Med genterapi kontrolleras eller förändras arvsmassan med hjälp av biologiska läkemedel. Exempel på detta är gensaxen CRISPR/Cas9 och så kallade CAR-T celler för att behandla olika former av cancer. Denna typ av läkemedel är ofta konstruerad genom att man odlat ”oskadliggjorda” virus i laboratoriet. Dessa har förändrats så att de kan leverera en ny arvsmassa till kroppens celler för att ersätta den skadade. Virusets egen arvsmassa, som krävs för att viruset skall spridas vidare, är helt borttagen.
Neuroforskaren Tomas Björklund och hans forskargrupp vid Lunds universitet har under de senaste fem åren utvecklat en process för att skräddarsy dessa virushöljen så att de kan ta sig in i precis den celltyp i kroppen som behöver behandlas, exempelvis nervceller. Processen kombinerar kraftfulla datorsimuleringar och modellering som liknar artificiell intelligens med den senaste genteknologin och sekvenseringstekniken.
Uppsnabbad evolution
– Genom denna teknologiska process kan vi studera miljontals nya virusvarianter samtidigt i cellodling och försöksdjur och från detta skapa en datorsimulering som bygger ihop det mest lämpade virushöljet för den valda applikationen, i detta fall de dopaminproducerande nervcellerna för behandling av Parkinsons sjukdom, säger Tomas Björklund, docent i translationell neuroforskning.
– Man kan se detta som att vi dramatiskt snabbar upp evolutionen; från miljontals år till veckor. Anledningen till att vi kan göra detta är att vi studerar varje ”generation” av viruset parallellt med alla andra i samma nervceller. Till skillnad från evolutionen där enbart de bäst lämpade överlever till nästa generation så kan vi i denna process också lära oss vad som gör att virusen fungerar sämre. Detta är avgörande när man skall bygga datormodeller som skall tolka all information.
Färre försöksdjur
Med den nya metoden har forskarna kunnat minska behovet av försöksdjur avsevärt då miljoner varianter av samma läkemedel studeras i samma individ så att enbart enstaka djur behövs för en hel studie. De har också kunnat flytta över viktiga delar av studien från djur till cellodling av mänskliga stamceller.
– Vi tror att det nya syntetiska virus vi lyckats skapa skulle lämpa sig mycket väl för genmedicin för exempelvis Parkinsons sjukdom och vi har goda förhoppningar om att virusvektorerna ska kunna komma till klinisk användning. Vi har tillsammans med forskare vid Harvard universitetet etablerat ett nytt bioteknikföretag i Boston, Dyno Therapeutics, för att vidareutveckla denna teknik för framtida behandlingar, säger Tomas Björklund.
Vanligt virus används för genmedicin
De virus som i regel används för den form av genmedicin där man oskadliggjort virus i laboratoriet och ersatt med en reparerande arvsmassa, är oftast av typen adeno-associerade virus, så kallade AAV. AAV-infektioner är vanliga och nästan halva befolkningen går runt med en infektion utan att veta om det eftersom viruset sällan ger symptom. AAV varit en mycket bra startpunkt för behandlingar med genmedicin eftersom hela arvsmassan kan bytas ut och immunförsvaret reagerar mycket lite på AAV-infektioner. Tusentals personer har hittills behandlats med mediciner baserade på detta virus. Viruset har dock stora begränsningar i att det enbart kan infektera vissa celltyper i kroppen och inte når hjärnan på ett effektivt sätt.
Tomas Björklund, forskargruppsledare och docent i translationell neuroforskning, Institutionen för experimentell medicinsk vetenskap, Lunds universitet, tomas.bjorklund@med.lu.se
Det var i början av december som Kantar-Sifo genomförde en opinionsundersökning på temat allmänhetens syn på kamerabevakning i samhället. Frågeutformningen och beställningen gjordes av forskargruppen Lusax på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet. Bland de tusen uppringda deltagarna ställer sig närmare nio av tio positiva (88 procent) till användningen av kamerabevakning i samhället.
– Det förvånar mig inte, säger Markus Lahtinen som leder arbetet med opinionsundersökningar för Lusax och Ekonomihögskolans räkning.
– I de två tidigare undersökningarna som vi genomfört var det ganska exakt nio av tio som ställde sig positiva till kamerabevakning på allmän plats. Redan 2006 visade en liknande undersökning ungefär samma resultat.
Nyttan viktigare än integriteten
Ett nytt inslag i årets undersökning är att allmänheten har fått ta ställning till i vilken utsträckning de ser ett motsatsförhållande mellan deras behov av personlig integritet och närvaron av kamerabevakning i en mängd uppräknade miljöer.
– Balansen mellan den personliga integriteten och kamerabevakning har tidigare endast diskuterats i allmänna termer. Årets undersökning ger oss en unikt nyanserad bild där vi nu för första gången har ett underlag att diskutera kamerabevakning och personlig integritet i specifika utpekade miljöer som allmänheten har en vardaglig relation till, som vårdinrättningar och det egna bostadsområdet, säger Markus Lahtinen.
Motsatsförhållandet var som lägst när kameror används vid gränspassager mellan länder (81 procent), i samband med större sammankomster som idrottsevenemang och festivaler (80 procent) och på gator och torg (77 procent).
Oväntade svar från allmänheten
Något högre motsatsförhållande kunde observeras i parker och grönområden (74 procent), vårdinrättningar som till exempel akutmottagningar (68 procent) och i det egna bostadsområdet (67 procent). Överlag bedömdes behovet av den personliga integriteten inte vara större än den uppfattade nyttan med kameror i någon av de uppräknade miljöerna.
– Resultaten borde vara intressanta för flera olika aktörer. Innan jag skickade in frågorna frågade jag ett urval av kamera- och integritetskunniga individer hur de trodde att allmänheten skulle svara. Det fanns ingen samsyn i de svaren – en del uppfattade att integritetsdimensionen vägde betydligt tyngre och en del var av uppfattningen att den uppfattade nyttan med kameror vägde betydligt tyngre, säger Markus Lahtinen
De flesta vet inte var man kan klaga
Mot bakgrund av det ökade intresset för personuppgiftshantering i och med dataskyddsreformen GDPR bedömde forskarna det lämpligt att stämma av allmänhetens kännedom om vart de bör vända sig när de önskar framföra klagomål kring kamerabevakning.
– Vi ville veta i vilken utsträckning som samhället har lyckats i sin dialog med allmänheten kring frågor om övervakning. Det visade sig att man inte riktigt lyckats. De vanligaste svaren var att man inte visste eller att man trodde att det är till polisen man ska vända sig. Endast sex procent av deltagarna nämnde Datainspektionen – som bär huvudansvaret för tillsynen av kamerabevakning i samhället.
– Personligen uppfattar jag att Datainspektionen varit offensiva i att synas i olika kanaler, så i den meningen var resultatet en reality check även för mig, säger Markus Lahtinen som menar att det med andra ord finns fortsatt utrymme för förbättringar i det arbetet.
Markus Lahtinen, Universitetsadjunkt i informatik på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet, markus.lahtinen@ics.lu.se
När klimatförhandlingarna i Madrid går mot sitt slut uppmanar en grupp ledande forskare, bland annat från Stockholms universitet, världens länder att hålla den globala uppvärmningen under 1,5 ° C.
Med rapporten Cryosphere1.5 ° Report hoppas forskarna få världens ledare att sträva efter 1,5 graders uppvärmning som ett skyddsnät för planeten. Man pekar på de konsekvenser som uppstår om kryosfären smälter. Kryosfären är ett samlingsbegrepp för jordens frusna delar – permafrost, havsis, glaciärer, snö och inlandsisar.
– Tinande permafrost kommer att öka utsläppen av metan, en kraftig växthusgas som ökar uppvärmningen på kort sikt, säger Gustaf Hugelius från Bolincentret för klimatforskning vid Stockholms universitet och en av de ledande författarna av rapporten.
Höjda havsnivåer
– Dessa utsläpp kommer i sin tur att snabba på minskningen av den den arktiska havsisen och smälta inlandsisar på Grönland och i Antarktis, vilket leder till höjda havsnivåer, säger Gustaf Hugelius.
Rapporten konstaterar att det finns en stor risk för en oåterkallelig havsnivåökning vid 2 °C, det kan röra sig om 12 – 20 meter eller mer på lång sikt. Rapporten lyfter också fram de konsekvenser som en ökad havsförsurning kan få på fisket i polarhaven. Rapporten beskriver också en framtid där nästan inga glaciärer kommer att finans kvar utanför Himalaya och de polära regionerna, vilket tillsammans med minskad snötillgång kommer att påverka vattenförsörjningen för miljontals människor.
Cryosphere1.5 ° Report
I rapporten Cryosphere1.5 ° Report kombineras resultaten av FN:s klimatpanel IPCC:s specialrapporter om 1,5 ° (2018) och Ocean och Cryosphere (2019) – samt även den forskning som har bedrivits sedan dess. Rapporten är skriven och granskad av över 40 IPCC-forskare och andra ledande forskare med kryosfären som ämnesområde. Den uppmanar världens regeringar att sträva efter att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 °C över den förindustriella nivån.
– Det finns ett stort behov så här i slutfasen av klimatförhandlingarna för beslutsfattarna att vara medvetna om de risker som vi står inför om vi inte agerar för att skydda kryosfären den del av jordens yta och atmosfär som består av is och snö, säger Pam Pearson, chef för International Cryosphere Climate Initiative som har koordinerat rapporten och fortsätter:
Mänsklighetens utsläppsfönster minskar
– Vi behöver alla se till att 1,5 graders uppvärmning är det verkliga skyddsnätet, säger han.
Forskarna konstaterar att stigande temperaturer utsätter jorden och mänskligheten för irreversibla förändringar under århundraden framöver. Ett av de viktigaste budskapen till klimatmötet är därför att man tar hänsyn till de växthusgasutsläpp som sker från tinande permafrost.
Forskning visar att snabba, lokala processer (så kallade thermokarst) orsakar större utsläpp än man tidigare trott. Dessa utsläpp minskar mänsklighetens utsläppsfönster för att nå givna temperaturmål och detta måste beaktas vid förhandlingarna.
– Ny forskning bekräftar att enbart utsläppen från permafrost kommer att minska vårt utsläppsfönster för 1,5-gradersmålet med en tredjedel, säger Gustaf Hugelius från Bolincentret.
Att sluta med antidepressiva läkemedel kan ge allvarliga biverkningar. Både patienter och läkare är för dåligt insatta i vad som händer. Så kallade utsättningssymtom kan felaktigt tolkas som att sjukdomen är på väg tillbaka – och nya recept skrivs ut.
Drygt 600 000 svenskar använder så kallade SSRI-preparat, bland annat mot depression. För ett par år sedan var läkaren Sven Ternov en av dem. I februari 2013 skrev han en artikel i Dagens Medicin där han berättade att han hade försökt sluta med sin antidepressiva medicin och drabbats av en känsla av elektriska stötar i huvudet, hörselhallucinationer och monumental trötthet.
Bristande beskrivning i Fass
Trots att han var läkare var reaktionen oväntad. Han sökte information om utsättningssymtom, men i Fass (en sammanställning av läkemedelsfakta för vårdpersonal, patienter och veterinärer) hittade han bara vad han ansåg en nedtonad beskrivning av vad som händer när behandlingen avslutas.
Efter artikeln började telefonen ringa.
– De var många som tog kontakt med mig och ville fråga, de kände igen sig själva och hade fått dålig information från vården och hade massa frågor om varför de mår dåligt, säger Sven Ternov.
Historierna varierade, men typfallet såg ut så här:
– De gick till en läkare för att de inte mådde bra, fick SSRI och mådde inte bättre utan kände sig känslomässigt avtrubbade. De försökte sluta och gick snabbt ner i dos och mådde jättedåligt.
Tre av tio drabbas någon gång av depression
En tredjedel av befolkningen insjuknar någon gång i depression, en fjärdedel drabbas av ångestsyndrom. Alla med lindriga till medelsvåra tillstånd av depression och ångestsymtom bör enligt Socialstyrelsen erbjudas psykologisk behandling. Tillgången på terapi är dock mindre än efterfrågan och i många fall blir läkemedel den enda behandlingen. Sedan 2006 har förskrivningen av antidepressiva läkemedel ökat med 25 procent. 2018 hämtade 7 procent av männen och 13 procent av kvinnorna ut antidepressiva läkemedel någon gång under året.
För Sven Ternov tog det ett år att helt sluta med medicinen.
– Det var besvärligt men det gick, säger han.
Sven Ternov menar att han och andra förskrivare av den här typen av medicin är dåligt informerade om utsättningssymtom och att de borde tala om för patienterna att det kan bli besvärligt att sluta.
Förskrivningen av antidepressiva läkemedel, så kallade SSRI-preparat, har ökat flera år i rad, framför allt till barn- och ungdomar. Mellan 2006 och 2017 fördubblades förskrivningen av antidepressiva läkemedel till barn- och ungdomar i åldersgruppen 10-19 år.[1]
SSRI ska återställa balansen i hjärnan
I hjärnan finns så kallade signalsubstanser som förmedlar information mellan cellerna. Vid till exempel en depression är det här samspelet i obalans. De signalsubstanser som är inblandade vid en depression är serotonin, noradrenalin och dopamin. Antidepressiva läkemedel ska återställa balansen genom att öka aktiviteten hos signalsubstanserna. Förutom SSRI, selektiva serotoninåterupptagshämmare, finns även SNRI, selektiva serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare.
– En viktig anledning till den ökade förskrivningen är att många patienter står kvar på medicineringen i flera år, säger Göran Högberg, läkare och specialist i allmänpsykiatri samt barn- och ungdomspsykiatri.
Väldigt lite har förändrats sedan Sven Ternov skrev sin artikel 2013, menar Göran Högberg.
– Patienterna har fått veta att det inte är några problem att sluta. Så står det i riktlinjerna, och så säger läkarna.
I Läkemedelsverkets riktlinjer för behandling av depression, ångestsyndrom och tvångssyndrom står det följande: ”Endast hos en liten del av alla som behandlas har utsättningssymtomen en betydande svårighetsgrad eller tar lång tid på sig innan de klingar av.”
Nedtrappning kan ge utsättningssymtom
Den som avslutar en behandling med antidepressiva läkemedel kan drabbas av så kallade utsättningssymtom, det vill säga abstinensproblem som uppstår när man för hastigt slutar ta en viss medicin. Till exempel illamående, sömnbesvär, svettningar, domningar, myrkrypningar, yrsel, slöhet, nedstämdhet och oro.
På en direkt fråga om källor för påståendet svarar Läkemedelsverket: ”Den skrivning du hänvisar till baserades på de godkända läkemedlens produktresuméer och den samlade kliniska erfarenheten hos experterna som deltog i arbetet med behandlingsrekommendationen.”
Felaktig bild även utomlands
Att patienter har fått beskedet att det inte är några problem att sluta är inte unikt för Sverige. I Storbritannien har myndigheten National Institute of Health and Care Excellence (Nice) beskrivit utsättningssymtomen som milda och i regel begränsade till en vecka. Men patienter har haft en annan upplevelse, och efter en lång debatt om utsättningsproblemen bildades en parlamentarisk kommitté som beställde en granskning. Rapporten
publicerad i tidskriften Addictive Behaviors 2018, gick igenom 14 studier av antidepressiva läkemedel där det fanns information om utsättningssymtom. Resultatet visade att mellan 27 procent och 86 procent (medelvärde 56 procent) led av utsättningsproblem.
Ett problem som togs upp var att läkaren kan tolka utsättningssymtomen som att sjukdomen är på väg tillbaka, och skriva ut ett nytt recept. I England har hälften av de patienter som går på antidepressiva gjort det i mer än två år. Det motsvarar 3,5 miljoner personer, eller åtta procent av befolkningen.
Granskningen fick Nice att se över sina riktlinjer och i slutet av september 2019 publicerade de en ny version där det framgår att utsättningssymtomen kan vara allvarliga och pågå i flera månader.
Bättre att avvänja kroppen långsamt
I våras publicerade två brittiska läkare en artikel i tidskriften Lancet. En av läkarna hade själv haft problem att sluta med sin antidepressiva medicin, och i artikeln beskrev de en metod för att sätta ut medicinen som går ut på att successivt minska dosen.
– Det här har vi inte förstått förrän den här artikeln kom, att man ska sätta ut medicinen långsamt och på slutet extremt långsamt, säger Sven Romàn, barn och ungdomspsykiater.
När Sven Romàn sätter ut SSRI-preparat för barn- och ungdomar gör han det långsamt och har kontakt med föräldrarna varannan vecka.
– Det kan ta allt ifrån en till tre månader. Oftast går bra men ibland går det inte alls.
Stöd för nya riktlinjer
Carina Håkansson, psykoterapeut och grundare av stiftelsen Det utvidgade terapirummet, har länge arbetat för att öka stödet och informationen till de som vill sluta.
– Det borde vara en självklarhet att alla som får de här medicinerna informeras om de biverkningar som finns och att det kan bli svårigheter när man ska trappa ner. Det är det första som behöver ändra sig, att det ska vara lika självklart att erbjuda hjälp med att trappa ner som att erbjuda hjälp med att påbörja medicineringen.
Carina Håkansson är medgrundare till organisationen International Institute for Psychiatric Drug Withdrawal (IIPDW) som arbetar för att samla ihop kunskap och öka stödet till patienter som vill avsluta medicineringen. I oktober träffades medlemmarna i IIPDW i Göteborg där de röstade för att stödja Storbritanniens förändring av riktlinjerna.
– I Storbritannien har de hittat en bra samarbetsform mellan forskare, praktiker och människor med egen erfarenhet av nedtrappning. De har under flera år målmedvetet och strategiskt arbetat för att påverka politiskt.
Vad krävs för att riktlinjerna ska förändras också i andra länder?
– Det måste bli ett betydligt större offentligt samtal kring de här frågorna, att människor som har egen erfarenhet vågar och vill berätta. För att de ska våga måste vi som är professionella göra det, säger Carina Håkansson.
Carina Håkansson berättar att efter mötet har flera medlemmar uppmärksammat frågan i sina respektive länder. De har skrivit artiklar, intervjuats för radio och tv och börjat samverka med andra organisationer. Till sommaren ska IIPDW arrangera en konferens på Island med fokus på nedtrappning.
I november 2019 träffades Socialstyrelsens projektledning för riktlinjer för att göra en bedömning av vad som har hänt inom vetenskapen.
– Om det kommit fram vetenskap med hög kvalitet måste vi ta med det, säger Stefan Brené, projektledare för arbetet med riktlinjer. Någon gång framåt hösten 2020 räknar vi med att publicera någonting.
Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se
[1] Vård vid depression och ångestsyndrom. Socialstyrelsen 2019.
Därför är det viktigt att lära sig mer om hur åldrandet påverkar kroppens infektionssvar, men att studera detta innebär en del utmaningar.
– Det är inte så lätt att dra generella slutsatser kring infektion och åldrande eftersom det ofta är svårt att veta om kroppen reagerar på ett visst sätt på grund av ålder eller om det mer har att göra med vad den varit utsatt för tidigare under sin livstid. Tursamt nog sker utveckling i angränsande fält som på sikt kan komma att bidra till och förhoppningsvis klargöra en del samband, och vad som kan göras åt åldersrelaterade skillnader i infektionssvaret, säger Helena Linge, forskare inom infektionsmedicin vid Lunds universitet.
Infektionssvaret mer utdraget
Helena Linge har studerat hur lunginfektioner påverkas av individens ålder. Hon och hennes kollegor har i försök på möss visat att det hos unga individer sker ett snabbt lokalt immunsvar i lungorna, samtidigt som det via blodet går ut en signal till kroppen med budskapet ”Här i lungorna pågår en infektion men vi tar hand om den, läget är under kontroll så skicka inte mer förstärkning”.
Den äldre kroppens svar på en lunginfektion är däremot mindre tydligt och mer utdraget, immunförsvarets ”på- och av-knapp” fungerar inte lika tydligt längre. Hos äldre individer skickas ofta fel signaler eller så kan signalen ha fel styrka, vilket i sin tur leder till att kroppen fortsätter att sända förstärkning i form av så kallade neutrofiler, en sorts vita blodkroppar, till lungorna. Deras uppgift är normalt att oskadliggöra det som orsakar infektionen, men om påslaget inte stängs av kan neutrofilerna också skada lungvävnaden.
– De här studierna har gjorts i samarbete med kollegor i USA och våra senaste resultat visar på effekter av en lunginfektion också i hjärtat och njurarna, och att den effekten är mer uttalad hos äldre individer.
Svårare se sepsis hos äldre
Kunskapen om hur den äldre kroppen reagerar på infektioner är viktig inte minst i samband med sepsis. Vid sepsis hos en ung person kan reaktionen vara kraftig, och med mer tydliga signaler, som förhoppningsvis leder till att man uppfattar att något är fel och söker vård. Men hos äldre uteblir kanske de vanligaste symtomen vilket gör sepsis mer svårdiagnostiserat. Infektionen kan pågå under längre tid innan patienten eller dess omgivning blir medveten om hur det står till. Detta är ytterst allvarligt då dödligheten vid sepsis ökar med ungefär sju procent för varje timme som behandlingen dröjer.
– Sepsis hos äldre är en svårstuderad situation. Det är redan komplicerat att förstå sig på åldrandeprocessen och hur den påverkar infektionssvaret generellt. Ännu mer komplicerat blir det när vi dessutom ska ta hänsyn till sepsissvaret som kan variera mellan olika individer, inte bara på grund av ålder utan också på vilken bakterie som orsakat infektionen, om personen har andra sjukdomar, medicinering och mycket annat. Det är ett svårt men viktigt pussel som vi behöver lägga, säger Helena Linge.
Vad är sepsis?
Sepsis börjar ofta med en lokal infektion som till exempel lunginflammation, urinvägsinfektion eller sårinfektion.
Om bakterierna sprider sig eller utsöndrar giftiga ämnen till blodomloppet kan immunförsvaret överreagera – vilket leder till inflammation i hela kroppen.
Blodkärlen börjar läcka och blodtrycket sjunker.
Blodet får svårt att transportera syre till kroppens organ. Detta kan leda till att viktiga organ som hjärta, lungor och njurar skadas, vilket i värsta fall kan leda till döden. Källa: Vetenskap & hälsa
För att kunna hjälpa personer med förlossningsrädsla krävs ett förtroende mellan vårdpersonal och patient. Men för många förlossningsrädda homo- och bisexuella samt transpersoner uppstår aldrig det förtroendet, enligt den nya studien.
Förlossningsrädsla är ett väl studerat område bland heterosexuella. Men hur lesbiska, bisexuella och transpersoner med förlossningsrädsla upplever graviditet, förlossning och vård har det saknats kunskap om. Anna Malmquist och Katri Nieminen, forskare vid Linköpings universitet, har fördjupat sig i ämnet. Deras studie bygger på intervjuer med 17 personer som identifierar sig som antingen lesbiska, bisexuella, eller transpersoner.
Rädslan att bli kränkt ger extra stress
– Den här studien visar att förlossningsrädsla ser likadan ut oavsett sexualitet. Det som skiljer sig åt är att lesbiska, bisexuella och transpersoner utöver förlossningsrädslan fruktar att bli ifrågasatta eller kränkta på grund av sin identitet. Det finns alltså en extra dimension i deras rädsla, säger Anna Malmquist.
Många av de intervjuade anger att de har flera positiva upplevelser av mödra- och förlossningsvård, men också negativa. Det extra lager av rädsla och press som denna grupp upplever i mötet med vården kallas för minoritetsstress. Det innebär den stress som personer som bryter mot normen utsätts för när de ständigt behöver förklara hur deras relation ser ut eller när de tvingas hantera oförståelse, kommentarer och missförstånd.
För att underlätta för homo- och bisexuella samt transpersoner med förlossningsrädsla krävs utbildning, menar Anna Malmquist. Vårdpersonal måste känna till vilka olika grupper de kan komma att möta i sitt yrke, att inte alla är heterosexuella samt vad minoritetsstress innebär.
– Det räcker inte med att personer inom vården anser sig ha ”ett öppet sinne”. Det är kunskap som behövs. De här patienterna har det redan väldigt jobbigt med sin förlossningsrädsla. De ska inte dessutom behöva utbilda sin barnmorska , säger Anna Malmquist.
Anna Malmquist och Katri Nieminen kommer nu att fortsätta med en studie där de undersöker om förlossningsrädsla är vanligare hos homo- och bisexuella samt transpersoner än hos heterosexuella personer.
Anna Malmquist, psykolog och universitetslektor, Linköpings universitet, anna.malmquist@liu.se
Genom en gummibåt över Medelhavet hoppas många flyktingar passera gränsen till ett nytt liv i Europa. Men Ioanna Wagner Tsoni som på plats i Aten tagit del av flyktingars berättelser om hur de kom dit och varför hur gränskontrollen fortsatt även inne i huvudstaden.
– Gränser handlar om vilka vi är – eller vad våra dokument och vår biometriska data säger om oss. Det handlar också om var vi är i platsen, samhället och tiden, och hur dessa egenskaper uppträder i våra möten med andra, säger Ioanna Wagner Tsoni, som betonar att dessa gränser blir närmast osynliga för de priviligierade.
Osynliga gränser i staden
Gränser upprätthålls i vardagen genom möten mellan olika människor, visar Ioanna Wagner Tsoni i sin avhandling. Ett annat exempel är hudfärg. Hur du blir bemött beror både på vilken uppfattad hudfärg du har och vilket sammanhang du befinner dig i.
– En person berättade för mig att han tyckte om att ta på sig sina bästa kläder och ta en expressbuss till Atens finare förorter. Här kände han sig säker. Trots att han var svart skulle han här bli behandlad som en turist, kanske en amerikansk eller nordeuropeisk svart person, snarare än att som i centrala Aten omedelbart bli märkt som ”illegal invandrare”, säger Ioanna Wagner Tsoni.
Trash/Traces
December 2015 till januari 2016 var Ioanna Wagner Tsoni frivillig livräddare på ön Lesbos. Hon har samlat sina fotografier på ägodelar, som barnskor, som spolades upp på land i videoverket ”Trash/Traces – Lives adrift along the border”.
Tydliga gränser finns även mellan turister och flyktingar. På ön Lesbos ville ingen att turisterna på den populära charterdestinationen skulle behöva fundera på öns många flyktingläger. Så även där fanns det en tydlig gräns vid den gata som gick mellan den lokala flygplatsen och den smala stranden där flyktingarnas gummibåtar anlände.
Tuffa tag blev svaret
I Aten var och är det väldigt hårt för migranter och i princip ingen av dem som Ioanna Wagner Tsoni träffade övervägde ens att stanna i Grekland. Regeringen var väldigt tydlig med att syftet med de hårda tagen var att göra det extremt tufft att som flykting leva i Grekland. Allt för att avskräcka andra från att komma.
När nu Grekland skärpt sina regler ännu mer kallade regeringens talesperson Stelios Petsas det för ett ”tydligt meddelande” till ”alla som funderar på att komma till landet olagligt när de inte har rätt till asyl”. Grekland har ett ansvar för situationen, menar Ioanna Wagner Tsoni, men så har också EU.
– Situationen i Grekland är ett direkt resultat av det stora politiska dödläge på EU-nivå som har förhindrat de 28 medlemsländerna från att nå en överenskommelse om hur de ska hantera flyktingar.
Att hitta en kort och koncis definition av existentiell ensamhet är inte helt enkelt. Filosofer har beskrivit det som ett allmänmänskligt fenomen som kan omfatta tankar kring döden och livets mening. Existentiell ensamhet skulle kunna definieras som en djupare form av ensamhet som är sammanflätad med annan form av ensamhet, till exempel social ensamhet eller emotionell (känslomässig) ensamhet.
Existentiell ensamhet kan drabba i alla åldrar och kan komma till oss i livets olika gränssituationer, till exempel vid svåra livsval eller sjukdomsbesked och att vi då upplever att vi inte kan dela detta med andra människor, även om de finns runtomkring oss. Det centrala för god existentiell hälsa är att behålla sin autonomi och att känna att man är del i en större helhet, att känna sig delaktig. Avsaknad av detta utgör en viktig del i den existentiella ensamheten.
Olika slags ensamhet
Existentiell – vi känner att våra innersta tankar och känslor inte går att dela, att ingen verkligen lyssnar eller förstår.
Social – man saknar band till vänner och bekanta som man känner samhörighet med eller kan anförtro sig åt.
Emotionell – man saknar en kärlekspartner som man kan anförtro sig åt på djupet.
Källa: 1177.se
Malin Sundström, Marina Sjöberg och Helena Larsson är alla tre sjuksköterskor och doktorander vid både Högskolan i Kristianstad och Malmö universitet. De har under sina yrkeskarriärer jobbat inom äldrevården (Malin) och i den palliativa vården (Marina och Helena) och vårdat människor som på ett eller annat sätt befinner sig i livets slutskede, då existentiella frågor ofta aktualiseras.
– Det är inte helt enkelt att möta människor som upplever stor oro och ångest, man måste möta dem på ett speciellt sätt och då är det viktigt att förstå och lära sig mer om hur de äldre upplever sin situation, säger Marina Sjöberg.
Deras forskning bygger på intervjuer med både de sköra äldre, med deras närstående och genom att låta personal dela med sig av erfarenheter i så kallade fokusgrupper*. Det centrala har varit att fånga upp olika berättelser, då berättelser fångar komplexiteten i frågan och kan belysa den på ett bra sätt.
Så berättar de äldre
Marina Sjöberg, doktorand vid Lunds universitet, har studerat existentiell ensamhet ur de äldres perspektiv genom att låta dem själva berätta om hur de upplever sin situation och om eventuella strategier för att hantera detta.
– Kroppens skröplighet, som leder till att man blir begränsad i sin frihet, var central för alla. Men samtidigt var deras berättelser också väldigt individuella.
Någon beskrev det som en lång väntan på den enda stunden som var värd att vänta på
– då personen kunde åka ut med sin permobil, för då kunde hen bestämma helt själv. Men även här fanns begränsningar. Den som är beroende av hjälpmedel tar mycket mer plats, kommer inte in på alla ställen, kan kanske inte transporteras i en vanlig bil och så vidare.
Vad är en fokusgrupp?
Fokusgrupper är en forskningsmetod där man låter forskningsdeltagare diskutera olika förutbestämda frågor i mindre grupper. Forskarens/diskussionsledarens roll är att ställa frågor, som ska vara utformade så att de uppmuntrar till diskussion, men för övrigt inte vara för styrande och framför allt lyssna.
En annan berättade om att den existentiella ensamheten kunde komma då hen upplevde sig bli bemött som ett objekt. ”Ingen lyssnade och tog mig på allvar längre”, berättar en av de intervjuade. Andra beskriver det som en känsla att inte längre höra till, att bli separerad från sin omvärld. Det finns också flera berättelser från äldreboenden som handlar om att känna sig djupt ensam men ändå omgiven av många andra. Aktiviteter som erbjuds kanske inte passar alls och upplevs som meningslösa.
Kan ensamhet lindra ensamhet?
– Det som förvånade mig, men som flera vittnade om, var att självvald ensamhet faktiskt kunde lindra den existentiella ensamheten. Att till exempel få äta själv i lugn och ro på sitt rum eller att pyssla för sig själv med något meningsfullt gav lindring, berättar Marina Sjöberg och fortsätter:
– Beröring, att bli tagen på allvar och inte som ett objekt var viktigt för att lindra ensamheten. Likaså andras omtanke. Till exempel att personalen självmant kom in och frågade om man behövde något så att den äldre inte behövde be om hjälp hela tiden. Det kunde lindra känslan av beroende och av att vara till besvär.
Har alla samma bild?
”Mina anhöriga har hunnit gå innan jag ens börjat prata om mitt”, säger den äldre mamman. ”Vi var där och fikade med mamma i två timmar. Vi drack kaffe, åt kakor och hann prata om massa olika saker”. Så beskriver dottern besöket.
De äldre och deras yngre anhöriga, som barn och barnbarn, har inte alltid samma bild av situationen. Det handlar inte om illvilja, de närstående vill visa omtanke och omsorg men ibland blir det fel. En delförklaring kan vara att de äldre och deras yngre anhöriga lever ofta i olika världar och framför allt i olika tempo.
– Det är inte ovanligt att samma situation tolkas olika och det är kanske inte så konstigt. Men det kan vara värdefullt att ha kunskap om vad det är som skiljer sig åt, säger Helena Larsson som har forskat på hur de anhöriga känner av och tolkar de äldres upplevelser av existentiell ensamhet.
”Gör saker med mig, inte åt mig”
Hennes forskning visar både på samstämmighet och skillnader. Även de anhöriga uppfattar kroppens skröplighet och de begränsningar det leder till, exempelvis att den äldre inte längre kan följa med på utflykter eller annat som de gjort tidigare. De uppfattar att den äldre befinner sig i någon form av avveckling, att hen håller på att förlora sina vänner, kanske behöver flytta, göra sig av med saker och så vidare. Men det finns också situationer där de äldres och de anhörigas bilder skiljer sig åt.
Äldre kan beskriva sin tillvaro som en enda lång meningslös väntan. De anhöriga uppfattar det som brist på aktiviteter och försöker uppmuntra sina äldre att delta i gemensamma aktiviteter som anordnas på äldreboendet. Men det är kanske inte alls vad den äldre vill. Här ställs meningslös väntan mot brist på aktiviteter. De anhöriga försöker lösa det genom att föreslå aktiviteter medan den äldre kanske säger ”Gör saker med mig, inte åt mig”.
– Ibland frågar vårdpersonalen anhöriga om råd eller synpunkter, till exempel om hur de tror att deras förälder vill ha vissa saker. Men då är det viktigt att vara medveten om diskrepansen, att situationer inte alltid uppfattas lika. Min forskning visar på vikten av att lyssna in olika röster, få in olika perspektiv och sedan skapa sig en egen bild av situationen. Det krävs flera olika bilder för att kunna se helheten, säger Helena Larsson.
Vårdpersonalens möte med existentiell ensamhet
Hur väl rustade är vårdpersonalen för att möta de existentiella frågorna, vad finns det för utmaningar och skiljer de sig mellan olika typer av vårdinrättningar? Det är några av de frågor som Malin Sundström ville ha svar på i sin forskning.
– Det finns mycket klokskap och erfarenhet hos personalen men de är olika rustade och bär på både osäkerhet, rädsla och farhågor inför att möta de äldres existentiella frågor.
Intervjuerna med personalen gjordes i så kallade fokusgrupper*.
– Jag ville komma åt berättelserna, det är då man bäst kommer åt de egna erfarenheterna. Genom att berätta och dela med sig av erfarenheter och reflektera tillsammans kan man komma mycket längre. Erfarenhetsutbytet är centralt här, utbildningar som baseras på att överföra budskap av typen ”gör så här” är inte lika effektiva, förklarar Malin Sundström.
Olika boendeformer – olika utmaningar
De vanligaste problemen som personalen vittnade om handlade om deras egen osäkerhet inför att prata om sådana saker, om att känna sig otillräcklig inför de äldres ibland omättliga behov, om de äldre med mycket stark integritet som de inte visste hur de skulle bemöta eller om den egna rädslan för existentiell ensamhet och döden. Dessa problem varierade dock beroende på typ av vårdinrättning, där alla hade sina olika utmaningar.
Fördelen med hemsjukvård är att personalen jobbar i någons hem. Den äldre befinner sig i sitt sammanhang vilket underlättar för personalen att hitta saker att samtala om och bygga vidare på. Samtidigt kände sig en del av de sköra äldre fångade i sin bostad, avskilda från resten av världen, där vårdpersonalen utgjorde den enda sociala kontakten.
På särskilda boenden fanns tryggheten men många äldre upplevde känslan av att vara ensamma trots att de hade många omkring sig. Arbetssättet där kan göra det svårt för personalen att hitta tillfällen att börja prata om djupare saker. Vid diskussionerna i fokusgrupper kom det dock fram förslag på praktiska lösningar för att hitta tid att prata, vilket visar på betydelsen av erfarenhetsutbyte.
”Det finns mycket klokskap”
Bäst rustad var personalen inom den palliativa vården, något som knappast förvånar då vården där är inriktad på att underlätta i livets slutskede. Personalen inom den palliativa vården är tränade i att tala om existentiella frågor. På sjukhusen däremot är situationen närmast den motsatta, personalens fokus ligger på att bota. De hade därför inte reflekterat så mycket över de existentiella frågorna och hur de skulle bemötas även om de var medvetna om att sådana situationer kunde uppstå även på sjukhus.
– Det jag kom fram till kan sammanfattas i att det ser olika ut och personalen kan behöva olika stöd beroende på var man arbetar. Jag såg mycket klokskap och erfarenhet men det förvånar mig att många inte inser sin egen potential. De tror inte på sin egen förmåga och behöver stärkas i detta, säger Malin Sundström.
Vi blir allt äldre och andelen sköra äldre i behov av vård väntas öka, och därmed även kunskapen hos vårdpersonal att bemöta frågor kring existentiell ensamhet. De tre doktoranderna, som alla kommer att lägga fram sina avhandlingar under 2020, hoppas att deras resultat kommer att bidra till att vårdpersonal känner sig bättre rustade inför uppgiften och att existentiell ensamhet uppmärksammas mer i vården.
Lyssna på podden Forskning om gott åldrande (Vetenskap & hälsa):
Ett viktigt mål inom batteriutvecklingen är att öka batteriernas energitäthet. Detta vill man uppnå till exempel genom att använda elektrodmaterial som tillåter högre spänningar vid uppladdningen. Samtidigt leder dessa höga spänningar oftast till att syrgas uppstår i elektrolyten. Detta är en oönskad bieffekt som bryter ner batteriet snabbare och framförallt reducerar den användbara lagrade energin.
Nyare Na-jonbaserade batterimaterial för katoden, till exempel Na0.75[Li0.25Mn0.75]O2, har inte haft samma problem med denna synliga syrgasutveckling. Däremot har de haft problem med att de förlorar spänningen snabbt. Nu har forskare vid Uppsala universitet, University of Oxford och Diamond Light Source hittat en lösning på problemet.
Dold syrgas uppstår vid laddningen
– Vi kan visa att dold syrgas som lagras ”osynligt” i Na0.75[Li0.25Mn0.75]O2-katoden uppstår vid batteriuppladdningen, säger Laurent Duda, universitetslektor vid institutionen för fysik och astronomi vid Uppsala universitet.
– I ett tidigare forskningsarbete har vi rapporterat upptäckten om att syre ger dessa batterityper sin höga kapacitet men vi visste inte då att det handlade om dold syrgas. Med hjälp av högupplösande röntgenspektroskopi, som delvis har genomförts tillsammans med forskare från Diamond Light Source i England, kan vi nu visa det för första gången. Men vid batteriurladdning är det just syrgasmolekyler som minskar batterispänningen eftersom det kostar energi att bryta ner dem igen.
Forskarna ville även ta reda på hur den dolda syrgasen över huvud taget kan uppstå och lagras osynligt i dessa katoder. Framförallt ville de ta reda på om det finns ett sätt att undvika det.
Spårat orsaken i kristallstrukturen
Allt föll på plats när kollegerna vid University of Oxford kunde ta fram ett nytt material, Na0.6[Li0.2Mn0.8]O2, som visade sig vara mycket bättre på att bibehålla batterispänningen trots att det skiljde sig väldigt lite i sammansättningen från det tidigare materialet. Simulationsberäkningar hjälpte då till att spåra orsaken: det är materialens kristallstrukturtyp som är avgörande för den dolda syrgasbildningen. Materialet med honeycomb structure (Na0.75[Li0.25Mn0.75]O2) kan fånga syremolekyler medan det nya materialet (Na0.6[Li0.2Mn0.8]O2) har en ribbon structure med mindre hålrum som inte ger upphov till dold syrebildning.
– Det här kommer förmodligen ha stor betydelse för den fortsatta utvecklingen av forskningsfältet. Nu vet vi att dold syreutveckling kan vara ett problem och att man ska undvika material av viss kristallstrukturtyp, säger Laurent Duda.
Docent Laurent Duda, universitetslektor vid institutionen för fysik och astronomi vid Uppsala universitet, laurent.duda@physics.uu.se
De senaste tjugo åren har torskarna i östra Östersjön börjat må allt sämre och många torskar är idag extremt magra. Tidigare studier har visat att de syrefattiga områdena ökat i utbredning i de områden där torsken lever. Det leder bland annat till ökad trängsel i vattnet. Syrebrist och döende bottnar leder också till en sämre tillgång på till exempel vitmärla och skorv, bottenlevande djur som är viktig föda för torsken. Den nya studien bekräftar nu en av de teorier som framförts: syrebristen i havet bidrar till torskarnas dåliga kondition. Dessutom stressas torsken rent fysiologiskt av att befinna sig i en syrefattig miljö.
– Vi har analyserat torskens hörselstenar som lagrar in magnesium och mangan från det omgivande vattnet. Jag brukar likna fiskens hörselstenar med ett flygplans svarta låda. De loggar kontinuerligt data om miljön fisken simmar i och den informationen kan vi avkoda för att få reda på hur fisken mått, säger Karin Limburg, gästprofessor vid institutionen för akvatiska resurser vid SLU.
Hörselstenar avslöjar syrebrist
Forskarna har studerat hörselstenar (otoliter) från torskar som fångats i Östersjön mellan åren 1990 och 2017. Genom att analysera innehållet av magnesium och mangan i hörselstenarna kan man se om fisken varit utsatt för syrebrist. Resultaten visar att det finns en koppling mellan torskens kroppskondition och syrebrist i vattnet, och att torskar som är magra utsatts för mer syrebrist under sitt liv.
– Torsken undviker alltså inte helt syrefattiga miljöer, vilket är något man tidigare sett även hos märkta torskar. De uppehåller sig även i syrefattiga områden kanske på jakt efter bottenlevande föda, och när de gör det äventyrar de samtidigt sin egen hälsa, säger Karin Limburg.
Ökad syrebrist efter år 2000
– Runt år 2000 skedde en plötslig förändring i Östersjön, och stora delar är sedan dess drabbade av kronisk syrebrist. Det är just i torsk fångad efter 2000 som ser vi den här tydliga kopplingen mellan torskens fysiska kondition och syrebrist. Före år 2000 tycks det vara andra faktorer än syrebrist som påverkat torskens hälsa som till exempel variationer i tillgången på pelagiska bytesfiskar som skarpsill, säger Michele Casini, professor vid institutionen för akvatiska resurser.
Syrebristen är inte den enda förklaringen till att Östersjöns östra torskbestånd är i kris och att många torskar är i så dålig kondition, men de mår utan tvekan allt sämre. Under tidigt 1990-tal vägde en 40 centimeter lång torsk i genomsnitt 900 gram, nu väger en lika lång torsk 600 gram. Torskarnas kroppskondition har i genomsnitt alltså gått ner med 30 procent på 20 år.
Miljö och överfiske kan få ett fiskbestånd att kollapsa
– Torskarna i östra Östersjön visar på ett dramatiskt sätt hur ett bestånd kan kollapsa på grund av en kombination av miljöfaktorer och överfiske. Syrebristen och den försämrade hälsan hos torsken tycks också göra den extra känslig för andra faktorer som brist på föda, predation från säl, parasitangrepp och konkurrens om föda från andra fiskarter som skrubbskädda, säger Michele Casini.
För att försöka motverka den negativa utvecklingen för torsken, efterlyser forskarna fortsätta åtgärder för att minska övergödning samt att fiskeriförvaltning bättre anpassas efter rådande miljöförändringar så att bestånden förvaltas hållbart.
Karin Limburg, gästprofessor vid institutionen för akvatiska resurser vid SLU, samt professor vid State University of New York College of Environmental Science and Forestry (ESF), Syracuse, USA, karin.limburg@slu.se eller klimburg@esf.edu
Michele Casini, professor vid institutionen för akvatiska resurser vid SLU michele.casini@slu.se
Just nu pågår en politisk strid i Indien där demokrati och statens sekulära karaktär ifrågasätts av den allt starkare hindunationalismens partier och organisationer. Mot bakgrund av det analyserar Mattias Dahlkvist i en ny avhandling vid Umeå universitet författaren och ickevåldsförespråkaren Maulana Wahiduddin Khans texter och hållning. Khans presentation av islam som helt opolitiskt, strikt fredlig och att endast ickevåld är tillåtet i islam, är avhandlingens fokus.
Wahiduddin Khan (f. 1925)är en betydelsefull nutida författare, religiös ledare och tänkare som verkar för försoning, fred och religionsdialog i en samtida indisk kontext av växande spänningar mellan å ena sidan hindunationalistiska politiska rörelser och å andra sidan muslimska radikala strömningar.
Islam som strikt fredlig
Khans presentation av islam som helt opolitisk, strikt fredlig och att endast ickevåld är tillåtet i islam är avhandlingens fokus.
Varför är även ickevåldsislam politiskt?
– Att Khan betonar att sann och autentisk islam är opolitiskt måste ses i en ideologisk kontext där islam anklagas per se för att vara radikalt politisk i betydelsen att muslimer alltid vill bygga en islamisk stat. Framförallt hindunationalistisk retorik påminner ständigt om att islam är till sitt väsen politiskt radikalt och därför är ett hot mot Indiens förment grundläggande hinduiska prägel, säger Mattias Dahlkvist.
– Att Indiens cirka 180 miljoner muslimer (cirka 13 procent av befolkningen) definieras som ett fundamentalt hot ligger till grund för det våld och pogromer (förföljelse av en folkgrupp) som muslimer och andra minoriteter utsätts för genom den hindunationalistiska mobiliseringen. Därför måste Khans utfästelser – att islam i själva verket är opolitiskt – förstås i en kontext av våld mot minoriteter i det samtida Indien, säger Mattias Dahlkvist.
Vilken slags politik handlar det om då?
– Khan förespråkar en liberal-demokratisk och sekulär stat med religionsfrihet. Det är detta han kallar opolitiskt! Men i det konfliktladdade samtida indiska samhället kan hindunationalister framgångsrikt peka på Pakistans finansiering av militanta grupper i den pågående konflikten om Jammu-Kashmir och att muslimska terrorgrupper genomfört dåd i islams namn i storstäderna.
”Sann islam passar i Indien”
– Detta slags radikala islam förstås och omtalas som politisk islam i debatten – och därför tar Khan så tydligt avstånd ifrån politisk islam. När Khan säger att islam är opolitiskt så menar han att autentisk islam trivs utmärkt i den indiska, konstitutionellt sekulära demokratin – det vill säga den etablerade politiska ordningen sedan självständigheten.
– Sann islam, enligt Khan, vill inte ändra på den demokratiska konstitutionen. Och det är inte så konstigt att han säger så, i själva verket har den sekulära staten varit den främsta garanten för minoriteters rättigheter i Indien.
Varför är frågan viktig?
– Trots hindunationalisternas historieskrivning så präglas Indien av en enorm mångfald. Även hinduism rymmer så många olika slags religiösa praktiker och åskådningar att det är omöjligt att tala om en religion. Trots detta har hindunationalism, med det indiska regeringspartiet BJP (Indiska folkpartiet) i spetsen, framgångsrikt omformulerat hinduism som kärnan i det indiska samhällets gemenskap – där till exempel kristna och muslimer utdefinieras ur själva nationen.
– Efter terrordåden i USA 2001 inleddes ett ekonomiskt och strategiskt samarbete mellan Indien, Israel och USA. När Indien har blivit en allt viktigare ekonomisk och militär partner till USA i det så kallade ”kriget mot terrorismen” så har kritiken av Indiens behandling av minoriteter tystnat.
Samarbetar med väst mot islamism
– Ett tydligt exempel på det senare är de upplopp, eller pogromer, då uppemot 2 000 muslimer dödades efter en tågbrand som dödade 59 hinduer i delstaten Gujarat i februari 2002. BJP:s ledare å sin sida hävdar att västvärlden äntligen har insett allvaret i det hot som hindunationalism bekämpat hela tiden, nämligen islam definierat som fundamentalism och terror.
– Just nu pågår en politisk strid på högsta nivå i Indien där demokrati och statens sekulära karaktär ifrågasätts av den allt starkare hindunationalismens partier och organisationer. Hindunationalismens hätska utfall blir alltmer en del av de internationella anti-muslimska strömningarna och ligger till politisk grund för att den indiska demokratin är i gungning.
Avslutningsvis säger Mattias Dahlkvist att Khans idéer om islam, ickevåld och fred anknyter i den nuvarande situationen till Gandhis politiska och sociala tänkande som kvarstår som en av de främsta formuleringarna av indisk nationalism, vitt skild från den allt starkare hindunationalismen. Inte minst att Khan betonar Gandhis idéer om vikten av grundläggande samhällelig harmoni och gemenskap, trots olikheter och klassmotsättningar.
Mattias Dahlkvist, forskarstuderande till Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet, mattias.dahlkvist@umu.se
Alla organismer behöver vitamin B1, eller tiamin. I havsmiljön produceras tiamin av bakterier och växtplankton och förs sedan vidare via djurplankton till mindre fiskar och slutligen till stora fiskar och fåglar. Om organismer får brist på vitaminet kan deras nervfunktion försämras, liksom deras förmåga att omvandla näring till energi. Tiaminbrist har i perioder observerats i flera olika djur som lever i och kring Östersjön, och en art som har drabbats särskilt hårt är laxen.
Vad som orsakar att större organismer i Östersjön får brist på vitaminet tiamin har länge diskuterats inom forskarvärlden. Hittills har forskningen om tiamin framförallt fokuserat på fiskar och fåglar.
Samspelet i miljö avgörande
Emil Fridolfsson, doktorand inom ekologi vid Linnéuniversitetet, har undersökt den roll som bakterier och växtplankton spelar när tiamin produceras, och sedan rör sig genom födoväven upp till fiskar och fåglar.
– Vi har till exempel kunnat visa att utbrott av tiaminbrist hos lax kan uppstå när ekosystemet i Östersjön förändras när det gäller såväl vattenkemin som biologin. Vid dessa tillfällen finns det mycket näring (kväve) och artsammansättningen av plankton förändras samtidigt som det finns många småfiskar.
Resultaten av fältarbeten, experiment och analys av miljöövervakningsdata, visar att mindre växtplankton och bakterier, och deras samspel med den omgivande miljön, är avgörande för produktion och transport av tiamin.
Fytoplankton, Attheya longicornis
– Att vi här har kunnat följa tiamin från dess producenter via djurplankton och upp genom födoväven utgör en viktig pusselbit i vår förståelse av hur tiaminbrist uppstår i ekosystemet, säger Emil Fridolfsson.
Vilken spridning tiamin får i ekosystemet kan samtidigt avgöras av vilka arter av bakterier, växtplankton och djurplankton som finns i födoväven under en viss tidsperiod.
Liten mängd tiamin vid algblomning
– Vi kunde till exempel se att väldigt lite av den stora mängden tiamin vi fann i cyanobakterier, som dominerar somrarnas algblomningar, överfördes till högre delar av födoväven, säger Emil Fridolfsson.
Sammantaget tror Emil att avhandlingens resultat kan utgöra ett underlag för att möta samtida utmaningar för samhället.
– Många arter som hotas av tiaminbrist, däribland laxen, är viktiga för ekosystemet, ekonomin och samhället. Om vi får bättre förståelse för bakteriers och planktons roll i produktionen och transporten av tiamin i våra hav kan vi bättre förvalta haven och dess arter.
Kontakt:
Emil Fridolfsson, emil.fridolfsson@lnu.se
Plasmoner uppkommer när ljus interagerar med metalliska nanopartiklar. Det infallande ljuset startar en kollektiv oscillation, gemensam rörelse fram och tillbaka, av elektronerna i partiklarna. Det är den kollektiva oscillationen som är själva plasmonen.
Förstärker optiska fenomen
Nanostrukturer i metall och deras förmåga att forma ljus på nanoskalan studeras av ett stort antal forskargrupper i världen för användning i exempelvis biosensorer, optiska pincetter, för energiöverföring liksom för att förstärka andra optiska fenomen. I framtiden hägrar användningsområden alltifrån miniatyriserad medicinsk apparatur till fönster som styr inflödet av ljus och värme in och ut ur byggnader.
I en artikel i Nature Nanotechnology presenterar nu forskare vid Linköpings universitet optiska nanoantenner, gjorda av en ledande polymer, i detta fall en variant av den populära polymeren PEDOT. Plasmoner förknippas annars främst med metaller, som guld och silver.
– Vi visar att ljus kan omvandlas till plasmoner i nanostrukturer av det organiska materialet, säger Magnus Jonsson, som leder gruppen inom organisk fotonik och nanooptik vid Laboratoriet för organisk elektronik.
Polaroner i stället för elektroner
Nu är det inte elektroner som skapar plasmonen i den ledande polymeren, utan polaroner. En polymer består av en lång kedja av hopkopplade atomer. I den ledande polymer forskarna arbetar med här är det positiva laddningar utmed polymerkedjan som står för ledningsförmågan. Det är dessa positiva laddningar som blir till polaroner och som startar en kollektiv oscillation när nanostrukturen träffas av ljus.
– I våra experiment reagerar de på ljus som har något längre våglängd än det synliga ljuset, vilket gör dem extra intressanta för exempelvis smarta fönster, säger Magnus Jonsson.
Plasmoner i medeltida glas
Det är plasmoner som skapar det vackra skimmer som finns i det konstsglas som bland annat användes i medeltidens kyrkfönster och moskéer. Glasen färgades genom att man bäddade in metallpartiklar. Fast att fenomenet berodde på plasmoner visste man inte då. Ett riktigt tidigt exempel på plasmonik i glas är Lycurgus-koppen som finns att beskåda på British Museum i London.
Här har forskarna först teoretiskt beräknat och simulerat sig fram till det experiment som de sedan utfört med lyckat resultat. Shangzhi Chen, doktorand vid Laboratoriet för organisk elektronik, har lyckats framställa miljarder nanosmå diskar, plattor, av det organiskt ledande materialet på en yta. Det är dessa små diskar som reagerar på ljus och fungerar som små antenner.
Forskarna har också visat att såväl diametern som tjockleken på diskarna påverkar vilken frekvens av ljus de reagerar på. De kan alltså styra våglängden genom att ändra geometrin på disken. Ju tjockare disk, desto högre frekvens. De hoppas också att de genom att förändra polymeren ska kunna öka det spektrum av ljus som nanoantennerna reagerar på.
Skiljer sig från kusinerna i metall
Nästa nyhet är att nanoantennerna i det organiska materialet, till skillnad från sina metall-kusiner, går att stänga av och sätta på. När materialet tillverkas i laboratoriet är det i ett oxiderat tillstånd, och nanoantennerna är påslagna.
– Vi har visat att när vi reducerar materialet genom att tillföra en gas så stänger vi av ledningsförmågan och därmed även antennerna. Oxiderar vi det igen exempelvis med svavelsyra så blir det åter ledande och antennen slås på igen. Det här är en relativt långsam process ännu så länge, men vi har tagit de första stegen och visat att det går, säger Magnus Jonsson.
– Det här är grundforskning, men våra resultat öppnar för en helt ny typ av styrbar nanooptik som vi tror kan vara användbar för många applikationer i framtiden.
Studien har bedrivits i samarbete mellan forskare vid bland annat Laboratoriet för organisk elektronik och Terahertz Materials Analysis Center, båda vid Linköpings universitet.
Forskare i Lund har undersökt hur färgen på vattnet i Lyckebyån i Blekinge har förändrats de senaste 79 åren, genom att analysera vattenprover. Det vill säga sedan Karlskrona kommun år 1940 började arkivera data från provtagningarna på dricksvattentäkten. Martin Škerlep, doktorand vid Lunds universitet och den som lett studien, menar att provtagningsfrekvensen (nästan dagligen) och tiden som dataserien löper över (från 1940 till nutid) är det som gör studien unik.
– Det är tack vare den dataserien som vi med större säkerhet än tidigare studier kan förklara vad som faktiskt orsakar att vattendrag och sjöar blivit brunare. Mängden data och längden på serien ger stor tillförlitlighet, säger Martin Škerlep och fortsätter:
– Dataserien innebär att vi vet hur färgen på vattnet förändrades årtiondena innan försurningen var som värst på 1970-talet och 1980-talet. Sådana dataserier har inte publicerats från någon annanstans i världen.
Mer granskog största orsaken
I arbetet har forskarna jämfört dataserien på Lyckebyåns vatten med långtidsdata för klimat, svaveldeposition och volym granskog. Resultaten visar att en förändring i landskapet mot mer granskog är den främsta orsaken till att vattnet blivit brunare, ett resultat som stödjer tidigare studier.
I 100 år har skogsbruket fokuserat på gran, ett trädslag som växer relativt snabbt och är ekonomiskt lönsamt. I granskogar blir jordskiktet med åren tjockt och rikt på organiskt material. När det regnar flyter kol ut i sjöar och vattendrag där vattnet färgas brunt. Störst är läckaget när det kommer mycket regn på kort tid efter torka.
Mycket brunare det senaste halvseklet
– De senaste 40-50 åren har Lyckebyåns vatten blivit mycket brunare, säger Martin Škerlep.
För att se hur mycket granskog det finns i området kring Lyckebyån har forskarna använt data från Riksskogstaxeringen. På så vis har de kunnat se att volymen granskog kring ån ökat med 200 procent sedan 1928.
Förutom granskog visar undersökningen att nederbörd och svaveldeposition i marken också påverkar färgen på vattnet.
Även om studien gäller Lyckebyån i Blekinge i sydöstra Sverige anser Martin Škerlep att slutsatserna är relevanta för att förklara varför vattnet blivit brunt i andra vattendrag och sjöar i norra Europa och Nordamerika. Förutsättningen för att undersökningen ska gå att applicera är att volymen granskog har ökat i markerna runt dessa vattendrag.
Användningen av kvävegödsel i växtodling bidrar till utsläpp av växthusgaser och övergödning i havsmiljöer. Samtidigt kan den också minska växtodlingens miljöpåverkan genom att öka skörden och därigenom bidra till bättre resurseffektivitet- Större så kallade kvävegivor kan till exempel göra att det räcker att bruka mindre åkerarealer för att få fram en viss mängd spannmål. (Med kvävegiva menas hur mycket kväve, oftast från djurgödsel eller mineralgödsel, som tillförs växande gröda.)
Balansen mellan de negativa och positiva effekterna av kvävegödsel beror delvis på odlingsplatsens egenskaper, till exempel jordart och klimat. Att beräkna de sammantagna miljöeffekterna är dock komplicerat, och resultatet påverkas av vilka metoder som används. Sambanden mellan kvävegödsling, skörderespons och utsläpp är nämligen komplexa och därför svåra att beräkna med precision.
Livscykelanalys inte anpassad för jordbruket
Kajsa Henryson har i en doktorsavhandling vid SLU utforskat hur miljösystemanalysverktyget Livscykelanalys (LCA) kan utvecklas för att bättre avspegla de faktiska miljöeffekterna av kvävegödsling i växtodling. LCA har ett vidare perspektiv att bedöma miljöpåverkan än många andra metoder. Detta eftersom LCA väger ihop utsläppen som sker under hela produktens eller aktivitetens livscykel och relaterar dem till olika typer av miljöpåverkan. Däremot är LCA-metodiken i många avseenden inte anpassad för att hantera de komplexa processer som jordbruk innebär, till exempel hur odlingsplatsen påverkar mängden utsläpp.
Livscykelanalys eller Life Cycle Assessment (LCA) är en metod för att beräkna den totala miljöpåverkan under en produkts hela livscykel – från att naturresurser utvinns till dess att produkten inte används längre och måste tas om hand. Metoden tar hänsyn till tillverkningsprocesser, användning och avfallshanteringen, inklusive alla transporter och all energiåtgång i mellanleden.
En del av avhandlingen består av fallstudier som bygger på data från långliggande fältförsök, det vill säga väldokumenterade odlingsförsök som har pågått under lång tid i olika delar av landet. Fallstudierna visar att växtodlingens klimatpåverkan och övergödningseffekt varierar kraftigt beroende på var odlingen är belägen. Till exempel ger tyngre, leriga jordar större utsläpp av växthusgasen lustgas, medan lättare, sandiga jordar ger större kväveutlakning som bidrar till övergödning. Den miljömässigt optimala kvävegödselgivan varierade också mellan platserna. Och på flera av platserna var den giva som var bäst klimatmässigt, tydligt skild från den som gav minst övergödning.
Målkonflikt mellan klimatpåverkan och havsmiljö
– Det här innebär att utsläppsmodeller som inte tar hänsyn till odlingens plats riskerar att ge missvisande resultat. Dessutom innebär det att det kan finnas en målkonflikt mellan att minimera klimatpåverkan och att minimera den marina övergödningen genom att justera kvävegivan, säger Kajsa Henryson.
Det är alltså inte säkert att den giva som är bäst för klimatet också är bäst för Östersjön.
Att tillämpa mer detaljerade modeller kan därför vara nödvändigt för att ge relevanta resultat när LCA används till exempel för att utvärdera miljöpåverkan av jordbruksprodukter. Det samma gäller för att bedöma hur anpassade odlingsmetoder kan minska miljöpåverkan. I avhandlingen har Kajsa Henryson använt sina fallstudier just för att demonstrera hur livscykelanalys som metod kan utvecklas för att ge mer relevanta beräkningar av växtodlingens miljöpåverkan.
Kajsa Henryson, civilingenjör, Institutionen för energi och teknik; Lantbrukets teknik och system, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala, kajsa.henryson@slu.se
Jordbruksmarken har stor betydelse för människan när det gäller matförsörjning, miljö och klimat. Men idag brukas jorden med metoder som på sikt hotar dessa värden trots de kunskaper som finns om vad som är bäst för miljön och klimatet.
En förklaring till detta är att ett jordbruk som gynnar klimat och miljö ofta är för kostsamt för den enskilde bonden i det korta perspektivet.
– Det är ett misslyckande som kräver ett politiskt svar, säger Mark Brady, nationalekonom verksam på Centrum för miljö- och klimatforskning (CEC) i Lund samt på AgriFood/SLU.
Andra metoder skulle ge större värden till samhället
– De jordbruksmetoder som skulle bidra med störst värden till samhället i stort och även till jordbruket används i ganska liten utsträckning. Istället tenderar enskilda lantbrukare att ta beslut som grundar sig på kortsiktiga analyser utan att räkna in ekosystemtjänsterna, säger han.
Att sätta värde på ekosystemtjänster
I studien undersökte forskarna metoden träda och vallodling som miljö- och klimatåtgärd i slättbygd. De tittade på effekterna av att lägga 5, 15 respektive 25 procent av den idag uppodlade jordbruksmarken på den skånska slätten i träda.
De kom fram till att nivån 15 till 25 procent skulle ge störst värde till samhället på tjugo års sikt i form av bevarade ekosystemtjänster, kolinlagring, minskad övergödning av Östersjön och möjligheter till framtida goda skördar, med mera. Samtidigt är det en synnerligen kostsam metod. Ändå blev det samhällsekonomiska värdet så stort att det kan motivera ändrade jordbruksmetoder, menar forskarna.
Forskarnas slutsatser bygger på en modell där de har satt ett ekonomiskt värde på viktiga ekosystemtjänster. I arbetet har de kombinerat naturvetenskap och simulering med ekonomisk värdering och kostnadsnyttoanalys.
Kort sagt finns det en konflikt mellan enskilda lantbrukares beslut, som i regel är baserade på en önskan om lönsamhet och avkastning, och det allmännas bästa.
Men att det är så idag är inte förvånande, säger Mark Brady, eftersom värdet av miljöåtgärderna i första hand skulle tillfalla samhället och inte lantbrukarna själva. I en ny studie som han och hans kollegor publicerat talar siffrorna sitt tydliga språk:
Den undersökta miljöåtgärd som skulle bidra med störst nytta till samhället – odling av vall på 15 till 25 procent av jordbruksmarken, som alltså skulle få ligga i träda – skulle innebära ett inkomstbortfall på 12 till 18 procent för den enskilde lantbrukaren det första året.
Styrmedel som får bonden att välja klmatsmart
– Våra resultat visar att jordbrukare inte kan förväntas införa sådana åtgärder frivilligt, oavsett hur effektiva de är, säger Mark Brady.
Och där menar han att politiken måste komma in. Han vill se mycket bättre ekonomiska styrmedel för lantbrukare att välja ”rätt” metoder.
– Det finns framsynta jordbrukare som redan idag använder mer miljövänliga metoder som exempelvis täckgrödor och minskad jordbearbetning. Men vår studie visar att mycket större insatser är motiverat. Bevarandet av ekosystemtjänster behöver vara lönsamt för lantbrukaren, säger han.
Synliggör ekosystemtjänsternas betydelse
Som ett led i att försöka råda bot på situationen har Mark Brady och hans kollegor tagit fram en modell där ett ekonomiskt värde har satts på ekosystemtjänsterna, för att synliggöra hur viktiga de är. Även kommande generations behov av att kunna odla mat är medräknat. Modellen är tänk att vara ett stöd när politiker och tjänstemän ska ta beslut om förvaltandet av jordbruksmark – en resurs som berör oss alla.
– Fortsätter vi att utarma matjordens produktionspotential som idag övervältrar vi en stor kostnad på framtida generationer. Med miljövänligare metoder säkerställer vi att mat kan produceras även i framtiden, säger Mark Brady.
En webbaserad modell som jordbrukare själva kan använda som beslutsunderlag finns redan sedan två år tillbaka. Genom denna kan lantbrukare lättare se hur olika jordbruksmetoder påverkar jorden och markens bördighet på sikt.
– När det blir lättare att se hur ekosystemtjänster kan bidra till ökad nytta kommer de att bevaras i högre grad. Också jordbrukarna själva förlorar i längden på en alltför intensiv växtodling. Bördigheten minskar, ekosystemtjänsterna påverkas negativt och skördarna blir sämre och mer osäkra, säger Mark Brady.
Vad är ekosystemtjänster och naturkapital?
Ekosystemtjänster är alla produkter och tjänster som naturens ekosystem ger människan och som bidrar till vår välfärd och livskvalitet. Pollinering, naturlig vattenreglering och naturupplevelser är några exempel. Organismerna i marken skapar genom sina aktiviteter också en rad ekosystemtjänster.
De delas ofta in i fyra grupper: försörjande, reglerande, kulturella och stödjande. De försörjande ekosystemtjänsterna består av livsmedel, foder, bioenergi och andra produkter. De stödjande tjänsterna är olika funktioner som stödjer och underbygger de försörjande tjänsterna. Exempelvis skapar de stödjande tjänsterna vattenreglering och kontroll av växtsjukdomar bättre förutsättningar för de försörjande tjänsterna livsmedel och foder.
För att värdera ekosystemtjänster behöver vi först mäta produktionen av stödjande ekosystemtjänster. Markens mullhalt är en indikator på mängden liv i marken och därmed på mängden ekosystemtjänster som marken ger. Ju högre mullhalt, ju mer kol i marken och desto mer ekosystemtjänster kan marken ge.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
Det är plasmoner som skapar det vackra skimmer som finns i det konstsglas som bland annat användes i medeltidens kyrkfönster och moskéer. Glasen färgades genom att man bäddade in metallpartiklar. Fast att fenomenet berodde på plasmoner visste man inte då. Ett riktigt tidigt exempel på plasmonik i glas är Lycurgus-koppen som finns att beskåda på British Museum i London.