Frivilligorganisationer spelar en viktig roll i den psykiska vården. De kan erbjuda alternativ som annars inte finns, menar forskarna Magnus Karlsson och Urban Markström, som forskat om civilsamhällets roll inom vård och omsorg.

Sedan ett antal år tillbaka har politiker på olika nivåer hänvisat till civilsamhället när det gäller insatser för vård och omsorg. Tanken har varit att civilsamhället ska komplettera eller till och med förbättra den befintliga vården, men vad gör egentligen frivilligorganisationerna på detta område? Det har Magnus Karlsson och Urban Markström försökt att ta reda i ett projekt finansierat i Riksbankens Jubileumsfond satsning på forskning om civilsamhället. I tre delstudier har de tittat närmare på frivilligorganisationerna som finns inom det psykiatriska området.

– Vi har framför allt tittat på RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) och hur de har arbetat med psykisk ohälsa, säger Magnus Karlsson.

Brukarorganisationer, som RSMH, skildras i den internationella litteraturen ofta som komplement eller alternativ till den offentliga vården.

– Många brukarorganisationer samarbetar ganska intimt med den offentliga vården, inte minst genom att de har finansiering genom det offentliga, och genom att sitta med i olika råd och liknande.
Mycket av det som brukarrörelsen en gång var kritisk till har byggts eller organiserats bort, och samtidigt finns det inom den offentliga vården ett större intresse för brukarna och deras perspektiv.

För att ta reda på mer vad RSMH faktiskt gör studerade Magnus Karlsson och Urban Markström årsberättelser för alla lokala RSMH-föreningar.

– Ingen tycktes veta vad brukarorganisationerna gjorde, även om nästan alla var positiva till dem. När vi nu gått igenom vad de faktiskt gör visar det sig att många framför allt sysslar med det jag skulle kalla kamratstödjande verksamhet. De lagade mat ihop, åkte på utflykter och gick på kurser tillsammans, säger Magnus Karlsson.

När forskarna började sin studie hade de dock räknat med att många föreningar skulle verka som en röst för de med psykisk ohälsa eller erbjuda alternativa former av vård, men så var det inte alltid. Forskarna tittade också närmare på Fountain House, som är en ursprungligen amerikansk organisation som jobbar med självhjälps program för personer med psykisk ohälsa, bland annat genom att erbjuda brukarna ett klubbhus där en rad olika aktiviteter kan bedrivas. Men inte heller Fountain House fungerar alltid som ett alternativ till den offentliga vården eller som röst för brukarna.

– De tre kommuner vi studerade närmare  hade alla olika sätt att hantera det stöd som Fountain House erbjöd. En kommun kopierade i stort sett den frivilliga verksamheten, vilket ju gjorde den frivilliga omsorgen överflödig. I en annan kommun koopterade det offentliga verksamheten genom att skjuta till så mycket medel att de faktiskt i praktiken styrde verksamheten. Bara när Fountain House var riktigt starka lyckades de erbjuda ett faktiskt alternativ till den offentliga våren, säger Magnus Karlsson.

– Den här sammanblandningen av olika roller är något som vi menar måste undersökas mer, inte minst eftersom den är så anmärkningsvärd i internationell jämförelse.

Läs mer om forskningen här.

I en artikel i den vetenskapliga tidskriften Journal of Cognitive Neuroscience visar de hur man kan skapa en illusion av att ha en osynlig hand.

Experimentet går till så att försökspersonen sitter vid ett bord och har sin högra arm placerad utom synhåll bakom en skärm. För att framkalla upplevelsen av att ha en osynlig hand, berör forskaren försökspersonens högra hand med en pensel samtidigt som han för en annan pensel med exakt samma rörelser i tomma luften framför skärmen, fullt synligt för försökspersonen.

– Vi upptäckte att de flesta försökspersonerna inom mindre än en minut förlägger känslan av beröring till den tomma luften där de ser penseln röra sig och upplever en osynlig hand i samma position. Tidigare forskning har visat att kroppsfrämmande föremål såsom en träkloss inte kan upplevas som ens egen hand, så vi var extremt överraskade att hjärnan kan acceptera en osynlig hand som del av den egna kroppen, säger Arvid Guterstam, förstaförfattare till den aktuella studien.

I sin helhet består studien av elva olika experiment som i detalj utforskar illusionsupplevelsen hos sammanlagt 234 friska försökspersoner. För att bevisa att de verkligen upplevde en osynlig hand högg forskarna en kniv i den tomma luften där handen ”befann sig” och mätte graden av hudsvettning som svar på knivhotet. Det visade sig att försökspersonernas stressvar var förhöjt under perioder då de upplevde illusionen, men uteblev när illusionen bröts.

I ett annat experiment ombads försökspersonerna att blunda och raskt peka med vänsterhanden var de upplevde att deras högerhand befann sig. När de utförde uppgiften efter en period av att ha upplevt illusionen, pekade de mot platsen för den osynliga handen snarare än mot deras riktiga hand.

Forskarna mätte även försökspersonernas hjärnaktivitet med funktionell magnettomografi (fMRT). Upplevelsen av osynliga handen-illusionen medförde ökad aktivitet i samma delar av hjärnbarken som normalt är aktiva när individer ser sin riktiga hand bli berörd eller när försökspersoner upplever en proteshand som sin egen.

– Sammantaget visar våra resultat att synintrycket av en fysisk hand är förvånansvärt oviktigt för hjärnan i skapandet av den kroppsliga jag-uppfattningen, säger Arvid Guterstam.

Resultaten i studien kan ha betydelse för framtida forskning på amputerade med fantomsmärtor, menar forskarna.

– Den här illusionen visar att fantomkänslor är minst lika naturliga för icke-amputerade som för amputerade individer. Våra resultat ökar förståelsen för hur fantomkänslor uppstår, vilket kan bidra till framtida forskning för att lindra fantomsmärtor efter amputation, säger Henrik Ehrsson, docent vid Institutionen för neurovetenskap, som lett studien.

Läs publikationens sammanfattning: The invisible hand illusion: Multisensory integration leads to the embodiment of a discrete volume of empty space.

Det har skett stora förändringar på den svenska bostadsmarknaden, bland annat har en omfattande marknads- och EU-anpassning skett.

– De allmännyttiga bostadsbolagen har spelat en mycket viktig roll i den svenska välfärdsutvecklingen. Frågan är vilken roll de kommer att ha i framtiden. Och om de har förmågan till förnyelse så att de kan leva upp till målsättningarna om förnyade insatser och perspektiv i vår föränderliga tid, säger Tapio Salonen, professor vid Malmö högskola.

De allmännyttiga bostadsbolagen, idag cirka 300 stycken, har länge spelat en väsentlig roll för det svenska bostadsbyggandet. Under de senaste decennierna har det dock skett flera bostadspolitiska förändringar, bland annat infördes en ny lag år 2011. I denna står det bland annat att de allmännyttiga bostadsföretagen ska verka enligt affärsmässiga principer, något som fått stor uppmärksamhet. Samtidigt säger lagen att företagen ska verka i ett allmännyttigt syfte och att bolagen har ett samhällsansvar.

Frågan är vilken samhällsnytta de allmännyttiga bostadsbolagen har idag? Går det att förena samhällsnytta med affärsmässighet och i vilken grad kan kommunerna använda de allmännyttiga bostadsföretagen på ett nytt vis när det gäller samhällsbyggandet? Detta är några av de frågor som forskarna ska se närmare på.

– Vi kommer bland annat studera hur bolagen arbetar med samhällsnyttiga insatser och ta fram metoder för att bedöma och följa upp värdet av dessa, säger Salonen.

Det handlar om insatser som berör allt från utbildning och arbete till kultur och fritidssysselsättning i bostadsområdena.

Förutom Tapio Salonen, som leder projektet, kommer flera andra forskare från Malmö högskola att delta i forskningsprojektet, bland annat Martin Grander, Gunnar Blomé och Stig Westerdahl.

– Därutöver kommer vi anlita forskare från andra lärosäten som har spetskompetens inom olika områden, säger Salonen.

Forskningsprojektet kommer att ske i nära samarbete med de allmännyttiga bostadsföretagen.

– Dialogen med företagen är en viktig del av forskningsprocessen och ger bostadsföretagen möjlighet att ta till sig kunskapen på ett effektivt vis, säger Salonen.

Forskningsprojektet ”Allmännyttan 2.0 – Samhällsnytta i en ny tid?” finansieras av SABO, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag.

Berättelsen om sånghandsken i sin nuvarande tappning började med uppsättningen Elefantmannen på Norrlandsoperan i Umeå i slutet av förra 2012. KTH-forskarna Carl Unander-Scharin och Ludvig Elblaus hade jobbat i några år med att utveckla ett instrument för koreografi och opera.

Historien om sånghandsken i sin nuvarande tappning tar fart i början av år 2010 med utvecklingsarbetet inför operan The Elephant Man på Norrlandsoperan i Umeå som uruppfördes i slutet av 2012. Tonsättaren och utvecklaren Carl Unander-Scharin hade fått ett uppdrag och sökte upp den dåvarande KTH-studenten Ludvig Elblaus. Tillsammans utvecklade de sedan instrumentet inom ramen för KTH:s och Operahögskolans samarbete med hjälp av externa finansiärer. 

Resultatet blev Throat III, en handske som operasångaren kan ta på sig och sedan använda att manipulera sin röst med genom att röra på handen.

– Historien om Joseph Merrick, som kallades för Elefantmannen, är ett starkt utgångsmaterial för en opera. Både historien om ”en vacker själ instängd i en ful kropp” och det gripande historiska förloppet var inspirerande för mig som tonsättare. Men då den historiske Elefantmannen knappt kunde prata var och är det svårt att tänka sig att han alldeles obehindrat skulle kunna sjunga – och därmed fungera som en hjälte i en operamiljö. Vi skapade därför ett sensoriskt instrument som kunde utgöra en metafor för Joseph Merricks sång. En konstnärlig gestaltning av en trasig röst, säger Carl Unander-Scharin, forskare och doktorand på KTH och gästprofessor vid Operahögskolan.

Framgångarna har sedan avlöst varandra. Nyligen blev sånghandsken klar för CHI 2013, en konferens som i år går av stapeln i Paris och som ingen interaktionsdesigner vill missa. Throat III kommer vidare att vara med i uppsättningen ”Sing the Body Electric!” som visas i KTH:s reaktorhall i maj för att sedan framföras i Kapstaden i Sydafrika. 

Carl Unander-Scharin beskriver sånghandsken som ett ”musikerstyrt interaktivt instrument” med användningsområden bortom opera för den som så önskar.

– Den är oerhört användbar i alla tänkbara sammanhang där man vill kunna sjunga och samtidigt förändra, påverka och ackompanjera rösten med handens eller kroppens rörelser. Vi utvecklar just nu systemet och kallar själva sensordelen för ScenOchSinneSensor – och den skulle kunna användas av människor med olika former av handikapp – för att ge möjlighet att skapa musik med röst och kroppsrörelser, säger Carl Unander-Scharin.

Carl Unander-Scharin fortsätter med att berätta att sånghandsken är ett resultat av konstnärlig forskning, det vill säga i det här fallet: forskning inifrån konstarten opera. Att i konstnärliga syften utveckla teknologier som inte tidigare har behövts eller funnits är en spännande möjlighet för den konstnärliga forskningen. 

Han tillägger att han och forskarkollegorna arbetar med konstnärliga frågor, att det är dessa frågor som driver forskningen framåt. 

– Jag jobbar som operasångare, så jag är van att arbeta med scenkonst. Scenkonsten ställer i sin tur specifika krav på tekniken som bara måste fungera. Det ska vara färdigt när publiken kommer, brukar man säga. För publiken vill inte uppleva någonting halvdant, säger Carl Unander-Scharin.

Throat I gjorde Carl Unander-Scharin till en dansföreställning redan 2005. Den sånghandsken var väldigt rudimentär i jämförelse med Throat III.

– Numera är sånghandsken till exempel trådlös, och det ska mycket till innan den biten fungerar 100 procent stabilt. Vi jobbar för övrigt med nästa version av Throat III, förmodligen kallad Throat IV. Den ska innehålla speciell radiosändarteknik från USA. Vi fick skriva på avtal för att få tillgång till tekniken, avtal som reglerade att tekniken inte skulle användas i militära ändamål, säger Carl Unander-Scharin.

Förutom Carl Unander-Scharin och Ludvig Elblaus har också Leif Handberg och Åsa Unander-Scharin varit delaktiga i utvecklingen av Throat III.

I Botkyrka, Söderköping och Södertälje kommuner får sedan en tid tillbaka väktare larm, samtidigt som räddningstjänsten, och har därmed möjlighet att göra en första insats. En analys visar att nyttan av att väktare snabbare kan nå olycksplatsen och på så sätt påbörja släckningsarbetet och minska risken att elden sprider sig är betydligt högre än kostnaderna för att utrusta och utbilda väktarna. I Söderköping beräknades exempelvis den årliga nyttan för samarbetet till 172 000 kronor medan den årliga kostnaden uppskattades till 21 000 kronor. 

Studien visar också att nyttan är betydligt större än så eftersom flertalet av fördelarna inte går att värdera i kronor och ören, som att väktarna bidrar med lägesrapporter som hjälper räddningstjänsten att vara bättre förberedda vid ankomst. De stöttar även genom att vara behjälpliga vid olycksplatsen, de upptäcker ibland incidenter och bränder vid sina ordinarie ronder och de har god lokalkännedom. 

– Samarbetet bidrar också till att väktarna arbetar förebyggande, de pratar med ungdomar och andra grupper i samhället och skapar relationer som kan bidra till en ökad säkerhet och trygghet i kommunerna, säger Åsa Weinholt, doktorand på Avdelningen för kommunikations och transportsystem, Campus Norrköping, och den som tillsammans med forskaren Tobias Andersson Granberg, utfört studien. 

Den nytta som har varit möjlig att värdera i pengar är de tidsbesparingar som väktarna åstadkommer. Väktarna cirkulerar i samhället och har därmed i regel möjlighet att anlända snabbare än räddningstjänsten som behöver ta sig från brandstationen med rätt antal brandmän och utrustning. 

Kostnaderna för att utbilda och utrusta väktarna är idag låga. Studien visar också att väktarna gärna skulle vilja ha mer utrustning och utbildning för att kunna åka på fler typer av larm, exempelvis hjärtstopp och trafikolyckor. 

Kostnaderna är låga och den potentiella nyttan mycket hög. Väktarna är ett exempel på ett relativt nytt fenomen; så kallade ”nya aktörer” inom respons och räddning. Förutom väktare finns även exempel där hemtjänstpersonal utrustats med handbrandsläckare, eller hjärt-lungräddningsutbildade privatpersoner som får larm vid hjärtstopp.

Viktiga aspekter att ta hänsyn till när nya aktörer anlitas är utbildning och utrustning, kommunikationsmöjligheter samt förbättrad rapportering för att möjliggöra lärande och utvärderingar. 

De fortsatta studierna kommer att fokusera på möjligheten att förbättra och optimera användandet av de nya aktörerna, främst väktarna. Ett av de kommande projekten kommer att studera om och hur man kan optimera planeringen av väktarnas ordinarie arbetsuppgifter så att de även har möjlighet att utföra räddningsuppdrag. 

Länk till publikationen: En samhällsekonomisk utvärdering av samarbete mellan räddningstjänst och väktare.
Länk till CARER.

Kulturverket är en verksamhet inom Umeå kommun vars uppdrag är att ta vara på barns och ungas kreativitet samt att utveckla estetiska lärprocesser i skolan. Detta gör de genom att tillsammans med elever arbeta i olika konst- och kulturprojekt, och deras verksamhet har uppmärksammats och prisats både nationellt och internationellt.

Kulturverket och HUMlab började samarbeta 2007 när Kulturverket satte upp ”Bloggoperan” på Norrlandsoperan, och efter det har samarbetet fortsatt i olika former. – Under åren har vi samarbetat genom olika kortare eller längre projekt, genom utbyte av personal och genom utbyte av idéer. Våra verksamheter har knutit an på ett naturligt sätt, men det har inte funnits något övergripande formaliserat samarbete. Nu väljer vi att ta detta ett steg längre och kommer tillsammans att teckna ett treårigt samverkansavtal som tydligt konkretiserar, synliggör och strukturerar upp vårt samarbete, berättar Arne Berggren, verksamhetschef för Kulturverket.

HUMlab vid Umeå universitet experimenterar med, undervisar och forskar om mötet mellan ny teknik, humaniora och konst. Bland forskningen som bedrivs ingår till exempel att undersöka hur politiska rörelser påverkas av nya kommunikationssätt eller hur modern arkitektur anpassas efter ny teknik (som till exempel skärmar).

– Genom vårt samarbete med Kulturverket har vi en unik chans att få en tydlig koppling mellan forskning/teori och praktiskt genomförande. Vi har också båda goda kontakter och insyn i våra moderorganisationer; Umeå kommun och Umeå universitet, och därför kommer vårt samarbete att innebära ett närmande mellan dessa två. Vi är båda nätverksnoder och kan hjälpa till att skapa kopplingar som gör Umeå till en starkare aktör inom digital kultur och innovation, säger Patrik Svensson, föreståndare för HUMlab.

Konkret innebär samarbetet att HUMlab och Kulturverket kommer att dela på vissa personalresurser. Det kommer att arrangeras interna workshops,  vissa gemensamma personalmöten och gemensamma lednings- och samverkansmöten. Målet är att arbeta tillsammans i minst två projekt per år, till exempel i Fair City, en stor satsning inför Umeå2014 där ca 2000 barn kommer att medverka. Dessutom kommer organisationerna att utveckla nya plattformar för digital kultur.  

Konstnärligt campus och HUMlab-X är en viktig plattform för detta, men även HUMlabs verksamhet vid Campus Umeå spelar en viktig roll i samarbetet.

– Det finns otroliga kompetenser  i våra två organisationer som är svåra att hitta och som båda skulle kunna dra större nytta av. Vi räknar med att detta samarbete kommer att utveckla och utmana, men att det också kommer att sätta Umeå på världskartan. Samarbetet är verkligen en win-win situation, både för våra organisationer, men också för kommunen och universitetet i stort! säger Arne Berggren.

Läs gärna mer om pågående samarbeten på: http://humlab.umu.se/sv/forskning-utveckling/samverkan-kulturverket/ Och läs mer om våra verksamheter på: www.humlab.umu.se eller http://cultumea.com/