Vulkanerna Geitafell och Dyrfjöll är båda utdöda och glaciärer har sedan länge eroderat vulkanens innandömen, vilket gör det möjligt att på ett unikt sätt få inblick i hur en vulkan egentligen ser ut på insidan. Dessa döda vulkaner på östra Island har samma struktur som de aktiva vulkanerna Eyjafjallajökull och Katla.
I en vulkan tränger het magma (smälta bergarter) upp från jordens inre genom berggrunden eftersom magman har en större volym och lägre densitet än det fasta berget. Innan den når ytan samlas magman i stora magmakammare där den förblir tills sprickor och hålrum i berget gör att den kan fortsätta att stiga uppåt och ett utbrott inträffar. Vulkaner kan se väldigt olika ut, vissa har flera olika magmakammare, medan vissa andra bara har en primär. Dyrfjöll har nu visat sig vara en del i ett komplext vulkaniskt kluster, en motsvarighet till Askja. Geitafell med en stor magmakammare påminner om Krafla.
I de utdöda vulkanerna har glaciärer eroderat bort det mesta av berget, men forskare vid Institutionen för geovetenskaper vid Uppsala har utvecklat ett sätt att studera och göra 3D-projiceringar av de kanaler som magman en gång skapade på väg upp mot ytan för att därigenom kunna skapa sig en bild av vulkanerna. Forskningen har nyligen publicerats i tidskriften Geochemistry, Geophysics, Geosystems (G3).
— Genom att studera spåren av magman i berget kan vi avgöra hur vulkanen skapades och hur den såg ut, hur många magmakammare den hade och hur den fungerade. Det är vulkanforskningens motsvarighet till att studera fossil, säger Steffi Burchardt, forskare vid Institutionen för geovetenskaper.
— Det här är än så länge ett ganska försummat område inom vulkanologin. Det intressanta är att det är möjligt att med ny teknik se inte bara hur vulkanen såg ut, utan även hur den formades över tid, vilket är oerhört relevant när det gäller att förstå hur jordskorpan egentligen är uppbyggd, inte bara på Island utan även i andra områden med många aktiva vulkaner, säger Steffi Burchardt.
För mer information kontakta Steffi Burchardt, tel: 018-471 2552, 0722-003320, e-post: Steffi.Burchardt@geo.uu.se
Burchardt, S., D. C. Tanner, V. R. Troll, M. Krumbholz, and L. E. Gustafsson (2011), Three-dimensional geometry of concentric intrusive sheet swarms in the Geitafell and the Dyrfjöll volcanoes, eastern Iceland, Geochem. Geophys. Geosyst., 12, Q0AB09, doi:10.1029/2011GC003527.
Nedan följer en kort sammanfattning av rapporten Anmälningar mot poliser – en kartläggning.
Vem anmäler?
Den typiska anmälaren är en man (75 %) som anser sig blivit felaktigt behandlad. Oberoende vittnen är ovanliga. Medelåldern är 39 år med en jämn åldersspridning och utifrån beräkning med hjälp av efternamn föreligger ingen skillnad mellan personer med nordiskt, respektive icke nordiskt efternamn.
Omkring 60 procent har under en tioårsperiod haft få eller inga registrerade kontakter med polisen och inte blivit dömda eller fått straff som normalt ger böter.
Omkring 33 procent antas under samma period ha dömts till fängelse, 20 procent fler än en gång. Den vanligaste orsaken till fängelse är trafikrelaterade brott (54 %), därefter följer tillgreppsbrott (46 %), misshandel/grov misshandel (36 %), narkotikabrott (34 %) och våld mot tjänsteman med mera (25 %). Dessa personer kan därmed antas tillhöra polisens återkommande klientel.
Tvärtemot föreställningen, om att så kallade rättshaverister dominerar, visar det sig att endast 11 personer under 2004 har anmält 3–15 gånger vilket motsvarar 2 procent av antalet anmälare och 11 procent av antalet anmälningar från privatpersoner.
Vad anmäler man för?
Hälften av alla anmälningarna inkluderar klagomål om olika former av bemötande från polisers sida. Det handlar till exempel om allmänt dåligt bemötande, provocerande beteende, kränkande uttalanden, diskriminerande beteenden samt överdriven våldsanvändning.
I knappt 40 procent av alla anmälningar från privatpersoner ingår kritik antingen för att man ingripit och eller för underlåtenhet att ingripa.
Vilka blir anmälda?
I drygt hälften av fallen har en eller flera poliser kunnat identifieras. Merparten är män som arbetar i yttre tjänst. De flesta av dessa (76 %) har blivit anmälda en gång under hela undersökningsperioden. 15 procent har anmälts två gånger.
Frekventa anmälda
Därtill kommer en grupp frekvent anmälda som anmälts 3-9 gånger. Dessa utgör 9 procent av alla identifierade anmälda, men förekommer i en tredjedel av alla anmälningarna för överdriven våldsanvändning.
Gruppen är homogen såtillvida att de flesta är män (95 %), som arbetar i yttre tjänst inklusive spaningsverksamhet (90 %). Gruppen domineras av erfarna poliser. Medelåldern är 40 år och de har i genomsnitt 17 år i tjänst.
Vad händer med anmälan?
Endast ett fåtal anmälningar gick vidare till beslut om åtal. 60-75 procent av anmälningarna avskrevs direkt utan förundersökning. För avskrivna ärenden utan förundersökning dominerar såväl 2004 som 2006 avskrivningsmotiveringen ”Ej anledning att anta brott som faller under allmänt åtal”. För ärenden som gått till förundersökning tillkommer i knappt hälften av fallen motiveringar av typen ”Brott kan ej styrkas”.
Varför leder så få anmälningar till åtal?
En viktig anledning till att anmälningarna avskrivs är att de inte utgör brott och att anmälaren saknar kunskap om polisens befogenheter. En annan är att det inträffade inte uppfyller de relativt stränga kriterierna för tjänstefel, utan enbart betraktas som ringa. Detta hindrar emellertid inte att händelserna kan vara professionellt och etiskt klandervärda.
Ytterligare en anledning är att uppgift står mot uppgift. Polisen torde vara en svårutredd grupp ifråga om brott, bland annat på grund av att mycket polisarbete sker utan offentlig insyn och utan att detta dokumenteras på ett oberoende sätt. Inom yrkeskollektivet finns dessutom kunskap kring hur man skall kunna motivera en insats så att det egna agerandet framstår som legitimt oberoende av om det ursprungliga agerandet var det. Därtill förekommer bland poliser en tystnadskod som innebär att poliser inte anmäler eller vittnar mot en kollega.
Författarna efterlyser
I rapportens avslutande diskussion kritiseras den ensidiga straffrättsliga behandlingen av dessa anmälningar. Författarna efterlyser kompletterande förebyggande utredningar där man istället för att bara jaga eventuellt skyldiga, undersöker vad som hänt och vad man kan göra ur ett såväl organisations- som grupp och individperspektiv.
Undersökningen är genomförd i Skåne 2004 med kompletterande data för 2005 och första kvartalet 2006.
Mer information:
Rolf Granér kommer att presentera rapporten på en öppen föreläsning den 28/9 kl. 13.15 – 14.30 på Linnéuniversitetet i Växjö. Sal Myrdal, Hus K.
Rapporten kan laddas ner här:
http://lnu.se/polopoly_fs/1.55195!hela%20rapporten.pdf
Rapporten är författad av Rolf Granér, Peter Skoglund och Maria Mikkonen
För ytterligare upplysningar:
Rolf Granér, lektor, Polisutbildningen vid Lnu. E-post: rolf.graner@lnu.se, tel. 070-633 62 22.
Christina Dahlgren, pressansvarig. tel 070-572 26 56.
Pedagogisk dokumentation innebär att förskollärare följer barns meningsskapande processer genom att dokumentera dessa. Dokumentationsverktyget är utvecklat vid de kommunala förskolorna i Reggio Emilia i norra Italien. Olika händelser och processer i verksamheten dokumenteras genom fotografering, videofilmning eller genom anteckningar. Därefter reflekterar förskollärarna tillsammans över den egna pedagogiska verksamheten.
Arbetet med dokumentationsverktyget är mycket spritt. Mer än hälften av Sveriges kommuner kompetensutvecklar sin förskolepersonal i detta. Det finns dock en brist på empiriska studier av just pedagogisk dokumentation.
Lise-Lotte Bjervås har följt förskollärare när de för samtal om och gör bedömningar av barn i relation till de pedagogiska dokumentationer som de själva har gjort. Majoriteten av barnen som omtalas i de studerade samtalen är i åldrarna 1-3 år.
– Bilden är ofta att pedagogisk dokumentation skulle skilja sig från annan dokumentation och inte innebära individuella bedömningar. Men även denna form av dokumentation visar sig innehålla just individuella bedömningar, säger Lise-Lotte Bjervås.
Hennes studie visar att lärarna främst bedömer barnen som kompetenta barn med många förmågor. Förmågorna placerar dock lärarna företrädesvis i barnen och inte i första hand i det pedagogiska sammanhang som lärarna erbjuder dem.
– I begreppet meningsskapande ingår att barn vill sortera sin värld och förstå det sammanhang de finns i. Att pedagogiskt bedöma detta behöver inte främst innebära att visa på barns svårigheter eller brister utan även på deras möjligheter, säger Lise-Lotte Bjervås.
I de samtal som hon studerat på förskolorna framkommer att lärarna menar att dokumentationerna är värdefulla även för barnen. Lärarna anser att dokumentationerna medverkar till vidgade möjligheter för barn att visa förmågor, bruka dessa och utveckla nya förmågor.
Svensk förskola kommer ur en socialpedagogisk tradition och lyfts av OECD fram som ett föredöme där omsorg, fostran och lärande bildar en enhet.
Tio år efter förskolereformen 1998 – då förskolans myndighetsansvar flyttade från Socialstyrelsen till Skolverket – visade dock Skolverkets utvärdering att bilden av svensk förskola är komplex och delvis motstridig. Förskoleverksamheten är förändrad; svensk förskola har blivit mer skolförberedande och närmat sig den läroplanstradition som företräds av fransk- och engelskspråkiga länder, där yngre barn möter ett skolliknande innehåll och skolans arbetsmetoder.
Kontaktinformation
För mer information kontakta: Lise-Lotte Bjervås, 0480-44 63 75, 070-314 44 41. epost: lotta.bjervas@lnu.se
Lise-Lotte Bjervås lägger fram sin avhandling Samtal om barn och pedagogisk dokumentation i förskolan som bedömningspraktik. En diskursanalys vid institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande, fredagen den 30 september kl. 13.15.
Plats: Margaretha Huitfeldts Auditorium, Pedagogen Hus C, Läroverksgatan 5, Göteborg
1695 års psalmbok har kallats århundrades märkligaste diktsamling. De 413 psalmerna i boken kan dessutom berätta en hel del för oss om sin samtid. Det är också vad litteraturvetaren Håkan Möller gjort i sitt nyligen avslutade RJ-projekt om psalmboken. Bland annat kan han visa att psalmerna kunde kommentera tidens mode.
— Psalmboken är precis som all annan litteratur nedsänkt i sin samtid, och genom att analysera psalmerna kan man komma åt så skilda saker som synen på överheten och uppfattningen om modet, säger litteraturvetaren Håkan Möller som nyligen avslutat projektet Gud – människa – samhälle i 1695 psalmbok, finansierat av Riksbankens Jubileumsfond.
Psalmboken blev under 1800-talet med sina då 250 upplagor och 1,5 miljoner tryckta exemplar en verklig folkbok, som bar på ett tydligt budskap till sin publik. Och det handlade inte nödvändigtvis om gudsfruktan. Det kunde, som Möller visat, handla om så banala saker som mode och stil.
— Ett exempel är biskop Jesper Swedberg, som skrev egna psalmer och redigerade 1695 års psalmbok, samtidigt som han var en hängiven kritiker av det överdåd som han tyckte sig se i sin samtid.
Liksom många andra tyckte han att unga män borde bry sig mindre om stil och sina peruker – som i värsta fall kunde vara gjorda av ”horo-hår”. På samma sätt borde unga damer inte ägna sig åt kläder, mode och överflödig lyxkonsumtion. Sådana åsikter kan också ses i psalmboken. Ett par psalmer handlar om tidens högfärd och högmod. I en psalm gjorde författaren sig direkt lustig över det franska modet att ha peruk med långt kvinnohår. Män borde bete sig mer som män, och kvinnors fallenhet för mode kunde var direkt samhällsfarligt.
— Kvinnor ansågs särskilt svaga för modets nycker, och det var hotfullt, eftersom det svagare könets lättledhet riskerade att förgöra hela samhället. Kvinnornas påstådda modenycker blev helt enkelt ett undergångstecken, berättar Håkan Möller.
En anledning till att modekritik letar sig in också i psalmboken är att Stockholm under 1600-talets slut blev en storstad, där adeln hade möjlighet att följa modet. Samtidigt började det emellertid uppkomma sprickor i det samhällssystem som var uppbyggt kring de fyra stånden (adel, bönder, borgare och präster). Det fanns helt enkelt möjlighet för andra än adeln att ägna sig åt lyxkonsumtion, och det hotade hela systemet. Det reglerades också av allmänna överflödsförordningar.
-Människor ansågs helt enkelt inte ha rätt att rucka på den ordning som Gud fastställt i stånden, och därför kan man säga att moderniteten flåsade sådana som biskop Jesper Swedberg i nacken, konstaterar Håkan Möller.
Psalmboken fick nu en disciplinerande och normerande funktion, inte bara på religion, utan på livet i allmänhet. Vardagsbestyr kommenterades och högmod – vilket modenycker som bärandet av peruker ansågs vara – skulle bestraffas.
Läs mer om forskningen i Möllers slutredovisning. Forskning utfördes vid Uppsala universitet, men Möller är i dag knuten till Göteborgs universitet och nås på: hakan.moller@gu.se
/Jenny Björkman
Sedan 1980-talet har virkesförrådet ökat med 26 procent i slutavverkningsskog (i dag 213 skogskubikmeter per hektar) och sju procent i gallringsskog (i dag 134 skogskubikmeter per hektar). Notabelt är en ökning med 56 procent i plant- och ungskog, främst orsakad av att fler grövre träd nu får stå kvar när skogen slutavverkas.
– Ur ett skogsbruksperspektiv är det värdefullt att vi får virkesrikare skogar, säger Per Nilsson, redovisningsansvarig på Riksskogstaxeringen vid SLU. Det är också tillfredställande att den ökade miljömedvetenheten slår igenom i siffrorna.
För att virkesförrådet ska fortsätta att öka måste skogens tillväxt vara högre än den totala avgången av skog, det vill säga avverkningen plus den mängd skog som dör av naturliga orsaker. Skillnaden mellan dessa har minskat under senare år och ligger för närvarande på cirka tio miljoner skogskubikmeter per år på den brukade produktiva skogsmarken. De viktigaste orsakerna till detta är ökade avverkningar och effekter från stormarna Gudrun och Per. Detta har också medfört att ökningstakten för virkesförrådet inte har varit lika kraftig under 2000-talet jämfört med de föregående decennierna.
Blåbär och renlav minskar och husmossan ökar
Årets temaavsnitt i publikationen Skogsdata 2011 handlar om fält- och bottenskiktvegetation i Sveriges skogar. Med Riksskogstaxeringens detaljerade vegetationsinventering kan tillstånd och förändringar under de senaste 20 åren studeras för många växter i skogslandskapet.
– Den minskning av blåbärsris vi kan se har skett i norra Sverige och renlav minskar främst i medelålders skog i norra Norrland samt i äldre skog i Svealand, berättar Jonas Dahlgren vid SLU som författat temaavsnittet. Husmossa ökar i yngre och medelålders skog i hela landet. Jonas Dahlgren betonar dock att ytterligare analyser behövs för att hitta orsakerna till dessa förändringar.
Fakta
Riksskogstaxeringen är en årlig landsomfattande stickprovsinventering av skog och mark i Sverige. De insamlade uppgifterna används bland annat till att producera officiell statistik om Sveriges skogar. Riksskogstaxeringen utförs av SLU i Umeå.
Gå gärna in på Riksskogstaxeringens hemsida och statistikportal, där det finns en stor mängd statistik och analyser om Sveriges skogar.
Läs mer:
http://www.slu.se/riksskogstaxeringen
http://www.slu.se/skogsstatistik
Kontaktinformation
Mer information:
Per Nilsson, tel 090-786 84 72, Per.Nilsson@slu.se
Jonas Dahlgren, tel 090-786 82 93, Jonas.Dahlgren@slu.se.
Och det kan räcka för att uppnå goda hälsoeffekter. En kartläggning av aktiva Stockholmspendlare visar att många av dem faktiskt når upp till den rekommenderade miniminivån av fysisk aktivitet enbart genom att ta sig till och från jobbet för egen maskin.
— Fysiskt aktiv arbetspendling är en motionsform som passar de stora grupper människor som skyr mer organiserade och intensiva sporter. Det är billigt, blir lätt en vana, och är dessutom bra för miljön, säger idrottsforskaren Erik Stigell, som nyligen presenterat en doktorsavhandling vid Örebro universitet om aktiv pendling i Storstockholmsområdet.
Hittills har aktiv pendling inte fått särskilt stor uppmärksamhet inom motionsforskningen, trots att den omfattar väldigt många människor. Den har betraktats som en ganska oviktig aktivitet med för låg intensitet, och därför hamnat i skymundan bakom mer intensiva träningsformer.
— Men faktum är att majoriteten av dem som går till jobbet året om når upp till Världshälsoorganisationens rekommendation om minst 150 minuters måttlig fysisk aktivitet per vecka.
Hela året viktigt
Gruppen cyklister, å andra sidan, passerar visserligen 150-minutersstrecket med råge under sommarhalvåret, men många av dem gör ett långt uppehåll under vintermånaderna, och då krävs det andra aktiviteter för att kompensera. Annars kan det leda till en snabb fysisk försämring.
— Det är viktigt att hålla aktivitetsnivån uppe över hela året för att få en god och långvarig hälsoeffekt. Därför bör man kanske se över vilka möjligheter det finns att förbättra förutsättningarna för cykling även på vintern.
Ur folkhälsosynpunkt skulle en kampanj riktad mot cyklister med råd och tips om lämplig klädsel och vinterutrustning, som exempelvis dubbdäck, kunna vara väl använda pengar, enligt Erik Stigell. Eller att helt enkelt uppmuntra cyklisterna att i stället gå till fots under vintern, åtminstone några dagar i veckan eller i den ena riktningen.
20-25 minuters avstånd
— Det finns en grupp pendlare som växlar mellan gång och cykling, och de får nästan lika bra resultat som dem som enbart går.
Undersökningen, som omfattar drygt 2000 stockholmare, har kartlagt avstånd, tid, hastighet och frekvens över hela året, samt om det finns skillnader mellan män och kvinnor.
Resultatet visar bland annat att de aktiva pendlarna, oavsett om de cyklar eller går, vanligen lägger mellan 20 och 25 minuter i vardera riktningen. De flesta är medelålders, och kvinnor är i majoritet. Deras inkomster ligger över genomsnittet, och de flesta har tillgång till bil.
För mer information, kontakta Erik Stigell, 0704-935 940.
Varje år avlider hundratusentals barn i utvecklingsländer av vinterkräksjukan eller närbesläktade virusinfektioner. Sjukdomen slår också hårt mot västvärldens vårdsektor med stängda avdelningar och senarelagda behandlingar som följd.
Alla virusinfektioner inleds med att enstaka virus binder till specifika receptorer på ytan av en värdcell. De tusentals viruskopior som värdcellen tillverkar angriper snabbt nya celler och insjuknandet är ett faktum. Att tidigt identifiera och förstå hur ett virus binder till cellens yta är helt avgörande för att få bukt med sjukdomen.
Nu har forskare på Chalmers och Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, tagit ett viktigt steg mot såväl effektivare diagnostik som förbättrade möjligheter att utveckla virushämmande läkemedel. Rönen, som inom kort kommer att publiceras i den mycket ansedda tidskriften Physical Review Letters, bygger på en metod som utvecklats på Chalmers.
– I korthet gör metoden det möjligt att identifiera och studera enstaka virus, 40 nanometer stora, ett och ett. Inga andra metoder, baserade på lika enkel analys, erbjuder den här känsligheten utan att viruset på ett eller annat sätt har modifierats innan analysen, säger professor Fredrik Höök som lett studien.
På Sahlgrenska akademin har professor Göran Larson lyckats identifiera ett flertal sockermolekyler som binder starkt till just det virus som orsakar vinterkräksjukan. Denna kunskap har nu kombinerats med metodutvecklingen på Chalmers och resulterat i en möjlighet att i detalj studera den allra första kontakten mellan ett virus och cellens yta – vilken innehåller ett flertal olika sockermolekyler.
Metodens överlägsna känslighet kan göra den central i arbetet med utvärdering av läkemedelskandidater framtagna med syftet att hindra viruset från att binda till sin värdcell.
Genom att titta på de svaga bindningar som är förstadiet till den starka interaktion som leder till att viruset tas upp av cellen, kommer forskarna också att kunna studera hur viruset förändras år från år. Det är bl.a. dessa förändringar som ligger bakom den ökade intensiteten i utbrotten, så snabb diagnostik av nya virusstammar är av central betydelse.
Eftersom dessutom enstaka virus kan identifieras, hoppas forskarna att de mycket små mängder virus som ansvarar för spridningen i samhället, via t ex dricksvatten, ska kunna hittas på ett tidigare stadium än vad som idag är möjligt.
Chalmers i Göteborg forskar och utbildar inom teknik, naturvetenskap och arkitektur, med en hållbar framtid som allomfattande vision. Chalmers är känt för sin effektiva innovationsmiljö och har åtta styrkeområden av internationell dignitet – Energi, Informations- och kommunikationsteknologi, Livsvetenskaper, Materialvetenskap, Nanovetenskap och nanoteknologi, Produktion, Samhällsbyggnad och Transport.
Kontakt: Fredrik Höök, professor vid institutionen för tillämpad fysik, 031-772 61 30, 070-895 12 39, fredrik.hook@chalmers.se www.chalmers.se. Göran Larson, professor vid institutionen för biomedicin, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, 031-342 13 30, 070-625 02 16, goran.larson@clinchem.gu.se www.sahlgrenska.gu.se.
Mobbning i skolor är vanligt i Vietnam och har på senare år också kommit att diskuteras allt mer. Vietnam skrev tidigt under barnkonventionen och har gjort flera internationella åtaganden för att skapa barnvänliga miljöer, inte minst i skolorna. Samtidigt har flera fall av självmord, och bland flickor även gruppsjälvmord, förekommit bland vietnamesiska skolbarn.
Med finansiering från Sida/Sarec har Paul Horton studerat mobbning i ett par vietnamesiska skolor. Han disputerar nu vid Tema barn, Linköpings universitet.
Mer än hälften av skolbarnen, eller 56 procent, har upplevt mobbning, enligt studien som omfattar totalt 900 elever i två skolor. Motsvarande andel i Sverige är lägre än tio procent, även om det är svårt att jämföra rakt av, säger Paul Horton. Han definierar mobbning som en maktrelation, där en person kan tvinga en annan att göra något mot sin vilja.
– Elever tvingar andra elever att göra saker de annars inte skulle ha gjort.
Och, fortsätter han, detta är egentligen en avspegling av maktrelationerna i skolan. Skolan som institution handlar om att få barn att göra saker de annars inte skulle ha gjort och kanske inte vill. Den disciplinerande och övervakande funktionen är central och utövas av läraren.
– Skolan står för något tråkigt. Undervisningen är av typen korvstoppning, där barnen är tysta och läraren talar. Barnen tränas i att tiga. I Vietnam är det inte ovanligt att slå barn som bestraffning. Att slå barnen är ett sätt av lärarna att mobba dem.
– Mobbning förekommer ju också på arbetsplatser och andra institutioner, ja, överallt där människor tvingas vara tillsammans med andra de inte har valt själva.
Därför tror han inte på att en hårdare disciplin kan motverka mobbning, snarare tvärtom. En mer dialoginriktad pedagogik är vad som behövs om skolmobbningen ska kunna minska.
– En bra lärare är en lärare som lyssnar och som vågar släppa på disciplinen.
Men där det finns makt finns också motstånd. Elever hittar olika metoder för att undkomma eller motarbeta skolans makt. De fuskar med närvarolistor, byter platser med varandra, de hjälper varandra på proven. Elever som inte ställer upp på detta löper större risk att bli mobbade. Elever som skvallrar eller som vägrar dela med sig av svar, papper, pennor och så vidare, de är de vanligaste mobbningsoffren, säger skolbarnen i Paul Hortons studie.
Paul Horton disputerade den 23 september. Avhandlingen heter School bullying and power relations in Vietnam. Telefon till Paul Horton 013 282937.
– Formuläret fångar i viss mån det minne som mäts med vanliga minnestester, säger Peter Vestergren, som disputerar i beteendevetenskapliga mätningar i slutet av september.
Att förutsäga vilka som kommer att utveckla demens i framtiden blir allt viktigare med en åldrande befolkning och nya behandlingsmetoder som kan bromsa sjukdomsförloppet. Jämfört med minnestester och kliniska utredningar är frågeformulär om minnet resurssnåla, och har föreslagits som metod för att ”screena” personer, till exempel vid besök på vårdcentralen.
Många frågeformulär om minne har tagits fram under årens lopp, men det har visat sig att skattningar av det egna minnet överensstämmer dåligt med resultat på minnestester. För att förbättra överensstämmelsen utvecklade Peter Vestergren och kolleger ett nytt frågeformulär där personer fick ange hur ofta deras minne fallerar när det gäller rutinhandlingar, ord, ansikten, tider och platser.
Utvecklingsarbetet baserades på svar från närmare 1 500 personer i åldrarna 25–95 år. Samtliga deltagare ingår i det så kallade Betula-projektet om åldrande, minne och demens, som pågått vid Umeå universitet i över tjugo år. Tillgången på data från tidigare minnestester var en stor fördel för forskarna, som kunde jämföra och välja ut de tjugo frågor som hade störst samband med testresultaten till det slutliga formuläret.
Peter Vestergren anser att frågeformuläret är lovande som verktyg för screening, men menar att det behövs ytterligare studier för att undersöka den kliniska användbarheten. Sådana studier är fortfarande på planeringsstadiet.
– Vi har sett att det finns ett samband med tester av minne och tänkande, men vi har ännu inte undersökt om, och i så fall hur väl, det upptäcker tidiga tecken på demens. Dåliga resultat på minnestester kan ha andra orsaker, och det är många fler faktorer som man måste ta hänsyn till innan en demensdiagnos kan ställas.
Fakta om disputationen:
Fredagen den 30 september försvarar Peter Vestergren, institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap, Umeå universitet, sin avhandling i beteendevetenskapliga mätningar med titeln On the subjective-objective distinction for measures of memory and cognition: Theoretical and methodological issues in questionnaire development and validation. Svensk titel: Distinktionen subjektivt-objektivt för mått på minne och kognition: Teoretiska och metodologiska aspekter vid utveckling och validering av frågeformulär. Disputationen äger rum kl. 10.00 i sal Hs1031, Norra beteendevetarhuset. Fakultetsopponent är professor Björn Lyxell, institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings universitet.
Läs hela eller delar av avhandlingen
Kontaktuppgifter:
Peter Vestergren
institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap/ beteendevetenskapliga mätningar
Umeå universitet
Tel: 090 – 786 6373, Mobil: 073 – 0457735, E-post: peter.vestergren@edusci.umu.se
Resultaten visar att fettcellerna hos feta personer har ökad förmåga att lagra fetter men minskad förmåga att göra sig av med dem.
– Rent intuitivt skulle man kunna tänka sig att det är så. Men det är första gången någon visar att omsättningen av fett i fettcellerna ser olika ut hos friska och feta individer. Det här öppnar för nya forskningsfält och möjligheter till behandling som påverkar lagring och frisättning av fett från fettceller, säger Peter Arner som lett studien tillsammans med kollegan Kirsty Spalding.
Forskarna använde vävnadsprover från nära hundra personer, smala såväl som feta. Genom att ta reda på åldern på fettet i fettcellerna kunde de dra slutsatser om hur fettet lagras och utsöndras över tid. Metoden för åldersbestämningen utgår från upptag av radioaktivt kol, kol-14, från atmosfären in i kroppen. Kärnvapentester under det kalla kriget ledde till en kraftig ökning av kol-14 i atmosfären. Sedan testerna upphörde har det sedan skett en gradvis minskning.
– Genom att jämföra halterna av kol-14 i fett och i atmosfären kan vi datummärka fettet, säger Kirsty Spalding, som har utvecklat metoden för undersökning av fettvävnad och andra biologiska prover.
På så sätt kom forskarna fram till att fett i friska människors fettceller i genomsnitt förnyas sex gånger under de tio år som en fettcell lever. Personer med ett förstadium till typ 2- diabetes, så kallad insulinresistens, hade däremot nedsatt förmåga att göra sig av med fettet från fettcellerna. Det gällde också personer med familjär kombinerad hyperlipidemi, en vanlig form av ärftlig blodfettsrubbning som är förenad med stor risk att utveckla kranskärlssjukdom. Dessa personer hade även minskad förmåga att lagra fetter i fettcellerna. När omsättningen rubbas på det sättet skulle det kunna innebära att koncentrationen av triglycerider och kolesterol i blodet ökar.
Publikation: ”Dynamics of human adipose lipid turnover in health and metabolic disease”, Peter Arner, Samuel Bernard, Mehran Salehpour, Göran Possnert, Jakob Liebl, Peter Steier, Bruce A. Buchholz, Mats Eriksson, Erik Arner, Hans Hauner, Thomas Skurk, Mikael Rydén, Keith N. Frayn, Kirsty L. Spalding, Nature, online 25 September 2011, DOI: 10.1038/nature10426.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta:
Med dr, forskarassistent Kirsty Spalding
Institutionen för cell- och molekylärbiologi
Tel: 070-437 15 42
E-post: kirsty.spalding@ki.se
Professor Peter Arner
Institutionen för medicin, Huddinge
Tel: 08-585 823 42 eller 070-579 81 21
E-post: peter.arner@ki.se
Genom att mäta hur ämnen rör sig i gasform har Linus Malm lyckats fastställa storleken på kolhydraten hyaluronan. Dess funktion är nära kopplad till dess storlek och man har funnit samband mellan hyaluronan och sjukliga förändringar i kroppens vävnader, bland annat inflammation, cancer och hjärtförstoring.
Tidigare har man saknat bra verktyg för att mäta storleken på hyaluronanmolekylen i vävnadsprov, eftersom stora mängder har krävts för att få noggranna mätningar. Den nya metod som presenteras i avhandlingen kommer att möjliggöra närmare studier av hyaluronanets roll i både frisk och sjuk vävnad.
Med en modell som tar hänsyn till förändringar av egenskaperna hos proteinernas byggstenar, aminosyror, beräknas i avhandlingen också hur proteiner kan bilda en speciell typ av fibrer, som kallas amyloider och är förknippade med sjukdomar som till exempel Skelleftesjukan och Alzheimers sjukdom.
– Min förhoppning är att metoderna skall ge nya verktyg för säkrare diagnostik och bättre behandling av de sjukdomar som dessa molekyler är kopplade till, säger Linus Malm.
Linus Malm, som är född och uppvuxen i Alfta, är doktorand vid Institutionen för medicinsk kemi och biofysik, Umeå universitet, där han kan nås på
mobil 070-251 90 91, e-post linus.malm@medchem.umu.se
Fredag 30 september försvarar Linus Malm, Institutionen för medicinsk kemi och biofysik, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Size Determination of Hyaluronan and Multivariate Analysis of Amyloid Prone Proteins (Svensk titel: Storleksbestämning av hyaluronan och multivariat analys av amyloida proteiner).
Disputationen äger rum kl. 13.00 i sal KB3B1, KBC-huset.
Fakultetsopponent är professor Mary K. Cowman, Polytechnic Institute of New York University, USA.
Läs hela eller delar av avhandlingen på
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-46601
Forskare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, har genomfört en studie på 874 män som strålbehandlats på Jubileumskliniken vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset. I en enkät fick männen uppge om de upplevde problem i urinvägarna, tarmarna och med sin sexuella funktion, samt hur ofta och intensivt symtomen visade sig. Totalt undersöktes förekomst och intensitet av tolv långvariga tarmsymtom.
I studien beräknades hur stor dos strålning som ringmuskeln, ändtarmen och nedre delen av tjocktarmen fått. Resultaten, som jämfördes med 243 friska personer, visade att män som röker har en ökad risk att drabbas av långvariga symtom som för den drabbade medför stora begränsningar i vardagslivet:
• Jämfört med personer som aldrig rökt löper rökande män som strålbehandlats för prostatacancer fem gånger högre risk för plötslig total tarmtömning i kläderna
• Risken för diarré är tre gånger högre bland rökare, akuta trängningar 1,5 gånger högre och känslan av en ofullständigt tömd tarm ungefär 2,5 gånger högre
• Rökare löper tio gånger större risk att drabbas av krampsmärtor jämfört med dem som aldrig rökt
Riskökningen gällde endast de män som fått så kallad yttre strålbehandling, inte de som fått en kombination av yttre och inre strålbehandling eller som fått yttre strålbehandling efter att först ha genomgått operation.
–De som fått yttre strålbehandling hade fått en högre stråldos i både ringmuskeln, ändtarmen och nedre tjocktarmen, vilket kan vara orsaken till att vi endast såg effekterna av rökning i den gruppen, säger David Alsadius, doktorand vid Sahlgrenska akademin och läkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Slutsatsen av studien, som redovisas i tidskriften Radiotherapy and Oncology, är att män som strålbehandlats mot prostatacancer bör uppmuntras att sluta röka.
–Vi vet inte från våra data om rökstoppet bör ske innan, under eller efter strålbehandlingen. Men för män som strålbehandlats mot prostata är det av fler än ett skäl rimligt att rekommendera ett så tidigt rökstopp som möjligt, säger David Alsadius.
Fakta biverkningar:
Biverkningar av strålbehandling delas in i akuta biverkningar — sådana som uppkommer under eller inom tre månader efter strålbehandling, och långvariga biverkningar som uppkommer minst tre månader (eller ibland flera år) efter strålbehandlingen. Biverkningarna orsakas sannolikt av att strålningen skadar blodkärl i den friska normalvävnad som omger cancern.
Kontaktinformation
Kontakt: David Alsadius, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet 0703-037 037 david.alsadius@oncology.gu.se
– Nätverket hade en större betydelse än vad som hittills varit känt för både rashygienen och steriliseringarna i Sverige. Det bedrev skickliga lobbykampanjer och det bar fram Nils von Hofsten till hans maktposition, säger Maria Björkman, som disputerar med en avhandling vid Linköpings universitet om Nils von Hofsten, eugeniken och steriliseringarna.
Nils Hofsten ingick själv i nätverket. Han var från början zoolog, men ägnade en stor del av sitt femtioåriga yrkesliv åt ärftlighetsforskning och rashygien. Som vetenskapligt råd på Medicinalstyrelsen hade han makt över både lagstiftningen om steriliseringar och enskilda ärenden. Han var också ledamot av Rasbiologiska institutets styrelse. Samtidigt var han rektor för Uppsala universitet och en erkänd antinazist.
I en tid när industrialismen medförde nya samhällsproblem var eugenikens syfte enligt Nils von Hofsten att förhindra att underklassens sinnesslöa fortplantade sig. Sociala problem tolkades biologiskt och de sinnesslöa ansågs med den tidens terminologi vara av sämre biologiskt material.
– Ända in på 1960-talet hävdade Nils von Hofsten att en ”tillräcklig” sterilisering av de sinnesslöa var bra för befolkningen som helhet, berättar Maria Björkman.
Med intresset för genetisk forskning och steriliseringarna uppstod på 1940- och 50-talen en så kallad ärftlighetsskräck hos en del svenska par som blev oroliga för att deras arvsanlag skulle orsaka sjukdom i kommande släktled. På Medicinalstyrelsen ville man lindra oron. Nils von
Hofsten gav genetisk rådgivning och gjorde sannolikhetskalkyler för risken att barnen skulle drabbas av en ärftlig sjukdom.
– Det är en intressant parallell till hur vi idag hanterar forskningsresultat om hur arv, livsstil och miljö samverkar, säger Maria Björkman.
Avhandlingen heter Den anfrätta stammen: Nils von Hofsten, eugeniken och steriliseringarna 1909-1963 och är utgiven på Arkiv förlag. Maria Björkman disputerar den 23 september 2011. Hon kan nås på 073-82 522 32 och maria.bjorkman@liu.se.
Sedan början av 2000-talet har antalet poliser per invånare i Sverige ökat med närmare 15 procent. Statens kostnader för polisverksamheten har under denna period ökat med omkring 40 procent. I vilken utsträckning har ökningen av antalet poliser påverkat brottsligheten och tryggheten i landet? Har fler poliser överhuvudtaget haft några mätbara effekter? I media har det nyligen rapporterats om att ökningen av antalet poliser inte har resulterat i att fler brott klaras upp.
Analysresultaten i Lindströms studie visar att det inte finns något entydigt stöd för hypotesen att fler poliser leder till färre brott. Vad gäller bostadsinbrott och stölder ur fordon är sambandet att ju fler poliser desto färre bostadsinbrott. Detta resultat bekräftas i analysen av samtliga polismyndigheter åren 1995–2009. I likhet med tidigare redovisade forskningsresultat visar analysen att en ökning av antalet poliser med 10 procent ”leder till” att antalet bostadsinbrott minskar med mellan tre och fyra procent.
För rånbrottsligheten finns däremot inga belägg för att fler poliser har någon effekt. Det framkommer inte heller något tydligt samband mellan antalet poliser och bilstölder. Inte heller utvecklingen av det dödliga våldet i de 21 polismyndigheterna över åren 1995–2009 har påverkats av att antalet poliser har varierat.
Sammanfattningsvis visar analyserna på otydliga samband mellan antalet poliser och brottsligheten. Däremot står det klart att fler poliser, både lokalt och regionalt, har en mycket stark och tydlig effekt på antalet registrerade narkotikabrott. Ju fler poliser desto fler narkotikabrott kommer att uppdagas. En ökning av antalet poliser med en procent är relaterat till en ökning av antalet narkotikabrott med över tre procent. En intressant fråga är givetvis om fler registrerade narkotikabrott leder till färre missbrukare och i förlängningen till en minskad brottslighet. Det är emellertid en frågeställning som får analyseras i ett annat sammanhang.
Som nämnts tidigare har det i media framhållits att ökningen av antalet poliser inte har haft någon effekt på andelen uppklarade brott. I en avslutande analys har antalet respektive andelen brott mot brottsbalken som polis (och åklagare) klarat upp analyserats för de 21 polismyndigheterna åren 1995–2009. Resultatet visar entydigt att antalet poliser har ett positivt och starkt samband med framför allt antalet uppklarade brott. Även andelen uppklarade brott ökar när antalet poliser ökar. Vad gäller de specifika brotten – bostadsinbrott respektive rån – så är effekten även här överlag positiv.
Hur polisen optimalt bör organiseras och fördelas i landet har varit ett återkommande tema i debatten. För närvarande pågår en statlig utredning om den framtida polisorganisationen. På mindre än 50 år har Sverige gått från att ha en lokalt förankrad kommunal polis mot att få en alltmer centraliserad nationell polis. Vilken organisationsmodell för polisen har störst möjlighet att nå de övergripande kriminalpolitiska målen om minskad brottslighet och ökad trygghet? Lindströms rapport avslutas med ett kortfattat avsnitt som visar att antalet poliser vid landets polismyndigheter i huvudsak fördelas efter befolkningstäthet. Analysen visar vidare att det ”överskott” av poliser som Stockholm har i förhållande till övriga landet har minskat påtagligt de senaste 15 åren.
Docent Peter Lindström är kriminolog och har i ett kvarts sekel arbetat med forsknings- och utvecklingsverksamhet inom det kriminalpolitiska området. De senaste två åren vid Polismyndigheten i Stockholms län. Han var sekreterare i utredningen ”Kriminella grupperingar – motverka rekrytering och underlätta avhopp”.
Rapporten
Rapporten kan laddas ner här:
http://lnu.se/polopoly_fs/1.55196!hela%20rapporten.pdf
För ytterligare upplysningar
Peter Lindström, docent, Polismyndigheten i Stockholms län, Länspolismästarens kansli, och Polisutbildningen vid Linnéuniversitetet. Telefon: 010-56 40651, 0702-47 31 81
Rolf Granér, lektor, Polisutbildningen vid Linnéuniversitetet. E-post: rolf.graner@lnu.se
Kammaneter tycks tillhöra de allra äldsta djurgrupperna. Det visar nyafossilfynd i södra Kina som forskare vid Naturhistoriska riksmuseet har undersökt. I den gamla forskardebatten om vilka som är äldst, kammaneterna eller nässeldjuren, tar nu kammaneterna ledningen.
Kammaneter påminner om maneter, men saknar nässelceller och är helt ofarliga för simmare. De har åtta flimrande rader av “kammar” vars slag driver fram djuret genom vattnet. De har länge ansetts vara bland de äldsta djurgrupperna. Nu har en svensk-kinesisk forskargrupp gett näring åt denna uppfattning genom upptäckten av fossil från ca 570 miljoner år gamla avlagringar i södra Kina. Fossilen ligger tillplattade i en skifferbergart och ser ut som små spiralgalaxer. De har därför fått namnet Eoandromeda (Andromeda är vår närmaste granne bland spiralgalaxerna, och “eo-“ betyder “tidig”). Stefan Bengtson, professor i paleozoologi vid Naturhistoriska riksmuseet, är den svenske medlemmen i forskargruppen.
– De kinesiska fossilen har åtta radierande fält med tydlig tvärstrimmighet, som hos moderna kammaneter, berättar Stefan Bengtson. Men de saknar några andra drag som man hittar hos nulevande former. De tycks därför höra till de tidiga grenar av evolutionslinjen som inte utvecklat alla egenskaper som kännetecknar nu levande kammaneter. Eoandromeda levde under det sena prekambrium, tiden före den “kambriska explosionen” när djurlivet etablerade sig i full skala i världens hav. Dess tidiga uppträdande och enkla radialsymmetri stöder
uppfattningen att kammaneterna är några av de äldsta representanterna för den moderna djurvärlden.
Källa
Tang, F., Bengtson, S., Wang, Y., Wang, X.-l. & Yin, C.-y. 2011:
Eoandromeda and the origin of Ctenophora. Evolution and Development
13:5, sid. 408—414.
För ytterligare information kontakta:
Stefan Bengtson, professor i paleozoologi vid Naturhistoriska riksmuseet.
08-5195 4220, 0708 116 186 stefan.bengtson@nrm.se
Påväxt på båtskrov är en plåga för varje båtägare. En av de mest bekymmersamma organismerna är havstulpaner. En forskargrupp vid institutionen för cell- och molekylärbiologi har därför specialstuderat havstulpanens biologi och riktat sitt intresse mot ett känsligt steg i dess livscykel.
– När nyblivna vuxna havstulpaner försöker tränga sig igenom färgskikten för att få en fast växtplats är den extremt känslig för vissa molekyler kallade makrocykliska laktoner, som normalt produceras av vissa svampliknande bakterier, säger professor Hans-Björne Elwing på institutionen för cell- och molekylärbiologi vid Göteborgs universitet.
När sådana molekyler blandas i båtbottenfärg koloniseras först den målade ytan av havstulpanlarver på normalt sätt. Men så fort havstulpanlarven har omvandlats till vuxen havstulpan och försöker etablera en fastare kontakt med ytan så lossnar den och förmodligen dör den. Det har också visat sig att vissa brunalger motverkar kolonisation på bladytor av havstulpaner på liknande sätt.
– Med denna upptäckt som grund har vi lyckats utforma färger med nya bindemedel som helt stänger av läckaget av de makrocykliska laktonerna i den marina miljön. Dessutom behövs bara spårmängder av makrocykliska laktonerna i färgen för att ge full effekt mot havstulpaner. Vår metod bygger på att färgen blir mer effektiv ju mindre gift som läcker ut i miljön.
Genom fältförsök på fritidsbåtar har forskargruppen också visat att tillsatsen av makrocykliska laktoner helt kan ersätta koppar i båtfärger vid både ost- och västkusten under flera säsonger.
– Visserligen är det bara havstulpanen som påverkas av tillsatsen, men annan påväxt av alger och liknande kan relativt enkelt motverkas med andra metoder.
Studien är utförd av Emiliano Pinori, Mattias Berglin, Mats Hulander, Mia Dahlström och Hans Elwing vid Göteborgs universitet i ett samarbete med Lena Brive på SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut i Borås. Artikeln Multi-seasonal barnacle (Balanus improvisus) protection achieved by trace amounts of a macrocyclic lactone (ivermectin) included in rosin-based coatings är publicerad i tidskriften Biofouling.
Länk till artikeln: http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/08927014.2011.616636
Kontaktinformation
KONTAKT: Hans-Björne Elwing, institutionen för cell- och molekylärvetenskap, Göteborgs universitet 031- 786 2562 0733- 60 46 07 hans.elwing@cmb.gu.se
