av livet på pausknapp, även om forskningsarbetet och framförallt skrivandet varit ”mest roligt, faktiskt.” Framöver kanske det blir mer tid för de egna hästarna och också några i lera hemma i keramikverkstaden.

Text: Karin Tufvesson
Foto: Therése Svenberg

Spikning
Eva Wahlström spikar sin avhandling på Högskolan i Borås tisdagen den 10 maj kl. 15:30 på Bibliotek & Läranderesurser.

Disputation
Eva Wahlström disputerar den 27 maj kl. 10:00 vid Humanistiska fakulteten, Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, Göteborgs universitet. Plats: Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6, Göteborg
Opponent: Professor Boel Westin, Stockholm
Betygsnämnd: Professor Mats Jansson, Göteborg; Docent Stefan Mählqvist, Uppsala; Docent Christine Quarfood, Göteborg
Ordförande: Professor emeritus Tomas Forser

För mer information Eva Wahlström, telefon: 033-435 59 24 eller e-post: eva.wahlstrom@hb.seHögskolan i Borås bedriver utbildningar inom biblioteks- och informationsvetenskap, ekonomi och informatik, mode och textil, beteendevetenskap och lärarutbildning, teknik samt vårdvetenskap.

Med absolut åtalsplikt menas att åklagare måste väcka åtal, om det går att bevisa att ett brott har begåtts och vem som är skyldig. Enligt den mer än sextio år gamla rättegångsbalken är en muntlig rättegång i domstol det ideala sättet att pröva ett misstänkt brott, men för att effektivisera hanteringen används ofta förenklade tillvägagångssätt, till exempel genom skriftligt förfarande i domstol eller att åklagare helt enkelt utfärdar straff utan att gå via domstol. Lena Landström menar att dagens åklagare har nya möjligheter att påverka vilka brottsmisstankar som ska åtalas och prövas, och i sin avhandling lyfter hon frågan om den absoluta åtalsplikten kanske helt enkelt bör slopas.

I avhandlingen har Lena Landström studerat rättsutvecklingen om hur och när åklagare kan avstå från åtal, till exempel då det inte finns ett allmänt intresse, och vilka alternativ som finns till att väcka åtal. Hon menar att åklagare i allt större utsträckning får sortera ut vilka brottsmisstankar som inte alls ska hanteras inom straffprocessen, och vilka som ska prövas på ett annat sätt än genom en muntlig rättegång, till exempel genom förenklade förfaranden. Ståndpunkten är dock fortfarande att så många brottsmisstankar som möjligt ska prövas.

Brottsutredningen kan bli allt viktigare
Lena Landström menar att utvecklingen på sikt kan leda till att domstolarna får mindre kontroll över straffprocessen, eftersom utredningen vid förenklade förfaranden ofta består av ett skriftligt polisförhör i jämförelse med att utredningen presenteras och vittnen förhörs på plats i domstolen. Enligt Lena Landström förskjuts tyngdpunkten från domstolsförfarandet till brottsutredningen, och att polisens arbete med utredningen får större betydelse och inte blir utsatt för samma granskning.

Lena Landström konstaterar också att det finns ett behov av att prioritera vilka ärenden som ska utredas och åtalas. Med nuvarande regler är det egentligen inte tillåtet att öppet göra prioriteringar, istället sker de indirekt genom åklagarnas beslut. Hon ställer frågan om dagens konstruktion av reglerna är den lämpligaste modellen för att i praktiken genomföra nödvändiga prioriteringar. Både vilka prioriteringar som bör göras, av vem de bör göras och hur de görs, bör diskuteras och granskas offentligt. Så som reglerna är konstruerade idag, sker ingen sådan granskning och diskussion, menar Lena Landström.
Lena Landström växte upp i Örebro, studerade juridik i Stockholm och har varit yrkesverksam som jurist i Umeå sedan år 1990.

Fakta om disputationen
Fredagen den 13 maj försvarar Lena Landström, juridiska institutionen vid Umeå universitet, sin avhandling med titeln Åklagaren som grindvakt – en rättsvetenskaplig studie av åklagarens befogenheter vid utredning och åtal av brott. Disputationen äger rum kl. 10.15 i hörsal B, Samhällsvetarhuset, Umeå universitet. Fakultetsopponent är professor Anne Robberstad, det juridiske fakultet, Universitetet i Oslo.

För mer information, kontakta:
Lena Landström,
juridiska institutionen, Umeå universitet
Telefon: 090-786 77 10
Mobil: 070-253 86 16
E-post: lena.landstrom@jus.umu.se

Men hon slår också fast att genusvetenskapen har fått en slagsida mot forskning som har med könet att göra. Denna fokusering på kön har gjorts på bekostnad av andra maktförhållanden; andra maktstrukturer har marginaliserats och kanske till och med blivit mer osynliga.
– Ämnet kan alltså i vissa fall ha bidragit till att befästa dominanta föreställningar om kön och genus istället för tvärtom, menar hon.

Det var under 1960- och 70-talen som feministiska forskare började organisera studiegrupper om kvinnors situation och makt. Ungefär samtidigt kom regeringen fram till att om man vill komma längre med jämställdheten behövs forskning. Pengar till jämställdhetsforskning öronmärktes och sedan dess har ämnet ofta varit i skottgluggen:
– Det är det politiska stödet till ämnet som får vissa att se rött, säger Mia Liinason som personligen inte tycker att det är konstigare att man viker särskilda pengar till genusforskning än att man gör det till specifik medicinsk forskning.

Mia Liinason är själv genusvetare, den första som disputerat inom ämnet i Lund. Hon valde den svåra uppgiften analysera sin egen disciplin:
– Det har inte varit helt enkelt. Många varnade mig och tyckte att jag hade gett mig på ett svårt projekt, säger hon.

Det svåra har varit att det på vissa håll finns en slags kåranda, berättar hon. Feminister har alltid betonat vikten av att hålla ihop mot förtryck och orättvisor. Därför har kritik mot det egna ämnet viftats bort. För att åstadkomma förändring, har många menat enligt Mia Liinason, måste man fokusera på gemensamma erfarenheter och målsättningar istället för interna olikheter och konflikter. Det har funnits en rädsla för att självkritik ska försvaga den feministiska rörelsen. Samtidigt, tillägger Mia Liinason, är inte heller feminismen en enhetlig rörelse och andra feminister har därför argumenterat för nödvändigheten av att vända en maktkritisk blick också mot feminismens egen praktik.

-Det är just de dominanta dragen inom genusvetenskapen och feminismen som jag har velat studera i min avhandling, säger Mia Liinason.

Kontaktinformation
Mia Liinason har disputerat med avhandlingen Feminism & the Academy. Exploring the Politics of Institutionalization in Gender Studies in Sweden. Hon nås på telefonnummer 0738-20 09 51 eller mia.liinason@genus.lu.se

De senaste 50 åren har skogsbruket blivit alltmer mekaniserat. Moderna maskiner är så effektiva att föraren riskerar att bli en flaskhals om produktiviteten ökar ännu mer. Ett sätt att lösa detta är att utveckla förarlösa skogsmaskiner. I sin avhandling har Ola Ringdahl utvecklat tekniker och datorprogram för att möjliggöra förarlös navigering av skogsmaskiner som transporterar stockar till närmaste transportväg. Han har använt en skogsmaskin från Komatsu Forest i Umeå för att utveckla och testa de nya lösningarna. Skogsmaskinen kan med centimeternoggrannhet följa en rutt som den lärt sig genom att en förare först kört den. Om något hinder dyker upp framför skogsmaskinen undviker den det automatiskt.

Ruttplanering
För att slippa momentet där föraren först kör den önskade rutten, har Ola Ringdahl utvecklat ett program som kan planera nya rutter utifrån kartor. Han har använt en simulator för att snabbt kunna testa olika möjliga vägar. Skogsmaskinen ska hålla sig rimligt nära en önskad rutt samtidigt som den inte får kollidera med några hinder. Samma program kan användas medan skogsmaskinen kör. Kartan uppdateras då kontinuerligt med data från sensorer som kan upptäcka hinder runt maskinen. Simulatorn testar hela tiden om det är möjligt att följa den tänkta rutten utan att kollidera med någonting som inte fanns med på kartan från början.

Obemannade skogsmaskiner möjliga
Avhandlingen visar att det är möjligt för en obemannad skogsmaskin att navigera på egen hand genom skogen och undvika hinder. En ekonomisk analys visar också att förarlösa skogsmaskiner som transporterar timmer ut ur skogen till närmaste bilväg har stor potential. Det återstår dock väldigt mycket forskning och utvecklingsarbete innan obemannade skogsmaskiner blir en produkt med prestanda och säkerhet som accepteras av användarna.

– Det kommer troligen ta minst 10-20 år innan obemannade skogsmaskiner blir en verklighet i våra skogar, säger Ola Ringdahl. Det beror förstås mycket på hur stora resurser som läggs på forskning och utveckling inom området, tillägger han.
Om disputationen

Torsdagen den 26 maj försvarar Ola Ringdahl, institutionen för datavetenskap, sin avhandling med titeln Automation in Forestry – Development of Unmanned Forwarders, svensk titel Automation i skogsbruk – utveckling av autonoma skotare. Disputationen äger rum 26 maj klockan 13.15 i MA121, MIT-huset.
Fakultetsopponent är professor Arto Visala, Alto Universitet, Finland.

Läs hela eller delar av avhandlingen här

För ytterligare information, kontakta gärna:
Ola Ringdahl
Telefon: 090-786 57 22
E-post: ringdahl@cs.umu.se